Litteratur

 

 

MÅRTEN SCHULTZ, Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. Jure Förlag AB, Stockholm 2007, 634 s.

 

Det ska sägas på en gång: Det här är en bra avhandling. En riktigt bra avhandling! Ämnet för undersökningen är den faktiska kausaliteten och dess roll i skadeståndsrättslig argumentation. Det handlar således om hur man vid rättsliga resonemang behandlar frågan om den empiriska egentliga kausalitetsbedömningen, vars mål är att undersöka om en ansvarsgrundande faktor var orsak till den skada som är föremål för ersättningskrav. Betoningen av den faktiska sidan av kausaliteten innebär att de rättsliga värderingarna, huruvida den orsakade skadan ska ersättas, hålls utanför behandlingen i boken (dessa senare rättsliga värderingsfrågor hanteras, som bekant, via begrepp såsom adekvans, skyddsändamål etc.). Avseende orsaksfrågans två led — den faktiska fastställelsen av orsak samt den rättsliga värderingen av om ansvar ska åläggas inklusive hur långt ansvaret i så fall ska sträcka sig — avgränsar således Schultz sin undersökning till att bara gälla det första ledet (och det är minsann inte så ”bara” — utan ämnet har myriader av anknytningspunkter till de eviga frågorna om orsak och verkan). Betoningen av det empiriska i orsaksbedömningen innebär givetvis inte, att avhandlingen har som mål att uppställa de fysikaliska, tekniska etc. kriterierna för naturlagarna; målet är inte heller att uppställa kriterierna för bevisning inom rätten av den faktiska kausaliteten (även om bevisfrågorna förvisso omnämns på tio sidor). Istället åsyftas att undersöka hur rätten behandlar denna empiriska fråga, dvs. hur den rättsliga argumentationen hanterar det första ledet av orsaksfrågan; detta är en rättslig fråga, men frågan berör det faktiska — till skillnad från det icke behandlade andra ledet, där den rättsliga frågan berör det värderingsmässiga avseende ansvaret för den i första ledet sålunda konstaterade faktiska kausaliteten. Där har vi avgränsningen. Och inom denna frågeställning om den rättsliga synen på — men inte rättsliga ansvarsvärderingen av — kausaliteten, framförs i avhandlingen en stark plaidoyer för en empirisk kausalitetsmodell som ska kunna ge koherenta förklaringar och som ska stå i överensstämmelse med rättssystemets moraliska värderingar, språkliga konventioner och filosofiska underbyggnad. Denna modell ska vidare utgå från ett ”inre perspektiv” (s. 74 ff.), vilket innebär att den ska beakta den förståelse av kausalitetskravet som präglar rättssystemets aktörer; författaren låser sig emellertid inte vid de gängse uttryckssätten, utan skapar en ”mellannivåsteori” (s. 77 ff., jfr s. 87 ff.) som tillåter en position mellan det positiva materialet och de inbäddade principer etc. som kan begripliggöra och legitimera materialet och dess användning. De hävdvunna betingelselärorna (det finns många — exempelvis den vanliga ”sine qua nonläran”) vederläggs till förmån för

