Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2004–2006
Av professor, f.d. justitierådet BERTIL BENGTSSON
Översikt av innehållet :
1. Förutsättningar för ansvar. 1.1. Culpaansvar m.m. s. 555 — 1.2. Psykisk störning s. 555. — 1.3. Miljöskada s. 555 — 1.4. Skadestånd vid myndighetsutövning m.m. s. 556 — 1.5. Ren förmögenhetsskada i andra fall s. 559. — 1.6. Skadestånd i kontraktsförhållanden s. 560 2. Skadeståndet. 2.1. Personskada s. 560 — 2.2 Kränkning s. 562 — 2.3. Sakskada s. 564 — 2.4. Orsakssamband s. 564 — 2.5. Medvållande s. 565 — 2.6. Tredjemansskada s. 566 3. Andra frågor s. 567
Svensk skadeståndsrätt har länge varit ett tämligen fridfullt rättsområde; år 2001 förekom visserligen en någorlunda ingripande lagstiftning om ideellt skadestånd m.m., men rättspraxis har knappast inneburit några större sensationer under de senaste decennierna. Sedan 2004 har det emellertid kommit flera HD-avgöranden som slår in på nya vägar. Det lär väl inte bero på några särskilda ambitioner inom domstolen att driva på utvecklingen; snarare har man kommit att ställas inför problem som man inte gärna kunde lösa genom att bara anknyta till tidigare avgöranden. HD har på detta vis tvungits till ett visst nytänkande, som visserligen inte är så originellt internationellt sett men ändå medför intressanta ändringar i rättsläget. (Se bl.a. nedan om NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 608 och NJA 2006 s. 181.) Liksom i tidigare rättsfallsöversikter (se senast SvJT 2004 s. 829 ff.) omtalas utom rättsfall från NJA vissa hovrättsdomar från perioden refererade i serien Rättsfall från hovrätterna (RH). Dessutom nämns ett par domar från miljööverdomstolen (MÖD) och ett fåtal andra hovrättsdomar från 2003, vilka återgetts i publikationen Försäkring och skadestånd, del A (RFS); de hann aldrig komma med i föregående översikt. Några senare årgångar av publikationen har inte kommit ut; den skall tydligen upphöra. — Materialet från hovrätterna är alltså mindre än i föregående översikter.
1. Förutsättningar för ansvar.
1.1. Culpaansvar m.m. Casus mixtus (även casus mixtus cum culpa) är en speciell ansvarsgrund, som innebär att den ansvarige som genom en otillåten — kriminaliserad eller kontraktsstridig, vanligen uppsåtlig — handling fått besittning till en sak sedan svarar för att saken skadats av våda. Det föreligger alltså culpa i kombination med en ren olyckshändelse. Principen innebär närmast ett avsteg från kravet på adekvat orsakssamband mellan handling och skada. Den illustreras av rättsfallen NJA 2004 s.746 I och II, som båda gällde skadeståndsskyldighet för passagerare i olovligt tillgripna bilar, sedan bilen skadats på grund av förarens vårdslöshet. I det ena fallet hade passageraren inte bara följt med två kamrater i den tillgripna bilen — det skulle inte varit tillräckligt för ansvar — utan deltagit i bilfärden och planeringen av denna; han ansågs ha haft besittning av bilen tillsammans med kamraterna. Det förelåg ett orsakssamband mellan handlandet och skadan, och även om det var diskutabelt om sambandet var adekvat ansågs passageraren ersättningsskyldig enligt casus mixtus-principen. I det andra fallet hade passageraren jämte tre kamrater olovligen gjort en tur med en bil som tillhörde fadern till en av dem, varvid bilen skadats. Han ålades skadeståndsansvar med en liknande motivering. Tydligen krävs det en viss aktiv befattning med den skadade egendomen för att ansvar skall inträda.1 Ett par fall av ordinärt culpaansvar kan också nämnas. I RFS
2003:25 ålades leverantör av eldningsolja skadeståndsskyldighet sedan hans folk utan närmare undersökning fyllt på olja i ett påfyllningsrör som inte mynnade i någon cistern utan i husets källare. — En kommun blev i RFS 2003:33 ansvarig för skada på ett värmeledningsrör i ett soprum; hur skadan närmare gått till var oklart, men det ansågs styrkt att den vållats av sophämtningspersonalen. Det gällde alltså ett fall av ”anonym culpa”, vilket kan medföra ansvar enligt 3 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen (SkL). — I RFS 2003:22 har skadeståndstalan mot väghållare på grund av otillräckliga avspärrningsanordningar mot gångtrafik ogillats; de åtgärder som rimligen kunde krävas ansågs vidtagna. 1.2. Psykisk störning. RFS 2003:20 gällde skadestånd för grov misshandel begången under påverkan av allvarlig psykisk störning. Fullt skadestånd utdömdes enligt 2 kap. 5 § SkL, eftersom gärningsmannen inte ansågs till den grad omedveten om sitt handlande att jämkning kunde ske på denna grund. 1.3. Miljöskada. Undantaget från miljöbalkens strikta ansvar, att den skadelidande skäligen får tåla skada genom vissa orts- och allmänvanliga störningar (32 kap. 1 § 3 st. MB), ställer regelbundet till problem
1 Rättsfallen har kommenterats i Essays on Tort, Insurance, Law and Society in Honour of Bill W. Dufwa (2006; i fortsättningen kallad Festskrift till Dufwa) s. 723 ff. av Gertrud Lennander, som för övrigt var referent i målen. Se även Agell i Festskrift till Hellner (1984) s. 23 ff., även i Agell, Valda skrifter (1993) s. 197 ff.
