Rättsfallsöversikt — Praxis i skuldsaneringsärenden 1994–2006

 

 

Av lagmannen, jur.dr hc MIKAEL MELLQVIST

Den äldre skuldsaneringslagen (1994:334) trädde i kraft den 1 juli 1994 och upphävdes per den 1 januari 2007 då den ersattes av den nu gällande skuldsaneringslagen (2006:548). Den nya lagen skiljer sig från den äldre fram för allt vad gäller den processuella gången i ett skuldsaneringsärende.
De materiella reglerna i den nya lagen är med några smärre undantag utan ändring övertagna från den äldre. Praxis rörande den äldre lagen är därför i allra högsta grad av intresse vid tillämpningen av den nya lagen. Här lämnas en översikt över praxis kring den äldre lagens tillämpning från det att den trädde i kraft till att den upphävdes.

 

1 Inledning
Sedan den 1 januari 2007 gäller i Sverige en ny skuldsaneringslag (2006:548). Den äldre skuldsaneringslagen (1994:334) blev alltså inte äldre än 12,5 år gammal. Men den nya lagen bygger vidare på den äldre och den praxis som utvecklats kring till den äldre är alltjämt i högsta grad relevant för tillämpningen även av den nya lagen.
    I SvJT 1998 s. 134 lämnade jag en rättsfallöversikt över den då tämligen färska lagens tillämpning. Redan då hade ett förhållandevis stort antal rättsfall publicerats i såväl NJA som RH.1 Denna rättsfallsöversikt fångar in dessa rättsfall samt innehåller dessutom de rättsfall som senare har följt. Rättsfallsöversikten innehåller därför alla de rättsfall som har publicerats i NJA (20 fall) och RH (43 fall) under den äldre skuldsaneringslagens levnadshistoria.2 Några av dessa rättsfall har att göra med frågor som var specifika för den äldre lagen. När så är fallet omnäms fallet endast här med en kort notering om att det inte är av intresse för den nya lagens tillämpning. Det ska också anmärkas att rättsutvecklingen i flera — men långt ifrån alla — fall har kommit att innebära att den tidiga hovrättspraxisen har blivit frånsprungen. Jag har i görligaste mån strävat efter att ange när jag anser att så är fallet. Men jag vill ändå här generellt göra läsaren uppmärksam på att vissa äldre hovrättsfall kanske inte har annat än historiskt intresse.
    Eftersom denna rättsfallsöversikt innefattar den från 1998 förekommer här en del upprepningar av vad som sades i den översikten,

 

1 I den översikten upptogs åtta fall från Högsta domstolen och 30 fall från hovrätterna. 2 En viss brasklapp bör fogas till detta påstående. Det är alltjämt tänkbart att ärenden rörande den äldre lagens tillämpning avgörs och publiceras i NJA eller RH efter det att detta (i oktober 2007) skrivs. Rekordåret vad gäller refererad praxis är 1996 då Högsta domstolen refererade 3 fall och hovrätterna hela 21 fall.

även om de ”äldre” rättsfallsrefereraten i och för sig här genomgående är nyskrivna. Min avsikt är man inte ska behöva gå tillbaka till översikten från 1998, utan man ska kunna hålla sig till denna översikt.
    I rättsfallsöversikten avser angivna lagrum genomgående den nya lagen. I nästa kapitel finns en tablå över rättsfallen och i vilka av delavsnitten (som rör olika sakfrågor) i tredje kapitlet som respektive rättsfall kommenteras. Efter det att de olika delavsnittens rubriker har presenterats är tablån sedan tudelad. I den första delen förtecknas rättsfallen kronologiskt (NJA först, följt av RH) och där kan man se i vilka delavsnitt i tredje kapitlet som rättsfallet återfinns. I den andra delen kan man söka upp ett delavsnitt i tredje kapitlet och finna vilka rättsfall som kommenteras i just det delavsnittet.
    Det bör dock nämnas att det inte är möjligt att upprätta några vattentäta skott mellan de olika avsnitten. Ämnesindelningen som här har gjorts kan dock förhoppningsvis vara till god hjälp till den som förhållandevis snabbt vill ha besked om vilken refererad praxis som finns att tillgå för olika i ett skuldsaneringsärende uppkommande frågor.
    Själva rättsfallsöversikten — i tredje kapitlet — inleds i varje delavsnitt med komprimerade referat av rättsfallen. Om ett rättsfall finns återgivet under flera delavsnitt hänvisas till de övriga avsnitt rättsfallet förekommer. Efter det att samtliga referat har redovisats följer en kortare kommentar till fallen i avsnittet. Dessa kommentarer är inte bara kortfattade utan också inriktade på vad som först och främst kan anses vara rättsfallens prejudiciella värde. För en mera utvecklad argumentation är det med all säkerhet möjligt att använda de flesta av de angivna rättsfallen på ett mer kreativt sätt.3 Det fjärde, och avslutande, kapitlet innehåller inte något annat än just några avslutande ord om vad som kan förväntas av den fortsatta rättsutvecklingen.
    I den löpande framställningen görs hänvisningar till litteratur där de behandlade rättsfallen särskilt har kommenterats. Det görs däremot endast undantagsvis löpande hänvisningar till förarbeten eller litteratur som mer allmänt behandlar skuldsaneringslagen. Här kan dock nämnas att förarbeten till skuldsaneringslagen finns i SOU 1990:74, prop. 1993/94:123 och bet. 1993/94:LU26 samt SOU 2004:81, prop. 2005/06:124 och bet. 2005/06:LU35. Annina H Persson har i JT 2006-07 s. 86 presenterat den nya lagen och jag har tillsammans med Trygve Hellners år 2007 gett ut ”Skuldsaneringslagen — En kommentar till 2006 års lag”. Och i några få fall har jag här tilllåtit mig att ”blankt” hänvisa till vår framställning där rörande vår syn på vissa rättsfall. Det kan också nämnas att Trygve Hellners och jag har kommenterat den äldre lagen i två upplagor; år 1994 och år 2000.

 

 

3 I ett enda fall (se avsnitt 3.16) förekommer här en sådan mer utvidgad rättsfallsanalys. Den återges då i finstilt text.

2 Rättsfallsförteckning

 

Delavsnitt Berör frågor angående

 

3.1 Kvalificerad insolvens 3.2 Skuldernas ålder 3.3 Omständigheterna vid skuldernas tillkomst 3.4 Egna ansträngningar att fullgöra sina betalningsförpliktelser 3.5 Före detta näringsidkare 3.6 Aktiva näringsidkare 3.7 Skadestånd och brott 3.8 ”Straffavgifter” och skulder grundade på ansvarsgenombrott 3.9 Tvistiga/okända fordringar 3.10 Kvittning 3.11 Studieskulder 3.12 Bostadsfrågor 3.13 Pensionsförsäkringar 3.14 Skuldsaneringslagens rehabiliterande syfte 3.15 Betalningsplanen 3.16 Processuella frågor 3.17 Omprövning på ansökan av en borgenär 3.18 Omprövning på ansökan av gäldenären

 

Rättsfall Förekommer i avsnitt

 

Nytt Juridiskt Arkiv

 

NJA 1996 s. 324 3.5 NJA 1996 s. 548 3.16 NJA 1996 s. 548 3.1, 3.3 NJA 1997 s. 229 3.1, 3.16 NJA 1997 s. 341 3.2, 3.3, 3.15 NJA 1997 s. 364 3.15 NJA 1997 s. 717 3.11 NJA 1997 s. 750 3.1, 3.3, 3.15 NJA 1998 s. 15 3.15 NJA 1998 s. 259 3.5, 3.7 NJA 1998 s. 698 3.4, 3.12, 3.16 NJA 1999 s. 248 3.10 NJA 1999 s. 602 3.16 NJA 1999 s. 718 3.4, 3.12, 3.16 NJA 2001 s. 601 I 3.5 NJA 2001 s. 601 II 3.5 NJA 2003 s. 437 3.1, 3.5

NJA 2003 C 6 3.1, 3.16 NJA 2004 s. 220 3.9 NJA 2005 s. 303 3.14, 3.15, 3.17

 

Rättsfall från Hovrätterna

 

RH 1994:109 3.5 RH 1995:31 3.7, 3.14 RH 1995:132 3.3 RH 1995:139 3.16 RH 1995:153 3.1 RH 1995:154 3.6 RH 1996:7 3.5, 3.8 RH 1996:13 3.18 RH 1996:15 3.4 RH 1996:33 3.7, 3.14 RH 1996:34 3.4 RH 1996:36 3.12, 3.16 RH 1996:46 3.4 RH 1996:49 3.7, 3.14 RH 1996:52 3.4 RH 1996:57 3.1 RH 1996:59 3.16 RH 1996:63 3.12 RH 1996:65 3.6 RH 1996:72 3.1 RH 1996:93 3.4 RH 1996:95 3.6 RH 1996:102 3.3 RH 1996:123 3.1 RH 1996:125 3.11 RH 1996:129 3.1 RH 1996:140 3.11 RH 1997:15 3.3 RH 1997:27 3.2, 3.8 RH 1997:64 3.16 RH 1997:113 3.4 RH 1999:1 3.16 RH 1999:20 3.5 RH 1999:75 3.16 RH 1999:112 3.13 RH 2002:34 3.4, 3.7 RH 2003:26 3.4 RH 2003:59 3.17 RH 2004:65 3.17 RH 2004:78 3.4

RH 2005:33 3.1 RH 2007:4 3.14, 3.18 RH 2007:17 3.15, 3.18

 

Delavsnitt Rättsfall som kommenteras

 

3.1 NJA 1996 s. 548, NJA 1997 s. 229, NJA 1997 s. 750, NJA 2003 s. 437, NJA 2003 C 6, RH 1995:153, RH 1996:57, RH 1996:72, RH 1996:123, RH 1996:129, RH 2005:33 3.2 NJA 1997 s. 341, RH 1997:27 3.3 NJA 1996 s. 548, NJA 1997 s. 341, NJA 1997 s. 750, RH 1995:132, RH 1996:192, RH 1997:15 3.4 NJA 1998 s. 698, NJA 1999 s. 718, RH 1996:15, RH 1996:34, RH 1996:46, RH 1996:52, RH 1996:93, RH 1997:113, RH 2002:34, RH 2003:26, RH 2004:78 3.5 NJA 1996 s. 324, NJA 1998 s. 259, NJA 2001 s. 601 I, NJA 2001 s. 601 II, NJA 2003 s. 437, RH 1994:109, RH 1996:7, RH 1999:20 3.6 RH 1995:154, RH 1996:65, RH 1996:95 3.7 NJA 1998 s. 259, RH 1995:31, RH 1996:33, RH 1996:49, RH 2002:34 3.8 RH 1996:7, RH 1997:27 3.9 NJA 2004 s. 220 3.10 NJA 1999 s. 248 3.11 NJA 1997 s. 717, RH 1996:125, RH 1996:140 3.12 NJA 1998 s. 698, NJA 1999 s. 718, RH 1996:36, RH 1996:63 3.13 RH 1999:112 3.14 NJA 2005 s. 303, RH 1995:31, RH 1996:33, RH 1996:49, RH 2007:4 3.15 NJA NJA 1997 s. 341, NJA 1997 s. 364, NJA 1997 s. 750, NJA 1998 s. 15, NJA 2005 s. 303, RH 2007:17 3.16 NJA 1996 s. 543, NJA 1997 s. 229, NJA 1998 s. 698, NJA 1999 s. 602, NJA 1999 s. 718, NJA 2003 C 6, RH 1995:139, RH 1996:36, RH 1996:59, RH 1997:64, RH 1999:1, RH 1999:75 3.17 NJA 2005 s. 303, RH 2003:59, RH 2004:65 3.18 RH 1996:13, RH 2007:4, RH 2007:17

