Litteratur

 

 

 

Ny juridisk litteratur
Civilrätt
Knut Bergo Börs- og verdipapirrett (Cappelen, 2008, 357 s.). I boken ger författaren en introduktion till översikt över den norska börs- och värdepappersrätten.
    Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86).
    En ny Luganokonvention. (Ds 2008:87). Hans Edenhammar och Per Thorell Företagens redovisning. Att förstå årsredovisningar (6 uppl. Iustus 2009, 212 s.). I boken förklaras bl.a. de grundläggande principerna för värdering av tillgångar och skulder i balansräkningen, för redovisning av intäkter, kostnader och resultat i resultaträkningen. Den nya upplagan är till stora delar nyskriven och uppdaterad per den 1 januari 2009. Per Helset, Felix Reimers, Toril
Melander Stene och Ragnar Vik
Immaterialrett og produktetterlikning mv. etter markedsföringsloven (Cappelin 2009, 816 s.). Boken ger en översiktlig och fyllig framställning av den norska känneteckensrätten, designrätten, patenträtten och upphovsrätten. Göran Millqvist Sakrättens grunder. En lärobok i sakrättens grundläggande frågeställningar avseende lös egendom (5 uppl. Norstedts 2009, 206 s.). Denna upplaga beaktar utvecklingen som skett i rättspraxis under senare år, återinförandet av företagshypoteket och en ny kommissionslag. Gunnar Nordh och Per Thorell (red.) Regelfrågor på en förändrad kapitalmarknad (Jure 2009, 177 s.). I åtta olika bidrag tar författarna mot bakgrunden av kapitalmarknadens förändringar under senare år upp en rad frågor som har betydelse för regelverkets effektivitet och ändamålsenlighet. Bl.a. behandlas behovet av en grundlig analys av motiven för reglering och behovet av effektiva tvistlösningsmodeller, tillsyns- och övervakningsfrågor samt beroendet av den EG-rättsliga regleringen.

 

Processrätt
En mer rättsäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen. Betänkande av Polismetodutredningen (SOU 2009:1). Miljöprocessen. Huvudbetänkande av Miljöprocessutredningen (SOU 2009:10) Hans Renman Återvinning enligt 4 kap. konkurslagen. En process- och insolvensrättslig manual (Norstedts 2009, 189 s.). I boken beskrivs gällande rätt i vissa process- och insolvensrättsliga frågor som aktualiseras vid en återvinningsprocess i konkurs.

 

Straffrätt
Brott mot internationella brottmålsdomstolens rättskipning (Romstadgan art. 70). Ds 2008:84. Lena Holmqvist, Madeleine Leijonhufvud, Per Ole Träskman, Suzanne Wennberg Brottsbalken En kommentar Del I (1–12 kap.) — Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m. (Häftad studentutgåva 6, Norstedts 2009). En inbunden och häftad

SvJT 2009 Ny juridisk litteratur 405 version av Brottsbalkskommentaren del I. Studentutgåvans sidangivelser och text är desamma som i pärmversionen av verket (enl. supplement 20 juli 2008). Lena Holmqvist, Madeleine Leijonhufvud, Per Ole Träskman, Suzanne Wennberg, Brottsbalken En kommentar Del II (13–24 kap.) — Brotten mot allmänheten och staten m.m. Häftad studentutgåva 6, Norstedts 2009). En inbunden och häftad version av Brottsbalkskommentaren del II. Studentutgåvans sidangivelser och text är desamma som i pärmversionen av verket (enl. supplement 20 juli 2008). Lars Grönwall och Leif Holgersson Psykiatrin tvånget och lagen (4 uppl. Norstedts 2009, 246 s.). Boken redogör i lagkommentarens form för lagarna om psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård och rättspsykiatrisk undersökning. I den nya upplagan har inarbetats ändringar och kompletteringar av lagstiftningen fram till den 1 december 2008. Lars Heuman Process- och straffrätt för juridisk översiktskurs (22 uppl. Norstedts 2009, 117 s.). Boken ger en överblick över det processrättsliga och straffrättsliga regelsystemet. Ny lagstiftning om en modernare rättegång har medfört ändringar i den nya upplagan.

 

Processrätt
Gösta Walin, Torkel Gregow, Peter
Löfmarck, Göran Millqvist och Annina H. Persson Utsökningsbalken. En kommentar (4 uppl. Norstedts 2009, 780 s.). Den nya upplagan har ombesörjts av Gregow, Löfmarck, Millqvist och Persson. I boken redovisas ändringar i utsökningsbalken och på andra områden med inverkan på utsökningsrätten.