(jfr bl.a. NJA 1999 s. 385, där frågan utförligt och pedagogiskt behandlas i HD:s domskäl). I MÖD 2004:11 (mål M 9663-03) blev regeln tillämplig beträffande värdeminskning på grund av flygbuller från flygplats; denna allmänvanliga störning ansågs inte grunda skadestånd, varvid bl.a. åberopades verksamhetens stora samhällsnytta. — I MÖD 2006:17 (mål M 6254-05) hade en person förvärvat och bosatt sig på en fastighet som redan då var utsatt för omfattande störningar från en närbelägen flygplats. Han fick skadestånd bara för de störningar som tillkom efter förvärvet — en naturlig bedömning, eftersom fastighetens värde var nedsatt redan när han köpte den. — Se vidare MÖD 2005:17, refererat nedan under rubriken Tredjemansskada (2.6). 1.4. Skadestånd vid myndighetsutövning m.m. NJA 2005 s. 462 framstår som en viktig nyhet i svensk rätt. I målet ålade HD staten skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § SkL på grund av en kränkning av Europakonventionen. Det hade gått omkring sju år från det att en tilltalad kallats till polisförhör på grund av påstådda förmögenhetsbrott tills tingsrättens friande dom i målet vann laga kraft, dröjsmålet berodde närmast på interna förhållanden inom åklagarmyndigheten. HD konstaterade att den skadelidandes rätt att enligt art. 6.1 Europakonventionen få vissa anklagelser mot honom prövade inom skälig tid hade kränkts; Det obefogade dröjsmålet ansågs ha pågått under två år. Domstolen hänvisade till art. 13 i konventionen, som föreskriver att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Ett sådant rättsmedel behövde inte nödvändigtvis resultera i ekonomisk gottgörelse; här nämnde HD bl.a. NJA 2003 s. 414, där vid bestämmande av påföljd för en tilltalad beaktats den kränkning som skett genom att inte rättegång hållits inom skälig tid.2 I det aktuella fallet, där åtalet mot den skadelidande helt ogillades, kunde dock inte något sådant ske. — Dennes rätt till skadestånd skulle i första hand prövas enligt SkL:s bestämmelser om det allmännas ansvar; härvid skulle dessa, i den utsträckning konventionen kunde anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt, vilket kunde innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kom att upprätthållas (jfr NJA 2003 s. 217). — Efter att ha konstaterat att den skadelidande var berättigad till visst skadestånd för inkomstförlust, tog HD upp frågan om ersättning för ideell skada. Eftersom det inte visats någon kränkning som kunde knytas till ett brott enligt 1 kap. 3 § (nu 2 kap. 3 §) SkL, kunde inte någon ersättning omedelbart grundas på den lagen. HD framhöll emellertid Europadomstolens praxis att med stöd av art. 41 i konventionen normalt döma ut ersättning för renodlad ideell skada vid kränkning av rätten
2 Vidare hänvisades till Europadomstolens dom 26.10.2000 i målet Kudla mot Polen, där principen framgår.
enligt art. 6.1 till prövning inom skälig tid.3 Förpliktelsen enligt art. 13 att tillhandahålla ett effektivt nationellt rättsmedel kunde visserligen här tillgodoses genom möjligheten till ersättning för inkomstförlust, men fall kunde uppkomma där grund för sådan ersättning inte förelåg och inte heller annat rättsmedel fanns i svensk rätt; om den skadelidande då stod utan rättsmedel kunde detta innebära ett konventionsbrott. Även om ideellt skadestånd för kränkning ansetts fordra särskilt lagstöd, återgick denna princip inte på någon uttrycklig lagregel. Mot bakgrund av Europadomstolens nämnda praxis och avgörandet NJA 2003 s. 414 fann HD övervägande skäl tala för att ideellt skadestånd skulle kunna dömas ut också av svensk domstol, och en naturlig utgångspunkt var då just Europadomstolens praxis. Trots att den skadelidande samtidigt fick ersättning för inkomstförlust tillerkändes han 100 000 kr som ersättning för ideell skada.
Domen har hälsats med tillfredsställelse bl.a. av advokater som argumenterat för en skärpning av det allmännas ansvar mot enskilda efter Europadomstolens mönster.4 Frågan är i vad mån domstolen kommer att fortsätta på denna linje; flera avgöranden i liknande mål kan väntas ganska snart. — I varje fall kan det motivera en ändring i SkL att HD på detta vis utan lagstöd utdömde ideellt skadestånd på grund av konventionskränkning; se härom departementspromemorian Ds 2007:10.
Motsatt utgång blev det i NJA 2005 s. 726 rörande ett skadeståndskrav på liknande grund. Att ett mål blivit liggande nästan 16 månader innan det avgjordes genom dom ansågs inte tillräckligt länge för att läggas till grund för skadestånd, trots att den skadelidande överklagade en tingsrättsdom på fängelse ett år och fråntagits sin taxiförarlegitimation på grund av domen. HD framhöll därvid att frågan om brottsmisstankarna varit befogade eller ej i princip saknade betydelse för bedömningen om prövningen skett inom skälig tid. Synpunkten kan verka överraskande men är rimlig bl.a. från praktisk synpunkt: man kan inte gärna ompröva en brottmålsdom i detta läge för att skadeståndsfrågan skall kunna bedömas. Om en tilltalad uppenbarligen bort frikännas kan det dock göra ett dröjsmål från domstolens sida oförsvarligt.
