Brottslighet och brottsbekämpning i olika länder — likheter och skillnader i Europa

Av Sveriges nationella medlem vid Eurojust SOLVEIG WOLLSTAD

Eurojust
Sedan den 1 januari 2004 har jag förmånen att vara Sveriges nationella medlem vid det europeiska åklagarkontoret Eurojust. Eurojust permanentades genom rådets beslut den 28 februari 2002. Eurojust består av en representant från varje EU medlemsstat. Det kan vara en åklagare, en domare eller polis med motsvarande behörighet som alla arbetar i samma byggnad i Haag i Nederländerna.
    Syftet enligt rådets beslut är att på ett effektivt sätt bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet, som berör två eller fler medlemsstater, särskilt när brottsligheten är organiserad.
    Inom EU fanns före utvidgningen den 1 januari 2007 hela 27 olika rättssystem varav tre i Storbritannien. Det innebär olika straff- och processrätt, även om vi får alltfler gemensamma europeiska instrument, men det innebär också olika ansvarsfördelning mellan domare, åklagare, polis, tull och skattemyndighet i varje enskild stat. För att kunna bekämpa den växande gränsöverskridande grova brottsligheten krävs därför juridisk samordning på europeisk och i förlängningen också på världsnivå.

Eurojusts uppgifter
Eurojusts uppgifter är främst att förbättra samarbetet mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter, att skapa bättre samordning mellan olika länders gränsöverskridande förundersökningar samt att samordna åtal. Samverkan genom Eurojust underlättar också utbytet av information mellan olika stater. Eurojust kan dessutom ge råd angående vilken stat som är bättre lämpad att åtala samt officiellt begära att en stat skall inleda förundersökning i ett visst ärende, väcka åtal eller avstå från lagföring för att istället överlämna lagföringen till en annan stat som med hänsyn till samtliga omständigheter är bättre lämpad.
    Ytterligare en uppgift för Eurojust är att föreslå förbättringar av det europeiska regelverket när det gäller internationell rättslig hjälp, överlämnande enligt europeiska arresteringsordern och andra europeiska rättsliga instrument.

Vanliga internationella brottstyper
Den dominerande brottsligheten inom Eurojusts verksamhetsområde är alltsedan starten grova narkotikabrott inklusive narkotikahandel, grova bedrägerier — på senare tid särskilt via Internet och genom olika slag av bedräglig aktiehandel — penningtvätt, som lagförs betydligt oftare i många andra EU-länder än i Sverige, samt våldsbrott inklusive människohandel och människosmuggling. Även bekämpning av terroristbrott av olika slag och olika former av skattebrott utgör en stor del av Eurojusts verksamhet.

Brottslighet i olika länder
Man kan se en tydlig skillnad mellan vilken typ av organiserad brottslighet som är vanligast i norra respektive södra Europa. I Sverige begås många grova narkotikabrott respektive grov narkotikasmuggling. Sverige är då mottagar- och/eller transitland, eller bas för delar av en smugglingsorganisation. När det gäller världsomfattande grova bedrägerier är Sverige målsägandeland. Vid denna typ av brottslighet söker förövarna sällan upp brottsoffer i det land de opererar ifrån. Dessutom byter brottslingarna ibland säte samt använder sig av alla moderna möjligheter som vidarekoppling av telefoner, fax och epostadresser samt tillfälligt användande av olika callcenterfunktioner världen över. När det gäller människohandel för sexuella ändamål är Sverige ett av många mottagarländer och flickorna stannar ofta bara en kort period i landet för att sedan transporteras vidare till ett annat EU-land. Vid människosmuggling är Sverige ofta ett transitland för vidare transport till andra EU-länder. Vad gäller terroristbrott har Sverige främst varit plattform för terroristfinansiering medan när det gäller barnpornografibrott har vi i förhållande till vår folkmängd lika många förövare som andra länder.
    Ser man på den vanligaste internationella organiserade brottsligheten i mellersta och södra Europa är t.ex. Spanien ett stort transitland för narkotika främst cannabis och kokain. En stor del av omlastningen av insmugglad narkotika sker också i Nederländerna, Belgien samt i sydöstra Europa. När det gäller grova bedrägerier av den typ som nämnts ovan opererar ofta förövarna med anknytning till Spanien medan Tyskland, Österrike och England har många brottsoffer.
    Människosmuggling och människohandel är betydligt vanligare i mellersta och södra Europa än i Sverige. Där förekommer också organiserad handel med hormoner avsedda för djur samt illegal handel med mänskliga organ något vi inte sett särskilt mycket av i Sverige. Ett annat vanligen förkommande brott är Euroförfalskning med en stor del av produktionen förlagd till de östra delarna av Europa.