3 Rättsfallsgenomgång
3.1 Kvalificerad insolvens — 4 § första stycket 1
I NJA 1996 s. 548 hade gäldenären — en 49-årig kvinnlig sjukpensionär — en månadsinkomst om 7 489 kr (pension + bostadsbidrag). Hennes nettoskuldbörda var 174 971 kr. Hennes sambo tjänade 13 665 kr i månaden från en heltidsarbete och hade skulder om totalt 174 791 kr. Enligt Högsta domstolen fick hennes skuldbörda ”med hänsyn till hennes begränsade inkomst som sjukpensionär, hennes avsaknad av tillgångar samt hennes personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt anses betydande”, och fann att det kvalificerade insolvensrekvisitet var uppfyllt. Det kan anmärkas att hon enligt betalningsplanen skulle betala borgenärerna 58,01 procent av deras totala fordringar (se också avsnitt 3.3).
    I NJA 1997 s. 229, som avsåg en fråga om inledande av skuldsanering, hänvisade Högsta domstolen till ett förarbetsuttalande om att den totala skuldbördan för en person med fast och regelbunden inkomst bör uppgå till ett par hundratusen kronor för att skuldsanering ska bli aktuell (prop. 1993/94:123 s. 92) och uttalade att gäldenärens skuld, 108 000 kr, i ljuset av det uttalandet framstod som liten. Kravet på kvalificerad insolvens kunde i allmänhet inte anses uppfyllt när den samlade skulden är av denna storleksordning och, som var fallet nu, gäldenären saknade särskild försörjningsbörda och hade fasta inkomster som uppgick till 10 000 kr per månad före skatt. Av ett läkarintyg framgick emellertid att gäldenären på grund av sjukdom hade en varaktigt nedsatt arbetsförmåga som gjorde att hon inte kunde betala sin skuld inom överskådlig tid. Högsta domstolen uttalade att ”den sannolika utvecklingen under de närmaste åren är mot ökad invaliditet och ytterligare svårigheter att fullgöra arbete”. Högsta domstolen ansåg därför att kravet på kvalificerat insolvens var uppfyllt och det fanns inte grund att direkt avslå hennes ansökan om skuldsanering enligt nuvarande 13 § första stycket skuldsaneringslagen (se också avsnitt 3.16).
    I NJA 1997 s. 750 ansökte två makar med en skuldbörda om 662 071 respektive 384 799 kr om skuldsanering. Deras löner översteg inte vad som motsvarade förbehållsbeloppet enligt 7 kap. 4 och 5 §§ UB. Med hänsyn till det och till att de saknade tillgångar samt med beaktande av deras personliga och ekonomiska förhållanden fick bådas skuldbörda anses betydande. De hade tre barn (11, 14 och 15 år gamla) som de var försörjningsskyldiga mot under flera år framåt. De hade under lång tid inte kunnat betala av på sina skulder och det kunde antas att de under ytterligare inte obetydlig tid kom att sakna utrymme för betalning av skulderna eller ränta på dessa. Deras skuldbörda kunde därför förväntas öka. Högsta domstolen fann det kvalificerade insolvensrekvisitet vara uppfyllt (se avsnitt 3.3 och 3.15).

I rättsfallet NJA 2003 s. 437 hade gäldenären — en 35-årig jurist — en total skuldbörda om drygt 2 milj. kr.4 Hennes sammanlagda, månatliga inkomst var cirka 19 800 kr. Hon arbetade som utredare vid Försäkringskassan sedan år 2000. Frågan i målet var om hon kunde förväntas få ett arbete med bättre löneutveckling. Högsta domstolen fann att hennes möjligheter att få en anställning som skulle ge någon nämnvärd förbättring av hennes inkomster var mycket begränsade. Enligt domstolen är det som regel inte möjligt att betäffande en person med många yrkesverksamma år framför sig göra någon mera exakt prognos med avseende på den framtida inkomstutvecklingen. I fallet ansåg dock domstolen att möjligheterna för gäldenären att väsentligt förbättra sina inkomstförhållanden var mycket osäkra. Hon var alltså enligt domstolen kvalificerat insolvent (se avsnitt 3.5).
    I NJA 2003 C 6 ansågs gäldenären vara kvalificerat insolvent. Vid denna bedömning var gäldenärens vacklande hälsa av avgörande betydelse (se avsnitt 3.16).5 I RH 1995:153 var det frågan om en 45-årig kvinna med tre barn och en inkomst om 13 050 kr i månaden. Hennes nettoskuldbörda uppgick till 142 383 kr. Hovrätten uttalade att gäldenären torde ha åtskilliga år kvar som yrkesverksam och att hennes barn uppnått en sådan ålder att det kan förväntas att något eller några av dem inom överskådlig tid flyttar hemifrån och på så vis lättar på gäldenärens försörjningsbörda. Hovrätten ansåg att gäldenären inte var kvalificerat insolvent.
    I RH 1996:57 hade gäldenären en månadsinkomst om 13 849 kr och skulder om 273 000 kr. Hovrätten ansåg, utan någon mer konkret motivering, att kravet på kvalificerad insolvens inte var uppfyllt.
    I RH 1996:72 var den 35-årige gäldenären arbetslös och hade som inkomst A-kassa och bostadsbidrag. Hans skuldbörda var 255 676 kr. Enligt hovrätten hade några omständigheter som förhindrade att han i framtiden skulle kunna få en anställning inte framkommit. Han kunde anses ha många yrkesverksamma år framför sig. Med beaktande av det och av skuldernas storlek förelåg enligt hovrättens mening sådana svårigheter att göra en någorlunda säker prognos avseende gäldenärens förmåga att inom överskådlig tid betala sina skulder att förutsättningar saknades att bevilja honom skuldsanering, dvs. han kunde med tillräcklig grad av säkerhet inte anses vara kvalificerat insolvent.
    I RH 1996:123 rörde det sig om en 31-årig frånskild fyrabarnsmor som var utbildad undersköterska men arbetslös och som uppbar arbetslöshetsersättning med 230 kr brutto per dag. Hennes skuldbörda

 

4 Fallet har kommenterats av Annina H Persson i JT 2003–04 s. 910. 5 Fallet har kommenterats av Annina H Persson i JT 2003–04 s. 125. I fallet behandlas även andra frågor än den kvalificerade insolvensen. Den huvudsakliga (enda?) anledningen till att Högsta domstolen tog sig an fallet synes ha varit en processuell fråga som i och med den nya lagen inte längre är av intresse.

var 394 492 kr. Hovrätten ansåg att det var för tidigt att göra en tillräckligt säker prognos om gäldenärens framtida betalningsförmåga. RH 1996:129 rörde det sig om en ensamstående 37-årig kvinna med ett minderårigt barn som hade en månadsinkomst i form av arbetslöshetsunderstöd om 11 256 kr samt skulder om drygt 300 000 kr. Hovrätten uttalade att den sammanlagda skuldbördan inte var påtagligt hög och inte nämnvärt avvek från ”den nedersta gräns som i allmänhet ansetts böra gälla för att skuldsanering överhuvudtaget skall kunna komma i fråga”. Hovrätten fann vidare att det var för tidigt att göra en tillräckligt säker prognos beträffande en arbetslös gäldenärs framtida betalningsförmåga och ansökan om skuldsanering avslogs. Hon ansågs alltså inte vara kvalificerat insolvent.
    I RH 2005:33 var den 63-årige gäldenärens totala skuldbörda 467 297 kr. Hon tjänade 15 949 kr i månaden men inkomsten skulle inom kort sjunka till 12 296 kr. Hon ansågs ha ett överskott att använda till skuldbetalning per månad om 8 608 kr (4 548 kr efter löneminskningen) och skulle inom tolv år kunna betala borgenärerna till fullo. Hon ansågs inte vara kvalificerat insolvent. Det kan noteras att gäldenären vid tidpunkten för ansökningen om skuldsanering under cirka tio års tid varit föremål för löneutmätning. Kommentar: Inför tillkomsten av den äldre skuldsaneringslagen rörde sig diskussionen mycket kring vilken nedre gräns som skulle gälla för den totala skuldbördan för att skuldsanering skulle kunna komma i fråga. Den äldre lagen kom dock — lika litet som den nu gällande — att föreskriva någon sådan gräns. Några mindre väl formulerade uttalanden i förarbetena (se prop. 1993/94:123 s. 93, jfr också RH 1996:129 samt RH 1995:153 och RH 1996:57 som samtliga kan sägas vara obsoleta) kunde dock föra tankarna till att någon gräns ändå skulle tillämpas. Så är det inte, vilket om inte annat tydligt framgår av de här redovisade besluten från Högsta domstolen (se t.ex. NJA 1996 s. 548 och 1997 s. 229). I stället är det frågan om att jämföra å ena sidan den totala skuldbördan med å andra sidan (i praktiken) de framtida inkomsterna. Om de senare inte räcker till att löpande betala av på skulden (amortering och ränta) är gäldenären insolvent och om denna oförmåga bedöms som varaktig är gäldenären kvalificerat insolvent.
    Den största svårigheten vid bedömningen har visat sig vara att göra en tillräckligt säker prognos beträffande gäldenärens framtida inkomster. I hovrättspraxis (i stort sett i samtliga här angivna hovrättsfall från 1990-talet) har denna svårighet ofta lett till avslag. NJA 2003 s. 437 kan däremot ses som ett exempel på att man fört utvecklingen framåt och ”vågat” anta att gäldenärens inkomstutveckling inte skulle bli sådan att hennes överskuldsättning skulle kunna hävas utan skuldsanering. I anledning av detta ska endast följande sägas. För det första räcker det enligt lagtexten att det kan antas att gäldenärens insolvens är bestående. Det innebär att att kravet inte är särskilt högt ställt för

att man ska kunna göra bedömningen att betalningsoförmågan är bestående. För det andra sägs i lagtexten att bedömning ska avse överskådlig tid. Det är alltså inte frågan om att man ska ägna sig åt något skådande in i en avlägsen framtid. Och för det tredje kan man möjligen finna stöd i praxis för att bedömning måste ta sin utgångspunkt i de vid tidpunkten för bedömningen rådande förhållandena. Från denna utgångspunkt har man sedan att göra realistiska, sannolika och konkreta antaganden om inkomstutvecklingen i det enskilda fallet. Stöd för detta synsätt kan alltså hämtas från NJA 2003 s. 437. Svepande formuleringar om att en ung människa i allmänhet kan ha många yrkesverksamma år framför sig, kan tänkas skaffa sig utbildning, kan friskna till och att det kan komma en högkonjunktur etc. borde alltså inte duga som skäl för slutsatsen att kravet på kvalificerad insolvens inte är uppfyllt.
    I RH 2005:33 kan man säga att bedömningen var väl sträng mot gäldenären. I fallet förefaller skälighetsrekvisitet vara uppfyllt med råge. Även om man inte får tillåta att det påverkar bedömningen av den kvalificerade insolvensen, finns det fog för att hävda att det senare kriteriet är uppfyllt på ”egna meriter”.

 

3.2 Skuldernas ålder — 4 § första stycket 2 och tredje stycket
I rättsfallet NJA 1997 s. 341 (utförligare refererat i avsnitt 3.3, se också avsnitt 3.15) hade gäldenären efter en ofördelaktig fastighetsförsäljning en huvudsaklig skuldbörda som var åtta år gammal vid ansökningstillfället. Problemen med överskuldsättning hade varat i tre år. Högsta domstolen angav i domskälen att denna ”problemtid” borde räcka vid skälighetsprövningen. Gäldenären beviljades skuldsanering.
    I RH 1997:27 hade gäldenären av en en total nettoskuldbörda om 740 000 kr, cirka 60 000 kr som avsåg obetalda felparkeringsavgifter. De senare var uppkomna 1–4 år före ansökan om skuldsanering. Hovrätten ansåg att det med hänsyn till det stora antal felparkeringsavgifter som gäldenären hade ådragit sig och till den förhållandevis korta tid som hade gått sedan hon ådrog sig dessa innebar att den inte var skäligt att bevilja henne skuldsanering (se avsnitt 3.8). Kommentar: Det förhållandet att man ska ta särskild hänsyn till skuldernas ålder är tänkt att utgöra ett hinder mot att någon på kort tid drar på sig stora skulder och snabbt därefter får skulderna sanerade (jfr Högsta domstolens uttalande i NJA 1997 s. 341). Men skuldernas ålder, dvs. den tid som förflutit från det att skulden uppkom till dess att ansökan om skuldsanering ges in, borde egentligen inte vara någon särskilt relevant omständighet. Det framgår också av NJA 1997 s. 341 där Högsta domstolen ”glider undan” från den frågan och i stället fäster sig vid ”problemtiden”, dvs. hur lång tid gäldenären har lidit av problem med överskuldsättning. Det senare är däremot i hög grad relevant, även om den omständigheten i lagtexten inte omnämns särskilt. Inom ramen för den allmänna skälighetsbedömningen är dock

detta — i och med det nämnda rättsfallet från Högsta domstolen — en viktig omständighet att beakta. Och i det fallet ansågs en ”problemtid” om tre år inte hindra skuldsanering. I hovrättsfallet från 1997 synes den avgörande avslagsgrunden vara skuldernas karaktär, inte deras ålder.

