Den nya Rom II-förordningen om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser

 

 

Av professor MICHAEL BOGDAN

Den hittillsvarande svenska internationella skadeståndsrätten är i huvudsak inte lagfäst utan bygger på ett fåtal HD-prejudikat. Detta förändras genom EG:s Rom II-förordning nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser. Artikeln presenterar och analyserar förordningens huvuddrag.

 

1 Inledning
De hittillsvarande svenska kollisionsreglerna rörande utomobligatoriska förpliktelser är med några få undantag inte lagfästa utan framgår av ett fåtal relativt gamla prejudikat, bland vilka det s.k. Cronsioemålet NJA 1969 s. 163 alltjämt anses vara det ledande. Förenklat beskrivet handlade detta rättsfall om två svenska och i Sverige bosatta makar, vilka under en bilresa i Nederländerna råkade ut för en bilolycka varvid hustrun blev skadad. Mannen ansågs ansvarig för olyckan och den skadelidande hustrun krävde ersättning av hans försäkringsbolag. Eftersom det hela utspelade sig före tillkomsten av trafikskadelagen (1975:1410) var man tvungen att fastställa mannens skadeståndsskyldighet, varvid HD uttalade följande:1

Enligt svensk internationell privaträtt får såsom allmän regel anses gälla, att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden bedömes i överensstämmelse med den materiella lagen i det land, där den skadegörande handlingen företagits, oavsett om i straffrättsligt avseende svensk lag tillämpas eller icke. Väl föreligger i målet vissa omständigheter som anknyter det genom olyckan uppkomna rättsförhållandet till svensk lag, men dessa omständigheter är icke, vare sig tagna för sig eller tillsammans, av den beskaffenhet att de föranleder att den allmänna regeln skall frångås.

 

Trots att den så formulerade kollisionsregelns (lex loci delicti-regelns) allmänna lämplighet kan diskuteras och trots att den i målet aktuella lagvalsfrågan på grund av trafikskadelagens 8 § idag skulle få en annan utgång, torde Cronsioe-domen som sagt utgöra stommen i den hittillsvarande svenska internationella skadeståndsrätten.2 Detta rättsläge förändras radikalt genom Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för

 

1 Se s. 171 i referatet. 2 Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., 2004, s. 278–287 med vidare hänvisningar till rättsfall och litteratur.

utomobligatoriska förpliktelser (den s.k. Rom II-förordningen),3 som dock i enlighet med sina art. 31 och 32 skall tillämpas först från och med den 11 januari 2009 och då endast på skadevållande händelser som inträffat efter förordningens ikraftträdande den 20 augusti 2007.4 Det kan inte uteslutas att de nya reglerna kommer att utöva visst inflytande även beträffande äldre händelser, särskilt beträffande mera speciella rättsliga frågeställningar vilka hittills ansetts vara obesvarade. I egenskap av EG-förordning kommer Rom II-förordningen att vara direkt tillämplig i svenska domstolar. Någon svensk proposition med tillämpningsanvisningar existerar inte och sista ordet avseende förordningens tolkning kommer att innehas av EG-domstolen, som naturligtvis ännu inte har kunnat meddela några domar därom. Man kan dock utgå ifrån att EG-domstolen normalt kommer att ge förordningens regler en självständig, autonom tolkning oberoende av terminologin och begreppsapparaten i den ena eller andra medlemsstatens rätt. Såvitt gäller gränsdragningen mellan inom- och utomobligatoriska förpliktelser finns det anledning att utgå ifrån att EGdomstolen kommer att ta hänsyn till sin egen praxis rörande motsvarande gränsdragning mellan art. 5(1) och 5(3) i Brysselkonventionen (numera Bryssel I-förordningen) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.5 Trots att det rör sig om ett EG-rättsligt instrument är förordningens kollisionsregler avsedda att tillämpas i förhållande till världens samtliga rättssystem, utan några som helst krav på ömsesidighet. Detta framgår av art. 3, som stadgar att lag som anges i förordningen skall tillämpas oavsett om det är lagen i en medlemsstat eller inte. På denna punkt överensstämmer förordningen således med bl.a. 1980 års EG-konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (den s.k. Romkonventionen).6 I denna uppsats försöker jag att kortfattat beskriva och analysera förordningens huvudregler, varvid jag av utrymmesskäl tvingas att med tystnad förbigå en del detaljer. Förordningens bestämmelser avseende den internationella privaträttens allmänna problem, bl.a.

