Utvärdering av lagen om grupprättegång

 

 

Av professor emeritus PER HENRIK LINDBLOM

I Ds 2008:74 redovisas den utvärdering av lagen om grupprättegång som företagits av en särskild utsedd utredare i enlighet med vad som förutskickades redan vid lagens tillkomst. Utredaren konstaterar att de farhågor om missbruk, överbelastade domstolar, försämrat investeringsklimat m.m. som uttalades under förarbetena inte infriats och ser lagen som ett positivt tillskott till den svenska processrätten. Däremot anses lagen om grupprättegång inte ha infriat förhoppningarna när det gäller genomslagskraft och effektivitet. Lagändringar föreslås av innebörd bland annat att ökade krav skall ställas på käranden och gruppmedlemmarna i flera avseenden. Författaren delar utredarens positiva grunduppfattning men anser att flera av förslagen allvarligt skulle försämra medborgarnas möjligheter att göra gruppanspråk gällande vid domstol och därmed minska i stället för öka lagens genomslagskraft.

 

1 Bakgrund
Lagen om grupprättegång (GrL) trädde i kraft för nästan sex år sedan. Sverige var det första land utanför den anglo-amerikanska rättssfären som införde en fullständig — dock inte fullkomlig — lagstiftning på området.1 Med fullständig menar jag att det 1. skapats möjligheter att väcka tre former av grupptalan: enskild grupptalan, organisationstalan och offentlig grupptalan, 2. att grupptalan inte begränsats till något särskilt rättsområde utan kan gälla alla slags anspråk som prövas vid allmän domstol (samt talan om skadestånd och förbud vid miljödomstol), samt 3. att talan kan avse inte bara fastställelse och förbud (inklusive ändringsåtgärder etc.) utan även yrkanden om individuell ersättning till gruppmedlemmarna. Dom i grupprättegången gäller för och mot alla de gruppmedlemmar som anmält sig till rättegången (”opt in”). Gruppmedlemmarna antas normalt inte delta i handläggningen och vid ogillande dom ansvarar de inte för några rättegångskostnader. Riskavtal (”conditional fee agreements”) kan ingås mellan käranden och ombudet, som måste vara advokat, av innebörd t.ex. att dubbelt eller tredubbelt normalarvode skall utgå vid bifall men inget eller endast halvt arvode vid ogillande. Gruppmedlem som

 

1 Man kan också säga att lagen är pluralistisk, kanske rent av postmodern. Det handlar inte om något kritiklöst implantat av ”den enda stora berättelsen”, det anglo-amerikanska class action-institutet (se om detta min bok Grupptalan, 1989). GrL innehåller flera former av grupptalan avseende många slags anspråk och präglas även i övrigt av en pragmatisk, öppen och flexibel hållning, dock med uteslutande processuell inriktning.

vill delta aktivt har rätt att intervenera i rättegången och att överklaga domen och behandlas (endast) då som part.
     Lagen var starkt omdebatterad vid sin tillkomst och har väckt stort intresse utomlands.2 I Danmark och Norge trädde liknande lagar i kraft den 1 januari 2008. I Finland finns sedan november 2007 möjlighet för Konsumentombudsmannen att väcka offentlig grupptalan i konsumentmål, medan däremot enskild grupptalan och organisationstalan inte förekommer. Långtgående reformdiskussioner förs i många länder världen över, bl.a. i Frankrike och Italien (där man nyligen infört en enligt kritikerna alltför tandlös lagstiftning) samt i grupptalans födelseland, England, liksom inom ramen för EUsamarbetet.3 Fortfarande är dock Skandinavien ”the Promised Land of class action legislation” bland civil law-länderna. Däremot är praxis än så länge magrare än man hade räknat med: tolv grupprättegångar i Sverige, en i Danmark och ännu inte någon i Finland eller Norge.4 Om allt detta, och mycket mer, kan man läsa i min bok ”Grupptalan i Sverige. Bakgrund och kommentarer till lagen om grupprättegång”, som kom ut på Norstedts Juridik förlag i november 2008. I kapitel 10 diskuterar jag hur GrL fungerat i olika avseenden och återger utgångspunkterna för den officiella utvärdering av lagen om grupprättegång som på uppdrag av Justitiedepartementet — och i enlighet med vad som förutskickades redan i prop. 2001/02 :107 s. 33 — utfördes av en fristående utredare under delar av år 2007 och 2008.5 Utredningen överlämnades i maj 2008 till departementet, men den blev inte offentlig förrän i mitten av oktober då Ds 2008:74 kom ut av trycket. Dessförinnan hade jag ingen aning om innehållet.6 Därför var det tyvärr inte möjligt för mig att arbeta in och diskutera den omfattande utredningen (293 s.) i den löpande texten i min bok. Delar av utredarens sammanfattning och samtliga lagförslag återges i stället längst bak i boken i ett särskilt tillägg, där jag även kort redovisar mina intryck vid en första genomläsning. Den följande framställningen bygger i vissa delar på detta tillägg.
    Ds 2008:74 är nu föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut redan den 16 januari 2009. Avsikten med det följande är att kort informera om utredningen och ge underlag för diskussion inom en vidare krets.

