Europadomstolens domar — första kvartalet 2007

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under första kvartalet 2007 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Arnolin m.fl. och Aubert m.fl., båda mot Frankrike (domar 9.1.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena i dessa mål var anställda i institutioner för vård av handikappade personer. Det ingick i deras arbetsuppgifter att stå till förfogande nattetid för att ingripa vid eventuellt uppkommande incidenter eller på kallelse från de personer som vistades på institutionerna. För sådan jourtjänstgöring erhöll de endast partiell lön. Klagandena ansåg emellertid att arbetet berättigade dem till full lön och väckte talan om detta vid domstol. Innan målen hade avgjorts, infördes en ny lag som reglerade tvistefrågan på ett för klagandena oförmånligt sätt och gjorde det omöjligt för dem att vinna framgång i de pågående processerna.
    Europadomstolen fann att lagstiftarens ingripande utgjorde ett brott mot rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång (målet Arnolin m.fl.) och mot rätten till respekt för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (målet Aubert m.fl.).

 

2. Puzinas (nr 2) mot Litauen (dom 9.1.2007)
Fråga om rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Puzinas, som avtjänade ett fängelsestraff, undertecknade på egna och andra fångars vägnar ett brev i vilket han klagade över fängelseförhållandena och fängelseförvaltningens handlande. Brevet var adresserat till statliga ämbetsmän och representanter för massmedia. För att undvika censur skickade han breven till massmedia med en fånge som hade blivit frigiven. Han ålades disciplinär bestraffning för att han inte hade skickat brevet enligt det förfarande som gällde för fångars

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2007. Som framgår av ingressen till den senaste översikten i SvJT 2007 s. 233 ff., kommer översikterna hädanefter att omfatta färre avgöranden än tidigare. Syftet är nu att endast referera fall som kan anses ha ett visst intresse som prejudikat. De fullständiga domstexterna kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 445 korrespondens och begärde omprövning av beslutet vid domstol. Hans överklagande avslogs slutligt av den högsta förvaltningsdomstolen.
    Europadomstolen fann att kravet på att fångars korrespondens skulle vidarebefordras enligt vissa regler inte i och för sig stred mot rätten till respekt för korrespondens. Vidare hade det disciplinstraff som ådömts Puzinas varit av ringa betydelse, och han hade fått straffet överprövat av domstol. Under sådana förhållanden var ingreppet i hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sin korrespondens inte oproportionerligt.

 

3. Anheuser-Busch Inc. mot Portugal (dom 11.1.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Denna dom meddelades av Europadomstolen i stor kammare och grundades på en omprövning av domstolens tidigare dom den 11 oktober 2005. Beträffande de faktiska omständigheterna hänvisas till SvJT 2006 s. 133 f. Liksom i den tidigare domen fann Europadomstolen att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade kränkts.

 

4. Russian Conservative Party of Entrepreneurs mot Ryssland (dom 11.1.2007)
Frågor om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var ett politiskt parti och två enskilda personer, nämligen Zhukov, som var en av partiets kandidater vid val till parlamentet 1999, och Vasilyev, som var en av partiets anhängare.
    Inför valet 1999 ställde partiet upp med ett stort antal kandidater. Kandidaturerna godkändes först av valkommissionen, varefter partiet betalade den säkerhet som krävdes för att få delta i valet. Emellertid ändrade valkommissionen sitt beslut och vägrade att godkänna kandidatlistan på grund av att vissa kandidater ansågs ha lämnat oriktiga uppgifter om sina inkomster och sin egendom. Detta medförde att partiets samtliga kandidater, inklusive Zhukov, diskvalificerades. Partiet överklagade beslutet till domstol och fick där bifall till sin talan med påföljd att partiet på nytt registrerades och tilläts delta i valet. Emellertid angreps detta avgörande av en generalprokurator, som begärde att Högsta domstolen inom ramen för sina övervakande uppgifter skulle ompröva avgörandet. Detta ledde till att Högsta domstolens presidium beslöt att upphäva avgörandet och i stället fastställa valkommissionens beslut att vägra godkänna partiet och dess kandidater i 1999 års val.
    Europadomstolen konstaterade att ett lagakraftvunnet domstolsavgörande hade ändrats på begäran av en generalprokurator, som inte varit part i domstolsförfarandet, och att det inte förebragts några vägande skäl för att tillgripa denna extraordinära åtgärd och därmed åsidosätta rättssäkerheten. Slutsatsen blev att åtgärden var opropor-

446 Hans Danelius SvJT 2007 tionerlig och kränkte såväl partiets som Zhukovs rätt enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen. En annan bedömning gjordes beträffande Vasilyev. Europadomstolen ansåg inte att hans rätt som enskild väljare att utöva sin rösträtt hade kränkts genom att han inte kunnat rösta på just detta politiska parti.

 

5. Salah Sheekh mot Nederländerna (dom 11.1.2007)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Salah Sheekh var en somalier som kom till Nederländerna på falskt pass och ansökte om asyl. Han åberopade att han och hans familj hade förföljts på grund av att de tillhörde en minoritetsgrupp i det område i Somalia där de bott. De nederländska myndigheterna och domstolarna vägrade honom asyl och hänvisade till att han i Somalia kunde välja att bo i ett område där han kunde åtnjuta relativ trygghet.
    Europadomstolen konstaterade att de nederländska myndigheterna hade avsett att utvisa Salah Sheekh till de relativt trygga områdena i den norra delen av landet. Emellertid var det osäkert om han där kunde påräkna skydd, eftersom som han i den delen av landet skulle vara en intern flykting som tillhörde en minoritet och som kommit tillbaka från exil i utlandet. Det var inte heller säkert att han skulle tillåtas stanna inom detta område. Europadomstolens slutsats blev att utvisning av Salah Sheekh till Somalia skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

 

6. Kuznetsov m.fl. mot Ryssland (dom 11.1.2007)
Frågor om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande var Kuznetsov och ett stort antal andra personer, alla tillhörande Jehovas vittnen. Under ett religiöst möte, som organiserats av en lokal grupp av Jehovas vittnen, infann sig ordföranden i en regional kommission för mänskliga rättigheter, åtföljd av två polismän, och begärde att mötet skulle avbrytas. Kuznetsov upplyste att han hade funnit för gott att följa uppmaningen och att han därför hade meddelat de närvarande att mötet inte skulle fortsätta. Klagandena hade sedan vänt sig till rysk domstol, som emellertid hade avslagit deras klagomål med hänvisning till att det inte visats föreligga ett kausalt samband mellan den regionale ordförandens ankomst och Kuznetsovs beslut att avbryta mötet.
    Europadomstolen fann att den regionale ordföranden inte haft någon rätt att ingripa i mötet men att det förhållandet att hon åtföljdes av två polismän hade gett hennes handlande en viss officiell prägel. Regeringens påstående att klagandena inte hade innehaft sådana handlingar som krävdes för att hålla mötet kunde inte accepteras eftersom det i lagen inte fanns något krav på sådana handlingar. Ett annat påstående av regeringen att ingripandet haft till syfte att undersöka om det fanns barn som utan tillstånd deltog i religionsutövning-