I NJA 2004 s. 662 ansågs EES-avtalet genom sitt genomförande i svensk rätt vara en självständig grund för att ålägga staten ersättningsskyldighet för skada vållad enskilda genom att staten överträtt avtalet. Ansvaret grundades alltså inte på SkL, varför staten inte kunde åberopa förbudet i 3 kap. 7 § denna lag om att talan på grund av beslut av regering och riksdag förutsätter att beslutet upphävts eller ändrats. Skadeståndsfrågan bedömdes här på samma sätt som om det gällt
3 Särskilt åberopades här domen 10.11.2004 i målet Zullo mot Italien. 4Jfr här bl.a. Södergren i Juridisk tidskrift 2004/05 s. 762 ff. med hänvisningar. Se vidare Göran Lambertz i samma tidskrift 2004/05 s. 3 ff. och i Festskrift till Dufwa s. 695 ff. samt Iain Cameron i SvJT 2006 s. 553 ff.
överträdelser av EG-rätten. Majoriteten ansåg sig här böra följa EFTAdomstolens bedömning. En minoritet kom till motsatt resultat, väsentligen på den grund att EFTA-domstolens yttranden inte på samma sätt som EG-domstolens var bindande för en nationell domstol.
En skadelidande har alltså anledning att försöka grunda ett skadeståndsanspråk mot staten på EG-rätt eller Europakonventionen för att komma ifrån inskränkningarna i talerätten i 3 kap. 7 §. I NJA 2003 s. 217 antydde HD att även om konventionen åberopades den kunde på sådant sätt grundas på ett felaktigt beslut av regering och riksdag att den delvis kunde avvisas, men något motsvarande uttalande förekommer inte i 2004 års fall. Förhållandet aktualiserar frågan om det inte är dags att ändra paragrafen, åtminstone såvitt gäller talan på grund av fel av de högsta statsmakterna. I SOU 1997:194 har också föreslagits en sådan ändring, men de komplikationer som den skulle medföra ansågs tala emot förslaget. Över huvud taget medför möjligheten att föra talan dels enligt 3 kap. 2 § SkL, dels enligt Europarätten tekniska problem som inte är lätta att lösa ens genom lagstiftning.
Begreppet myndighetsutövning har alltjämt väsentlig betydelse för det allmännas ansvar — att skadan vållats vid myndighetsutövning är ju förutsättning för att ren förmögenhetsskada skall ersättas utanför kontraktsförhållanden (frånsett när den speciella regeln om felaktig myndighetsinformation i 3 kap. 3 § är tillämplig). I NJA 2005 s. 568, som gällde skadeståndskrav i anledning av beslut av Svenska Filminstitutet att avslå ansökan om produktionsstöd, ansågs beslutet utgöra myndighetsutövning i SkL:s mening trots att tillgängliga medel till övervägande del härrörde från privata subjekt och villkoren för stöd reglerats i ett avtal; efter vad HD framhöll utgjorde dock detta en integrerad del av den statliga filmpolitiken.
I RFS 2003:14 har staten ansetts ha presumtionsansvar — alltså ett culpaansvar med omkastad bevisbörda — för en beslagtagen bil, som stulits när den förvarades på en privat uppställningsplats. Samma regel har alltså tillämpats som i NJA 1989 s. 191. I det aktuella hovrättsfallet har dock talan ogillats. Slutligen kan nämnas RFS 2003:40, som gällde ansvar för kommun sedan ett jordskred skadat byggnader på flera fastigheter. Skadeståndsanspråket grundades bl.a. på fel eller försummelse vid myndighetsutövning, bestående i bristande kontroll av markstabiliteten trots varnande uttalanden av en konsultfirma. Skadeståndstalan ogillades, eftersom kommunen visserligen bort vara medveten om skredrisken men låtit vidta tillräckliga undersökningar och åtgärder i anledning härav. En annan grund för skadeståndstalan var att kommunen såsom ägare av en närliggande fastighet haft en grannelagsrättsligt grundad skyldighet att vidta stabiliseringsåtgärder, men inte heller någon sådan förpliktelse ansågs ha förelegat.
1.5. Ren förmögenhetsskada i andra fall. En annan ganska betydelsefull nyhet i svensk rätt utgör domen i NJA 2005 s. 608. Utom kontraktsförhållanden gäller enligt SkL som huvudregel att skadestånd för ren förmögenhetsskada utgår bara vid brott (2 kap. 2 §; se dock undantag rörande det allmännas ansvar i 3 kap. 2 och 3 §§). I 2005 års fall utdömde emellertid HD ersättning vid medverkan till annans kontraktsbrott. I målet hade en hyresrätt till en hamburgerrestaurang överlåtits till ett bolag, där utan överlåtarens vetskap aktiemajoriteten redan innehades av ett konkurrerande restaurangföretag som agerat i samförstånd med förvärvaren för att få kontroll över lokalen. Säljaren, som inte kunde tänka sig att avhända hyresrätten till en konkurrent, hade alltså svikligen förletts att ingå avtalet. Förvärvaren började kort därefter driva hamburgerrestaurang under konkurrentens kännetecken, vilket medförde omsättningsbortfall för överlåtaren. Denna krävde skadestånd av det andra restaurangföretaget. Enligt HD borde det i svensk rätt — liksom i vissa utländska rättssystem — föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för andra parten. I målet hade inte framkommit något som talade för att konkurrensrättsliga hänsyn skulle göra svarandens handlande försvarligt, utan det utgjorde ett tydligt avsteg från vad som måste krävas av en kommersiell aktör. Fallet ansågs så allvarligt att svaranden borde åläggas skadeståndsskyldighet. — Man bör visserligen inte överdriva avgörandets betydelse för rättsutvecklingen; utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada har ålagts också i andra situationer (se t.ex. NJA 1987 s. 692, NJA 1996 s. 700 och NJA 1998 s. 520), och kravet på kvalificerad otillbörlighet inskränker räckvidden av prejudikatet. Vad som har skett är väsentligen att svensk rätt infört ett liknande ansvar som förekommer utomlands i denna speciella situation. Men från principiell synpunkt har ändå avgörandet stort intresse.
