Barn och föräldrar — kan vi acceptera dem som motparter?

 

 

Av EVA RYRSTEDT och TITTI MATTSSON1

Familjerättsliga mål och mål som rör den sociala barnavården, behandlas rättsligt på helt olika sätt. Synen på barnets roll i de två processtyperna är disparat. Det är dock tveksamt om ett sådant förhållningssätt kan upprätthållas om målet i båda fallen är barnets bästa.

 

Inledning
Syftet med denna artikel är att beskriva, undersöka och utveckla en förklaringsmodell avseende orsakerna till och konsekvenserna av de olika rättsliga konstruktioner som föreligger rörande barn som parter i rättsliga förhandlingar och den därmed följande rätten att komma till tals i å ena sidan civilrättsliga mål rörande vårdnad, boende eller umgänge och å andra sidan offentligrättsliga barnavårdsmål.
    I svensk rätt finns det tydliga skillnader rörande barnets rättsliga position i dessa måltyper. Medan barnet i LVU-mål har egen partsstatus, med processbehörighet vid 15 års ålder, uppvisar den familjerättsliga regleringen rörande vårdnad, boende eller umgänge inga dylika rättigheter för barnet. I dessa mål har barnet främst rollen som intressent, med tillhörande möjligheter att få komma till tals. En förklaring till dessa skilda konstruktioner är sannolikt att förekomsten av en öppen konflikt accepteras mellan barnet och vårdnadshavaren i de sociala barnavårdsmålen. Däremot anses det inte föreligga någon motsvarande konflikt i de familjerättsliga målen.
    De sätt som de olika typerna av konflikter behandlas på synes primärt baserad på ideologi. I tvister rörande vårdnad, boende eller umgänge, har lagstiftaren inte kunnat övervinna tron att föräldrar alltid prioriterar det som är bäst för barnet, trots att föräldrarna i tvisten är varandras motparter. En konsekvens av detta kommer således att bli frågan om barnets bästa verkligen kan uppnås om man konstruerar den legala processen i familjerättsliga fall med utgångspunkten att det inte föreligger någon konflikt som behöver synliggöras, mellan föräldrarna och barnet.

 

Något om den rättsliga relationen mellan barn och föräldrar
Det rättsliga föräldraskapet leder i de flesta fall i Sverige till att ett barn står under vårdnad respektive förmynderskap av dessa föräldrar.2

 

1 Docent respektive universitetslektor vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Denna artikel ingår för såväl Eva Ryrstedts som Titti Mattssons vidkommande i två projekt finansierade av Riksbankens Jubileumsfond. Delar av artikeln avses ingå i en engelsk publikation 2 6:2 föräldrabalken (FB).

Redan i uttryckssättet ”under vårdnad och förmynderskap” synes en värdering ligga, då detta implicerar att det är frågan om en förälders rättighet, snarare än en skyldighet. Detta torde vara en reminiscens av ett patriarkaliskt synsätt, som innebar att barnet föddes in i en viss status3 och därmed i faderns beslutandesfär. I detta synsätt innefattades dock också barnets rätt till beskydd och omvårdnad, något som också återfinns i dagens reglering genom att vårdnadshavaren har ansvaret för barnets rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.4 Det är alltså den legala vårdnadshavaren/vårdnadshavarna som har ansvaret för barnets personliga förhållanden.5 Förmynderskapet är dock i normalfallet tätt knutet till vårdnaden, vilket leder till att vårdnadshavaren/vårdnadshavarna oftast också är förmyndare för barnet6 och därmed förvaltar den omyndigas tillgångar och företräder den omyndiga avseende frågor som rör dennes förmögenhet.7 Även på de områden som rör den faktiska relationen mellan barn och föräldrar slår synen på föräldrarna som rättighetshavare genom i de få avseenden som en svensk domstol idag har kompetens att besluta om, nämligen vårdnad, boende eller umgänge. Det är svårt att tänka sig, även om det är legalt möjligt, att en förälder som inte vill det får del i vårdnaden.8 Det blir således i praktiken en rättighet istället för en skyldighet. Vad gäller barnets boende är utgångspunkten att ett barn bor hos båda sina föräldrar, vilket torde grundas i normen om föräldrarnas samlevnad, eller hos den av dem som föräldrarna själva kommit överens om, vilket speglar önskan om att föräldrarna skall komma överens, utan att domstolen intervenerar. Först när en vilja att få till stånd en förändring framträder av ett yrkande, kan en förälder av rätten utpekas som s.k. boförälder.9 Även här blir rättighetstanken riktad mot föräldern tydlig. Umgänget mellan ett barn och den förälder barnet inte bor tillsammans med framställs visserligen som grundat på barnets rätt.10 Vid ett närmare studium av hur bestämmelserna om talerätt är konstruerade framträder dock förälderns rätt med stor pregnans. Det är nämligen t.o.m. i detta fall endast den förälder som vill umgås med sitt barn som har talerätt.11 Den rätt till umgänge som finns mellan en förälder och ett barn som inte bor tillsammans, utgår alltså också denna från förälderns rätt, även om regleringen ger tydligt uttryck för att umgänget mellan ett barn och båda dess föräldrar är viktigt. Det är emellertid en helt annan sak än att barnet eller bo-

