Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2007 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Flux (nr 2) mot Moldavien (dom 3.7.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Tidningen Flux lämnade på sin första sida information om en kommande artikel jämte en sammanfattning av artikeln under rubriken ”De röda miljonärerna” och en bild av en ledande kommunistisk parlamentsledamot Stepaniuc. Denne väckte talan mot tidningen för ärekränkning. Den moldaviska domstolen fann att ett i förhandsinformationen ingående påstående om att de kommunistiska politikerna önskade sälja en viss fabrik var ärekränkande för Stepaniuc och dömde tidningen och artikelförfattaren att betala skadestånd till honom.
    Europadomstolen konstaterade att domen för ärekränkning gällde ett uttalande som ingick i förhandsinformation om en kommande större artikel och att de moldaviska domstolarna inte hade beaktat innehållet i själva artikeln som hade publicerats ett par dagar senare. De uppgifter som lämnats i denna artikel hade erhållits från en auktoritativ källa och hade inte visats vara osanna. Artikeln hade dessutom skrivits av en journalist och gällt frågor av allmänt intresse. Under sådana förhållanden utgjorde domen för ärekränkning ett brott mot tidningens genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

2. Lionarakis mot Grekland (dom 5.7.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Lionarakis var ansvarig för en serie av direktsända program i grekisk radio. Han inbjöd journalisten E.V. att delta i ett av dessa program. Under utsändningen anklagade E.V. vissa personer, bl.a. politikern F.V., för att ha gett stöd åt den tidigare PKK-ledaren Öcalan. F.V. väckte talan för ärekränkning, och Lionarakis dömdes som programledare att betala ett mycket högt skadestånd.

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2007, den senaste i SvJT 2007 s. 631 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

956 Hans Danelius SvJT 2007 Europadomstolen fann att den grekiska kassationsdomstolens vägran att pröva om skadeståndet var proportionerligt innefattade ett brott mot rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen. När det gällde artikel 10 i konventionen fann Europadomstolen vidare att en journalist som organiserar ett direktsänt radioprogram inte kan hållas ansvarig i samma utsträckning som den person som i programmet gör kontroversiella, stötande eller kränkande uttalanden. Skadeståndsdomen utgjorde därför ett brott mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

3. Sara Lind Eggertsdóttir mot Island (dom 5.7.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Sara Lind Eggertsdóttir, född 1998, var alltifrån födseln på en statlig universitetsklinik svårt fysiskt och psykiskt handikappad. Hon förde genom sina föräldrar som ställföreträdare skadeståndstalan mot isländska staten på grund av felbehandling och fick bifall till denna talan i första instans. Sedan domen överklagats, inhämtade Högsta domstolen ett yttrande från det statliga rättsmedicinska rådet, som enligt isländsk lag har till särskild uppgift att bistå domstolar med medicinska expertutlåtanden. Fyra av de ledamöter av rådet som avgav yttrandet var anställda vid den statliga universitetskliniken. På grundval av rådets yttrande upphävdes den lägre domstolens dom och ogillades Saras yrkande om skadestånd.
    Europadomstolen konstaterade att det rättsmedicinska rådets yttrande hade varit avgörande för målets utgång och att Sara hade haft anledning att befara att rådet med hänsyn till sin sammansättning inte handlagt ärendet på ett neutralt sätt. Konklusionen blev därför att hon inte hade haft en rättvis rättegång på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

4. Celniku mot Grekland (dom 5.7.2007)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Ett antal polismän begav sig till ett kafé för att gripa en man som bedömdes som farlig och antogs vara beväpnad med kniv. En av polismännen, som trodde att hans kolleger var i fara, höjde sitt vapen, varvid den man som skulle gripas, sparkade till vapnet så att ett skott avlossades och dödade honom.
    Europadomstolen fann att grekiska staten inte kunde hållas ansvarig för att det dödande skottet avlossats. Däremot ansåg Europadomstolen att polisingripandet inte hade organiserats på ett sätt som minimerade riskerna för de inblandade personernas liv. Det hade inte heller vid den aktuella tidpunkten funnits klara regler i Grekland om polisens användning av vapen. Europadomstolen konkluderade att det i dessa hänseenden och på grund av att den följande utredningen varit bristfällig förelåg ett brott mot rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 957 5. Schneider mot Luxemburg (dom 10.7.2007)
Frågor om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Catherine Schneider var ägare till en fastighet och tvingades, trots att hon av etiska skäl var motståndare till jakt på djur, att tillsammans med andra fastighetsägare bli medlem av en jaktvårdsförening och att tillåta andra medlemmar av föreningen att jaga på hennes mark. Europadomstolen fann att det påtvingade medlemskapet stred mot hennes genom artikel 11 i konventionen skyddade föreningsfrihet och att jakten på hennes mark var ett intrång i hennes rättigheter som ägare och utgjorde en kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

6. Kanala mot Slovakien (dom 10.7.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Kanala var ägare till hälften av en fastighet. I samband med sitt förvärv hade han tagit ett banklån, och eftersom han inte kunde betala tillbaka lånet, beslöts att hans andel av fastigheten skulle säljas på exekutiv auktion. Före försäljningen fastställde myndigheterna ett utgångspris, som enligt Kanavas uppfattning väsentligt understeg marknadsvärdet. Sedan ägaren av den andra hälften av fastigheten erbjudit sig att överta Kanavas andel av fastigheten mot betalning av detta utgångspris och befunnits ha laglig rätt att göra detta, inställdes auktionen.
    Europadomstolen konstaterade att Kanava hade berövats möjligheten att erhålla det högre pris för sin fastighetsandel som hade kunnat uppnås om auktionen hade genomförts och fann att hans rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen härigenom hade kränkts.

