Värderingsklausuler och tillträdesbokslut

 

 

Av advokaten LARS EDLUND

I avtal om företagsöverlåtelser förekommer ofta klausuler om att priset för företaget skall bestämmas genom ett bokslut som tas fram av en utomstående part. I artikeln diskuteras de rättsliga problem som kan uppkomma i samband med sådana klausuler.

 


1 Bakgrund
En gång i tiden såldes stora företag till fast pris. Men det var länge sedan.
    Numera överlåts stora, och ibland även andra, företag oftast genom ett strukturerat förfarande, s.k. kontrollerade auktioner. Vid dessa inbjuder säljaren ett begränsat antal spekulanter att ta del av informationsmaterial som säljaren sammanställt om köpeobjektet (målbolaget). Sedan de presumtiva köparna gått igenom materialet i en due diligence-undersökning, får de avge indikativa bud. Därefter startar en sista förhandlingsomgång mellan säljaren och den högstbjudande spekulanten; ibland drivs dock förhandlingarna parallellt mellan säljaren och ytterligare någon spekulant.
    När avtal sedan sluts, innehåller det ofta en klausul om ett tillträdesbokslut. Parterna anger i avtalet en preliminärt bestämd köpeskilling. Denna skall sedan justeras med hänsyn till vad som framkommer i detta bokslut, som skall avspegla målbolagets ställning per tillträdesdagen. I den mån parterna inte själva skall enas om tillträdesbokslutet, brukar avtalen stadga att en tredje man skall fastställa tillträdesbokslutet, vanligtvis en revisionsbyrå. Uppdrag av denna typ är nästan aldrig personanknutna till en viss revisor, utan de utförs av revisionsbyråer. Ibland kan det för övrigt vara en investmentbank eller någon annan sakkunnig instans som utför värderingen. Fortsättningsvis använder jag begreppet värderingsman för den instans som skall fastställa tillträdesbokslutet.
    Syftet med denna artikel är att något belysa de rättsliga problem som kan uppkomma i anslutning till denna typ av bestämmelser, som jag här kallar värderingsklausuler. Det handlar alltså om avtalsbestämmelser där tredje man har att värdera målbolaget och bestämma priset för det efter kriterier som parterna enats om i sitt avtal.
    Avtalsbestämmelser om att en för parterna bindande värdering skall utföras av tredje man återfinns även i andra avtalstyper, t.ex. aktieägaravtal eller försäkringsavtal. Jag lämnar dock dessa avtal därhän och behandlar endast överlåtelseavtal med tillträdesbokslut.

312 Lars Edlund SvJT 2007 2 Avtalsmönstret
Eftersom värderingsklausuler förekommer i många avtal om företagsöverlåtelser, finns det givetvis ett antal skiftande avtalsformuleringar. Dock begränsas uppfinningsrikedomen hos de inblandade parterna, eller snarare hos deras jurister, av behovet att enas om ett balanserat avtal. Man eftersträvar förhoppningsvis enkelhet och förutsebarhet, och återanvändningen av gamla avtalsmallar är betydande. Det innebär att likartade formuleringar ofta används på nytt. Det framväxande bruket av engelska som avtalsspråk styr också författarna till att använda samma begrepp som man ser i avtal från engelska eller amerikanska advokatbyråer. Någon gång kan dock användningen av utländska mallar, där brukaren inte är helt bekant med det bakomliggande rättsläget, medföra att avtalsinnebörden kan framstå som oklar, särskilt i de fall där tillämplig lag inte är densamma som mallen är baserad på.
    Grundmönstret i avtalen brukar vara att parterna som utgångspunkt i sina förhandlingar haft den senaste årsredovisningen för målbolaget. Sedan skall värdeförändringar från årsredovisningens bokslutsdag fram till tillträdesdagen fångas upp genom tillträdesbokslutet. Avtalen stadgar normalt att oförändrade redovisningsprinciper skall användas, och ibland kompletterar även parterna med att ange särskilda beräkningsgrunder för vissa balansposter. Avtalen bygger på att målbolagets rörelse drivits på ett oförändrat sätt, och ofta föreskrivs att säljaren är skyldig att samråda med köparen innan väsentliga beslut tas avseende målbolaget mellan avtalsdag och tillträdesdag samt att även i övrigt hålla köparen informerad om händelser av vikt för målbolaget.
    Formerna för fastställande av tillträdesbokslutet varierar. Ibland anges det bara att bokslutet skall upprättas under överinseende av målbolagets revisorer. Eftersom det ofta sker ett revisorsbyte vid företagsöverlåtelser, kommer det alltså i praktiken att bli en revisionsbyrå utsedd av köparen som får uppdraget. Alla säljare delar inte köparens förtroende för dennes uppdragstagare, varför det normalt anges att parterna skall utse varsin revisor för uppdraget. För att inte hamna i ett dödläge om respektive sidas revisorer inte kan enas, föreskrivs ofta att de partsutsedda revisorerna skall utse en tredje revisor för att avgöra saken. Ibland bryr sig inte parterna om att ens avtala om någon roll för sina revisorer, utan avtalet anger då istället direkt att en namngiven revisionsbyrå skall utföra uppdraget eller att revisionsbyrån skall utses av någon oberoende part, t.ex. Stockholms Handelskammare.
    Utöver formerna för utseende av värderingsmannen brukar beskrivningen av värderingsmannens uppdrag vara kortfattad och inte ange mer än att denne skall fastställa tillträdesbokslutet. Inte heller

