Europadomstolens domar — första kvartalet 2009

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under första kvartalet 2009 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Iribarren Pinillos mot Spanien (dom 8.1.2009)
Fråga om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Iribarren Pinillos skadades allvarligt av en rökbomb avfyrad av polisen under en demonstration som urartat och lett till våldsamheter. Hans begäran om skadestånd från spanska staten avslogs av domstolarna på grund av att polisens handlande inte hade varit oproportionerligt och att han själv, genom att delta i den våldsamma demonstrationen, hade medverkat till skadornas uppkomst.
    Europadomstolen konstaterade att spanska staten var ansvarig för polisens handlande och att användning av rökbomber var en farlig åtgärd som kunde förorsaka allvarliga skador och t.o.m. förlust av människoliv. Iribarren Pinillos hade lidit svåra skador, och Europadomstolen fann det inte rimligt att han skulle ensam bära de ekonomiska konsekvenserna av skadorna. Eftersom det inte hade visats att polisens handlande var absolut nödvändigt, konkluderade Europadomstolen att Iribarren Pinillos hade utsatts för en behandling som stred mot artikel 3 i konventionen.

2. Mangouras mot Spanien (dom 8.1.2009)
Fråga om frigivning mot borgen (artikel 5:3 i konventionen)
Mangouras var grekisk medborgare och bosatt i Grekland. Han var kapten på ett fartyg som orsakade ett stort utsläpp av olja utanför Spaniens kust. En brottsutredning inleddes, och Mangouras häktades. För hans frigivning fastställdes en borgen av tre miljoner euro. Han förblev i häkte under 83 dagar men frigavs sedan redarens försäkringsgivare betalat borgensbeloppet. Han återvände till Grekland, där han på spansk begäran ålades att periodiskt anmäla sig till polisen.
    Europadomstolen hänvisade till betydelsen av internationellt samarbete för att ingripa mot och bestraffa förorening av havsområden. I det aktuella fallet hade ett högt borgensbelopp begärts, och beloppet hade betalats av redarens försäkringsgivare i enlighet med gällande

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2009, den senaste i SvJT 2009 s. 84 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

försäkringsavtal. Mangouras hade inte varit berövad friheten under särskilt långt tid, och med hänsyn till de spanska myndigheternas starka intresse av att kunna fullfölja det rättsliga förfarandet mot honom var det rimligt både att borgensbeloppet varit högt och att Mangouras ställts under viss övervakning sedan han återvänt till Grekland. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att artikel 5:3 i konventionen inte hade kränkts.

3. Neulinger och Shuruk mot Schweiz (dom 8.1.2008)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Isabelle Neulinger flyttade år 1999 från Schweiz till Israel, där hon gifte sig med Shai Shuruk och där deras som Noam föddes 2003. En israelisk domstol tillerkände Isabelle interimistisk vårdnad om Noam men gav föräldramyndigheten över honom åt båda föräldrarna gemensamt. Faderns rätt att träffa sonen inskränktes därefter på grund av faderns hotfulla uppträdande.
    Sedan föräldrarna skilt sig i februari 2005, begav sig Isabelle i juni 2005 med Noam till Schweiz. En israelisk domstol fann att Noam var bosatt i Israel och att han olovligen bortförts från landet. Ett domstolsförfarande i Schweiz ledde slutligen till att den schweiziska högsta domstolen förpliktade Isabelle att återföra Noam till Israel.
    Europadomstolen konstaterade att Noam hade olovligen bortförts från Israel och att detta gjort faderns umgängesrätt illusorisk. Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn var tillämplig på fallet, och det förhållandet att fadern uppträtt hotfullt var inte ett tillräckligt skäl mot återförande av Noam, bl.a. därför att de israeliska myndigheterna hade markerat sin vilja att ge erforderligt skydd åt Isabelle och Noam. Det fanns inte heller några hinder mot att Isabelle återvände till Israel, där hon hade sociala kontakter. Europadomstolen fann att den schweiziska högsta domstolens beslut att Noam skulle återföras till Israel var grundat på relevanta och tillräckliga skäl och konkluderade, med 4 röster mot 3, att Isabelles och Noams rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv inte hade kränkts.