 

7. Diena och Ozolins mot Lettland (dom 12.7.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena var dels ett bolag som var utgivare av en daglig tidning, dels en journalist anställd av bolaget som politisk kommentator. Ett antal artiklar i tidningen hade rört privatiseringen av ett statligt företag. Enligt artiklarna skulle ekonomiministern Strujevics, som också var partiledare, ha gjort sig skyldig till korruption och maktmissbruk i samband med privatiseringen, varigenom staten skulle ha lidit ekonomisk skada och ett bolag, med vilket Strujevics hade nära förbindelser, skulle ha gynnats. Tidningen befanns skyldig till ärekränkning och ålades att betala skadestånd och att publicera en dementi.
    Europadomstolen konstaterade att tidningsartiklarna hade gällt en fråga av stort allmänt intresse och att kritiken mot Strujevics hade gällt hans handlande som offentlig person. De fakta som beskrivits hade i huvudsak lämnats obestridda, och artiklarna hade dessutom innehållit värdeomdömen och tolkningar av Strujevics motiv och av-

958 Hans Danelius SvJT 2007 sikter. Fastän det språk som använts varit hårt, fick artiklarna accepteras som inlägg i den politiska debatten, och deras publicering fick anses som ett legitimt utövande av den journalistiska friheten. De lettiska domstolarnas domar stred därför mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

8. Stankov mot Bulgarien (dom 12.7.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Stankov väckte talan mot bulgariska staten om ersättning för olaglig häktning. Den bulgariska domstolen fann att staten var skadeståndsskyldig och dömde staten att betala ett visst belopp till Stankov, som emellertid i sin tur förpliktades att betala domstolsavgifter uppgående till omkring 90 procent av det utdömda skadeståndsbeloppet. Europadomstolen fann att systemet med domstolsavgifter i detta fall hade lett till oproportionerliga konsekvenser och att Stankov till följd av förpliktelsen att betala sådana avgifter inte hade haft en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

9. Kovac mot Kroatien (dom 12.7.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Kovac dömdes till fängelse för ett sexuellt övergrepp på en 12-årig flicka. Europadomstolen konstaterade att den enda direkta bevisningen mot Kovac hade utgjorts av en nedteckning av vad flickan vid förhör inför en undersökningsdomare hade uppgett om övergreppet. Hennes utsaga hade inte nedtecknats med hennes egna ord utan hade omformulerats av undersökningsdomaren till ett mera formellt språk. Kovac hade inte varit närvarande eller företrädd vid förhöret och hade inte heller vid något annat tillfälle haft möjlighet att ställa frågor till flickan. Han hade inte kunnat iaktta hur förhöret med flickan ägde rum, vilket hade kunnat ordnas t.ex. genom att han med hjälp av tekniska anordningar fått bevittna förhöret i ett angränsande rum. Eftersom det inte heller gjorts någon videoupptagning av förhöret, hade varken han eller de domare som dömt honom haft möjlighet att iaktta hennes uppträdande under förhöret och att bilda sig en uppfattning om hennes trovärdighet. Slutsatsen blev att Kovacs rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång i förening med hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen hade kränkts.

 

10. Jorgic mot Tyskland (dom 12.7.2007)
Frågor om lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och bestraffning utan stöd i lag (artikel 7:1 i konventionen)
Jorgic, som var bosnisk medborgare av serbiskt ursprung, bodde i Tyskland från 1969 fram till 1992, då han begav sig till Bosnien. I de-

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 959 cember 1995 återvände han till Tyskland och häktades då som misstänkt för folkmord i Bosnien under år 1992. Han anklagades bl.a. för att ha satt upp en paramilitär grupp som hade deltagit i gripanden, misshandel och dödande av muslimska män och för att ha skjutit bybor, inklusive kvinnor samt äldre och handikappade personer. Han dömdes för folkmord till livstids fängelse.
    Inför Europadomstolen hävdade Jorgic att de tyska domstolarna hade saknat jurisdiktion och därför brutit mot hans rätt till personlig frihet enligt artikel 5:1 i konventionen och hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång. Han gjorde också gällande att han dömts utan stöd i lag i strid med artikel 7:1 i konventionen, eftersom de tyska domstolarnas extensiva tolkning av begreppet folkmord inte hade stöd i vare sig tysk eller internationell rätt.
    Europadomstolen fann att de tyska domstolarnas utövande av jurisdiktion haft stöd i flera andra staters lagar och rättspraxis liksom i statuterna för FN:s brottmålstribunal för Jugoslavien och i denna tribunals rättspraxis. Det förelåg därför inte något brott mot vare sig artikel 5:1 eller artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde frågan om domen för folkmord haft stöd i lag konstaterade Europadomstolen att det fanns delade meningar om tolkningen av begreppet folkmord och att auktoritativa uttalanden kunde åberopas till förmån för både en extensiv och en mera restriktiv tolkning av detta begrepp. Med hänsyn härtill kunde Jorgic, i vart fall med hjälp av juridisk expertis, skäligen ha förutsett att han riskerade att för de gärningar han utfört åtalas och dömas för folkmord. Domen för ett sådant brott kunde därför inte anses strida mot artikel 7:1 i konventionen.

 

11. Ormanni mot Italien (dom 17.7.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Ormanni var journalist och chefredaktör för veckotidskriften Oggi. I tidskriften publicerades 1995 en intervju med koreografen Gallo, som också var chef för en dansakademi i Cosenza. Gallo hade ett par år tidigare anklagats för övergrepp på några elever, och bakom dessa anklagelser såg Gallo en konspiration av en grupp inflytelserika män i Cosenza. I intervjun hävdade Gallo att hans ansökningar om regionala bidrag till hans dansakademi hade stulits men att åklagaren Serafini, som var svåger till chefen för en konkurrerande dansakademi, hade beslutat att inte vidta någon åtgärd med påföljd att de regionala bidrag som bort tillfalla hans akademi i stället hade gått till den konkurrerande, Serafini närstående akademin. I ett följande nummer av Oggi publicerades en artikel i vilken Serafini fick framföra sin version av händelseförloppet.
    En italiensk domstol fann Ormanni och Gallo skyldiga till ärekränkning och dömde dem att betala skadestånd till Serafini.

960 Hans Danelius SvJT 2007 Europadomstolen konstaterade att artikeln i Oggi återgav en intervju med Gallo i vilken denne framförde sin subjektiva syn på den behandling han varit utsatt för. Intervjun gick i huvudsak ut på att Gallo motarbetades av en organiserad grupp av makthavare i Cosenza. Ormanni hade inte tagit avstånd från vad Gallo uppgett, men han hade inte heller uttryckt något värdeomdöme om Serafini, och det hade inte i artikeln gjorts gällande att denne ingick i den grupp som sökt skada Gallo. Dessutom hade Serafini beretts tillfälle att försvara sig i tidskriften. I den utsträckning Gallo kritiserade rättskipningen i Cosenza och gjorde uttalanden om möjliga förbindelser mellan rättskipande myndigheter, politiker och privata intressen, var det också fråga om ämnen av allmänt intresse som det var legitimt att behandla i pressen. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att domen mot Ormanni och Gallo utgjorde en oproportionerlig inskränkning i deras yttrandefrihet och att artikel 10 i konventionen därför blivit kränkt.