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 447 en var obestyrkt. Sammantaget fann Europadomstolen att klagandenas rätt enligt artikel 9 i konventionen hade kränkts genom ett ingrepp i religionsfriheten som inte skett med stöd i lag.
    Europadomstolen ställde sig vidare avvisande till den ryska domstolens påstående att det inte visats att den regionale ordförandens och polismännens ankomst till mötet varit orsak till att mötet avbrutits i förtid och ansåg att klagandena till följd av denna motivering för domstolens avgörande inte kunde anses ha åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

7. Mkrtchyan mot Armenien (dom 11.1.2007)
Fråga om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Mkrtchyan var medlem av ett politiskt parti och deltog i en demonstration som hade organiserats av detta parti gemensamt med andra partier. Efter demonstrationen uppmanade han deltagarna att tåga upp mot parlamentsbyggnaden. Han dömdes senare för att ha organiserat en olaglig procession till parlamentet.
    Europadomstolen konstaterade att Mkrtchyan hade dömts enligt en bestämmelse som föreskrev straff mot gällande regler avseende mötesfrihet. De enda regler som funnits var emellertid sådana som utfärdats medan Armenien ingick i Sovjetunionen, och det fanns ingen lag eller rättspraxis som klargjorde om dessa regler alltjämt gällde efter det att Armenien blivit självständigt. Mkrtchyan hade därför inte kunnat i rimlig mån förutse följderna av sitt handlande. Under sådana omständigheter var det straff som ådömts honom ett ingrepp i föreningsfriheten som inte hade stöd i lag. Artikel 11 i konventionen hade således kränkts.

 

8. Musa m.fl. mot Bulgarien (dom 11.1.2007)
Frågor om rätt till respekt för privat- och familjeliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Musa var en jordansk medborgare av palestinskt ursprung som till följd av giftermål fått permanent uppehållstillstånd i Bulgarien. Efter en tid underrättades han om att detta tillstånd hade dragits in enligt en bestämmelse om utvisning av utlänningar vilkas handlande äventyrade statens säkerhet och intressen. Han fick ingen närmare information om vad som lades honom till last, och en bulgarisk domstol avvisade hans talan mot beslutet.
    Europadomstolen fann att bulgarisk lag i detta hänseende inte hade innehållit regler som skyddade mot godtycklig maktutövning och att det inte var förenligt med konventionen att myndigheterna i frågor som berörde mänskliga rättigheter hade ett obegränsat spelrum. Utvisningen av Musa uppfyllde därför inte kravet i artikel 8 i konventionen på att ingrepp i rätten till respekt för privat- och familjeliv skall ha stöd i lag.

448 Hans Danelius SvJT 2007 Europadomstolen fann vidare att Musa hade saknat ett effektivt rättsmedel eftersom domstol inte hade ansett sig behörig att överpröva ett beslut om indragning av uppehållstillstånd på grund av fara för nationell säkerhet. Även artikel 13 i konventionen hade därför kränkts.

 

9. Mamidakis mot Grekland (dom 11.1.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Mamidakis, som var chef för ett oljebolag, ålades i administrativ väg att betala tullböter om drygt 3 miljoner euro för smuggling av oljeprodukter. Han ålades också att gemensamt med andra betala ett belopp om cirka 5 miljoner euro för brott mot tullbestämmelser. Han överklagade besluten till förvaltningsdomstol men uppnådde endast en ringa nedsättning av böterna.
    Europadomstolen fann att förfarandet hade gällt en anklagelse för brott och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig. Det fanns emellertid inget som visade att Mamidakis rätt enligt denna artikel hade kränkts. Däremot hade böterna varit av sådan storleksordning att de varit förödande för Mamidakis ekonomi och åläggandet av en betalningsförpliktelse på denna nivå utgjorde därför ett oproportionerligt ingrepp i hans rätt till respekt för sin egendom. Slutsatsen blev att artikel 1 i i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade respekterats.

 

10. Chiesi SA mot Frankrike (dom 16.1.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget tillverkade en medicin för vilken sjukförsäkringen återbetalade viss andel av kostnaden till en enskild person som använde medicinen. Genom beslut av hälsoministeriet sänktes den andel som skulle återbetalas från 65 % till 35 %. Klagandebolaget väckte talan vid domstol för att få denna sänkning olagligförklarad och hade stöd för sin ståndpunkt i tidigare rättspraxis. Emellertid ändrades, medan målet var anhängigt, lagen på sådant sätt att det blev klart att klagandebolaget inte kunde få framgång med sin talan.
    Europadomstolen fann att ett sådant ingripande av lagstiftaren med effekt på en pågående rättegång stred mot rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

11. Farhi mot Frankrike (dom 16.1.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Farhi dömdes för våldtäkt och andra brott till 12 års fängelse. Domen överklagades av både Farhi och åklagaren. Under rättegången vid appellationsdomstolen begärde Farhis försvarare att domstolen skulle i protokollet anteckna att det under en paus i förhandlingen förekommit otillåten kommunikation mellan vissa jurymedlemmar och

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 449 generaladvokaten. Denna begäran avslogs. Farhis straff skärptes av appellationsdomstolen till 15 års fängelse.
    Europadomstolen fann att det enligt fransk lag var förbjudet för medlemmar av en jury att under rättegången kommunicera med andra. Påståendet om att det under rättegången förekommit samtal mellan jurymedlemmar och generaladvokaten var tillräckligt allvarligt för att presidenten i appellationsdomstolen hade bort föranstalta om en utredning. Endast genom förhör med jurymedlemmarna hade det kunnat klarläggas vilka samtal som förts och om dessa samtal hade kunnat påverka juryns ställningstagande i målet. Europadomstolen konkluderade att rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

12. Warsicka mot Polen (dom 16.1.2007)
Fråga om domstols opartiskhet (artikel 6:1 i konventionen)
I ett civilmål överklagade Barbara Warsicka domen i första instans till en appellationsdomstol, som avslog överklagandet. Referent i målet vid appellationsdomstolen var domaren S.G.
    Barbara Warsicka sökte överklaga appellationsdomstolens avgörande till Kassationsdomstolen. En avdelning i appellationsdomstolen, i vilken domaren S.G. ingick, fann emellertid att villkoren för en kassationstalan inte var uppfyllda och avvisade hennes överklagande. Hon ansåg att denna prövning inte hade gjorts av en opartisk domstol, eftersom en av domarna tidigare hade dömt i målet.
    Europadomstolen konstaterade att appellationsdomstolen först hade prövat målet i sak och därefter haft att avgöra tillåtligheten av ett överklagande av appellationsdomstolens dom. Det var således olika frågor som skulle prövas, och det fanns under sådana omständigheter inte något hinder mot att en och samma domare deltog i båda avgörandena. Slutsatsen blev att något brott mot artikel 6:1 i konventionen inte var för handen.