4. Schlumpf mot Schweiz (dom 9.1.2008)
Frågor om rätt till rättvis rättegång och till offentlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen) samt rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Nadine Schlumpf, född 1937, registrerades vid födseln som Max Schlumpf, av manligt kön. Hon hade alltsedan barndomen plågats av sin könstillhörighet men hade accepterat sin roll som make och far intill dess barnen blivit vuxna och hustrun hade avlidit. År 2002 beslöt hon att byta kön och undergick behandling i detta syfte. I ett läkarutlåtande från oktober 2004 bekräftades att hon uppfyllde villkoren för en könsbytesoperation.

I november 2004 begärde hon, med hänvisning till läkarutlåtandet, att hennes försäkringsbolag SWICA skulle betala kostnaderna för könsbytesoperationen. SWICA vägrade att betala på grund av att det enligt den högsta försäkringsdomstolens praxis krävdes en observationstid om två år före operationen för att kostnaderna skulle ersättas genom försäkringen. Trots detta genomfördes operationen i november 2004, och i februari registrerades hon som kvinna med förnamnet Nadine.
    Nadine Strumpf överklagade beslutet att inte betala kostnaderna för operationen till en kantonal försäkringsdomstol som biföll hennes talan. SWICA överklagade detta avgörande till den högsta försäkringsdomstolen. Nadine Strumpf begärde att den högsta försäkringsdomstolen skulle hålla en offentlig förhandling och därvid höra expertvittnen om behandlingen av transsexualism. Denna begäran avslogs med motiveringen att det rörde sig om rättsfrågor för vilkas bedömning en offentlig förhandling inte var nödvändig. I sak höll den högsta försäkringsdomstolen fast vid sin praxis rörande en tvåårig observationsperiod och avslog Nadine Strumpfs begäran om ersättning.
    Europadomstolen fann att den högsta försäkringsdomstolens vägran att höra experter om transsexualism var en oproportionerlig åtgärd och att Nadine Strumpfs rätt enligt artikel 6:1 i konventionen härigenom blivit kränkt. Eftersom frågan om Nadine Strumpfs könsbyte inte kunde anses vara en rent rättslig eller teknisk fråga och det fanns olika meningar om behovet av en observationsperiod, fann Europadomstolen att den högsta försäkringsdomstolen på Nadine Strumpfs begäran borde ha hållit en offentlig förhandling. Även i detta hänseende förelåg alltså ett brott mot artikel 6:1.
    Europadomstolen framhöll vidare att kravet på en tvåårig observationsperiod, särskilt med hänsyn till att Nadine Strumpf var 67 år gammal, var av betydelse för hennes beslut om en könsbytesoperation och att kravet därför berörde hennes frihet att bestämma sin könsidentitet. Respekten för hennes privatliv förutsatte att en sådan observationsperiod inte tillämpades onyanserat utan att även medicinska, biologiska och psykologiska faktorer beaktades. I detta fall hade hänsyn inte tagits till Nadine Strumpfs speciella situation, och det hade inte gjorts en rimlig avvägning av försäkringsbolagets och Nadine Strumpfs intressen. Europadomstolen konkluderade, med 5 röster mot 2, att Nadine Strumpfs rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet hade kränkts.

5. Todorova mot Italien (dom 13.1.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Temenuzhka Ivanchova Todorova var mor till tvillingar, födda den 7 oktober 2005. Hon erkände till en början inte sitt moderskap och begärde att inte bli registrerad som mor. Den 10 oktober 2005 begärde en företrädare för det allmänna att ungdomsdomstolen i Bari skulle