 

3 EUT 2007 L 199 s. 40. Den förkortade benämningen ”Rom II” är officiell och anges inom parentes också i EUT. Den är avsedd att skilja denna förordning från den kommande Rom I-förordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Förordningens viktigaste förarbeten finns i Kommissionens motiverade förslag KOM(2003)427 slutlig, som dock på många punkter skiljer sig från förordningens definitiva form. 4 Sistnämnda datum anges inte i själva förordningen utan framgår av allmänna EG-rättsliga regler enligt vilka förordningen trädde i kraft 20 dagar efter publiceringen i EUT. 5 Bryssel I-förordningens text finns i EGT 2001 L 12 s. 1. Enligt EG-domstolen omfattar Brysselreglernas art. 5(3) varje ansvarstalan som inte är avtalsrelaterad och därför faller utanför art. 5(1), se t.ex. Kalfelis v. Bankhaus Schröder, målnr 189/87, [1988] European Court Reports 5565. Se vidare Lennart Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, 2002, s. 112–113. 6Se konventionens art. 2. Konventionstexten finns som bilaga till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

art. 16 (överordnade tvingande bestämmelser7), 24 (uteslutning av renvoi), 25 (stater med mer än en rättsordning) och 26 (ordre public8), behandlas inte närmare i det följande. Jag skall i stället koncentrera mig på de centrala kollisionsreglerna, i synnerhet sådana vilka enligt min uppfattning är oklara eller på annat sätt problematiska.
    Förordningen är tillämplig inte bara beträffande redan uppkomna utomobligatoriska förpliktelser, såsom skyldighet att ersätta redan inträffad skada, utan omfattar enligt art. 2 även förpliktelser som kan uppkomma, såsom utfärdande av förbud avsedda att hindra att skada uppkommer.
    Enligt art. 1(1) skall förordningen tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär konflikt mellan olika rättssystem. Begränsningen till privaträttens område betyder att bl.a. statens ansvar för myndighetsutövning faller utanför. Även inom privaträtten undantas genom art. 1(2) viktiga problemområden, såsom utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden9 och makars förmögenhetsförhållanden (och förhållanden med samma verkan10), arv och testamente, värdepappers negotiabla karaktär, associationsrätt (inklusive delägares personliga ansvar för juridisk persons förpliktelser), trusts, atomskador och kränkningar av privatlivet och personlighetsskyddet (inklusive ärekränkning).
    Att man har valt att undanta kränkningar av privatlivet och personlighetsskyddet är beklagligt, eftersom dylika fall numera ofta har en gränsöverskridande dimension, inte minst på grund av internationell spridning av information genom olika massmedier och Internet. Det har dock inte visat sig vara möjligt att uppnå enighet på denna punkt, bl.a. på grund av olika sätt att se på yttrandefrihetens utformning.11 Som ett plåster på såret innehåller art. 30(2) en översynsklausul, enligt vilken Kommissionen senast den 31 december 2008 skall lägga

 

7 Det är dock värt att nämna att art. 7(1) i 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, avseende internationellt tvingande regler tillhörande varken den tillämpliga rättsordningen eller domstolslandets rättsordning, saknar motsvarighet i Rom II-förordningen. 8 Ordre public-förbehållet kan aktualiseras exempelvis i fråga om amerikanska s.k. punitive damages, dvs. höga icke-kompensatoriska skadestånd med syfte att avskräcka och bestraffa, se punkt 32 i förordningens ingress. 9 T.ex. skadeståndsanspråk på grund av utebliven betalning av familjerättsligt underhåll eller sabotage av umgängesrätt. 10 Med detta synes åsyftas i första hand samboförhållanden och registrerade partnerskap. Huruvida dessa har samma verkan som ett äktenskap skall i enlighet med art. 1(2)(a–b) avgöras ”enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden”. I punkt 10 i förordningens ingress anges emellertid — tydligen felaktigt — att samma fråga skall avgöras enligt ”lagen i den medlemsstat där talan väcks”. 11 Se t.ex. Michael Bogdan, ”Hotar EU:s nya internationella privat- och processrätt den svenska tryck- och yttrandefriheten?”, i Festskrift till Rune Lavin, 2006, s. 23– 42, särskilt på s. 26–27. Om den kollisionsregel avseende dessa fall som föreslagits i tidigare utkast till Rom II-förordningen se t.ex. Michael Bogdan, ”Private International Law Aspects of Trans-Border Invasion of Personality Rights by the Media”, i Axel Beater & Stefan Habermeier (red.), Verletzungen von Persönlichkeitsrechten durch die Medien, Tübingen 2005, s. 138–149, särskit på s. 146–149.