SvJT 2007 Värderingsklausuler och tillträdesbokslut 313 verkningarna av värderingsmannens avgörande beskrivs särskilt ingående.
    Här återges några avtalsklausuler som jag sett i dessa sammanhang:

 

a) Tillträdesbokslutet skall slutligt fastställas av den oberoende revisorn.

 

b) Egendomen skall inventeras och värderas av parterna per tillträdesdagen. Kan parterna ej enas om vilka värden som skall gälla, skall värdena med bindande verkan för parterna fastställas av en av handelskammaren i Jönköping utsedd värderingsman

 

c) The decision of such auditor shall be final and binding upon the Parties.

 

d) The Parties agree that the valuation under this clause shall be final and binding and not subject to arbitration.

 


3 Gränsdragning mot skiljeavtal
Som framgår av sistnämnda exempel uppmärksammar avtalsförfattarna ibland den gränsdragningsproblematik som kan finnas i förhållande till skiljeförfarande. Även när de inte uppmärksammat frågan kan skiljedomsrättsliga verkningar inträda. Exemplet b) ovan är hämtat ur NJA 1993 s. 436, där tingsrätten ansåg att bestämmelsen var att bedöma som en skiljeklausul och att värderingsmannens avgörande alltså var en skiljedom. Såvitt framgår av referatet fördes frågan inte vidare till högre instans. Om tingsrättens bedömning är korrekt kan diskuteras. Avtal om företagsöverlåtelse innehåller vanligtvis en skiljeklausul, men det finns nästan aldrig någon koppling i avtalstexten mellan skiljeklausulen och värderingsklausulen avseende tillträdesbokslutet. Frågan är då om den procedur som avtalats kring tillträdesbokslutet kan anses som ett särskilt skiljeförfarande vid sidan av det som regleras i avtalets tvistelösningsklausul, eller om det här handlar om en annan typ av avgörande? I det senare fallet skulle man istället betrakta avgörandet som någon form av avtalsutfyllnad, där avgörandet blir en del av parternas avtal på samma sätt som om priset hade bestämts direkt genom partsförhandlingar. Det är med andra ord i sådant fall en avtalsrättslig reglering av prisfrågan där parterna just i prisklausulen lånar ut avtalspennan till värderingsmannen och inte en prorogation av prisfrågan till ett särskilt slags skiljeförfarande.
    Parter kan i och för sig enligt 1 § 2 st lagen om skiljeförfarande avtala att skiljemän får komplettera avtal utöver vad som följer av tolkning av avtal. Uttryckliga utvidgningar av skiljeklausuler till att avse avtalsutfyllnad är mycket sällsynta och torde ha sin naturliga plats just i själva skiljeklausulen. Enbart den omständigheten att parterna avtalat om att priset skall bestämmas av en tredje man kan i sig knappast uppfattas som en utvidgning av skiljeklausulen.

