Bemötande av Hans-Gunnar Axbergers och Göran Lambertz kommentarer i SvJT 2006 s. 988 ff.
Det är glädjande att konstatera att både Axberger och Lambertz numera synes hålla med om att en granskning av domar och förundersökningar i tio resningsmål inte ger underlag för överlägsna och generella omdömen om svenska domares och åklagares intellektuella kvalitet.
    Positivt är också att Lambertz — vid närmare eftertanke — verkar medge att det inte var så välbetänkt att i egenskap av JK påstå att domarna i Sveriges domstolar har förslappats i sin bevisprövning. Vi kanske därför i fortsättningen kan hoppas på en mera saklig diskussion av rättssäkerhetsfrågorna, som förvisso förtjänar en grundlig, seriös och öppen behandling.
    Lambertz undrar vilken sannolikhetsbedömning som jag gör om oskyldigt dömda. Jag är väl medveten om att det tyvärr aldrig kan uteslutas att oskyldiga blir dömda, hur noggranna, kunniga och omdömesgilla domare, åklagare och advokater än är, liksom att jurister inte är mer än människor som kan missta sig. Men jag ägnar mig inte åt spekulationer om hur många oskyldiga personer det kan sitta i våra fängelser. Det tycker jag inte heller att en justitiekansler borde göra.
    Mera bekymmersamt är emellertid att Lambertz framhärdar i sitt stöd för rapportförfattarnas uppfattning — inte att ”domstolen (har) en viss skyldighet att kvalitetssäkra brottsutredningen”, som Lambertz skriver på s. 992 — utan att ”Det är således uppenbart att […] domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunktkvalitetssäkra brottsutredningen” (rapporten s. 466). Lambertz har visserligen tonat ned den påstådda skyldigheten något men skriver ändå ”Att lagstiftaren har utgått från att domstolarna har en viss sådan skyldighet står dock klart”. Problemet är bara att Lambertz inte kan stödja sin uppfattning på någon uttrycklig lagbestämmelse. Allt han har att komma med är 69 respektive 20 år gamla förarbetsuttalanden! Det borde numera vara uppenbart för alla europeiska jurister att förarbetsuttalanden inte är bindande för domstolar, i all synnerhet inte sådana som i likhet med de från 1986/87 inte ligger till grund för någon lagstiftning. Anser de lagstiftande organen att det i dagens situation finns tillräckliga skäl för att ålägga domstolarna att kontrollera förundersökningar och är man villig att ställa erforderliga medel till förfogande för ändamålet, då får lagstiftarna ändra rättegångsbalken i överensstämmelse härmed. Till dess att så sker bör nog JK acceptera att ”landets domare i hög grad motsätter sig ett ansvar för brottsutredningens kvalitet” […] och att ”på den punkten tycks domarna ha de allra flesta åklagare och advokater med sig”, som Lambertz helt korrekt noterat på s. 992.
Thorsten Cars