Offentlig rätt
En reformerad körkortslagstiftning — Genomförandet av tredje körkortsdirektivet. Slutbetänkande av 2007 års körkortsutredning (SOU 2008:130). Ulla Björkman och Olle Lundin Kommunen och lagen — en introduktion (2 uppl. Iustus 2009, 96 s.). Boken, som riktar sig till studenter i juridik, kommunala förtroendevalda samt övriga som har kontakt med kommunen, är en framställning om kommunalrätt i vid bemärkelse. Lars Clevesköld, Lars Lundgren och Anders Thunved Handläggning inom socialtjänsten (13 uppl. Norstedts 2009, 488 s.). I den nya upplagan redovisas författningsändringar, nytillkomna rättsfall och JO-uttalanden. Jonas Ebbesson Miljörätt (2 uppl. Iustus 2008, 221 s.). Boken är en introduktion till miljörätten, det rättsområde som rör skyddet av den yttre miljön och hälsoskydd samt nyttjandet av naturresurser. I den nya upplagan har beaktats bl.a. ett nytt system med utsläppshandel för växthusgaser och ny EG-lagstiftning om miljöansvar och kemikaliekontroll. Enklare och bättre täktbestämmelser (Ds 2008:83). Fordonsbesiktning (Ds 2009:3) Förslag till ändring av signalspaningslagen (Ds 2009:1) Håkan Gabinus Göransson, Stefan Flemström och Martina Slorach Diskrimineringslagen (Norstedts, 2009, 212 s.). Boken behandlar den nya sammanhållna och gemensamma diskrimineringslag som gäller sedan den 1 januari 2009. Den tar främst upp de regler som gäller för arbetslivet, men också övriga samhällsområden beskrivs och kommenteras.

406 Litteratur SvJT 2009 Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor. Delbetänkande av Yttrandefrihetskommittén (SOU 2009:14).
    Kommunal kompetenskatalog en problemorientering. Grundlagsutredningens rapport XV (SOU 2009:17). Carl Norström och Anders Thunved Nya sociallagarna. Med kommentarer, lagar och förordningar som de lyder den 1 januari 2009 (22 uppl. Norstedts 2009, 798 s.). I den nya upplagan redovisas författningsändringar och nytillkomna lagar av betydelse för socialtjänsten samt nytillkomna rättsfall, JO-uttalanden och uppgifter om föreskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen.
    Olovlig tobaksförsäljning. Betänkande av Utredningen om tobaksförsäljning (SOU 2009:23). Anders Olsson och Lars-Gunnar Liljestrand (red.) Till tryckfrihetens försvar — en ögnasten i ett fritt rike (Studentlitteratur 2009, 161 s.). Boken är en antologi med 11 bidrag rörande yttrande- och tryckfrihetsfrågor. Den uppges vara avsedd som kunskapskälla för alla som är intresserade av dessa frågor och som vill förstå bakgrunden till de förnyade attackerna mot tryckfrihetsförordningen. Staffan Rapp Rektor och lagen. En studie av skolans pedagogiska ledare (Norstedts, 2009, 234 s.). I boken presenteras vad som innefattas i rektors pedagogiska ledningsansvar. Vidare redovisas hur ett antal rektorer i grundskolan och gymnasieskolan ser på sitt uppdrag. Håkan Sandesjö och Kurt Björk
Nya medborgarskapslagen (2 uppl. Norstedts 2009, 356 s.). Sedan den nya upplagan år 2005 har det införts en ny instans- och processordning för utlännings- och medborgarskapsärenden. Ändringar har också gjorts i medborgarskapslagen till följd av EG-direktiv. Den nya upplagan har utökats med nya avsnitt om medborgarskapets bakgrund och rättsliga betydelse samt medborgarlagstiftning i andra länder. Sekretess vid anställning. Betänkande av Utredningen om sekretess i ärenden om anställning som myndighetschef (SOU 2009:4). Säkerhetskontroller vid fullmäktige- och nämndsammanträden. Betänkande av Utredningen om säkerhet vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting (SOU 2009:09). Säkerhetskopiors rättsliga status. Delbetänkande av E-offentlighetskommittén (SOU 2009:5) Två rapporter till Grundlagsutredningen. Tillsättning av högre statliga tjänster i Europa — en kartläggning. Sexuell läggning och ras i 2 kap. 15 § regeringsformen. Grundlagsutredningens rapport XVI (SOU 2009:18).

Återkrav inom välfärdssystemen — förslag till lagstiftning. Betänkande av Återkravsutredningen (SOU 2009:6)

 

Skatterätt
Hästen och skatten (4 uppl. FAR SRS Förlag, 2009, 172 s.). Boken behandlar skattefrågor kring hästverksamhet beträffande såväl inkomstskatt som mervärdeskatt. I bilagor finns en sammanställning av rättsfall om hästverksamhet. Peter Melz Mervärdesskatt (15 uppl. Iustus 2009, 92 s.). Den nya upplagan har uppdaterats med hänsyn till lagstiftningsändringar. Hänvisningar till EG:s mervärdesskattedirektiv har uppdaterats till det nya samlade direktivet 2006/112/EG.