314 Lars Edlund SvJT 2007 Frågan om gränsdragningen mellan skiljeavtal och avtalsutfyllande avgörande har behandlats av bl.a. Lars Heuman i Festskrift till Ulf Nordenson s. 182 ff och av Stefan Lindskog i Skiljeförfarande s. 51 ff. Lindskog har använt begreppet godmansavgörande för sådana beslut som inte är att anse som skiljedomar. Hur gränsen skall dras beror på vad parterna avtalat, eller i praktiken hur detta uttryckts i parternas avtalsdokument.
    Det typiska syftet med en värderingsklausul är att hitta en mekanism för att få ett pris fastställt. Parterna önskar en prisbestämning som avspeglar något som de inte själva kan avgöra vid avtalsslutet, nämligen målbolagets värde vid en tidpunkt som kommer att inträffa en eller ett par månader senare. Värderingen skall utföras snabbt och av en ekonomisk sakkunnig tredje man. Huruvida dennes avgörande skall betraktas som en skiljedom är en annan fråga. Partsavsikten i sammanhanget är att bestämma storleken på en avtalsprestation som parterna inte kan fixera i förväg. Någon tvist i prisfrågan kan i sådant fall inte sägas föreligga mellan parterna. Mot bakgrund av syftet och den avtalssystematik som används, talar övervägande skäl för en presumtion att parterna inte avsett att låta avgöranden avseende tillträdesbokslut få skiljedomskaraktär (jfr Lindskog s. 55). Som jag uppfattat saken torde detta också vara den förhärskande uppfattningen på marknaden. Skiljeavtal avseende värderingsklausulen skulle alltså bara föreligga i de fall då parterna uttryckligt angett detta, eller då det får anses framgå av omständigheterna i det enskilda fallet.

 

4 Värderingsmannens rättigheter och skyldigheter
Värderingsmannens uppdrag grundas på det avtal som parterna träffat om att anförtro värderingen till en utomstående. Värderingsmannen är att betrakta som uppdragstagare till parterna, även om han utsetts genom förmedling av parternas revisorer eller någon annan utomstående. Sedvanliga uppdragsrättsliga principer torde gälla för värderingsmannen. Viss ledning kan också hämtas från skiljedomsrätten.
    Avseende värderingsmannens rättigheter kan framför allt noteras rätten att få ett skäligt arvode, bestämt utifrån vad som avtalats mellan parterna och värderingsmannen. Oftast träffas ingen särskild överenskommelse om ersättningen, utan denna får bestämmas utifrån marknadsmässiga principer i analogi med 45 § köplagen (jfr principerna för ersättning till skiljemän, NJA 1998 s. 574). Om inget annat avtalats är parterna solidariskt ansvariga för värderingsmannens arvode och sinsemellan får de svara för hälften vardera. Att värderingsmannens arvode skall belasta parterna, och inte målbolaget, är en självklarhet med hänsyn till bolagsrättsliga och skatterättsliga bestämmelser.
    Eftersom uppdraget kommer från båda parterna, kan inte värderingsmannen skiljas från uppdraget utan att parterna är ense om det-