 

 

2 Se min uppsats i denna tidskrift år 2005 s. 129 ff. 3 Se vidare hemsidan http://www.globalclassactions.stanford.edu (med färska rapporter från mer än trettio länder). Inom EU är det främst på de konkurrens- och konsumenträttsliga områdena som reformplanerna kommit långt. 4 Betr. dessa rättsfall se Ds 2008:74 s. 211 ff. och Grupptalan i Sverige (se ovan i brödtexten) kapitel 9. 5 Utredningen utfördes, med undantag för sex veckor på heltid, vid sidan av det ordinarie domararbetet och i stort sett utan biträde av hovrättsrådet Marianne Wasteson. 6 Däremot hade utredaren under vintern och våren 2008 tillgång till det preliminära manuskriptet till min nyss nämnda bok Grupptalan i Sverige.

2 Utredarens resultat
Utredaren redogör i Ds 2008:74 avsnitt 1 först för uppdraget samt för den målgenomgång och ganska omfattande enkätundersökning som företagits inom ramen för utredningen. Vidare beskrivs de möten m.m. som anordnats. Utredaren sammanfattar (s. 15 ff.) sina resultat enligt nedan:

 

”Allmänna överväganden
I kapitel 5 görs en allmän utvärdering av lagen om grupprättegång. Svar söks på frågorna om förhoppningarna och/eller farhågorna som uttalades i samband med införandet av lagen om grupprättegång har infriats. Utvärderingen har gjorts på ett tidigt stadium och underlaget i fråga om mål har inte varit särskilt omfattande. Det är därför i många avseenden för tidigt att uttrycka några säkra slutsatser. Det har dock inte framkommit uppgifter som tyder på att de farhågor som uttalades för företagens del har infriats. Således torde lagen inte ha missbrukats för att framtvinga orättmätiga förlikningar utom rätta. Inte heller har framkommit att lagen på ett negativt sätt påverkat investeringsviljan i Sverige. Lagen om grupprättegång måste anses ha ökat den enskildes tillgång till rättsväsendet. Ett antal grupprättegångar pågår för att genomdriva anspråk som den enskilde troligen annars inte skulle göra gällande. På grund härav får möjligheten till grupptalan ses som ett positivt tillskott till den svenska processrätten. Lagen kan dock hittills inte sägas ha infriat förhoppningarna när det gäller effektivitet. Särskilt gäller detta hanteringen av de särskilda processförutsättningarna som har visat sig vara tämligen svåra att tillämpa.

 

Förslag
Ett av de problem som visat sig är att prövningen om det föreligger processhinder enligt 8 § lagen om grupprättegång tenderar att bli omständlig och i tiden utdragen. I anledning härav föreslås vissa justeringar i formuleringarna av de särskilda processförutsättningarna. Dessa justeringar innebär bl.a. att kraven på likhet i gruppens anspråk i viss mån ökar samt att det införs ett krav på att rättegången ska kunna handläggas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt för att tillåtas. Den viktigaste förändring som föreslås är dock att domstolen alltid ska ta ställning till tillåtligheten av en grupptalan i ett beslut i vilket omfattningen av grupptalan, definitionen av gruppen och vad som krävs för medlemskap i gruppen. Om det inte redan av innehållet i stämningsansökningen står klart att denna ska avvisas ska rätten, enligt förslaget, förelägga svaranden att yttra sig i frågan om rättegångshinder och därefter besluta om grupptalan ska tillåtas eller avvisas. Om grupptalan tilllåts ska ramarna för processen bestämmas genom domstolens tillåtandebeslut. Det föreslås ingen förändring i fråga om att det krävs en anmälan för att bli gruppmedlem. Kraven på dessa anmälningar föreslås dock kunna bli mer omfattande genom domstolens förordnande genom att även uppgifter om respektive gruppmedlems specifika anspråk, den konkreta grunden härför samt omständigheter av betydelse för gruppens indelning i undergrupper kan infordras. Det föreslås att rätten ska ha möjlighet att låta käranden sköta underrättelsen om grupprättegången till gruppen. Käranden har därefter att redovisa resultatet härav i enlighet med rättens instruktioner.

För att försöka öka lagens genomslagskraft och effektivitet har en genomgång åter gjorts av möjligheterna att fördela kärandens ansvar för rättegångskostnader, så att inte gruppföreträdaren ensam får bära hela risken. Denna genomgång har lett fram till ett förslag att utöka möjligheterna till riskavtal på så vis att så kallade provisionsavtal ska godkännas under vissa omständigheter. Vidare föreslås att en översyn ska göras av rättshjälpen i syfte att höja beloppsgränsen för det ekonomiska underlaget samt utöka antalet ersättningstimmar när det gäller grupptalan. Analysen har måst begränsas till vad som bedömts vara de mest centrala frågeställningarna. Vissa områden har inte omfattats av utvärderingen, som t.ex. grupptalan enligt miljöbalken, eftersom tid och resurser inte funnits till detta. Andra delar, som t.ex. grupptalan inom konkurrensrätten och i diskrimineringsärenden har av samma skäl endast berörts mycket ytligt.”

 

3 Några kommentarer
3.1 Farhågorna har inte infriats men förhoppningar om förbättrat rättsskydd har uppfyllts
Det första intryck man får av den välskrivna och med hänsyn till den begränsade resursinsatsen imponerande departementspromemorian är att utredaren i viktiga hänseenden delar den positiva syn på GrL som framförs i kapitel 10 i min bok Grupptalan i Sverige. Det gäller den enskildes ökade tillgång till rättsväsendet och att farhågorna om missbruk och negativa effekter inte infriats. Grupptalan kommer enligt utredaren till användning för att genomdriva anspråk som den enskilde troligen annars inte skulle göra gällande. Möjligheten till grupptalan enligt GrL ses som ”ett positivt tillskott till den svenska processrätten.” Efter den tidvis hätska debatt som förts om grupptalan kan man alltså idag konstatera att varningarna för ”legal black-mail”, dränkta domstolar (”the flood-gate argument”), problem för småföretagen och försämrat investeringsklimat m.m. varit obefogade. Ungefär två grupprättegångar om året utgör inte något hot i dessa avseenden. Men grupptalan kan även vid en begränsad användning få avsevärda positiva effekter vad gäller medborgarnas ”access to justice” och då det gäller att fylla processens handlingsdirigerande funktion (moralbildning och avskräckning). Till det kommer möjligheterna till rättsutveckling, normkontroll, processekonomiska vinster och processens ”arenafunktioner”.7 Att redan en begränsad användning av grupptalan i Sverige saknar negativa verkningar men däremot har positiva effekter är av betydelse inte bara nationellt utan även i den internationella diskussionen.8 ”The Swedish Experience” är ett återkommande tema i det sammanhanget.

