Rättspositivismen i folkrätten i ett praktiskt perspektiv
En kommentar till Fredrik Stenhammars artikel
Av jur.dr h.c., f.d. rättschefen HANS CORELL
SvJT:s redaktion har bett mig kommentera Fredrik Stenhammars artikel. Det gör jag gärna, eftersom artikeln är både intressant och välskriven. Därmed inte sagt att jag delar hans åsikter på alla punkter. Låt mig ta upp några av frågorna i ett praktiskt perspektiv främst mot bakgrund av mina erfarenheter från tiden i regeringskansliet och i FN.
Det är naturligtvis viktigt att folkrätten tolkas stramt och att man inte låter en alltför ivrig idealism urholka respekten för vad som faktiskt gäller så att den samlade effekten blir att existerande imperativ sätts i fara. Men det finns ändå en naturrättslig underton i folkrätten som måste accepteras också av den som uppfostrats i Uppsalaskolans anda. Samtidigt måste konstateras att det inte finns något alternativ till den suveräna nationalstaten när det gäller hur världen skall styras, förutsatt givetvis att suveräniteten utövas i demokratiska former och i medborgarnas intresse.
Den problemställning Stenhammar tar upp aktualiseras inte minst inom den internationella straffrätten och vid tillämpningen av FN-stadgan.
Personligen ställdes jag och mina två medrapportörer inför problemet med tillämpningen av legalitetsprincipen på det internationella planet när vi år 1993 på uppdrag av ESK arbetade ut det första förslaget till stadga för en brottmålsdomstol för före detta Jugoslavien. För att inte tumma på principen föreslog vi att de som misstänktes för krigsförbrytelser m.m. i före detta Jugoslavien skulle dömas av en internationell domstol men efter landets egen lag. Som så ofta visade det sig nämligen att det inte var något fel på den nationella lagstiftningen; det var i tillämpningen det brast.
När säkerhetsrådet tog över frågan från ESK valde rådet emellertid en annan väg och litade till en kombination av den internationella sedvanerätten och traktaträtten. Konflikten med legalitetsprincipen kan i och för sig sägas vara löst genom artikel 15:2 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter:
1. Ingen får fällas till ansvar för någon handling eller underlåtenhet som vid den tid då den begicks inte utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Högre straff får inte heller ådömas än det som var tillämpligt vid den tid då brottet begicks. Om efter det att brottet begåtts en ny lag stiftas