 

12. Sanocki mot Polen (dom 17.7.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Sanocki var politiker och borgmästare i staden Nysa. Under åren 1999 och 2000 publicerade den lokala tidningen Nowa Trybuna Opolska ett antal artiklar med kritik mot stadsstyrelsen och Sanockis verksamhet som borgmästare. Som svar införde Sanocki i en veckotidskrift en artikel i vilken han anklagade tidningen och en journalist för att ljuga och för att använda sig av typiska bolsjevikiska metoder. Han tillade att tidningen genom artiklarna var på väg att sjunka ner till rännstensnivå. Företaget som ägde tidningen hävdade att Sanockis artikel var kränkande för tidningen och väckte talan mot Sanocki. Med bifall till denna talan ålade den polska domstolen honom att publicera en ursäkt och att betala en summa i skadestånd till välgörande ändamål.
    Europadomstolen konstaterade att Sanockis uttalanden var inlägg i en politisk debatt i pressen rörande frågor av allmänt intresse, nämligen politikers pålitlighet och pressens trovärdighet. Europadomstolen framhöll att politiker utsätter sig för kritik och måste kunna tåla även kraftig kritik. Men de måste också ha rätt att försvara sig mot vad de funnit utgöra ovederhäftiga angrepp på deras heder. Sanocki hade använt ett provokativt språk, men eftersom han varit angripen i tidningen hade han rätt att försvara sig även med tillspetsade och provokativa formuleringar. Han hade inte gått utöver gränsen för vad som måste tolereras i detta hänseende, och domen mot honom var därför ett brott mot hans i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 961 13. F och M mot Finland (dom 17.7.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Klagandena var föräldrar till D. På grund av uttalanden som D gjorde till en psykolog åtalades och dömdes hennes far till ett villkorligt fängelsestraff för sexuella övergrepp på D.
    Europadomstolen konstaterade att D:s far inte vid något tillfälle under det rättsliga förfarandet hade fått möjlighet att ställa frågor till D och att den enda bevisningen mot honom var vad D hade uppgett för psykologen. Det hade inte heller gjorts någon video- eller ljudupptagning av samtalet med psykologen. Europadomstolen konkluderade att D:s far inte hade fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen och att hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen inte heller hade respekterats.

 

14. Bukta m.fl. mot Ungern (dom 17.7.2007)
Fråga om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagandena arrangerade en demonstration utanför ett hotell i Budapest där den rumänske premiärministern höll en mottagning för att högtidlighålla att Transylvanien 1918, från att ha varit ett ungerskt område, hade blivit en del av Rumänien. Framför allt ville klagandena protestera mot att den ungerske premiärministern skulle närvara vid mottagningen. Eftersom klagandena inte hade i förväg underrättat polisen om sin aktion, ingrep polisen och tvingade deltagarna att avbryta demonstrationen.
    Europadomstolen konstaterade att ingenting tydde på att demonstrationen utgjort ett hot mot allmän ordning och fann att det varit en oproportionerlig åtgärd att upplösa demonstrationen enbart på grund av att underrättelse om den inte hade lämnats till polisen. Klagandenas genom artikel 11 i konventionen skyddade mötesfrihet hade därför kränkts.

 

15. Bobek mot Polen (dom 17.7.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till effektivt försvar (artikel 6:3 i konventionen)
Wanda Bobek, som var advokat, var enligt polsk lag skyldig att uppge om hon under den kommunistiska regimen i Polen hade samarbetat med säkerhetstjänsten. I sin förklaring förnekade hon detta, vilket ledde till att hon senare åtalades och dömdes för att ha lämnat oriktiga uppgifter.
    Europadomstolen konstaterade att Wanda Bobeks rätt att försvara sig hade varit inskränkt genom regler som hindrade henne att medföra anteckningar från akten i målet och från förhandlingar vid domstol, vilket medförde att hon, om hon ville åberopa sådant material, fick lita till sitt minne. Vidare hade av domen mot henne endast domslutet offentliggjorts, och hon hade fått ta del av domskälen i sär-

962 Hans Danelius SvJT 2007 skilda lokaler men inte fått ta med sig en kopia av domskälen utanför dessa lokaler. Europadomstolen fann att dessa inskränkningar hade påverkat hennes försvar på sådant sätt att hon inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång eller hennes rätt enligt artikel 6:3 i konventionen till ett effektivt försvar.

 

16. Rosinski mot Polen (dom 17.7.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Rosinski var ägare till en fastighet, varav en del enligt en kommunal utvecklingsplan skulle exproprieras och tas i anspråk för byggande av en väg och ett sjukhus. Han klagade vid Europadomstolen över att hans mark genom denna plan hade förlorat sitt marknadsvärde, att han inte heller hade fått tillstånd att bebygga marken och att han saknat rätt till ersättning.
    Europadomstolen konstaterade att Rosinski inte hade förlorat äganderätten till marken men att de polska myndigheterna genom den osäkerhet om markens framtida användning som skapats genom utvecklingsplanen och som bestått under lång tid hade brustit i sin skyldighet att upprätthålla en jämvikt mellan allmänna och enskilda intressen. Slutsatsen blev därför att Rosinskis rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

17. Jevremovic mot Serbien (dom 17.7.2007)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Ina Jevremovic och hennes mor Ljiljana Jevremovic väckte faderskapstalan 1999 mot D.K., och målet var ännu inte slutligt avgjort när Europadomstolen meddelade sin dom.
    Europadomstolen, som endast hade att bedöma förhållandena efter den 3 mars 2004 då Serbien ratificerat konventionen, fann — förutom en kränkning av rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6:1 i konventionen — att Inas rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 i konventionen blivit kränkt genom att hon till följd av det långsamma förfarandet hade under lång tid lämnats i ovisshet om sin identitet och sitt ursprung.

