Europadomstolens domar — andra kvartalet 2007
Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS
Europadomstolen har under andra kvartalet 2007 meddelat bl.a. följande domar:1
1. Copland mot Förenade Konungariket (dom 3.4.2007)
Fråga om rätt till privatliv och korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Lynette Copland var anställd vid en statlig skola, där hon hade ett nära samarbete med den biträdande rektorn. På dennes initiativ gjordes under hennes anställningstid en kontroll av hennes telefonsamtal, hennes e-postanvändning och hennes uppkopplingar på Internet, enligt uppgift i syfte att fastställa i vilken utsträckning hon använde dessa kommunikationsmedel för privat bruk.
Europadomstolen fann att det enligt engelsk rätt hade saknats tillräckligt lagstöd för dessa ingrepp i hennes rätt till respekt för privatliv och korrespondens och att artikel 8 i konventionen därför blivit kränkt.
2. Church of Scientology Moscow mot Ryssland (dom 5.4.2007)
Fråga om rätt till mötesfrihet och föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Scientologykyrkan i Moskva registrerades år 1994 som ett religiöst samfund. I oktober 1997 trädde en ny rysk lag om religiösa samfund i kraft. Enligt denna lag var tidigare registrerade samfund skyldiga att begära ny registrering hos Justitiedepartementet inom viss tidsfrist. Om sådan registrering inte skedde, kunde samfundet i fråga upplösas. Under tiden augusti 1998 – maj 2005 ansökte Scientologykyrkan elva gånger om ny registrering. Ansökningarna avslogs på formella grunder eller lämnades obesvarade. Trots domstolsavgöranden i kyrkans favör vägrade Justitiedepartementet registrering.
Europadomstolen konstaterade att Justitiedepartementet hade avslagit vissa av ansökningarna under hänvisning till att de var ofullständiga men utan att ange vilken ytterligare information eller dokumentation som krävdes. Detta hade gjort det omöjligt för kyrkan att komplettera ansökningarna. I de fall då specifika skäl hade lämnats för avslagsbesluten hade det saknats stöd i lag för besluten, och i
1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2007, den senaste i SvJT 2007 s. 444 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
andra fall hade det varit svårt eller omöjligt för kyrkan att tillhandahålla de dokument som Justitiedepartementet ansåg böra inges. Europadomstolen konkluderade att Justitiedepartementet inte handlat i god tro och inte prövat Scientologykyrkans ansökningar på ett opartiskt sätt. Följaktligen hade artikel 11 (mötesfrihet och föreningsfrihet) i förening med artikel 9 (religionsfrihet) i konventionen kränkts.
3. Baysayeva mot Ryssland (dom 5.4.2007)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och förbud mot omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Klaganden var bosatt i Tjetjenien, där hennes man Shakhid Baysayev hade försvunnit i samband med en militär operation. Det fanns en videoinspelning som visade hur en rysk soldat sparkade Shakhid, när han låg på marken, och hur han sedan fördes bort av soldater. Europadomstolen fann det härigenom klarlagt att Shakhid faktiskt hade befunnit sig i militärens våld, och eftersom han under flera år därefter inte avhörts, måste det enligt Europadomstolens mening antas att han också hade dött under frihetsberövandet. De ryska myndigheterna hade inte åberopat några omständigheter som klarlade hur han dött, och i avsaknad av en förklaring som visade att myndigheterna inte var ansvariga, måste ryska regeringen anses skyldig till ett brott mot artikel 2 i konventionen. Europadomstolen pekade också på allvarliga brister i den utredning som gjorts om Shakhids försvinnande och fann att artikel 2 blivit kränkt även i detta hänseende.
4. Stoimenov mot Makedonien (dom 5.4.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Stoimenov åtalades och dömdes för narkotikabrott. Åtalet grundade sig på en expertrapport som upprättats på begäran av Inrikesministeriet och som legat till grund för åtalet. Stoimenov, som bestred att den substans han innehaft utgjorde narkotika, hade förgäves sökt få domstolen att införskaffa alternativ expertutredning.
Europadomstolen fann att Stoimenov kunde ha haft anledning att uppfatta expertrapporten som åklagarens bevisning snarare än som ett neutralt och opartiskt utlåtande. Balansen mellan åklagaren och försvaret hade inte upprätthållits när Stoimenov vägrats en kompletterande utredning och därmed berövats möjligheten att presentera motargument mot åklagarens bevisning. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att han inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.
5. Kavakçi, Silay och Ilicak, samtliga mot Turkiet (domar 5.4.2007)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var tidigare ledamöter av den turkiska nationalförsamlingen, där de representerat ett islamistiskt politiskt parti, Faziletpartiet (Dygdepartiet), som upplösts av Författningsdomstolen år
2001 på grund av att dess verksamhet ansetts strida mot Turkiets sekularistiska statsskick och partiet bedömts som efterträdare till det tidigare upplösta Refah-partiet (Välfärdspartiet). I samband med upplösningen av Fazilet-partiet förbjöds klagandena att grunda, leda eller bli medlemmar av ett annat politiskt parti under en tid av fem år. Ilicak berövades dessutom sitt mandat som parlamentsledamot.
Europadomstolen konstaterade att Författningsdomstolen hade tilllämpat en bestämmelse i den turkiska konstitutionen som grund inte endast för att upplösa ett politiskt parti utan också för att ålägga medlemmar i partiet vittgående restriktioner, och detta utan hänsyn till i vilken utsträckning de faktiskt hade medverkat i partiets aktiviteter. I det aktuella fallet hade klagandena drabbats hårt, medan andra som varit mera aktiva inom partiet, t.ex. partiets ordförande och vice ordförande, inte hade ålagts liknande restriktioner. De sanktioner som utdömts mot klagandena var enligt Europadomstolens mening oproportionerliga och stred därför mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
6. Panarisi mot Italien (dom 10.4.2007)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och korrespondens (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Panarisi, som var misstänkt för grova narkotikabrott och vapenbrott, blev enligt domstolsbeslut föremål för telefonavlyssning och annan avlyssning i sin bostad. Med stöd av bevisning som anskaffats bl.a. genom dessa metoder dömdes han senare till ett långt fängelsestraff.
Europadomstolen fann att avlyssningen hade varit laglig och att den använts för att skaffa fram bevisning om allvarliga brott. Den hade också varit underkastad sådan rättslig kontroll som behövdes för att i rimlig utsträckning begränsa ingreppet i privatlivet. Under sådana omständigheter ansåg Europadomstolen att rätten till respekt för privatliv och korrespondens enligt artikel 8 i konventionen inte hade kränkts. Inte heller artikel 6 i konventionen hade kränkts genom att resultatet av avlyssningen använts som bevisning i rättegången mot Panarisi.
7. Evans mot Förenade Konungariket (dom 10.4.2007)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i en stor kammare av ett mål som tidigare avgjorts av Europadomstolen i normal sammansättning. Målet gällde frågan om det fanns en rätt för en kvinna att använda förvarade befruktade ägg för att inleda en graviditet, trots att hennes tidigare partner, vars sperma befruktat äggen, motsatte sig sådan användning. Beträffande omständigheterna hänvisas vidare till SvJT 2006 s. 538 f. Europadomstolen i sin större sammansättning kom till samma resultat som domstolen i sin mindre sammansättning, nämli-
gen att det inte stred mot artikel 2 eller artikel 8 i konventionen att vägra kvinnan att använda de befruktade äggen.
