Om återvinning av egendom som ökat i marknadsvärde

Av advokaten ULRIK HÄGGE

Artikeln behandlar frågor om hur marknadsmässiga värdeförändringar påverkar tillämpningen av konkurslagens återvinningsregler och vem som har rätt att tillgodogöra sig värdestegringen.

Inledning
Konkurslagen ger konkursboet en rätt att i vissa fall genom återvinning få konkursgäldenärens rättshandlingar att återgå. Vid transaktioner med närstående kan konkursboet framställa återvinningsanspråk mot rättshandlingar som vidtagits lång tid före konkursen.1 Vid gåva är fristen tre år före fristdagen. Om återvinningsgrund enligt 4 kap. 5 § konkurslagen kan åberopas, saknas en tidsfrist inom vilken rättshandlingen skall ha utförts.2 Under återvinningsfristen kan värdet på den egendom som överlåtits förändras. Detta kan bero på förbättringar eller försämringar av egendomen men också enbart på grund av marknadspåverkan. Detta är särskilt utmärkande för värdepapper och fastigheter. 3 En överlåtelse kan i backspegeln på grund av värdestegringen uppfattas som mer ofördelaktig för konkursgäldenären än vad den ursprungligen var. En omvänd situation uppkommer när konkursgäldenären har köpt egendom till ett överpris. Även om transaktionen initialt var en ekonomiskt dålig affär kan en senare inträffad värdestegring göra att affären visade sig vara lönsam. Affären hade dock blivit ännu bättre om konkursgäldenären vid köpet betalat ”rätt” pris för egendomen.




1 Närståendebegreppet definieras i 4 kap. 3 § konkurslagen. 2 Preskription av återvinningsfordran grundad på 4 kap. 5 § konkurslagen, diskuteras av undertecknad i JT 2006-07 s. 793. 3 I förarbetena, prop. 1975:6, diskuteras inte värdeuppgång som ett praktiskt problem vid återgången. Frågor som tas upp avser huvudsakligen egendomens avkastning, nedlagda kostnader på egendomen, värdeminskning på grund av egendomens förändring och förlust uppkommen på grund av att konkursgäldenären inte haft tillgång till egendomen. Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs, 3 uppl., Stockholm 1994, (cit. Lennander), 334 f., berör situationen som uppkommer då återvinningssvaranden vid återgången återfår pant och panten har sjunkit i värde i tiden efter rättshandlingens utförande. Hon menar att återvinningssvaranden endast skall gottgöra konkursboet den nackdel som förevarit och skall inte därtill bära den värdeförlust som uppkommit efter pantens återlämnande.

För att en återvinningssituation skall föreligga krävs att konkursgäldenären före konkursen vidtagit en rättshandling som medfört en nackdel för borgenärerna.4 Ofta har då konkursförvaltaren att visa att transaktionen innefattat en värdediskrepans i förhållande till ett korrekt marknadsvärde.5 Genom återvinningen skall denna nackdel återställas. Rättsverkan av återvinningen är som regel att den egendom som part utgivit skall återbäras.6 I det fall egendomen vid återgången inte längre finns i behåll skall ersättning för dess värde utges. Värdet fastställs i dessa fall som regel vid den tidpunkt då återvinningsmålet avgörs, vilket innebär ett värde inklusive värdehöjningen.7 Vid en återgång av konkursgäldenären bortgiven egendom innebär detta att värdestegringen i tiden mellan transaktionen och återvinningen tillfaller givaren, eller närmare bestämt konkursboet. Är det i stället frågan om ett ofördelaktigt köp gjort av konkursgäldenären, kan återgångsförfarandet utgöra ett hinder för en återvinning. När konkursboet skall återlämna egendomen kan värdet på denna motsvara eller till och med överstiga den köpeskilling som konkursboet skulle återfå vid återgången.8 För konkursboet finns då inget skäl att påkalla återvinning.
    Fördelningen av värdestegringen är en följd av återgångsregelns utformning. Lagstiftaren har för flertalet av återvinningsreglerna valt att se rättshandlingen i sig som föremål för återvinningen och inte den på grund av rättshandlingen uppkomna nackdelen.9 Detta gäller dock inte för samtliga återvinningsgrunder. Vid återvinning enligt 4 kap. 7 § (bodelning), 4 kap. 8 § (lön m.m.) och 4 kap. 9 § 1 st. (betalning till pensionsstiftelse) konkurslagen, har återgången bärighet på värde-