I RFS 2003:42 krävde en fastighetsköpare skadestånd av ett företag, som enligt uppdrag av säljaren medverkat vid en fastighetsförsäljning, på den grund att firman underlåtit att kontrollera fastighetens inteckningsförhållanden och på detta sätt vållat skada för köparen. Företaget var inte mäklare men sysslade med värdering och kontraktsskrivning i anledning av fastighetsaffärer. Något kontraktsförhållande med den skadelidande förelåg inte, men den skadelidande ansågs kunna sätta befogad tillit till de köpehandlingar som företaget upprättat, och skadeståndet utdömdes. Domstolen tillämpade alltså en liknande regel som i NJA 1987 s. 692. Här har också likheten med fastighetsmäklare talat för skadeståndsansvar mot köparen (jfr 16 och 20 §§ fastighetsmäklarlagen).
NJA 2005 s. 443 gällde en skadeståndstalan av staten mot konkursförvaltare på grund av underlåtenhet att väcka talan om återvinning och att höra staten såsom särskilt berörd borgenär i återvinningsfrå-
gan. I det förra avseendet ogillades talan, varvid HD bl.a. framhöll att den rent juridiska bedömning som förekommit inte varit uppenbart felaktig — en regel motsvarande den som tillämpas beträffande liknande fel av domstolar och andra myndigheter (se bl.a. NJA 2003 s. 285). Att underlåta att höra staten före beslutet ansågs däremot som oaktsamhet, och HD:s majoritet ansåg förvaltaren skadeståndsskyldig enligt 17 kap. 1 § konkurslagen, varvid det dock jämkades till hälften enligt 1 st. andra meningen med hänsyn till statens underlåtenhet att själv vidta åtgärder med anledning av en anteckning i förvaltarberättelsen som visade möjligheten till återvinning. — Kravet på uppenbart fel för att skadestånd skulle utgå vid juridiska bedömningar kan tänkas få betydelse för advokaters ansvar för liknande fel mot klienter; här kan dock avtalsförhållandet tänkas innebära en viss skärpning av culpaansvaret. I vart fall lär denna milda bedömning inte vara lika motiverad vid förbiseenden från advokatens sida, t.ex. när han inte beaktar ett tillämpligt lagrum eller ett avgörande prejudikat. När det gäller misstag av domstolarna, lär förbiseenden bedömas strängare än felaktig lagtolkning.5 I RFS 2003:16 yrkades skadestånd på grund av brott (olovligt förfogande över en bil som sålts med återtagandeförbehåll). För bifall till skadeståndstalan ansåg hovrätten samma beviskrav gälla som i brottmål; kravet befanns vara uppfyllt. Ståndpunkten verkar rimlig när brott utgör avgörande förutsättning för skadestånd (jfr 2 kap. 2 § SkL). 1.6. Skadestånd i kontraktsförhållanden. RFS 2003:27 gällde bl.a. frågan om en svensk advokatbyrå var ansvarig mot sin klient för försummelser av en anlitad advokat i Frankrike. Sådant ansvar ansågs föreligga, varvid bl.a. framhölls att uppdragsgivaren hade större möjligheter än vanligt att följa med och granska hanteringen av ärendet i utlandet. En huvudregel av motsatt innehåll har tydligen ansetts gälla.6 Eftersom ingen försummelse ansågs ha förekommit, ogillades emellertid skadeståndstalan.
Se även NJA 2004 s. 830, refererat i 2.1 nedan.
2. Skadeståndet.
2.1. Personskada. Frågan om ersättning till närstående till dödad person enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 SkL har varit uppe i ett par HD-fall. De psykiska besvär som de närstående kan tillfogas betraktas som en personskada, varvid beviskravet rörande skadan är lindrat (se prop. 2000/01:68 s. 36 och 71). Ideellt skadestånd bestäms i detta läge som en form av ersättning för sveda och värk och har följt liknande schabloner (i och för sig ett ganska diskutabelt resonemang med tanke på skillnaden mot de fysiska skador som ersättningen annars avser). Be-
5 Jfr Bengtsson-Strömbäck, Skadeståndslagen (2 uppl. 2006) s. 95 f. med hänvisning bl.a. till NJA 2003 s. 285. 6 Jfr om denna ganska oklara fråga Hellner, Speciell kontraktsrätt II:1 avsnitt 7.6.3.5 b med hänvisningar.
loppet har enligt praxis motsvarat ersättning för ett års akuttid med annan vård än sjukhusvård. I NJA 2004 s. 26 fann HD också en sådan schablonmässig bedömning motiverad, varvid emellertid framhölls att olika schabloner kunde tillämpas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. När det gällde uppsåtligt dödande antogs de psykiska besvären i allmänhet vara så allvarliga att rimligen dubbelt som högt belopp som annars borde utgå, vid denna tid 50 000 kr till vart och ett av den dödades barn.