besluta om omhändertagande av barnen. Temenuzhka ville få betänketid för att ta ställning till om hon skulle erkänna barnen som sina och önskade att barnen under tiden skulle provisoriskt placeras på en institution eller i en familj. Den 13 oktober 2005 placerades barnen på ett barnhem, och den 2 november 2005 beslöt ungdomsdomstolen att de skulle bortadopteras. Den 2 december 2005 yrkade Temenuzhka uppskov med det fortsatta förfarandet. Denna begäran avslogs den 21 december 2005 med hänvisning till att beslut redan fattats om att barnen skulle bortadopteras och att de den 6 december 2005 hade placerats hos en familj med sikte på adoption.
    I mars 2006 ansökte Temenuzhka om att få erkänna sitt moderskap. Domstolen avslog denna ansökan på grund av att det, sedan barnen förklarats tillgängliga för adoption, inte längre var möjligt att erkänna moderskapet.
    Europadomstolen fann att de italienska myndigheterna hade vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att skydda barnen. Emellertid hade det varit alltför drastiskt att redan 27 dagar efter födseln, utan att höra modern, förklara dem tillgängliga för adoption. Temenuzhka hade begärt att bli hörd av domstolen och hade blivit tveksam till att lämna ifrån sig barnen, men hon hade genom det förfarande som tillämpats inte kunnat få sina synpunkter beaktade, trots att frågan var av stor betydelse både för henne och för barnen. Europadomstolen konkluderade att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till skydd för privatliv och familjeliv inte hade respekterats.

6. Taxquet mot Belgien (dom 13.1.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Taxquet befanns i en juryrättegång skyldig till mord på en minister. I bevisningen mot honom ingick uttalanden som gjorts till polisen av en person vars identitet inte röjdes under rättegången och som inte heller hördes inför undersökningsdomaren.
    Europadomstolen konstaterade att personen i fråga hade begärt att hans identitet inte skulle röjas med hänsyn till betydelsen av de uppgifter han lämnat och det starka mediaintresset i målet. Emellertid förutsatte principen om en rättvis rättegång i vart fall att en domare fick kännedom om vittnets identitet och kunde pröva om det fanns tillräckligt starka skäl för att tillåta att identiteten hemlighölls. Europadomstolens konklusion blev att förfarandet i detta fall stred mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 d) i konventionen.

7. Sorvisto mot Finland (dom 13.1.2009)
Fråga om rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Sorvisto var föremål för en brottsutredning. Inom ramen för utredningen gjordes en husrannsakan i ett förvaringsutrymme, varvid bl.a. korrespondens mellan Sorvisto och en advokat togs i beslag.
    Europadomstolen konstaterade att beslaget av dokument var grundat på finsk lag men att laglighetskravet i artikel 8 i konventionen också gällde lagens kvalitet. I detta hänseende krävdes att den nationella lagen måste tillräckligt tydligt ange förutsättningarna för myndighets ingripande i den skyddade rättigheten. I den finska lagen angavs att en handling inte skall tas i beslag i bevissyfte om den kan antas innehålla information som inte kan bli föremål för vittnesförhör. Det framgick vidare av rättegångsbalken att en försvarare inte får vittna om vad en klient anförtrott honom i hans egenskap av försvarare. Det var oklart om detta skydd gällde enbart vad som anförtrotts advokaten i ett konkret ärende eller om det hade en vidare tillämpning på kommunikationer mellan advokat och klient. Högsta domstolen hade skapat viss klarhet om detta men först efter husrannsakningen i det nu aktuella fallet. Finsk lag hade alltså vid den aktuella tidpunkten inte varit tillräcklig tydlig för att uppfylla kravet på laglighet i artikel 8 i konventionen.

8. Mehmet Cevher İlhan mot Turkiet (dom 13.1.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Efter en jordbävning i Turkiet som kostat många tusen personer livet publicerade Mehmet Cevher İlhan en serie tidningsartiklar, i vilka han hävdade att jordbävningen var en gudomlig hämnd för att turkiska regeringen och en del av befolkningen i Turkiet inte respekterade islam och inte levde efter islamiska normer. Han åtalades och dömdes för att ha främjat hat inom befolkningen till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen fann att domen mot İlhan måste ses i ljuset av den katastrof som drabbat många människor. Hans artiklar hade innehållit angrepp både på regeringen och på enskilda människor, bl.a. kvinnor som inte var beslöjade. När det gällde kritiken mot regeringen stred den fällande domen enligt Europadomstolens mening mot yttrandefriheten. När det gällde kritiken mot hur enskilda individer levt och uppfört sig kunde hans påståenden om ett samband mellan deras leverne och en naturkatastrof uppfattas som så kränkande att bestraffning kunde anses försvarlig. Emellertid var det långa fängelsestraff som utdömts inte proportionerligt, varför Europadomstolen konkluderade att İlhans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet blivit kränkt.