4 Prop. 1975:6 s. 142. Lennander, s. 88 ff. Palmér/Savin, Konkurslagen — En kommentar, supplement 4, juni 2007, 4:10. 5 Det är konkursförvaltaren som har bevisbördan för att en återvinningssituation föreligger. SOU 1970:75 s. 134. Welamson, Lars, Konkursrätt, Stockholm 1961, s. 215 f. Viss bevisbörda kan dock återvinningssvaranden få bära i det fall det är denne som har de praktiska möjligheterna att få fram beviset. Bevisbördan kan härtill växla mellan parterna efter vad som framkommer i målet, se HD mål T 2653-06, dom 11 juni 2007, med hänvisning till NJA 2006 s. 367. 6 Regleringen om återbäring finns i 4 kap. 14 §–17 § konkurslagen. 7 Prop. 1975:6 s. 239 ff., Lennander s. 93 ff. och s. 346 f., Palmér/Savin a.a. s. 4:113. 37 § 1921 års konkurslag beskrev rättsföljden så att konkursboet var berättigat till ersättning för därigenom uppkommen skada. Departementschefen menade att den nya formuleringen inte innebar någon förändring till vad som då gällde, prop. 1975:6 s. 243. 8 Lennander tar upp motsvarande problem vid underprissättning och den egendom som skall återvinnas i stället sjunkit i värde, varvid konkursboet inte heller erhåller något värde genom återgången, s. 95 och s. 335. 9 Prop. 1975:6 s. 242, NJA 1984 s. 816, Lennander s. 327. Lejman uppger att återvinningsrätten är knuten till återvinningsobjektet. Lejman, Fritjof, Bidrag till Läran om återvinning i konkurs, Uppsala 1939, s. 11.

överföringen som sådan och inte på rättshandlingen i sig.10 Återgången omfattar här ett värde motsvarande undandragandet.
    Konkurslagen reglerar uttryckligen endast vissa värdeförändringar på den egendom som skall återbäras vid återvinning. Har egendomen ökat i värde på grund av återvinningssvarandens bearbetning eller annan förkovran så skall konkursboet utge kompensation om kostnaden varit nyttig eller nödvändig.11 Av förarbetena framgår att om den egendom som skall återlämnas minskat i värde på grund av vållande eller olyckshändelse, så skall återvinningssvaranden utge ersättning härför.12 Allmänna regler om avtals återgång innebär i regel att en värdestegring vid återlämnandet av egendomen tillkommer säljaren som återfår egendomen.13 Det kan tyckas att motsvarande skulle gälla vid återgång efter återvinning i konkurs. En likabehandling av de fall som avser rättshandlingars återgång förenklar onekligen tillvaron.14 Ett flertal faktorer talar dock emot en sådan lösning. Det kan ifrågasättas om lösningen är förenlig med återvinningsreglernas syften. Ett sådant syfte är att förebygga ekonomiskt ofördelaktiga transaktioner viss tid före konkursen.15 Värdeförändringen är inte synbar vid rättshandlingens utförande och utgör då inte del i parternas agerande. Vidare är återvinningens syfte att återställa den ekonomiska brist som den medfört. Värdeförändringen efter transaktionen utgör i sig inte en sådan brist. Det skall också noteras att värdestegring som uppkommit efter en försäljning till korrekt pris inte i sig kan grunda rätt till återvinning enbart för att konkursboet skall kunna komma åt själva värdestegringen.16