8. Ivanova mot Bulgarien (dom 12.4.2007)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Kalinka Ivanova var medlem av det religiösa samfundet Livets ord som vägrats registrering som religiös organisation i Bulgarien. Samfundet saknade därför bl.a. möjlighet att hyra möteslokaler och valde att bedriva sin verksamhet i det fördolda, vilket ledde till polisingripanden.
Kalinka Ivanova var anställd vid en statlig skola och uppmanades under anställningstiden att antingen säga upp sig eller avsäga sig sin tro. Hon vägrade att göra någotdera. Sedan arbetsbeskrivningen för hennes befattning ändrats, avskedades hon på grund av att hon inte längre uppfyllde de yrkesmässiga kraven för anställningen.
Vid Europadomstolen hävdade bulgariska regeringen att hennes avsked inte haft något att göra med hennes religiösa tillhörighet. Europadomstolen fann emellertid att avslutandet av hennes anställningsförhållande i verkligheten sammanhängde med hennes religion och hennes anslutning till Livets ord. Det förhållandet att hon formellt avskedats på grund av att arbetsbeskrivningen ändrats och hon inte längre ansågs uppfylla kraven för befattningen ändrade inte bedömningen. Tvärtom fick avslutandet av hennes anställning ses som ett led i myndigheternas politik att motverka den verksamhet som bedrevs av Livets ord. Slutsatsen blev att Katinka Ivanovas rätt till religionsfrihet enligt artikel 9 i konventionen hade kränkts.
9. Bulinwar OOD och Hrusanov mot Bulgarien (dom 12.4.2007)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget hade av en teknisk kommission vägrats godkännande av vissa installationer på grund av att dessa bedömdes inte överensstämma med gällande säkerhetsföreskrifter. Bolagets överklaganden avslogs av domstol som konstaterade att det hade ankommit på den tekniska kommissionen att pröva överensstämmelsen med föreskrifterna och att resultatet av denna prövning inte kunde omprövas av domstol. Europadomstolen fann att klagandebolaget genom att kommissionens beslut inte hade överprövats i sak hade förvägrats sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
10. Pello mot Estland (dom 12.4.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Pello dömdes för grov misshandel och vållande till annans död trots att två personer som bevittnat händelseförloppet inte hade hörts inför domstol. De hade kallats som vittnen i första instans men inte inställt sig. Vid appellationsdomstolens förhandling hade en av de två personerna varit närvarande men ändå inte hörts. Pello, som hade begärt
förhör med dem, hävdade att han, genom att befinnas skyldig till brott utan att två nyckelpersoner hörts inför domstol, hade förvägrats en rättvis rättegång.
Europadomstolen fann att det normalt är en uppgift för nationell domstol att avgöra om det finns skäl att höra en viss person under rättegången men att Europadomstolen har en viss övergripande kontroll som undantagsvis kan resultera i slutsatsen att underlåtenheten att höra en viss person stred mot artikel 6 i konventionen. I det aktuella fallet hade åklagaren i stämningsansökningen hänvisat till de uttalanden som gjorts av de två personerna under förundersökningen. Den estniska domstol som dömt i första instans hade avsett att höra dem, men de hade inte inställt sig och deras uppehållsort hade varit okänd. Europadomstolen fann det klart att deras vittnesutsagor hade kunnat vara betydelsefulla för Pello och att domstolen inte vidtagit alla åtgärder som rimligen kunnat begäras för att få dem att inställa sig. Vidare hade appellationsdomstolen inte bara avstått från att kalla dem till förhandlingen utan också underlåtit att höra en av dem som faktiskt varit närvarande vid domstolens förhandling. Konklusionen blev att de estniska domstolarna genom att inte göra vad som kunnat göras för att de två personerna skulle vittna under rättegången, hade kränkt Pellos rätt enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att till sitt försvar få vittnen hörda vid domstol.
11. Laaksonen mot Finland (dom 12.4.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Laaksonen åtalades för gäldenärsbrott men frikändes av tingsrätten. Den frikännande domen överklagades av åklagaren till hovrätten, som dömde Laaksonen för medhjälp till gäldenärsbrott utan att ha hållit en muntlig förhandling.
Europadomstolen konstaterade att Laaksonen hade åtalats för gäldenärsbrott men dömts för medhjälp till sådant brott. Emellertid var domen för medhjälp grundad på samma faktiska omständigheter som angetts i åtalet, och Laaksonen hade haft anledning räkna med att åtalet enligt finsk rätt kunde leda till en dom för medhjälp. Något brott mot artikel 6:1 i konventionen förelåg därför inte med avseende på den ändrade brottsrubriceringen.
När det sedan gällde avsaknaden av muntlig förhandling i hovrätten konstaterade Europadomstolen att Finland vid sin anslutning till konventionen hade gjort en särskild reservation i fråga om rätten till muntlig förhandling i överrätt. Det förhållandet att det inte hållits en muntlig förhandling i hovrätten utgjorde därför inte i och för sig ett brott mot konventionen, men det återstod att pröva om Laaksonen hade haft en rättvis rättegång. Enligt Europadomstolens mening kunde rättegången inte anses ha varit rättvis när hovrätten efter tingsrättens frikännande dom och utan att Laaksonen fått försvara sig vid en
förhandling gjorde en omprövning av bevisningen och fann Laaksonen skyldig till brott. Konklusionen blev alltså att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i detta hänseende.
12. Zeleni Balkani mot Bulgarien (dom 12.4.2007)
Frågor om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Zeleni Balkani var en ideell organisation som verkade för skydd av miljön. Organisationen vägrades av staden Plovdiv tillstånd att hålla ett möte för att protestera mot vissa kommunala åtgärder som organisationen ansåg skada växt- och djurlivet. Beslutet att vägra tillstånd överklagades av organisationen i april 2000, men staden vidarebefordrade inte överklagandet med erforderliga handlingar till domstolen. I juni 2000 vände sig därför organisationen direkt till domstolen som införskaffade handlingar i ärendet från staden. Själva överklagandet från april 2000 överlämnades däremot inte till domstolen förrän i oktober 2000. I mars 2001 undanröjde domstolen stadens beslut att vägra tillstånd såsom stridande mot gällande lag.
Europadomstolen fann att stadens beslut att förbjuda organisationens sammankomst stred mot bulgarisk lag och därmed inte heller var förenligt med artikel 11 i konventionen, som skyddar mötesfriheten. Vidare ansåg Europadomstolen att organisationen inte heller hade åtnjutit ett effektivt rättsmedel, eftersom domstolens avgörande meddelats först omkring 10 månader efter beslutet att vägra tillstånd till sammankomsten, och att artikel 13 i konventionen därför överträtts.