 

18. Satilmis m.fl. mot Turkiet (dom 17.7.2007)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagandena hade som kassörer i uppgift att ta emot avgifter för färd på bron över Bosporen i Istanbul. De var offentliganställda och medlemmar av en fackförening som vid ett par tillfällen under åren 1998 och 1999 hade utlyst protestaktioner innebärande att de som arbetade vid bron temporärt lämnade sitt arbete. Under klagandenas bortovaro kunde bilister köra över bron utan att betala avgift. Med anledning härav väckte vederbörande myndighet talan mot klagandena, som av de turkiska domstolarna förpliktades utge skadestånd.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 963 Europadomstolen konstaterade att de turkiska domstolarna grundat sina avgöranden på en lag som förbjöd statsanställda att utebli från arbetet eller att avsiktligt minska arbetstakten. I den mån denna bestämmelse var avsedd att hindra avbrott i offentlig verksamhet fick den anses tjäna legitima syften. Emellertid hade protestaktionerna i fråga godkänts av fackföreningen och myndigheterna hade underrättats om dem i förväg. Genom att delta i aktionerna hade klagandena utövat sin föreningsfrihet. De turkiska domstolarnas beslut att ålägga klagandena skadeståndsskyldighet hade grundats på deras deltagande i kollektiva aktioner organiserade av fackföreningen för att främja deras arbetsvillkor. Turkiska regeringen hade inte heller visat att turkiska offentliganställda med andra fredliga medel kunde försvara sina rättigheter, eftersom det i Turkiet fanns ett allmänt förbud för dem att delta i kollektiva aktioner.
    Europadomstolens konklusion blev att klagandenas rätt enligt artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

19. Freitag mot Tyskland (dom 19.7.2007)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Freitag var aktieägare i ett bolag som fusionerades med ett annat bolag. Han väckte talan mot det senare bolaget vid regiondomstolen i Hamburg och yrkade ersättning för att hans aktier sjunkit i värde. Eftersom Hamburgdomstolen fann sig inte vara behörig, begärde han att handlingarna skulle överföras till behörig domstol, som var regiondomstolen i Berlin. Till denna domstol ankom handlingarna först efter tio veckor, vilket medförde att hans talan avvisades där på grund av att fristen för väckande av talan under tiden hade löpt ut.
    Europadomstolen fann att det var Hamburgdomstolens fel att målet inkommit till Berlindomstolen först efter överklagandefristens utgång och konkluderade att Freitag till följd härav hade vägrats domstolsprövning i strid med artikel 6:1 i konventionen.

 

20. Krasnov och Skuratov mot Ryssland (dom 19.7.2007)
Frågor om rätt att kandidera i val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Krasnov och Skuratov hade diskvalificerats som kandidater i val till statsduman på grund av att de ansågs ha lämnat oriktiga uppgifter i sina ansökningar om att bli registrerade som kandidater. Krasnov anklagades för att ha uppgett att han var chef för distriktsstyrelsen i en viss del av Moskva, trots att denna distriktsstyrelse till följd av organisatoriska ändringar inte längre existerade. Skuratov påstods ha uppgett att han var tf. chef för juridiska avdelningen vid ett visst universitet, fastän han i själva verket hade blivit professor vid samma universitet. Han kandiderade för kommunistpartiet och anklagades också för att inte ha intygat att han var medlem av detta parti Europadomstolen fann att Krasnov kunde antas ha medvetet lämnat en oriktig uppgift av betydelse för väljarna och att diskvalifice-

964 Hans Danelius SvJT 2007 ringen av honom därför var rimlig. När det gällde Skuratov fann Europadomstolen ingenting som tydde på att han handlat i ond tro, och i vart fall fanns det inte någon anledning att tro att skillnaden mellan tjänsten som professor och tjänsten som tf. avdelningschef var av sådan betydelse att väljarna kunde påverkas i sitt val. Eftersom det inte ifrågasatts att han var medlem av kommunistpartiet, hade det inte heller varit proportionerligt att diskvalificera honom som kandidat på grund av att han inte formellt bekräftat sin politiska tillhörighet. Europadomstolens slutsats blev således att artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts när det gällde Skuratov men inte i fråga om Krasnov.

 

21. Baucher mot Frankrike (dom 24.7.2007)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att förbereda sitt försvar (artikel 6:3 b) i konventionen)
Baucher dömdes för vilseledande reklam avseende en viss saluförd produkt till ett bötesstraff. Domslutet avkunnades muntligt vid en förhandling, men Baucher fick inte tillgång till domskälen före överklagandefristens utgång. Han måste således bestämma sig för om han skulle överklaga utan att ha närmare kännedom om på vilka grunder han funnits skyldig till överträdelse av lagen. Europadomstolen fann att han härigenom hade utsatts för en kränkning av sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och sin rätt enligt artikel 6:3 b) i konventionen att förbereda sitt försvar.

 

22. Schmidt mot Frankrike (dom 26.7.2007)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Axel Schmidt och hans hustru Delwyn var medlemmar av ett protestantiskt samfund som kallades ”Citadellet”. Med anledning av att Axel hade åtalats för övergrepp på ett barn beslöt en fransk domstol 1993 att makarnas dotter Victoria, som var tre år gammal, skulle tas om hand av de sociala myndigheterna. Domstolen framhöll också som skäl för omhändertagandet att Victoria, liksom andra barn till föräldrar som var medlemmar av ”Citadellet”, uppfostrades på ett sätt som kunde allvarligt skada hennes psykologiska jämvikt och hennes utveckling. År 1995 fick Victorias farföräldrar vårdnaden om henne, och hennes föräldrar vägrades umgängesrätt. När Delwyn, som hade bosatt sig på Nordirland, fick veta att det fanns planer på att Victoria skulle döpas som romersk katolik, reagerade hon kraftigt mot detta, och planerna inställdes. År 1999 tillerkändes hon viss umgängesrätt, och i samband med utövandet av umgängesrätten tog hon med sig Victoria till Nordirland. År 2000 beslöt en nordirländsk domstol att ge Delwyn vårdnaden om Victoria och att tillerkänna Axel rätt till umgänge med henne.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 965 Axel och Delwyn klagade vid Europadomstolen över att deras dotter hade tagits ifrån dem i strid med artikel 8 i konventionen och att de inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann att det med hänsyn till åtalet mot Axel och de uppfostringsmetoder som tillämpats inom ”Citadellet” hade funnits tillräckligt vägande skäl för att omhänderta Victoria. Omhändertagandet hade därefter omprövats successivt, varje gång på ett grundligt sätt. Den franska domstolen hade också försökt att genom medling och hjälpprogram bevara banden mellan Victoria och hennes föräldrar, och det hade berott på föräldrarna att dessa ansträngningar inte lett till resultat. Slutligen hade Delwyn också fått medverka i beslutsprocessen, och hon hade kunnat förhindra att Victoria döptes som katolik. Vid en samlad bedömning fann Europadomstolen att Axels och Delwyns rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet inte hade kränkts.