SvJT 2009 Ny juridisk litteratur 407 Robert Påhlsson Konstitutionell skatterätt (Iustus, 2009, 114 s.). Boken innehåller bl.a. en orientering om vem som beslutar skatteregler, vad reglerna får innehålla och konstitutionella förutsättningar för skattereglernas tolkning och tillämpning. Gunnar Rabe och Richard Hellenius Det svenska skattesystemet (22 uppl. Norstedts, 2009, 531 s.). Boken behandlar individ- och företagsbeskattning samt taxeringsförfarandet. I årets upplaga har kapitelindelningen strukturerats om. Upplagan har uppdaterats med lagändringar som beslutats under 2008 och med nya rättsfall. Skatt i retur. ASKA-utredningens betänkande (SOU 2009:12).

 

Arbetsrätt
Arbeid og rett. Festskrift til Henning Jakhellns 70-årsdag (Cappelin, 2009, 683 s.). Festskriften innehåller 33 olika bidrag rörande huvudsakligen arbetsrätten och diskrimineringslagstiftningen i Norge Tommy Iseskog Sjuklönelagen (11 uppl. Norstedts 2009, 117 s.). I denna upplaga kommenteras sjuklönelagens regler med det innehåll dessa regler har från och med den 1 januari 2009. Boken innehåller också en beskrivning av sjukförsäkringens regler för rätten till sjukpenning den s.k. rehabiliteringskedjan. Kent Källström och Jonas Malmberg Anställningsförhållandet. Inledning till den individuella arbetsrätten (2 uppl. Iustus 2009, 335 s.). Boken syftar till att ge en sammanhängande framställning över reglerna om förhållandet mellan arbetsgivaren och enskilda arbetstagare. Den nya uppla-

gan beaktar ny lagstiftning, främst 2008 års diskrimineringslag, 2007 års ändringar i anställningsskyddslagen samt ändringar i reglerna om sjukskrivningsprocessen.

 

Internationell rätt
Andreas Moberg Villkorsklausuler. Om avtalsklausuler som utrikespolitiskt instrument (Ak. avhandling, Iustus, 2009, 665 s.). I boken undersöks hur EU använt sig av villkorsklausuler innebärande att parterna i externa avtal får en inomobligatorisk möjlighet att suspendera avtalet då motparten brutit mot bl.a. mänskliga rättigheter.

 

Allmän och blandad juridik
Åsa Gunnarsson och Eva-Maria
Svensson Genusrättsvetenskap (Studentlitteratur, 2009, 265.). Boken introducerar ämnet genusrättsvetenskap och ger exempel på forskningsfrågor och resultat inom detta fält. Dessutom presenteras ett nytt rättsområde, jämställdhetsrätt. Om rettens tillgœngelighed (Jurist og Økonomforbundets Forlag 2009, 202 s.). Boken har tillkommit i samarbete mellan en rad författare anställda i Juridiskt Institut, Århus Universitet. Den innehåller nio olika bidrag rörande bl.a. möjligheten att få kännedom om och tillgång till rätten och rättssystemet. Festskrift till Suzanne Wennberg (Norstedts 2009, 559 s.). Festskriften, tillägnad Suzanne Wennberg vid hennes avgång från professuren i straffrätt vid Stockholms universitet, innehåller 31 bidrag med studier i straffrätt, straffprocessrätt och andra vetenskapliga ämnen. Nils-Olof Berggren

408 Litteratur SvJT 2009 LINDA GRÖNING,EU, staten och rätten att straffa. Problem och principer för EU:s straffrättsliga lagstiftning. Stockholm, 2008. Santérus, LXV + 326 sidor.

 

EU-straffrättens legitimitetsanalys ur ett mänskligt autonomiperspektiv
Jur. kand. Linda Gröning, som är verksam som rättsvetenskaplig forskare vid Juridiska institutionen, Lunds universitet, har försvarat sin doktorsavhandling ”EU, staten och rätten att straffa. Problem och principer för EU:s straffrättsliga lagstiftning” vid sin egen fakultet den 12 september 2008.1 Avhandlingen kan ses som en ny öppning, ett nytt försök i nordisk straffrättsjuridisk och teoretisk forskning. En traditionell straffrättsjurist kunde även säga, att det finns mycket litet straffrätt i studien, vilket är sant i och för sig. Det är inte fråga om straffrättsdogmatisk forskning. Men straffrättens särart är säkert närvarande i avhandlingen på ett mycket djupt och genomgående sätt. Det förhåller sig om en studie om legitimitetsvillkoren för en EUrättslig straffrätt. Traditionellt har legitimitetsfrågor behandlats i samband med straffteorier, men nu förbigås dessa frågor i stort sett. Tanken är att straffrätten i en vanlig statlig kontext nog uppfyller vissa generella legitimitetskrav, vad de sedan må vara, medan detta inte på ett EUplan längre kan antas. Legitimitetsanalysen syftar till att betjäna just denna problematik, alltså de frågor som är av relevans när det gäller straffrätten