SvJT 2007 Anm. av Schultz, Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig… 467 alternativet ”den empiriska orsaksmodellen”. I Amerika har denna modell diskuterats och börjat få visst genomslag — och för att nå en sådan effekt brukar en schwungfull beteckning behövas, vilket också denna lära erhållit, nämligen ”NESS-modellen”. Bokstavskombinationen står för Necessary Element of a Sufficient Set, vilket av Schultz omskrivs som ”nödvändigt element av ett tillräckligt set, eller komplex” (s. 415). Man känner igen de två vanliga betingelsebegreppen — tillräcklig och nödvändig betingelse — men i NESS-modellen nyttjas inte dessa koncept för att definiera orsaken (i bestämd form), utan för att finna en orsak (av många möjliga) till skadan. Genom att den faktiska orsaksfrågan endast berör detta första led, behöver man inte avgränsa den potentiella mängden möjliga orsakskandidater alltför starkt — eftersom de för ansvaret relevanta avgränsningarna likväl sedan görs inom det andra ledet via de rättsliga värderingarna (vilka alltså ligger utanför NESS och denna avhandling). De två begreppen nödvändig respektive tillräcklig betingelse kan därför modifieras och kombineras, för att undvika deras annars alltför exkluderande resultat. Om man tonar ned nödvändighetsrekvisitet, behöver man inte för den enskilda faktorn kräva att verkan skulle ha uteblivit om just denna faktor inte funnits; om flera faktorer var för sig är tillräckliga är ju ingen av dem nödvändig. Och om man tonar ned tillräcklighetsrekvisitet, behöver man inte för den enskilda faktorn ställa kravet att denna ensam skulle kunna föranleda verkan; om skadans inträffande är beroende av flera faktorers inverkan är ju ingen av dem tillräcklig. NESSmodellen brukar i den amerikanska debatten karakteriseras som ett svagt nödvändighetstest och/eller ett starkt tillräcklighetstest. Den i sig ansvarsgrundande faktorn som står under prövning ska således vara nödvändig för skadeeffekten, men behöver inte ensam vara nödvändig utan såsom en nödvändig komponent i ett sammansatt komplex; detta komplex av faktorer ska i sin tur vara tillräckligt (utan att varje enskild komponent behöver vara tillräcklig) för skadans inträffande. Som alla läsare av denna recension förstår, har jag inte med dessa korta formuleringar uttömmande beskrivit NESSmodellens innehåll, än mindre dess applicering på konkreta problem — annars skulle inte en 600-sidig avhandling behövts (så för att inte göra modellen orättvisa måste jag hänvisa till Schultz utförliga presentation, insättning i filosofiska och teoretiska ramar samt hans diskussion av modellens möte med ett antal svenska rättsfall om kausalitet). Schultz formulerar själv några användbara uttryck och metaforer för att ringa in modellens särdrag. Istället för frågan om B:s skada ”orsakades” av A:s handling eller om den ”följde” av A:s agerande etc., så förordas de mer öppna frågorna ”Bidrog A:s handling till effekten?”, ”Medverkade A:s agerande till skadan?” eller ”Bidrog A:s agerande (eller den faktor för vilken A svarar) över huvud taget till resultatet?” (s. 441 f). Andra medvetet förenklade frågeuttryck som kan fånga det förordade orsakskravets innebörd är ”Spelade handlingen en roll i skadans historia?”, ”Bidrog handlingen, över huvud taget, till att skadan inträffade?” och ”Medverkade faktorn till att skadan utlöstes?” (s. 510). Som synes tonas de alltför exkluderande rekvisi-

468 Litteratur SvJT 2007 ten ned, till förmån för inkluderande vändningar såsom ”bidra”, ”medverka”, ”spela roll” etc. Vad avser den i avhandlingen undersökta faktiska kausaliteten, förordas därmed en ”kausalminimalistisk” teori, vilket innebär att kausalitetsbedömningen endast inbegriper en begränsad del av den skadeståndsrättsliga ansvarsbedömningen; denna minimalistiska inställning innebär att man inte kan använda kausalitetsbegreppet för att avgöra rättsliga gränsdragningar avseende vilka handlingar som bör leda till ansvar (s. 254 ff). Kausalitet i en sådan minimalistisk version avgör endast det ovan nämnda första ledet — vad som hänt och vilka faktorer som är kausalt relevanta — medan de normativa övervägandena om ansvaret och dess gräns hör till det andra ledet bortom den faktiska kausalitetsbestämningen.
    Målet att formulera det nu nämnda orsaksbegreppet kombineras i avhandlingen med ambitionen att skissera en övergripande teori av skadeståndsrätten och dess moraliska fundament; detta andra mål är förvisso inte fristående, utan syftar till att öka förståelsen av kausalitetskravets position i systemet. Den moraliska grunden bygger på ett rättviseparadigm, nämligen den klassiska teorin om korrektiv rättvisa (s. 150 ff). Denna rättvisekonception utgår från de två parterna i en skadeståndstvist och motiverar ansvaret för A på så sätt, att om A orsakat B en skada ska A kompensera B. I en dylik legitimeringsram har kausaliteten moralisk relevans; det är inte bara en fråga om att på något sätt ordna ersättning för B, utan det etiska ställningstagandet ligger i just korrektivet att A reparerar B emedan A orsakat B skada. Den av Schultz accentuerade