 

7 Med arenafunktionerna avses domstolarnas möjligheter att fungera som en rättspolitisk arena och som ett forum för etisk-moralisk diskurs. Se vidare betr. funktioner och funktionsuppfyllelse Grupptalan i Sverige kapitel 7 och 10. 8 Betr. grupptalans existensberättigande även vid sparsam användning, se a.a. kapitel 10. Naturligtvis finns en nedre smärtgräns där det kan bli aktuellt att föra upp grupptalan på rödlistan över utrotningshotade arter. Utredarens nedan diskuterade lagförslag kan medföra en utveckling i den riktningen.

3.2 Avgränsningarna och reformtakten
Den begränsade utredningstiden har säkert bidragit till att viktiga reformfrågor (grupptalan enligt miljöbalken samt i konkurrens- och diskrimineringsmål, edition i vid mening, beräkning och fördelning av skadestånd, talerätt vid organisationstalan, offentlig grupptalan på nya områden m.m.) tyvärr har lämnats helt eller nästan helt åt sidan i utredningen. Andra viktiga ämnen, t.ex. behovet av en ”opt outventil” och ökad användning av ”kollektiva” gruppbeskrivningar och underrättelser (se avsnitt 3.7 och 3.8 nedan) har fått en mycket kortfattad behandling.
     Att utredaren tvingats till dessa avgränsningar är beklagligt men begripligt med hänsyn till den korta tid och de små resurser som stått till förfogande. Kompletterande utredning och mera erfarenhet från praxis behövs i flera avseenden. De danska och norska särlösningarna (t.ex. betr. ”opt-out” och ”certification”, se nedan) kan inom några år ge underlag för nya överväganden. Ds 2008:74 och de resultat remissomgången leder fram till bör av dessa skäl hellre läggas till grund för fördjupade och breddade överväganden om några år, kanske i form av en ny utredning, än föranleda brådstörtade lagstiftningsåtgärder i dagsläget. Annars riskerar man att jordmånen och viktiga delar av GrL rycks upp innan lagen hunnit rota sig. Ändringar kan komma att företas i onödan och på fel ställen med påföljd att lagens genomslagskraft minskar i stället för att öka. Några exempel på detta tas upp i det följande.

 

3.3 Bristande effektivitet
Utredaren är kritisk till lagens effektivitet och (därmed) genomslag. De brister som diskuteras gäller särskilt tidsåtgången för prövningen av de särskilda processförutsättningarna9, utformningen av stämningsansökan och underrättelseförfarandet samt finansieringsproblemen.
     Jag instämmer helt i bedömningen att tidsåtgången vid processhinderprövningen är oacceptabel och att finansieringsmöjligheterna måste förbättras. Däremot ställer jag mig negativ eller tveksam till de flesta av utredarens förslag om lagändringar i dessa och även i flera andra hänseenden. Om förslagen genomförs kommer kärandens och i viss mån gruppmedlemmarnas arbets- och kostnadsbelastning inför och under de inledande delarna av rättegången att öka väsentligt. Det får givetvis starkt processavskräckande följder. På så sätt snarare minskar än ökar lagens genomslag och medborgarnas processuella rättsskydd försämras. Ökad effektivitet och därmed funktionsuppfyllelse uppnås inte om domstolarna får ännu färre grupprättegångar att handlägga och ges möjligheter att i betydande mån vältra över sina nuvarande uppgifter på käranden.

 

9 Det är dock inte endast lagen som kan klandras för tidsåtgången; parterna och domstolarna (även HD) måste bära sin del av ansvaret, se t.ex. Grupptalan i Sverige s. 237 rörande rättsfallet Kraftkommission.

3.4 De särskild processförutsättningarna
Utredaren föreslår att kravet på gemensamma eller likartade grunder i 8 § 1 p. skall skärpas något genom införande av ett väsentlighetsrekvisit i lagtexten. Det är dock högst tveksamt om kraven enligt p. 1 bör höjas på det sätt utredaren förordar eller ens över huvud taget. Däremot bör den svåra, i propositionen liksom i utredningen till synes bortglömda, frågan om betydelsen av skillnader beträffande svarandens sakinvändningar tas upp till diskussion i samband med en eventuell revision av p. 1 och p. 2 (som lämpligen borde slås ihop).10 Bestämmelsen i nu gällande 8 § 5 p. om gruppföreträdare föreslås utgå för att ersättas av en mer allmänt formulerad regel om att grupprättegången skall kunna ”handläggas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.” Det finns goda skäl att överväga införande av ett krav på hanterbarhet som processförutsättning.11 Men med den valda tekniken försvinner den explicita lagregleringen av vilka krav som gruppföreträdaren måste uppfylla, vilket kan skapa ovisshet om vad som skall gälla bland annat i ekonomiskt hänseende och i fråga om intressemotsättningar. Den föreslagna nya regeln i 5 p. förefaller också, att döma av utredarens exemplifieringar, ge alltför stora möjligheter att avvisa ansökningar om grupptalan, t.ex. vid processer som omfattar ett mycket stort antal gruppmedlemmar och vid sådana proportionellt dyrbara grupprättegångar rörande låga ersättningsbelopp som kan vara starkt motiverade från handlingsdirigeringssynpunkt.