 

13. Alliance Capital (Luxembourg) SA mot Luxemburg (dom 18.1.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget, Alliance Capital (Luxembourg) SA, var ett luxemburgskt bolag. Mot bolaget väcktes talan dels av det tyska bolaget Allianz Kapitalanlage GmbH, dels av det luxemburgska bolaget Alliance Asset Management (Luxembourg) SA, vilka båda yrkade att klagandebolaget skulle förbjudas att använda sitt firmanamn på grund av risken för förväxling med de båda andra bolagens namn. Deras talan bifölls i första och andra instans, varefter klagandebolaget förde målet vidare till Kassationsdomstolen, som bedömde rättsfrågan på ett annat sätt. Emellertid nämnde Kassationsdomstolen i sitt domslut enbart Allianz Kapitalanlage och inte också Alliance Asset Management, vilket medförde att den appellationsdomstol till vilken målet återförvisades

450 Hans Danelius SvJT 2007 ansåg sig endast kunde ändra domen med avseende på Allianz Kapitalanlage. Följden blev att två domar med olika utgång blev bestående, trots att rättsfrågan var densamma i de båda målen.
    Europadomstolen fann att klagandebolaget hade lidit skada till följd av ett misstag i Kassationsdomstolen för vilket klagandebolaget inte var ansvarigt och som bolaget inte haft möjlighet att rätta till. Det innebar att klagandebolaget inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning och en rättvis rättegång.

 

14. Sissanis mot Rumänien (dom 25.1.2006)
Fråga om rätt till rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll nr 4)
I samband med åtal mot Sissanis infördes på begäran av polisen i Sissanis pass ett förbud för honom att lämna rumänskt territorium. Åtalet mot honom ledde först till att han dömdes till ett fängelsestraff, men han frikändes senare efter överklagande. Han begärde flera gånger att förbudet mot utresa skulle strykas i passet men fick inte bifall till denna begäran förrän efter flera år.
    Europadomstolen fann att den rumänska lag på vilken införandet av förbudet mot utresa i passet hade grundats hade varit otydlig såtillvida som det inte angetts vilken myndighet som skulle fatta beslutet och vilka förutsättningarna var för ett sådant beslut. Kravet på tydlig lag var alltså inte uppfyllt. Inte heller hade det funnits någon procedur för omprövning av ett beslut om förbud mot utresa. Från april 2001 gällde dessutom nya regler enligt vilka en särskild rättslig myndighet fått behörighet att fatta beslut om sådana inskränkningar i rörelsefriheten, och eftersom beslutet rörande Sissanis inte hade fattats av denna myndighet utan av polisen, stred förbudet mot utresa efter denna tidpunkt mot de nya bestämmelserna. Slutsatsen blev alltså att hans rätt enligt artikel 2 i protokoll nr 4 till konventionen hade kränkts.

 

15. Vereinigung Bildender Künstler mot Österrike (dom 25.1.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Vereinigung Bildender Künstler innehade ett konstgalleri i Wien. I samband med föreningens 100-årsjubileum anordnades en utställning om artistisk frihet. Ett av de verk som visades var ett kollage föreställande 34 kända personer engagerade i sexuella handlingar. En av dem var en tidigare generalsekreterare i det österrikiska frihetspartiet vid namn Meischberger. Denne väckte talan vid domstol och uppnådde ett förbud för föreningen att ställa ut tavlan och förpliktande för föreningen att betala skadestånd till Meischberger.
    Europadomstolen konstaterade att den kritiserade tavlan var satirisk och bestod av karikatyrer. I fråga om Meischberger gällde satiren hans politiska verksamhet, och den framställda scenen kunde förstås som ett angrepp på det parti han tillhörde. Meischberger var emellertid inte längre aktiv som politiker och var föga välkänd vid den tid då

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 451 utställningen ägde rum. Dessutom hade tavlan vandaliserats av en besökare, varvid den del som föreställde Meischberger hade täckts med röd färg. Ett i tiden obegränsat förbud att visa tavlan för att skydda Meischberger framstod under dessa omständigheter som oproportionerligt och stred enligt Europadomstolens mening mot artikel 10 i konventionen.

 

16. Arbeiter mot Österrike (dom 25.1.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Arbeiter var politiker i Kärnten med särskild inriktning på hälsofrågor. I samband med en offentlig debatt om en reform av hälsovården hade delstatsregeringen i Kärnten gett ett bolag i uppdrag att skriva en rapport om sjukhusen och deras framtid. Bolagets chef Köck hade i pressen uttalat sig för en koncentration av sjukhusens verksamhet och för stängning av mindre sjukhus eller avdelningar på sjukhus. Köck hade också medverkat till att bilda ett privat investeringsbolag med uppgift att ta över verksamheten från vissa sjukhus. I en regional tidning framförde Arbeiter kritik mot Köck, som han anklagade för att vilja förstöra delar av sjukhussystemet i syfte att hans eget bolag skulle kunna överta verksamheten. Han gjorde också jämförelser med en annan expert som hade ställts under åtal. Arbeiter ålades av österrikisk domstol att ta tillbaka dessa yttranden och förbjöds att göra liknande uttalanden i framtiden.
    Europadomstolen konstaterade att Arbeiter hade uttryckt indignation över Köcks påstådda avsikter. Han hade därmed uttalat en åsikt snarare än ett gjort påståenden om fakta. Det hade dessutom funnits visst stöd för Arbeiters uppfattning. Den jämförelse han gjort med en annan expert behövde inte tolkas som ett påstående att Köck gjort sig skyldig till brott. Hans uttalanden var också ett led i en pågående politisk debatt. Vid en samlad bedömning ansåg Europadomstolen att den österrikiska domstolen genom sin dom hade på ett otillåtet sätt begränsat Arbeiters yttrandefrihet och att artikel 10 i konventionen därför blivit kränkt.

 

17. Aon Conseil et Courtage S.A. och Christian de Clarens S.A. mot Frankrike (dom 25.1.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandebolagen bedrev verksamhet som försäkringsmäklare. Enligt ett EG-direktiv skulle försäkringsmäklare befrias från skyldigheten att betala mervärdesskatt fr.o.m. den 1 januari 1978. Genom ett senare direktiv, som delgavs franska staten den 30 juni 1978, fick Frankrike emellertid uppskov till den 1 januari 1979 med införandet av det tidigare direktivet. Eftersom detta nya direktiv inte hade retroaktiv verkan, blev konsekvensen att franska försäkringsmäklare hade varit befriade från mervärdesskatt under första halvåret 1978. Trots detta hade klagandebolagen inte kunnat få restitution av den mervärdes-

452 Hans Danelius SvJT 2007 skatt de hade betalat under denna tid. Europadomstolen fann att detta stred mot deras rätt till respekt för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