Brottstrender inom EU
Om man tittar på hur brottsligheten inom EU har utvecklats under senare år kan man se att de tidigare fasta organisationsstrukturerna

bytts mot löst sammansatta autonoma nätverk av olika varaktighet. Dessa är ofta sammansatta för att begå endast ett brott för att sedan lösas upp varefter de involverade bildar nya nätverk för att begå andra brott. De som mer kontinuerligt sysslar med grov brottslighet håller ofta samtidigt på med olika typer av brott samtidigt såsom narkotikasmuggling och människohandel, grova bedrägerier eller penningförfalskning och i vissa fall terroristfinansiering. Samtidigt kan man också syssla med någon form av helt laglig verksamhet och naturligtvis penningtvätt eftersom all grov organiserad brottslighet med undantag för rena terroristattacker sker i vinningssyfte. Den verksamhet som på kort sikt ger störst vinst med minst risktagande är mest attraktiv.
    Vad man kan se som en trend är att medlemmar av en grupp som begår ett eller fler gränsöverskridande brott tillsammans oftare än förr kommer från vitt skilda länder. Vi kan alltså se en ökad globalisering även inom den organiserade brottsligheten.

Behovet av gemensamma effektiva instrument
För att effektivt kunna bekämpa den grova gränsöverskridande brottsligheten är det nödvändigt med gemensamma instrument framförallt på Europanivå. Under senare år har vi fått en rad sådana till exempel 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, rambeslutet om Europeiska arresteringsordern, möjlighet att inrätta gemensamma utredningsgrupper och frysningsinstitutet. Fortfarande går dock införlivandet av dessa beslut i nationell lagstiftning alltför långsamt och skillnaderna i nationell lagstiftning försvårar givetvis det internationella samarbetet när det gäller brottsbekämpning. Låt mig ta några exempel.

Hemlig rumsavlyssning s.k. buggning
Hemlig rumsavlyssning är numera ett självklart hjälpmedel i nästan alla EU:s medlemsstater, då övriga hemliga tvångsmedel såsom teleavlyssning anses otillräckliga. Givetvis sker användandet av detta tvångsmedel under strikt rättslig kontroll. I den svenska debatten framkommer ofta en rädsla för kränkning av den personliga integriteten som framstår som orationell och alltför känslomässig. Man föreställer sig att varje person riskerar att bli avlyssnad ända in i sovrummet. Tvångsmedlet är givetvis förbehållet misstanke om mycket grova brott. Man skall också komma ihåg att detta tvångsmedel när det införs kommer att bli mycket resurskrävande såväl reellt som personellt och därför även av det skälet skall användas sparsamt. Därtill kommer proportionalitetsprincipen. De utrymmen som kommer att bli föremål för buggning kan t.ex. vara bilar och lokaler där de misstänkta träffas. Att Sverige inte tillåter buggning är ett problem i det internationella samarbetet. Flera andra länder bl.a. Danmark ser buggning som en säkerhetsåtgärd t.ex. vid polisens efterföljande av en bil som misstänks innehålla narkotika. Buggning av bilen ger då möjlighet att