 

1 Författaren till dessa rader fungerade som fakultetsopponent vid disputationen.

som en del av EG-rätt och EUrätt. Avhandlingen har byggts upp på så sätt, att det i ett längre introduktionskapitel först presenteras den grundläggande frågeställningen samt vissa metodologiska ställningstaganden. Författaren har ägnat mycket uppmärksamhet åt reflektioner beträffande forskningens metodologi och syfte. Meningen är att det inom rättsvetenskapen är tillåtet att utforska värdefrågor och legitimitetsfrågor, men att det då också finns skäl att presentera mer än vanligt forskningens tillvägagångssätt, samt också varifrån de behövliga värderingarna egentligen i grund och botten går att hämta. Man märker att författaren har varit tvungen att fundera mycket mer på dessa frågor än vad som vanligen behövs och görs. Man kunde faktiskt ha valt en mycket mera formell och institutionell utgångspunkt i problematiken. Nu ligger betoningen på den materiella sidan, den materiella legitimiteten, vilket har den fördelen, att man kommer närmare själva straffrätten och dess principer i stället för mera procedurella granskningar. En viss spänning uppstår mellan den positiva (EU-straff-) rätten och den rättsligt-normativa legitimitetsanalysen. Spänningen upplöses i och med att den normativa kritiska dimensionen ses som framåtblickande. Forskningen strävar efter att påverka rättens utveckling och att medverka till en ökad legitimitet av den positiva rätten.

SvJT 2009 Anm. av Gröning, EU, staten och rätten att straffa 409 Den här strävan är mycket modig och värdefull, men medför också ett stort ansvar. Den borde fungera som en vägvisare.
    Själva avhandlingen har delats upp i tre delar. Den första delen utgör en beskrivning av straffrättens utveckling och uppkomst på EU-nivå. Tyngdpunkten ligger på frågan, i vilken mån straffrättslig lagstiftningsmakt befinner sig på EU-planet. Andra delen innehåller å sin sida en analys av den legitimitetskritik som har förts fram beträffande EU:s straffrättsliga utveckling. Idén är att autonomin kunde verka som en sista förankring i en dylik normativ legitimitetsbetraktelse. I den här delen genomgås en hel del grundläggande begrepp och principer såsom t.ex. folksuveränitet och konstitutionalism.
    Den tredje delen innehåller däremot den grundläggande legitimitetsanalysen ur ett autonomicentrerat perspektiv, som sedan kopplas till ett defensivt straffrättsparadigm. Kapitlen 6–8 innehåller säkert det mest väsentliga i hela avhandlingen. Här berörs en hel del grundläggande frågor beträffande speciellt lagstiftningskompetensen på ett europeiskt plan och kompetensfördelningen ur ett legitimitetsperspektiv. Mycket uppmärksamhet fästs vid rättighetsskyddet. I kapitel 8 riktas till slut synen på framtiden, och i det skisseras ett principiellt ramverk upp för EU-straffrätten.

 

Legitimitetsfrågor och lösningsförlag
EU-rättens allmänna legitimitet hotas av bristning på två centrala aspekter: både vad gäller individens rättighetsskydd och vad gäller den demokratiska legitimiteten. Enligt författaren ligger bakom både dessa

legitimitetskrav egentligen en samma synspunkt, nämligen individens autonomi. Dessa både krav är internt förkopplade med varann. Den individuella autonomin förstås alltså som den enda riktiga utgångspunkten i en rättslig legitimitetsbetraktelse. Det valda autonomiperspektivet möjliggör en mer systematisk granskning av legitimitetsvillkoren, eftersom både rättighetsskyddet och rättens demokratiska förankring kan tillfredställas på olika sätt, också när man har med transnationell eller internationell rätt att göra. Idén är nämligen, att vissa grundläggande rättsstatliga värden, som i en statlig kontext garanterar straffrättens legitimitet, kan förverkligas och efterlevas också oberoende av den här statliga kontexten. Meningen är att i stället för institutionella legitimitetsvillkor diskutera legitimitet som en fråga beträffande värdegrund. Då EU inte är en stat och inte nödvändigtvis håller på att utvecklas till en sådan, blir det aktuellt att granska tryggandet av straffrättens legitimitet utanför en statlig kontext. Betoningen på värdegrunden poängterar betraktelsens straffrättsideologiska karaktär: det handlar om att utveckla en straffrättsideologi för EU-straffrätten. På så sätt närmar man sig en teoretisk straffrättsanalys i stället för en ren statsförfattningsrättslig eller rättsteoretisk infallsvinkel. Det blir dock uppenbart, att olika aspekter egentligen medvetet blandas ihop under undersökningens gång. Förhållningssättet i undersökningen beskrivs som analytiskt och konstruktivt, och metoden sägs vara kritisk (s. XLV). Enligt författaren har största delen av straffrättsliga studier tillsvidare granskat straffrättens