18. Yumak och Sadak mot Turkiet (dom 30.1.2007)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Yumak och Sadak var kandidater i val till turkiska nationalförsamlingen. De företrädde därvid det politiska partiet DEHAP i provinsen Sirnak. Enligt den turkiska vallagen måste ett parti för att bli representerat i nationalförsamlingen vinna 10 % av rösterna i hela landet. DEHAP uppnådde inte detta procenttal men fick nästan 46 % av rösterna i provinsen Sirnak. Som en följd av vallagens krav på nationell representation kom de tre mandaten för provinsen Sirnak att besättas dels av ett annat parti som inte fått mer än cirka 14 % av rösterna i provinsen, dels av en fristående kandidat som fått ännu färre röster.
    Europadomstolen konstaterade att mandatfördelningen överensstämde med vallagen och att Yumak och Sadak hade varit medvetna om bestämmelsen att ett parti inte kunde bli representerat om det inte nådde tillräckligt antal röster på det nationella planet. Den höga tröskeln för representation i nationalförsamlingen syftade till att skapa parlamentarisk stabilitet och att undvika sådan partisplittring som tidigare skapat problem i Turkiet. Emellertid hade systemet lett till att omkring 45 % av väljarna efter valet i november 2002 blivit orepresenterade i nationalförsamlingen. En tröskel om 10 % föreföll vara den högsta bland Europarådets medlemsstater, men Europadomstolen framhöll att det var turkiska politiker och turkiska lagstiftande och rättskipande myndigheter som var bäst lämpade att avgöra vilket valsystem som skulle gälla i Turkiet och att bedöma om tröskeln borde sänkas eller andra korrektiv införas för att göra nationalförsamlingen mera representativ. Europadomstolen konstaterade vidare att dessa frågor var föremål för debatt i Turkiet och konkluderade att Turkiet genom det nuvarande valsystemet inte hade gått utanför den marginal inom vilken varje stat har att röra sig vid tillämpningen av artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

19. Ferihumer mot Österrike (dom 1.2.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Ferihumer var vice ordförande och sekreterare i föräldraföreningen i den skola där hans son gick. Som protest mot budgetnedskärningar hade lärarna i skolan beslutat begränsa elevernas skolresor. Detta ledde till en konflikt mellan lärare och en grupp föräldrar. I samband därmed anklagade Ferihumer i en lokal tidning lärarna för att missbruka sin ställning genom sitt sätt att behandla eleverna. Sedan ett antal lärare väckt talan mot honom för ärekränkning, ålades han av domstol att avhålla sig från liknande uttalanden i framtiden.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 453 Europadomstolen konstaterade att Ferihumer hade gjort sina uttalanden som ett led i en hetsig diskussion mellan föräldrar och lärare och att han hade gett uttryck för en åsikt om lärarna som var ett värdeomdöme och inte kunde bli föremål för sanningsbevisning. Under de omständigheter som rådde fick Ferihumers uttalanden anses tillräckligt grundade på fakta. Den österrikiska domstolens dom utgjorde därför en otillåten inskränkning i hans yttrandefrihet som stod i strid med artikel 10 i konventionen.

 

20. Ramazanova m.fl. mot Azerbaidjan (dom 1.2.2007)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
De fyra klagandena i detta mål grundade i april 2001 en ideell förening med namnet “Bistånd till skyddet av mänskliga rättigheter för hemlösa och sårbara invånare i Baku”. De ansökte hos Justitieministeriet om att föreningen skulle registreras som en juridisk person. I maj 2001 fick de tillbaka handlingarna utan något beslut men med angivande av att föreningens stadgar inte uppfyllde vissa formella krav i lagen. Mellan juni 2001 och juli 2002 ingav klagandena ytterligare tre ansökningar om registrering, men de fick varje gång tillbaka handlingarna med besked om att vissa ändringar skulle göras för att lagens krav skulle vara uppfyllda. Någon gång efter januari 2003 ingav de en femte ansökan om registrering som ledde till att föreningen registrerades i februari 2005.
    Europadomstolen konstaterade att återsändandet av klagandenas ansökningshandlingar för rättelse eller tillägg visserligen inte innebar att deras ansökan om registrering avslagits men fann att myndigheternas handlande hade väsentligt fördröjt registreringen. Deras underlåtenhet att under en så lång tid som nästan fyra år fatta ett beslut över deras ansökan om registrering kunde enligt Europadomstolens mening likställas med ett avslag på denna ansökan. Eftersom föreningen utan registrering inte hade varit en juridisk person, hade dess möjligheter att verka för sitt ändamål kraftigt begränsats. Slutsatsen blev att den inhemska lagen hade gett klagandena otillräckliga garantier och att dröjsmålet med att fatta beslut om registrering av föreningen innefattade ett brott mot artikel 11 i konventionen.

 

21. Svarc och Kavnik mot Slovenien (dom 8.2.2007)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena förde talan mot ett försäkringsbolag om ersättning för skada som de lidit genom en trafikolycka. Vid förstainstansdomstolen avgavs på begäran av försäkringsbolaget ett juridiskt utlåtande av Lojze Ude, som var professor vid juridiska fakulteten i Ljubljana. Sedan klagandena utan framgång överklagat domen i målet till Högsta domstolen, anförde klagandena författningsbesvär vid Författningsdomstolen. Deras författningsbesvär avvisades av en prövningsavdelning

454 Hans Danelius SvJT 2007 bestående av tre domare. En av dem var Lojze Ude, som under tiden blivit domare i Författningsdomstolen.
    Europadomstolen fann att klagandenas författningsbesvär till följd av Lojze Udes medverkan inte hade prövats av en opartisk domstol och att artikel 6:1 därför blivit kränkt.

 

22. Evaldsson m.fl. mot Sverige (dom 13.2.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var anställda i ett byggnadsföretag, som var bundet av kollektivavtal — Byggnadsavtalet — mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Sveriges Byggindustrier. En lokal avdelning av Byggnadsarbetareförbundet var Byggettan. Klagandena var inte medlemmar av Byggnadsarbetareförbundet eller någon annan fackförening men tvingades ändå betala granskningsavgifter enligt Byggnadsavtalet. Arbetsgivaren gjorde avdrag på lönen för dessa avgifter.
    Europadomstolen fann att granskningsavgifterna i och för sig kunde anses tjäna ett allmänt intresse, nämligen att skydda byggnadsarbetarnas intressen. Vidare konstaterade Europadomstolen att dessa avgifter enligt Byggnadsavtalet var avsedda att täcka kostnaderna för granskningsarbete och inte att användas för annan facklig verksamhet. Den ekonomiska information som framlagts för Europadomstolen visade emellertid att, medan mindre än en fjärdedel av Byggettans tjänstemän sysslade med granskningsarbete, över 90 % av Byggettans pensionsbetalningar och nästan hälften av dess kostnader för löner och andra utgifter i redovisningen hänfördes till granskningsarbetet. Europadomstolen pekade även på andra oklarheter i fråga om redovisningen av kostnaderna för granskningsarbetet och användningen av granskningsavgifterna. Klagandena kunde enligt Europadomstolens mening göra anspråk på att få tillräcklig information för att verifiera att de granskningsavgifter de betalade användes enbart för granskningsarbete och inte också för annan facklig verksamhet. Detta var så mycket mera betydelsefullt som de betalade dessa avgifter mot sin vilja till en fackförening vars politiska inriktning de inte kunde stödja. Den redovisning som lämnats var emellertid otillräcklig. Europadomstolen fann vidare att svenska staten hade en positiv skyldighet att skydda klagandenas intressen i detta hänseende.
    Sammanfattningsvis ansåg Europadomstolen att oklarheten i fråga om användningen av granskningsavgifterna innebar en oproportionerlig inskränkning i klagandenas rätt till skydd för sin egendom och att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen därför blivit kränkt.