moraliska basen för skadeståndsrätten — och den därav centrala ställning som kausalitetskravet erhåller i denna konception — innebär ett försvar för en individualistisk och retrospektiv skadeståndsrätt. Individualismen uttrycks genom betoningen av den bipolära partsbilden, varvid kollektiviseringar avseende ansvarsregler, skadelidandesidan eller orsakskravet tillbakavisas; den individuellt tillbakablickande karaktären anknyter till den konkreta skadan, och följer det faktiska orsakandet tillbaka till en konkret skadegörare. Med denna faktiska och individuella inriktning på kausaliteten — och genom att till och med bygga skadeståndsrättens moraliska fundament på en korrektiv kausalformulering — kan Schultz motivera ett försvar för den traditionella skadeståndsrätten gentemot kritiska riktningar som bygger på mer kollektivistiska och funktionalistiska synsätt. Ett system som med åsidosättande av kausalitetskravet ålägger ansvar — kanske till och med kollektivt för vissa grupper av potentiella skadegörare mot vissa grupper av förfäktade skadelidande — för att uppnå ekonomisk effektivitet och andra samhälleliga mål, kan med denna moralgrund starkt kritiseras (och det visar Schultz ofta och uttryckligt). Förvisso har svensk skadeståndsrättslig diskussion ännu inte utsatts för alltför starka tendenser till sådana uppluckringar av den individuella synen — men Schultz passar på att ”mota Olle i grind” (s. 396, jfr 110 ff. och 180 f.) emedan den amerikanska, sameuropeiska och rättsekonomiska diskursen alltmer börjat fängslas av sådana resonemang. Dessa två teman — orsaksbegreppet (inklusive den förordade NESS-modellen) och den

SvJT 2007 Anm. av Schultz, Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig… 469 moraliska grunden för skadeståndsrätten inom paradigmet korrektiv rättvisa — genomsyrar hela framställningen. De första 100 sidorna innehåller en introduktion som tematiserar vad det innebär att diskutera ett orsakskrav (kapitel 1); vidare redogörs för metodöverväganden avseende det ovan nämnda interna perspektivet och mellannivåsteorin, letandet efter argumentationsmönster med mera (kapitel 2). Därefter följer del I ”Orsakskravet i kontext” som först på 100 sidor behandlar det förordade rättviseparadigmet för skadeståndsrätten samt diskuterar (och avvisar) kritiska alternativ till detta (kapitel 3); del I fortsätter med 20 sidor om skadeståndsrättens internationalisering (kapitel 4) och 40 sidor om orsaksanalysens premisser, varvid författaren bland annat tar upp kausalitetskravets förhållande till andra skadeståndsrättsliga grundbegrepp samt den ovan nämnda minimalistiska inställningen till vad den faktiska kausaliteten ska besvara för frågor (kapitel 5). Så vidtar del II ”Orsaksbegrepp och orsakslära” där olika kausalitetsteorier och kausalitetskritiker presenteras och utvärderas. Ungefär 80 sidor ägnas den traditionella betingelseteorin, nämligen sine qua non-läran (kapitel 6); drygt 20 sidor ägnas de kritiker som ifrågasatt det lämpliga i att alls bygga skadeståndsrätten på ett kausalitetskrav (kapitel 7); omkring 30 sidor följer, där kausalitetskriteriets faktiska natur behandlas, dvs. den ovan nämnda idén att orsaksfrågorna kan delas upp i ett faktiskt och ett rättsligt värderande led, varav själva kausalitetskriteriet således ska renodlas i det första ledet (kapitel 8); helt kort tillbakavisas därefter några ”missriktade” orsaksbestämningar, såsom logisk och filosofisk kausalitet (kapitel 9). Och där — efter 400 sidor — kommer så presentationen på 40 sidor av den alternativlära som Schultz förordar: ”Den empiriska orsaksmodellen”, dvs. den ovan berörda NESS-teorin (kapitel 10). Denna modell prövas i del III ”Orsaksläran applicerad” gentemot svensk rätt, varvid den övergripande frågeställningen under de 60 sidorna är om denna modell kan förklara den inställning som intagits i orsaksfrågor inom doktrin och praxis (kapitel 11). Efter del III följer en kort sammanfattning i kapitel 12, ”Avslutning”. Men därmed är det ändå inte riktigt slut, för ett 60 sidor långt ”Appendix” tillfogas om underlåtenhet. Eftersom frågan — åtminstone teoretiskt — kan ställas, huruvida en underlåtenhet kan orsaka något, diskuteras vilka värderande moment som är involverade i argumentationen, varvid slutsatsen blir att underlåtenhetsfallen inte utgör något kausalitetsproblem, och att NESS-frågorna om vad som bidragit respektive spelat roll i skadans historia kan användas (men att komplicerade fall oftare torde lösas inom något av ansvarsbedömningens andra moment). Som redan nämnts värderar jag denna avhandling högt, och jag finner att Schultz ingående presentationer, behandlingar, analyser och förslag är välunderbyggda, noggranna, välartikulerade samt uppvisar stor beläsenhet och god talang för rättsvetenskapligt arbete. Att i det läget börja peta i materiella detaljer, där just jag kan tänkas göra andra bedömningar eller nå andra slutsatser, finner jag helt meningslöst och ovärdigt. Jag tar i stället tillfället i akt, att anställa några reflektioner kring ett antal