 

3.5 Särskilt tillståndsbeslut — ”certification”
Utredaren uppfattar (se citatet ovan) idén om att införa krav på ett särskilt överklagbart beslut om tillåtligheten av grupptalan — ”certification” — som det ”viktigaste” förslaget rörande de särskilda processförutsättningarna. Enligt min mening är det högst tveksamt om den föreslagna regeln i 9 a § om ett sådant särskilt överklagbart tillståndsbeslut, och detta redan i processens början, kan öka effektiviteten vid handläggning och avgörande av frågan om de särskilda processförutsättningarna är för handen. Man vet på detta tidiga stadium ofta ännu inte t.ex. hur stort intresse att delta som finns bland potentiella gruppmedlemmar eller hur gruppen bäst skall avgränsas, eller med andra ord hur rättegången kommer att gestalta sig. Det kan återstå åtskilliga möjligheter att, eventuellt efter materiell processledning, ändra kärandens ansökan i flera avseenden (t.ex. gruppbeskrivningen och yrkandena) när man fått veta mer än som framgår, och rimligen kan begäras, av parternas första skrifter. Med den föreslagna regeln finns risk att avvisning sker brådstörtat trots att förutsättningar för grupptalan föreligger om ansökningen justeras i viss avseenden.

 

10 Se rörande sakinvändningarna den ingående diskussionen i kapitel 11 under 8 § 2 p. i Grupptalan i Sverige. 11 Se a.a. kapitel 11 i de inledande avsnitten under 8 §.

Ett särskilt tillståndsbeslut, som kan överklagas särskilt, erbjuder inte heller någon trygghet mot fortsatt processande, kanske i förhalande syfte, rörande de särskilda processförutsättningarna. Det gäller även de frågor som explicit ”avgjorts”. Auktorisationen av den valda taleformen, grupptalan, hindrar inte svaranden att framställa och upprepa sina processinvändningar även fortsättningsvis (om nu inte utredaren föreställt sig att beslutet skall ges en intraprocessuell rättskraftsverkan som är främmande för gällande regler om särskilda beslut rörande tvingande processhinder). Tillståndsbeslutet kan visserligen ha en viss bevisverkan vid oförändrade förhållanden men befriar ju inte rätten från att ex officio övervaka att samtliga allmänna och särskilda processförutsättningar är uppfyllda så länge grupprättegången pågår, så även om tillståndsbeslutet fastställts i högsta instans. Svarandens processinvändningar kan inte förhindras eftersom de inte utgör annat än en erinran om rättens skyldigheter i dessa hänseenden.
    Vad är då vunnet med det inledande särskilda tillståndsbeslutet? Det viktiga är om svaranden har rätt till särskilda beslut rörande sina processinvändningar och om sådana beslut får överklagas särskilt. Redan med en tuff tillämpning av gällande regler — att inte meddela särskilt beslut respektive vägra rätt till särskilt överklagande — kan rätten i någon mån stävja eventuella fördröjningsförsök från svaranden. Erfarenheter från t.ex. Quebec visar att problemen med tidsåtgång och överklaganden etc. kvarstår också i de rättssystem där ett särskilt tillståndsbeslut krävs. Enligt min mening bör även fortsättningsvis samma regler gälla för de särskilda processförutsättningarna i 8 § som för de allmänna processförutsättningarna enligt RB (som även de gäller i grupprättegång). Möjligen kan man tänka sig att införa totalt fullföljdsförbud vad gäller beslut om ogillande av invändning rörande de särskilda processförutsättningarna eller vissa av dem.

 

3.6 Drastiskt ökade krav på ansökan, ombesörjande av underrättelser och hantering av anmälningar
Regeln i förslaget till ny lydelse av 9 § GrL ställer höga och tidiga krav på käranden. Hennes preciserade stämningsansökan skall, som det verkar så gott som undantagslöst (andra lösningar berörs ytterst knapphändigt, se nedan), innehålla en individualiserad gruppbeskrivning med namn och adress på alla gruppmedlemmar som anmält sig till käranden redan före processen och dessutom namn och adress på ”samtliga övriga potentiella gruppmedlemmar”. Utredaren föreställer sig tydligen att käranden på egen hand skall ta omfattande (och kostsamma) kontakter med gruppmedlemmarna redan innan talan väcks. Vidare skall käranden prestera förslag till lämplig indelning i undergrupper m.m.
    I normalfallen skall (förslaget till 13 a §) käranden vidare själv ombesörja underrättelser till gruppmedlemmarna om att talan väckts och