I NJA 2006 s. 738 kom samma fråga upp då en gravid kvinna dödats genom sådan grov vårdslöshet i trafik som enligt HD låg mycket nära ett uppsåtligt handlande. HD framhöll här att antalet schabloner borde vara begränsat för att inte motverka syftet med en förenklad rättstillämpning och att avsteg från en tillämplig schablon borde ske bara om närmare utredning motiverade det. I det aktuella fallet borde samma ersättningsnivå gälla som vid uppsåtligt handlande, men å andra sidan kunde man inte avvika från detta schablonbelopp på grund av den omkomna kvinnans graviditet; hur hårt de anhöriga än drabbas i sådana fall var detta förhållande inte av sådant slag att det lämpade sig som grundval för en särskild schabloniserad ersättning, och inte heller fanns någon utredning som visade under hur lång tid dödsfallet orsakat de anhöriga (fadern och morföräldrarna till det väntade barnet) ersättningsbara psykiska besvär. Också i detta mål ansågs de anhöriga alltså berättigade till 50 000 kr var i ideellt skadestånd, varifrån erhållen trafikskadeersättning skulle avräknas. — Man kan undra, varför inte graviditeten var lämpad att ligga till grund för en särskild schablon; HD tycks ha fäst överraskande stor vikt vid värdet av en förenklad skadereglering även i sådana fall. Skulle samma belopp rentav ha utdömts om de anhöriga mist flera familjemedlemmar? (Se även nedan 2.6 om förutsättningarna för skadestånd vid denna speciella typ av tredjemansskada.) I NJA 2004 s. 279 ansågs löneutvecklingen i den skadelidandes tidigare yrke motivera en omprövning av avtalad ersättning för inkomstförlust enligt 5 kap. 5 § SkL; ändringen ansågs väsentlig. Vid prövningen beaktades också att den skadelidandes samordningsförmåner höjts i takt med löneutvecklingen. — Motsatt utgång blev det i RFS
2003:46, där en normal löneutveckling inte ansågs oförutsebar.
Frågan om ersättning för sveda och värk vid grovt sexuellt utnyttjande av underårig bedömdes av HD i NJA 2005 s.919, där domstolen tillämpade en av Brottsoffermyndigheten använd schablon och utdömde 30 000 kr i denna del. Dessutom utgick i vanlig ordning ersättning för kränkning (125 000 kr).
Enligt NJA 2004 s.830 ansågs skadestånd för sveda och värk omfattat av regeln i 7 kap. 4 § bostadsrättslagen, sedan bostadsrättshavare utsatts för trakasserier och ofredande; att det gällde skadestånd i kontraktsförhållande ansågs inte leda till annat betraktelsesätt. Om något egentligt kontraktsförhållande var det förstås inte fråga, men hade det
gällt skadeståndskrav av en hyresgäst mot värden lär frågan om ideellt skadestånd ha bedömts på samma vis.7 2.2. Kränkning. Krav på skadestånd för kränkning blir som bekant allt vanligare; man känner sig kränkt i alla möjliga situationer som tidigare togs med jämnmod eller i vart fall resignation.8 Alltjämt gäller emellertid kravet på allvarlig kränkning i 2 kap. 3 § SkL (däremot inte vid diskriminering, där lagstiftningen gått sin egen väg; jfr nedan). Det är i alla händelser svårt att bestämma skadeståndet, även om en tendens att utdöma schablonbelopp visar sig i praxis. Domstolarna har på det hela taget visat en ökad generositet sedan 2001 års lagstiftning om ideellt skadestånd. I plenimålet NJA 2005 s.738 har HD utdömt ersättning enligt 2 kap. 3 § SkL för kränkning till en polis som en gripen person spottat i ansiktet. I NJA 1999 s. 725 hade HD kommit till motsatt resultat i ett liknande fall — ett avgörande som väckte viss indignation inte bara i poliskretsar — men sedan dess hade en omformulerad lagregel tillkommit 2001, något som HD:s majoritet ansåg medföra en viss förskjutning av praxis. Ändå ansågs tydligen plenum krävas för en ändrad ståndpunkt. — Samtidigt framhöll domstolen att mer än annars måste krävas för kränkningsersättning när det gällde reaktioner i anslutning till ett polisingripande där polismannen använt våld. (Jfr även de tidigare avgörandena RH 2003:34 (=RFS 2003:59) och RH 2005:53.) I RH 2005:17 utgick kränkningsersättning till en polis vid våld mot tjänsteman (spark i ansiktet).
I RFS 2003:13 har en dotter, som hotat att ta livet av sin far, dömts på grund av olaga hot att utge yrkad kränkningsersättning med 5 000 kr trots invändning att fadern tidigare utsatt henne för sexuellt övergrepp; oavsett hur detta förhöll sig ansågs det inte ha berättigat henne till hotet. Även om dottern inte kunde undgå straffansvar verkar det tveksamt om hon efter en provokation av detta slag borde ålagts skadeståndsskyldighet för kränkning. Av referatet framgår dock inte när övergreppet skett, och dotterns påstående synes inte ha haft stöd i utredningen. — I RFS 2003:36 har 5 000 kr utdömts för kränkning på hemsida i Internet; den skadelidandes namn och bild hade förekommit under rubriken ”Förbrytargalleri”. — I RFS 2003:21 ansågs vållande till kroppsskada av normalgraden (en knuff som gjorde att den skadelidande fallit in i en vägg, svimmat och skadat huvudet) inte grunda ersättning för kränkning. — I RFS 2003:43 blev det samma utgång då en rattfull bilförare kört på den skadelidande och dömts för grovt vållande till kroppsskada. Däremot utdömdes skadestånd i RH
2004:60 (grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik samt avvikande från olycksplats). I RH 2006:27 hade en man som sammanträffat med en bekant för att reglera en narkotikaskuld utsatts för frihetsberövande och utpressning. Han ansågs visserligen ha delvis gett upp skyddet för
7 Jfr däremot om äldre rätt Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960) s. 269 ff. med hänvisning till bl.a. NJA 1934 s. 190 och NJA 1945 s. 676. 8 Jfr Ds 2007:110 s. 41 ff. och 53 f.