fram en studie om situationen vad gäller tillämplig lag i dessa fall och Kommissionen själv har i ett särskilt uttalande lovat att därvid ”väga in alla aspekter och om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder”.12 Förordningens tillämpningsområde begränsas i viss mån också genom art. 27 och 28, avseende förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser och gällande internationella konventioner. Förordningen skall således inte inverka på andra EG-instrument vilka på särskilda områden fastställer kollisionsregler för utomobligatoriska förpliktelser. Förordningens ingress går i punkt 35 ett steg längre, då den uttalar att förordningen inte bör påverka tillämpningen av andra instrument avsedda att bidra till att den inre marknaden fungerar väl, varvid det särskilt nämns att tillämpningen av den lag som anvisas i förordningen inte bör begränsa den fria rörligheten för varor och tjänster som den regleras exempelvis genom det s.k. e-handelsdirektivet.13 Detta uttalande är ganska svårtolkat, inte minst på grund av e-handelsdirektivets mycket oklara förhållande till den internationella privaträtten.14 Uttalandet kan naturligtvis vara relevant endast i den mån rättsförhållandet berör den inre marknaden, vilket inte alltid är givet med hänsyn till att förordningen även gäller utomobligatoriska förpliktelser utan Europaanknytning (se ovan om art. 3). Beträffande internationella konventioner stadgar art. 28(1) att kollisionsregler i konventioner som en medlemsstat när förordningens antas redan tillträtt inte skall påverkas; som exempel kan nämnas art. 3 i 1974 års nordiska miljöskyddskonvention.15

2 Partsautonomi
En betydande nyhet för svenskt vidkommande är att förordningens art. 14(1) tillerkänner parterna rätt att överenskomma att en utomobligatorisk förpliktelse skall regleras av en viss lag, låt vara att dylik partsautonomi inte gäller när förpliktelsen har sin grund i otillbörlig konkurrens, handlingar som begränsar den fria konkurrensen eller immaterialrättsintrång (se art. 6(4) och 8(3)). I den svenska internationella privaträtten anses parterna i pågående dispositiva mål visserligen kunna ingå en s.k. processuell överenskommelse om tillämpning av svensk rätt, vilket är av praktisk betydelse särskilt när tvisteföremålet är av begränsat värde och inte motiverar dyra utredningar om innehållet i utländsk lag,16 men art. 14 går längre och godtar bindan-

 

12 Se uttalandets text i EUT 2007 L 199 s. 49. 13 Se direktivets text i EGT 2000 L 178 s. 1. 14 Se t.ex. Michael Bogdan, Concise Introduction to EU Private International Law, Groningen 2006, s. 159–161; Michael Hellner, ”The Country of Origin Principle in the E-commerce Directive: A Conflict with Conflict of Laws?”, i Angelika Fuchs, Horatia Muir Watt & Etienne Pataut (red.), Les conflits de lois et le système juridique communautaire, Paris 2004, s. 205–224. 15 Se lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (med konventionstexten som bilaga). 16 Se t.ex. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., 2004, s. 45–46 med vidare hänvisningar.

de lagvalsavtal ingångna redan före processen, något som traditionellt har ansetts förbehållet parter i avtals- och avtalsliknande förhållanden. Parternas valfrihet är inte geografiskt begränsad, vilket gör att de exempelvis kan enas om tillämpning av en lag som helt saknar naturlig anknytning till rättsförhållandet men vars innehåll de båda känner till. Å andra sidan kan en giltig lagvalsöverenskommelse träffas endast efter det att den skadevållande händelsen inträffat, med mindre båda parter är näringsidkare (”bedriver kommersiell verksamhet”). Lagvalet skall vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av omständigheterna och det får inte innebära att tredje mans rättigheter åsidosätts. I motsats till 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser anger Rom II-förordningen inte vilket lands lag som skall vara avgörande för lagvalsöverenskommelsens materiella, civilrättsliga giltighet (exempelvis med hänsyn till sådana ogiltighetsgrunder som tvång, svek eller misstag). Det är dock rimligt att med analogisk tilllämpning av Romkonventionens art. 3(4) på dessa frågor tillämpa den lag som överenskommelsen hänvisar till. I motsats till Romkonventionens art. 3(1) nämner förordningen inte heller huruvida parterna får välja olika rättssystem för olika rättsfrågor, exempelvis en lag för bedömningen av vårdslöshet, en annan för fördelningen av ansvar, en tredje för skadeståndsberäkningen, osv. Enligt min mening vore ett dylikt kombinerande av olika rättssystem (s.k. dépeçage) olyckligt eftersom det rubbar den balans och det samspel mellan de olika reglerna som varje nationell skadeståndsrätt rimligen torde eftersträva. Jag vill därför gärna tolka frånvaron av en dépeçage-regel liknande den i Romkonventionen så att dépeçage inte godtas av förordningen. Däremot torde kombinerande av olika rättssystem vara möjligt när det rör sig om olika skador, även när dessa uppkommit till följd av samma skadegörande händelse. Dylika olika skador kan ju t.o.m. prövas i separata rättegångar. Parterna efter en olycka kan således välja en lag för personskador och en annan för sakskador.
    En viktig begränsning av partsautonomin följer av art. 14(2) och 14(3). Om alla omständigheter av betydelse vid tiden för den skadevållande händelsen var knutna till ett enda land annat än det vars lag har valts, får parternas val inte hindra tillämpningen av tvingande regler i det landet. Motsvarande gäller tvingande gemenskapsrättsliga bestämmelser i sådana fall där alla omständigheter av betydelse vid tiden för den skadevållande händelsen hade anknytning till en eller flera medlemsstater; detta kan något förenklat uttryckas så att hela Gemenskapen i fråga om sådana bestämmelser behandlas som ett enda land.