SvJT 2007 Värderingsklausuler och tillträdesbokslut 315 ta. Att parterna delegerat utseenderätten till utomstående medför enligt min uppfattning inte att även uppsägningsrätten delegerats, utan en återkallelse av uppdraget förutsätter normalt parternas gemensamma beslut. En part som under värderingsuppdraget blir missnöjd med värderingsmannen har därför ingen annan möjlighet än att häva dennes uppdrag, förutsatt att det kan anses föreligga väsentligt avtalsbrott från värderingsmannens sida gentemot den missnöjde parten. En sådan hävning torde dock i sig inte medföra att parten i förhållande till sin motpart befrias från bundenhet av själva värderingsklausulen.
    Beträffande värderingsmannens skyldigheter kan främst nämnas att det åligger honom att utföra uppdraget på ett fackmannamässigt sätt och inom rimlig tid. Han har också en skyldighet att iaktta grundläggande rättssäkerhetsaspekter. Det innebär t.ex. att all kommunikation med parterna skall ske öppet och att part skall få erforderlig möjlighet att yttra sig över vad motparten har anfört.
    Enligt allmänna principer för uppdragsavtal får värderingsmannen presumeras ha sekretessplikt avseende sitt uppdrag, om inget annat avtalats. Det kan för övrigt noteras att de revisionsbyråer som oftast utför dessa uppdrag även har sekretessplikt enligt god revisorssed.
    Värderingsmannen kommer till uppdraget med sin sakkunskap som naturligtvis kommer att vara en informell del av det underlag som han har för sin värdering. Här ankommer det dock på värderingsmannen att iaktta viss försiktighet så att inte part får uppfattningen att avgörandet grundas på material som parten inte haft möjlighet att ta del av.
    Värderingsmannen har ett sedvanligt culpaansvar gentemot sina uppdragsgivare. Om han vid sin värdering gör ett uppenbart avsteg från vad god redovisningssed bjuder eller är försumlig på något annat sätt, kan han få svara mot den part som lider skada på grund av den felaktiga värderingen. Exempelvis kan alltså en missnöjd säljare i teorin framställa skadeståndsanspråk mot värderingsmannen om priset för målbolaget blev för lågt p.g.a. en vårdslös värdering.
    Det skall dock sägas att revisionsbyråer och andra professionella värderingsmän oftast har ansvarsbegränsningar av olika slag i sina uppdragsvillkor. Att driva en skadeståndstalan mot en värderingsman torde därför i de flesta fall vara uteslutet som ett realistiskt alternativ för en skadelidande part.

 

5 Värderingsunderlaget
Underlaget för värderingen är normalt bokföring och annan dokumentation från målbolaget. Utgångspunkten är då senast fastställda årsredovisning och efterföljande resultatrapporter från målbolaget. Värderingsmannen kan dock ha anledning att omvärdera siffror som tagits upp i årsredovisningen, t.ex. om ny information framkommit efter det bokslutstillfället. Över huvud taget är värderingsmannen inte

316 Lars Edlund SvJT 2007 bunden i sig av de siffror som upptagits i målbolagets redovisning, om inte hans uppdrag begränsats av parterna. De normer han har att hålla sig till är i första hand parternas avtal och god redovisningssed.
    Det råder ingen direkt avtalsrelation mellan värderingsmannen och målbolaget, och målbolaget har då inte någon avtalsrättslig skyldighet att tillhandahålla information. Praktiskt sett är detta knappast något problem. Ytterst torde värderingsmannens uppdragsgivare, parterna i överlåtelseavtalet, ha en skyldighet att verka för att erforderligt beslutsunderlag kommer fram. Underlåtenhet att lojalt medverka torde kunna medföra bevismässiga nackdelar för tredskande part (jfr RB 35:4).
    Någon gång kan det även förekomma att värderingsmannen får behov av konsultyttranden. Det kan t.ex. handla om uttalanden från skatteexperter om behovet av skattereserveringar, aktuarieutlåtanden avseende försäkringsfrågor eller liknande. Om inget annat avtalats torde värderingsmannen ha rätt att anlita konsulter inom den allmänna ramen för uppdraget.

 