 

23. Angelova och Iliev mot Bulgarien (dom 26.7.2007)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till en man av romskt ursprung som dödats av ett gäng ungdomar. Gärningsmännen hade identifierats och gripits, och en av dem hade vid förhör upplyst att det fanns rasistiska motiv bakom mordet. Utredningen ledde till åtal mot ett antal personer, men brottsutredningen pågick under så lång tid att preskription inträdde med avseende på flera av de tilltalade.
    Europadomstolen fann det anmärkningsvärt att de bulgariska myndigheterna, trots att gärningsmännen snabbt kunnat identifieras, inte utan betydande dröjsmål hade fullföljt det rättsliga förfarandet mot dem. Myndigheterna hade kränkt rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen genom att inte bedriva brottsutredningen effektivt och med beaktande av den rasistiska bakgrunden till brottet och behovet av skydd för en utsatt minoritetsgrupp.
    När det gällde diskrimineringsförbudet i artikel 14 i konventionen fann Europadomstolen det oacceptabelt att myndigheterna, som varit medvetna om de rasistiska motiven till brottet, inte hade snabbt ingripit mot förövarna. På grund av att det vid den aktuella tiden förekom en omfattande diskriminering av romer i Bulgarien hade det varit angeläget att markera samhällets avståndstagande från rasism. Genom att inte beakta denna speciella motivbild bakom brottet hade myndigheterna brutit mot artikel 14 i förening med artikel 2 i konventionen.

 

966 Hans Danelius SvJT 2007 24. Peev mot Bulgarien (dom 26.7.2007)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Peev var anställd som expert vid den högsta åklagarmyndigheten. I en tidning publicerades ett brev i vilket Peev kritiserade en chefsåklagare. Kort därefter genomsöktes Peevs kontor, varvid ett utkast till ett brev togs i beslag. Brevets innehåll åberopades sedan mot Peev och ledde till att han avskedades från sin tjänst. Avskedandet befanns senare olagligt och upphävdes av domstol.
    Europadomstolen fann att Peev hade haft skäl att räkna med att hans skrivbord och andra utrymmen på hans kontor skulle behandlas som hans privata domän. Genomsökningen hade därför utgjort ett ingrepp i hans rätt till respekt för privatlivet, och eftersom han inte var misstänkt för brott, hade det inte funnits någon laglig grund för en sådan åtgärd. Slutsatsen blev att artikel 8 i konventionen hade kränkts. Vidare konstaterade Europadomstolen att genomsökningen av Peevs kontor och hans avskedande hade ägt rum kort efter det att hans kritiska brev hade publicerats i tidningen. Omständigheterna visade att det var anklagelserna i detta brev som hade lett till åtgärderna mot honom. Dessa åtgärder innefattade därför ett ingrepp i hans yttrandefrihet, och eftersom hans avskedande befunnits olagligt, kunde inte heller ingreppet i yttrandefriheten anses ha skett med stöd i lag. Även artikel 10 i konventionen hade således kränkts.

 

25. Barankevich mot Ryssland (dom 26.7.2007)
Fråga om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Barankevich var pastor i ett evangeliskt samfund med namnet ”Kristi nåd”. Han vägrades tillstånd att hålla gudstjänst i en park i en rysk stad. Han angrep beslutet vid rysk domstol som avslog hans överklagande med motiveringen att kyrkan inte stöddes av majoriteten av stadens invånare och att en offentlig gudstjänst i en park kunde ha föranlett missnöje hos allmänheten och allmän oordning.
    Europadomstolen framhöll att det förhållandet att endast en minoritet av befolkningen delade Barankevichs religiösa tro inte kunde utgöra grund för att begränsa denna minoritets rättigheter. Därtill kom att den religiösa sammankomst som Barankevich velat organisera otvivelaktigt var av fredlig art. Även om det skulle ha funnits en risk för en motdemonstration, hade det funnits möjligheter för myndigheterna att tillse att gudstjänsten kunde genomföras utan störningar. Följaktligen konkluderade Europadomstolen att det var fråga om ett brott mot mötesfriheten i artikel 11 i konventionen, tolkad i ljuset av religionsfriheten i artikel 9 i konventionen.

 

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 967 26. Chepelev mot Ryssland (dom 26.7.2007)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Chepelev och hans hustru hade dottern A, född 1993. År 1996 upplöstes Chepelevs och hans hustrus äktenskap, och hustrun fick vårdnaden om A. Eftersom Chepelev flyttade till en ort långt från den stad där hustrun och dottern bodde, hade han föga kontakt med dottern. År 1997 gifte Chepelevs hustru om sig med S.A., som påföljande år begärde att få adoptera A. Chepelev motsatte sig detta och framförde sina invändningar i det rättsliga förfarandet. I mars 1999 gav rysk domstol S.A. tillstånd att adoptera A på grund av att detta bedömdes vara i hennes intresse.
    Europadomstolen noterade att Chepelev inte hade sett A under de senaste tre åren och att A i stället hade haft nära kontakt med S.A., i vars hem hon bott och som hon betraktade som sin far. Adoptionen befäste därför redan existerande band och skapade goda förutsättningar för A:s fortsatta utveckling. Följaktligen var adoptionen i A:s intresse, och de negativa verkningar den hade på Chepelevs relationer med A kunde inte anses oproportionerliga. Europadomstolen konkluderade alltså att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.