 

3 Huvudregler om tillämplig lag för utomobligatoriska skador
Har något giltigt lagval inte träffats i enlighet med art. 14 bestäms tilllämplig lag avseende utomobligatoriska skador med hjälp av förordningens kollisionsrättsliga huvudregler i art. 4, med mindre det rör

sig om ett sådant rättsförhållande för vilket förordningen innehåller en speciell kollisionsregel (se nedan).
    En utomobligatorisk förpliktelse, som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse, skall enligt huvudregeln i art. 4(1) prövas enligt lagen i det land där skadan uppkommer, oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket land eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer. Vid ett distansdelikt, exempelvis när en vårdslös jägare avfyrar sitt vapen i Sverige men kulan passerar gränsen och sårar en person i Norge, är det således lagen i skadans land (lex loci damni) och inte lagen i den skadegörande handlingens land som utför huvudregeln. Detta överensstämmer inte med HD:s uttalande i det ovannämnda Cronsioemålet, där domstolen hänvisade till lagen ”i det land där den skadegörande handlingen företagits”, låt vara att det då rörde sig endast om ett obiter dictum eftersom målet inte handlade om ett distansdelikt. I punkt 16 i förordningens ingress motiveras valet av lex loci damni med att det skapar en rimlig balans mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har. Detta val anges också avspegla den moderna uppfattningen om civilrättsligt ansvar, varmed man synes mena att ersättningssyftet numera väger tyngre än önskan att komma åt skadevållarens uppsåtliga eller vårdslösa beteende. Huruvida skadevållaren hade anledning att räkna med att direkt skada skulle kunna uppkomma utanför det land där han handlat, respektive att den skulle kunna uppkomma i ett visst bestämt land, synes sakna betydelse enligt art. 4(1), som också innebär att om samma skadegörande handling orsakar direkt skada i flera länder så skall skadans olika territoriella delar i princip behandlas enligt var sin lag.
    Av det sagda framgår att förordningens huvudregel inte godtar den ibland förespråkade lösning enligt vilken man vid distansdelikt bör tillämpa den rättsordning som är förmånligare för den skadelidande, exempelvis på det sättet att han själv får välja enligt vilket rättssystem han bestämmer sin talan.17 En sådan lösning skulle annars harmoniera med domsrättsregeln i art. 5(3) i Bryssel I-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område,18 som av EG-domstolen tolkas så att den vid distansdelikt ger käranden rätt att välja mellan domstolen i den ort där den skadegörande handlingen företagits och domstolen i den ort där den skadliga effekten uppkommit.19

 

17 Se t.ex. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., 2004, s. 280–281 med vidare hänvisningar. 18 Rådets förordning (EG) nr 44/2001, EGT 2001 L 12 s. 1. 19 Se Bier v. Mines de potasse d’Alsace, målnr 21/76, [1976] European Court Reports 1735, och Shevill v. Presse Alliance, målnr C-68/93, REG 1995 s. I-415 avseende motsvarande bestämmelse i 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Samspelet mellan art. 5(3) i Bryssel I-förordningen och lex loci damni-regeln i Rom II-förordningens art. 4(1) medför vid gränsöverskridande distansskador att domstolen i den ort där den skadliga effekten uppkommit kommer att tillämpa sin egen lag (lex fori) men dess

 

Huvudregeln om lex loci damni utgår till synes från att alla skador kan lokaliseras i något territoriellt område med gällande rätt. Detta kan dock ibland vara svårt, exempelvis vid skador uppkomna på det öppna havet eller i Antarktis. Till dessa klassiska exempel kan man numera lägga skador åsamkade på satelliter i rymden eller datavirusangrepp på Internetsajter vilkas placering i Cyberrymden ibland kan vara svår att bestämma. Hithörande problem löses inte av förordningen och man blir tvungen att använda sig av rättsliga fiktioner och andra nödlösningar av olika slag, såsom exempelvis fartygs och luftfartygs registrering. En annan möjlig väg vore att anse att huvudregeln i art. 4(1) i dessa fall överhuvudtaget inte kan användas och tillämpa den lag som i det konkreta fallet har den närmaste anknytningen till rättsförhållandet (jfr nedan om undantagsregeln i art. 4(3)).
    I art. 4(2–3) finns två allmänna undantag från huvudregeln i art. 4(1). Om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande vid tiden för skadan har sin vanliga vistelseort20 i ett och samma land, skall lagen i det landet enligt art. 4(2) tillämpas i stället för lex loci damni. Detta undantag skulle i exempelvis det ovannämnda Cronsioe-målet ha medfört tillämpning av svensk lag. I art. 4(3) stadgas vidare att om det av omständigheterna framgår att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i art. 4(1) eller 4(2), så skall lagen i det landet tillämpas. Som exempel på en sådan uppenbart närmare anknytning anges i art. 4(3) ett redan befintligt rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga. Det kan exempelvis tänkas att en anställds civilrättsliga ansvar för stölder från arbetsgivaren skulle kunna anses underkastat den lag som gäller för anställningsavtalet. En uppenbart närmare anknytning kan tänkas framgå även av andra befintliga rättsliga band än avtalsrättsliga, exempelvis när en make förskingrar den andres egendom utan att hans skadeståndsansvar kan härledas ur familjeförhållandet som sådant (har det sin grund i ett sådant förhållande ligger ansvaret utanför förordningens tillämpningsområde, se art. 1(2)(a–b)). Det är intressant att notera att det enligt art. 4(3) i motsats till art. 4(1) inte är skadans utan den skadeståndsgrundande händelsens anknytning som synes vara avgörande i fråga om distansdelikt.