 

3.3 Omständigheterna vid skuldernas tillkomst — 4 § första stycket 2 och tredje stycket
I NJA 1996 s. 548 hade gäldenären använt merparten av de 174 971 kr hon hade i skuld till inköp av alkohol. Alkoholmissbruket hade samband med psykisk ohälsa. Hon hade vid tidpunkten för ansökan om skuldsanering kommit att bemästra sina alkoholproblem och Högsta domstolen ansåg att det ur rehabiliteringssynpunkt var viktigt för henne att få ordning även på de ekonomiska problemen (se också avsnitt 3.1).
    I NJA 1997 s. 341 hade gäldenären tillsammans med sin make 1987 köpt en fastighet för bostadsändamål. Anskaffningskostnaden var 1,3– 1,4 mkr. Fastigheten, som belånades för 1 373 000 kr, hade redan omedelbart efter färdigställandet av en byggnad på den ett marknadsvärde som understeg denna summa. Till följd av betalningssvårigheter såldes fastigheten 1993 för 700 000 kr, varför gäldenären fick en restskuld inklusive upplupna räntor uppgående till drygt detta belopp. Högsta domstolen uttalade att skuldsaneringslagen inte är avsedd att ge t.ex. den som gjort ett ofördelaktigt köp på kredit tillfälle att omedelbart komma ifrån de privatekonomiska konsekvenserna av detta genom skuldsanering. Högsta domstolen fann att gäldenärens uppgifter tydde på att makarna redan genom fastighetsförvärvet försatt sig i en utsatt ekonomisk situation. Deras betalningsproblem blev tydliga under 1992 då fastighetspriserna sjönk dramatiskt. Efter flera försök att sälja fastigheten antog makarna slutligen priset om 700 000 kr. Enligt domstolen visade detta att makarna redan 1992 ”råkat in i en sådan överskuldsättning” som nämns i förarbetena till skuldsaneringslagen. Det ansågs skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (se också avsnitt 3.2 och 3.15).
    I NJA 1997 s. 750 anger Högsta domstolen vid skälighetsbedömningen att inget har framkommit som ger anledning att anta att skulderna har uppkommit på grund av ekonomiskt lättsinne eller att gäldenärerna har handlat illojalt mot borgenärerna och att de har försökt att nå en uppgörelse med borgenärerna (se avsnitt 3.1. och 3.15).
    I RH 1995:132 var gäldenärens månadsinkomst cirka 20 000 kr och hennes totala skuldbörda drygt 1 mkr. Skulderna avsåg flera utlandsresor per år med familjen, dyrbara möbler, kläder etc. Denna konsumtion överskred vida familjens ekonomiska resurser. En lotterivinst om 730 000 kr hade inte heller använts för att sanera ekonomin. Hovrätten ansåg att det inte vore förenligt med vare sig den allmänna betalningsmoralen eller kravet på likabehandling av gäldenärer i samma

situation att bevilja gäldenären skuldsanering. Domstolen framhåller att ifrågavarande konsumtion, ”låt vara av stort rekreativt värde, säkerligen inte varit nödvändig”.
    I RH 1996:102 hade gäldenären en månadsinkomst brutto om 8 000 kr och hans hustru tjänade det dubbla. Båda hade vissa tillgångar. Gäldenären hade en total skuldbörda om 3 479 011 kr. Skulderna härrörde från misslyckade optionsaffärer under hösten år 1987. Hovrätten uttalade av skuldernas karaktär inte var något absolut förbud mot skuldsanering, men att den restriktivitet som generellt föreligger vid beviljande av skuldsanering framstår som än mer väsentlig vid skuldsättning till följd av värdepappersaffärer. Hovrätten ansåg att det inte vore skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
    I RH 1997:15 hade gäldenären en total skuldbörda om cirka 1,5 mkr, av vilken drygt 1 mkr avsåg borgensåtaganden. Han tjänade 22 270 kr brutto per månad. Borgensåtagandena — liksom hans egna lån — avsåg finansiering av dyrbara kurser utomlands i scientologkyrkans regi. Han var inte närmare bekant med den låntagare han hade tecknat borgen för och han hade utgått från att han aldrig skulle behöva infria sina borgensåtaganden. Hovrätten ansåg att gäldenären ingått borgen för betydande belopp utan vare sig förmåga eller avsikt att göra rätt för sig. Det kunde därför inte anses skäligt att bevilja honom skuldsanering. Kommentar: Praxis ligger här helt i linje med vad som har uttalats i förarbetena och också vad som anses vara viktigt ur ”samhällsmoralisk” synvinkel. Skulder hänförliga till lyxkonsumtion och riskfyllda spekulationer i värdepapper är diskvalificerande i ett skuldsaneringsperspektiv. Att lånade pengar använts för att underhålla ett alkoholmissbruk hindrade dock i NJA 1996 s. 548 inte skuldsanering. Av betydelse var då dock att missbruket, som hade upphört, hade samband med psykisk ohälsa.
    Rättsfallet NJA 1997 s. 750 är intressant ur metodsynvinkel. Högsta domstolen ”prickar” här vid skälighetsbedömningen av att ett antal omständigheter som skulle ha kunnat verka hindrande för skuldsanering inte är för handen. Fallet kan också anses intressant mot bakgrund av att skuldsaneringslagen (såväl den nuvarande som den äldre) har ett positivt formulerat skälighetsrekvisit, dvs. man ska konstatera att det är skäligt att bevilja sökanden skuldsanering. I SOU 2004:81 föreslogs att detta rekvisit i den nya lagen i stället skulle formuleras negativt, dvs. det skulle vara tillräckligt att man konstaterade att det inte var oskäligt att bevilja sökanden skuldsanering.6 Det förslaget ledde dock inte till lagstiftning.7 Det nu nämnda fallet från Högsta domstolen kan dock i någon mån sägas innefatta en tillämpning som om rekvisitet vore negativt formulerat, även om Högsta domstolen i sin konklusion håller sig till ett positivt formulerat skälighetsrekvisit.

 

6 Se SOU 2004:81 s. 223 f. och s. 264 f.; jfr Lagrådet i prop. 1993/94:123 s. 301 f. 7 Se prop. 2005/06:124 s. 40 f.

Ett annat sätt att se på detta är som regeringen gjorde i det lagstiftningsärende som frambringade den nya skuldsaneringslagen, nämligen att det i praktiken spelar mindre (ingen?) roll om skälighetsrekvisitet är formulerat positivt eller negativt.8

3.4 Gäldenärens egna ansträngningar — 4 § första stycket 2 och tredje stycket
I NJA 1998 s. 698 hade två förtidspensionerade äkta makar ansökt om skuldsanering. Hovrätten ansåg att makarnas borgenärskontakter i syfte att nå en uppgörelse framstod väl magra. Högsta domstolen uttalade dock att den skrivelse makarna riktat till sina borgenärer är tämligen utförlig om hänsyn tas till de bilagor som åberopas i form av budget, skuldöversikt, borgenärsförteckning samt en närmare redogörelse för skuldernas uppkomst. Enligt Högsta domstolens mening hade makarna gjort vad som skäligen kunde krävas av dem vad gäller att på egen hand söka nå en uppgörelse med borgenärerna (se avsnitt 3.12 och 3.16).
    I NJA 1999 s. 718 var det skälighetskriteriet som prövades enligt (numera) 13 § första stycket. Frågan gällde om två makar, som var för sig ansökt om skuldsanering, gjort tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser. Vad som därvid var av särskild betydelse var huruvida de var skyldiga att avyttra en utanför Örebro belägen fastighet, där hustrun bodde, och om det kunde krävas att båda bosatte sig t.ex. i en tvårumslägenhet i Stockholm, där mannen (byggnadsarbetare) för sitt arbete hyrde en inackorderingslägenhet. I Högsta domstolen saknades det de uppgifter som behövdes för att kunna göra en mer detaljerad jämförelse i fråga om de ekonomiska verkningarna mellan de två alternativen. Domstolen framhöll emellertid att den jämförelse som skulle göras fick med hänsyn till att prövningen endast gällde om skuldsanering över huvud taget skulle inledas vara ”tämligen grov”. Vid en sådan jämförelse framstod inte som klart att ”försäljningsalternativet” innebar ett bättre utfall för borgenärskollektivet än ett bibehållande av makarnas bosättning. Domstolen beslutade därför om inledande av skuldsanering (se avsnitt 3.12 och 3.16).
    I RH 1996:15 flyttade gäldenären under det att hans skuldsaneringsärende handlades från en trerumslägenhet som kostade cirka 5 000 kr i månaden i hyra till en om fyra rum och kök där månadshyran var drygt 10 000 kr. Hovrätten ansåg att gäldenären borde ha anpassat sina bostadskostnader till en nivå som varit rimlig med hänsyn till den situation han befann sig i. Med hänsyn till det och till att vissa skulder var tämligen färska samt att f.d. hustrun var medgäldenär till vissa skulder ansåg hovrätten vid en samlad totalbedömning att det inte var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
    I rättsfallet RH 1996:34 vistades en arbetslös gäldenär längre perioder i Portugal. Frågan var om hon gjort tillräckliga ansträngningar för

 

8 Jfr Hellners/Mellqvist, Skuldsaneringslagen. En kommentar till 2006 års lag, s. 74 f.

att söka arbete eller utbildning. Hovrätten konstaterade att det i kravet på att gäldenären anstränger sig för att reda ut sina ekonomiska problem ligger att denne aktivt ska söka arbete och stå till arbetsmarknadens förfogande. Gäldenären var dock 51 år gammal och torde, enligt hovrätten, ha begränsade utsikter att få en fast anställning som skulle kunna innebära att hon i någon mer betydnade mån skulle kunna betala av på sina skulder. Vid en totalbedömning av skäligheten skulle hennes utlandsvistelser inte medföra att skuldsanering för hennes del inte var skälig.
    I RH 1996:46 hade den sökande gäldenären, trots att han hade ett betalningsutrymme, under tre års tid inte betalt något alls till sina borgenärer. I fallet hade gäldenären också, när han erbjöd sina borgenärer en avbetalningsplan, förtigit vissa av sina inkomster. Enligt hovrätten hade gäldenären inte gjort tillräckliga ansträngningar vare sig för att fullgöra sina förpliktelser mot borgenärerna eller för att på egen hand nå en uppgörelse med dessa. Det ansågs därför inte skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
    I RH 1996:52 ansågs innehav av handikappanpassad bil, värd 44 000 kr, inte utgöra hinder mot skuldsanering. Hovrätten uttalade att inköpet av bilen hade finansierats av Försäkringskassan och att gäldenären behövde bilen för att fullgöra de tolkuppdrag han i begränsad omfattning erhöll.
    I RH 1996:93 hade gäldenären tillskrivit några av sina borgenärer och framställt önskemål om avbetalning av skulderna. Däremot hade han inte kontaktat samtliga borgenärer och inte heller informerat dessa om sin totala ekonomiska situation. Gäldenären ansågs inte ha gjort tillräckligt för att nå en uppgörelse med borgenärerna och därför var det inte skäligt att bevilja honom skuldsanering.
    I RH 1997:113 hade gäldenären varken informerat sina största fordringsägare om sina ekonomiska problem eller sökt nå en uppgörelse. Gäldenären hade också fortsatt att skuldsätta sig efter det att hon förlorat sitt arbete och trots att hon ansökt om skuldsanering. Enligt hovrätten hade gäldenären inte uppfyllt kravet på att gäldenären först på egen hand ska försöka lösa sina ekonomiska problem och inte heller avstått från att öka sin skuldbörda trots att hon ansökt om skuldsanering, vilket hovrätten ansåg betänkligt med hänsyn till den allmänna betalningsmoralen.
    Hovrättsfallet RH 2002:34 redovisas och kommenteras nedan i avsnitt 3.7.
    I RH 2003:26 ansåg hovrätten att de ansträngningar man som gäldenär gjort för att förnöja borgenärerna måste anses ha en framträdande plats bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid skälighetsbedömning och att även en förhållandevis liten brist vid uppfyllandet av detta krav kan medföra att det inte är skäligt att bifalla en ansökan om skuldsanering. De två äkta makar som fallet avser borde enligt hovrätten ha kunnat disponera sina tillgängliga medel på ett