6 Värderingsproceduren
Normalt inleds värderingsmannens arbete med en genomgång med målbolaget och parterna. Därefter kan värderingsarbetet utvecklas på olika sätt beroende på omfattningen och komplexiteten av frågorna. Ofta styrs arbetet av de frågor och synpunkter som framkommer från parterna. Dessa har normalt en bestämd uppfattning om de viktiga punkterna i värderingen. Ibland föreskriver parternas avtal uttryckligen att värderingsmannens prövning enbart skall avse de tvistefrågor som part väckt inom viss tid och att i övrigt skall målbolagets/köparens förslag till tillträdesbokslut gälla. En sådan avtalad begränsning förenklar värderingsproceduren och fokuserar parternas argumentation till vad de uppfattat som väsentliga tvistefrågor. Värderingsmannen har då att iaktta dessa procedurregler och får inte beakta sådan argumentation som ligger utanför de avtalade ramarna.
    En försiktig värderingsman tillser att han i början av förfarandet efter samråd med parterna lägger fast den procedur för handläggningen som skall gälla, med fixerade tider för olika åtgärder och en sista dag för parterna att inkomma med yttranden. Erfarenheten visar att ett lösligt arrangerat förfarande ibland skapar oklarheter och tvister om handläggningsfrågor.
    En vanlig variant av procedurregler föreskriver att båda parter skall samtidigt inge en första inlaga till värderingsmannen, och att de vid viss tidpunkt samtidigt får inge kommentarer till motpartens argumentation, varefter skriftväxlingen skall vara avslutad. Problem kan då uppkomma om part inte håller sig till schemat, t.ex. genom att i sin sista skrift inkomma med nya synpunkter som inte behandlats tidigare. Överhuvudtaget kan olika komplikationer uppkomma i proceduren på liknande sätt som i skiljeförfaranden. Det går inte att ge något

SvJT 2007 Värderingsklausuler och tillträdesbokslut 317 allmänt svar på hur dessa procedurfrågor skall lösas, utöver att säga att parternas avtal och sedvanliga processuella principer får vara vägledande.
    För att säkerställa parternas möjlighet att yttra sig förekommer det att värderingsmannen distribuerar en preliminär version av tillträdesbokslutet. Därigenom får parterna en sista möjlighet att argumentera kring de frågor som kan vara av intresse.
    Ibland begränsas värderingsuppdraget till en ren valfråga, dvs. värderingsmannen skall enbart avgöra vilken av parternas ståndpunkter som ligger närmast målbolagets avtalsmässiga värde. Med andra ord skall värderingsmannen då endast uttala sig om målbolaget har det värde som framgår av säljarens eller köparens version av tillträdesbokslutet. Detta skapar intressanta valsituationer, där alltför partiska värderingar bestraffas.

 

7 Värderingens rättsverkan
Som framgår av klausulexemplen ovan anges på olika sätt att värderingsmannens avgörande binder parterna. Ordvalet pekar på att avgörandet inte skall kunna omprövas. Tillträdesbokslutet som prismekanism låses genom avgörandet. Med den utgångspunkt för klausultolkning som jag angivit ovan, får tillträdesbokslutet och det pris som följer av det samma status som vilken annan av de klausuler som parterna förhandlat fram. Det innebär i sin tur att värderingsmannens avgörande i huvudsak bara kan angripas på avtalsrättslig grund. Av naturliga skäl kan vissa avtalsrättsliga begrepp, såsom partsavsikt eller dold dissens, inte användas. Närmast handlar det istället om att avgörandet skall ogiltigförklaras eller jämkas med stöd av t.ex. 36 § avtalslagen. Prövningen beträffande avgörandets giltighet får ske inom ramen för den tvistelösningsform som parterna avtalat, dvs. normalt i ett skiljeförfarande. Skiljenämndens prövning blir inte en fullständigt ny värdering av målbolaget, utan den begränsas till att avgöra om värderingsmannens beslut har så allvarliga brister att part inte är bunden eller endast delvis bunden av det avtalsinnehåll som ligger i värderingsbeslutet.
    Det finns två huvudgrupper av fel som part kan tänkas åberopa mot ett värderingsbeslut: materiella eller processuella.
    Part kan hävda att värderingsmannen begått ett materiellt fel i tilllämpningen av värderingsreglerna, såsom de angivits i parternas avtal eller i reglerna om god redovisningssed. Det torde dock inte räcka med att påvisa att ett fel begåtts. En så låg tröskel för omprövning av värderingen skulle inte vara förenligt med den uttalade grundtanken att värderingen skall vara slutlig och bindande. Det torde krävas att part dessutom visar att värderingen av målbolaget blivit så oskälig att den skall jämkas. Att påvisa ett sådant fel kan givetvis vara svårt, eftersom det inom ramen för god redovisningssed kan finnas utrymme för många olika uppfattningar om balansposters storlek. Om felet är