 

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 455 23. Boldea mot Rumänien (dom 15.2.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Boldea, som var vetenskapligt verksam som forskare, anklagade två andra forskare för att de i sina skrifter hade plagierat en vetenskaplig avhandling. De två forskarna väckte talan om ärekränkning, och Boldea dömdes av rumänsk domstol att betala administrativa böter och att ersätta de två forskarnas rättegångskostnader. Han överklagade domen utan framgång.
    Europadomstolen konstaterade att den rumänska domstol som dömt i första instans inte hade tagit ställning till den bevisning som åberopats av Boldea och att den högre domstolen inte hade yttrat sig över de grunder som Boldea anfört och som bl.a. gällde avsaknaden av motivering i den lägre domstolens dom. Europadomstolen fann därför att de domar varigenom Boldea dömts till ansvar inte hade innehållit sådana domskäl som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll vidare att de anklagelser som Boldea riktat mot de två forskarna var allvarliga men att det hade funnits viss saklig grund för dem. De två forskarna hade tilldelats en muntlig varning, och anklagelserna mot dem kunde inte anses ha utgjort rent förtal. Boldeas yttranden hade inte heller gällt de två kollegernas privatliv utan deras vetenskapliga arbete. Det fanns ingen anledning att betvivla att Boldea hade handlat i god tro, och de rumänska domstolarna hade inte lämnat någon motivering för sina beslut. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att den fällande domen mot Boldea utgjorde en kränkning av dennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

24. Mathony mot Luxemburg (dom 15.2.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Mathony stoppades av polisen när han körde bil utan giltigt körkort. Sedan bilen tagits i beslag, begärde Mathony att den skulle återlämnas till honom, men hans begäran avslogs av domstolar i två instanser. Sedan han förklarats obehörig att köra bil under 12 månader, överklagade han detta beslut till appellationsdomstolen som, sammansatt av samma domare som vägrat att återställa bilen till honom, avslog hans överklagande.
    Europadomstolen fann att appellationsdomstolens opartiskhet kunde ifrågasättas i detta fall med hänsyn till att de domare som ingick i appellationsdomstolen tidigare hade åberopat Mathonys uppträdande och brottets svårhetsgrad som skäl för att vägra återlämna bilen till honom. Konklusionen blev således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

456 Hans Danelius SvJT 2007 25. Verdú Verdú mot Spanien (dom 15.2.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Verdú Verdú åtalades för förskingring men frikändes i första instans. Åklagaren överklagade domen, och målsäganden ingav en inlaga till stöd för åklagaren. Målsägandens inlaga delgavs inte med Verdú Verdú, som av appellationsdomstolen befanns vara skyldig till förskingring.
    Europadomstolen fann att underlåtenheten att ge Verdú Verdú tillfälle att yttra sig över målsägandens inlaga hade saknat betydelse för utgången av målet, eftersom appellationsdomstolen hade avgjort överklagandet inom ramen för åklagarens talan och målsägandens argument hade i sak sammanfallit med åklagarens. Konklusionen blev att artikel 6:1 i konventionen inte blivit kränkt i detta fall.

 

26. Zeynep Özcan mot Turkiet (dom 20.2.2007)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Zeynep Özcan arresterades och placerades i polishäkte. Hon gjorde gällande att hon blivit misshandlad av polisen, och hennes uppgifter vann stöd av spår av misshandel på hennes kropp. Åtal väcktes mot två poliser som befanns skyldiga till tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling i syfte att framtvinga bekännelser. De båda polismännen dömdes till fängelsestraff, men domstolen beslöt att domen tills vidare inte skulle verkställas. De ålades också att betala ett mindre belopp i skadestånd till Zeynep Özcan.
    Europadomstolen konstaterade att polismännen, trots de allvarliga brott de dömts för, hade fått fortsätta att tjänstgöra inom polisen. Ingen disciplinåtgärd hade vidtagits mot dem med avseende på deras tjänstgöring, och de domar som meddelats mot dem innebar i praktiken att de inte drabbats av någon kännbar påföljd. Europadomstolen fann därför att artikel 3 i konventionen hade kränkts och att kränkningen inte hade undanröjts genom de åtgärder som vidtagits mot gärningsmännen.

 

27. Krasulya mot Ryssland (dom 22.2.2007)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Krasulya var chefredaktör för en regional tidning som publicerade en artikel med kritik mot ett beslut om ett ändrat förfarande vid tillsättning av den lokale borgmästaren. I artikeln gjordes gällande att ändringen skett efter påtryckningar av guvernören i regionen som karakteriserades som högljudd, ärelysten och helt inkompetent. Guvernören väckte talan för ärekränkning. Krasulya åberopade till sitt försvar en lingvistisk rapport med analys av det språk som använts i artikeln. Domstolen fann sig böra bortse från denna rapport, eftersom dess författare inte hade en licens som gav honom rätt att avge en sådan

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 457 rapport. Krasulya dömdes för ärekränkning till ett villkorligt fängelsestraff.
    Krasulya överklagade domen och gjorde gällande bl.a. att den lingvistiska rapporten borde ha beaktats, eftersom det enligt rysk rätt inte fanns ett krav på licens för en rapport av detta slag. Utan att ta ställning till denna invändning avslog den högre domstolen hans överklagande.
    Europadomstolen konstaterade att Krasulya var journalist och chefredaktör och att han därför borde åtnjuta en vidsträckt journalistisk frihet. Dessutom var guvernören en politiker, vars handlingar måste kunna granskas och kritiseras i högre grad än när det gällde andra personer. De frågor som behandlats i artikeln var också av stort allmänt intresse. Sammantaget kunde artikeln inte anses överskrida gränsen för tillåtlig kritik, och domen mot Krasulya stred därför mot hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
    Europadomstolen konstaterade vidare att den högre domstol som haft att ta ställning till Krasulyas överklagande inte hade uttalat sig om den lägre domstolens avfärdande av den lingvistiska rapporten. Det var därför oklart om domstolen försummat att behandla Krasulyas invändning i denna del eller om den avsett att avslå invändningen och i så fall av vilken anledning. Genom avsaknaden av motivering i denna fråga hade Krasulyas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång kränkts.