sätt som varit till större fördel för borgenärerna. Konkret hade makarna — i stället för att betala av på sina skulder — använt pengar till bl.a. klädinköp, köp av möbler och en stereoanläggning m.m.
    I RH 2004:78 bodde gäldenären tillsammans med fru och två barn i en femrumslägenhet på Östermalm i Stockholm och månadshyran var 10 654 kr. Hovrätten ansåg att gäldenären borde minska sina bostadskostnader för att komma i fråga för skuldsanering. Det förhållandet att gäldenären av medicinska och sociala skäl kunde anses ha särskild anledning att behålla sin bostad föranledde inte någon annan bedömning. Kommentar: I den äldre skuldsaneringslagen angavs i 4 § tredje stycket de ansträngningar som gäldenären hade gjort för att nå en uppgörelse med borgenärerna som en omständighet som särskilt skulle beaktas vid skälighetsbedömningen. Denna omständighet har utmönstrats i den nya lagen. Fallen NJA 1998 s. 698 och RH 1996:93 rör huvudsakligen en tillämpning av denna numera utmönstrade omständighet. Dessa fall är därför nu av mindre intresse. Anledningen till att denna omständighet inte längre ska beaktas särskilt har bl.a. att göra med att underrättspraxis (jfr RH 1996:93) hade formaliserat detta krav i allt för hög grad och därmed hade det blivit för strängt. I t.ex. de många fall där gäldenären inte har något alls att erbjuda borgenärerna blev kravet på att försöka nå en uppgörelse direkt innehållslöst. Inom ramen för den totalbedömning skälighetsrekvisitet innefattar kan dock alltjämt ackordsansträngningar — eller frånvaron av sådana — från gäldenärens sida tillmätas betydelse.
    Lagens krav på att gäldenären ska ha gjort ansträngningar för att betala av på sina skulder har i den praxis som här har redovisats ansetts vara av central betydelse. Det betyder t.ex. att man som gäldenär måste betala av på skulderna även om man saknar förmåga att fullt ut fullgöra sina förpliktelser. Det betyder vidare att man måste se till att minimera sina utgifter, särskilt återkommande sådana som t.ex. bostadskostnaden, för att kunna komma i fråga för skuldsanering, jfr NJA 1999 s. 718.
    Rättsfallet RH 1996:34 är intressant såtillvida att det belyser att en enstaka omständighet som talar mot skuldsanering vid totalbedömningen kan neutraliseras så att den inte verkar hindrande för gäldenären.

 

3.5 Före detta näringsidkare — 4 § första stycket 2
I NJA 1996 s. 324 har skuldsanering ansetts kunna beviljas en 29-årig man med betydande nettoskuldbörda, härrörande från en tidigare bedriven näringsverksamhet. Skulderna var fem till sju år gamla. Högsta domstolen uttalade att det förhållandet att det var frågan om skulder med anknytning till näringsverksamhet normalt ska betraktas positivt vid skälighetesbedömningen. Med hänsyn till det och till att det inte hade framkommit något som tydde på att den bedrivna när-

ingsverksamhten inte varit seriös ansåg domstolen att det var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
    I NJA 1998 s. 259 ansökte en 50-årig studerande man om skuldsanering. Han hade ett total nettoskuldbörda om cirka 2,4 mkr. 1,7 mkr av skulderna avsåg skulder uppkomna genom ställföreträdaransvar. Gäldenären hade drivit näringsverksamhet i aktiebolagsform och av grov oaktsamhet underlåtit att betala mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och innehållen preliminärskatt. Huvuddelen av de resterande skulderna hade anknytning till den tidigare bedrivna näringsverksamheten. I sammanhanget dömdes han också för brott mot uppbördslagen (numera skattebetalningslagen). Högsta domstolen framhöll att brottsligheten avsett sammanlagt stora belopp och pågått under lång tid. Skuldsättningen hade härigenom ökat väsentligt. Mannen hade med andra ord använt skattemedel som riskkapital i bolagen. Det framstod enligt domstolen mot denna bakgrund inte som skäligt att bevilja honom skuldsanering (se avsnitt 3.7).
    I NJA 2001 s. 601 I hade gäldenären — en f.d. näringsidkare — en total näringsrelaterad skuldbörda om cirka 19 milj. kr. Högsta domstolen påpekade att den verksamhet som gäldenären bedrivit varit ekonomiskt omfattande och uppenbarligen till inte obetydlig del varit beroende av den värdestegring som under flera år (i början av 1990talet) präglade fastighets- och aktiemarknaden. Det hade således varit fråga om en verksamhet som innehållit klart spekulativa inslag och inneburit ett högt risktagande. Gäldenären hade tagit krediter och iklätt sig borgensansvar till belopp som långt överstigit hans betalningsförmåga. Högsta domstolen fann att det inte var skäligt att bevilja honom skuldsanering. Av samma skäl beviljades inte heller gäldenärens hustru skuldsanering (NJA 2001 s. 601 II). Hennes skulder hade uppkommit genom att hon på skilda sätt varit inblandad i makens affärsverksamhet. Det förhållandet att hon därvid förlitat sig på sin make kunde enligt domstolen inte anses tillräckligt ursäktligt.
    I NJA 2003 s. 437 rörde det sig om skulder, drygt 2 mkr, hänförliga till en tidigare bedriven näringsverksamhet.9 Gäldenären hade ådragit sig huvuddelen av sina skulder på grund av borgensåtaganden för en av henne och hennes tidigare sambo bedriven affärsverksamhet; en typisk kvinnoskuld.10 De hade dessutom båda två dömts för oredlighetsbrott i samband med att verksamheten försattes i konkurs. Högsta domstolen ansåg dock att detta — bl.a. med hänsyn till den långa tid (cirka 13 år) som förflutit — inte hindrade skuldsanering (se avsnitt 3.1).
    I RH 1994:109 hade gäldenären en skuldbörda om 465 000 kr. Skulderna hänförde sig till borgensåtaganden gäldenären gjort för sin f.d. sambo i hans näringsverksamhet. Sambon dömdes sedermera för grov brottslighet till frihetsstraff. Gäldenären själv var aldrig misstänkt

 

9 Fallet har kommenterats av Annina H Persson i JT 2003–04 s. 910. 10 Angående kvinnoskuld, se Annina H Persson i JT 2003–04 s. 917.

för något brott. Hovrätten framhöll att det saknades anledning att ifrågasätta gäldenärens uppgift att hon i den tidigare verksamheten ekonomiskt utnyttjats av sambon och ansåg med hänsyn till detta och till omständigheterna i övrigt att det var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.
    I RH 1996:7 hade gäldenären ålagts betalningsansvar (s.k. ställföreträdaransvar) enligt 77 a § uppbördslagen (numera skattebetalningslagen) grundat på grovt oaktsamt handlande. Betalningsansvaret omfattade 331 000 kr avseende obetalda skatter och arbetsgivaravgifter. Hovrätten ansåg att det inte var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (se avsnitt 3.8).
    I RH 1999:20 hade gäldenären — en f.d. näringsidkare — skulder om totalt 2 757 081 kr. Av denna skuldbörda härrörde cirka 1,6 mkr från en tidigare bedriven näringsverksamhet. Skulden var ursprungligen cirka 1 mkr, men hade genom räntor vuxit till 1,6 mkr. 800 000 kr av skulderna hänförde sig till att gäldenären, tillsammans med sin hustru, några år efter det att näringsverksamhetsskulden hade uppstått köpt en fastighet och renoverat den samt senare sålt den med förlust. Enligt hovrätten framstod det som mindre väl övervägt och som prov på ett högt risktagande att gäldenären redan ett par år efter det att han ådragit sig skulderna på 1 mkr — och utan att han under mellantiden betalat något av bankskulden — inlåta sig på fastighetsaffären. På grund av det ansåg hovrätten att det inte var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Kommentar: Före detta näringsidkare med kvarstående skulder från näringsverksamheten ska enligt förarbetena behandlas positivt vid bedömningen i ett skuldsaneringsärende (se prop. 1993/94:123 s. 89). Detta uttalande har också anammats i praxis, så länge det har varit frågan om en seriöst bedriven verksamhet utan spekulativa inslag. Om gäldenären har ådragit sig skulder på grund av brottsligt förfarande eller vårdslöst handlande (vilket inkluderar ett högt risktagande) när han eller hon bedrev sin näringsverksamhet bryts dock den positiva presumtionen, vilket tydligt följer av praxis (och även uttalanden i förarbetena).

 

3.6 Aktiva näringidkare — 5 §
I RH 1995:154 ansökte en frilanstecknare om skuldsanering. Han hade ett ”uppdragsavtal” med ett serieförlag som var exklusivt i den meningen att gäldenären inte var tilltåten att utföra arbete för något annat förlag. Avtalet bestämde arbetets omfattning, ersättning för levererat material samt skyldighet för förlaget att betala semesterlön och sociala kostnader. Förlaget stod för materialkostnaderna och gäldenären omfattades av de löneförhandlingar som fördes för de anställda vid förlaget. Hovrätten fann att avtalet i stället var att betrakta som ett anställningsavtal och gäldenären således var att se som an-

ställd. Det fanns inte något hinder mot skuldsanering av det skälet att gäldenären skulle vara att anse som näringsidkare.
    I RH 1996:65 var skuldsaneringssökanden anställd av ett aktiebolag. Han var firmatecknare i bolaget och tillsammans med ytterligare en person de enda som var verksamma i det. Bolagets aktier ägdes till femtio procent av sökandens f.d. sambo och till femtio procent av ägaren till den fastighet där bolaget bedrev sin verksamhet. Hovrätten ansåg att den sökande gäldenären i formell mening inte var näringsidkare, men att han vid den allmänna skälighetsprövningen ansågs ha ett sådant inflytande över bolagets verksamhet att det inte var skäligt att bevilja honom skuldsanering.
    I RH 1996:95 bedrevs näringsverksamhet av ett aktiebolag där sökanden var ensam aktieägare och även anställd. Hovrätten fann att också den sökande gäldenären var att betrakta som näringsidkare. Hovrätten hämtade för sitt avgörande vägledning från andra rättsområden där begreppet näringsidkare förekommer och framhöll det eftersträvansvärda i en enhetlig rättstillämpning. Bland annat hänvisades till avgöranden rörande tillämpningen av (den äldre) rättshjälpslagen. Kommentar: Även om aktiva näringidkare formellt sett inte är uteslutna från skuldsaneringslagen är utrymmet i realiteten ytterst litet för en näringsidkare att kunna beviljas skuldsanering. Möjligheten för denna kategori att över huvud taget kunna beviljas skuldsanering infördes i den äldre skuldsaneringslagen några år efter den lagens tillkomst (se 5 §, förutvarande 4 a § och prop. 1995/96:5 s. 163 f. och s. 241 f.). I bestämmelsen föreskrivs att verksamheten måste vara såväl av ringa omfattning som av enkel beskaffenhet. I praktiken innebär det att endast s.k. extraknäckare kan komma i fråga. Och extraknäcket ska då vara ”litet”.
    De hovrättsfall som här har redovisats rör samtliga frågan om sökanden formellt sett faller under 5 § eller inte. Något refererat fall rörande de materiella rekvisiten i 5 § finns inte. I hovrättsfallet från 1995 ansågs den sökande gäldenären helt enkelt inte vara näringsidkare. Det kom man fram till genom en tolkning av ett avtal som enligt hovrätten innebar att han var att betrakta som en anställd arbetstagare. I det första hovrättsfallet från 1996 ansågs gäldenären inte heller vara näringsidkare. Bestämmelserna i 5 § tillämpades därför inte. Men gäldenärens relation till en viss bedriven näringsverksamhet ansågs vid den allmänna skälighetsbedömningen (4 § första stycket 2) hindra skuldsanering. Om det andra fallet från 1996 kan man väl kort och gott säga att det förefaller som om avsikten att uppnå en enhetlig bedömning är just det som inte uppnås.