9. Orban m.fl. mot Frankrike (dom 15.1.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var Olivier Orban, som var styrelseordförande i förlaget Editions Plon, verkställande direktören i samma förlag Xavier de Bartillat samt förlaget självt.
    I maj 2001 publicerade Editions Plon en bok med titeln Services
Spéciaux Algérie 1955–1957 i vilken författaren, general Aussaresses, beskrev tortyr och summariska avrättningar som han medverkat till under kriget i Algeriet. På omslaget angavs att Aussaresses, betecknad som en ”levande legend”, hade av de Gaulle anförtrotts delikata hemliga uppdrag och att hans mest plågsamma uppgifter utförts just i Algeriet.
    I januari 2002 dömdes Olivier Orban, Xavier de Bartillat och general Aussaresses till böter och skadestånd för att de genom boken offentligt hade försvarat, eller medverkat till att försvara, krigsförbrytelser. Domen fastställdes av appellationsdomstolen.
    Europadomstolen fann att boken framför allt var ett vittnesmål av en person som varit inblandad i övergrepp i Algeriet och att publicering av ett sådant vittnesmål var av stort allmänt intresse och av speciell betydelse för det kollektiva minnet av händelser i det förflutna. Beskrivningen i boken utgjorde stöd inte endast för uppfattningen att det begåtts allvarliga övergrepp i Algeriet utan också för att detta hade skett med de franska myndigheternas goda minne. Den omständigheten att författaren inte hade kritiserat övergreppen utan hävdat att han handlat i enlighet med sitt uppdrag var en del av hans vittnesmål, och det fanns inte anledning att anklaga utgivarna för att de inte hade distanserat sig från denna redogörelse. Inte heller fanns det anledning att se uttalandena på bokomslaget som ett glorifierande av författaren. Att straffa en utgivare för att ha medverkat till spridning av en redogörelse för händelser som utgjorde en del av landets historia skulle allvarligt hämma debatten i frågor av allmänt intresse och borde därför inte komma i fråga utan mycket starka skäl. Europadomstolens slutsats blev att domen mot klagandena stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

10. Reklos och Davourlis mot Grekland (dom 15.1.2009)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena var föräldrar till Anastasios, som föddes den 31 mars 1997 på en privat klinik och som omedelbart efter födseln placerades på en avdelning till vilken endast medicinsk personal hade tillträde. Medan den nyfödde pojken befann sig på denna avdelning, fotograferades han av en professionell fotograf, och två fotografier av honom överlämnades till föräldrarna. Dessa protesterade mot att fotografering av pojken skett utan deras medgivande. De begärde att få negativen till bilderna, men sjukhuset tillmötesgick inte denna begäran. Föräldrarna väckte skadeståndstalan vid domstol.

Europadomstolen framhöll att privatliv är ett vidsträckt begrepp som omfattar rätt till en identitet och rätt till kontroll över avbildningar. I det aktuella fallet innebar detta att det krävdes samtycke av föräldrarna som företrädare för det nyfödda barnet redan när ett fotografi togs och inte endast vid eventuell publicering av fotografiet. Något samtycke hade i detta fall inte begärts, inte ens till bevarande av negativen, som föräldrarna särskilt opponerade sig mot. Europadomstolen, som framhöll att negativen senare hade kunnat användas mot föräldrarnas vilja, konkluderade att de grekiska domstolarna inte hade tillräckligt respekterat Anastasios rätt till skydd för sitt privatliv och att de därför brutit mot artikel 8 i konventionen.