svara för registrering och hantering av anmälningar om deltagande från gruppmedlemmarna (14 §). Käranden skall också inkomma med preciserade yrkanden för var och en av gruppmedlemmarna och ange de närmare grundera för respektive anspråk. Ökade krav ställs även på anmälningarna från gruppmedlemmarna (14 §).
     Självfallet kommer alla dessa utökade krav att avskräcka käranden från att väcka grupptalan och utgöra ett hinder för vissa gruppmedlemmar från att anmäla sig. Utredaren är fullt medveten om dessa avskräckningseffekter och anför som ett av (få) argument för den föreslagna nyordningen att högre krav på käranden ”torde motverka ogrundade ansökningar om grupptalan utfärdade för att försöka sätta orättmätig press på svaranden.”12 Hur detta argument skall kunna förenas med utredarens inledningsvis citerade bedömning att missbruk, t.ex. ”legal black-mail”, inte förekommit och att lagens effektivitet och genomslagskraft bör förbättras övergår mitt förstånd. Resultatet skulle givetvis bli det motsatta.13 Om grupptalan ändå skulle väckas av någon i framtiden kan de föreslagna reglerna om ansökan och underrättelser försena rättegången och öka kostnaderna, oftast i onödan. Förslagen gynnar enbart svaranden och domstolen, vars nuvarande arbetsuppgifter i viktiga delar övervältras på käranden — eller försvinner helt till följd av att grupprättegång inte längre utgör något realistiskt alternativ för den rättssökande allmänheten. Utredarens förslag i dessa delar påminner starkt om Lagrådets av regeringen i propositionen till GrL med kraft och med rätta avvisade förslag.14 Till det kommer att de utökade kraven på gruppmedlemmarnas anmälningar om deltagande och kärandens hantering av dessa skulle få liknande bromseffekter.15 Jag är starkt negativ till utredarens förslag i alla dessa avseenden och anser att de utgör allvarliga hot mot taleformens framtid, även om utrymme finns kvar (se nuvarande 9 § 2 st. andra meningen och förslaget till 9 § 2 st. sista meningen) för tillämpning undantagsvis av lägre eller annorlunda krav på gruppbeskrivningen och för att underrättelserna ombesörjs av domstolen.

 

12 Ds 2008:74 s. 196. 13 Åtskilliga av de tolv fall där grupptalan väckts skulle givetvis aldrig ha nått domstol, och därmed rättslig prövning, om de av utredaren föreslagna reglerna hade gällt. Vilken presumtiv kärande skulle ha tagit på sig uppgiften att t.ex. i rättsfallet Skandia (se Grupptalan i Sverige kapitel 9) redan innan talan väcktes samla in namn och adress på de ca 1,2 miljoner försäkringstagarna — uppgifter som bolaget kan vägra att lämna ut — och underrätta dessa samt därefter hantera inkommande anmälningar för att först efter genomfört underrättelseförfarande, och om talan fortfarande var anhängig, möjligen få ersättning av allmänna medel för de avsevärda resurser underrättelseförfarandet redan tagit i anspråk. En annan effekt av förslaget är att gruppstorlekarna skulle minska i de fall då talan trots allt väcks, vilket får negativa följder i både reparativt och preventivt hänseende 14 Se prop. 2001/02: 107 s. 66 ff. och Grupptalan i Sverige s. 98 f. 15 Se därom Grupptalan i Sverige s. 498 med not 593 och L. Heuman i JT 2007–08 s. 829.

Förslagen är negativa för käranden, dvs. den rättssökande allmänheten, även i ekonomiskt hänseende. Det kan många gånger komma att krävas mycket omfattande och resurskrävande insatser redan innan talan väcks. Att käranden sedan kan få ersättning för underrättelsekostnaderna av allmänna medel är en klen tröst. Visserligen kan ”förskott” utgå på ersättningen för underrättelsekostnaderna — men först sedan underrättelseförfarandet genomförts!16 Det kommer alltså i ännu högre grad än idag krävas att käranden i startögonblicket har avsevärda egna tillgångar; rättshjälp och rättsskydd räcker inte långt i sammanhanget. Eller också måste käranden finna ett ombud som är berett att ge kredit och med eget risktagande svara för en omfattande administration och därmed ligga ute med stora penningbelopp. På så sätt blir enskild grupptalan möjlig att väcka blott för de välbeställda och uppdrag som ombud i grupprättegång kan de facto endast tas av stora advokatbyråer och ”affärsjurister” med avsevärda personella, administrativa och ekonomiska resurser. Samtidigt visar många advokater i den kategorin av olika skäl ett påfallande begränsat intresse (om något) för att uppträda som ”humanjurister” på kärandesidan i processer av det slag det här gäller. Däremot återfinns de regelmässigt på svarandesidan. De flesta av de ombud som hittills uppträtt på kärandesidan har, såvitt jag förstår, inte en så stark kreditförmåga och administrativ uppbackning som de nya reglerna skulle förutsätta.
    Enligt min mening är domstolarna i allmänhet bättre ägnade än parterna och ombuden att ombesörja underrättelser och handha anmälningar, i grupprättegång lika väl som i andra mål. Undantag kan möjligen göras för offentlig grupptalan, men ett sådant utrymme finns redan med den gällande lydelsen av 50 §. Till det skulle möjligen kunna läggas en regel som ger rätten möjlighet att på kärandens egen begäran ombesörja underrättelser m.m.
    Regeln i 50 § GrL medför idag att inte bara käranden utan även svaranden kan åläggas att, på det allmännas bekostnad, underrätta gruppmedlemmarna, så även om att en grupprättegång inletts. Utredaren föreslår av hänsyn till svaranden att denna regel skall avskaffas vad gäller sistnämnda typ av underrättelser, vilket skulle innebära ytterligare en försämring för käranden. Det gäller särskilt så länge effektiva motmedel saknas när svaranden vägrar att lämna ut information, t.ex. om berörda kunder, och till och med förstör bevismaterial, vilket redan verkar ha skett i praxis.17 Att underrättelser sker via svaranden är i vissa situationer — t.ex. när svaranden och potentiella gruppmedlemmar har en permanent kundrelation med återkommande kommunikation — det i särklass enklaste och billigaste sättet,