 

4 Särskilda kollisionsregler för vissa delikttyper
I punkt 19 i förordningens ingress motiveras införande av särskilda kollisionsregler för vissa speciella skadeståndsgrundande händelser med att huvudreglerna i art. 4 inte alltid tillgodoser behovet av en rimlig balans mellan berörda intressen. De särskilda reglerna avseen-

domsrätt blir begränsad till den i domstolslandet uppkomna skadan, medan domstolen i den ort där den skadegörande handlingen företagits blir behörig att pröva hela skadan men kommer att pröva den enligt utländsk rätt. 20 Vad som i förordningen menas med vanlig vistelseort definieras i art. 23.

de produktansvar (art. 5), otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen (art. 6), miljöskador (art. 7), immaterialrättsintrång (art. 8) samt stridsåtgärder på arbetsmarknaden (art. 9) åtnjuter i egenskap av lex specialis företräde framför huvudreglerna i art. 4, men de ger — med undantag för art. 6 och 8 — vika för partsautonomi enligt art. 14 (se ovan).
    Beträffande produktansvar använder sig art. 5(1) av en rad olika anknytningskombinationer med en bestämd rangordning (s.k. cascade). I första hand tillämpas lagen i det land där både den skadelidande och den vars ansvar görs gällande (normalt tillverkaren eller importören) vid tidpunkten för skadan hade sin vanliga vistelseort. I brist på sådant land tillämpas i andra hand lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort när skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet; i tredje hand tillämpas lagen i det land där produkten förvärvades (detta krav synes ha uppfyllts även när den skadelidande där förvärvat produkten i begagnat skick från en tidigare användare) om produkten saluförts i det landet; i fjärde hand tillämpas lagen i det land där skadan uppkom om produkten saluförts i det landet. När dessa regler talar om ”produkten” synes de åsyfta den konkreta individuella skadebringande produkten. Om den vars ansvar görs gällande inte rimligen kunde förutse att produkten, ”eller en produkt av samma typ” skulle saluföras i det land vars lag utpekas av de beskrivna reglerna, tillämpas emellertid i stället lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort. Vissa svårigheter vid tilllämpning av art. 5(1) kan uppstå i samband med tolkningen av vad som menas med att saluförande (marketing) har ägt rum i ett visst land, exempelvis när produkten har marknadsförts genom annonsering på Internet. Allt detta kan man enligt art. 5(2) dock bortse ifrån om det av omständigheterna framgår att händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land, exempelvis på grund av ett redan befintligt avtalsförhållande mellan parterna, i vilket fall lagen i det landet skall tillämpas. Utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i otillbörlig konkurrens skall i enlighet med art. 6(1) prövas enligt lagen i det land där konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intressen påverkas, men denna specialregel gäller i enlighet med art. 6(2) inte om otillbörlig konkurrens enbart påverkar ”en bestämd konkurrents” intressen. I det sistnämnda fallet tillämpas i stället huvudreglerna i art. 4. Det är möjligt att specialregeln inte heller skall tillämpas om otillbörlig konkurrens endast påverkar flera bestämda konkurrenter, eftersom det inte är antalet utan den kända identiteten av samtliga berörda som bör vara avgörande. Vid konkurrensbegränsningar är det lagen i det land där marknaden påverkas som skall tilllämpas enligt art. 6(3). Ligger denna marknad i mer än ett land och väcker käranden talan i svarandens hemvistforum kan han välja att grunda sina krav på domstolslandets lag, förutsatt att marknaden i