10 Lennander s. 190 f. 11 Ersättningsskyldigheten förutsätter att det inte finns särskilda skäl mot det; 4 kap. 15 § 3 st. konkurslagen. 12 Lennander s. 331 f. och s. 340. I prop. 1975:6 s. 250 anges att förlust av egendom kan utgöra jämkningsgrund. Utgångspunkten är således att återvinningssvaranden ansvarar för egendomen vid dess förstörelse. 13 Bramsjö, Sven, Om avtals återgång, Lund 1950, s. 207 f.f. Det kan noteras att fråga om värdeersättning i stället för återgång diskuterades i förarbetena till den nya aktiebolagslagen vad gäller rättsföljden vid olagliga värdeöverföringar. Aktiebolagskommittén hade föreslagit att rättsföljden skulle vara en generell ersättningsskyldighet. Departementschefen fann dock inte skäl att ändra på nuvarande ordning, dvs. ogiltighet med återbäringsskyldighet, prop. 2004/05:85 s. 391 ff. 14 Bramsjö särbehandlar inte återvinning i konkurs från andra grunder vid återgång av avtal, a.a. s. 2. 15 Lejman a.a. s. 4, Lennander s. 23 ff. 16 Återvinningsgrunderna skall prövas vid tidpunkten för rättshandlingens genomförande. För de objektiva återvinningsreglerna skall nackdelen vara direkt, dvs. vid tidpunkten då rättshandlingen företas. Vid återvinning enligt 4 kap. 5 § konkurslagen är det tillräckligt att rättshandlingens negativa effekt är indirekt, dvs. den behöver inte uppkomma direkt genom rättshandlingen, utan effekten skall i vart fall ha visat sig vid konkursen, prop. 1975:6 s. 100, SOU 1970:75 s. 132 och s. 134, Lennander s. 93 ff. och s. 146 ff.

Det finns vidare faktiska skillnader i rättsförhållandena som talar för en särlösning vid återvinning jämfört med återgång på grund av ogiltighet. Vid återvinning är fråga om i och för sig giltiga transaktioner men som genom gäldenärens obestånd och senare konkurs bringas att återgå.17 Vid en jämförelse med ogiltighet är det således inte en initial brist i rättshandlingen som motiverar återgången. Det är konkursgäldenärens ekonomiska situation som tillsammans med en senare inträffad konkurs gör honom obehörig att genomföra vissa transaktioner.18 Återgångsrätten tillkommer inte heller avtalsparten, konkursgäldenären, utan konkursboet. Vid återgång i anledning av ogiltighet eller vindikation är fråga om ett återställande av en tidigare rätt till egendomen. Utgångspunkten för återgången blir då att rättshandlingen inte skall ha påverkat denna rätt och återgången kompenserar parten som om han haft en obruten rätt till egendomen.19 Vid återvinning är utgångspunkten att viss nackdel skall återställas. Borgenärs ställning skall ha påverkats av rättshandlingen.20 Syftet med återvinningen är att återställa detta värdeförhållande och inte att återställa ett ursprungligt rättsförhållande.21 Utgår man från att återvinningen skall återställa en nackdel, borde konkursboet vid en återvinning av konkursbolagets försäljning till underpris kompenseras för felprissättningen som var vid tiden för transaktionen medan värdestegring efter transaktionen tillkommer återvinningssvaranden.22 Vid återvinning av konkursgäldenärens köp 