sin egen integritet genom sammanträffandet, men detta hade tagit en vändning som han inte rimligen kunnat räkna med. Han fick därför 5 000 kr i kränkningsersättning. — I RH 2004:81 dömdes en 16-årig pojke, som gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig genom två samlag med en 12-årig flicka, att utge 10 000 kr i kränkningsersättning.
Också det förut berörda avgörandet NJA 2005 s. 462 rörde ju ideellt skadestånd för kränkning, här av en rättighet enligt Europakonventionen. Av allmänt intresse är att HD i detta fall utdömde sådant skadestånd utan lagstöd (se 1.4 ovan). Det är ovisst om domstolen också i andra situationer vill avvika från huvudprincipen i svensk rätt på detta vis. NJA 2006 s. 170 gällde dels tillämpning av den säregna bevisbörderegeln i 21 § diskrimineringslagen, dels frågan om skadeståndets storlek enligt 16 § diskrimineringslagen vid ett fall av diskriminering; personal på en restaurang hade uppmanat två homosexuella kvinnor att sluta pussas och kramas samt avvisat dem från restaurangen. Skadestånd yrkades med 120 000 kr. Efter en diskussion av bevisbörderegeln (som ansågs böra tolkas som en presumtionsregel)9 framhöll HD att skadeståndsbeloppen enligt diskrimineringslagen förutsatts ligga på en högre nivå än kränkningsersättning enligt SkL; emellertid måste ersättningens storlek kunna vara högst varierande beroende på kränkningens art och omfattning samt andra omständigheter i de enskilda fallet. Trots att kränkningen ”utan tvivel får anses som allvarlig” skulle yrkat skadeståndsbelopp ligga långt över de nivåer som tillämpas enligt allmän skadeståndsrätt; HD jämförde här med kränkning genom mordförsök (100 000 kr) och våldtäkt (75 000 kr). Utan särskilt lagstöd borde enligt domstolen ersättning för kränkning i ett fall som det aktuella inte ligga alltför långt från praxis enligt SkL; 15 000 kr borde vara skäligt belopp.
Utgången har på sina håll väckt invändningar grundade på att tilllämpningen inte tillgodoser de preventiva hänsyn som dominerar vid skadestånd på grund av diskriminering. Den måste emellertid te sig rimlig från brottsoffrens synpunkt; också allmänheten lär ha svårt att förstå varför diskriminering i skadeståndshänseende skulle jämställas med grova brott. Över huvud taget framstår många resonemang bakom diskrimineringslagstiftningen som säregna avvikelser från allmänna skadeståndsprinciper. Det kunde vara befogat att i terminologi och beskrivning tydligare skilja diskrimineringsersättning från vanligt skadestånd (en fråga som övervägs i justitiedepartementet; se Ds 2007:10).
9 Denna speciella regel, som saknar motsvarighet i ordinär skadeståndsrätt, skall inte närmare kommenteras här. Dess utformning har kritiserats i olika sammanhang, se HD:s hänvisningar i rättsfallet. HD:s dom innebär ett visst klarläggande av regelns innebörd.
Särdragen belyses också i NJA 2006 s. 683, där diskrimineringsförbudet i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan ansågs överträtt vid antagning till juris kandidatprogrammet; HD utdömde utan närmare motivering 75 000 kr till var skadelidande - alltså motsvarande den ersättning vid våldtäkt som domstolen utgått från i det tidigare fallet. Kränkningen var naturligtvis av annat slag än i NJA 2006 s. 170: inte personlig, däremot (typiskt sett) med ekonomiska konsekvenser för den kränkte. Ekonomisk skada ersätts dock inte enligt 2001 års lag. 2.3. Sakskada. Gränsdragningen mellan sakskada och ren förmögenhetsskada har stor betydelse inom skadeståndsrätten med tanke på de begränsningar som gäller för möjligheten till ersättning för den senare skadetypen. Ett ledande rättsfall är här NJA 1996 s. 68, som innebär att även smärre fysiska förändringar som skadar funktionen hos ett föremål betraktas som sakskada. Också i NJA 2004 s. 566 behandlades gränsdragningsfrågan. Rättsfallet gällde Vägverkets krav på trafikskadeersättning för kostnader, sedan verket utfört saneringsarbete när drivmedel vid en trafikolycka läckt ut på vägbanan. HD framhöll att enbart nedskräpning av vägbanan som kräver att den stängs för avstädning inte kan anses som sakskada; inte heller fysisk påverkan av vägbanan innebär sakskada om inga eller endast obetydliga återställningsinsatser behövts. Utsläpp av drivmedel som inte förorsakar egentlig olägenhet eller där de negativa effekterna kan undanröjas genom obetydliga åtgärder utgör inte sakskada. I detta fall hade sådan skada uppkommit, men här gällde det åtgärder av skyddskaraktär som normalt ankommer på väghållaren, och då var ändå rätt till skadestånd och trafikskadeersättning utesluten. — Uttalandena om sakskada innebär tydligen att vissa smärre eller lätt avhjälpta fysiska förändringar inte anses som sakskada. Att talan ogillades i målet kan sammanställas med den liknande utgången i NJA 2001 s. 627, angående polisens kostnader som orsakats av falskt larm; också där var det fråga om åtgärder som en myndighet var skyldig att utföra.10 2.4. Orsakssamband. HD har som bekant i en rad skadeståndsmål sänkt kravet på bevisning om orsakssamband särskilt i situationer där full bevisning typiskt sett anses svår att föra (se t.ex. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622, NJA 1982 s. 421, NJA 1993 s. 764, NJA 2001 s. 368). Detsamma har skett när orsakssamband har varit omstritt vid konsumentförsäkring (se NJA 1984 s. 501 I och II, om påstådda biltillgrepp). Frågan om bevislindring kom upp i en ny typsituation i NJA 2006 s. 721, där en skadelidande bilägare påstod att en oidentifierad bil vid ett möte i mörker på en smal väg körts vårdslöst och skadat hennes bil; hon krävde ersättning av Trafikförsäkringsföreningen med stöd av 16 § 3 st. och 30 § 1 st. trafikskadelagen. HD fann, med hänvisning till tidigare prejudikat och till förarbetena till trafikskadelagen, att en lindring av beviskravet var motiverad. Med hänsyn bl.a.