410 Litteratur SvJT 2009 legitimitet närmast s.a.s. nerifrån, från medlemsstaternas rättsordningar. Då kommer man nog att inse vissa problem och utmaningar, som skapas av EUrättens utveckling mot innehållande av straffrättsliga normer, men det grundläggande huvudproblemet blir inte synligt: under vilka förutsättningar bör EU som sådan blanda sig i straffrättsliga frågor? Trots nya frågeställningar bygger mycket på det som redan tidigare gjorts i andra sammanhang. Aleksander Pezceniks legitimitetsanalyser har varit viktiga, speciellt idén om att legitimitet kan variera gradvis. Det ät alltså inte fråga om allt eller intet-typer av frågor. Författaren använder sig också av konstitutionalistiska teorier och uppfattningar; vi möts av liberalistiskt rättstänkande och också lite politiskt tänkande. Trots synliga inspirationskällor utgör verktygslådan nog för det mesta en egen produkt.
    Utöver utvecklandet av analysschemat får vi också bekanta oss med realplanet. Vi erbjuds en beskrivning av EU-rättens utveckling och straffrättsdimensionens framkomst. Vi erbjuds diskussioner om regler och principer. De vanliga straffteorierna spelar mindre in, medan en mera strukturell granskning av rättsstaten, eller egentligen rättsstatliga värden, dominerar gällande värden som alltså kan bevaras också utan(för) statsramarna, som en betingelse av straffrättens legitimitet. Bokens rubrik är inte helt perfekt. Den är lång, men det mest väsentliga syns inte i rubriken: dvs legitimitetsperspektivet, det mänskliga, det rättighetscentrerade, det autonomicentrerade.
    Legitimitetsanalysen bygger alltså på idén att man går via värden istället för via institutioner. Värden kan lyftas upp på ett transnationellt plan (lättare än man kunde skapa motsvarande institutioner som finns på statsplan). Som ovan nämndes, bygger det hela på presumtionen om straffrättens legitimitet i statskontext. Vi läser också en hel del om att straffrättens särart enligt en autonomicentrerad legitimitetsanalys borde erkännas, vilket leder till en viss försiktighet och icke-instrumentell syn på straffrättspolitiken, dvs. dylikt sådant som ofta har kallats för defensiv straffrättspolitik. Men som vi vet, möts vi också i inomstatlig kontext mera och mera av offensiva krav, mer instrumentell användning av straffrättsliga medel i syfte av bekämpa hot av brottslighet. Då uppstår frågan: finns det egentligen flera nivåer i straffrättslig legitimitet? Borde man inte ha forskat mera kring detta, dvs. vad en individcentrerad rättsuppfattning kräver av straffrätten överlag? Måhända når den typ av analys, som Gröning presenterar, endast en första legitimitetsnivå. I en rättstat finns alltid möjlighet till ideologiskt sett varierande lösningar och målsättningar, eftersom rättstaten inte innehåller ett färdigt program för lagstiftningen. T.ex. de tyska diskussionerna kring den såkallade fiendestraffrätten vittnar om detta. Inte ens i en demokratisk rättsstat finns någon garanti för att straffrätten inte kunde användas som ett kampmedel i krig mot olika oönskade fenomen. Därför kunde man tänka sig att en legitimitetsgranskning kunde sträva efter att formulera mera avancerade ideologiska krav för straffrätten. Vi möts egentligen av samma problem på varje håll. Autono-