 

3 Se för begreppet status och kontrakt t.ex. Weber, Max, som utvecklade denna teori om samhällsutvecklingen, Ekonomi och samhälle: förståelsesociologins grunder del 2, Lund 1985. 4 6:1 och 2 2 st. FB. 5 6:2 2 st. FB. 6 10:2 och 3 FB. 7 12:1 FB. 8 6:5 FB. Se även Walin, Gösta/Vängby, Staffan, Föräldrabalken: En kommentar. Del I, Stockholm 2001, kap. 6:28 och 6:30. 9 6:14a FB. 10 6:15 1 st FB. 11 6:15a FB.

föräldern skulle kunna framtvinga ett sådant umgänge. Barnet, däremot, kan tvingas till ett umgänge som han eller hon inte önskar, i alla fall när det är fråga om lite yngre barn.12 Här finns olika verkställighetsåtgärder tillgängliga, som exempelvis tvångshämtning,13 och det finns också exempel på ett beslutat umgänge som mer verkar vara till för föräldern än för barnet.14 En viss förändring kan dock anas, i alla fall vad gäller lite äldre barn.15

Barns rättsställning och barnets rätt att komma till tals i civilprocessen
Alla fysiska personer har rättskapacitet och är därmed partsbehöriga.16 Även barn kan alltså vara parter i en rättegång. Detta behöver inte alltid betyda att de har talerätt, eftersom detta begrepp är snävare än partsbehörigheten. Talerätten förutsätter att barnet har en viss anknytning till det som rättegången handlar om. I talerätten inbegrips vanligen initiativrätt, argumentationsrätt och klagorätt.17 Talerätten innebär dock inte någon absolut rätt att vidta processhandlingar. Denna rätt — den s.k. processbehörigheten — är knuten till en persons rättsliga handlingsförmåga. Den som saknar processbehörighet företräds av en ställföreträdare,18 vilket när det gäller underåriga barn vanligen innebär att vårdnadshavaren/vårdnadshavarna per se eller som förmyndare företräder barnet.19 Härutöver kan dock en person även utan att vara part ha intresse av utgången i ett mål/ärende. Det finns därför även regler om en rätt att komma till tals.20 Barn har inte någon talerätt i sådana familjerättsliga mål som rör barnets relationer till dem som är dess föräldrar, alltså i frågor om vårdnad, boende eller umgänge.
    Först när det gäller själva det rättsliga faderskapet, alltså vad gäller att fastställa eller upphäva ett faderskap, har barnet en egen talerätt, även om den inte åtföljs av processbehörighet, i alla fall inte före 15 års ålder.21 Här handlar det ju om att etablera det rättsliga förhållandet som sådant. I den situationen att faderskapsfrågan är tvistig, är ju barnets motsatsställning till den vuxne motparten tydlig. Ännu mer pregnant synes denna motsatsställning framträda när det handlar om föräldraskap och ekonomi. I mål om underhåll adresseras tydligt för-