 

3.7 Skulder på grund av brott och skadestånd
I NJA 1998 s. 259 hade gäldenären dömts för brott mot uppbördslagen (numera skattebetalningslagen). Högsta domstolen framhöll att

brottsligheten avsett sammanlagt stora belopp och pågått under lång tid. Skuldsättningen hade härigenom ökat väsentligt. Det framstod enligt domstolen mot denna bakgrund inte som skäligt att bevilja honom skuldsanering (fallet utförligare refererat i avsnitt 3.5).
    I RH 1995:31 var gäldenären skyldig ett stort antal borgenärer sammanlagt 340 000 kr. Han hade dömts för grovt bedrägeri och ålagts att betala skadestånd med nämnda belopp. Totalt hade han dock genom bedrägerier tillskansat sig varor till ett värde om 700 000 kr. Brotten begicks emellertid under inflytande av en allvarlig psykisk störning. I skuldsaneringsärendet ansåg hovrätten att brotten och skadeståndet inte hindrade skuldsanering. Hovrätten hänvisade i sina skäl bl.a. till skuldsaneringslagens rehabiliterande syfte (se avsnitt 3.14).
    I RH 1996:33 hade gäldenären en skuldbörda på totalt cirka 530 000 kr, varav 225 000 kr hänförde sig till skadestånd på grund av trafikonykterhetsbrott. Förekomsten av skadeståndet ansågs inte hindra skuldsanering. Vid tidpunkten för skuldsaneringen var skadeståndsskulden cirka sju år gammal. Gäldenären hade också kommit till rätta med det missbruk han var hemfallen åt vid tidpunkten då brotten begicks. I beslutet hänvisades uttryckligen till gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering (se avsnitt 3.14).
    I RH 1996:49 var gäldenärens totala skuldbörda drygt 300 000 kr. Omkring 136 000 kr utgjordes av skadestånd på grund av bedrägeribrott. Hovrätten framhöll i sitt beslut att gäldenären hade ansträngt sig för att göra rätt för sig. Bland annat hade han, trots att han var sjukpensionär, betalat av på skulderna och träffat en ackordsuppgörelse med sin största fordringsägare. Den psykiska sjukdom han led av vid tidpunkten för brottens begående hade gäldenären nu kommit till rätta med. Med hänsyn till detta och till att skadeståndsskulderna var äldre än sju år förelåg enligt hovrätten ett sådant undantagsfall att det var skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (se avsnitt 3.14).
    I RH 2002:34 var det fråga om en man vars skuldbörda om cirka 520 000 kr i sin helhet härrörde från en förlustförsäljning av en bostadsrätt. Gäldenären hade under 1990-talet vid upprepade tillfällen dömts till fängelse för bl.a. misshandel och tillgreppsbrott. Han hade också fått ett strafföreläggande för ett tillgreppsbrott begånget under år 2000. Hovrätten, som inte beviljade skuldsanering, ansåg att brottsligheten inte låg så långt tillbaka i tiden att den kunde lämnas utan avseende vid skälighetsprövningen. Gäldenären hade genom sitt levnadssätt försatt sig i en situation där han inte kunnat skaffa sig tillräckliga inkomster för att fullgöra sin betalningsförpliktelse (se avsnitt 3.4). Kommentar: Skulder som är hänförliga till begångna brott och skadestånd har i praxis ansetts verka i hindrande riktning vid en skuldsaneringsbedömning. Det ligger helt i linje med vad lagstiftaren har avsett. Men man kan av praxis utläsa att det är av stor betydelse om

skulder av dessa slag är äldre eller färskare. I det förra fallet behöver skuldsanering inte vara utesluten (jfr också avsnitt 3.14).
    Hovrättsfallet RH 2002:34 handlade om en man dömd för brott, men där skulderna inte var hänförliga till denna brottslighet. Men brottsligheten fick ändå negativ betydelse för honom på så vis att han genom att ägna sig åt brott hade minskat sina möjligheter att tjäna pengar så att han kunnat betala sina skulder. Man kan säga att det snarast är frågan om en tillämpning av bestämmelsen om att man särskilt ska beakta vilka ansträngningar gäldenären gjort för att fullgöra sina förpliktelser mot borgenärerna. Det är i dessa ansträngningar han hade brustit. Det är det direkta skälet för avslaget. Brottsligheten är endast ett indirekt skäl. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att detta indirekta skäl ofta får genomslag i det att den som sysslar med kriminalitet sällan gör några ansträngningar för att betala av på sina skulder.

 

3.8 ”Straffavgifter” och skulder grundade på ansvarsgenombrott
I RH 1996:7 hade gäldenären ålagts betalningsansvar (s.k. ställföreträdaransvar) enligt 77 a § uppbördslagen (numera skattebetalningslagen) grundat på grovt oaktsamt handlande. Betalningsansvaret omfattade 331 000 kr avseende obetalda skatter och arbetsgivaravgifter. Hovrätten avslog ansökan om skuldsanering på grund av det inte kunde anses skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (se avsnitt 3.5).
    I RH 1997:27 hade gäldenären av en total nettoskuldbörda om 740 000 kr, cirka 60 000 kr som avsåg obetalda felparkeringsavgifter. De senare var uppkomna 1–4 år före ansökan om skuldsanering. Hovrätten ansåg att det, med hänsyn till det stora antal felparkeringsavgifter som gäldenären hade ådragit sig och till den förhållandevis korta tid som hade gått sedan hon ådrog sig dessa, innebar att det inte var skäligt att bevilja henne skuldsanering (se avsnitt 3.2).
Kommentar: I förarbetena diskuteras frågan om bötesskulder hindrar skuldsanering och om sådana skulder i förekommande fall kan saneras.11 Svaret är där att sådana skulder inte i och för sig utgör hinder mot skuldsanering och att de i förekommande fall saneras enligt huvudregeln. Skulder som kan sägs likna bötesskulden är skulder avseende ”straffavgifter” och ansvarsgenombrott. Sådana skulder har för övrigt vissa likheter även med skadeståndsskulden. Även om bötersskulder och liknande skulder enligt uttalanden i förarbetena inte utgör ett absolut hinder mot skuldsanering verkar sådana skulder vid skälighetsbedömningen i hindrande riktning, vilket de två här redovisade fallen visar. Men om skulderna ligger mycket långt tillbaka i tiden kan skuldsanering säkerligen ändå komma i fråga.

 

 

11 Se ang. detta Hellners/Mellqvist, Skuldsaneringslagen. En kommentar till 2006 års lag, s. 57 f.

3.9 Tvistiga/Okända fordringar — 7 § tredje stycket 5 och 23 § första stycket andra meningen
I NJA 2004 s. 220 beviljades gäldenären skuldsanering varvid en viss fordran inte var känd i det förfarandet.12 Fordringen utgjordes av ett regressanspråk borgenären hade mot gäldenären eftersom hon hade till fullo betalt en fordran för vilken de båda bar ett solidariskt ansvar. När borgenären sedermera gjorde fordringen gällande i en ansökan om betalningsföreläggande invände gäldenären att fordringen var prekluderad med stöd av (numera) 23 § första stycket andra meningen skuldsaneringslagen. Mot detta gjorde borgenären gällande att fordringen inte var okänd, utan i stället tvistig och att den därför inte omfattades av skuldsaneringsbeslutet (se numera 7 § tredje stycket 5 skuldsaneringslagen). Högsta domstolen anlade vissa allmänna synpunkter på hur skuldsaneringslagen bör tillämpas på en okänd fordran som är tvistig. Slutsatsen blev att undantagsregeln angående vissa okända fordringar inte tedde sig rimlig beträffande sådana tvistiga fordringar som var okända i skuldsaneringsärendet. Hänvisningen till 6 § (numera 7 §) tredje stycket framstod för domstolen som inadekvat såvitt gäller punkten 5 i stycket. Härav följde att det krävs att en borgenär som anser sig ha en (uppkommen) fordran som kan vara tvistig ska anmäla sin fordran i ärendet för att inte drabbas av preklusion (enligt 23 §). Kommentar: Bestämmelsen i 23 § första stycket innebär att fordringar som är okända i skuldsaneringsärendet prekluders, dvs. gäldenären befrias i och med skuldsaneringen från betalningsansvar för en sådan fordran. Men ordalydelsen i 23 § första stycket anger att detta inte gäller tvistiga fordringar, eftersom det där hänvisas till 7 § tredje stycket och där anges i femte punkten tvistiga fordringar. I sitt avgörande underkänner Högsta domstolen en tillämpning i enlighet med ordalydelsen i de båda angivna bestämmelserna. Hänvisningen i 23 § första stycket till 7 § tredje stycket 5 är enligt Högsta domstolen inadekvat och det är inte rimligt att tillämpa skuldsaneringslagen i detta avseende enligt lagens ordalydelse. Det innebär att bestämmelsen i 7 § tredje stycket 5 bara har relevans när det i ett skuldsaneringsärende finns en känd fordran som är tvistig. 23 § första stycket andra meningen ska alltså läsas ”Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från ansvar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet, om inte fordringen är sådan som avses i 7 § tredje stycket 1–4”. Högsta domstolens tillämpning har mer än väl fog för sig. Och även om man inte instämmer i det är det bara att konstatera att Högsta domstolen har slagit fast att angivna läsart ska tillämpas.13

 

12 Rättsfallet har kommenterats av Annina H Persson i JT 2004–05 s. 157. 13 Annina H Persson har i JT 2004–05 s. 163 ifrågasatt om denna tillämpning varit lagstiftarens avsikt. Det lär vi aldrig få veta, men jag kan inte se något som tyder på att utgången skulle stöta sig mot skuldsaneringslagens anda eller de mer allmänt betonade resonemang som förs i förarbetena. För övrigt noterar jag att den här i

 

3.10 Kvittning
I NJA 1999 s. 248 hade skuldsaneringsgäldenären per inledandedagen i februari 1995 en skatteskuld avseende väsentligen inkomståren 1993 och 1994 om 46 160 kr. I ärendet beräknades gäldenären få en skatteåterbäring avseende inkomståret 1995 om 22 030 kr. Medan ärendet handlades vid tingsrätten kvittade Skattemyndigheten genom ett beslut i augusti 1996 gäldenärens återbäringsfordran mot skattefordringen för 1993 och 1994. Skattemyndighetens fordran minskades följaktligen med 22 030 kr, varför statens skuldsaneringsfordran uppgick till 24 130 kr. Frågan om borgenärens rätt att i samband med en skuldsanering kvitta sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom regleras inte i skuldsaneringslagen, trots propåer härom från Lagrådet. Frågan var alltså om Skattemyndigheten i skuldsaneringen skulle anses ha en fordran om 46 160 kr eller 24 130 kr. I det förra fallet skulle skuldsaneringsgäldenären ha en tillgång om 22 230 kr i det senare fallet skulle hon inte ha denna tillgång. En tillämpning enligt det förstnämnda sättet skulle gynna borgenärskollektivet på Skattemyndighetens bekostnad. Högsta domstolen valde det andra sättet, dvs. en tillämpning som gynnade Skattemyndigheten. Av betydelse för denna utgång var att avräkningen (kvittningen) hade skett innan skuldsaneringsbeslutet vunnit laga kraft. Kommentar: Frågor om kvittning är inte särskilt reglerade i skuldsaneringslagen, trots propåer om detta från Lagrådet.14 Sådana frågor har behandlats tämligen utförligt i min och Trygve Hellners kommentar till 2006 års skuldsaneringslag.15 I strid mot den princip jag själv har angett för denna rättsfallsöversikt hänvisar jag här till framställningen där.

 

3.11 Behandlingen av studieskulder — 7 § andra stycket
Frågan om behandlingen av icke förfallna krav på återbetalning av studielån var föremål för prövning i NJA 1997 s. 717. Högsta domstolen lämnade i detta fall de icke förfallna studieskulderna utanför skuldsaneringen. Domstolen nämnde att skuldsaneringslagen inte ger någon ledning för när undantagsregeln i (numera) 7 § andra stycket bör tillämpas. Även om förarbetsuttalandena enligt domstolen är något motsägelsefulla ansåg dock domstolen att de får förstås så att det förutsatts att icke förfallna studieskulder som regel inte skall omfattas av en skuldsanering. Högsta domstolen gjorde sedan en prövning i sak där särarten hos just studieskulder utvecklades. Domstolens slutsats blev att en tillämpning av den aktuella bestämmelsen på studieskulder i linje med vad som får anses vara förutsatt är förenlig med de allmänna syften som ligger bakom skuldsaneringslagen.

 

texten avslutande meningen och Anninas avslutande mening i artikeln uttrycker samma ”underkastelse” gentemot Högsta domstolen. 14 Se prop. 1993/94:123 s. 139 f. och s. 306. 15 Se s. 118 f. och s. 224.