13. Vilho Eskelinen m.fl. mot Finland (dom 19.4.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Fem av klagandena hade tjänstgjort som poliser i ett polisdistrikt i norra Finland. De övriga klagandena förde talan i egenskap av arvingar till en polisman som tjänstgjort i samma distrikt. Eftersom de arbetade i ett avlägset område, uppbar de vissa lönetillägg, men när de förflyttades till en ännu mera avlägsen ort, drogs lönetilläggen in. Eftersom deras krav på kompensation avslogs, väckte de talan vid domstol. Deras talan avslogs utan muntlig förhandling. Inte heller i Högsta domstolen, dit de fullföljt sin talan, fick de en muntlig förhandling. Högsta domstolen fann att klagandena inte hade någon laglig rätt till lönetillägg och att en muntlig förhandling inte var nödvändig, eftersom det saknade betydelse om klagandena, som de hävdade, hade utlovats viss kompensation.
Vid Europadomstolen var den första frågan om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig i detta fall. Domstolen pekade på principavgörandet Pellegrin mot Frankrike (se SvJT 2000 s. 87 f.), där artikel 6:1 ansetts tillämplig på tvister om anställningsförhållanden i offentlig tjänst utom när det var fråga om befattningar som innefattade offent-
lig maktövning, t.ex. inom militären och polisen. Men även vid sådana befattningar borde artikel 6:1 kunna tillämpas på tvister om de rent ekonomiska anställningsvillkoren. Den rättspraxis som skapats genom fallet Pellegrin borde, framhöll Europadomstolen, utvecklas så att det även vid befattningar som innefattade offentlig maktutövning ankom på staten att visa att den konkreta tvisten gällde denna maktutövning. Något skäl att från tillämpligheten av artikel 6:1 undanta sådana tvister som enbart gällde ekonomiska krav på lön, traktamenten eller liknande förmåner förelåg inte, och artikel 6:1 var därför tillämplig på den aktuella tvisten.
Emellertid ansåg Europadomstolen att det i detta fall hade varit tillräckligt att klagandena fått skriftligt utföra sin talan, och de finska domstolarnas vägran att anordna en muntlig förhandling stred därför inte mot artikel 6:1 i konventionen. Inte heller hade artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen kränkts, eftersom klagandena inte visat att de hade haft en legitim förväntan att erhålla lönetillägg eller annan särskild ersättning.
14. Lombardo m.fl. mot Malta (dom 24.4.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena Lombardo, Bonello, Debono och Zammit var kommunalpolitiker. Zammit var också utgivare av en lokal tidning. Vid ett möte i kommunstyrelsen yrkade klagandena att ett offentligt möte skulle anordnas för diskussion av ett lokalt vägbygge, men deras yrkande avslogs. Lombardo, Bonello och Debono publicerade då i Zammits tidning en artikel i vilken de anklagade kommunstyrelsen för att inte ha konsulterat befolkningen och inte ha tagit hänsyn till den allmänna opinionen. Artikeln ledde till att klagandena dömdes för ärekränkning att betala skadestånd på grund av att de nedsättande uppgifter som de lämnat om kommunstyrelsen inte hade varit sanna, eftersom det hade hållits offentliga möten och allmänheten hade beretts tillfälle att yttra sig.
Europadomstolen framhöll att undantaget i artikel 10:2 i konventionen avseende skydd för andras rykte och rättigheter endast under exceptionella omständigheter kunde vara tillämpligt på kritik av en vald församling som en kommunstyrelse. Dessutom måste en sådan församling kunna tåla att utsättas även för stark kritik. Tidningsartikeln hade gällt en fråga av allmänt intresse, och anklagelsen för att allmänheten inte rådfrågats hade snarast varit ett värdeomdöme som inte kunde bli föremål för sanningsbevisning. Domen mot klagandena för ärekränkning innebar därför ett brott mot deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.
15. Matyjek mot Polen (dom 24.4.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Enligt polsk lag var den som utövade offentlig myndighet i Polen skyldig att upplysa om huruvida han eller hon hade samarbetat med den kommunistiska säkerhetstjänsten under perioden 1944–1990. Matyjek, som hade förklarat att han inte samarbetat med säkerhetstjänsten, åtalades för att ha lämnat felaktiga uppgifter. Den polska domstolen fann att han hade samarbetat med säkerhetstjänsten och att han således hade lämnat felaktiga uppgifter. Han fick del av domslutet, men domskälen var hemliga och det material som domen grundades på fanns bara tillgängligt i ett slutet arkiv. Han överklagade domen, men överklagandet avslogs, återigen med hemliga domskäl. Högsta domstolen undanröjde sedan domen på grund av rättegångsfel. Det fortsatta förfarandet ledde till att Matyjek på nytt ansågs skyldig till att ha lämnat oriktiga uppgifter. En följd av förfarandet var att Matyjek berövades sitt mandat som parlamentsledamot och förbjöds att under 10 år inneha offentlig tjänst.
Europadomstolen fann att förfarandet mot Matyjek fick anses gälla en anklagelse för brott och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig på förfarandet i fråga. Europadomstolen hänvisade vidare till fallet Turek mot Slovakien (SvJT 2006 s. 531), i vilket Europadomstolen konstaterat att det som regel inte kunde anses vara ett allmänt intresse att upprätthålla sekretess kring handlingar hänförliga till underrättelseverksamhet under den tidigare kommunistregimen. Det förfarande det var fråga om i förevarande fall syftade tvärtom till att fastställa fakta från kommunisttiden, och de personer mot vilka sådana förfaranden riktades hade rätt till allt rättsligt skydd som följde av konventionen. Att i ett sådant sammanhang vägra en person tillgång till en hemlig personakt innebar en allvarlig inskränkning i rätten att försvara sig. Matyjek hade riskerat allvarliga påföljder, och det hade därför varit viktigt för honom att få oinskränkt tillgång till sin personakt och rätt att vid behov göra kopior av handlingar. Slutsatsen blev att förfarandet inte hade varit rättvist och att det stred mot Matyjeks rättigheter enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 i konventionen.
16. B och W, båda mot Finland (domar 24.4.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
B och W dömdes båda till fängelsestraff för övergrepp mot barn. Bevisningen mot dem bestod huvudsakligen av videoupptagningar av förhör med barnen. De klagade över att de genom denna form för bevisupptagning inte hade fått en rättvis rättegång. B hade visserligen haft tillfälle att under förundersökningen få frågor ställda till barnen, men hon hade då avstått från detta eftersom hon inte insett att det var hennes enda tillfälle att ställa sådana frågor. B klagade också över att
hon inte kunnat få till stånd ett nytt förhör i hovrätten med ett av barnen, som vid besök hos B i fängelset hade tagit tillbaka sina anklagelser. W klagade över att den polis som svarat för förundersökningen hade ställt ledande frågor till ett par av barnen.
Europadomstolen fann att B:s rätt att försvara sig inte hade kränkts genom förfarandet i hennes fall. Hon hade haft möjlighet att få frågor ställda till barnen, och det hade varit hovrättens uppgift att diskretionärt avgöra om det fanns anledning att höra ett av barnen på nytt. B hade alltså åtnjutit sina rättigheter enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 d) i konventionen.
Däremot hade varken W eller hans försvarare vid något tillfälle kunnat få frågor ställda till barnen, och genom avsaknaden av sådana möjligheter hade W:s rättigheter begränsats i sådan mån att artikel 6:1 och artikel 6:3 d) i konventionen hade kränkts.