11. Ćosić mot Kroatien (dom 15.1.2009)
Fråga om rätt till respekt för hemmet (artikel 8 i konventionen)
Katarina Ćosić var lärare i en skola sedan 1984. Skolan skaffade henne en bostad i en våning som skolan hyrde från den jugoslaviska armén. Hyresavtalet löpte ut 1990, men trots detta fortsatte Katarina att bo i våningen. År 1999 begärde staten som ägare till våningen att Katarina skulle vräkas. Detta yrkande bifölls av de kroatiska domstolarna på grund av att Katarina inte längre hade någon laglig rätt att hyra våningen.
    Europadomstolen konstaterade att vräkning från en bostad är ett allvarligt ingrepp i rätten till hemmet enligt artikel 8 i konventionen och att den som utsätts för en begäran om vräkning har anspråk på att få en prövning av inte bara om åtgärden har stöd i nationell rätt utan också om den utgör en proportionerlig inskränkning av skyddet i artikel 8. I det aktuella fallet hade de kroatiska domstolarna enbart prövat om åtgärden var laglig enligt kroatisk rätt. Genom att inte dessutom pröva proportionaliteten hade de enligt Europadomstolens mening kränkt Katarinas rätt enligt artikel 8 i konventionen.

12. Guillard mot Frankrike (dom 15.1.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Guillard överklagade ett administrativt beslut rörande hans pensionsförmåner till den högsta förvaltningsdomstolen Conseil d’Etat. I sitt överklagande angav han att han förbehöll sig rätten att vid behov komplettera överklagandeskriften. Eftersom han inte ingav någon kompletterande inlaga, ansåg Conseil d’Etat att han inte hade fullföljt sitt överklagande och avskrev målet.
    Europadomstolen konstaterade att det saknades fog för slutsatsen att Guillard avsett att inte fullfölja sitt överklagande och fann att Conseil d’Etat i strid med artikel 6:1 i konventionen hade förvägrat Guillard hans rätt till domstolsprövning.

13. Ligue du Monde Islamique och Organisation Islamique Mondiale du Secours Islamique mot Frankrike (dom 15.1.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande var två saudiarabiska organisationer. De gjorde i Frankrike en brottsanmälan om ärekränkning på grund av att de i en artikel som spritts i Frankrike påstods ha band med Al Qaida och ha medverkat till terroristdåden den 11 september 2001. Deras anmälan avvisades av de franska domstolarna på grund av att de inte hade genom anmälan till fransk administrativ myndighet förvärvat behörighet att föra talan vid fransk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att den anmälan som domstolarna krävt enligt fransk lag var avsedd för utländska organisationer med filial eller kontor i Frankrike och att det inte var förutsebart att bestämmelsen skulle tillämpas på klagandena som saknade sådan anknytning till Frankrike. I deras fall hade domstolarnas tillämpning av lagen medfört att de hindrats utöva sin rätt till domstolsprövning. Slutsatsen blev att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

14. Branko Tomašić m.fl. mot Kroatien (dom 15.1.2009)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till M.T. och hennes ett år gamla barn V.T. Både M.T. och V.T. hade dödats av M.M., som var far till V.T. På grund av hot att döda M.T. och V.T. hade M.M. tidigare dömts till fängelse och psykiatrisk vård, och han begick de båda morden kort efter sin frigivning.
    Europadomstolen fann att de kroatiska myndigheterna hade känt till de allvarliga hotelserna mot M.T. och V.T. och att det hade ankommit på dem att vidta rimliga åtgärder till deras skydd. Emellertid hade M.M. inte fått någon egentlig psykiatrisk behandling, och det hade i samband med hans frigivning inte gjorts någon värdering av risken för att han skulle förverkliga sina hotelser. Europadomstolen fann att den kroatiska staten under sådana förhållanden inte hade fullgjort sin skyldighet enligt artikel 2 i konventionen att skydda M.T:s och V.T:s liv.