 

12 Se härför 21:5 FB. 13 Se för verkställighet 21 kap. FB. 14 NJA 2003, s. 372. 15 RÅ 2005 ref. 66. 16 11:1 st 1 rättegångsbalken (RB) (1942:740). 17 Prop. 1994/95:224, Barns rätt att komma till tals, s. 14. Se även Mattsson, Titti, Barnet och rättsprocessen. Rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård, Lund 2002, s. 169. Jfr även Schiratzki, Johanna, Barnrättens grunder, 2:a uppl. Lund 2005, s. 82. 18 11:1 2 st. RB. 19 6:2, 10:2 och 3 FB. Det har dock i doktrin framförts att ett femtonårigt barn, om barnet är tillräckligt moget kanske själv kan föra sin talan i faderskapsfrågor. Se härför Walin/Wängby, kap 3:10 och 3:13. Se även Schiratzki, s. 65 och 83. 20 Prop. 1994/95:224, s. 14. 21 Se härför not 19.

äldrarnas skyldigheter mot barnet och också här erkänns barnet som taleberättigad, även om barnet som underårig företräds av vårdnadshavare eller förmyndare.22 Det har nu under lång tid förts en diskussion om barns talerätt i familjerättsliga mål och olika förslag har lagts fram, dock utan att talerätten som sådan har genomgått några större förändringar.23 Istället har barns rätt att komma till tals, vikten av att klargöra barnets inställning samt betydelsen av barnets vilja på olika sätt poängterats.24

Barnet som intressent i det civilrättsliga målet
Föräldrar som inte lever tillsammans torde inte särskilt ofta ha varken sammanfallande mål eller gemensamma intressen. Det harmoniska perspektiv som under en samlevnad kan presumeras ersätts ofta vid en separation med ett konfliktperspektiv. Beslut som rör barnet kommer att i det mera ingripande fallet präglas av dessa motsatta intressen, medan besluten i de mindre ingripande fallen endast påverkas. Föräldrarna kan således ofta konstateras ha olika intressen, medan barnets intressen svårligen kan sammanfalla med båda föräldrarnas samtidigt och i vissa fall kanske inte med något av föräldrarnas intressen! Vi kan således identifiera tre olika typer av intressen samtidigt. Barnets bästa är inte heller ett nödvändigt krav för de beslut som föräldrarna fattar om barnet; det är bara vid myndighetsbeslut som hänsynen till barnets bästa är en given utgångspunkt.25 I denna kontext måste det faktum att barn inte är processbehöriga, alltså inte har en självständig rätt att få framträda i domstol ses,26 liksom det faktum att barnet oftast saknar talerätt. Den rätt barnet har att få sin vilja beaktad allt efter ålder och mognad är således endast en rätt att bli involverad i processen, vilken rätt skall garanteras främst genom rättens utredningsskyldighet.27 Det torde emellertid i första hand vara föräldrarna som antas beakta barnets vilja, dock alltså utan att dessa har en legal skyldighet att se till barnets bästa. Den förefint-

 

22 7:2 2 st. FB. 23Se t.ex. prop. 1990/91:8 om vårdnad och umgänge, samt prop. 1994/95:224. Jfr Mattsson, Barnet och rättsprocessen, Lund 2002, s. 169. 24 Se härför framför allt prop. 2005/06:99 Nya Vårdnadsregler, ny lydelse av 6:2a FB, där barnets bästa nu skall vara av avgörande betydelse, samt 6:20 där det framgår att även barnet, om det är lämpligt, skall höras innan socialnämnden lämnar s.k. snabbyttranden, alltså yttranden som framställs i anledning av interimistiska beslut. Redan tidigare framgick av FB:s lydelse att barnets vilja skulle ha betydelse med beaktande av barnets ålder och mognad (nu i 6:2a FB), liksom att rätten hade utredningsskyldighet. Denna utredningsskyldighet genomförs oftast genom en utredning som socialnämnden genomför. I denna skall barnets inställning försöka klarläggas, om det inte är olämpligt. Det är också möjligt att höra barnet inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det inte är uppenbart att barnet kan ta skada av detta. 6:19 FB. I propositionen framhålles vikten av att barnen får komma till tals såväl i utredningarna som när samarbetssamtal genomförs,prop. 2005/06:99, s. 46 ff. 25 Se för en utveckling Ryrstedt, Eva, Kravet på konsensus — till barnets bästa? i SvJT, 2003, s. 340 f. 26 Jfr för processbehörigheten Mattsson, 2002, s. 190. 27 6:2b och 19 FB.