17. Juha Nuutinen mot Finland (dom 24.4.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att bli underrättad om anklagelse (artikel 6:3 a) i konventionen) och rätt att förbereda sitt försvar (artikel 6:3 b) i konventionen)
Juha Nuutinen åtalades och dömdes av tingsrätt för skattebrott. Han överklagade domen till hovrätt, som i stället dömde honom för medhjälp till skattebrott. Europadomstolen fann att det i medhjälpsbrottet hade ingått element som inte hade varit del av gärningsbeskrivningen i åtalet och att Juha Nuutinen därför inte hade åtnjutit sin rätt att bli underrättad om anklagelsen mot honom (artikel 6:3 a) i konventionen) och sin rätt att förbereda sitt försvar mot denna anklagelse (artikel 6:3 b) i konventionen). Hans rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) hade därigenom kränkts.
18. V mot Finland (dom 24.4.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
V mottog ett telefonsamtal från en person H som ville köpa cannabis av honom. Han svarade att han inte hade någon cannabis men att H kunde återkomma i ärendet. H ringde på nytt till V några dagar senare, och V förklarade sig då kunna leverera cannabis senare samma dag. V stämde möte med H men arresterades av polisen när han kom till mötesplatsen. Han dömdes därefter för narkotikabrott till fängelse.
Utredningen visade att H vid den aktuella tiden hade befunnit sig i häkte och att han hade tagit kontakt med V på uppdrag av polisen. Frågan var om detta medförde att V inte hade fått en rättvis rättegång.
Europadomstolen konstaterade att polisen inte hade nöjt sig med att utreda brott utan också hade sökt förmå V att begå brott. Det var emellertid oklart om det fanns ett orsakssamband mellan H:s propå och V:s anskaffande av cannabis, och Europadomstolen fäste därför särskild uppmärksamhet vid om V haft tillräckliga möjligheter att för-
svara sig mot anklagelsen för narkotikabrott. I detta hänseende konstaterades att V till en början inte fått veta att H hade varit berövad friheten och att han även i övrigt fått otillräcklig information om polisens inblandning och om de spaningsmetoder som använts. Sammantaget konkluderade Europadomstolen att V på grund av otillräcklig information inte hade haft möjlighet att försvara sig genom att angripa de åtgärder han varit utsatt för från polisens sida. Slutsatsen blev att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.
19. Gebremedhin [Gaberamadhien] mot Frankrike (dom 26.4.2007)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Gebremedhin [Gaberamadhien] var en eritreansk medborgare som kom till Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. För att kunna få en framställning om asyl prövad måste han enligt fransk rätt först medges rätt till inresa i Frankrike, och detta vägrades honom till en början. Frågan var därför om han under den tid då han vistats på flygplatsen utan att ha medgetts inresa hade haft ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.
Europadomstolen konstaterade att ett beslut att vägra inresa enligt fransk lag utgjorde ett hinder mot att ge in en ansökan om asyl. Vidare kunde ett sådant beslut omedelbart verkställas med påföljd att personen i fråga kunde sändas tillbaka till det land han eller hon kommit från. Det fanns visserligen möjlighet att överklaga beslut att vägra inresa, men ett sådant överklagande hindrade inte verkställighet av beslutet. Med hänsyn till betydelsen av förbudet mot tortyr och omänsklig behandling i artikel 3 i konventionen och till den obotliga skada som kunde uppkomma om en person utsattes för sådan behandling fann Europadomstolen att personer i Gebremedhins situation skulle ha rätt till ett rättsmedel med suspensiv verkan. I avsaknad av ett sådant rättsmedel hade Gebremedhin utsatts för en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 3 i konventionen.
20. Konstatinov mot Nederländerna (dom 26.4.2007)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Jadranka Konstatinov, som var av romskt ursprung och född i Serbien, kom till Nederländerna för att återförenas med sin man som hade permanent uppehållstillstånd där. Hon dömdes i Nederländerna upprepade gånger för stölder och andra brott och förbjöds på grund av sin brottslighet att under en tid av fem år vistas i Nederländerna. Europadomstolen fann att detta förbud grundades på en rimlig avvägning av hennes personliga intressen, å ena sidan, samt det allmänna intresset av att kontrollera invandringen och användningen av allmänna medel och att förhindra oordning och brott, å andra sidan. Slutsatsen blev därför att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.
21. Colaço Mestre och SIC — Sociedade Independente de Comunicação S.A. mot Portugal (dom 26.4.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Colaço Mestre var tv-journalist och arbetade för bolaget SIC — Sociedade Independente de Comunicação, som ägde en tv-kanal. I ett tvprogram intervjuade Colaço Mestre generalsekreteraren i det europeiska fotbollsförbundet UEFA. I intervjun behandlades misstankar om korruption hos portugisiska fotbollsdomare och den roll som en ledande personlighet inom portugisisk fotboll, Pinto da Costa, hade spelat i detta sammanhang. Sedan denne anmält Colaço Mestre och tv-bolaget för ärekränkning, dömdes Colaço Mestre till böter, alternativt fängelse, varjämte han och tv-bolaget ålades att betala skadestånd till Pinto da Costa.
Europadomstolen konstaterade att Pinto da Costa var en känd person i Portugal och att intervjun inte hade gällt hans privata förhållanden utan hans arbete inom portugisisk fotboll. Korruption inom fotbollen var dessutom en fråga av allmänt intresse, och intervjun hade sänts i ett program som riktade sig till en fotbollsintresserad publik. Att bestraffa en journalist i ett sådant sammanhang kunde inte ifrågakomma annat än under särskilda förhållanden. Sammantaget fann Europadomstolen att domen mot Colaço Mestre och tv-bolaget stred mot artikel 10 i konventionen.
22. Demokratik Kitle Partisi och Elçi mot Turkiet (dom 3.5.2007)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Den turkiska författningsdomstolen upplöste det politiska partiet DKP på grund av bl.a. att det enligt dess partiprogram fanns minoriteter i Turkiet med olikheter i fråga om nationell kultur, ras och språk. Europadomstolen konstaterade att partiprogrammet berörde kurdernas ställning i Turkiet men inte innehöll något som kunde hota det demokratiska systemet eller utgöra stöd för våldsanvändning i politiskt syfte. Upplösningen av partiet stred därför mot artikel 11 i konventionen.
23. Baczkowski m.fl. mot Polen (dom 3.5.2007)
Frågor om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen), rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagandena ville anordna demonstrationer i Warszawa för att protestera mot diskriminering av bl.a. homosexuella. I en intervju förklarade borgmästaren i Warszawa att han inte skulle tillåta demonstrationerna därför att propaganda för homosexualitet var något annat än utövande av mötesfrihet. Därefter vägrade de kommunala myndigheterna tillstånd till demonstrationer under hänvisning till att det inte framlagts någon plan för hur trafiken skulle regleras och till att det fanns risk för sammanstötningar med motdemonstranter. Beslu-
ten upphävdes efter överklagande men först efter den planerade dagen för demonstrationerna.