15. Association of Citizens “Radko” och Paunkovski mot Makedonien (dom 15.1.2009)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagande var dels en förening uppkallad efter den kontroversielle ledaren för en makedonsk revolutionär organisation, dels föreningens ordförande Paunkovski. Föreningen registrerades i maj 2000 och betecknades i stadgarna som en oavhängig icke-politisk organisation med uppgift att verka för den makedonska ”befrielserörelsens” syften, uppgifter och idéer och att främja makedonsk kultur och makedonska traditionella, etiska och mänskliga värden. I media uppstod en intensiv debatt kring föreningen, som bl.a. anklagades för att främja

terrorism och fascism. Även Makedoniens president uppgavs ha starkt kritiserat föreningen. I mars 2001 beslöt Författningsdomstolen att ogiltigförklara föreningens stadgar och program på grund av att de syftade till att med våldsamma medel omkullkasta det makedonska statsskicket och uppmuntra till hat och intolerans. I anslutning därtill beslöt en makedonsk domstol i januari 2002 att upplösa föreningen.
    Europadomstolen konstaterade att Författningsdomstolen inte hade funnit att föreningen var terroristisk eller att dess medlemmar avsåg att främja sina syften med olagliga eller odemokratiska medel. Det var oklart på vilken grund Författningsdomstolen hade kommit till slutsatsen att föreningen var beredd att använda våldsamma medel för att nå sina mål. Visserligen var föreningen uppkallad efter en person som hos majoriteten av befolkningen framkallade negativa och fientliga känslor, men detta var inte detsamma som att föreningen utgjorde ett hot mot samhällsordningen. Eftersom det inte fanns något belägg för att föreningen främjade en politik som utgjorde ett hot mot samhället eller staten, fann Europadomstolen att upplösningen av föreningen stod i strid med artikel 11 i konventionen.

16. Al-Khawaja och Tahery mot Förenade Kungariket (dom 20.1.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Al-Khawaja, som var läkare, åtalades för att ha förgripit sig på två kvinnliga patienter medan dessa var under hypnos. En av kvinnorna, S.T., begick självmord före rättegången men hade dessförinnan hörts av polisen. Vid rättegången beslöts att hennes förklaring till polisen skulle läsas upp för juryn. Domaren framhöll för juryn att denna förklaring var den enda direkta bevisningen under denna åtalspunkt och att jurymedlemmarna var skyldiga att beakta att de inte hade hört S.T. avlägga vittnesmål eller bli korsförhörd. Juryn fann Al-Khawaja skyldig, och han dömdes därefter till ett fängelsestraff.
    Tahery åtalades för att ha knivhuggit S. tre gånger i ryggen och för att ha sökt undgå rättvisan genom att uppge för polisen att han sett två svarta män begå brottet. En person, T, berättade för polisen att han sett Tahery knivhugga S. Vid rättegången tilläts åklagaren läsa upp T:s berättelse, eftersom T inte vågat inställa sig till rättegången. I sin sammanfattning varnade domaren juryn för att bygga sitt avgörande på T:s berättelse. Juryn fann ändå Tahery skyldig, och han dömdes till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen konstaterade att de uttalanden som gjorts till polisen i båda fallen var den enda eller åtminstone den huvudsakliga grunden för en fällande dom. Genom att det inte varit möjligt att i förhör ifrågasätta dessa uttalanden hade Al-Khawaja och Tahery i realiteten berövats möjligheten att försvara sig på ett effektivt sätt, och de varningar som domaren i båda fallen lämnat i sina sammanfattningar

till juryn hade inte förbättrat deras möjligheter att försvara sig. Slutsatsen blev därför att rätten enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång i förening med rätten enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen kränkts i båda fallen.