 

16 Ds 2008:74 s. 81 och 196. 17 Se Grupptalan i Sverige kapitel 9 t.ex. rörande rättsfallen Dataregister 1 och Kraftkommission. Svårigheterna att nå potentiella gruppmedlemmar illustreras även av rättsfallet Telia.

så även när det gäller underrättelser om att grupptalan väckts. Regeln bör behållas. Ett avskaffande kan inte motiveras med några effektivitetsvinster. Tvärtom blir det ibland dyrare för alla om inte svaranden kan tas i anspråk på det sätt som idag förutsätts i 50 §.
    Sammanfattningsvis skulle utredarens alla förslag om stämningsansökan, gruppbeskrivningar, underrättelser och anmälningar medföra försämringar för käranden och gruppmedlemmarna och därmed avskräcka från process eller minska gruppstorlekarna. Vad det handlar om är att gynna svaranden och befria domstolarna från uppgifter som ligger inom ramen för deras normala verksamhet i andra mål.18 Resultatet av förslagen kan i värsta fall bli att domstolarna slipper ifrån grupprättegångar helt och hållet. Detta är helt oförenligt med utredarens positiva inställning till grupptalan och uppgivna ambition att effektivisera förfarandet för att öka lagens, och därmed det materiella regelsystemets, genomslagskraft. Principerna om access to court och access to justice får vika när de konfronteras med domstolarnas arbetsbelastning.

 

3.7 Kollektiva gruppbeskrivningar och underrättelser
Som framgått inriktar sig utredaren på individualiserade gruppbeskrivningar med tidiga och omfattande krav på namn och adressuppgifter, förslag om möjliga undergrupper m.m. Den viktiga nu gällande regeln i 9 § 2 st. andra meningen att identitetsuppgifter på gruppmedlemmarna ”får utelämnas om de inte behövs för målets handläggning” kommer helt i skymundan, även om den har en motsvarighet i lagförslaget (9 § 2 st. sista meningen). Sådana kollektiva gruppbeskrivningar (”alla köpare av ...”, ”boende inom området...”, ”innehavare av kreditkortet Visa Guld” etc.) – liksom till en början öppna stämningsansökningar samt kollektiva underrättelser genom kungörelse och genom svarandens försorg – kan vara viktiga inslag i grupprättegången. Dessa tekniker ägnas alldeles för liten uppmärksamhet i utredningen.
     Kollektiva gruppbeskrivningar intar en undanskymd plats även i GrL och hittillsvarande praxis,19 trots att det inte sällan kan vara både snabbare, billigare och därmed effektivare att inte behöva ange namn och adress på gruppmedlemmarna redan inledningsvis. Det blir enklare att väcka talan och att ombesörja underrättelserna. Stämningsansökan kan ges in tidigare, vilket är betydelsefullt bland annat när det

 

18 Det kan visserligen någon gång handla om ett jämförelsevis omfattande administrativt arbete, som t.ex. i rättsfallet Arlanda, se Ds 2008:74 s. 236 ff. och Grupptalan i Sverige kapitel 9. Men det handlar om ytterst få fall och om uppgifter som ligger inom domstolens självklara ansvarsområde även i andra komplexa mål, t.ex. vid de tingsrätter som är fastighetsdomstol (och även handlägger mål enligt GrL). De administrativa och expeditionella arbetsuppgifterna kan vara lika betungande i t.ex. vatten- och expropriationsmål. Detsamma gäller ansökningsmål vid miljödomstol och konkursförfaranden vid allmän domstol. 19 I vissa fall, t.ex. Telia, borde möjligheterna att godta en kollektiv gruppbeskrivning ha diskuterats mer ingående, se Grupptalan i Sverige kapitel 9.

finns anledning att oroa sig för svarandens ekonomi eller om preskription hotar. Gruppstorlekarna kan utökas i de (vanliga) fall då käranden inte känner till alla som berörs av den sak talan gäller.
    Vid kollektiva gruppbeskrivningar är gruppen först ”öppen”, men den preciserar sig själv allt eftersom anmälningarna kommer in. Inte sällan är sådana arrangemang den enda vägen att vinna acceptans och framgång med en grupptalan, särskilt så länge möjligheterna att avkräva svaranden information är så dåliga som de är enligt gällande editionsregler.20

3.8 Anmälningsförfarandet — kravet på ”opt in”
Det är en stor besvikelse för alla som vill ge lagen ökad genomslagskraft att utredaren (s. 71) avfärdar tanken att införa en ”opt outventil”21 ens som en undantagsregel för de fall då denna lösning kan tillämpas i Danmark och Norge, dvs. vid offentlig grupptalan respektive när de individuella beloppen är så små att de inte kommer att göras gällande processuellt om grupptalan inte tillåts. Det undantagslösa krav på anmälan från potentiella gruppmedlemmar (”opt in”) som gäller idag gynnar endast svaranden och minskar i hög grad grupptalans reparativa och preventiva potential eftersom gruppstorlekarna minskar. Viktiga rättsfrågor kan undantas från möjligheter till prejudikatbildning och rättsutveckling.
     Anmälningsförfarandet (opt in) har sina fördelar men är inte alltid att föredra. Undantag bör kunna medges. Lagen om grupptalan intar en rigid och därmed extrem position i detta hänseende. Den internationella utvecklingen går åt motsatt håll: opt in is out, opt out is in!