liga presumtionen att barnets bästa alltid sammanfaller med föräldrarnas gemensamma uppfattning, ger än mera tyngd åt problemet. Sammantaget ger reglerna uttryck för att det s.k. aktörsperspektivet — dvs. ett perspektiv som utgår från att barn liksom vuxna kan ge uttryck för sin vilja och besluta i frågor som rör honom eller henne — har fått ge vika för ett skyddsperspektiv — dvs. ett perspektiv som utgår från att barns behov och önskningar behöver vuxnas skydd.28 Barnets uppfattningar och önskemål blir i detta perspektiv beroende av hur de vuxna tolkar och bedömer de uppgifter som barnet lämnar. Detta leder till att det blir de vuxna som faktiskt avgör barnets möjligheter att uttrycka sina tankar och åsikter. Det är då också de vuxna som kommer att avgöra om informationen är relevant.29 När skyddsperspektivet tar överhanden torde barnet endast inta rollen som intressent, om än aldrig så viktig. I sin tur har detta framhållits betyda att rätten till självbestämmande blir beroende av om barnet beslutar på det sätt som de vuxna skulle ha gjort.30

Barnet som part i LVU-processen
Barns talerätt i sociala barnavårdsmål är tämligen omfattande. Däri ingår vanligen rätten att som part lägga fram åsikter och argument i domstolsprocessen samt rätten att överklaga det rättsliga beslutet.31 Talerätten gäller oavsett barnets ålder. Däremot varierar formerna för utövandet av densamma.
    Det barn som är under 15 år utövar inte sin talerätt själv, utan genom ett juridiskt biträde för barnet, som också företräder barnet i målet.32 Detta ombud för barnet har således rollen dels att biträda barnet och tillvarata barnets rätt i olika avseenden, dels att företräda barnet och tillvarata barnets bästa under rättegången. Barnet får härigenom en självständig ställning gentemot vårdnadshavaren. Barnets behov av självständighet gentemot vårdnadshavaren säkerställs vidare genom att barnets ställföreträdare inte samtidigt får ha rollen som biträde för vårdnadshavaren.33 Det anses vanligen vara oförenliga uppgifter att tillvarata såväl barnets bästa som förälderns rätt i mål som rör föräldrars brister i omsorgen av barnet.34

 

28 Se för aktörsperspektivet respektive skyddsperspektivet Hollander Anna, Att tillvarata barnets rätt och bästa i Barn och rätt, Hollander, Anna/Nygren, Rolf /Olsen, Lena (red.), Uppsala 2004, s. 58, med vidare hänvisning till Näsman, E., s. 58f. 29 Hollander i Barn och rätt, Hollander/Nygren/Olsen (red.), Uppsala 2004, s. 58 med vidare hänvisningar. Se även Hollander, Anna, i Nordiskt Sosialt Arbeid nr. 4, 1998, s. 194. Jfr Hunt Federle, Katherine, Rights flow downhill, i the International Journal of Children’s Rights, 2, 1994, s. 365. 30 Singer, Anna, Föräldraskap i rättslig belysning, Uppsala 2000, s. 83. 31 Prop. 1994/95:224, s. 14. 32 36 § 2 st. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 33 Se föregående not. 34 Norström, Carl och Thunved, Anders, Nya sociallagarna med kommentarer, lagar och författningar som de lyder den 1 januari 2006, 19:e uppl., Stockholm 2006, s. 317.