 

27. Makhmudov mot Ryssland (dom 26.7.2007)
Frågor om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till ersättning för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Makhmudov, som var kommunpolitiker, klagade over att de lokala myndigheterna i Moskva hade vägrat tillstånd till en demonstration för att protestera mot viss planerad byggnadsverksmahet. Som skäl för att vägra tillstånd hade angetts att man fruktade terroristiska aktiviteter. Trots att tillstånd vägrats anordnade Makhmudov och några andra personer ett möte på allmän plats, men deltagarna skingrades med våld av polisen. Makhmudov fördes till en polisstation, där han hölls kvar utan att få vare sig mat eller dryck. Följande dag ägde en rad offentliga aktiviteter rum i Moskva trots att det påståtts föreligga ett terroristhot. Senare åtalades och dömdes Makhmudov för att han olovligen anordnat en offentlig sammankomst. Han begärde men fick inte skadestånd från staten för sitt frihetsberövande.
    Europadomstolen fann att ryska regeringen inte hade visat att det verkligen förelegat ett terroristhot som kunde motivera att Makhmudov skulle vägras tillstånd att hålla ett möte. De ryska myndigheternas beslut att inte ge honom tillstånd hade därför varit godtyckligt och oberättigat och utgjorde ett brott mot mötesfriheten enligt artikel 11 i konventionen. Vidare fann Europadomstolen att Makhmudovs frihetsberövande inte varit grundat på en skälig misstanke om brott och att det därför stred mot artikel 5:1 i konventionen. För att han skulle få skadestånd enligt rysk rätt hade det emellertid inte varit tillräckligt att han visade att frihetsberövandet var olagligt, utan det hade också

968 Hans Danelius SvJT 2007 krävts bevis om att de offentliga tjänstemännen förfarit olagligt. Han hade inte heller haft rätt till skadestånd om frihetsberövandet visserligen stått i strid med konventionen men varit förenligt med rysk lag. Därmed hade han inte åtnjutit den rätt till skadestånd som krävdes enligt artikel 5:5 i konventionen.

 

28. Weber mot Schweiz (dom 26.7.2007)
Fråga om lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)
Weber dömdes för brott till fängelse, men verkställigheten suspenderades och ersattes av medicinsk och social behandling. Eftersom Weber inte medverkade i behandlingen, begärde fängelsemyndigheten att den skulle ersättas med placering i en institution. Vid en förhandling inför domstol uppträdde Weber förvirrat, varefter domstolen beslöt att häkta honom på grund av risken att han skulle begå nya brott. Frågan i målet var om denna häktning hade tillräcklig laglig grund för att vara förenlig med artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att ett frihetsberövande utan specifikt lagstöd strider mot rättssäkerheten och mot artikel 5:1 i konventionen. I det aktuella fallet hade en lagregel om häktning tillämpats på en person som redan var dömd för brott. Europadomstolen erinrade om att den i ett tidigare fall (Laumont mot Frankrike, se SvJT 2002 s. 69) funnit ett frihetsberövande förenligt med artikel 5:1, trots att det inte grundade sig på skriven lag, men det hade i detta tidigare fall funnits en av den franska kassationsdomstolen utvecklad fast rättspraxis till stöd för frihetsberövandet. En liknande situation hade inte förelegat i Schweiz, där högsta domstolen visserligen i ett avgörande godtagit att lagregeln om häktning tillämpades på ett frihetsberövande efter fällande dom men detta avgörande inte hade reflekterat en klar rättspraxis och dessutom hade gällt en annan kanton än den där Weber häktats. Det fanns således inte en tillräcklig grund för att anse frihetsberövandet ha skett i enlighet med lag, och slutsatsen blev att artikel 5:1 i konventionen hade kränkts.

 

29. FC Mretebi mot Georgien (dom 31.7.2007)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Fotbollsklubben FC Mretebi träffade i juli 1992 ett avtal med en annan fotbollsklubb, Dinamo FC, om överlåtelse av en spelare till denna klubb. Sedan Dinamo i sin tur hade överfört spelaren till en engelsk klubb, skulle Dinamo enligt avtalet med Mretebi betala viss kompensation till Mretebi. Först efter mångåriga rättsliga förfaranden erhöll Mretebi full ersättning från Dinamo. Mretebi väckte skadeståndstalan mot det georgiska fotbollsförbundet. Sedan denna talan ogillats i första instans, överklagade Mretebi domen till den georgiska högsta domstolen och begärde befrielse från domstolsavgift med hänsyn till att klubben genom de långvariga processerna hade kommit på obestånd. Denna begäran avslogs utan att det skett någon prövning av

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 969 Mretebis ekonomi, och eftersom domstolsavgiften inte betalades, skedde ingen överprövning i den högsta domstolen.
    Europadomstolen fann att Mretebi under dessa omständigheter hade berövats sin rätt till domstolsprövning i strid med artikel 6:1 i konventionen.

 

30. Zaicevs mot Lettland (dom 31.7.2007)
Fråga om rätt att överklaga dom i brottmål (artikel 2 i protokoll nr 7)
Zaicevs dömdes till tre dagars administrativt frihetsberövande för att han hade uppträtt olämpligt inom en domstolsbyggnad. Europadomstolen fann att gärningen vid tillämpning av konventionen var att anse som ett brott, vilket medförde att Zaicevs enligt artikel 2 i protokoll nr 7 till konventionen hade haft rätt till överprövning av domen, såvida inte något av de i denna artikel angivna undantagen var tillämpligt. Vad som närmast kunde övervägas var om gärningen skulle anses hänförlig till undantaget för mindre grova brott, men eftersom påföljden varit ett frihetsberövande, fann Europadomstolen att detta undantag inte var tillämpligt. Det hade i lettisk rätt vid den aktuella tiden inte funnits något rättsmedel mot domen, varför Europadomstolen konkluderade att artikel 2 i protokoll nr 7 blivit kränkt.

 

31. Ekeberg m.fl. mot Norge (dom 31.7.2007)
Frågor om opartisk domstol och rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Fyra av klagandena var direkt eller indirekt anslutna till motorcykelklubben Hells Angels. De åtalades och dömdes för att ha med sprängämnen attackerat ett klubbhus tillhörande motorcykelklubben Bandidos, varvid en person hade dödats och stor materiell skada hade uppkommit.
    En av de domare som dömt klagandena var G, som tidigare hade deltagit i ett beslut att förlänga häktningen för en av klagandena. Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att G till följd härav hade saknat erforderlig opartiskhet. De åberopade också att hon i beslutet om häktningen hade gjort vissa allmänna uttalanden om den motorcykelmiljö som klagandena vistades i och gjorde gällande att även detta var ett skäl att ifrågasätta hennes opartiskhet. Slutligen påstod klagandena att deras situation hade förvärrats av att en av jurymedlemmarna, som hade deltagit i början av förfarandet, saknade opartiskhet på grund av att hon hade hörts om händelserna inför polisen.
    Europadomstolen fann att beslutet att förlänga häktningstiden för en av klagandena hade grundats på en lagbestämmelse som krävde en särskilt bestyrkt misstanke och att situationen därför hade liknat den som förelegat i fallet Hauschildt mot Danmark (SvJT 1991 s. 302). Följaktligen kunde domstolen genom G:s deltagande i rättegången mot denne klagande inte anses ha uppfyllt kraven på opartiskhet enligt artikel 6:1 i konventionen. När det gällde de andra klagandena