Med hänvisning till att besluten att vägra tillstånd hade upphävts och till ett avgörande av den polska författningsdomstolen fann Europadomstolen att inskränkningen i mötesfriheten inte hade haft stöd i polsk lag och att den således stred mot artikel 11 i konventionen. Eftersom besluten hade upphävts först efter den dag då demonstrationerna var avsedda att hållas, hade klagandena inte heller åtnjutit ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen. Även om besluten att vägra tillstånd hade grundats på skäl som inte framstod som diskriminerande, var det anmärkningsvärt att tillstånd hade meddelats till grupper av motdemonstranter. Vidare fanns det anledning att tro att de lokala myndigheterna hade påverkats av borgmästarens uttalanden. Europadomstolen fann därför att klagandena också utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.
24. A.H. mot Finland (dom 10.5.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
A.H. dömdes för sexuella övergrepp på en 6-årig pojke. Den huvudsakligen bevisningen mot honom var ett videoinspelat förhör som en psykolog hållit med pojken och ett skriftligt utlåtande av denne psykolog. Europadomstolen konstaterade att A.H. inte vid något tillfälle hade beretts tillfälle att direkt eller genom annan ställa frågor till pojken. Situationen skilde sig härigenom från den som förelegat i S.N. mot Sverige (SvJT 2002 s. 824 f.) och innefattade brott mot A.H:s rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång i förening med hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen.
25. Runkee och White mot Förenade Konungariket (dom 10.5.2007)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Runkee och White var änklingar och ansåg sig utsatta för diskriminering på grund av att de inte hade rätt till samma sociala förmåner som kvinnor vilkas män avlidit.
Europadomstolen konstaterade att brittisk änkepension, som avskaffats i april 2001, hade varit avsedd att utjämna olikheter mellan änkor och resten av befolkningen. Den hade således haft ett rimligt och godtagbart syfte, men genom kvinnors ökade deltagande i arbetslivet hade situationen successivt förändrats. Det var inte möjligt att fastställa en exakt tidpunkt då dessa förändringar blivit så stora att änkepensionerna blivit diskriminerande mot män, och Europadomstolen fann inte skäl att kritisera Förenade Konungariket för att inte ha avskaffat änkepensionen tidigare. Följaktligen förelåg det ingen diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen i fråga om änkepensionen.
Europadomstolen fann däremot att situationen var en annan när det gällde en engångsbetalning (s.k. Widow’s Payment) som under vissa förhållanden kunde utgå till en änka för att underlätta hennes situation under tiden närmast efter hennes mans död. I detta hänseende fanns det ingen godtagbar grund för att göra en skillnad på grund av kön, varför olikheten mellan män och kvinnor var diskriminerande och stred mot artikel 14 i förening med egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
26. Ramsahai m.fl. mot Nederländerna (dom 15.5.2007)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av ett mål som tidigare avgjorts av Europadomstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till redogörelsen i SvJT 2006 s. 157 f. Liksom i den tidigare domen fann Europadomstolen att den polisman som öppnat eld och skjutit ihjäl en person inte hade brukat större våld än som varit nödvändigt under de föreliggande omständigheterna. Däremot hade artikel 2 i konventionen kränkts genom brister i utredningen och genom att den polisenhet som svarat för utredningen inte hade varit oberoende i förhållande till den polisman som avlossat det dödande skottet.
27. Muttilainen mot Finland (dom 22.5.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Muttilainen dömdes för försök till stöld och våldsamt motstånd till ett fängelsestraff. Han klagade över att det inte hållits någon muntlig förhandling i hovrätten.
Europadomstolen konstaterade att rätten till en muntlig förhandling i överrätt inte är absolut utan beror på omständigheterna i varje mål. Är det fråga om att ge prövningstillstånd eller att enbart pröva rättsfrågor finns inget krav på muntlig förhandling, men inte ens om överrätten är behörig att överpröva både sakfrågor och rättsfrågor finns det en generell rätt till muntlig förhandling.
Europadomstolen fäste vikt vid att det aktuella målet gällde bevisfrågor och att Muttilainen hade dömts på grundval av vad polismannen M.H. hade uppgett i vittnesmål vid tingsrätten. Muttilainen hade bestritt de uppgifter som lämnats av M.H. och begärt ny bevisupptagning i hovrätten. Europadomstolen konstaterade att avgörandet berodde på trovärdigheten hos de berörda personerna och att hovrätten inte hade kunnat på ett tillförlitligt sätt bedöma deras trovärdighet utan att höra dem på nytt. Genom att vägra att hålla en muntlig förhandling hade hovrätten därför brutit mot artikel 6:1 i konventionen.
28. Dragotoniu och Militaru-Pidhorni mot Rumänien (dom 24.5.2007)
Fråga om bestraffning utan stöd i lag (artikel 7:1 i konventionen)
Dragotoniu och Militaru-Pidhorni var anställda vid en privat bank, den ene som revisor och den andre som direktör. De åtalades och dömdes för tagande av muta till fängelsestraff.
Europadomstolen konstaterade att bestämmelsen om tagande av muta i den rumänska strafflagen vid den aktuella tiden hade gällt enbart personer som utövade offentlig myndighet och inte inkluderat befattningshavare i privata bolag. Med hänsyn härtill och eftersom det inte fanns något prejudikat som visade att befattningshavare i en bank skulle likställas med offentliga tjänstemän hade Dragotoniu och Militaru-Pidhorni inte kunnat förutse att de skulle kunna straffas för de handlingar de begått. Europadomstolen konkluderade att de hade straffats utan stöd i lag i strid med artikel 7:1 i konventionen.
29. Kontrová mot Slovakien (dom 31.5.2007)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Dana Kontrová var gift och hade två barn, en dotter född 1997 och en son född 2001. I november 2002 anmälde hon sin man för misshandel och påstod att mannen ofta hade misshandlat henne och utsatt henne för psykiskt lidande. Senare ändrade hon sina uppgifter med påföljd att hennes anmälan inte ledde till vidare åtgärder. I december 2002 inträffade nya incidenter som föranledde polisingripanden. Den 31 december 2002 sköt Danas man ihjäl de två barnen. De slovakiska domstolarna fann att polisen borde ha ingripit mera effektivt och dömde två polismän för att genom vårdslöshet ha brustit i sina tjänsteförpliktelser.
Europadomstolen konstaterade att familjens situation hade varit känd för polisen, som också hade känt till att Danas make innehade ett skjutvapen och att han hotat att använda det. Emellertid hade polisen försummat att vidta effektiva åtgärder, vilket hade lett till att barnen dödats. Slovakien hade genom polisens försummelser brustit i sin skyldighet att respektera rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.
30. Grande Oriente d’Italia di Palazzo Giustiniani mot Italien (No. 2) (dom 31.5.2007)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) i fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagande i detta mål var Grande Oriente d’Italia di Palazzo Giustiniani, en frimurarförening omfattande ett antal loger. Målet gällde en regional lag i Friuli-Venezia Giulia rörande utnämningar till offentliga befattningar. Enligt denna lag var sökande till sådana tjänster skyldiga att uppge om de var medlemmar av någon frimurarloge eller någon
hemlig sammanslutning. Om de inte lämnade en sådan uppgift, kunde detta utgöra ett skäl för att inte utnämna dem.