470 Litteratur SvJT 2007 hantverksmässiga och teoretiska teman som avhandlingen kan aktualisera; en avhandling av denna magnitud ger nämligen alltid utrymme för många tematiska diskussioner, men utrymmet i denna recensionsartikel tillåter inte mer än några få och korta nedslag.
    Avhandlingen är rejält lång, vilket i detta fall betyder att den rymmer och presenterar mycket kunskap; omfattningen beror också på en framställningsstil som innebär en viss tendens till pratighet och yvighet. Schultz har en klart självständig stil och ett eget språk som tillåter honom — och texten — att andas och inte bli inlåst i färdiga former och uttryckssätt. Det är mycket positivt, men samma frihet som präglar språkbruket släpper också fram en ovanligt stor mängd utvikningar och sidospår som kan skapa ett något ofokuserat intryck. Schultz har onekligen vänt på många stenar under sitt arbete, men en avhandlingstext tjänar på att medvetet stramas upp så att den egna linjen och systematiseringen av materialet blir tydlig. Det resonerande flödet — eller den kända röda tråden — är alltid lättare att uppfatta om inte vallarna genombryts för ofta. Likaså bör en författare alltid överväga om förvisso intressanta utflykter och detaljer kanske hellre borde sparas till en plats i dispositionen, där de kunde bygga upp en större problembehandlande del tillsammans med andra sådana resonemang. Det är exempelvis markant att avhandlingens kapitel 10 (om den förordade alternativa empiriska orsaksläran) och kapitel 11 (om denna läras applicering på svensk rätt) utgör en ganska liten del av avhandlingen, medan likväl intressanta kommentarer med bäring på svensk rätt är spridda över de andra tidigare probleminringande kapitlen. Nu är förvisso denna stilistik med utvikningar ett medvetet val av Schultz (s. 61 not 69), och en recensent har självfallet ingen rätt att förorda en linje mer i hans egen smak (exempelvis en mer typfallsinventerande och problemuppdelande framställning); saken nämns här endast för att (kanske mest inför andra doktorer in spe) betona vikten av ett medvetet dispositionsarbete och därmed medvetna val — inklusive deras konsekvenser för läsarvänligheten etc. Och som sagt, Schultz har explicit valt denna mer öppna stil, som han också genomför väl, varför man får anta — och också acceptera — att den motsvarar hans karaktär (och disposition). En ytterligare förklaring till textens expansion ligger i Schultz bemödande att åstadkomma en bred kontext kring den faktiska kausaliteten. Långa bakgrundsavsnitt med redogörelser för — ofta amerikanska — diskussioner kring rättvisekoncept, kausalitetsmodeller, kausalitetskritiker etc. tenderar att ha en tämligen hög täckningsambition. Och jag kommer absolut aldrig att kritisera en doktorand för dennes höga ambitionsnivå … men det kan likväl diskuteras hur man lämpligast lägger fram resultatet av sina studier på ett så pedagogiskt och läsarvänligt sätt som möjligt. Ett spörsmål att överväga är hur man ska se på relationen (och proportionerna) mellan deskription och egen analys, problembehandling etc. En striktare fokusering på kärnan och linjen i den egna problemdiskussionen kan ofta resultera i att ett stort studerat material får en ny och avpassad form, vilket kan ha ett stort förklarings- eller förståelsevärde, genom att författaren kan