SvJT 2009 Anm. av Gröning, EU, staten och rätten att straffa 411 mibegreppet är alltför abstrakt för att kunna tjäna som en förankringsgrund för en materiell legitimitetsbetraktelse. Rättighetsskyddsaspekten ger inte heller ett riktigt underlag för konkret straffrättspolitik, eftersom mycket hårda straff och höga straffhot ju principiellt kunde legitimeras i en rättighetsorienterad liberalistisk straffrätt. Liberala principer, såsom den bakåtriktande proportionalitetsprincipen, ger föga grundlag för liberal-human straffrättspolitik.
    Detsamma gäller den demokratiska förankringen. Folksviljan kan kräva stränga straff och offensiv straffrätt. Jag hade väntat mig att se mera diskussioner kring såkallad deliberativ demokrati, eftersom ett renodlat majoritetsstyre egentligen inte i samma mening tillåter en närmare begränsning av det politiska beslutsfattandet gällande det som är förnuftigt. Också en demokratisk förankring kan begripas på olika sätt.
    Det förhåller sig i varje fall om ett ambitiöst försök. Om legitimitetsvillkoren kan betraktas på så sätt och omvandlas till olika kontexter, kunde detta även leda till en allmän teori om straffrättens legitimitet. Det blir lite oklart, om så kunde vara fallet. Säkert är att författaren nu begränsar sig till den svåra EU-kontexten. Den teoretiska diskussionen som förs om straffrättens legitimitet med anknytning till individens autonomi, demokrati och rättighetsskydd är i varje fall mycket givande och mångsidig, även om man inte genast skulle bli helt övertygad.
    EU-kontexten har också vissa särdrag. EG/EU har ju utvecklats speciellt med tanke på den ekonomiska integrationen, och straffrätten har inte varit ett centralt tema i huvudfrågorna.


    Först på 1990-talet, i och med EU-fördraget, började straffrättsfrågorna vinna uppmärksamhet, ofta i samband med säkerhetshot som skapades genom realiseringen av de inre marknaderna och avskaffningen av gränskontroller via Schengen o dyl. Straffrätten behövs i första pelaren närmast som sanktionsrätt. Inom tredje pelaren är straffrättsprofilen mycket hård och offensiv. Straffrättsfrågor har i EUkontexten politiserats troligen ännu mera än på ett nationellt plan. Lagstiftningsmakten inom tredje pelaren hör i stort sett till Rådet, men bakom vardagsverksamheten finns en massiv politisk styrning. Det Europeiska rådet har spelat en viktig roll, och även i Lissabon-fördraget är detta organ centralt vad beträffar strategisk målsättning. Kriget mot terrorism och gränsöverskridande organiserad brottslighet har kommit att färga också EU:s straffrättsprofil, samtidigt som en hel annan lagstiftning likaså har skapats. Egentligen har det första årtiondet efter millennieskiftet varit mycket aktivt avseende förhandlingen av rambeslut som syftar till att tillnärma medlemsstaternas straffrättsliga regleringar. Harmonisering av materiell straffrätt har varit mera framgångsrikt än förhandling av instrument beträffande ömsesidigt erkännande. Den konstitutionella fördragsramen har samtidigt förhandlats, men tillsvidare utan något riktigt genombrott. Grundrättighetsstadgan saknar fortfarande formell giltighet. Harmoniseringen av materiell straffrätt har skett fragmentariskt och innan individens rättighetsskydd funnit sin plats på EU-planet. De processuella rättigheterna saknar kompetensgrund inom fördragsramen. Trots allt kan man notera att

412 Litteratur SvJT 2009 hela den konstitutionella processen på EU-planet som har förverkligats på ett innovativt sätt också har haft med EU-rättens legitimitet att göra. Jag menar särskilt den såkallade konventionsmetoden, som har använts både vid förberedningen av grundrättighetsstadgan som vid själva förhandlingarna om det konstitutionella fördraget, vars resultat nu Lissabon-fördraget försöker rädda till största delen. När det handlar om revidering av konstitutionella ramar, kan nya metoder vara nödvändiga. Kanske skulle också en straffrättskonvention behövas (i stället för toppmöten och dylikt)? Gröning presenterar den reella straffrättsutvecklingen väl och korrekt. Problematiskt är dock, att författaren inte fäster uppmärksamhet vid den situationen vi just nu befinner oss i. Lagstiftningen har utgjort huvudpoängen på EU-planet, men mycket är i rörelse. Vi kunde i framtiden t.ex. se en aktivare EG-domstol, som kunde ta hand om åtminstone vissa aspekter beträffande rättighetsskyddet (se t.ex. Kadidomen från 3.9.2008 i sammanslagna målen C-402/05 P och C415/05 P). Hittills har en stor del av de nationella domstolarna inte fått rikta sina begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Inte heller har Kommissionen fått föra talan, gällande bristande implementering av rambeslut, mot enskilda medlemsstater. Mycket av detta skulle bli annorlunda, om Lissabonfördraget skulle fås till stånd. Nu tycks det vara så att mycket av det som minimiharmoniseringen beskylls för, åtminstone delvis förorsakas av andra typer av bristfälligheter.
    Också annan intressant utveckling har varit på gång under de senaste åren. EG-domstolens