10 Rättsfallet har kommenterats, utan entusiasm, i SvJT 2004 s. 838.
till att den skadelidande varit närvarande när skadan uppkom ansågs bevisläget något bättre än i de nämnda fallen från 1984, där det räckte för ersättningsskyldighet att det framstod som mera antagligt att försäkringsfall förelåg än motsatsen. För bifall till talan skulle därför krävas att det framstod som klart mera sannolikt att skadeorsaken varit den hon uppgivit än att orsaken varit en annan. Detta beviskrav hade inte fullgjorts, och talan ogillades därför.
Skillnaden mellan de båda sätten att formulera beviskravet kan naturligtvis synas subtil; när HD som skäl för att inte sänka kravet för mycket åberopat försäkringskollektivets intresse att inte premierna blir mycket höga, är det ett ganska diskutabelt argument (fast vanligt i liknande sammanhang). Formuleringen av kravet har nog en begränsad betydelse för premiesättningen jämfört med flera andra faktorer. — I varje fall har bedömningen intresse också för en närliggande situation, då en bilägare påstår att hans parkerade bil blivit påkörd och skadad av ett okänt fordon. Enligt försäkringsbolagen är risken påtaglig för att ägaren på detta vis försöker få ersättning för en skada som han själv på ena eller andra sättet har vållat. HD:s dom är här knappast till någon glädje för branschen, eftersom det typiska för parkeringsskadorna är att den skadelidande inte varit närvarande vid den påstådda påkörningen och man därför enligt domskälen snarare kan vänta sig samma beviskrav som i 1984 års fall. 2.5. Medvållande. I NJA 2006 s. 136 hade en revisor i ett aktiebolag vållat bolaget skada då han fullgjorde sitt uppdrag. Mot skadeståndskravet invände han att ersättningen borde jämkas på grund av medvållande från bolagets sida, främst hos styrelsen. Enligt HD förutsatte tillämpning av regeln om medvållande hos bolaget att ett tredje intresse var involverat; här var det bara fråga om ett internt förhållande i bolaget, och då fick i stället aktiebolagslagens regler om jämkning enligt vad som är skäligt tillämpas (nu 29 kap. 5 §). Härvid kunde hänsyn bl.a. tas till de plikter som åvilat envar av de medverkande på grund av hans organställning och till graden och arten av deras medverkan; också möjligheten till regresstalan fick beaktas. Motiveringen tycks trots allt ge utrymme att beakta att andra befattningshavare inom bolaget varit medskyldiga till skadan; graden av svarandens medverkan kan vid en jämförelse te sig ringa och därför motivera nedsättning av skadeståndet på denna grund — kanske även när svaranden har ansvarsförsäkring. — När det gäller aktiebolagets skadeståndskrav mot utomstående kan det däremot medföra jämkning enligt 6 kap. 1 § att bolagets företrädare eller anställda oaktsamt medverkat till skadan.
Avgörandet bör ha betydelse också för tillämpningen av medvållanderegeln i en närliggande situation: när en arbetsgivare kräver skadestånd av sin arbetstagare och denne invänder att andra inom företaget har medverkat till skadan. Det vore konsekvent om också här man skulle beakta sådana förhållanden inom ramen för den skälighetsprövning som framgår av 4 kap. 1 § SkL, och inte anse dem utgöra grund för jämkning med stöd av 6 kap. 1 §.