domstolslandet är bland dem som direkt och påtagligt påverkas av konkurrensbegränsningen.
    Miljöskador (s.k. ekologiska skador), definierade i ingressens punkt 24, liksom även person- och egendomsskador till följd av miljöskada, skall enligt art. 7 prövas i enlighet med den lag som utpekas av huvudregeln i art. 4(1), dvs. lex loci damni,21 men den skadelidande kan i stället välja att grunda sin skadeståndsfordran på lagen i det land där den skadevållande händelsen inträffade. Syftet med denna, för den skadelidande mycket förmånliga elektiva kollisionsregel är att förhindra att de som ägnar sig åt miljöfarlig verksamhet vinner fördelar genom att exempelvis placera den i ett land med låga miljöskadestånd eller genom att placera den vid gränsen till ett sådant land och släppa ut miljögifter i en flod som tar dem över gränsen. Den språkliga utformningen av art. 7 synes tyda på att den beskrivna valfriheten endast avser skadeståndskrav och inte exempelvis förbudsförelägganden, men en sådan skillnad vore svår att motivera eftersom det just i fråga om förbud kan vara lämpligt att tillämpa lagen i den skadevållande händelsens land, i synnerhet när talan väckts i det landet. En extensivare tolkning av art. 7 är påkallad också med hänsyn till ingressens punkt 25, där just principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas och att åtgärder vid källan skall prioriteras anförs som bakgrund till specialregeln i art. 7. En miljöskada, i motsats till följdskadorna på person- och egendom, riktar sig mot samhället i stort snarare än mot bestämda individer och olika anspråk med anledning av miljöskada kommer därför ofta att ställas av en stat eller annat offentligrättsligt subjekt. I den mån ett sådant subjekt agerar inom ramen för sina offentliga befogenheter (och inte t.ex. i egenskap av markägare) är det dock mycket tveksamt om förordningen är tillämplig, eftersom den enligt art. 1(1) endast skall tillämpas på privaträttens område.
    Utomobligatoriska förpliktelser på grund av immaterialrättsintrång skall enligt art. 8 bedömas i enlighet med lagen i det land där immaterialrättsskyddet görs gällande (lex loci protectionis, skyddsstatutet), vilket överensstämmer med sådant skydds territorialitet. Rör det sig om ett intrång i en gemenskapsrättslig immaterialrätt med skyddsterritorium omfattande hela EU (exempelvis ett gemenskapsvarumärke) tilllämpas i stället lagen i det land där intrånget skedde, men endast i den mån frågan inte regleras i själva det aktuella gemenskapsinstrumentet (exempelvis EG:s varumärkesförordning).

 

21 Det bör uppmärksammas att hänvisningen i art. 7 endast avser art. 4(1) och inte resten av art. 4. Parternas vanliga vistelseort i samma land och händelsens uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det där skadan uppkom saknar således betydelse vid miljöskada och person- och förmögenhetsskador till följd av miljöskada. Detta medför t.ex. att om ett svenskt företag stäms av en svensk och i Sverige hemmahörande konsult för personskador som denne ådragit sig på grund av ett stort kemikalieutsläpp i atmosfären som inträffade när han tillfälligt utförde ett uppdrag i företagets kemiska fabrik i Saudiarabien, så skall saudiarabisk skadeståndsrätt tillämpas, med mindre en annan (t.ex. svensk) lag har överenskommits i enlighet med art. 14.

På utomobligatoriskt ansvar för stridsåtgärder på arbetsmarknaden skall enligt art. 9 tillämpas lagen i det land där åtgärderna har genomförts eller kommer att genomföras. I den mån stridsåtgärden medför ansvar på grund av ett brott mot kollektiv- eller anställningsavtalet utses tillämplig lag däremot av de avtalsrättsliga kollisionsnormerna i 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
    Ett problem rörande de särskilda kollisionsreglerna i art. 5–9 är att de ibland överlappar varandra utan att förordningen anger någon rangordning mellan dem. En miljöskada (art. 7) kan exempelvis orsakas av en skadebringande produkt (art. 5) eller t.o.m. av en strejk bland vaktpersonalen i en fabrik (art. 9). Det är inte lätt att hävda att någon av dessa bestämmelser i egenskap av lex specialis har företräde framför de andra. Hur man bör hantera dylika överlappningar är oklart.

 

5 Obehörig vinst, negotiorum gestio och culpa in contrahendo
Rom II-förordningen omfattar icke blott utomobligatoriska skador utan även tre andra typer av utomobligatoriska förpliktelser, nämligen obehörig vinst (art. 10), tjänster utan uppdrag (negotiorum gestio, art. 11) och oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo, art. 12). Dessa artiklar kommer till användning när parterna inte har gjort bruk av sin partsautonomi enligt art. 14 (se ovan).
    Obehörig vinst, som exempelvis kan uppstå om någon av misstag har betalat en icke-existerande skuld (condictio indebiti), har ofta nära samband med ett mellan parterna rådande rättsförhållande, såsom när en köpare av misstag betalar köpeskillingen mer än en gång. I dessa fall skall man enligt art. 10(1) tillämpa den rättsordning som reglerar rättsförhållandet i fråga, i mitt exempel den lag som gäller för köpeavtalet. Om tillämplig lag inte kan avgöras på detta sätt, och parterna har sin vanliga vistelseort i ett och samma land, skall lagen i det landet tillämpas enligt art. 10(2). Kan inte heller art. 10(2) användas, skall man enligt art. 10(3) tillämpa lagen i det land där den obehöriga visten gjordes. Ibland kan det dock vara besvärligt att lokalisera vinstens tillkomst, exempelvis när någon av misstag har betalat en annans skuld till en tredje person och de inblandade är hemmahörande i olika länder. Reglerna i art. 10(1–3) ger enligt art. 10(4) vika för tillämpningen av lagen i det land som den obehöriga vinsten har en uppenbart närmare anknytning till.
    Också vid negotiorum gestio är det enligt art. 11(1) i första hand den lag, som tillämpas på nära anknutet befintligt rättsförhållande mellan parterna, som även skall reglera den utomobligatoriska förpliktelsen, såsom när en bilverkstad går utöver sitt uppdrag och genomför ickebeställda dyra reparationer på den inlämnade bilen. I andra hand tilllämpas lagen i det land där båda parter har sin vanliga vistelseort och, i tredje hand, lagen i det land där tjänsten utfördes, se art. 11(2–3).