I RH 1996:125 sakprövades frågan om en icke förfallen del av ett studielån (16 844 kr) skulle omfattas av en skuldsanering eller inte. Hovrätten kom fram till att skulden skulle lämnas utanför skuldsaneringen. I sin motivering framhöll hovrätten att förarbetena inte kunde tjäna till ledning vid frågans avgörande.
    I RH 1996:140 hade de två sökandena en total skuldbörda om cirka 181 000 kr respektive 231 000 kr. Av deras skulder bestod cirka 92 000 kr respektive 147 000 kr av studieskulder. Hovrätten konstaterade att de icke förfallna studieskulderna inte skulle omfattas av en skuldsanering. Med hänsyn till de förmånliga villkor som gällde för återbetalning av studieskulderna, till att återstående skulder för de båda var under 100 000 kr, till att de var unga (38 respektive 36 år gamla) och till att försörjningsbördan för barnen (14 och 9 år gamla) skulle upphöra inom en inte alltför avlägsen framtid ansåg hovrätten att det inte var skäligt att bevilja någon av sökandena skuldsanering. Även i detta fall konstaterades att varken lagtext eller förarbeten ger vägledning i frågan när icke förfallna studieskulder ska omfattas av en skuldsanering eller inte. Efter sakprövning kom hovrätten fram till att studieskulderna skulle lämnas utanför en skuldsanering. Men i fallet beviljades inte skuldsanering eftersom det inte ansågs skäligt att göra det. Frågan om studieskulderna skulle omfattas eller inte togs alltså formellt inte ställning till. Kommentar: Hur man skulle behandla fordringar avseende statliga studielån var under arbetet med skapandet av den äldre skuldsaneringslagen något som ägnades mycken tid och kraft. I sak blev väl lösningen godtagbar men i lagstiftningstekniskt hänseende kanske inte helt lyckad. Detta återspeglas väl i NJA 1997 s. 717 (och även de båda hovrättsfallen) där Högsta domstolen, utan någon större entusiasm, dock anammar den i motiven anvisade lösningen. Ett bättre sätt att uttrycka det är att Högsta domstolen med egna sakskäl kommer fram till ett resultat som överensstämmer med det i motiven tänkta resultatet. Detta innebär i korthet att redan förfallna fordringar avseende statliga studielån behandlas som vilken fordran som helst. När det gäller icke förfallna belopp av en studielånsfordran tillämpas bestämmelsen i 7 § andra stycket som tillåter att man bestämmer att en fordran som inte är förfallen till betalning inte ska omfattas av skuldsaneringen. Samtidigt kan fordringsägaren (CSN) bevilja gäldenären anstånd under den tid skuldsaneringens betalningsplan löper. När den har löpt till ända ska gäldenären återigen börja betala av på sin studielånsskuld. Det är onekligen en praktisk och lättillämpad lösning, som nu alltså kan sägas vara ”stadfäst” av Högsta domstolen, alldeles oavsett vad man anser om de något ”svajiga” förarbetsuttalanden som lösningen kan sägas vara hämtad från. Det bör observeras att lösningen kräver en ”skuldsaneringslojal” tillämpning från CSN:s sida.
    I RH 1996:140 fick förekomsten av studieskulder bland gäldenärernas skulder betydelse vid den allmänna skälighetsprövningen. Det

förhållandet att betalningsvillkoren för just sådana skulder ansågs förmånliga bidrog till att gäldenärerna — tillsammans med flera andra omständigheter — inte ansågs ha uppfyllt kravet på skälighet för att beviljas skuldsanering.

 

3.12 Bostadsfrågor
I NJA 1998 s. 698 hade två förtidspensionerade äkta makar ansökt om skuldsanering. De bodde i en bostadrättslägenhet om fyra rum och kök som i avgift kostade 5 342 kr i månaden (bostadsrätten i sig var åsatt ett värde av 0 kr), dvs. var något dyrare än vad som följde av de schabloner som tillämpas i anslutning till 7 kap. 5 § utsökningsbalken. Enligt Högsta domstolen — som därvid hänvisade till Riksskatteverkets (numera Kronofogdemyndighetens) rekommendationer — följde dock att deras bostad inte var så stor att det kunde krävas av dem att de bytt till en mindre för att skuldsanering skulle kunna komma i fråga (se avsnitt 3.4 och 3.16). NJA 1999 s. 718 har refererats i avsnitt 3.4 (se också 3.16). Här ska endast nämnas att Högsta domstolen uttalade att det inte kan begäras att värderingsintyg bekostas av gäldenären. Uttalandet ska ses mot bakgrund av uttalanden i förarbetena om att gäldenären under vissa förutsättningar kan få bo kvar i en egen ägd bostad och att man då kan tvingas värdera bostaden för att tillgodose en eventuell pantborgenär (se avsnitt 3.4 och 3.16).16 I RH 1996:36 bodde två skuldsaneringssökande makar i en villafastighet som var taxerad för 248 000 kr och belånad för 765 000 kr. KFM och tingsrätten antog att pantvärdet (=marknadsvärdet) låg någonstans däremellan. Ansökningarna avslogs av dessa båda instanser med motiveringen att värdet på fastigheten kunde antas öka under den femårsperiod en betalningsplan skulle löpa. Därigenom skulle ett inte obetydligt övervärde uppkomma som skulle komma skuldsaneringsgäldenärerna, inte pantborgenären, till godo. Det var därför inte skäligt att bevilja makarna skuldsanering. Hovrätten godtog inte underinstansernas bedömning. Hovrätten anförde i ett utförligt resonemang att ett antagande om höjda fastighetsvärden inte kunde tillmätas den betydelse som underinstanserna hade gjort. Enligt hovrätten kunde ett avslag av ansökan inte ske på denna grund, varför hovrätten återförvisade ärendet till KFM för ytterligare utredning (se avsnitt 3.16).
    I RH 1996:63 var gäldenärens skuldbörda 623 000 kr (varav 440 000 kr solidariskt med hustrun). En av gäldenären och hans hustru bebodd bostadsrätt utgjorde säkerhet för den solidariska skulden. Bostadsrätten var värderad till 280 000 kr. Hovrätten fann att en bostadsrätt till detta värde, i vart fall i regel, överskred vad som kan anses

 

16 Ang. lösningen med värderingsintyg se Hellners/Mellqvist, Skuldsaneringslagen. En kommentar till 2006 års lag, s. 139 f.

skäligt att förbehålla en gäldenär i ett skuldsaneringsärende. Ansökan avslogs därför.
Kommentar: Även den som ansöker om skuldsanering måste ha någonstans att bo. I ett skuldsaneringsperspektiv är frågan hur dyrt boende som kan accepteras. Av NJA 1998 s. 698 kan utläsas att innehavet av en bostadsrättslägnhet rent principiellt inte hindrar skuldsanering. Men den aktuella bostadsrättslägenheten saknade helt förmögenhetsvärde. I RH 1996:63 hindrade innehavet av en bostadsrättslägenhet värd 280 000 kr skuldsanering. Dessa fall sammantagna innebär att man som skuldsaneringsgäldenär måste göra sig av med sin bostadsrättslägenhet om man bor på en ort där bostadsmarknaden är sådan att bostadsrätter är värdefulla, dvs. på alla orter utom sådana som är belägna i avfolkningsbygder. Och det är nog en ofrånkomlig princip. Det förmögenhetsvärde som en bostadsrättslägenhet representerar ska komma borgenärerna till del, inte skuldsaneringsgäldenären, jfr RH 1996:36. I motiven till skuldsaneringslagen har det dock anvisats en lösning som innebär att bostadsrättshavaren under vissa förutsättningar kan få behålla sin bostadsrättslägenhet.17 Den lösningen har dock (ännu) inte diskuterats i praxis, med undantag för att lösningen indirekt berörs i hovrättsfallet RH 1996:36. I NJA 1999 s. 718 figurerade i och för sig bostäder och bostäders värde, men frågan i det rättsfallet var om gäldenären gjort tillräckliga ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser (se ovan 3.4). Det kan bl.a. innefatta att man väljer så billigt boende som möjligt. Detta rättsfall berörs också i avsnitt 3.16 där det först och främst hör hemma som prejudikat.
    I NJA 1999 s. 718 uttalade alltså Högsta domstolen att det inte kan begäras att gäldenären bekostar ett värderingsintyg om/när man väljer att tillämpa den i motiven diskuterade lösningen med en värdering av en ägd bostad för att på så vis ”reservera” en viss del av gäldenärens samlade förmögenhet till den borgenär som har säkerhet i form av pant i bostaden (villan eller bostadsrätten) .
    RH 1996:36 är ett mycket svårbedömt rättsfall. I min och Trygve Hellners kommentar finns en utförlig kommentar till rättsfallet och de komplikationer det inrymmer.18 Jag hänvisar dit.

 

3.13 Pensionsförsäkring
I RH 1999:112 ansågs det inte skäligt att bevilja en kvalificerat insolvent 48-årig man med skulder uppkomna i tidigare bedriven rörelse och uppgående till drygt tre miljoner kr skuldsanering, eftersom denne hade en pensionsförsäkring vars värde uppgick till cirka 312 000 kr. Domstolarna förklarade i fallet att denna skälighetsbedömning gällde även för den händelse gäldenären inte skulle beviljas dispens för återköp av försäkringen.

 

17 Se Hellners/Mellqvist, Skuldsaneringslagen. En kommentar till 2006 års lag, s. 139 f. 18 Se s. 141 f.

Kommentar: Utgångspunkten i skuldsaneringslagen är att gäldenärens samtliga tillgångar ska tas i anspråk för att förnöja borgenärerna. Problemet med tillgångar i form av en pensionsförsäkring eller tillgodohavanden på ett pensionskonto är att gäldenären på grund av skatte- och/eller försäkringsrättsliga regleringar har begränsade möjligheter att fritt disponera över tillgången. Konsekvensen av detta, vilket belyses i rättsfallet, är att en gäldenär med en sådan tillgång av något värde inte kan beviljas skuldsanering.
    I samband med att den nu gällande skuldsaneringslagen trädde i kraft gjordes dock vissa förändringar i inkomstskattelagen, vilket numera torde ha gjort förutsättningarna annorlunda, dvs. det har blivit lättare för gäldenären (och därmed borgenärerna) att komma åt tillgången.19

3.14 Skuldsaneringslagens rehabiliterande syfte
NJA 2005 s. 303 är ett omprövningsärende.20 Huvudfrågan i fallet var om betalningstiden vid en ändring kunde/borde förlängas eller inte. Vid denna bedömning hänvisade Högsta domstolen — som inte förlängde betalningstiden — bl.a. till skuldsaneringsinstitutets ”syfte och utformning” när den uttalade att restriktivitet borde iakttas med att förlänga betalningstiden (se också 3.15 och 3.17) I RH 1995:31 hade gäldenären genom bedrägerier orsakat sig stora skadeståndsskulder. Dessa brott begicks emellertid under inflytande av en allvarlig psykisk störning. I skuldsaneringsärendet ansåg hovrätten att brotten och skadeståndet inte hindrade skuldsanering. Hovrätten uttalade bl.a. att det framstod som uppenbart att det för gäldenärens sociala rehabilitering var oundgängligen nödvändigt med någon form av sanering av hans skulder (se avsnitt 3.7).
    I RH 1996:33 hade gäldenären en skuldbörda på totalt cirka 530 000 kr, varav 225 000 kr hänförde sig till skadestånd på grund av trafikonykterhetsbrott. Förekomsten av skadeståndet ansågs inte hindra skuldsanering. Vid tidpunkten för skuldsaneringen var skadeståndsskulden cirka sju år gammal. Gäldenären hade också kommit till rätta med det missbruk han var hemfallen åt vid tidpunkten då brotten begicks. I hovrättens beslut hänvisades uttryckligen till gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering (se avsnitt 3.7). RH 1996:49 är utförligt refererat i avsnitt 3.7. Här ska framhållas att hovrätten i sina skäl uttryckligen hänvisade till vad som uttalats i förarbetena om behovet av ekonomisk rehabilitering då exempelvis gäldenären på grund av sjukdom saknar förvärvsförmåga.
    I RH 2007:4 — som är ett omprövningsärende — tillämpades 25 § 2 som föreskriver att en skuldsanering kan — bl.a. avseende betalningsplanen — ändras om det finns synnerliga skäl. Gäldenären skulle enligt skuldsaneringsbeslutet börja att betala borgenärerna enligt

 

19 Se SOU 2004:81 s. 177 f. och s. 246 f. samt prop. 2005/06:124 s. 65 f. 20 Fallet finns kommenterat av Mikael Mellqvist i JT 2005–06 s. 134.

betalningsplanen den 1 juni 2006. Så skedde inte. I stället ägnades sommaren 2006 åt missbruk av alkohol och spel. I oktober 2006 togs han in på behandlingshem där en lyckosam behandling inleddes. Han ansökte om omprövning med yrkande om att betalningsplanen skulle börja att löpa den 31 janauri 2007, i stället för den 1 juni 2006. Såväl tings- som hovrätt ansåg att det fanns synnerliga skäl för att ändra skuldsaneringen i enlighet med gäldenärens begäran (se avsnitt 3.18).
Kommentar: Skuldsaneringslagens rehabiliterande syfte framgår inte direkt av någon av lagens bestämmelser. Det kan möjligen förklaras med att det är lika självklart som outtalat. Syftet är givetvis att befria någon från en övermäktig skuldbörda och syftet med det är i sin tur att gäldenären ska kunna återvända till ett drägligt och samhällsnyttigt liv. Detta har rent konkret visat sig i de rättsfall som har redovisats här. Och detta syfte har då haft en mer eller mindre avgörande betydelse vid skälighetsbedömningen. Möjligen kan man tycka att denna viktiga komponent saknas i en del skälighetsbedömningar i andra refererade rättsfall.