två avgöranden, i vilka två rambeslut blev upphävda, har å ena sidan skapat en viss oklarhet om den ”dolda” straffrättsliga lagstiftningskompetensen inom ramen för EG-rätten, men å andra sidan har samma beslut även redan betytt en viss precisering i förhållande till denna fråga. Dessa avgöranden diskuteras visserligen nog i avhandlingen. Enligt min åsikt borde man ha sett närmare på utvecklingen av helheter. Konventionsmetoden är ju kanske den mest legitima tänkbara metoden att förbereda konstitutionellt relevanta förändringar, vad de sen än må behandla. Just därför borde man ha sett närmare på logiken beträffande det föreslagna avskaffandet av pelarstrukturen i kombination med vissa balanserande åtgärder, såsom just införandet av starkare skydd för individens rättigheter, en noggrannare precisering av EU:s straffrättsliga kompetens samt introduceringen av ett nödbromsförfarande (som inte alls nämns i studien!). Nödbromsförfarande innebär ju att ett nationellt parlament i ett fall där ett harmoniseringsinstrument, efter nationell implementering, skulle innebära en förändring i det nationella rättsystemets såkallade ordre public, alltså grundläggande rättsliga värderingar, kan föra ärendet till Europeiska rådets behandling. Enligt min åsikt har den konstitutionella utvecklingen i viss mån redan representerat en dylik pluralistisk uppfattning, som helt enkelt tar för givet och även erkänner en diversitet i grundläggande rättsliga värderingar i Europa, och som kräver en viss pluralism även av själva konstitutionalismen. Nödbromsförfarandet är det mest konkreta exemplet, men mycket annat kunde likaså nämnas här. Medlemssta-

SvJT 2009 Anm. av Gröning, EU, staten och rätten att straffa 413 terna kunde ju t.ex. försäkra att deras interna lagberedningsprocedurer anpassas tillräckligt till EU-lagstiftningsarbetets krav för att säkerställa en demokratisk förankring redan under förhandlingsfasen och inte först under implementeringsfasen. Den nationella ordre public som en gräns till EU-rätten har blivit ett tema också i EG-domstolens avgöranden. Frågan behandlades särskilt i den uppmärksammade Pupino-domen (C-105/03) från 2005, i vilken bekräftades att även bestämmelserna i ett rambeslut har en tolkningsverkan när nationell rätt tillämpas. Tolkningsverkan spelar dock en större roll på processrättens område jämfört med straffrättens, emedan legalitetsprincipen i straffrätten sätter snävare gränser för EU-rättens tolkningsverkan. Också den straffrättsliga legalitetsprincipen har tolkats av EG-domstolen. Man hade hittat mera material i EG/EU rättspraxisen, om man hade försökt den vägen.
    En mycket viktig idé, som inte så ofta har behandlats i forskningen, är till vilken del EGrättens rättsprinciper kunde erbjuda garantier för EUstraffrättens legitimitet. Det är nämligen uppenbart att det åtminstone inom själva EG-rätten finns potential för uppkomsten av sådana begränsande rättsprinciper. Den mest naturliga principen är kanske proportionalitetsprincipen, men i en EUkontext betonas den oftast i den ”teleologiska” meningen, dvs. att det valda medlet måste vara lämpligt för uppnåendet av det ställda målet. I varje fall en del potentiella rättsliga instrument kunde säkert granskas normativt ur denna synpunkt. Subsidiaritetsprincipen ställer också krav på vilka saker som kan anses

höra till EU-planet överhuvudtaget. Kanske även ultima ratio tanken kunde utvecklas via den vägen. Om man är realist måste man nog medge att det ännu finns en lång väg att gå innan EG-rättens egna rättsprinciper kan bära EUstraffrättens legitimitet. Vi har ju samma problem på det nationella planet, och även i denna kontext tycks det inte riktigt lyckas att rättsligt begränsa straffrättens område på så sätt att straffrättspolitiken kunde bindas tillräckligt. Sedan finns ännu frågan om hur långtgående fixering av straffrättens normativa rättsliga värden som är önskvärd. Grundrättigheternas roll kan variera. Ibland är de progressiva och kan ge riktning till den rättsliga utvecklingen, ibland framträder de närmast som någon slags bromsar. Då blir egentligen själva straffrättsvetenskapen bäraren av rättskulturens värderingar. Där saknas likaså en demokratisk förankring.