17. erife Yiğit mot Turkiet (dom 20.1.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) erife Yiğit gifte sig 1976 med Ömer Koç i en muslimsk ceremoni. Det yngsta av deras sex barn, Emine, föddes 1990. Ömer Koç dog i september 2002. I september 2003 begärde erife Yiğit att hennes äktenskap med Ömer Koç skulle erkännas som civilrättsligt giltigt och att Emine skulle registreras som dotter till Ömer Koç. Den turkiska domstolen avslog det första yrkandet men biföll yrkandet om faderskapet till Emine. erife Yiğit begärde vidare att den pension och de sjukförsäkringsförmåner som hade tillkommit Ömer Koç skulle överföras till henne och Emine. Ansökningen bifölls såvitt gällde Emine men avslogs i fråga om erife Yiğit på grund av att hennes äktenskap med Ömer Koç inte var rättsligt giltigt.
    Europadomstolen konstaterade att erife Yiğit, Ömer Koç och deras barn var att anse som en familj men att frågan i detta mål var om det uppkommit kontraktuella rättigheter och skyldigheter. Europadomstolen noterade att det fanns en ökad benägenhet i flera länder att ge rättsligt erkännande åt andra former av samboende än sådana som grundade sig på äktenskap men att en religiös vigselceremoni inför en imam enligt turkisk lag inte fick några rättsliga följder i förhållande till tredje man eller staten. Det var enligt Europadomstolens mening inte orimligt att det i Turkiet gavs skydd endast åt civila äktenskap. I det aktuella fallet konstaterade Europadomstolen vidare att skillnaden i behandling av gifta och ogifta par såvitt gällde den efterlevandes förmåner hade till syfte att skydda den traditionella familjen som var grundad på äktenskap och att denna skillnad var acceptabel. Konklusionen, som antogs med 4 röster mot 3, blev att artikel 8 i konventionen inte hade överträtts.

18. F.H. mot Sverige (dom 20.1.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
F.H., som var irakisk medborgare, kom till Sverige 1993 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Han uppgav att han hade lämnat Irak på grund av fruktan för Saddam Hussein och dennes regim. Innan hans ansökan om asyl prövats, dömdes han i Sverige för mord till psykiatrisk vård och utvisning. Han begärde att regeringen skulle upphäva utvisningsbeslutet och hänvisade efter Saddam Husseins fall till att han riskerade att bli dödad i Irak på grund av sitt medlemskap i Ba’ath-partiet och det republikanska gardet. Han åberopade också att

han var kristen och inte muslim. I juli 2006 avslog regeringen hans ansökan.
    Europadomstolen erinrade om det besvärliga säkerhetsläget i Irak men fann att situationen inte var så allvarlig att det i och för sig skulle strida mot artikel 3 i konventionen att skicka F.H. tillbaka dit. Det gällde därför att avgöra om hans personliga omständigheter var sådana att hans återvändande till Irak skulle strida mot konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att det i Irak förekommit angrepp mot kristna men att dessa angrepp utförts av enskilda individer eller grupper och inte varit sanktionerade av myndigheterna. Inte heller fanns det anledning att tro att F.H. skulle åtalas för att han tjänstgjort i det republikanska gardet. Europadomstolen fann det omöjligt att verifiera om F.H. varit medlem av Ba’ath-partiet men ansåg det i vart fall osannolikt att han haft någon ledande position inom partiet. Det var inte heller i övrigt sannolikt att F.H. skulle i Irak utsättas för behandling som stred mot artikel 2 eller artikel 3 i konventionen. Slutsatsen, som antogs med 5 röster mot 2, blev att verkställighet av utvisningsbeslutet inte skulle strida mot någon av dessa artiklar.

19. Csánics mot Ungern (dom 20.1.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Csánics var ordförande i en fackförening. Han var anställd i bolaget G men avskedades från sin anställning 1998. I mars 1999 väckte han talan mot bolagets direktör S.K., som han anklagade för ärekränkning bestående i att han uttalat att Csánics hade skyddat brottslingar som hade arbetat i bolaget. I september 2003 dömde en ungersk domstol S.K. för ärekränkning till böter.
    I juni 2002 fanns planer på att sälja ett annat bolag, D, till G. De anställda opponerade sig mot dessa planer, och fackföreningen anordnade på deras begäran en protestdemonstration. Csánics gjorde som ordförande i fackföreningen uttalanden om dessa händelser i pressen. I en intervju uppgav han bl.a. att bolaget G kränkte de anställdas konstitutionella och fackliga rättigheter och uttalade att de anställda inte skulle behöva stanna på en plats där de anklagades för att vara brottslingar.
    Med anledning av intervjun väckte S.K. talan mot Csánics för ärekränkning. Csánics dömdes för ärekränkning att publicera en rättelse och att betala motpartens kostnader.
    Europadomstolen fann att påståendet att G kränkte de anställdas rättigheter utgjorde ett värdeomdöme men att påståendet att bolaget betraktade honom och andra anställda som brottslingar var ett påstående om faktiska förhållanden som kunde bli föremål för sanningsbevisning. Påståendet gällde en fråga av allmänt intresse, och det fanns omständigheter som tydde på att påståendet var välgrundat eller att det i vart fall hade gjorts i god tro. Genom att Csánics inte fått

tillfälle att föra sanningsbevisning i denna del hade hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen kränkts.