970 Hans Danelius SvJT 2007 fanns däremot inte någon grund för kritik mot G:s deltagande, eftersom de allmänna uttalanden som G gjort om motorcykelmiljön hade gällt en annan fråga, nämligen om frigivande av en person kunde antas komma att orsaka oro hos allmänheten. Vidare hade den juryledamot, vars deltagande kritiserats, medverkat i målet endast under kort tid, och ingenting tydde på att hon påverkat de andra juryledamöterna eller haft något inflytande över domen mot klagandena. Något brott mot artikel 6:1 förelåg alltså inte i detta hänseende.

 

32. Chemodurov mot Ryssland (dom 31.7.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Chemodurov dömdes för ärekränkning på grund av en tidningsartikel i vilken han hade kritiserat guvernören Rutskoy för hans ”abnorma” reaktion på anklagelser om förskingring av allmänna medel. De ryska domstolarna hade förklarat sig godta de fakta som beskrivits i artikeln men funnit att användningen av ordet ”abnorm” var kränkande och skadade guvernörens anseende.
    Europadomstolen fann att ordet ”abnorm”, läst i sitt sammanhang, måste anses ha syftat på guvernörens uppträdande och inte på hans privatliv eller själsliga hälsa. Med hänsyn också till den journalistiska friheten fann Europadomstolen att användningen av ordet ”abnorm” inte hade överskridit gränsen för vad som var acceptabel kritik. Följaktligen hade Chemodurovs genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet kränkts genom de ryska domstolarnas avgöranden.

 

33. Karatepe mot Turkiet (dom 31.7.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Karatepe, som var borgmästare i staden Kayseri, tillhörde det islamiska Refah-partiet. I ett tal uppmanade han bl.a. sina muslimska åhörare att behålla allt det agg, det hat och de hämndkänslor de hade för att åstadkomma förändringar i det sekularistiska turkiska samhället. För dessa uttalanden dömdes han till ett fängelsestraff.
    Europadomstolen fann att Karatepe hade uppmuntrat till hat mot en annan del av befolkningen och att hans uttalanden inte var förenliga med den anda av tolerans som konventionen byggde på. De hade därför inte varit skyddade av yttrandefriheten, och domen mot Karatepe stred inte mot artikel 10 i konventionen.

 

34. J.A. Pye (Oxford) Ltd och J.A. Pye (Oxford) Land Ltd mot Förenade Konungariket (dom 30.8.2007)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en dom som Europadomstolen i vanlig sammansättning meddelat den 15 november 2005. Beträffande omständigheterna i målet hänvisas till sammanfattningen i SvJT 2006 s. 160 f.

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 971 Till skillnad från vad Europadomstolen konkluderat i sin tidigare dom kom domstolen nu fram till att äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade kränkts. Denna bedömning grundades på att preklusionsregler i fråga om rätt till fast egendom i och för sig kunde anses tjäna ett allmänt intresse och att klagandena utan svårighet hade kunnat vidta åtgärder som skulle ha förhindrat att deras rätt prekluderats. Europadomstolen fann därför, med 10 röster mot 7, att rätten till egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts.

 

35. Johansson mot Finland (dom 6.9.2007)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Makarna Johansson önskade ge sin son förnamnet ”Axl”, men magistraten i Hyvinkää vägrade att registrera detta namn på grund av att stavningen inte överensstämde med finskt namnbruk. Beslutet fastställdes av finska domstolar.
    Europadomstolen konstaterade att det var legitimt att skydda barn mot att tilldelas opassande namn och att de inhemska myndigheterna borde åtnjuta stor frihet att bestämma vilka namn som inte skulle accepteras. I det aktuella fallet var det emellertid fråga om ett namn som inte avvek mycket från namn som var vanliga i Finland, och namnet ”Axl” kunde inte heller anses löjeväckande eller bisarrt. Namnet kunde därför inte anses olämpligt för ett barn. Dessutom var namnet med denna speciella stavning inte helt nytt i Finland, eftersom det, när makarna Johanssons son föddes, redan fanns tre personer som registrerats under detta namn och ytterligare minst två personer därefter hade registrerats under namnet. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att myndigheternas vägran att godta namnet ”Axl” stred mot rätten till respekt för privatliv i artikel 8 i konventionen.

 

36. L mot Litauen (dom 11.9.2007)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
L registrerades efter födseln som flicka och gavs ett kvinnligt förnamn. Han ansåg sig emellertid vara av manligt kön och konsulterade läkare och psykologer om möjligheterna att undergå en operation för könsbyte. Han fick också hormonbehandling och viss annan behandling. Det saknades i Litauen regler om könsbyten fram till den 1 juli 2003 då ny lagstiftning trädde i kraft, enligt vilken en ogift vuxen person kunde tillåtas undergå en operation för könsbyte. Villkoren och förfarandet skulle emellertid närmare regleras i senare lag. L överenskom med sina läkare att en operation skulle utföras när sådana kompletterande lagregler antagits, men den aviserade lagstiftningen hade ännu inte kommit till stånd när Europadomstolen meddelade sin dom.

972 Hans Danelius SvJT 2007 Visserligen hade L med hjälp av en parlamentsledamot fått nya förnamn och efternamn införda i sitt födelsecertifikat och sitt pass, men hans personnummer hade förblivit oförändrat och av detta framgick att han ansågs vara av kvinnligt kön. Han hävdade att han till följd härav bl.a. inte kunde, utan att röja sin officiella könstillhörighet, söka arbete, betala socialavgifter, konsultera läkare, ha kontakt med myndigheterna, uppta banklån eller resa utomlands. Europadomstolen fann det tydligt att L hade utsatts för stora påfrestningar men ansåg att dessa inte varit så allvarliga att de utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Europadomstolen konstaterade vidare att litauisk lag sedan 2003 hade i princip erkänt transsexuellas rätt att byta kön och att ändra sin officiella status. Emellertid hade lagstiftningen varit ofullständig under flera år med påföljd att medicinsk behandling inte hade varit i rimlig utsträckning tillgänglig i Litauen. Detta hade försatt L i en situation av plågsam ovisshet om sitt privatliv och sin identitet. Europadomstolens konklusion blev att hans rätt enligt artikel 8 till respekt för sitt privatliv hade kränkts.