Vid en uppenbart närmare anknytning till ett annat land tillämpas dock lagen i det landet enligt art. 11(4).
    Oaktsamhet vid ingående av avtal omfattar enligt ingressens punkt 30 bl.a. åsidosättande av upplysningsplikt och avbrutna avtalsförhandlingar. Oavsett om förhandlingarna resulterat i ett avtal eller ej skall den lag, som är tillämplig eller skulle ha blivit tillämplig för avtalet, enligt art. 12(1) vara bestämmande också för culpa in contrahendo. Kan tillämplig lag inte fastställas på detta sätt tillämpas enligt art. 12(2) lex loci damni eller lagen i parternas gemensamma vanliga vistelseland, men endast om förpliktelsen inte har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land.

 

6 Den tillämpliga lagens tillämpningsområde
I förordningens art. 15 finns en icke-uttömmande förteckning över delvis överlappande rättsfrågor vilka skall regleras av den lag som utpekas av förordningens kollisionsregler (vid utomobligatoriska skador brukar denna lag kallas för deliktstatutet). Hit hör bl.a. grunden för och omfattningen av ansvaret (t.ex. culpaansvar eller strikt ansvar), vilka personer som kan hållas ansvariga för sina handlingar, grunderna för ansvarsfrihet, begränsning av ansvar och fördelning av ansvar (t.ex. vid skadelidandes medvållande), förekomsten, arten och bedömningen av skadorna eller den gottgörelse som begärs, de åtgärder som en domstol inom ramen för sin processlagstiftning får vidta för att förhindra skadan,22 frågan om skadeståndsanspråket kan överföras (t.ex. genom arv), vem som är berättigad till ersättning (t.ex. huruvida anhöriga till ett mordoffer har rätt till ersättning för sitt lidande), ansvar för andra personers handlingar (t.ex. principalansvar) och de sätt på vilka en utomobligatorisk förpliktelse kan upphöra (t.ex. preskription). Enligt art. 22(1) skall samma rättsordning tillämpas även när den uppställer rättsliga presumtioner eller fördelar bevisbördan för utomobligatoriska förpliktelser (t.ex. presumtionsansvar vid vissa typer av skador). Allmänna bevisregler anses å andra sidan vara av närmast processuell natur och som sådana falla utanför förordningens tillämpningsområde enligt art. 1(3). I de flesta länder prövas sådana frågor enligt domstolslandets egen lag (lex fori).
    Att den utomobligatoriska förpliktelsen i enlighet med förordningens kollisionsregler är underkastad en viss lag hindrar enligt art. 17 inte att man vid bedömningen av uppträdandet av den person vars ansvar görs gällande skall ta hänsyn, ”som en sakfråga och i den mån det är lämpligt” till lokala ordnings- och säkerhetsbestämmelser på platsen och vid tiden för den ansvarsgrundande händelsen. Det kan exempelvis tänkas att man i vissa fall vid tillämpningen av deliktstatutets culparegel inte kan anse personen i fråga ha agerat vårdslöst när skadan uppstått trots — eller kanske t.o.m. på grund av — att han

 