318 Lars Edlund SvJT 2007 grovt och har orsakat en väsentlig prisavvikelse, borde dock jämkning kunna äga rum. Det skall påpekas att begreppet jämkning också innefattar de fall där en avtalsprestation kan öka i omfattning (se t.ex. NJA 1983 s 385). Värderingen av målbolaget kan alltså höjas med åtföljande höjning av köpeskillingen.
    Även formella fel kan föreligga. Värderingsmannen kan ha gått utanför sitt uppdrag, t.ex. genom att utan avtalsstöd ompröva delar av tillträdesbokslutet som ingen av parterna anmärkt på. En annan tänkbar brist kan vara att värderingsmannen baserat sitt beslut på material som part inte fått möjlighet att yttra sig över. Beträffande handläggningsfel i godmansförfaranden har Heuman (s. 182) och Lindskog (s. 55) uttalat att klanderreglerna i lagen om skiljeförfarande skulle kunna tillämpas analogt vid sidan av avtalsrättsliga grunder. Part som vill påtala handläggningsfel har då alltså att påvisa ett sådant fel och beträffande vissa typer av fel även göra sannolikt att detta fel haft inverkan på beslutet, jfr 34 § 1 st lagen om skiljeförfarande. Möjligen kan också preklusionsbestämmelsen i 34 § 2 st., som ju har sin motsvarighet i avtalsrättsliga passivitetsprinciper, tillämpas analogt.
    Överprövningen av ett godmansavgörande kan alltså efter omständigheterna leda till att avgörandet jämkas avseende målbolagets värde eller att avgörandet helt upphävs. I de fall där avgörandet upphävs p.g.a. förfarandefel uppkommer frågan om den överprövande instansen är behörig att direkt också pröva frågan om bestämmande av ett nytt tillträdesbokslut eller om en ny värderingsomgång skall genomföras enligt avtalets bestämmelser. Praktiska skäl talar för att den överprövande instansen får ta ett helhetsgrepp på samma sätt vid talan mot skiljedom avseende tvångsinlösen av aktier. Mot detta kan resas invändningen att man då förbigår den avtalade regleringen om hur tillträdesbokslutet skall fastställas; instansordningens princip, om man vill uttrycka sig i processrättsliga termer. Utgångspunkten är sannolikt att den avtalade regleringen om tillträdesbokslut fortfarande gäller intill även den upphävts. Vad gäller om värderingsmannen i efterhand, själv eller efter påpekande, inser att ett fel föreligger i tillträdesbokslutet? Står det honom fritt att ändra, eller är även han bunden av tillträdesbokslutet? Så mycket torde vara klart att värderingsmannen får rätta uppenbara skriv- och räknefel eller liknande förbiseenden. Möjligen bör värderingsmannen även kunna på parts begäran ge ett förtydligande av bokslutet. Det förefaller lämpligt att låta principerna om korrigering av skiljedom i 32 § lagen om skiljeförfarande vara vägledande i detta sammanhang. Däremot är det tveksamt om värderingsmannen har rätt att materiellt ompröva tillträdesbokslutet. Principiellt är hans uppdrag avslutat genom bokslutet. Parterna har också ett behov av att regleringen är slutlig, så att de kan inrätta sig därefter. Risken är annars att proceduren inför värderingsmannen blir utdragen och osäker.