När barnet har fyllt 15 år får barnet möjlighet att själv utöva sin talerätt genom egen processbehörighet.35 Detta är möjligt genom att det juridiska biträdet har till uppgift att ge barnet stöd och hjälp i sin talan.36 Det innebär bl.a. att vara barnets rådgivare, att bevaka att väsentlig utredning om barnet kommer in och att i övrigt tillvarata barnets intressen. Barnet kan själv bestämma hur omfattande biträdets roll skall vara. Det innebär att barnet kan medverka i den utsträckning som han eller hon själv önskar, d.v.s. som en fullvärdig part som för sin egen talan eller som en mer passiv part som överlåter betydande delar av talan till sitt ombud.37 I talerätten ingår möjligheten att få komma till tals genom tillfälle att framlägga bevisning, framföra sina synpunkter och utnyttja reglerna om kommunikation och partsinsyn.38 För att ytterligare poängtera vikten av att barnet skall få yttra sig självständigt adresseras detta [?] i flera bestämmelser i LVU. Här framgår att barnets inställning så långt möjligt skall klarläggas och att hänsyn skall tas till den unges vilja beroende på dennes ålder och mognad.39 Vidare uttalas att det mindre barnet bör höras om det kan antas vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte kommer att ta skada av att höras.40 Barnets talerätt i LVU-mål innefattar även klagorätt. Enligt allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser kan barnet överklaga sådana rättsliga beslut, för det fall som de är överklagbara, som angår barnet och anses ha gått barnet emot.41 Bland de överklagbara besluten innefattas bl.a. beslut om tvångsvård p.g.a. brister i omsorgen. Oavsett om beslutet innebär avslag eller bifall på ansökan om tvångsvård anses det angå barnet och kan vara ett beslut som har gått barnet emot.42 Om skyddsperspektivet kan anses vara dominerande i de familjerättsliga målen så kan det motsatta sägas i fråga om LVU-processen. Här är aktörsperspektivet det framträdande. Barnets partsställning skapar förutsättningar för att barnet som aktör skall kunna värnas i processen.43 Barnet kan agera självständigt, med eller utan hjälp av sin företrädare respektive sitt biträde, på liknande villkor som övriga parter i målet. Eventuella intressekonflikter mellan barnet och vårdnadshavaren påverkar inte barnets medverkan och inflytande i processen.

 

Skyddsbehov eller vårdnadshavarnas intressen?
De processrättsliga reglernas uppgift är att reglera domstolens och parternas agerande i målet i syfte att förverkliga det materiellrättsliga

 

35 36 § LVU. 36 Prop. 1994/95:224, s. 24. 37 Ds 2002:13, Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser, s. 162. 38 10–12 samt 18 §§ förvaltningsprocesslagen (FPL)(1971:291) respektive 16–17 §§ förvaltningslagen (FL) (1986:223). 39 1 § 6 st. LVU. 40 36 § 3 st. LVU. 41 22 § FL samt 33 § 2 st. FPL. 42 RÅ 2006 ref. 10. 43 Mattsson, 2002, s. 187 ff.