SvJT 2007 Anm. av Schultz, Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig… 471 demonstrera mönster och systematiseringar där materialet kan ingå och avvinnas intressanta innebörder. Texten har därvidlag större chans att bli kortare, medan en framställningsstil med stora förberedande presentationer blir både längre och mindre koncentrerad, särskilt om författaren både vill presentera materialet i detalj samt tillfoga egna löpande synpunkter — såsom exempelvis avseende de anammade modellerna med korrektiv rättvisa (s. 163 ff. om Coleman) och NESS (s. 405 ff. om Wright). Till undvikande av missförstånd bör nämnas, att jag inte på något sätt förordar någon stil där en författare självsvåldigt sätter sig över materialet för att endast trumfa sin ”egen” linje, utan självklart ska en rättsvetenskapare visa den totala behärskningen av materialet — men inte nödvändigtvis genom deskriptiva redogörelseavsnitt, utan också exempelvis genom det sätt på vilket materialet används och sätts in i sitt (författarens) problembehandlande sammanhang. En författare behöver inte skriva tänkandets och resonerandets alla faser, utan kan sedan tankarna smälts redigera sin text så att distinktioner och argument man funnit kan bygga upp ett intressant mönster (utan att man behöver bjuda in läsaren i verkstaden där allt detta skapades). Paradoxalt nog kan Schultz självständiga stil med utförlighet och utvikningar i viss mån skymma det egna budskapet, som måhända hade kunnat vara än tydligare om författaren disponerat proportionerna mellan diskussionsredogörelser och tillämpningen av det diskuterade annorlunda (dvs. till förmån för den senare kategorin). Exempelvis kunde man med hänsyn till avhandlingens undertitel

”Studier i skadeståndsrättslig argumentation” förväntat att avsnittet ”Argumentationsmönster vid kausalitetsbedömningar i praxis” skulle ha fått större utrymme. Detta avsnitt (11.4) där NESS-modellen testas på de svenska rättsfallen om kausalitet rymmer dock endast 25 sidor, och framställningen innehåller ingen systematisering av olika ”mönster” utan disponeras helt enkelt som en löpande presentation av de drygt tio prejudikaten. Men även avseende detta tema proportionerna mellan deskription och analys — gör Schultz överlagda ställningstaganden, och det är verkligen avhandlingsförfattarens eget fria val hur han väljer att bygga upp sin bok (varför mina reflektioner i detta avsnitt söker fullfölja en recensents uppgift, att bidra med några allmänna funderingar kring hantverket — att överväga för den som så önskar). En väl genomförd avhandling inbjuder inte till ifrågasättanden av ämnesvalet, men å andra sidan behöver en författare då inte heller marknadsföra sin frågeställning alltför hårt — och om det likväl görs, riskerar det att framkalla dubier. Hos Schultz spårar jag därvidlag en viss ambivalens avseende kausalitetsfrågans status i skadeståndsrätten — en central respektive en minimal roll. Å ena sidan inleds hela boken med meningen ”Kravet på orsakssamband är skadeståndsrättens viktigaste byggsten” (s. 27), och motsvarande accentueringar av kausaliteten som det mest centrala och grundläggande begreppet är legio. Å andra sidan förordas en kausalitetsminimalistisk inställning som öppet deklarerar att ”kausalitetsbedömningen är en tämligen begränsad del av den skadeståndsrättsliga ansvarsbedömningen” och att kausalitets-