SvJT 2007 Värderingsklausuler och tillträdesbokslut 319 8 Värderingsfråga eller garantifråga?
I avtal av nu aktuellt slag finns regelmässigt en garantikatalog, där säljaren på ett mindre eller större antal punkter utfäster att målbolagets ställning är på ett visst sätt. Vad gäller om ett sakförhållande som behandlats av värderingsmannen återkommer som ett garantikrav från köparen? Innebär värderingsmannens avgörande att sakförhållandets rättsliga verkan är avgjord på ett för parterna bindande sätt, eller står det en skiljenämnd fritt att pröva saken igen i en tvist om garantifall? Det kan t.ex. vara så att målbolaget före tillträdesdagen fått ett stort skadeståndskrav mot sig eller att miljövårdande myndigheter ställt krav på omfattande reningsåtgärder. Värderingsmannen har då att utifrån god redovisningssed avgöra om det i tillträdesbokslutet bör reserveras belopp för framtida kostnader. Beslutet i denna fråga påverkar priset för målbolaget. Har detta beslut även betydelse för tillämpningen av lämnade säljargarantier, om säljaren garanterat att det per tillträdesdagen inte kommer att föreligga några skadeståndskrav eller ålägganden från miljömyndigheter? Säljaren skulle kunna hävda att dessa frågor är på ett slutligt och bindande sätt avgjorts mellan parterna, då priset bestämts genom värderingsförfarandet med hänsyn tagen till dessa för värderingsmannen kända omständigheterna. Köparen skulle då enligt säljarens mening inte få gå runt värderingsmannens avgörande som ju fattats med kännedom om den påstådda garantibristen.
    För egen del tror jag inte att detta säljarargument är hållbart. Det är så att värderingsklausulen och garantikatalogen fyller olika funktioner, och de rättsliga verkningarna bör hållas åtskilda.
    Värderingsförfarandet syftar till att komplettera parternas avtal med en snabb och något schablonmässig bedömning av prisfrågan utifrån förhållandena på tillträdesdagen. Garantikatalogen är däremot en mellan parterna i detalj förhandlad modell för fördelning av riskerna vid överlåtelsen utifrån de förhållanden som var kända på avtalsdagen. Vidare kan anföras att värderingsmannen inte heller har möjlighet att få samma beslutsunderlag som en skiljenämnd. En garantitvist inför en skiljenämnd förs med möjlighet till bevisning och inom en tidsram som inte står en värderingsman till buds. Parallellen mellan prisförhandlingar å ena sidan och tillträdesbokslutet å andra sidan haltar även på så sätt att det handlar om tilllämpning av delvis olika regelsystem. Värderingsmannen har att tilllämpa god redovisningssed, dvs. en generell norm vars utformning parterna inte har något inflytande över. God redovisningssed innefattar sig i sig många antaganden och uppskattningar, där värderingsmannen kan röra sig i ett ibland ganska brett spann. Parternas positioneringar i en prisförhandling styrs däremot av många andra överväganden än god redovisningssed, och utfallet i en hypotetisk förhandling kunde ha blivit helt annorlunda om köparen haft känne-

320 Lars Edlund SvJT 2007 dom om de relevanta förhållandena. Det gäller både priset i sig, utformningen av garantierna och andra avtalsvillkor. Att låta senare framkommen information påverka garantiernas omfattning innebär att den avtalade riskfördelningen rubbas. Detta är inte sakligt motiverat.
    Rågången mellan värderingsprocedur och garantitvist innebär i och för sig att köparen får två chanser att låta en viss omständighet påverka hans samlade ekonomiska prestation, först om han kan övertyga värderingsmannen att priset skall bli lägre genom en reservation i tillträdesbokslutet och, om detta inte lyckas, sedan genom att föra en talan om garantibrott. Det blir dock en ofrånkomlig följd av regleringen. Den motsatta lösningen, att värderingsutlåtandet skulle kunna sätta delar av garantikatalogen ur spel, är av anförda skäl mindre lämplig. Däremot kan värderingsmannens ställningstagande avseende reservationer i tillträdesbokslutet ha betydelse när det i en skiljetvist skall prövas hur stor nettoskada köparen har lidit på grund av ett garantibrott. Om priset sålunda bestämts efter reservering för miljökostnader, kan köparen i en garantitvist endast få ersättning för de kostnader som inte täcks av reserveringen i tillträdesbokslutet.

 

9 Avslutning
Avtal om företagsöverlåtelser omfattar mycket stora värden. Det har blivit allt vanligare att priset i sådana avtal bestäms av tredje man genom ett tillträdesbokslut. Som framgått ovan finns det ett antal rättsliga frågor kring tillträdesbokslut, som förtjänar en utförligare reglering i avtalen än vad som ofta är fallet idag. Med tanke på att tvister om företagsöverlåtelser normalt avgörs i skiljeförfarande finns det inte anledning att tro att det kommer några tunga prejudikat från allmän domstol. Avtalsförfattande jurister har därför skäl att överväga om dagens knapphändiga skrivningar bör byggas ut för att förebygga tvister.