 

En blick mot det framtida
I slutkapitlet presenteras vissa åsikter beträffande den framtida EU-straffrättsliga utvecklingen med tanke på legitimitetsperspektivet. Författaren ställer sig kritiskt till en instrumentalistisk användning av straffrätten, vilket innebär att den utveckling som pågått inom den första pelaren inte anses vara önskvärd. Den åsikten kan säkert delas av många. Det vore viktigt att man alltid skulle igenkänna straffrättens särart och att man inte enbart betraktade den som ett genomslagsinstrument för EGrätten. I avhandlingen betraktas rättssystemets koherens som ett viktigt värde i sig. Speciellt därför riktas kritik mot den nuvarande tredje pelarens ram, eftersom en minimiharmonisering

414 Litteratur SvJT 2009 egentligen inte skapar en enhetlig europeisk straffrätt, utan leder till 27 olika tolkningar av denna, vilket å sin sida skapar rättsosäkerhet för EU-medborgare och också leder till oenhetlig brottsbekämpning.
    Som redan tidigare antytts, skulle en mycket mera omfattande helhetsanalys enligt min åsikt krävas innan man kan avstå från minimiharmoniseringsapproachen. En hel del av de nuvarande problemen förorsakas av helt annat än approachen i sig. Man borde också närmare ha granskat de många förändringar som Lissabon-systemet hade fört med sig. T.ex. hela rambeslutspaketet kommer ju att omförhandlas under en fem års övergångsperiod.
    Men så blev det inte. Istället förespråkas en snäv harmoniseringskompetens för EU, som skulle innebära en maximal harmonisering eller unifiering på detta område. Idén är att EUmedborgare tillsammans borde definiera deras gemensamma intressen vad avser EU-straffrättens skyddsbehov. Enligt författaren kan en sådan kärna finnas hos den mest allvarliga gränsöverskridande brottsligheten. För dessa (få) fall skulle enhetlig europeisk strafflagstiftning behövas. Den behövliga lagstiftningen borde ges i form av förordningar, menas det.
    Författarens slutsatser är modiga och säkert värda att diskuteras. Det är absolut viktigt, att man i en juridisk avhandling inte låter sig fångas av EU-fördragens komplicerade kompetensregleringar, utan för legitimitetsgranskningen på ett mera ideellt plan. På längre sikt vore det säkert bra om de europeiska medborgarna kunde enas om sina önskemål beträffande de förväntningar som de har på en europeisk straffrätt. Samtidigt uppstår dock vissa nya problem. Ett första är helt principiellt: borde man inte förfara så att man först försöker skapa en legitim konstitutionell ram för behandlingen av EU-straffrättsliga frågor, och först därefter börjar med en (institutionaliserad) diskussion om vad som egentligen behövs (eftersom det ju också handlar om politiskt beslutsfattande)? Nu har allt ju gått till så, att man helt enkelt har lagstiftat och först därefter kommit med kritik beträffande problem innehållande olika legitimationsdeficit. Ett andra är, att den givna rekommendationen egentligen inte passas ihop med hela den föregående kritiska analysen. Ju mera man eftersträvar en formulering av allmäneuropeiska straffrättsvärden, vilket skapande av en europeisk förordning om centrala straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser inklusive bestämmelser om straffrättens allmänna läror innebär, desto mera krävs av både rättighetsskyddet och den demokratiska förankringen. Att stifta om en dylik europeisk strafflag som skulle gälla inom hela EUområdet utan nationella variationer kräver rätt mycket med tanke på den politiska processens legitimitet. Skulle man inte nödvändigtvis behöva t.ex. en starkare europeisk offentlighet, en europeisk demos och en europeisk offentlig sfär för att på ett legitimt sätt politiskt kunna behandla dessa frågor på ett gemensamt EU-plan? För min egen del måste jag säga att jag inte är helt säker på vad som vore bäst. Slutresultatet beträffande själva omdömet påverkas också av huruvida man helt är idealist eller någorlunda realist. En idealist kunde kanske

SvJT 2009 Anm. av Gröning, EU, staten och rätten att straffa 415 tänka sig att en dylik konstitutionalism kunde utvecklas i Europa, vilket gjorde det möjligt att lagstifta gemensamt om även de svåraste värdefrågorna. Men kanske en mera pluralistisk approach dock vore önskvärd även under sådana förhållandena. Författaren tycks ha fallit lite i den fällan som hon försöker undvika, nämligen försvaret av en europeisk politik som ett alternativ till nationell Verfassungspatriotismus. Måhända just en pluralistisk konstitutionalism kan undvika en alltför lösgjord europeisk behandling av straffrättsfrågor, då den också bygger på nationella traditioner och värden, och försöker framskrida till en europeisk politik med bakgrund i de redan existerande och etablerade värdena och principerna. Vad man än anser vara sanningen här, är det utan tvivel mycket värdefullt att den europeiska straffrättsutvecklingen nu egentligen för första gången systematisk betraktas ur ett legitimitetsperspektiv. Det är inte enbart straffrättsforskningen som kan se detta som ett framsteg, utan detta är ett viktigt bidrag till en mera teoretisk forskning om EU-rättens legitimitet överlag. 

Kimmo Nuotio