 

3.15 Betalningsplanen — 9 § första stycket 4 och 19 §
I de fall gäldenären helt saknar betalningsutrymme har Högsta domstolen valt att i bevilja skuldsanering ”utan betalningsplan”, se NJA
1997 s. 341 (se avsnitt 3.2 och 3.3) och 1997 s. 750 (se avsnitt 3.1 och 3.3).
    Av NJA 1997 s. 364 följer att hela skuldbelopp skall tas upp i betalningsplanen när skuldsaneringsgäldenären har en medgäldenär som är solidariskt betalningsansvarig för skulden. Det innebär t.ex. att om två makar är solidariskt betalningsskyldiga för ett bostadslån om 2 mkr och de var och en för sin del ansöker om skuldsanering, ska 2 mkr tas upp som skuld hos var och en av dem.
    I NJA 1998 s. 15 hade en gäldenär föreslagit en betalningsplan som skulle löpa under mindre än två år jämte en engångsbetalning. Tingsrätten och hovrätten beviljade skuldsanering med en femårig betalningsplan. Efter överklagande av gäldenären avslog Högsta domstolen ansökningen om skuldsanering. Högsta domstolen framhöll att betalningsplanen inte kan fastställas utan gäldenärens samtycke. Särskilda skäl att inte bestämma en femårig betalningsplan hade enligt domstolen inte framkommit.
    I NJA 2005 s. 303 förlängdes inte den femåriga betalningsplanen i ett omprövningsärende (fallet berörs också i 3.14 och 3.17).21 I RH 2007:17 hade gäldenären beviljats skuldsanering med en viss betalningsplan. Efter några år ansökte gäldenären om omprövning med begäran om att betalningsplanen skulle ändras så att hon inte längre skulle betala sina borgenärer något alls. Som skäl för denna

 

21 Frågan om förlängning av löptiden för en betalningsplan i samband med omprövning berörs utförligt i min artikel i JT 2005–06 s. 134.

begäran anförde hon att hon hade blivit ålderspensionär och att hennes ekonomiska förhållanden till följd av detta förändrats till det sämre, vilket inneburit att hon numera saknade betalningsförmåga enligt skuldsaneringsbeslutet. Hovrätten ansåg att Kronofogdemyndigheten vid sitt skuldsaneringsbeslut av förbiseende inte tagit hänsyn till hennes pensionering och därmed följande ekonomiska förändringar. Hovrätten konstaterade att detta inte kunde läggas gäldenären till last. Hovrätten ändrade därför skuldsaneringsbeslutet i enlighet med hennes begäran (se avsnitt 3.18).
Kommentar: Enligt ordalydelsen av bestämmelsen i 9 § första stycket 4 ska en betalningsplan bestämmas vid en skuldsanering. I de fall — relativt vanliga — ett skuldsaneringsbeslut innebär att gäldenären på grund av bristande förmåga inte ska betala något alls (”nollbeslut”) till borgenärerna är bestämmelsen omöjlig att tillämpa. Högsta domstolen har då valt att markera detta genom att bevilja skuldsaneringen utan betalningsplan (NJA 1997 s. 341 och 1997 s. 750).
    Av NJA 1998 s. 15 följer att skuldsanering endast kan beviljas om gäldenären själv står bakom den betalningsplan som ska ingå i beslutet (9 § första stycket 4 och 19 §).
    Avgörandet i RH 2007:17 är intressant mot bakgrund av vad som föreskrivs i 19 § om att Kronofogdemyndigheten tillsammans med gäldenären ska upprätta betalningsplanen (jfr även 11 § om gäldenärens ansvar för innehållet i ansökan). Gäldenären har alltså ett långt gående ansvar för att ett skuldsaneringsbeslut grundas på en korrekt och komplett utredning. Men Kronofogdemyndigheten har det primära utredningsansvaret, vilket bl.a. innebär att betalningsplanen ska vara utformad med beaktande av alla de omständigheter som är kända vid tidpunkten för beslutet. Detta Kronofogdemyndighetens primäransvar kan i och för sig med lite god vilja läsas ut ur ordalydelsen av 19 § (Kronofogdemyndigheten nämns där före gäldenären). Men det ansvaret kan sägas ha tydliggjorts i detta rättsfall.

 

3.16 Processuella frågor
Inledandeprövningen — 13 § första stycket och 14 § I NJA 1996 s. 543 hade KFM, vars beslut fastställdes av tingsrätten, avslagit en skuldsaneringsansökan vid den initiala prövningen med stöd av (numera) 13 § första stycket skuldsaneringslagen. Hovrätten beslutade, med upphävande av underinstansernas beslut, att inleda skuldsanering och återförvisade ärendet till KFM. Högsta domstolen fastställde hovrättens beslut. Högsta domstolen angav i sina domskäl bl.a. att prövningen av frågan om det finns skäl att avslå en ansökan vid den initiala prövningen enligt (numera) 13 § första stycket skuldsaneringslagen syftar till att redan på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det även utan en ingående undersökning står klart att skuldsanering inte kan beviljas. Högsta domstolen uttalade också att ett beslut om att inleda skuldsanering inte bör utformas så

att det ger intryck av att utgöra ett slutgiltigt ståndpunktstagande till de i 4 § skuldsaneringslagen angivna förutsättningarna.
    I NJA 1997 s. 229 uttalade Högsta domstolen att det kvalificerade insolvensrekvisitet i förening med handläggningsrutinerna enligt (numera)13 § innebär att skuldsanering bör inledas endast om det framstår som förhållandevis säkert att gäldenärens obestånd kommer att bestå för all framtid, om inget oförutsett inträffar. I avgörandet hänvisas till NJA 1996 s. 543 såvitt gäller syftet med prövningen enligt 13 § första stycket (se också avsnitt 3.1).
    I NJA 1998 s. 698 hade två förtidspensionerade äkta makar ansökt om skuldsanering. Frågan var bl.a. om skuldsanering skulle inledas eller inte. Underinstanserna hade avslagit ansökan utan att först inleda skuldsanering. Högsta domstolen inledde emellertid skuldsanering och visade målet åter till Kronofogdemyndigheten. Högsta domstolen uttalade i denna del att regleringen i skuldsaneringslagen syftar till att göra en preliminär bedömning av om förutsättningarna i 4 och 5 § föreligger. Med hänvisning till rättsfallet NJA 1996 s. 543 uttalade Högsta domstolen att denna prövning syftar till att på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det står klart att skuldsanering inte kan beviljas. Och Högsta domstolen ansåg att utredningen i ärendet inte kunde anses ge ett tillräckligt stöd för ett omedelbart avslag (se avsnitt 3.4 och 3.12).
    I NJA 1999 s. 718 var det skälighetskriteriet som prövades enligt (numera) 13 § första stycket. Fallet har refererats i avsnitt 3.4 (jfr också 3.12). Högsta domstolen framhöll att den jämförelse som skulle göras mellan gäldenärens boendealternativ med hänsyn till att prövningen endast gällde om skuldsanering över huvud taget skulle inledas fick vara ”tämligen grov”. Vid en sådan jämförelse framstod inte som klart att ”försäljningsalternativet” innebar ett bättre utfall för borgenärskollektivet än ett bibehållande av makarnas bosättning. Domstolen beslutade därför om inledande av skuldsanering. RH 1996:36 är utförligt refererat i avsnitt 3.12 och i kommentaren där. Hovrätten återförvisade ärendet till KFM för ytterligare utredning. Skälet till det var att ansökan inte vid den initiala prövningen kunde avslås på de skäl som underinstanserna anfört. Det ska dock sägas att dessa skäl inte heller motiverade avslag i ett senare skede. Rättsfallet återges i detta avsnitt främst av formella skäl. Kommentar: Enligt 14 § ska Kronofogdemyndigheten alltid pröva om skuldsanering ska inledas. Om så inte sker ska ansökningen avvisas eller avslås. Processuellt är det alltså frågan om en sorts tidig förprövning av om det kan bli aktuellt med ett slutligt beviljande av skuldsanering eller inte. Ändamålet med denna reglering är processekonomisk. På ett tidigt stadium ska man kunna gallra bland inkomna ärenden och avföra dem där det framstår som mer eller mindre utsiktslöst att de skulle leda till ett slutligt beviljande (jfr NJA 1996 s. 543 och 1997 s. 229). Utredningsresurserna ska i stället koncentreras till

de ärenden där det vid denna förprövning förefaller som om skuldsanering slutligen kan beviljas. Den bevismässiga regleringen för denna förprövning finns i 13 första stycket. Där anges att, ”om det framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 eller 5 § eller inte får beviljas skuldsanering på grund av 6 §”, så ska inledande inte ske. Det betyder att ordalydelsen kräver att det finns ett positivt stöd (”framgår”) i ärendet för att antingen kravet på kvalificerad insolvens eller kravet på skälighet inte är uppfyllt — och inte heller kan förväntas bli det under fortsatt utredning. Sådant positivt stöd ansågs inte finnas i NJA 1998 s. 698. Detsamma gäller NJA 1999 s. 718 där Högsta domstolen påtalade att den prövning som initialt ska göras får vara tämligen grov. Det kan tas som intäkt för att det måste finnas ett säkert positivt stöd för avslag redan vid inledandeprövningen.

 

Förhållandet mellan de två prejudikaten i NJA 1996 s. 543 och 1997 s. 229 kan diskuteras. Jag har tillsammans med Trygve Hellners redovisat ett synsätt.22 Därutöver skulle man möjligen kunna säga följande. Det kan synas som Högsta domstolens uttalande i NJA 1997 s. 229, om att skuldsanering bör inledas endast om det framstår som förhållandevis säkert att gäldenärens obestånd kommer att bestå för all framtid, pekar i en annan riktning än vad som uttalas i NJA 1996 s. 543. Om detta kan följande sägas. För det första avser det uttalandet enbart prövningen av den ena delen av vad som prövas, nämligen frågan om kvalificerad insolvens. Det är svårt att finna något lagstöd för att prövningen av just denna frågan bevismässigt ska göras på något särskilt sätt som skiljer sig från vad som föreskrivs i 13 § första stycket. För det andra är uttalandet svårt att förena med uttalandet i NJA 1996 s. 543 och med lagtexten, i det att uttalandet i 1997 års fall närmast kan tolkas som att det krävs ett positivt stöd — inte för avslag — utan tvärtom för att inleda skuldsanering. Men man kan möjligen se uttalandet som att det för bifall till en ansökan krävs att det med säkerhet föreligger kvalificerad insolvens och att en ansökan alltså — e contrario — vid minsta osäkerhet i den frågan ska avslås. Och det redan direkt vid den initiala prövningen. Om det vid denna prövning saknas positivt stöd för ett slutligt beviljande kan det sägas framgå att gäldenären inte uppfyller villkoren för skuldsanering. Med detta synsätt skulle man för det tredje i stället kunna hävda att NJA 1996 s. 543 och 1997 s. 229 harmonierar med varandra och uttrycker samma sak; nämligen det som sägs i lagtexten. Under alla förhållanden torde det i praktiken vanligen vara så att det kvalificerade insolvensrekvisitet låter sig bedömas tämligen direkt. Man kan alltså redan vid den initiala bedömningen enligt 13 § första stycket göra en förhållandevis säker bedömning av detta kriterium. Och då upplöses den skillnad som eventuellt kan läsas ut ur de två rättsfallen. Om man väljer att se det så — vilket i allra högsta grad förefaller rimligt — skulle vi ha ett rättsläge där det för ett inledandebeslut krävs dels att det kan konstateras med en hög grad av säkerhet att kvalificerad insolvens är för handen, dels att det saknas mer säkra tecken på att en skuldsanering skulle vara oskälig. Ett sådant synsätt är väl förenligt med den processekonomiska gallringsfunktion som bär upp bestämmelsen i 13 § första stycket.