17 Lennander uppger att återvinningen inte gör rättshandshandlingen i sig overksam mot konkursgäldenären s. 24. Se vidare s. 39 ff. och s. 330 där hon menar att rättsverkan av återvinning närmast kan hänföras till utomobligatoriska förhållanden och då regler om vindikation från godtroende besittare. 18 Håstad ser dock likheter till verkan av ursprunglig ogiltighet, Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. med supplement mars 2000, Stockholm 2001, s. 79. Welamson a.a. s. 206 beskriver återvinningen som ”[en] ogiltigförklaring av rättshandling med viss anknytning till gäldenärens betalningsoförmåga”. 19 Vid vindikation tillkommer värdeökningen vindikanten, SOU 1965:14 s. 117. Motsvarande resonemang förs också vid återvinning. Då återställandet skall ske i natura och ersättning därför skall beräknas vid tidpunkten för återvinningsmålets fastställande talar den lagtekniska lösningen för att det är konkursboets ställning som skall återställas. Lennander s. 330 f. uppger att det förefaller vara den övervägande meningen att konkursboet i princip skall hållas skadeslöst. I NJA 2001 s. 805 anger HD att återvinningsreglernas syfte är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som förelåg före den återvinningsbara rättshandlingen. 20 Prop. 1975:6 s. 132 f. och Lennander s. 23 och s. 91 f. 21 Prop. 1975:6 s. 242 och HD:s diskussion av frågeställningen i NJA 1984 s. 816 och NJA 2001 s. 805. Hans Renman använder samma argumentation vid bedömningen av ett annat återgångsproblem, Återvinning enligt 4 kap. konkurslagen, Stockholm 2008, s. 62 f. 22 Vid frågan om fastställandet av värdetidpunkt vid ersättningsskyldighet för Lennander ett sådant resonemang i det fallet återvinningssvaranden vidaresålt den aktuella egendomen till ett överpris. Återvinningssvaranden skulle härvid få behålla den värdeökning som kan tillskrivas honom, s. 348. Welamson är dock tveksam till att låta återvinningssvaranden få tillgodogöra sig den genom försäljningen 


till överpris borde å andra sidan konkursboet få behålla egendomen och därigenom värdestegringen samt från återvinningssvaranden erhålla kompensation för överpriset vid tiden för transaktionen.23 Frågan är om konkurslagen de lege lata, trots återgångsregleringens utformning, ger utrymme för sådana lösningar.

Konkursgäldenärens försäljning till underpris
Vid konkursgäldenärens försäljning till underpris kan jämkningsregeln i 4 kap. 17 § konkurslagen möjligen ge återvinningssvaranden rätt att behålla värdestegringen. Regeln infördes vid revisionen av återvinningsreglerna 1975 då möjligheterna till återvinning utvidgades. Härvid kom närståendetransaktioner att särbehandlas, fristerna för återvinning att förlängas och kravet på ond tro att begränsas till den generella återvinningsregeln, 4 kap. 5 § konkurslagen. Samtidigt infördes en jämkningsmöjlighet för att möjliggöra en anpassning av rättsverkan till det enskilda fallet.24 Lagberedningens förslag till ny lagtext innehöll uttryckligen en regel om att jämkning fick ske när återvinningssvaranden genom återgången skulle få utge mer än vad han vunnit på transaktionen. Departementschefen höll med om att detta kunde ses som en jämkningsgrund, men inte att det skulle medföra en obligatorisk rätt till jämkning. En prövning av samtliga omständigheter måste enligt departementschefen ske i varje enskilt fall.
Vilken vinst avsåg då Lagberedningen när de talade om vinsten av transaktionen? Att vinsten omfattar det värde som utgjort nackdel i den aktuella återvinningssituationen är uppenbart, men avsågs även en vinst genom värdestegring efter transaktionen? Något uttryckligt svar på frågan ges inte av Lagberedningen. De exempel på jämkningssituationer som presenterades har närmast bärighet på att vinsten konsumerats eller att egendomen sålts eller förstörts.25 Här finns skäl 