Europadomstolen konstaterade att den regionala lagen etablerade en skillnad mellan, å ena sidan, frimurarorganisationer och hemliga sammanslutningar och, å andra sidan, alla andra sammanslutningar. Medlemmar av de senare var inte skyldiga att lämna uppgift om medlemskapet och kunde därför inte heller drabbas av någon påföljd för underlåtenhet att lämna uppgift. Europadomstolen erinrade om att domstolen i ett tidigare avgörande (Grande Oriente d’Italia di Palazzo Guistiniani mot Italien, SvJT 2001 s. 833 f.) hade funnit att ett förbud mot att utnämna frimurare till vissa offentliga befattningar inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I det aktuella fallet var det emellertid inte fråga om ett förbud mot att utnämna frimurare till vissa befattningar, men det var ändå så att frimurare särbehandlades i jämförelse med medlemmar av många andra organisationer, även sådana som kunde tänkas utgöra ett hot mot nationell säkerhet eller allmän ordning. Eftersom det inte fanns någon rimlig grund för särbehandling av frimurare i detta hänseende, blev konklusionen att klaganden utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på den genom artikel 11 i konventionen skyddade föreningsfriheten.
31. Bistrovic mot Kroatien (dom 31.5.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Makarna Bistrovic var ägare till jordbruksmark varav en del exproprierades för ett motorvägsbygge. De gjorde gällande att den ersättning de erhållit var otillräcklig, eftersom hänsyn inte tagits till att ett hus med omgivande mark blivit oanvändbart och till att värdet på kvarvarande mark sjunkit till följd av buller och nedsmutsning från motorvägen.
Europadomstolen konstaterade att myndigheterna inte hade beaktat makarna Bistrovics argument om effekterna på den kvarvarande marken och att den sakkunnigrapport som legat till grund för beslutet om ersättning hade upprättats utan att den sakkunnige ens besökt fastigheten. Europadomstolen konkluderade att makarna Bistrovics rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.
32. Miholapa mot Lettland (dom 31.5.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Raisa Miholapa var ägare till ett våningshus i Riga som såldes exekutivt på grund av hennes skatteskulder. Köparen väckte talan mot henne vid domstol med begäran om avhysning. Sedan denna talan bifallits och Raisa tvingats lämna våningen, väckte köparen några dagar efter avhysningen ny talan mot henne vid samma domstol med begäran om skadestånd. Domstolen sökte delge henne stämningen på hennes
tidigare adress, men eftersom hon avhysts från sin bostad där, kunde hon inte nås på denna adress. I stället utfärdades kungörelsedelgivning, men när hon inte inställde sig vid domstolen, meddelades tredskodom mot henne.
Europadomstolen fann att den lettiska domstolen genom den kort dessförinnan meddelade vräkningsdomen borde ha insett att Raisa inte längre bodde på sin tidigare adress och att domstolen inte vidtagit de åtgärder som varit rimliga för att nå henne med delgivning. Att det skett en kungörelsedelgivning var inte tillräckligt, eftersom denna delgivningsform inte borde användas annat än i fall då det saknas andra möjligheter att med rimlig ansträngning nå den som söks med en delgivning. I vart fall borde ett eventuellt misstag vid delgivningen ha rättats till efter Raisas överklagande till högre domstol, men så hade inte heller skett. Konklusionen blev därför att Raisa inte hade fått en rättvis rättegång i skadeståndsmålet och att artikel 6:1 i konventionen blivit kränkt.
33. Lemke mot Turkiet (dom 5.6.2007)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Ett bolag fick tillstånd att utvinna guld ur en gruva som låg i närheten av den plats där Birsel Lemke och hennes familj bodde. På begäran av invånare i området beslöt den turkiska högsta förvaltningsdomstolen i maj 1997 att upphäva utvinningstillståndet eftersom verksamheten bedömdes som miljöfarlig. Utvinningen upphörde emellertid inte förrän i februari 1998, och den återupptogs i april 2001. I mars 2002 gavs nytt tillstånd till brytning av guld och silver, men först i augusti 2004 gav miljöministeriet på grundval av en då utförd miljökonsekvensutredning sitt stöd till fortsatt utvinning. Europadomstolen fann att Birsel Lemke, intill dess denna utredning förelåg, inte hade haft något effektivt medel att angripa utvinningen på rättslig väg och att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till skydd för privatliv och familjeliv hade kränkts.
34. Dupuis m.fl. mot Frankrike (dom 7.6.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena Dupuis och Pontaut var journalister. De publicerade 1996 en bok om olaglig hemlig avlyssning som berörde ett stort antal personer och som organiserats inom president Mitterrands kansli i Elysée-palatset. Dupuis och Pontaut åtalades för att de i boken hade använt hemlig information som de fått tillgång till på olagligt sätt. Den franska domstolen fann att de hade använt sig av konfidentiellt förundersökningsmaterial som de endast kunnat få tillgång till genom att någon person olovligt lämnat ut det och dömde dem att betala böter och skadestånd till G.M., som utpekats som misstänkt för att ha organiserat avlyssningsoperationen.
Europadomstolen konstaterade att den bok som klagandena publicerade gällde frågor av stort allmänt intresse och att det måste göras en avvägning mellan allmänhetens intresse av att få information och klagandenas skyldigheter i fråga om hanteringen av konfidentiella handlingar. Förundersökningssekretess var i och för sig viktig både för rättskipningen och för personer som misstänktes ha begått brott. Emellertid hade det vid den aktuella tiden redan förekommit en omfattande publicitet kring avlyssningen, och det var också allmänt bekant att det fanns misstankar mot G.M. i detta sammanhang. Under sådana förhållanden kunde intresset av att skydda konfidentiell information inte anses ha varit tillräckligt starkt för att hindra publicering. Boken var dessutom resultatet av seriöst journalistiskt arbete, och klagandena hade använt materialet på ett ansvarsfullt sätt och verifierat dess korrekthet och autenticitet. Europadomstolen konkluderade att domen mot klagandena under sådana förhållanden utgjorde ett brott mot deras genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
35. Garabayev mot Ryssland (dom 7.6.2007)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Garabayev var medborgare i Ryssland och Turkmenistan. I september 2002 begärde en åklagare i Turkmenistan att de ryska myndigheterna skulle arrestera honom och utlämna honom till Turkmenistan på grund av ekonomisk brottslighet. Sedan Garabayev tagits i förvar i Ryssland, gjorde han gällande att han som rysk medborgare inte kunde utlämnas. Han hänvisade också till risken för att han skulle utsättas för tortyr eller omänsklig behandling i Turkmenistan. Han utlämnades emellertid dit i oktober 2002, och han hävdade att han först vid avresan hade fått del av utlämningsbeslutet och att han då hade vägrats att konsultera en advokat.
Efter det att Garabayev väckt talan vid Europadomstolen, fann en rysk domstol att beslutet att utlämna honom hade varit olagligt på grund av hans ryska medborgarskap. Samma domstol fann också att utlämningsbeslutet inte hade delgetts Garabayev eller hans advokat, vilket medfört att Garabayev saknat möjlighet att angripa det enligt rysk rätt. Garabayev återkom senare till Ryssland och lämnade då uppgifter om den behandling han utsatts för i Turkmenistan.