472 Litteratur SvJT 2007 begreppet inte är till någon hjälp vid svårare gränsdragningar mellan vilka handlingar som bör respektive inte bör leda till ansvar (s. 254, se även t.ex. s. 37 f., 505 och 509). Den egentliga kausalitetsbedömningen behandlar (traditionellt men även enligt NESS-modellen), enligt ovan, det första ledet avseende att etablera vilka faktorer som faktiskt inverkat i förloppet; kausaliteten sätter därigenom den faktiska, empiriska grunden för de normativa värderingar som sedan i det andra ledet avgör om och hur långt ett ansvar ska gälla. Denna åtskillnad mellan den faktiska kausalitetsbedömningen och de andra rättsliga värderingarna framhålls av Schultz, och en stor enighet om denna tudelade frågeställning kan uppvisas i doktrin och praxis (s. 371 ff. och 505). Därav skulle någon — exempelvis jag — kunna finna störst intresse i de rättsliga värderingarna inom det andra ledet (just eftersom de varierar och därför kunde tänkas begripliggöra de varierande argumentationerna och lösningarna i olika skadeståndsmål), men som sagt drar Schultz istället slutsatsen att orsakskravet inom det första ledet är det centralaste begreppet inom skadeståndsrätten.
    Betonandet av kausalitetens centrala ställning kan bero på den vikt Schultz lägger vid att etablera en moralisk förklaringsmodell för skadeståndsrätten, dvs. den ovan nämnda korrektiva rättvisan (kapitel 3). Denna ingående analys av skadeståndsrättens grunder utgör ett värdefullt bidrag till diskussionen, så även om inte alla (exempelvis denne recensent) i allt delar Schultz synsätt, kan man uppskatta ämnets behandling samt uttala förhoppningen att denna del av avhandlingen blir flitigt konsulterad i framtida mer övergripande debatter om skadeståndsrätten. Exempelvis kommer säkert europeiseringsprocessen att kräva medvetna ställningstaganden till hur allmänna principer, och en eventuell gemensam kärna, ska ha bäring på svensk skadeståndsdiskussion. Det är därvidlag viktigt att ha en kritisk beredskap, och i det sammanhanget kan exempelvis den dynamiska diskussionen om kolliderande synsätt på värden, funktioner, internationalisering etc. som Schultz ger i kapitel 2–4 utgöra viktiga tillskott till en mångsidig och initierad diskussion. Men åter till avhandlingens titelämne, och då kan man fråga sig om hävdandet av kausalitetens centrala position görs för att rättfärdiga det korrektiva (kausalformulerade) rättviseparadigmet eller om detta moraliska fundament utläggs för att förstå kausalitetskravets tillämpning. Schultz upplägg av avhandlingen baseras nämligen explicit på det senare alternativet — dvs. att som primärt mål söka formulera ett orsaksbegrepp som förklarar tillämpningen och som ett andra mål skissa en teori om rättsområdets moraliska fundament ”för att” kunna förstå kausalkravets position (s. 64) — men som läsare kan man stundtals få för sig att kausalitetens centrala ställning framhäves för att rättfärdiga den individualistiska, liberala skadeståndsrätt som bygger på det korrektiva rättviseidealet (dvs. gentemot kollektivistiska och funktionalistiska, exempelvis rättsekonomiska, metodideal). Denna min fråga om hönan och ägget är inte avsedd att vara ”kritiskt avslöjande”, för det är verkligen inget paradoxalt missgrepp att i dagens skadeståndsrätt betona en mer individuell inriktning på argumentationen (tvärtom synes

SvJT 2007 Anm. av Schultz, Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig… 473 rättsområdets diskurs åter — efter de stora reformernas genomförande — orientera sig mot mindre frågor och detaljerade differentieringar, varvid en individualistisk inriktning ofta synes mer gångbar än en kollektivistisk).
    Men däremot är jag inte lika övertygad som Schultz om värdet av ett monistiskt fundament, och ej heller att denna grund främst skulle stå att söka i en kausalitetsbetonande korrektiv rättvisekonception. För vilken vägledning har man i svåra tillämpningssituationer eller teoridiskussioner av en moralisk rättvisegrund som rättfärdigar ansvaret genom ett kausalkrav? Schultz anför angående detta aristoteliska begrepp: ”Det är den korrektiva rättvisan som förklarar att när A orsakat B en skada skall A kompensera B” (s. 156). Och i Colemans anda uppställs en tentativ formulering utifrån ett svenskt perspektiv: ”Den som ansvarar för en orsak till en skada (på ett skyddat intresse) är prima facie skyldig att reparera denna skada” (s. 175). Det nämns därvidlag att i valsituationen — att låta kostnaden stanna på den skadelidande eller att skifta över den på den som har ansvar för skadans orsakande — ”har orsakssambandet en moralisk relevans” (s. 176). Personligen skulle jag — hellre än att i detta sammanhang framlyfta kausalitetens roll — betona den värderingsmässiga (eller ”moraliska” om man så vill) relevansen hos kriterierna för vad som är en ansvarsgrundande handling respektive kriterierna för vad som ryms inom ansvarets gräns (adekvans, skyddsändamål etc.) sedan skadorna förvisso kausalt uppkommit (genom att A orsakat B skada). Dessa senare kriterier avgör när och hur långt ett ansvar ska gälla — de avgör därmed även när ansvar inte ska gälla trots att en skadegörare faktiskt kausalt föranlett skadan. Över huvud taget kan man fundera över alla dessa våra strävanden efter att ge uttryck åt ett rättsområdes — eller hela rättsordningens — fundamentala ändamål. Enligt min uppfattning blir sådana funktionsspörsmål ofta omskrivningar och idealiseringar av den positiva utgången då rättsreglerna medger den aktuella rättsföljden exempelvis skadestånd. Men det skadeståndsrättsliga systemet ska ju kunna åstadkomma och legitimera både positiva och negativa utgångar av ett ärende. Även lösningen ”icke skadestånd” är ett utslag av skadeståndsrättens ändamålsenliga hanterande av riskfördelningen, dvs. avgränsningen av såväl skadevållares som skadelidandes riskområden. Istället för ett entydigt förordande av ett visst centralt begrepp skulle jag vilja lyfta fram denna konkretiserande riskfördelning, som således kan ge både ”positiva” och ”negativa” resultat. Men som synes skulle denna riskplaceringstanke inte utgöra en ”grund” varur entydiga moralprinciper skulle kunna härledas, utan det handlar om ett begrepp för att fånga upp de många olika utslagsgivande argument som skadeståndsrätten kretsar kring; och det intressanta är att de talar i olika riktningar med hänsyn till olika konkreta fallsituationer, varför man möjligen inte vore så behjälpt av ett monistiskt fundament. Nåväl, detta var några reflektioner kring uppställandet av moraliska eller andra grunder. Och därmed synes mig kausaliteten inte som det centrala begreppet, utan bara som en ”nödvändig betingelse” (om uttrycket ursäktas) för de andra

