Aktuella frågor

 

 

 

”Alternativ tvistlösning” i allmän domstol
Inledning
Den 26 april 2007 presenterade Justitiedepartementet sitt betänkande av utredningen om alternativa former av tvistlösning vid tingsrätt, en utredning som har getts titeln ”Alternativ tvistlösning”.1 Framförallt rör det sig om förslag till tre nya lagar, tillika nya processformer, som skulle komma att träda i kraft den 1 mars 2008. Nedan följer en beskrivning av och kommentarer till dessa förslag om medling i allmän domstol, snabbrättegång och förhandsbeslut.

 

Utredningens förslag
Medling i allmän domstol Förslaget i detta avseende består av två delar. För det första skall den redan nu existerande förlikningsverksamheten förstärkas, och för det andra skall ett nytt institut införas. Föreslagna lagändringar i anknytning till det tidigare är bl.a. att det i RB 50:11 a st. 1 införs att hovrätten får verka för att parterna förliks, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter. Detta är strikt sett ingen ändring av rättsläget. Parterna i civilrättsliga tvister där förlikning är tillåten har rätt att förlikas också i hovrätten, och rätten har en skyldighet att stadsfästa förlikningen.2 Medan förlikningsförhandling under förberedelse i tingsrätt är uppmärksammad i RB anges litet om hovrättens verksamhet. Den

 

1 SOU 2007:26. 2RB 17:6. Se prop.1986/87:89, s. 112.

föreslagna lagändringen uppmärksammar därför parterna på att möjligheten finns att förlikas även i hovrätten och att parterna är förberedda på detta ökar chanserna för en förlikning. Även domarna i hovrätten blir uppmärksammade på möjligheten och verksamheten legitimeras på ett helt nytt sätt. Att detta sker är viktigt eftersom de senaste årens reformer av civilprocessen framförallt har handlat om att ”renodla” och det har betonats att hovrättens funktion skall begränsas till att rätta till fel som skett i tingsrätten.3 Argumenten för att nu fokusera på förlikning även i hovrätten är att

 

[…] fördelarna med en förlikning [gör sig] till stor del gällande i samma utsträckning i hovrätt som i tingsrätt. När målet har kommit upp i högre instans kan förutsättningarna ha förändrats så att utsikterna till en förlikning har förbättrats. Det kan även förhålla sig så att utfallet av tingsrättens dom har gjort den tappande parten mer förlikningsbenägen. Den vinnande parten kan å sin sida ha intresse av en förlikning t.ex. i syfte att säkerställa möjligheterna till betalning eller för att undvika att lägga ner tid och pengar på en process i hovrätten. […] När målet har nått till hovrätten kan det antas vara svårare för en part att själv ta initiativ i förlikningsfrågan eftersom det kan finnas en oro för att motparten uppfattar det som ett tecken på svaghet. Med en reglering som tydliggör att det kan ingå i hovrättens uppdrag att ta upp förlikningsfrågan kan frågan väckas utan att parterna uppfattar det som ett tecken på att endera sidan har en svag sak. 4

 

3Prop. 2004/05:131, s. 82.4 SOU 2007:26, s. 103 f.

RB 42:17 är det centrala lagrummet för förlikning och medling i tingsrätt, med möjlighet att hänvisa ett fall till ”särskild medling” enligt andra stycket. På förslag är nu att det i st. 2 ändras till att i mål där förlikning om saken är tillåten skall rätten så snart det kan ske överväga om medling enligt lagen om medling i allmän domstol skall erbjudas parterna. Som en ny möjlighet föreslås det också att det för hovrättens del införs i RB 50: 11 a st. 2 att i mål där förlikning om saken är tillåten får hovrätten överväga om medling enligt samma lag skall erbjudas parterna. Nytt är alltså att ”särskild medling”, en verksamhet som idag är helt oreglerad, ersätts av en ny medlingsform. Vidare blir det en uttrycklig skyldighet för tingsrätt att överväga möjligheten, samt att hovrätten får göra detta också. Ambitionen är att förlikningsverksamheten vid allmän domstol i första hand skall ske genom att parterna erbjuds medling istället för att, som idag, rätten själv försöker förlika parterna.5 Den föreslagna lagen om medling i allmän domstol innehåller tio §§. Inledningsvis erinras det om att den medling som avses är den som det hänvisas till i RB 42:17 st. 2 och 50:11 a st. 2. Sedan följer att rätten får besluta om medling endast om parterna samtycker. Detta har förutsatts gällande ”särskild medling”, men inget uttryckligt hinder har funnits mot att tvinga parterna att delta.6 Det skall även utsättas en tidsfrist för medlingens genomförande, högst två månader i vanliga fall, och en medlare skall utses. Antingen utser rätten en domare eller så väljer parterna i överenskommelse någon annan.