uppkomna vinsten, a.a. s. 274, not 8. Lejman menar att en värdestegring på objektet bör tillkomma konkursboet, a.a. s. 22. Rättsfall som finns på området är av äldre datum. I NJA 1928 s. 140 hade återvinningssvaranden sålt den från konkursgäldenären förvärvade egendomen till ett högre pris. HD bestämde ersättningsvärdet till köpeskillingen från konkursgäldenären. Welamson kommenterar rättsfallet och den diskussion som förevarit mellan Lejman, Hult och Bramsjö om hur fallet skall förstås, a.a. not 10 s. 275. 23 Lennander diskuterar det omvända fallet, att försäljningen skett till underpris och egendomen vid konkursen sjunkit i värde till det erlagda priset. Hon beskriver situationen som om att det felaktiga priset rättats genom värdenedgången, s. 335. 24 Prop. 1975:6 s. 140 f. 25 SOU 1970:75 s. 170. Lagberedningen presenterar olika exempel på skäliga belopp vid en jämkning. Vid försäljning anges försäljningspriset och om egendomen förstörs, egendomens värde vid tidpunkten då den förstördes eller erhållen försäkringsersättning. För att en tidigare värderingstidpunkt skall få betydelse förutsätter det att egendomen vid en värdeuppskattning överstigit erhållen köpeskilling eller försäkringsersättning. Exemplen skulle då tala för att Lagberedningen menat att värdestegringen ingår i vinstbegreppet, annars hade en jämkning inte varit behövlig.

att titta på den diskussion som fördes i Lagberedningen vad gäller motsvarande reglering i våra grannländer. I Danmark och Norge ser återgångsregleringen annorlunda ut. Där utgår man från återvinningssvarandens situation enligt den så kallade berikelseprincipen. Återvinningssvaranden skall återlämna den berikelse som uppkommit genom transaktionen. I dansk rätt begränsas återbäringen till vad konkursboet förlorat.26 Kopplingen till den vid tiden för rättshandlingen uppkomna vinsten är här tydligare markerad. Lagberedningen ansåg inte, främst med hänsyn till tillämpningssvårigheterna, att berikelseprincipen skulle inflyta i konkurslagen men menade ändå att berikelsen utgjorde en viktig synpunkt vid tillämpningen av jämkningsregeln. Detta talar för att Lagberedningen med vinst avsett den genom rättshandlingen uppkomna initiala vinsten vid tiden för transaktionen. Departementschefen betonade att återvinningssvarandens mer eller mindre goda tro skulle ges en stor betydelse vid jämkning. Vad den goda tron skall omfatta klargjordes dock inte.27 För återvinning enligt 4 kap. 5 § konkurslagen förutsätts att återvinningssvaranden är i ond tro till de återvinningsgrundande rekvisiten. Utrymmet för att kunna åberopa god tro för jämkning kan härigenom anses vara litet.28 Den onda tron hänför sig till rättshandlingen och otillbörligheten i denna samt gäldenärens obestånd, inte till en framtida ekonomisk utveckling av den överlåtna egendomen. Det är vidare som regel inte möjligt att vid rättshandlingens genomförande med säkerhet kunna förutse hur egendomens värde kommer att utvecklas. Man kan ha mer eller mindre välgrundade förväntningar på en värdeutveckling, men faktisk kunskap är omöjlig. Även vid en återbäring som sker enligt 4 kap. 5 § konkurslagen finns därför moment av god tro som kan utgöra skäl för jämkning.
    Jämkningsregeln i 4 kap. 17 § konkurslagen utesluter inte i och för sig jämkning vid återgången genom naturaprestation, det vill säga att den överlåtna egendomen återställs. I praktiken sker dock jämkning vanligtvis genom ersättningsskyldighet. Återvinningssvaranden har dock inte en självständig rätt att välja att utge ersättning i stället för prestation i natura. För rätt att utge värdeersättning krävs att en åter-