 

3.9 Kostnader och finansiering
Utredaren föreslår att den rättshjälpsutredning som utförs inom Domstolsverket skall ges möjlighet att överväga vissa möjligheter till förbättrad allmän rättshjälp vid enskild grupptalan. Det kan ses som ett välment men tyvärr sannolikt betydelselöst steg, om än i rätt riktning. Få torde idag anse det realistiskt med utökade resurser för allmän rättshjälp i tvistemål, där rättshjälpen de facto avskaffades genom privatisering redan i det förra årtusendet. Rättshjälp kan idag i princip inte medges den som har eller borde ha haft (!) rättsskyddsförsäkring, vilket gäller nästan alla. Utredarens begränsade förslag är av dessa anledningar inte mer än ett slag i luften.
    Den statliga rättshjälpen är alltså blockerad av de otillräckliga rättsskyddsförsäkringarna, vilket är särskilt illa vid grupptalan eftersom försäkringsbolagen både under förarbetena till GrL och därefter inta-

 

20 Se därom nedan avsnitt 3.9 och Grupptalan i Sverige kapitel 9 och 10 betr. t.ex. rättsfallen Telia och Kraftkommission.21 Dvs. att krav på anmälan om deltagande skulle kunna bytas mot automatisk grupptillhörighet med rätt till avhopp (”opt out”) t.ex. vid offentlig grupptalan och när det handlar om fragmentariska anspråk.

git en på alla sätt avvisande attityd till finansiering av grupprättegångar.22 Detta problem nämns inte över huvud taget, trots att utredaren — utan att dra några slutsatser av det — konstaterar att den som använder rättsskyddsförsäkring inte kan räkna med att få använda sig av mer än ett maxbelopp i grupprättegången,23 medan motsatsen (enligt min erfarenhet) inte sällan tillämpas i pilotmål. Försäkringsbolagen styr på så sätt valet av processform mot processekonomiskt sämre lösningar eller förhindrar att talan väcks över huvud taget.
    Utredaren föreslår också något utökade möjligheter till provisionsarvode vid riskavtal, vilket ligger i linje med utvecklingen i många andra länder. Jag har inga invändningar i den delen. Inrättande av fonder låter vänta på sig. Vi måste nog acceptera att grupprättegång i ökande grad finansieras av ombuden eller av särskilda stiftelser (t.ex. Centrum för rättvisa och Miljöcentrum) eller genom insamlingar och överlåtelser till särskilda processbolag, så även föreningar bildade ad hoc.24 Även om utredaren gjort en genomgång av finansieringsproblemen måste betydligt mer kraft läggas ner på dessa frågor, då även kostnadsreglerna. Det är svårbegripligt att inte ens en begränsning av svarandens rätt till ersättning för rättegångskostnaderna eller vanlig kvittning, än mindre regler om ”sned kvittning”,25 framställs som intressanta lösningar. Kvittning enbart till förmån för käranden tillämpas redan i flera situationer i vårt land, till exempel i arbetstvister och i mål om diskriminering.
    Utredaren åberopar bland annat möjligheterna till privata försäkringar (t.ex. olycksfallsförsäkring, hemförsäkring osv.) och av den ena parten arrangerad och finansierad nämndprövning som skäl för att avstå från att införa särskilda kostnadsregler vid domstol till skydd för den typiskt sett svagare käranden. Argumentationen är paradoxal. Att ytterst få begär överprövning vid domstol av t.ex. försäkringsnämndernas avgöranden beror förvisso inte på att alla nöjda. Man anser sig i en utsatt situation helt enkelt inte kunna ta risken att väcka talan vid domstol med allt det kan föra med sig. Detta illustrerar ett av de problem rörande jämlik access to justice som införande av grupptalan är avsett att minska. Försäkring och privatiserad tvistlösning anförs nu i stället som skäl mot att förbättra kostnadsläget vid grupprättegång. Det är ett argument i tiden, vilket inte gör det mindre oroväckande.

 

22 Se Grupptalan i Sverige kapitel 6 avsnitt 4.1. 23 Trygg-Hansa medger inte att försäkringstagare som uppträder som kärande i grupprättegång får utnyttja sin rättskyddsförsäkring över huvud taget medan motsatsen gäller svaranden, se i föregående not a.st. 24 Så i rättsfallet Skandia. Se om detta, samt om ”målvakter” och ”processtorpeder” m.m., a.a. kapitel 6 och 9 samt kommentarerna i kapitel 11 i anslutning till 8 § p. 5 och kostnadsreglerna i GrL. 25 Se betr. finansiering och ”sned” (”ensidig”) kvittning a.a. kapitel 8, t.ex. s. 261 med not 9.

Ambitionerna att erbjuda ett heltäckande offentligt processuellt rättskydd verkar vara på väg att uppges.26

3.10 Edition, skadeståndsberäkning, hissen till HD, utökad talerätt vid organisationstalan och offentlig grupptalan m.m.
De viktiga frågorna rörande bevislättnad och schablonisering vid skadeståndsberäkningen, liksom möjligheter till postprocessuell fördelning av individuella ersättningar, tas tyvärr inte upp till diskussion i utredningen. Detsamma gäller utökad användning av ”hissen till HD” och vidgad talerätt (t.ex. för stiftelser) vid organisationstalan. De argument som anförs till stöd för att avvakta med en vidgning av kretsen taleberättigade statliga myndigheter27 vid offentlig grupptalan är inte övertygande. Den under sex års tillämpning av GrL oväntade fördelningen mellan olika former av grupptalan (elva enskilda grupprättegångar, en offentlig grupptalan och ingen organisationstalan) väcker undran men orsakerna analyseras inte närmare.28 Att grupptalan enligt miljöbalken samt enligt konkurrenslagen och vid diskriminering lämnas nästan helt utanför utredningen är beklagligt och svårmotiverat mot bakgrund av att lagen om grupprättegång kan tillämpas även i sådana mål.
    Särskilt beklagligt är att frågan om rätt till information från motparten i grupprättegång, och då inte endast vad gäller kundregister o.dyl., inte tas upp till diskussion i utredningen. Enligt många som deltar i den internationella debatten om grupprättegång är finansieringen och informationsmöjligheterna de två viktigaste frågorna om man verkligen vill öka grupptalans genomslagskraft och effektivisera förfarandet.29 Man kan t.ex. tänka sig att införa utökad editionsplikt eller att införa begränsade möjligheter till ”discovery”.30