22 För ett förbudsföreläggande synes det således krävas stöd i såväl deliktstatutet som forumlandets processrätt,

följde lokala säkerhetsföreskrifter. Här rör det sig inte om ”tillämpning” av dessa föreskrifter utan endast om att de beaktas som faktum (art. 17 talar om ”sakfrågor”). Den tillämpliga lagen kan för övrigt ta hänsyn även till andra fakta med anknytning till utländska förhållanden; vid bestämmande av ett ideellt skadestånd enligt tillämplig svensk rätt borde man exempelvis kunna ta hänsyn till pengarnas köpkraft i den skadelidandes vanliga vistelseland23 eller till hans etnisk-kulturella bakgrund (t.ex. genom att beakta den känslomässiga betydelsen av vissa familjeband)24. Ett antal av förordningens artiklar innehåller en kollisionsrättslig specialreglering av vissa rättsfrågor. Art. 18 behandlar möjligheten att väcka talan direkt mot den ansvariges försäkringsgivare och tillåter sådan talan om så föreskrivs i den tillämpliga lagen för den utomobligatoriska förpliktelsen eller i den tillämpliga lagen för försäkringsavtalet. Denna alternativa kollisionsregel är ett uttryck för gemenskapslagstiftarens positiva inställning till dylik direkt talan. Art. 19 handlar om subrogation, dvs. huvudsakligen om huruvida en tredje person, exempelvis en försäkringsgivare, som var skyldig att ersätta den skadelidande, har rätt att i förhållande till skadevållaren överta den skadelidandes skadeståndsfordran. Denna fråga skall avgöras enligt den lag som gäller för den tredje personens betalningsskyldighet (t.ex. försäkringsavtalets avtalsstatut, se redan HD:s avgörande i NJA 1990 s. 734). Viss likhet med subrogation uppvisar de fall där en av flera skadevållare har ersatt den skadelidande och i sin tur kräver delkompensation av de övriga. Dessa fall regleras i art. 20, enligt vilken dylik regressrätt beror på den lag som är tillämplig för den regresskrävandes betalningsskyldighet mot den skadelidande.

 

7 Avslutande anmärkningar
Av det föregående torde det ha framgått att den nya förordningen innehåller en del oklarheter och att vissa av dess bestämmelser är diskutabla. I jämförelse med den relativt enkla lex loci delicti-regeln, som den formulerats i HD:s Cronsioe-dom, framstår förordningen också som mycket komplicerad. Det kan dock inte förnekas att den som helhet utgör ett betydande steg framåt, i varje fall mot bakgrund av de hittillsvarande icke-lagfästa och föga sofistikerade svenska kollisionsreglerna på detta område.
    Även bortsett från detta är det av värde att EG:s medlemsstater25 nu får en enhetlig internationellt privaträttslig reglering för utomobligatoriska förpliktelser. En i Tyskland hemmahörande jägare, som avfyrar sitt vapen i Sverige men sårar en person på den finländska sidan av gränsen, kan på grund av domsrättsreglerna i Bryssel I-

 

23 Jfr NJA 1996 s. 509, där sådana hänsyn dock inte har tagits. Se Michael Bogdan, ”Klippanmålet och internationell skadeståndsrätt”, JT 1996–97 s. 782–787, särskilt s. 785–787; Lennart Pålsson, SvJT 2001 s. 789–790. 24 Se t.ex. hovrättens domskäl i NJA 1999 s. 632, på s. 634–635. 25 Med undantag för Danmark, se ingressens punkt 40 och art. 1(4).

förordningens art. 2 och 5(3) enligt den skadelidandes val stämmas i Tyskland, Sverige eller Finland och dessa länders hittills olika kollisionsregler inbjuder till taktisk forum shopping.
    Vissa skillnader mellan medlemsländernas kollisionsrätt rörande utomobligatoriska förpliktelser kvarstår dock även efter Rom IIförordningen, icke minst på grund av att de enhetliga kollisionsreglerna och tillämplig utländsk rätt behandlas olika i olika medlemsländers internationella privaträtt. I exempelvis England behandlas utländsk rätt som faktum som måste åberopas och bevisas av parterna, medan i exempelvis Tyskland anses domstolarna skyldiga att även i dispositiva mål beakta kollisionsreglerna och tillämpa utländsk rätt ex officio.26 Det är därför av stor betydelse att Kommissionen i Rom IIförordningens art. 30(1)(i) har ålagts att senast den 20 augusti 2011 lägga fram en rapport inkluderande bl.a. en studie av konsekvenserna av det sätt på vilket utländsk lag behandlas inom olika medlemsländer och i vilken omfattning medlemsstaternas domstolar i praktiken tilllämpar utländsk rätt i enlighet med förordningens kollisionsregler. I anslutning därtill har Kommissionen uttalat att den är medveten om att olika praxis gäller i medlemsstaterna i fråga om behandlingen av utländsk lagstiftning och utlovat att senast fyra år efter Rom IIförordningens ikraftträdande (dvs. senast den 20 augusti 2011) offentliggöra en ”övergripande” studie om hur medlemsstaternas domstolar tillämpar utländsk lagstiftning på privaträttens område. Kommissionen har också förklarat sig beredd att om så är nödvändigt ”vidta lämpliga åtgärder”.27 Med hänsyn till att det rör sig om en allmän internationellt-privaträttslig problematik kommer Kommissionens studie och eventuella åtgärder att få en betydelse långt utöver de utomobligatoriska förpliktelsernas område.

 

26 Om den svenska inställningen råder det delvis delade meningar, se t.ex. Michael
Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., 2004, s. 43–46 med vidare hänvisningar. 27 Se uttalandets text i EUT 2007 L 199 p. 49.