26 § 75 i danska konkursloven och §§ 5–11 och 5–12 i norska dekningsloven. Förhållandet kommenteras av Lagberedningen, SOU 1970:75 s. 164. Lennander jämför principen med reglerna för obehörig vinst, Lennander a.a. s. 331 f., se även s. 107. 27 Prop. 1975:6 s. 141 f. och 249 f. Som exempel på god tros betydelse angav departementschefen att återvinningssvaranden förbrukat medlen i god tro eller sålt egendomen i god tro. Det är dock inte klart om den goda tron skall avse återvinningsskyldigheten i sig eller olika rekvisit i tillämplig återvinningsgrund. 28 Lagberedningen diskuterar möjlighet till jämkning då svaranden förfarit vårdslöst men inte dolöst, SOU 1970:75 s. 171. Palmér/Savin a.a. s. 4:130, konstaterar att jämkning inte bör förekomma vid återvinning enligt 4 kap. 5 § konkurslagen.

bäring i natura är förenad med särskild olägenhet. Kravet torde som regel vara uppfyllt genom de praktiska svårigheter som vanligtvis föreligger att dela på en naturaprestation. Återvinningssvaranden har således själv att åberopa att en återgång i natura innebär särskild olägenhet och att värdeersättning därför skall utges samt att denna ersättningsskyldighet skall jämkas. Rätt till jämkning förutsätter vidare att synnerliga skäl föreligger härför. Accepteras förutsättningen att återvinningssvaranden äger rätt att tillgodogöra sig värdestegringen, menar jag att värdestegringen i sig utgör ett synnerligt skäl för jämkning.
    Vid bedömning av värdeförändringens påverkan på återvinningsförfarandet bör även konkurslagens övriga regler om återgång analyseras. Från den tidpunkt då återvinning påkallats finns skyldighet för återvinningssvaranden att utge avkastningen från egendomen. Verkan av återgång i natura ges härigenom viss retroaktiv effekt. Avkastning som uppkommit i tiden före påkallandet skall återvinningssvaranden som huvudregel få behålla. Vid återvinning enligt den generella återvinningsregeln i 4 kap. 5 § konkurslagen kan återvinningssvaranden därtill åläggas att utge avkastning redan från egendomens mottagande.29 Reglerna om avkastning omfattar inte värdestegring.30 Utgångspunkten för hanteringen av egendomens avkastning, att den inte omfattar tiden före påkallandet av återvinning, gör att konkursboet före denna tidpunkt inte likställs med en tidigare ägare till egendomen. Förhållandet kan ses som logiskt i det att återvinningsrätten i sig inte föreligger i tiden före konkursbeslutet. Regeln löser således inte frågan om vem värdestegringen tillfaller. Den utgör dock ett argument för att återvinningssvaranden vid en värdestegring, på samma sätt som vid egendomens avkastning, skall få behålla den värdestegring som uppkommer före återvinningens påkallande.

Konkursgäldenärens köp till överpris
Övergår vi till den andra situationen, där konkursgäldenären köpt egendom till överpris, är min erfarenhet att konkursförvaltare inte påkallar återvinning om en värdestegring inträffat. Teoretiskt hade det varit möjligt att konkursboet skulle kunna erhålla kompensation för ett erlagt överpris genom jämkning av det värde konkursboet har att återlämna vid återgången. Konkursboet skulle få behålla egendomen och konkursboets återbäringsskyldighet skulle jämkas till en ersättningsskyldighet för det verkliga värdet vid överlåtelsen och återvinningssvaranden skulle ha att återbetala köpeskillingen. Jämknings


29 Lagberedningen förutsatte att återvinningssvaranden agerat dolöst för att återbetalningsskyldighet under hela besittningstiden skall uppkomma SOU 1970:75 s. 171. 30 SOU 1970:75 s. 167, prop. 1975:6 s. 244 f.