få information om ifall de misstänkta är beväpnade och vilka risker som finns för den efterföljande polispersonalen. Skulle bilen gå över gränsen till Sverige uppstår givetvis problem p.g.a. avsaknad av möjlighet att bugga i Sverige. Teleavlyssning som i många fall är ett bra hjälpmedel räcker inte som spaningsmetod mot den grova brottsligheten. Att teleavlyssning fortfarande har stor betydelse beror ofta på att de misstänkta är stressade och förr eller senare begår ett misstag som avslöjar dem. Om ytterligare en hemlig spaningsmetod såsom buggning blev tillåten skulle säkerligen dessutom utredningstiden kunna förkortas väsentligt.

Teleavlyssning och inhämtande av annan information i samband med teletrafik
Vid Häringesymposiet i oktober 2006 hävdades att omkring hälften av all teleavlyssning saknade betydelse för utredningen. Vad denna siffra grundar sig på var något oklart men troligen kommer uppfattningen ifrån den årliga redovisningen till riksdagen där det för varje beslut skall anges om avlyssningen har lett till åtal. Det går emellertid inte att dra slutsatsen att avlyssningen saknat betydelse för utredningen enbart på dessa grunder. I en utredning som omfattar teleavlyssning avlyssnas ofta flera olika telefonnummer allt beroende på antalet misstänkta och det antal abonnemang som används under kortare eller längre tid. När bevisuppgiften i åtalet bestäms försöker man i allmänhet begränsa antalet åberopade telesamtal. Detta innebär inte att de abonnemang som avlyssnats där samtalen inte åberopas saknar betydelse för utredningen. Tvärtom kan dessa mycket väl ha fört utredningen framåt. Andra redovisningsmetoder hade förmodligen lett till helt andra slutsatser om tvångsmedlets betydelse för utredningen.
    Många avlyssnade abonnemang används bara ett kort tag. För att åklagare och polis skall hinna följa t.ex. ett planerat värdetransportrån krävs därför ofta täta besök i domstol för att få nya tillstånd. Om åklagaren ges möjlighet att på samma grunder som rätten fatta interimistiska beslut om teleavlyssning som sedan prövas av domstol nästkommande vardag skulle utredningen underlättas väsentlig. Dessutom skulle det minska risken för att värdefull information går förlorad. Skulle domstolen vid en prövning i efterhand fatta ett negativt beslut skulle den också kunna fatta beslut om att materialet som insamlats genom åklagarens interimistiska beslut inte får användas. Beträffande övriga uppgifter från teletrafik, såsom uppgifter om vilka telefonnummer som ringts upp och en telefons position vid ett visst samtal, finns tankar att detta i framtiden skall regleras helt inom rättegångsbalkens ram och inte som i dag delvis genom lagen om elektronisk kommunikation. Skulle så bli fallet krävs att man har en misstänkt person. I dag finns möjlighet att få tillgång till dessa uppgifter vid utredning av brott med ett minimistraff på två år redan in-

nan någon skäligen kan misstänkas för brottet. Detta har mycket stor betydelse vid utredning av grova brott som mord, människorov och värdetransportrån då man kan söka efter abonnemang som använts på brottsplatsen vid tidpunkten för brottet. Denna möjlighet har visat sig vara av avgörande betydelse vid uppklarandet av flera mycket omskrivna brott t.ex. kidnappningen av en företagsledare i Göteborg. Denna möjlighet kommer inte att finnas i framtiden om det kommer att krävas en namngiven misstänkt person för att kunna ta del av uppgifterna.