I RFS 2003:25 (omtalat förut under 1.1) jämkades skadeståndet till 2/3 på grund av medvållande; fastighetsägaren hade försummat att hindra påfyllning i röret. RFS 2003:60 rörde den inte helt vanliga situationen att två män, som ömsesidigt försökt mörda varandra och båda dömts för mord, yrkade skadestånd av varandra. I båda fallen jämkades skadeståndet på grund av grovt medvållande, till 1/3 respektive 1/2 av skadan; i det senare fallet ansågs en nödvärnssituation ha förelegat, men skadevållaren hade handlat uppenbart oförsvarligt. Krav på ersättning för kränkning ogillades i båda fallen. Rörande denna typ av skadestånd är inte medvållanderegler tillämpliga, men vid provokation kan ändå rätten till ersättning falla bort.11 2.6. Tredjemansskada. I NJA 2004 s. 609 uppkom frågan om trafikskadeersättning skulle utgå till en brukare av en skadad bil tillhörig hans körkortslöse son. Brukaren hade antecknats som huvudsaklig brukare i försäkringsbrev rörande bilen och svarat för utgifter för dess användning.. HD ansåg honom inte på grund av dessa förhållanden vara självständigt berättigad till ersättning för kostnader och inkomstförlust i anledning av skadan; han hade inte visat att överenskommelsen med bilägaren gav honom nyttjanderätt med sådant innehåll som motiverade ersättning. Avgörandet är tydligen tillämpligt också på krav på skadestånd. Det innebär en ganska långtgående begränsning i rätten till skadestånd för tredje man; bl.a. har Hellner ansett det möjligt med skadestånd i liknande fall.12 Man kan undra vad som ytterligare kan ha krävts för att nyttjanderätten skulle ha grundat rätt till ersättning. HD tycks ha haft begränsad sympati för den som framstår som reell ägare till skadad egendom men på detta vis av någon anledning skriver den på någon annan. — Se också MÖD 2005:17 (mål M 9663-03), där Miljööverdomstolen ogillat ersättningskrav av en hyresgäst som på grund av gatubuller fått bullersanera lägenheten, vars bruksvärde dessutom minskat. Han ansågs bara kunna rikta anspråk mot hyresvärden, som i sin tur kunde kräva skadestånd av den störande verksamheten. Skadan har alltså behandlats som en sorts tredjemansskada fast den direkt drabbat den skadelidande, och inte orsakats av någon fysisk skada på värdens egendom. Däremot kan sägas att det i första hand är fastighetsägaren som drabbas av en försämrad miljö på fastigheten. Såvitt kravet gällt minskat värde av boendet är bedömningen naturlig, men det verkar mera diskutabelt att inte låta
11 Se Bengtsson-Strömbäck, a.a. s. 332. 12 Se Hellner-Radetzki, Skadeståndsrätt (2007) avsnitt 21.1.3. Jfr även prop. 1972:5 s. 581 (propositionen har angetts felaktigt i HD:s domskäl).
dömningen naturlig, men det verkar mera diskutabelt att inte låta en hyresgäst kräva ersättning för kostnader omedelbart föranledda av bullret.
Skadestånd enligt 5 kap. 2 § 3 p. till den som stod en avliden person särskilt nära kan också betraktas som en sorts tredjemansskada. Ersättningsbeloppen — som följer personskaderegler — har behandlats i det föregående (se 2.1 ovan). Förutsättningarna för att skadestånd skall utgå har prövats i NJA 2005 s. 237, där en efterlevande visserligen inte bott tillsammans med en dödad person men inlett ett fast förhållande till honom och nu hade ett barn med honom. Hon ansåg berättigad till skadestånd enligt bestämmelsen.
Ersättning till närstående till svårt skadade (inte avlidna) personer för psykiska besvär på grund av skadefallet regleras inte i SkL; i motiven till 2001 års ändringar till SkL har man hänvisat till rättstillämpningen, medan HD i NJA 2003 s. 508 ansett utvidgning av rätten till skadestånd i denna situation böra vara en sak för lagstiftaren. I NJA 2006 s. 181 har emellertid HD dömt ut skadestånd till modern till en man som genom ett dråpförsök tillfogats livshotande skador och legat medvetslös i 14 dagar. HD fann goda skäl för att hålla fast vid den försiktiga inställningen i rättstillämpningen men framhöll att i detta fall av uppsåtligt våld psykiska besvär hos nära anhöriga var en typisk och närliggande skadeföljd; en utvidgning av rätten till skadestånd kunde inte antas medföra några avsevärda avgränsningsproblem och låg väl i linje med 2001 års lagmotiv. Modern fick en ersättning av 10 000 kr, medan skadeståndstalan av en bror till den skadade lämnades utan bifall. — Trots HD:s maning till försiktighet öppnar bestämmelsen en möjlighet till utvidgning av ansvaret i dessa fall, där omständigheterna kan te sig nära nog lika ömmande som då den närstående avlidit.
3. Andra frågor.
Frågan om möjlighet till fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet sedan svaranden invänt att skadeståndet borde jämkas enligt 6 kap. 1 och 2 §§13 prövades i NJA 2005 s. 517. Den skadelidande ansågs ha lämnat tillräckliga uppgifter om skadans art och omfattning för att talan skulle tillåtas trots jämkningsinvändningen. (Se däremot RFS 2003:51, där sådan fastställelsetalan inte tilläts när skadans storlek inte var utredd och svaranden gjort invändning om jämkning enligt 6 kap. 2 §.) NJA 2005 s. 180 gällde skadestånd för mönsterintrång, varvid HD även uttalade sig om tillämpningen i regeln om skälighetsuppskattning av skada i 35 kap. 5 § RB.
Frågan om preskriptionsavbrott vid krav mot landsting på skadestånd bedömdes i NJA 2005 s. 843, där HD bl.a. framhöll att det allmänt sett räckte att den skadelidande angav ett huvudsakligt hän-
13 Enligt domen 6 kap. 2 och 3 §§, vilket uppenbarligen utgör skrivfel.
delseförlopp och klargjorde att han eller hon hade ett anspråk till följd av detta.