skyddet.44 För både de civilrättsliga och de offentligrättsliga måltyperna är det i lagen uttalade målet att tillgodose barnets bästa.45 Trots att det materiellrättsliga skyddssyftet således är gemensamt för de båda måltyperna, är, såsom framgått ovan, de processuella konstruktionerna avsevärt olika. Skillnaderna i fråga om barnets rättsliga ställning torde främst bero på om det anses finnas en intressekonflikt mellan barnet och vårdnadshavaren, såsom ett behov att skydda barnet mot föräldern. I mål som rör frågan om beredande av tvångsvård är det fråga om att värna barnets bästa genom att utreda frågan om barnets hemmiljö utgör en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. Det finns således ett tänkbart, av lagen accepterat, skyddsbehov gentemot vårdnadshavaren i vissa fall. Det är här ett accepterat faktum att det kan finnas intressekonflikter mellan barn och föräldrar. Partsställningen för barn i dessa mål — samt därtill hörande rätt till juridisk hjälp samt självständig ställföreträdare respektive egen processbehörighet — har därför sin grund i att förverkliga lagens materiellrättsliga skyddssyfte, att värna det utsatta barnets bästa. I LVUmålen anses det finnas ett starkt behov av att skydda barnet och tillgodose hans eller hennes vårdbehov. Barnet anses därför vara i behov av individuella rättsliga instrument, såsom talerätt, ställföreträdarskap, processbehörighet och juridisk representation.
    I civilrättsliga mål som rör barn, såsom vårdnads-, boende- och umgängesmål är visserligen målet att, liksom i LVU-målen, värna barnets bästa. Det anses däremot inte kräva en individuell, från föräldern skild, rättslig plattform för barnet. Målen anses inte angå barnens intressen på samma sätt som i LVU-målen. Det materiellrättsliga skyddet anses kunna bli tillgodosett genom barnets roll som intressent, eftersom det inte finns något uttalat skyddsbehov gentemot vårdnadshavarna. Konfliktlösningen gäller inte barnets intressen kontra vårdnadshavarens enligt lagens mening, utan istället vårdnadshavarnas respektive intressen. Andra skäl till att barn inte får egen talerätt i mål om vårdnad, boende eller umgänge synes också vara en önskan om att undvika lojalitetskonflikter, samt kostnadsskäl.46 I förarbetena har föräldrars talerätt i mål om vårdnad och umgänge motiverats med att vårdnad är en rättighet och en skyldighet för föräldrarna. I sådana mål som avser brister i föräldrarnas omsorg har däremot socialnämnden talerätt.47 Återigen uppenbarar sig skillnader i den processuella konstruktionen som grundas i olika uppfattningar om barnets roll i förhållande till föräldrarna.

 

 

44 Mattsson, 2002, s. 163. Jfr Wennergren, Förvaltningsprocess, 3:e uppl., Stockholm 1995, s. 107 f. 45 6:2a FB respektive 1 § 5 st. LVU. 46 Prop. 1994/95:224, s. 31. Jfr Mattsson, 2002, s. 169. 47 Prop. 1994/95:224, s. 15.

Kan barnets bästa uppnås utan att konflikten mellan föräldrar och barn accepteras och synliggörs även i civilrättsliga mål
Det har ovan konstaterats att barn inte har någon talerätt i mål om vårdnad, boende och umgänge, alltså i sådana familjerättsliga mål som rör barnets relationer till dem som är dess föräldrar. Barn har däremot talerätt såväl i familjerättsliga mål om fastställande eller upphävande av faderskap och underhållsfrågor, som i LVU-mål. I dessa mål erkänns således den möjliga konflikten och barnets motsatsställning till föräldern. Vad gäller frågan om faderskap är själva grunden för förhållandet mellan barnet och den vuxne tvistigt och barnets egna talerätt därmed tämligen självklar. I mål om underhåll föreligger inte något sådant grundläggande skäl till barnets talerätt. Det är ju dock en barnet tillkommande rättighet som föräldern ifråga inte frivilligt betalar eller där barnet och föräldern är oense om storleken av det underhåll som skall utgå. Återigen kan vi identifiera barnets ställning som motsatt den vuxnes. I de mål som rör vårdnad, boende och umgänge synes däremot synsättet utgå från att föräldrar i normalfallet ser till sina barns bästa. I dessa frågor kan en argumentation föras för att det här istället är fråga om något som huvudsakligen utgör en rättighet för respektive förälder och där tvisten emanerar ur bådas önskan att få så stor tillgång till barnet som möjligt. Resonemanget stämmer i många fall. Det går dock inte att bortse från att föräldrar som inte samlever, svårligen kan tilltros gemensamma intressen och perspektiv, utan till yttermera visso kan ha direkt divergerande intressen och ibland t.o.m. styras av önskningar om att skada den andra föräldern. Det faktum att föräldrar i tvist om ett barn inte kan förutsättas sätta barnets intressen i första rummet, eller ens kunna definiera detta intresse, kan ensamt leda till en möjlig argumentation för barnets rätt att föra talan i sådana fall. Härtill kommer emellertid, att det förevarande systemet kan leda till att föräldrars överenskommelser styrs av förhandlingen mellan dem som sådan. Dessutom kan också barnets bästa överskuggas av praktiska överväganden från föräldrarnas sida. Ett växelvis boende kan ju vara önskvärt t.ex. för att båda föräldrarna skall kunna utveckla sina respektive karriärer, medan det varken överensstämmer med barnets vilja eller dess bästa.
    Om skyddsperspektivet kan anses vara dominerande i de familjerättsliga målen så kan det motsatta alltså sägas i fråga om LVUprocessen. Här är aktörsperspektivet det framträdande. Barnets partsställning skapar förutsättningar för att barnet som aktör skall kunna värnas i processen.48 Aktörsperspektivet grundas på barnets handlingsutrymme och handlingsfrihet.49 Ett aktörsperspektiv förutsätter i sin tur synen på barnet som ett subjekt och inte som ett objekt för