 

5 SOU 2007:26, s. 112. 6 Se prop. 1986/87:89, s. 207 f.

Även om tingsrätten i många fall sätter ut en tid när den hänvisar en tvist till ”särskild medling” finns det inte något sådant krav och skillnader kan därför finnas mellan olika tingsrätter. Hur en medlare utses är inte heller reglerat, även om det i förarbetena uttrycks att parterna bör samtycka till utnämningen trots att det inte är absolut nödvändigt.7 Det anges att en part svarar själv för sina kostnader under medlingen och om rättegången fortsätter utan att förlikning uppnås är en parts kostnad på grund av medlingen därför inte ersättningsgill som rättegångskostnad. Uppfattningen i utredningen är dock att medlingsuppdragen främst bör ges till domare som har genomgått särskild utbildning och att minst två sådana skall finnas vid varje domstol.8 En viktig fördel med detta system framför att anlita privata medlare är att det inte leder till några extra kostnader för parterna. Inte heller kommer det att innebära några extra kostnader för staten eftersom ett ökat antal mål som förliks tidigt innebär mindre arbete med ordinarie processer.9 I fråga om jäv mot medlare och deras biträden tillämpas vad som i RB 4:13–15 är föreskrivet om jäv mot domare. Efter avslutad medling får en domare som har förordnats till medlare i tvisten inte delta i den fortsatta handläggningen av målet. Avseende förhållandet mellan medlingen och den ordinära processen föreslås också att sekretesslagen 9:16 a st. 1 skall ange att sekretess gäller hos domstol för uppgift som en part har lämnat till en medlare enligt lagen om medling i allmän domstol, om

 

7 Prop. 1986/87:89, s. 207 f.8 SOU 2007:26, s. 113 f. 9 SOU 2007:26, s. 115.

uppgiftslämnaren har gjort förbehåll om detta. Vidare föreslås det att medlare enligt lagen om medling i allmän domstol och deras biträden får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem vid medlingen eller som de i samband därmed erfarit endast om parterna medger det.

 

Snabbrättegång Den föreslagna nya lagen om snabbrättegång innehåller 19 §§. Lagen avser tvister där förlikning om saken är tillåten, om parterna har träffat avtal om att lagen skall tillämpas (tvistlösningsavtal) eller på annat sätt samtycker till förfarandet. Den som vill inleda snabbrättegång skall hos tingsrätt skriftligen ansöka om stämning med begäran om snabbrättegång. Om tvistlösningsavtal saknas och det inte heller på annat sätt framgår att svaranden samtycker till förfarandet skall svaranden föreläggas att ange om förfarandet godtas eller inte.
    Vid avgörandet skall rätten bestå av en lagfaren domare. En dom eller ett beslut enligt lagen får inte överklagas. Om parterna inte har avtalat om annat har en part inte heller rätt till ersättning för sina rättegångskostnader.
    RB:s bestämmelser är tillämpliga på förfarandet i den mån något annat inte följer av lagen, men uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling gäller inte. Rätten skall anpassa handläggningen till vad som är ändamålsenligt i det enskilda fallet och särskilt beakta parternas önskemål. Handläggningen skall vara inriktad på ett snabbt avgörande. Målet skall vara avgjort inom tre månader från det att stämningsansökningen kom in, om inte rätten efter samråd med parterna bestämmer något annat. Förutom begränsningar i tid

begränsas också antalet skrifter som parterna får ge in till en vardera. Speciella regler om bevisningen i målet finns också.

 

Förhandsbeslut Lagen om förhandsbeslut i tvistemål föreslås innehålla elva §§. Lagförslaget är direkt inspirerat av det nederländska ”kort geding”.10 Ett förhandsbeslut enligt lagen är ett avgörande som grundas på rättens bedömning av hur utgången av tvisten kan förväntas bli om den prövas i en ordinär process. Ett förhandsbeslut innebär inget hinder mot att inleda ordinarie process om saken. Rätten skall bestå av en för ändamålet särskilt utsedd domare. Ett förhandsbeslut skall meddelas inom en vecka från dagen för sammanträde. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering. Rätten skall förordna att förhandsbeslutet får verkställas om en part begär det och det bedöms vara lämpligt. Ett förhandsbeslut får inte överklagas. Rätten skall dock tidigare ha prövat om tvisten lämpar sig för förhandsbeslut. Om en ansökan om förhandsbeslut avslås skall detta ske genom ett beslut som kan överklagas.11 En speciell ansökningsavgift måste betalas. Rätten skall avslå ansökan om inte part vill medverka i förfarandet efter ett inledande sammanträde. Om ansökan medges bestämmer sedan rätten formerna för förfarandet och vilken bevisning som får läggas fram med hänsyn till omständigheterna. När det inledande sammanträdet har avslutats har en part inte längre rätt att dra sig ur förfarandet.