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 Se min uppsats ”ADR — opium för rättsväsendet?”, denna tidskrift 2006 s. 101 ff., även publicerad i Sena uppsatser s. 419 ff. 27 Även frågan om möjligheterna för kommuner att väcka enskild eller offentlig grupptalan borde tas upp till förnyad diskussion. Jag tänker på bland annat skadestånd vid olaglig kartellbildning (t.ex. asfaltbolagen). 28 Betr. processfrekvensen och det ringa antalet offentlig grupptalan och organisationstalan, se Grupptalan i Sverige kapitel 10 avsnitt 3. 29 Detta framfördes senast av flera talare vid konferensen ”Collective Redress. Towards a system of class actions in Europe?” Konferensen anordnades av Europäische Rechtsakademie (ERA) och University of Florence i Florens 30–31 oktober 2008. Ca 150 jurister från 25 länder deltog. 30 Betr. ”discovery” och möjligheterna enligt RB att införskaffa information, se min bok Progressiv process, 2000, s. 475 ff.

4 Sammanfattning
Utredaren har funnit att lagen om grupprättegång har ökat den enskildes tillgång till rättsväsendet. Ett antal grupprättegångar pågår för att genomdriva anspråk som den enskilde troligen annars inte skulle göra gällande. Möjligheten till grupptalan ses därför som ett positivt tillskott till den svenska processrätten. Glädjande är också att farhågorna om missbruk och negativa effekter visat sig vara överdrivna. Jag delar utredarens uppfattning i alla dessa avseenden.
    Det framstår som en riktig bedömning att lagens effektivitet och genomslag bör förbättras. Tyvärr finns dock betydande risker för att utredarens svarande- och domstolsvänliga förslag, som nästan genomgående ställer högre krav på käranden och gruppmedlemmarna än de idag gällande reglerna, snarare skulle leda till försämrad än förbättrad effektivitet i funktionshänseende. De ökade bördorna skulle avskräcka från process i ett läge då praxis visar att en försiktig ökning av antalet processer är mer befogad än en minskning. I genomsnitt två rättegångar om året tyder på att förbättringar snarare bör sättas in på kärandesidan. Några betydelsefulla förslag i den riktningen är det dock svårt att finna i utredningen. Genomförs utredarens förslag skulle därför medborgarnas processuella rättsskydd för gruppanspråk försämras samtidigt som förutsättningarna för handlingsdirigering, normkontroll och rättsutveckling skulle minska. Detsamma gäller möjligheterna att använda domstolarna som en rättspolitisk arena och som forum för etisk-moralisk diskurs. Förslagen kan även leda till processekonomiska förluster. Det gäller särskilt vid yrkanden om stora individuella ersättningsanspråk. Alternativet till grupptalan är då ofta upprepade rättegångar om samma eller likartade frågor.
    Lagen om grupprättegång skulle följaktligen inte bli mer effektiv och få bättre genomslag utan bli svagare och sämre fylla sina funktioner efter de föreslaga lagändringarna. Det handlar alltför mycket om överdriven försiktighet och att av hänsyn till den genomsnittligt sett resursstarke svaranden31 och de arbetstyngda domstolarna avskräcka och missgynna käranden och gruppmedlemmarna, dvs. konsumenter, miljöstörda, diskriminerade osv. Vid en historisk och internationell jämförelse framstår detta tyvärr fortfarande som ganska betecknande för det svenska rättegångsförfarandet. Vart tog medborgarperspektivet vägen? Varför missgynna käranden, dvs. den rättssökande allmänheten? Utredarens förslag bör, med några smärre undantag, inte läggas till grund för lagstiftning, åtminstone inte i dagsläget. Det finns all anledning att avvakta med reformer några år till dess erfarenhetsunderlaget är bättre och även de viktiga frågor som inte tas upp, eller en-

 

31 Betr. vilka som hittills uppträtt som svarande, se Grupprättegång i Sverige kapitel 9 avsnitt 4.6.

dast berörs flyktigt, gjorts till föremål för utredning.32 För åsikten att man bör avvakta med lagändringar talar också att den nyfödda lagstiftningen i Danmark, Finland och Norge kan komma att bidra med viktiga erfarenheter och värdefulla besked om hur det framtida regelsystemet bör utformas i vårt land.33

 

32 Enligt min mening bör frågorna om finansieringen, informationen och en opt out-ventil lösas med förtur, se vidare a.a. kapitel 10. 33 Mina synpunkter på erfarenheterna från GrL:s första sex år, de tolv svenska grupprättegångarna och på funktionsuppfyllelsen samt ett dussin förslag de lege ferenda återfinns i a.a., särskilt i kapitel 9 och 10. Jag får också hänvisa till lagkommentarerna i kapitel 11 i anslutning till de paragrafer där utredaren föreslår lagändringar.