474 Litteratur SvJT 2007 värderande bedömningarna. Men det må vara en avhandlingsförfattares frihet att framhäva det valda ämnets relevans, så även om jag inte placerar den faktiska kausaliteten så centralt som Schultz, så ska det inte undanskymma att jag finner den inringande framställningen av dessa rättsteoretiska och filosofiska spörsmål stimulerande och väl genomförd.
    De nu nämnda bemödandena att söka en moralisk förklaringsmodell och att apostrofera kausalitetens centrala roll uppenbarar en faiblesse för monism framför pluralism. Initialt kan det verka aningen förvånande att en ung, öppen och teoretiskt intresserad forskare idag ger uttryck för en sådan strävan efter entydiga fundament; Schultz vidgår avseende just detta spörsmål att det är en ”omodern avhandling” som till stor del utgår från ”ett rättsvetenskapligt ideal som av mer progressiva författare anses som daterat eller föråldrat” (s. 42). Som väntat handlar det alltså inte om ett omedvetet val, utan ett väl underbyggt och motiverat ställningstagande (se vidare s. 42 ff., 87 f., 119 ff. och 172 ff.). Schultz framhåller det metodologiska värdet av att söka påvisa koherens och enhetlighet i systemet (s. 44); vidare menar han att enbart en singulär princip kan ge ett tillräckligt förklaringsvärde, och en sådan princip kan — ”om den är tillräckligt allmän och abstrakt” — ses som ett normativt vägledande i tveksamma fall (s. 122). Och som ovan nämnts är det den korrektivativa rättviseteorin som väljs. Personligen anser jag att koherens i ett system, såsom skadeståndsrätten, mycket väl kan förenas med en pluralistisk förklaringsansats av hur olika påverkande komponenter i systemet samverkar, kombineras, och för olika falltyper ger utslag åt olika håll; i en sådan pluralistisk argumentationsmodell kan man söka ett nätverk av avgörande parametrar att vikta olika tungt i olika fall, varför man torde kunna avläsa små förändringsvindar och nya mönster tydligare än om man utgår från ett fast fundament. Det är i vart fall mitt metodologiska ideal som just jag söker arbeta efter vid studiet av skadeståndsrätten och dess små och stora berättelser — och dess förändring. Men som sann pluralist respekterar jag naturligtvis att andra arbetar efter andra premisser; ju fler metoder som kan odlas för att utforska ett rättsområde, desto bättre. Särskilt om det — som i Schultz fall — görs medvetet och skickligt. Mårten Schultz har således — vilket de ovan gjorda reflektionerna på intet sätt ämnat fördunkla — med denna utmärkta avhandling gjort en god investering i hantverkskunnande och lärdomssamlande, som han med all säkerhet kommer att få utbyte av även i sin framtida gärning. Han har visat att han är en kunnig och idérik forskare som jag med glädje vill hälsa välkommen till den rättsvetenskapliga gemenskapen.
Håkan Andersson