 

28. Perlala mot Grekland (dom 22.2.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Perlala dömdes av en appellationsdomstol till ett fängelsestraff. Han överklagade domen till Kassationsdomstolen och gjorde gällande att appellationsdomstolens bevisvärdering stred mot artikel 6 i konventionen. Kassationsdomstolen avvisade hans överklagande i denna del och anförde att brott mot artikel 6 i konventionen inte utgjorde kassationsgrund annat än i förening med någon av de specifika kassationsgrunder som uppräknades i grekisk lag. Europadomstolen fann att en sådan syn på artikel 6 i konventionen innebar att denna artikel inte fick den betydelse för rättskipningen i högsta instans som borde tillkomma den och konkluderade att Perlalas rätt enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 i konventionen hade kränkts genom Kassationsdomstolens avgörande.

 

29. Tatishvili mot Ryssland (dom 22.2.2007)
Frågor om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll nr 4) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Larisa Tatishvili var född i Georgien men bosatt i Moskva. Hon var sovjetisk medborgare fram till den 31 december 2000 då hon blev statslös. Hon fick därefter inte längre bosättningstillstånd i Moskva.

458 Hans Danelius SvJT 2007 Till följd härav förvägrades hon också vissa sociala rättigheter såsom rätt till medicinsk vård, socialt bistånd och ålderdomspension. Även hennes rätt att förvärva egendom och hennes rätt att gifta sig inskränktes. Europadomstolen fann att Larisa Tatishvili hade befunnit sig lagligen i Ryssland och att artikel 2:1 i protokoll nr 4 till konventionen därför var tillämplig. De ryska myndigheternas beslut att vägra henne bosättningstillstånd utgjorde en inskränkning i hennes rörelsefrihet. De motiveringar som lämnats var otydliga. Det hade bl.a. hänvisats till att Larisa Tatishvili inte gett in fullständig dokumentation, men det hade inte angetts vilka dokument som saknades. Inte heller hade myndigheterna följt de anvisningar som lämnats av den ryska författningsdomstolen. Under sådana förhållanden kunde inskränkningen i hennes rörelsefrihet inte anses ha grundats på lag, och den stred därmed mot artikel 2 i protokoll nr 4.
    Europadomstolen pekade vidare på att de ryska domstolarna som grund för sina beslut åberopat faktiska förhållanden som inte stämde med verkligheten och att de i vissa fall inte hade tagit ställning till argument som framförts av Larisa Tatishvili. De hade därigenom också kränkt hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

30. Falter Zeitschriften GmbH, Nikowitz och Verlagsgruppe News GmbH samt Standard Verlagsgesellschaft mbH (No. 2), samtliga mot Österrike (domar 22.2.2007)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I de tre målen var frågan om ärekränkningsdomar, som meddelats med anledning av pressartiklar, stred mot artikel 10 i konventionen. I artiklarna hade påståenden gjorts om att en politiker eventuellt skulle ha fällts för brott om åtal hade väckts mot honom (Falter Zeitschriften), att en skidlöpare var belåten med att en medtävlare hade brutit ett ben och gärna skulle se att han bröt även det andra benet (Nikowitz och Verlagsgruppe News) samt att Jörg Haider hade vilselett delstatsregeringen och brutit mot delstatliga lagar i samband med tillsättandet av styrelsen för ett elektricitetsbolag (Standard Verlagsgesellschaft).
    När det gällde fallet Falter Zeitschriften fann Europadomstolen att det var fråga om ett värdeomdöme som hade tillräcklig grund i fakta. Vidare hade i artikeln framhållits att politikern i fråga påstod sig vara oskyldig. Slutsatsen blev att domen för ärekränkning stred mot artikel 10. I fallet Nikowitz och Verlagsgruppe News var det fråga om en satirisk och ironisk artikel som höll sig inom ramen för vad som var tillåtligt enligt artikel 10. Däremot hade artikeln i fallet Standard Verlagsgesellschaft grundats på felaktiga påståenden om innehållet i ett sakkunnigutlåtande, vilket medförde att det inte hade funnits saklig

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 459 grund för anklagelserna mot Haider. I detta fall stod därför domen för ärekränkning inte i strid med artikel 10.

 

31. Associated Society of Locomotive Engineers & Firemen (ASLEF) mot Förenade Konungariket (dom 27.2.2007)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Associated Society of Locomotive Engineers & Firemen (ASLEF) var en fackförening för huvudsakligen lokförare.
    En person vid namn Lee ansökte om och beviljades medlemskap i fackföreningen. Sedan det framkommit att Lee var kandidat i lokalval för ett högerextremistiskt parti, beslöt emellertid fackföreningen att utesluta honom som medlem. Han förde talan mot detta beslut vid en domstol som fann att en fackförening inte hade rätt att utesluta en medlem på grund av att denne tillhörde ett politiskt parti. Fackföreningen tvingades därför på nytt godkänna Lee som medlem.
     Europadomstolen fann att, på samma sätt som en arbetare eller en anställd är fri att ansluta sig eller inte ansluta sig till en fackförening, så är en fackförening fri att välja sina medlemmar. Frågan i detta fall var om staten hade en positiv skyldighet att begränsa fackföreningens frihet i detta hänseende. Emellertid hade uteslutandet av Lee inte på ett väsentligt sätt påverkat Lees yttrandefrihet eller hans politiska verksamhet. Han hade inte heller lidit någon annan allvarlig skada av beslutet att utesluta honom som medlem. Avsaknaden av allvarliga konsekvenser för Lee i förening med att fackföreningen haft rimlig grund för sitt beslut innebar att fackföreningens föreningsfrihet enligt artikel 11 i konventionen hade kränkts genom den brittiska domstolens avgörande.

 

32. Nestak mot Slovakien (dom 27.2.2007)
Frågor om rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Nestak häktades, åtalades och dömdes senare för väpnat rån. I ett beslut om hans häktning förklarade den polska domstolen att det hade visats att han begått det brott för vilket han åtalats, och det var senare samma domare som också tog ställning till överklagandet av den fällande domen mot honom.
    Europadomstolen fann att den polska domstolen, genom att i ett beslut om Nestaks häktning uttala att det visats att han begått brottet i fråga, hade kränkt hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott. Eftersom domarna i fråga genom sitt uttalande redan hade tagit ställning till Nestaks skuld, kunde de inte, när de senare hade att bedöma om den fällande domen mot honom var riktig, anses ha varit opartiska på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

460 Hans Danelius SvJT 2007 33. Akpinar och Altun mot Turkiet (dom 27.2.2007)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Målet gällde två män som hade dödats under en väpnad konfrontation med säkerhetsstyrkor. När deras kroppar utlämnades till deras anhöriga, hade öronen helt eller delvis skurits av, och frågan var om detta utgjorde förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann det inte visat att skändningen av de dödade männens kroppar skett medan de alltjämt levde. Vidare fann Europadomstolen — med den svenska domaren Elisabet Fura-Sandström som skiljaktig — att förbudet i artikel 3 i konventionen mot förnedrande behandling gäller enbart levande människor och inte döda kroppar. Likskändningen utgjorde därför inte ett brott mot denna artikel.
    Däremot ansågs de dödade männens anhöriga ha utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen genom att de döda kropparna överlämnats till dem i skändat tillstånd.