Europadomstolen fann att det före Garabayevs utlämning hade funnits vägande skäl att tro att han löpte en reell risk att i Turkmenistan utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen men att de ryska myndigheterna inte hade begärt några garantier för hans säkerhet eller föranstaltat om tillsyn av läkare eller besök av oberoende observatörer. Dessutom hade Garabayev inte beretts tillfälle att sammanträffa med sin advokat eller att överklaga utlämningsbeslutet. Vidare hade han efter återkomsten till Ryssland lämnat en redogörelse för de bedrövliga fängelseförhållanden han fått uppleva i Turkme-
nistan och den brutala behandling han där utsatts för, och dessa uppgifter hade inte bestritts av ryska regeringen. Europadomstolen konkluderade därför att hans utlämning till Turkmenistan hade stått i strid med artikel 3 i konventionen.
36. Flux mot Moldavien (no. 3) (dom 12.6.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen).
Klaganden Flux var en moldavisk tidning. I ett televisionsprogram anklagade N.A., som var avdelningschef i en myndighet för bekämpande av organiserad brottslighet och korruption, en framträdande politiker vid namn Matei för korruption. Kort därefter publicerades i Flux en artikel som ordagrant återgav vad som sagts i televisionsprogrammet. I rubriken till artikeln angavs att N.A. hade anklagat Matei för att ge politiskt skydd till en maffiaklan.
Matei väckte talan mot Flux för ärekränkning. Den moldaviska domstolen fann att artikeln som sådan inte var ärekränkande eftersom den endast återgav vad som redan sagts i televisionen. Däremot befanns hänvisningen i rubriken till en maffiaklan, som inte motsvarade något uttalande i televisionsprogrammet, vara ärekränkande, eftersom det inte hade visats att Matei var medlem av en sådan klan.
Europadomstolen konstaterade att inte ens Matei själv i sin talan vid domstol hade angripit formuleringen av tidningsrubriken, men även bortsett härifrån kunde rubriken anses ha täckning i faktiska förhållanden, eftersom det var ostridigt att N.A. hade anklagat Matei för att skydda ett kriminellt gäng. Det rörde sig dessutom om en journalist som skrivit en artikel i ett ämne av allmänt intresse och Matei var en framträdande politiker. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att domen för ärekränkning hade utgjort ett alltför långtgående ingrepp i tidningens yttrandefrihet. Konklusionen blev alltså att artikel 10 i konventionen hade kränkts.
37. Frérot mot Frankrike (dom 12.6.2007)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Frérot avtjänade ett livstidsstraff för allvarliga våldsbrott. Under fängelsevistelsen utsattes han vid många tillfällen för mycket närgångna kroppsbesiktningar i syfte att fastställa att han inte medförde otillåtna föremål eller substanser. Europadomstolen fann att dessa kontroller genomförts med sådan frekvens och på sådant sätt att de utgjort förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
38. Ducret mot Frankrike (dom 12.6.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ducret var part i en rättegång med ett finansinstitut som hade lånat honom pengar. En huvudfråga i målet var om finansinstitutet hade iakttagit de regler som gällde vid låneanbud i konsumentförhållanden. Medan målet var anhängigt vid Kassationsdomstolen, trädde en
ny lag i kraft, som med retroaktiv verkan ändrade reglerna på sådant sätt att det blev klart att Ducret inte kunde få framgång med sin talan.
Europadomstolen fann att lagstiftarens ingripande på sådant sätt att det gynnade Ducrets motpart i en pågående process innebar att Ducrets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.
39. Ciorap mot Moldavien (dom 19.6.2007)
Fråga om tortyr (artikel 3 i konventionen)
I målet gjorde Europadomstolen bl.a. en bedömning av tvångsmatning som en metod för att bryta hungerstrejk. Europadomstolen framhöll allmänt att en åtgärd som kunde anses medicinskt nödvändig i princip inte var omänsklig eller förnedrande. Detta gällde också tvångsmatning som syftade till att rädda livet på en hungerstrejkande person. Men den medicinska nödvändigheten måste kunna påvisas, och det måste också finnas rättsliga förfaranden för prövning av åtgärdens legitimitet. Dessutom fick det sätt på vilket den genomfördes inte strida mot artikel 3 i konventionen.
Europadomstolen konstaterade att Ciorap hade hungerstrejkat flera gånger och att det vid tidigare tillfällen inte ansetts att hans liv eller hälsa var i fara. I stället hade hans hungerstrejker närmast bedömts som handlingar av olydnad som krävde en tydlig reaktion från myndigheterna. Tvångsmatningen hade i det i målet aktuella fallet genomförts på ett brutalt och plågsamt sätt, och alternativ som intravenös näringstillförsel hade inte ens övervägts. Behandlingen tycktes inte ha förestavats av medicinska skäl utan snarare av en önskan att förmå honom att avbryta sin protestaktion. Europadomstolen fann att han hade utsatts för en så plågsam och förödmjukande behandling att den utgjorde tortyr i strid med artikel 3 i konventionen.
40. W.S. mot Polen (dom 19.6.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
W.S. dömdes för sexuella övergrepp mot sin dotter X. Han klagade over att X inte hade blivit hörd under rättegången.
Europadomstolen pekade på de särskilda problem som uppkommer i bevishänseende vid åtal för sexuella övergrepp mot minderåriga. Det kunde vara motiverat att i sådana mål vidta särskilda åtgärder för att skydda brottsoffret, men dessa åtgärder måste vara förenliga med den tilltalades rätt att försvara sig effektivt. I det aktuella fallet hade åklagaren med ledning av ett psykologutlåtande funnit det olämpligt att höra X vid rättegången, och X hade inte vid något tillfälle utfrågats av polisen, åklagaren eller domstolen. Det hade inte visats att myndigheterna hade sökt på annat sätt pröva X:s trovärdighet, t.ex. genom förhör i närvaro av en psykolog eller genom att W.S:s försvarare beretts tillfälle att formulera skriftliga frågor som sedan ställts
till X. eller genom att W.S. eller hans försvarare fått möjlighet att via videolänk eller genom en glasvägg följa förhör med X. Det innebar att försvarets rättigheter hade inskränkts i sådan grad att W.S. hade förvägrats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och sin rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen.
41. Zhechev mot Bulgarien (dom 21.6.2007)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Zhechev var ordförande i en förening med ändamål att upphäva den bulgariska konstitutionen och i stället återinföra monarkin samt att “öppna gränsen” mellan Makedonien och Bulgarien. De bulgariska domstolarna avslog hans begäran om registrering av föreningen med motiveringen att dess ändamål var politiskt och oförenligt med konstitutionen.
Europadomstolen konstaterade att det inte stred mot demokratins principer att verka för återinförande av monarkin och för andra konstitutionella eller rättsliga förändringar och att Zhechev inte hade förordat att förändringar skulle genomföras med våldsmetoder. De grunder som åberopats för att vägra registrering var därför inte övertygande, och konklusionen blev att föreningsfriheten enligt artikel 11 i konventionen hade kränkts.