Den svenska debatten om sparande av trafikdata
För att uppgifter från teletrafik skall kunna användas i samband med en brottsutredning krävs givetvis att data sparas. Enligt rådets direktiv 2006/24/EC/EU av den 15 mars 2006 föreskrivs att telebolagens möjligheter att spara information från teletrafik skall begränsas till en period om 6–24 månader. I Sverige är detta för närvarande oreglerat vilket innebär att ett införande av EU-direktivet innebär en inskränkning av nuvarande förhållanden. Av den allmänna debatten kan man lätt få en uppfattning att myndigheternas kontrollmöjligheter istället kommer att utökas vilket alltså inte är fallet.
    Tittar man på hur andra europeiska länder reglerar detta finner man stora skillnader. I t.ex. Nederländerna, Norge, Österrike, Grekland och Malta sker sparandet av uppgifter frivilligt på telebolagens initiativ vilka mestadels sparar de uppgifter som behövs som räkningsunderlag. Så även i Slovenien där man dock har ett lagförslag om att uppgifterna skall sparas i två år. Slovakien, Portugal, Tyskland, Litauen, Spanien och Tjeckien följer redan EU-direktivets minimigräns sex månader. Belgien, Luxemburg, Storbritannien, Polen och Danmark har en ettårsgräns. Frankrike har två år som gräns medan Irland, Lettland och Ungern har tre år. Italien — med sin mångåriga erfarenhet av grov organiserad brottslighet — har nyligen infört en lag som kräver att uppgifterna sparas i hela fem år.
    Samtliga länders telebolag är dock skyldiga att på begäran bistå rättsliga myndigheter och eller polis med informationen.

Underrättelsefrågan
En fråga som debatterades på Häringesymposiet och som berör samtliga hemliga tvångsmedel är frågan om huruvida den misstänkte eller annan som varit föremål för dessa i efterhand skall underrättas om det. Underrättelse till misstänkt efter avslutad buggning, teleavlyssning samt efter s.k. hemlig husrannsakan sker idag i flera EUmedlemsstater även om det i de flesta länder som tillämpar underrättelse finns undantag som möjliggör underlåtande av underrättelse eller i vart fall ett uppskjutande av tidpunkten främst av utredningsskäl. I Ungern och Norge lämnas uppgifterna endast ut på begäran av de berörda och undantag finns även från detta. I Frankrike, Storbritan-

nien Portugal, Irland, Malta, Tjeckien, Lettland och Grekland finns ingen underrättelseskyldighet alls till misstänkt eller annan som varit utsatt för hemliga tvångsmedel (juli 2006).
    Om en underrättelseskyldighet införs i Sverige bör det finnas undantag eller i vart fall möjlighet att skjuta upp tidpunkten t.ex. med hänsyn till att utredning fortfarande pågår mot medmisstänkta.

Sammanfattande synpunkter
I den pågående debatten om tvångsmedel skall man komma ihåg att en utvidgad lagreglering av hemliga tvångsmedel och spaningsmetoder innebär ett skydd för den enskilde individen som blir föremål för åtgärden. I en rättsstat måste intrång i den privata sfären följas av ett rättsligt grundat kontrollsystem. Det är emellertid viktigt för den internationella brottsbekämpningen att medlemsstater inom EU håller i hop och så långt det är möjligt skaffar gemensamma instrument och gemensamt rättsskydd för enskilda individer som blir föremål för hemliga tvångsmedel.
    Det är därför angeläget att vi i Sverige ser på hur andra länder har löst olika tvångsmedelsfrågor och vilka behov andra länder, som har mer erfarenhet än vi av att utreda organiserad brottslighet, anser finns. Den grova brottsligheten blir mer och mer internationell även i Sverige, vilket gör det nödvändigt att ta tillvara andra länders erfarenheter.
    I Sverige debatteras ofta dessa frågor skilt från den övriga europeiska debatten och oftast alldeles för sent. Först när besluten inom EU redan är fattade vaknar den svenska debatten. Vi måste in i diskussionen tidigare för att t.ex. föra in tankar om rättsäkerhet. Vill man kunna påverka från svensk sida måste man göra det tidigt — helst också ta initiativet till ny europeisk reglering i en viss fråga.