 

48 Mattsson, 2002, s. 187 f. 49 Mattsson, Barnet som subjekt och aktör: En rättslig studie om barn i familjehem, Uppsala 2006, s. 24.

andras handlande.50 Om denna syn på barnet som en individ med berättigade behov och intressen saknas får aktörsrollen en mycket begränsad betydelse för barnet. En stor del av de beslut som fattas rörande barn under deras uppväxt sker av vuxna. Barnet är beroende av att vuxna ser barnet som en individ vars behov och intressen skall värnas. Lokutionen barnets bästa är ett uttryck för den avvägningsbedömning av relevanta omständigheter som bör göras vid varje enskilt beslut som rör ett barn personligen.51 Sådana omständigheter i ovan nämnda måltyper är å ena sidan vuxnas (experter, vårdnadshavare, personer i barnets närmiljö etc.) åsikter om barnets behov, och å andra sidan barnets egen uppfattning och önskemål.52 Om andra omständigheter, mindre relevanta, vägs in vid bedömningen av vad som är barnets bästa — såsom den vuxnes eget intresse i saken — sker inte bedömningen på ett korrekt sätt. På samma sätt kan avvägningsbedömningen bli felaktig om det saknas uppgifter om alla relevanta omständigheter i ärendet. Ett beslut i enlighet med barnets bästa riskerar därmed att inte uppnås. För att förhindra att intressekonflikter missgynnar människor vid beslut som rör dem personligen finns en rad institut, varav partsställningen är en. Genom partsställningen möjliggörs dels att intressekonflikterna kan synliggöras, dels att de inte sammanblandas med själva sakfrågan (som kan handla om något annat). Av artikeln har framgått att det finns skilda sätt att placera barnet i det processuella förfarandet i mål som rör barnet personligen. Intressentrollen respektive partsrollen innebär betydande skillnader i förhållningssättet till barnet, som till syvene och sist kan få återverkningar på beslutet. Genom att barnet erhåller partsställning, och således har talerätt, accepteras barnet som ett subjekt och en aktör, med därtill hörande möjligheter att tillföra relevanta omständigheter till den bedömning av barnets bästa som rätten skall göra.
    Frågan om domstolarnas praxis kan i förstone synas mindre relevant i dagens situation där en övervägande majoritet av de familjerättsliga frågor som rör vårdnad, boende eller umgänge, avgörs utom domstol, genom överenskommelser mellan föräldrarna. Det går dock inte att bortse från den normativa verkan som domstolens praxis har på dessa överenskommelser. Föräldrars förhandling med varandra påverkas naturligtvis av många olika faktorer, såsom t.ex. deras förhållande till varandra och tidigare roller i familjen. Förhandlingens gränser torde dock bestämmas av den praxis som ställts upp av domstolarna, eftersom möjligheten att vända sig till rätten för ett avgörande alltid finns med som en potentiell sista utväg. Härigenom har domstolarnas praxis även en indirekt inverkan på de ärenden som inte når domstolarna.

 

50 Mattsson, 2006, s. 25. 51 Mattsson, 2006, s. 84. 52 Mattsson, 2002, s. 38 f.