42. SCM Scanner de l’Ouest Lyonnais m.fl. mot Frankrike (dom 21.6.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var ett bolag och dess delägare som var verksamma som läkare. Sedan en förordning som minskade deras rätt till ersättning från sjukförsäkringen hade upphävts av den högsta förvaltningsdomstolen Conseil d’Etat, begärde de ersättning enligt tidigare gällande regler, men medan det rättsliga förfarandet mellan dem och staten pågick, infördes en ny lag som retroaktivt inskränkte deras rätt till ersättning. Europadomstolen fann att en sådan lagstiftningsåtgärd, som på ett avgörande sätt påverkade utgången i pågående rättsliga förfaranden till klagandenas nackdel stred mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
43. Kampanellis mot Grekland (dom 21.6.2007)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Kampanellis åtalades för ekonomisk brottslighet. En grekisk domstol beslöt att han skulle friges mot borgen men vara underkastad övervakning. Som skäl anfördes att det var osannolikt att han, om han frigavs, skulle begå nya brott och att den tid under vilken han varit häktad hade varit tillräcklig för att lugna honom och avhålla honom från att utföra andra liknande handlingar. Europadomstolen fann att denna motivering innefattade en bedömning att han var skyldig till
det brott han åtalats för och att hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott därför hade kränkts.
44. Harutyunyan mot Armenien (dom 28.6.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Harutyunyan dömdes för mord på grund av uppgifter som han och två vittnen lämnat. De polismän som förhört dessa personer hade emellertid dömts för misshandel i samband med förhören. Eftersom bevisningen framtvingats genom misshandel, fann Europadomstolen att Harutyunyan inte hade fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
45. Association for European Integration and Human Rights samt Ekimdzhiev mot Bulgarien (dom 28.6.2007)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Målet gällde frågan om en bulgarisk lag om hemlig avlyssning uppfyllde kraven i artikel 8 i konventionen. Europadomstolen framhöll att hemlig avlyssning, för att vara förenlig med artikel 8, måste uppfylla en rad villkor. Det måste i lag anges vilka brott som kan föranleda avlyssning och vilka personkategorier som kan utsättas för sådana åtgärder. Det måste finnas tidsgränser för avlyssningen och lagregler om hur insamlade data får användas och förvaras och när de måste förstöras. Det krävs också rättsliga förfaranden som ger skydd mot godtycke i fråga om användningen av sådana integritetskänsliga metoder.
När det gällde den bulgariska lagen fann Europadomstolen väsentliga brister. Det fanns bl.a. inget oberoende organ som övervakade att tvångsmedlen användes enligt lagens krav, och det förekom ingen notifikation i efterhand till dem som utsatts för dessa åtgärder. Slutsatsen blev att artikel 8 i konventionen hade kränkts.
46. Folgerø m.fl. mot Norge (dom 29.6.2007)
Fråga om rätt till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var medlemmar av organisationen Human-Etisk Forbund och föräldrar till skolbarn. Under 1997 hade i den norska lägre skolundervisningen de tidigare ämnena kristendom och livsfilosofi ersatts av ett ämne kallat kristendomskunskap med religions- och livsåskådningsorientering (KRL). Enligt det tidigare systemet hade föräldrar kunnat begära att deras barn befriades från kristendomsundervisningen, men enligt den nya ordningen kunde befrielse erhållas endast från vissa delar av undervisningen i KRL. Undervisning i KRL infördes senare även i skolundervisningen på högre nivåer. Undervisningen skulle omfatta bibeln, kristendomen som kulturellt arv, den lutherska tron och andra kristna trosuppfattningar, andra världsreligioner samt etik och filosofi.
Klagandena och andra föräldrar gjorde fåfänga försök att få sina barn befriade från undervisning i KRL. De menade att vägran att medge sådan befrielse kränkte bl.a. artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
Europadomstolen konstaterade att undervisningen i KRL, som omfattade såväl kristendom som andra religioner och filosofiska riktningar, hade ett pluralistiskt syfte som var väl förenligt med artikel 2. Emellertid låg tonvikten i undervisningen på den kristna läran, och det fanns i den norska lagen en bestämmelse om att syftet skulle vara att i samarbete med hemmen bidra till att ge eleverna en kristen och moralisk uppfostran. Detta skapade enligt Europadomstolens mening en brist på balans som gjorde det svårt att tillgodose syftet att skapa respekt för andra trosuppfattningar och dialog mellan människor av olika bakgrund.
Visserligen fanns det en möjlighet till partiell befrielse från undervisningen i KRL, men det var enligt Europadomstolens mening svårt för föräldrar att hålla sig underrättade om undervisningens innehåll vid olika tillfällen och att i förväg anmäla önskemål om befrielse från särskilda undervisningstimmar. Dessutom krävdes det att föräldrarna angav skälig grund för befrielse, vilket kunde medföra att de tvingades lämna upplysningar om aspekter av sina personliga religiösa eller filosofiska trosuppfattningar. Dessutom innebar befrielse i vissa fall bara befrielse från aktivt deltagande i undervisningen men inte från skyldigheten att närvara.
Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att införandet av ämnet KRL inte innefattade tillräckliga garantier för en sådan objektiv, kritisk och pluralistisk undervisning som krävdes enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet. Europadomstolen konkluderade därför, med 9 röster mot 8, att vägran att ge klagandenas barn fullständig befrielse från undervisningen i KRL stred mot denna artikel.
47. O’Halloran och Francis mot Förenade Konungariket (dom 29.6.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
O’Halloran och Francis var ägare till bilar som vid trafikkontroller ertappats med att ha framförts med för hög hastighet. De informerades om att polisen avsåg att åtala de personer som vid de aktuella tillfällena varit förare och uppmanades att ge upplysningar om förarnas namn och adresser eller att lämna andra upplysningar som kunde möjliggöra identifiering av förarna. De fick också veta att de kunde straffas om de inte lämnade de begärda upplysningarna.
O’Halloran svarade att han själv hade fört fordonet vid det aktuella tillfället, medan Francis vägrade att lämna upplysningar under hänvisning till sin rätt att inte anklaga sig själv för brott.
O’Halloran åtalades och begärde utan framgång att hans erkännande inte skulle få utgöra bevisning mot honom. Han dömdes för
hastighetsöverträdelse till böter. Francis åtalades för sin vägran att lämna upplysningar och dömdes för detta till böter.
O’Halloran klagade över att han hade dömts på grund av upplysningar han hade tvingats att lämna under straffhot. Francis klagade over att han hade tvingats att lämna upplysningar om en förseelse som han själv misstänktes ha begått.
Europadomstolen anförde att rätten att inte anklaga sig själv inte är en absolut rättighet och att hänsyn måste tas till omständigheterna i varje särskilt fall. Av betydelse var graden och arten av det tvång som utövades, tillgången till rättsliga garantier och den användning som skulle göras av de upplysningar som lämnades. O’Halloran och Francis hade visserligen utsatts för ett direkt rättsligt tvång, men det var enligt Europadomstolens mening rimligt att bilägare i trafiksäkerhetens intresse underkastades särskilda regler, och dessa sträckte sig i de aktuella fallen inte längre än till en skyldighet att upplysa om förarens identitet. Att O’Hallorans medgivande att han själv kört bilen godtagits som bevisning mot honom innebar inte att åklagaren befriats från sin bevisbörda när det gällde frågan om brott begåtts. Francis hade inte åtalats för hastighetsöverträdelse utan endast för underlåtenhet att lämna upplysningar. Europadomstolen fann att det varken i det ena eller i det andra fallet var fråga om brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.