institutet är dock endast öppet för återvinningssvaranden eller tredje man, inte för konkursboet. Lagtextens utformning tyder på att analogislut inte är möjligt.31 Motsvarande resultat till en jämkning av ersättningsskyldigheten uppnås om värdetidpunkten för ersättningsskyldighet flyttas tillbaka i tiden till tidpunkten för rättshandlingens genomförande.32 Konkursboet skulle då som kompensation för att få behålla egendomen ha att utge ersättning till återvinningssvaranden som fastställs till egendomens värde vid överlåtelsen. HD har tidigarelagt värdetidpunkten i fall då återvinningssvaranden själv agerat så att egendomen minskat i värde.33Ett skäl för valet av nämnda värdetidpunkt är att lösningen är förenlig med återvinningens syfte på så sätt att den återupprättar situationen som den skulle ha varit om inte nackdel förevarit i överlåtelsen. Valet av värdetidpunkt är också förenligt med principen att en skada skall bedömas vid tidpunkten då den inträffat.34 Accepteras inte föreslagen lösning återstår frågan om konkursboet har möjlighet att erhålla kompensation för överprissättningen genom skadestånd från återvinningssvaranden. Om den vidtagna handlingen även omfattar en annan ansvarsgrund, till exempel brottslig gärning, kan sådan talan föras för sig. Återvinningssituationen utgör härvid inget hinder för konkursboet att påkalla ett skadeståndsansvar.35 Frågan är om återvinning i sig kan åberopas som grund för ett skadestånd. I 1921 års konkurslag fanns ett subsidiärt skadeståndsansvar i det fall egendomen inte fanns i behåll vid en återgång.36 Lagberedningen ansåg att det var oklart om återvinningsreglerna innefattade skadeståndsskyldighet vid sidan av återbäringsskyldigheten.37 Lennander utesluter inte denna möjlighet i de fall återvinningssvaranden är i ond tro om återgångsskyldigheten.38 Palmér/Savin har en mer restriktiv inställning och menar att ett skadeståndsansvar inte kan grundas enbart på återvinningsreglerna, utan bör stödja sig på annan grund 


31 Palmér/Savin a .a. s. 4:131, där lagtextens begränsande tillämpningsområde kritiseras. 32 Konkurslagen öppnar samma möjlighet för konkursboet som för återvinningssvaranden att i stället för sin återbäringsskyldighet begära att få lämna ersättning, Lennander s. 342. 33 Se NJA 2003 s. 37. Av NJA 1996 s. 624 följer att återvinningen kan begränsas till den del av rättshandlingen som varit till nackdel. Här var dock inte fråga om någon ekonomisk nackdel för konkursgäldenären, utan nackdelen avsåg fördelningen mellan borgenärerna. 34 Lennander anför motsvarande argumentation i det fall den aktuella egendomen går förlorad, s. 346. 35 Lennander s. 39 och s. 136. 36 37 § konkurslagen i sin äldre lydelse. 37 SOU 1970:75 s. 162. 38 Lennander, s. 349 f., s. 359 och s. 263 f. Hon noterar att lagstiftaren i det fall skadeståndsskyldighet kan göras gällande borde, som i Norge och Danmark, passat på att ange detta i lagtexten.

som brottslig gärning eller culpöst handlande.39 Hjalmar Karlgren uppger att återbäringsskyldigheten är ett ersättningsansvar och inte ett skadeståndsansvar.40 Inte heller allmänna skadeståndsrättsliga principer ger något större utrymme för ett skadeståndsansvar.41 Kan konkursboet inte åberopa annan skadeståndsgrund, och då närmast brottslig gärning, torde konkursboet de lege lata sakna möjlighet att erhålla kompensation för den nackdel som överprisköpet orsakat.