 

34. Biserica Adevarat Ortodoxa din Moldova m.fl. mot Moldavien (dom 27.2.2007)
Frågor om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var Biserica Adevarat Ortodoxa din Moldova (“Den sanna ortodoxa kyrkan i Moldavien”) och tio enskilda personer som grundat detta samfund.
    Sedan de moldaviska myndigheterna vägrat att registrera samfundet i fråga enligt lagen om religiösa samfund, väckte de tio enskilda klagandena talan vid domstol som biföll deras talan och förelade myndigheterna att registrera samfundet. Staten ålades också att betala ideellt skadestånd till samfundets grundare. Någon registrering skedde emellertid inte. I stället försökte myndigheterna utan framgång få domstolsbeslutet ändrat genom att begära resning. Såvitt gällde skadeståndet verkställdes domen men först fyra år senare.
    Europadomstolen fann att vägran att registrera samfundet var ett ingrepp i religionsfriheten som inte hade stöd i moldavisk lag och som därför stred mot artikel 9 i konventionen. Den långvariga förseningen i fråga om verkställigheten av skadeståndsbeslutet utgjorde dessutom ett brott mot de enskilda klagandenas rätt till respekt för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

35. Heglas mot Tjeckiska republiken (dom 1.3.2007)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Heglas och A.M. dömdes för rån. Bevisningen mot dem bestod bl.a. av en lista över samtal som förts på deras mobiltelefoner och som visade att de hade ringt till varandra omedelbart före och efter rånet

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 461 samt en inspelning av ett samtal mellan Heglas och A.M:s flickvän, i vilket Heglas bekräftat sin inblandning i brottet.
    Europadomstolen konstaterade att tillstånd till avlyssning av Heglas mobiltelefon hade lämnats av en domare den 21 januari 2000 men att den lista som upprättats över hans samtal även omfattade samtal som förts två dagar tidigare. Även om tjeckisk lag kunde anses ge stöd för upprättande av en förteckning av samtal, förelåg i vart fall en brist på laglighet med avseende på samtal som förts innan tillstånd lämnats av domstol.
    När det gällde den inspelning som gjorts av samtalet med A.M:s flickvän med hennes medverkan fann Europadomstolen att det saknats tillräckligt stöd i tjeckisk lag.
    I båda hänseendena var det därför enligt Europadomstolens mening fråga om ingrepp i Heglas rätt enligt artikel 8 i konventionen, vilka inte hade stöd i lag och därför stred mot denna artikel.
    Däremot fann Europadomstolen att användandet av listan over telefonsamtal och inspelningen av samtalet med A.M:s flickvän som bevisning i brottmålet inte utgjorde ett brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

36. Tønsbergs Blad AS och Haukom mot Norge (dom 1.3.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var Tønsberg Blad AS, som gav ut tidningen Tønsbergs Blad, och Marit Haukom, som var tidningens chefredaktör.
    Den 11 oktober 1999 gjorde Tjøme kommun upp en lista över fastighetsägare som misstänktes ha brutit mot lokala föreskrifter om att vissa fastigheter i kommunen endast fick användas som permanentbostad. På listan fanns bl.a. Vidar Rygh, som var en ledande befattningshavare i ett av Norges största företag. I Tønsbergs Blad publicerades en artikel som bl.a. innehöll spekulationer om att Vidar Rygh skulle bli tvungen att sälja sin fastighet på grund av att han bröt mot gällande föreskrifter. Vidar Rygh väckte ärekränkningstalan mot tidningen och Marit Haukom. Han fick bifall till sin talan och tillerkändes av domstol ett ideellt skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att tidningsartiklarna hade gällt en fråga av allmänt intresse. Det var inte fråga om brottsligt handlande, men brott mot de lokala reglerna kunde ändå ses som klandervärda handlingar, särskilt på det lokala planet. Men påståendena hade framförts i försiktig form, närmast i form av frågor om de lokala föreskrifterna hade överträtts och om dessa föreskrifter borde bibehållas eller ändras. Artikelförfattaren kunde också antas ha handlat i god tro och ha sökt verifiera de faktiska förhållandena. Genom att tidningen och Marit Haukom dömts att betala betydande belopp i skadestånd och rättegångskostnader hade de norska domstolarna ålagt dem en oproportionerlig börda, vilket dessutom kunde ha en avskräckande effekt på andra journalister och därmed beröra pressfriheten. Konklusionen

462 Hans Danelius SvJT 2007 blev att det förelåg ett brott mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

37. Geerings mot Nederländerna (dom 1.3.2007)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Geerings åtalades för stölder, häleri och medlemskap i en kriminell organisation. Åtalet ogillades i stora delar, men Geerings dömdes för vissa av brotten till ett fängelsestraff. Dessutom förverkades ett penningbelopp som beräknats i relation även till de brott för vilka han frikänts med motiveringen att det trots frikännandet fanns starka indikationer om att han begått dessa brott.
    Europadomstolen hänvisade till tidigare avgöranden om att egendom som misstänktes härröra från narkotikahandel kunde förverkas hos innehavaren, när denne dömts för narkotikabrott och inte kunnat visa att egendomen förvärvats på lagligt sätt. I fallet Geerings var det emellertid fråga om förverkande som direkt grundades på att Geerings förmodades vara skyldig till brott för vilka han frikänts. Detta stred mot hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.

 

38. Arma mot Frankrike (dom 8.3.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
France Lise Arma bildade ett bolag i vilket hon var verkställande direktör och enda aktieägare. Efter ett par år beslöt en domstol att bolaget skulle likvideras. France Lise Arma överklagade likvidationsbeslutet, men hennes överklagande avvisades på grund av att verkställande direktören i ett likviderat bolag inte var behörig att agera för bolagets räkning. Europadomstolen fann att detta utgjorde en oproportionerlig inskränkning av hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning med avseende på hennes civila rättigheter.

 

39. Huohvanainen mot Finland (dom 13.3.2007)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Målet gällde Huohvanainens 27-årige bror J, som hade skjutits ihjäl av polisen. J hade föregående dag hotat en taxichaufför med vapen. Polisen kände till att han var paranoid och aggressiv, att han hade undergått psykiatrisk behandling och att han var fientligt inställd till polisen. När polisen kom till J:s hem, avlossade J skott mot polisen och vägrade att förhandla. Polisen sökte nå honom på telefon och genom en megafon men utan resultat. J kastade Molotovcocktails och satte eld på sitt hus. När han slutligen kröp ut ur huset med två vapen, sökte polisen skjuta mot hans arm och axel men träffade honom i huvudet med påföljd att han avled.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 463 Efter genomgång av omständigheterna fann Europadomstolen att J hade dödats genom användning av våld som inte varit oproportionerligt och som kunde anses ha varit absolut nödvändigt för att avvärja en fara för de närvarande polismännens liv. Det våld som använts stred därför inte mot artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen fann inte heller anledning till kritik mot det sätt på vilket polisens operation hade planerats och genomförts. Europadomstolen konstaterade vidare att polisen hade fört noggranna anteckningar över händelseförloppet och att händelsen hade blivit föremål för en opartisk utredning, varför det inte heller i detta hänseende var fråga om brott mot artikel 2 i konventionen.