 

37. Bulgakov mot Ukraina (dom 11.9.2007)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Dmitriy Bulgakov var ukrainsk medborgare av ryskt ursprung, bosatt i Ukraina. Han klagade över att han ryska förnamn Dmitriy i hans ukrainska pass hade återgetts i den ukrainska formen Dmytro, vilket skapade problem för honom, särskilt när han reste till Ryssland.
    Europadomstolen konstaterade att den ”ukrainiserade” formen av Dmitriy Bulgakovs namn hade använts under en längre tid på officiella dokument utan att han hade gjort några invändningar och att han hade kunnat använda sig av en inte alltför komplicerad namnbytesprocedur för att få sitt ursprungliga förnamn accepterat på nytt. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att han inte hade utsatts för en kränkning av rätten enligt artikel 8 i konventionen till skydd för privatlivet eller för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.

 

38. Sultani mot Frankrike (dom 20.9.2007)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Sultani var en afghansk medborgare som flytt från Afghanistan och som två gånger sökt asyl i Frankrike. Han hade vägrats asyl vid båda tillfällena. Han hävdade inför Europadomstolen att han, om han tvingades återvända till Afghanistan, löpte risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann att Sultanis första asylansökan hade prövats omsorgsfullt. Det var klart att det förekom en omfattande våldsanvändning i Afghanistan, men detta innebar inte att varje utvisning till

SvJT 2007 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2007 973 detta land skulle strida mot artikel 3, och Sultani hade inte visat att hans personliga situation var sådan att han var utsatt för särskilda risker. Följaktligen skulle det enligt Europadomstolens mening inte innebära ett brott mot artikel 3 i konventionen om han utvisades till Afghanistan.

 

39. Loncke mot Belgien (dom 25.9.2007)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Loncke ålades att för brott mot bestämmelserna om mervärdesskatt betala, utöver skatt om cirka 900.000 euro, böter om cirka 1.800.000 euro. Han överklagade beslutet till en appellationsdomstol som avvisade överklagandet på grund av att han inte hade inbetalat de utdömda beloppen jämte ersättning för motpartens kostnader, uppgående sammanlagt till cirka 3.800.000 euro.
    Europadomstolen konstaterade att det belopp som Loncke hade ålagts att betala som villkor för att hans överklagande skulle prövas var synnerligen högt och oproportionerligt i förhållande till hans ekonomiska omständigheter. Genom kravet på betalning hade Loncke därför i strid med artikel 6:1 i konventionen gått miste om sin rätt till domstolsprövning i överinstans.

 

40. Vassilios Stavropoulos mot Grekland (dom 27.9.2007)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Vassilios Stavropoulos vägrades rätt till viss social bostad på grund av att han ägde annan egendom som han inte hade uppgett i sin bostadsansökan. Han åtalades sedan för bedrägeri och för att han hade lämnat oriktiga uppgifter, men åtalet resulterade i en frikännande dom. Trots detta avslogs hans överklagande av beslutet att inte tilldela honom en bostad med motiveringen att frikännandet inte grundats på att han var oskyldig till brotten i fråga utan på att det fanns tvivel om hans skuld. Europadomstolen fann att denna motivering var oförenlig med hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.

 

41. Dzhavadov mot Ryssland (dom 27.9.2007)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Dzhavadov ansökte hos behörigt ministerium om registrering av en tidning med namnet “Brev till presidenten”. Han fick svaret att titeln var vilseledande, eftersom den gav intrycket att tidningen var en officiell publikation. Senare fick han del av ministeriets officiella beslut att vägra registrering med motiveringen att tidningen var avsedd att täcka ett vidare fält av frågor än dess föreslagna titel angav och att endast Ryska Federationens Presidentämbete kunde ge sitt samtycke till att brev till presidenten publicerades eller till att det utgavs en tidning med sådan titel. Beslutet fastställdes av ryska domstolar.

974 Hans Danelius SvJT 2007 Europadomstolen fann att de ryska domstolarnas beslut inte hade stöd i någon lagbestämmelse och att de därmed inte hade varit förutsebara för Dzhavadov. Det var under sådana omständigheter fråga om en inskränkning i yttrandefriheten som inte hade stöd i lag och som stred mot artikel 10 i konventionen.

 

42. Nitschkes dödsbo mot Sverige (dom 27.9.2007)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Alfred Nitschke, som bedrev restaurangverksamhet, fick sin taxerade inkomst höjd och ålades att betala skattetillägg på grund av att han ansågs ha undanhållit inkomster i sina självdeklarationer. Han överklagade beslutet men vägrades inhibition, varför han för att undgå utmätning betalade in skatterna och skattetilläggen. Länsrätten fastställde sedan i huvudsak skattemyndighetens beslut, varefter Nitschke begärde ändring i kammarrätten. Medan målet var anhängigt i kammarrätten, avled Nitschke. Dödsboet fullföljde målet men hade ingen framgång i kammarrätten eller Regeringsrätten.
    Vid Europadomstolen var frågan om beslutet om skattetillägg med hänsyn till artikel 6:2 i konventionen borde ha upphävts på grund av Nitschkes död, eftersom det slutligt kommit att drabba dödsboet och inte längre honom själv.
    Europadomstolen erinrade om tidigare avgöranden i vilka det funnits strida mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen att efter den skattskyldiges död ålägga de efterlevande att betala straffskatt (A.P., M.P. och T.P samt E.L., R.L. och J.O.-L., båda mot Schweiz, se SvJT 1997 s. 765 f.). Det aktuella fallet skilde sig emellertid från de tidigare fallen i flera hänseenden. Nitschke hade sålunda under sin livstid fått sitt fall prövat av domstol i en instans, och han hade betalat de fastställda skatterna och skattetilläggen. Vidare ålåg betalningsskyldigheten hans dödsbo som juridisk person och inte de enskilda dödsbodelägarna. Under sådana förhållanden kunde det inte anses följa av oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen att besluten om skattetillägg skulle undanröjas i högre instans.