 

 

22 Hellners/Mellqvist, Skuldsaneringslagen. En kommentar till 2006 års lag, s. 188 f.

Skuldsaneringshandläggningen och Europakonventionen Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1999 s. 602 uttalat att ett skuldsaneringsärende får anses röra sökandens (dvs. gäldenärens) civila rättigheter enligt Europakonventionen, vilket bl.a. innebär att sökanden har rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Detsamma har uttalats i RH 1996:59 och RH 1997:64. I det senare fallet sades att denna princip gäller även om prövningen är begränsad till rättsfrågor. Kommentar: Självklart gäller regleringen i Europakonventionen även handläggningen av ärenden om skuldsanering. Ett obligatoriskt muntlig inslag vid handlläggningen i domstol fanns därför i den äldre skuldsaneringslagen. Det är i den nya lagen borttaget med hänvisning till den annorlunda konstruktionen med att Kronofogdemyndigheten fullt ut fattar beslut i skuldsaneringsärenden som första instans. För domstolshandläggningen gäller — utöver de särskilda bestämmelserna i själva skuldsaneringslagen — ärendelagens processuella reglering. Och där finns bestämmelser om t.ex. muntlighet som gör en särskild reglering av denna fråga i skuldsaneringslagen obehövlig. En skillnad är i och för sig att ärendelagens reglering — i motsats till den äldre skuldsaneringslagens reglering — inte föreskriver muntlighet som ett obligatorium.
    Det som möjligen kan uppfattas som aningen förvånande är att domstolarna i de angivna rättsfallen har ansett att gäldenärens civila rättigheter (som det är att förstå i artikel 6 i Europakonventionen) är berörda. Att borgenärernas civila rättigheter berörs är däremot uppenbart, och det var också det som låg bakom obligatoriet i den äldre skuldsaneringslagen.

 

Formella fel I RH 1995:139 ansågs fel adress på gäldenären i kungörelsen om att inleda skuldsanering utgöra rättegångsfel som föranledde återförvisning till KFM.
    I RH 1999:1 avslog tingsrätten gäldenärens ansökan om skuldsanering, eftersom hon uteblivit från sammanträdet. Hovrätten undanröjde beslutet och återförvisade ärendet till tingsrätten med väsentligen den motiveringen att det av kallelsen till sammanträdet inte framgick att ansökan kunde avslås om gäldenären inte inställde sig personligen. I kallelsen angavs bl.a. ”Ni bör inställa er personligen. Om ni uteblir från sammanträdet, utgör detta ej hinder mot att avgöra ärendet”. Enligt hovrättens uppfattning kunde gäldenären ha blivit vilseledd av kallelsens utformning, eftersom denna inte uttryckligen angav att följden av gäldenärens utevaro kunde bli att ansökningen avslogs utan saklig prövning.
    I RH 1999:75 var förhållandena så till vida enklare som tingsrätten i kallelsen till sammanträdet erinrat gäldenären om att hennes ansökan om skuldsanering kunde komma att avslås om hon inte inställde sig

personligen. När gäldenären uteblev från sammanträdet avslog tingsrätten ansökningen med hänvisning till utevaron och till att inställelsen varit nödvändig för att utreda hennes ekonomiska förhållanden. Gäldenären överklagade och hänvisade bl.a. till psykiska besvär som grund för utevaron. Hovrätten, som inte fann att gäldenären haft laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig, gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om nödvändigheten av gäldenärens personliga inställelse och lämnade överklagandet utan bifall.
Kommentar: Utgången i RH 1999:75 är lika odiskutabel som utgången i RH 1999:1 är diskutabel. I det senare fallet angavs det ju i kallelsen att ärendet kunde avgöras oavsett om gäldenären infann sig till sammanträdet eller inte. Att därutöver kräva att det i kallelsen ska anges vad denna sakprövning kan mynna ut i, t.ex. ett avslag, synes inte vara befogat.
    RH 1995:139 kräver ingen annan kommentar än att noggrannhet är en dygd.

 

Övrigt
I NJA 2003 C 6 bedömdes en processuell fråga som i och med nu gällande lag inte längre är relevant (se avsnitt 3.1).

 

3.17 Omprövning av en skuldsanering på begäran av en borgenär —
24 och 26–28 §§
I NJA 2005 s. 303 hade gäldenärens månadsinkomst i etapper ökat från 18 000 kr vid beslutet om skuldsanering till 32 000 kr vid omprövningstillfället. Hennes bostadskostnad hade dessutom minskat något. Samtliga instanser fann att det förelåg grund för ändring på grund av att gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats (se avsnitt 3.14 och 3.15).
RH 2003:59 ansågs gäldenären ha fått en förmögenhetsökning genom förordnande i testamente, trots att gäldenären gjort ett avstående från testamentslotten. Förordnandet gällde ett belopp om cirka 400 000 kr. Skuldsaneringen upphävdes. I RH 2004:65 var det främst fråga om det förhållandet att gäldenärens hyresrätt ombildats till bostadsrätt innebar att gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen hade förbättrats. Hovrätten, som fann att gäldenärens förmögenhet — inklusive en gåva av en andel i en fastighet — stigit med i vart fall 500 000 kr efter skuldsaneringen, bevarande frågan nekande. Av skälen för hovrättens beslut framgår att domstolen fäst vikt vid att gäldenärens betalningsförmåga inte ökat. Kommentar: En skuldsanering kan ändras eller upphävas efter omprövning bl.a. om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förbättrats efter skuldsaneringen och detta beror på omständigheter som inte kunnat förutses vid beslutet (24 § första stycket 5). I underrättspraxis har det inte varit ovanligt att väsentlighetskravet har

bedömts för strängt, dvs. domstolarna har ansett det vara uppfyllt även vid tämligen blygsamma förbättringar av gäldenärens ekonomi. I de refererade och här angivna fallen är det väl knappast någon tvekan om att väsentlighetskravet är uppfyllt i NJA 2005 s. 303 och i RH 2003:59. Frågan är hur man ska se på RH 2004:65. Gäldenären hade efter beslutet om skuldsanering ökat sin förmögenhet med en gåva om en 20-procentig andel av en fritidsfastighet taxerad för 582 000 kr och dessutom förvärvat en bostadsrättslägenhet i centrala Stockholm då värd närmare 1,5 mkr och belånad med 780 000 kr. Det gör att gäldenärens förmögenhet borde ha ökat med betydligt mer än de 500 000 kr som hovrätten anger. Hovrättens påstående att gäldenärens betalningsförmåga inte har ökat är svårförståeligt. Den har väl ökat med exakt samma belopp som förmögenheten har ökat? Och det borde givetvis ha inneburit att väsentlighetskravet skulle ha ansetts uppfyllt och skuldsaneringen skulle ha ändrats.

 

3.18 Omprövning av en skuldsanering på begäran av gäldenären —
25–28 §§
I RH 1996:13 ändrades gäldenärens betalningsplan när hans betalningsutrymme sjönk från 4 885 kr i månaden till 1 063 kr i månaden. Anledningen till gäldenärens försämrade inkomster var främst en oförutsedd omorganisation på hans arbetsplats. I RH 2007:4 tillämpades 25 § 2 som föreskriver att en skuldsanering kan — bl.a. avseende betalningsplanen — ändras om det finns synnerliga skäl. Gäldenären skulle enligt skuldsaneringsbeslutet börja att betala borgenärerna enligt betalningsplanen den 1 juni 2006. Så skedde inte. I stället ägnades sommaren 2006 åt missbruk av alkohol och spel. I oktober 2006 togs han in på behandlingshem. Han ansökte om omprövning med yrkande om att betalningsplanen skulle börja att löpa den 31 janauri 2007, i stället för den 1 juni 2006. Såväl tings- som hovrätt ansåg att det fanns synnerliga skäl för att ändra skuldsaneringen i enlighet med gäldenärens begäran (se avsnitt 3.14).
    I RH 2007:17 hade gäldenären beviljats skuldsanering med en viss betalningsplan. Efter några år ansökte gäldenären om omprövning med begäran om att betalningsplanen skulle ändras så att hon inte längre skulle betala sina borgenärer något alls. Som skäl för denna begäran anförde hon att hon hade blivit ålderspensionär och att hennes ekonomiska förhållanden till följd av detta förändrats till det sämre, vilket inneburit att hon numera saknade betalningsförmåga enligt skuldsaneringsbeslutet. Hovrätten ansåg att Kronofogdemyndigheten vid sitt skuldsaneringsbeslut av förbiseende inte tagit hänsyn till hennes pensionering och därmed följande ekonomiska förändringar. Hovrätten konstaterade att detta inte kunde läggas gäldenären till last. Hovrätten ändrade därför skuldsaneringsbeslutet i enlighet med hennes begäran (se avsnitt 3.15).

Kommentar: Ändring av betalningsplanen — till gäldenärens fördel eller nackdel — kan ske om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förändrats efter skuldsaneringsbeslutet och detta beror på omständigheter som inte kunnat förutses vid beslutet (25 § 1). Observera att gäldenären alltså kan ansöka om omprövning och begära ändring till sin nackdel på grund av att han eller hon har fått en förbättrad ekonomisk situation.
    Det här angivna hovrättsfallet från 1996 torde inte kräva någon särskild kommentar. I såväl RH 2007:4 som RH 2007:17 kan man hävda att skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte har fått genomslag vad gäller frågan om vad som kan anses med ”synnerliga skäl” i 25 § 1. Det är i de båda fallen frågan om två helt olika omständigheter som anses utgörs synnerliga skäl. I det första fallet kan man klart och tydlig spåra en helhetssyn där det rehabiliterande syftet har fått ett avgörande genomslag. I det andra fallet är det frågan om att ett skuldsaneringsbeslut genom Kronfogdemyndighetens förskyllan har blivit felaktigt. Det ska inte behöva drabba gäldenären, utan i stället ska beslutet kunna ändras till gäldenärens förmån.

 

4 Avslutning
Som redan har nämnts upptar denna rättsfallsöversikt 63 refererade rättsfall; 20 från Högsta domstolen och 43 från hovrätterna. Sammantaget måste det sägas att denna praxis starkt bidragit till att skuldsaneringsinstitutet fått en fastare kontur och att många detaljfrågor har fått sin lösning. Det är givetvis mycket välkommet, inte minst eftersom tillämpningen av skuldsaneringslagen innefattar dels många intrikata skälighetsbedömningar, dels en mycket vansklig prognosbedömning vad gäller kravet på kvalificerad insolvens. Och även den fortsatta rättsutvecklingen på området kommer av allt att döma ske inom rättstillämpningen. Vad kan man då förvänta sig — önska eller frukta — av den framtida rättstillämpningen. Det må vara tillåtet att i en rättsfallsöversikt, som avslutning, uttrycka något angående detta.
    Jag skulle vilja lyfta fram tre frågor. För det första kan man förvänta sig att tillämpningen av kravet på kvalificerad insolvens kommer att förskjutas i riktning mot ett mer gäldenärsvänligt synsätt. Kronofogdemyndigheten och domstolarna kommer inte känna sig tvungna att blicka lika långt in i framtiden som i den hittillsvarande rättsbildningen. Man kommer att i större utsträckning utgå från rådande förhållanden och utifrån dessa göra mer realistiska prognoser. Utvecklingen har under det dryga decennium som skuldsaneringslagarna har funnits sakta gått i den riktningen. Och det finns inget som talar för att vägs ände är nådd. För det andra kan man förvänta sig att kraven i praxis kommer att skärpas för att man vid omprövning ska anse att gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen har förbättrats. Skuldsaneringsinstitu-

tets definitiva karaktär och rehabiliterande ändamål kommer i större utsträckning att lyftas fram i praxis. Och då har jag redan berört vad som för det tredje kan förväntas. Jag tänker då på skuldsaneringslagens rehabiliterande syfte. Detta syfte, som bär upp hela lagen, kommer att i framtida praxis få allt större betydelse vid ett flertal olika avvägningar som ska göras inom ramen för prövningen av ett skuldsaneringsärende. Det har inte minst att göra med att nu när ett större antal detaljfrågor har fått sin lösning i praxis kommer tillämparen att kunna höja blicken och i stället ägna mer kraft åt den helhetssyn som en dynamisk och ändamålsenlig rättsutveckling på området kräver. Och det är först då som samhällsnyttan med skuldsaneringslagen kommer att kunna visa sig på ett mer påtagligt sätt.