 

 

10 SOU 2007:26, s. 239. 11 SOU 2007:26, s. 247 ff.

Avslutande kommentarer
Utredningen är i linje med ett föreslaget EG-direktiv (tidigast för 2008) som syftar till att främja medling som tvistlösningsfunktion. I Norge, Danmark och Finland har man också under de senaste åren infört medlingsprocesser i anknytning till allmän domstol. Betydande i utredningen är att möjligheten till förlikning även i hovrätten nu betonas. Ur ett komparativt perspektiv är dagens brister i det avseendet anmärkningsvärda.12 Förslaget tyder därför i viss mån på en förändrad syn på domstolarnas funktion jämfört med den tidigare uttalade ambitionen att renodla domstolsinstanserna.
    Att hänvisa en tvist till en särskild medlare borgar för en kvalitet på förlikningar som inte kan ges inom ramen för den ordinarie processen. Att använda andra domare vid rätten som genomgått särskild utbildning möjliggör förvisso att inga extra kostnader för parterna tillkommer. För att möjliggöra att den mest lämpliga medlaren utses borde det dock ha övervägts om inte ett speciellt register med godkända privata medlare också borde upprättas och underhållas. Detta är fallet i Australien, som under många år har tillämpat ett system för att hänvisa tvister till särskilda medlare. Även där är det ändå möjligt för domstolen att utse en medlare anställd av domstolen utan extra kostnad för parterna.
    Införandet av snabbrättegång uppvisar många likheter med de reformer av civilprocessen som skett i common law-rättssystemen

 

12 Se Ficks, Erik, Commercial Settlement in Sweden, Australia and Japan: Models of General Court-Connected Conciliation and Mediation in Commercial Disputes and the Swedish System Evaluated, Examensuppsats Uppsala Universitet 2007.

med ”case management” som ledord. Det nya förfarandet föreslås som en ny lag, separat från RB. Oundvikligen dras dock paralleller till den gamla småmålslagen och hur den sedemera kom att införlivas i RB, och också i hög grad påverka synen på hur den ordinära processen bör bedrivas.13 Kravet på ett tvistlösningsavtal jämställer också i viss mån processen med ett statsfinansierat skiljeförfarande. Det anges dock att avsikten med förfarandet är att man ”på ett så enkelt, snabbt och billigt sätt som möjligt skall komma fram till ett avgörande som är riktigt i sak.”14 Det rör sig alltså fortfarande om att uppnå materiell rättvisa i första hand och inte individuell tvistlösning. Processformen konkurrerar därmed inte med skiljeförfarandet i det avseendet. Införande av förhandsbeslut är en riktig nyhet i svensk rätt. Det kan inte jämställas med en summarisk process eftersom avgörandena inte har rättskraft eller är verkställbara. En processmodell med förhandsbeslut återfinns inte bara i Nederländerna (där avgörandena oftast är verkställbara), utan också i Australien som ”case appraisal” och ”reference to referee”. Domstolen kan där förordna en särskild bedömare med samma uppgift som domaren i det svenska förslaget. Annat än strikt juridiska argument kan beaktas, men för att beslutet skall vara verkställbart krävs det då att en begäran till domstolen sker. Domstolen har därmed i ett sista led möjlighet att fungera som övervakare av

 

13 Se t.ex. Ekelöf, Per Olof, Materiell processledning och medling — två debattämnen på Domstolsverkets seminarier i processrätt för domare, SvJT 1979 s. 546 ff. 14 SOU 2007:26, s. 185.

förlikningens innehåll. Processen utmynnar då närmast i att ett förlikningsförslag meddelas utifrån parternas förutsättningar i en eventuell ordinarie process. I andra fall står beslutet fast om ingen av parterna begär en ordinarie prövning.
    För svensk del kunde det övervägas om inte också delfrågor i en tvist skulle kunna ges ett förhandsbeslut och att en hänvisning skulle kunna ske under en ordinarie process, istället för att, som förslaget är formulerat

nu, främst syfta till att göra det onödigt att inleda en ordinarie process. Det är också önskvärt att det tydligare kommer till uttryck vad syftet med det svenska förhandsbeslutet skall vara och om det finns ett behov av både den processformen och snabbrättegång. De omfattande ändringar som föreslås i utredningen riskeras annars att, i strid med dess syfte, att göra civilprocessen mer komplicerad.
Erik Ficks