 

40. Tysiac mot Polen (dom 20.3.2007)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Alicja Tysiac led sedan många år av en allvarlig ögonsjukdom. Sedan hon blivit gravid, fick hon av sina läkare veta att hon riskerade att helt förlora synen om hennes graviditet fick fortsätta. Hon fick emellertid inte tillstånd till abort på medicinska grunder utan födde barnet, vilket ledde till att hennes sjukdom allvarligt förvärrades. Europadomstolen konstaterade att abort var laglig i Polen under förutsättning att graviditeten innebar en fara för kvinnans liv eller hälsa. Det var därför inte i detta mål fråga om att ta ställning till om en rätt till abort kunde härledas ur artikel 8 i konventionen. I stället var det fråga om statens positiva skyldighet att skydda den blivande moderns fysiska integritet.
    I detta fall hade Alicja Tysiac haft skäl att tro att hennes fortsatta graviditet skulle försämra hennes syn, men hennes läkare hade vägrat att tillstyrka abort. Utredningen visade att polska läkare, trots att lagen tillåter abort på medicinska grunder, ofta är ovilliga att rekommendera abort på grund av de stränga straff som kan följa om det visar sig att lagens villkor för abort inte varit uppfyllda. Europadomstolen konstaterade att lagstiftaren, som beslutat att tillåta abort i vissa fall, hade varit skyldig att utforma ett system som gjorde det möjligt att också i praktiken utnyttja lagens möjligheter. Detta förutsatte att det fanns ett förfarande inför en oavhängig och sakkunnig instans som efter att ha hört kvinnan i fråga kunde meddela ett snabbt och motiverat beslut. En sådan procedur saknades enligt polsk lag. Slutsatsen blev att polska staten inte hade uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 8 i konventionen att skydda Alicja Tysiacs rätt till respekt för sitt privatliv.

 


41. Maslov mot Österrike (dom 22.3.2007)
Fråga om rätt till respekt för privat- och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Maslov var bulgarisk medborgare och hade sedan sex års ålder bott i Österrike med föräldrar och syskon. När han var i 15–16-årsåldern,

464 Hans Danelius SvJT 2007 dömdes han vid två tillfällen för inbrottsstölder och andra brott till fängelsestraff. Med anledning härav förbjöds han att under en tid av tio år vistas i Österrike. Sedan han avtjänat fängelsestraffen, utvisades han till Bulgarien.
    Europadomstolen noterade att Maslov inte dömts för våldsbrott, att brotten begåtts medan han var ung och att han saknade närmare anknytning till Bulgarien. Med hänsyn till bl.a. dessa omständigheter fann Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att utvisningen av Maslov med förbud att återvända under tio år var en oproportionerlig påföljd som stred mot artikel 8 i konventionen.

 

42. Sialkowska och Staroszczyk, båda mot Polen (domar 22.3.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena gjorde gällande att de inte fått en rättvis rättegång på grund av att de advokater som enligt bestämmelserna om fri rättshjälp utsetts att biträda dem i mål om, i det ena fallet, rätt till änkepension och, i det andra fallet, rätt till fast egendom inte hade tillvaratagit deras intressen på ett effektivt sätt och särskilt vägrat att överklaga appellationsdomstolens dom till Högsta domstolen, trots att det där gällde advokattvång och klagandena således inte kunde föra sin egen talan i denna instans. Europadomstolen framhöll att artikel 6:1 i konventionen inte ger en rätt till rättshjälp i civilmål men att ett rättshjälpssystem som en stat inrättar måste vara sådant att den som åtnjuter rättshjälp skyddas mot godtycke. Det innebar bl.a. att den advokat som vägrar att föra upp en sak till den högsta domstolen måste grunda detta på objektiva skäl. Några regler om detta fanns emellertid inte i Polen, och i de aktuella fallen ansåg Europadomstolen att klagandena, till följd av avsaknaden av principer för advokaternas handlande i detta hänseende, hade berövats rätten att få sin sak prövad i högsta instans i strid med artikel 6:1 i konventionen.

 

43. Apostolidi m.fl. mot Turkiet (dom 27.3.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var grekiska medborgare bosatta i Grekland. De var arvtagare till en kvinna som blivit turkisk medborgare genom giftermål och som dött 1984. Hon ägde fast egendom i Turkiet (ett markområde i Sisli och en våning i Beyoglu).
    År 1987 registrerades marken i Sisli som tillhörande en stiftelse. Klagandena lyckades däremot bli registrerade som ägare till våningen i Beyoglu. Registreringen skedde på grundval av ett arvsintyg. Detta intyg annullerades emellertid i juli 2001 på grund av att en annan arvinge, som var turkisk medborgare, hade gjort anspråk på våningen. Som skäl för annulleringen åberopades att kravet på reciprocitet inte var uppfyllt, eftersom turkiska medborgare inte kunde förvärva egendom i Grekland genom arv.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — första kvartalet 2007 465 Europadomstolen fann att artikel 1 I första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade kränkts i fråga om markområdet i Sisli, eftersom klagandena aldrig hade varit ägare till denna mark. När det gällde våningen i Beyoglu hade de däremot varit ägare, och de hade berövats sin äganderätt. Europadomstolen framhöll att konventionen inte är avsedd att skapa reciproka förpliktelser mellan staterna utan att skydda objektiva rättigheter som skall åtnjutas utan krav på reciprocitet. Men även om rätten att ärva enligt turkisk rätt var beroende av reciprocitet, var det inte visat att turkiska medborgare saknade rätt att ärva fast egendom i Grekland. Klagandena hade därför berövats våningen i Beyoglu på felaktiga grunder och utan stöd i turkisk lag. Artikel 1 i tilläggsprotokollet hade därför kränkts i detta hänseende.

 

44. Mircea mot Rumänien (dom 29.3.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ardeluta Virginia Mircea åtalades för att med olagliga medel ha försökt förmå myndigheterna att inte ingripa mot en person som hade organiserat s.k. pyramidspel i Rumänien. Hon frikändes i första och andra instans. Processen fortsatte i Högsta domstolen, där Ardeluta Virginia Mircea inte var personligen närvarande vid förhandlingen utan endast företrädd av sin försvarare. Trots detta dömdes hon av Högsta domstolen till två års fängelse.
    Europadomstolen fann att Högsta domstolen hade bort höra Ardeluta Virginia Mircea personligen för att kunna bedöma vissa faktiska omständigheter av betydelse för frågan om hennes skuld. Det förhållandet att hon inte själv begärt att få närvara vid förhandlingen gjorde ingen skillnad därvidlag, utan det hade ålegat Högsta domstolen att oavsett en sådan begäran se till att hon var närvarande och kunde höras av domstolen. Slutsatsen blev att hon inte hade haft en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.