Problemlösning
Genom återvinningsförfarandet ges konkursbeslutet retroaktiv verkan. Detta motiveras av att en före konkursen vidtagen rättshandling haft negativ effekt för borgenärerna, det vill säga att konkursgäldenärens betalningsförmåga eller borgenärs rätt till utdelning i konkursen har påverkats. Genom återvinningsreglerna läks denna nackdel för borgenärerna. Vid återvinning skall som huvudregel parternas prestationer återgå. Undantag finns för bodelning, lönebetalning och avsättning till pensionsstiftelse då värdeersättning skall utgå för den uppkomna nackdelen. Om det föremål som återvinningssvaranden har att återbära i natura stigit i värde efter en överlåtelse, blir konkursboet överkompenserat genom att utöver den återvinningsgrundande nackdelen även uppbära värdeökningen. Återvinningssvaranden kan vid underprissättningen yrka att föremålet inte skall återgå och att i stället ersättning skall utgå vilken får jämkas till ett belopp motsvarande konkursbolagets nackdel av rättshandlingen vid tiden för rättshandlingen. Som argument för jämkning kan återvinningssvaranden härvid åberopa följande. Återvinningsrätten tillkommer konkursboet och inte konkursgäldenären. Denna rätt uppkommer genom konkursbeslutet. Det är inte logiskt att konkursboet skall kunna tillgodogöra sig värdestegring före konkursbeslutet. Värdestegringen i sig ger inte konkursboet någon rätt till återvinning. Om konkursboet tillgodogör sig värdestegringen, kommer borgenärskollektivet att gynnas på återvinningssvarandens bekostnad. Lagberedningens motiv för jämkning var att återbäringsskyldigheten inte skall uppgå till mer än den vinst som uppkommit genom rättshandlingen. Vinsten (återvinningssvarandens berikelse) motsvaras av den värdediskrepans som drabbat konkursgäldenären vid rättshandlingen. Det huvudsakliga argumentet är dock återvinningens syfte. Utifrån detta syfte är det inte rimligt att ge borgenärerna ett bättre ekonomiskt utfall vid åter-




39 Palmér/Savin a.a. s. 1:114. 40 Karlgren, Hjalmar, av Fritjof Lejman översedd utgåva, Obehörig vinst och värdeersättning, Lund 1982, s. 110. 41 Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen utgår ersättning för ren förmögenhetsskada vid brott. Regeln skall i och för sig inte tolkas e contrario men torde ha en inskränkande effekt på möjligheterna till ersättning.

gången än den nackdel som motiverat återgången. Någon absolut rätt till jämkning föreligger inte. Omständigheterna i det enskilda fallet måste beaktas. Genom den skälighetsbedömning som jämkningsregeln ger utrymme för kan skillnad göras mellan en i och för sig normal affärstransaktion och en närståendetransaktion i syfte att rädda en förväntad värdestegring. Vad gäller tidpunkten för värdebedömningen vid jämkning bör samma princip som för egendomens avkastning tillämpas. Värdestegring som uppkommit efter det att återvinningen påkallats skulle då inte omfattas av jämkningen.
    Vid en återgång efter konkursgäldenärens köp till överpris reducerar värdestegringen konkursboets kompensation för nackdelen. Konkurslagen ger inte konkursboet någon jämkningsrätt för sin återbäringsskyldighet och ger således inte konkursboet möjlighet till kompensation för ett överpris. En kompensation för konkursboet förutsätter att återvinningssvaranden återställer den skada konkursboet drabbats av genom överprissättningen. Konkursboet skulle således få behålla egendomen samtidigt som återvinningssvaranden till konkursboet erlade det vid överlåtelsen undandragna värdet. Konkurslagen lämnar dock inte något utrymme att ålägga återvinningssvaranden skadeståndsskyldighet. Som ovan angetts har återvinningsgrunderna för bodelning, lönebetalning och avsättning till pensionsstiftelse en annan utformning i det att värdeersättning skall utgå som beräknas vid tidpunkten för rättshandlingens genomförande. I dessa fall finns således en möjlighet för konkursboet att ingripa mot ”överprissättningen”. Motsvarande lösning erhålls i det fall värdetidpunkten vid ett köp till ett överpris fastställs till tidpunkten för rättshandlingen. Jag anser att konkursboet skall ha möjlighet att kräva värdeersättningen motsvarande överpriset av återvinningssvaranden i stället för att återlämna egendomen. Tillåts inte en sådan tillämpning saknas reell möjlighet för konkursboet att vid värdestegring återvinna transaktionen. Ett alternativ är att konkursboet genom skadestånd kompenseras för värdediskrepans vid tiden för rättshandlingen.