20. Holy Synod of the Bulgarian Orthodox Church (Metropolitan Inokentiy) mot Bulgarien (dom 22.1.2009)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Den heliga synoden (kallad “den alternativa synoden”), som var klagande i detta mål, var en av två rivaliserande riktningar inom den ortodoxa kyrkan i Bulgarien. De övriga sex klagandena var personer anställda hos den alternativa synoden.
    Den alternativa synoden hade bildats kort efter demokratiseringen i Bulgarien 1989, då ett antal ortodoxa trosbekännare sökte ersätta patriarken Maxim och det övriga ledarskapet i kyrkan med nya personer. Detta ledde till en strid inom kyrkan och till två konkurrerande ledarskap, vilka vart och ett verkade för att bli erkänt som de legitima ledarna för hela kyrkan. Den politiska majoriteten i Bulgarien stödde patriarken Maxim och hans anhängare och genomdrev en lag till förmån för hans fraktion och mot den alternativa synoden som därefter vägrades registrering i större delen av landet. Efter en anmälan av patriarken Maxim mot ledaren för den alternativa synoden avhystes dennas anhängare från ett stort antal kyrkor och kloster, vilka överfördes till den andra gruppen inom kyrkan.
    Europadomstolen konstaterade att staten hade tagit ställning i en tvist inom kyrkan genom att hindra den ena fraktionen att bedriva sin verksamhet och i stället ge den andra fraktionen exklusiv kontroll över kyrkans angelägenheter och egendom. Detta var ett ingrepp i den alternativa synodens rätt till religionsfrihet. Även om staten kunde ha haft anledning att söka bidra till en lösning av konflikten inom kyrkan, borde detta ha gjorts med neutrala medel och under rättsliga garantier. Den lag som antagits uppfyllde inte dessa krav, eftersom den gynnat den ena fraktionen och i realiteten hade tvingat många troende att acceptera ett ledarskap mot sin vilja. Europadomstolen konkluderade att de åtgärder som staten vidtagit hade kränkt principen om kyrkans inre autonomi och därmed klagandenas genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet.

21. Tătar mot Rumänien (dom 27.1.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var Vasile Gheorghe Tătar och hans son Paul Tătar, som bodde i Baia Mare i Rumänien. I Baia Mare fanns en guldgruva, som ett bolag fått tillstånd att exploatera. Utvinningsprocessen innefattade användning av natriumcyanid. Vid gruvan, som låg i närheten av klagandenas hem, inträffade en olycka som medförde utsläpp av stora mängder kontaminerat vatten.
    Vasile Gheorghe Tătar hävdade att bolagets verksamhet utsatte honom och hans familj för hälsorisker och hänvisade särskilt till ris-

kerna för sonen Paul Tătar, som led av astma. Vasile Gheorghe Tătars hänvändelser till myndigheterna förblev i huvudsak resultatlösa.
    Europadomstolen framhöll att föroreningar kan utgöra ingrepp i en persons privatliv och familjeliv genom att skada hans eller hennes välbefinnande och att en stat är skyldig att skydda sina medborgare genom att reglera industriell verksamhet, särskilt sådan som är farlig för miljö och hälsa. Europadomstolen fann inte anledning att ifrågasätta vad som uppgetts om Paul Tătars hälsotillstånd eller om de utsläpp som förekommit efter olyckan. Det var visserligen inte bevisat att natriumcyanid kan orsaka astma, men eftersom det kunde finnas allvarliga risker för påverkan på hälsa och välbefinnande, var staten skyldig att värdera dessa risker, både när den beviljade utvinningstillstånd och efter olyckan, och att vidta lämpliga åtgärder. Europadomstolen konkluderade att de rumänska myndigheterna hade försummat detta och att de därigenom hade brutit mot artikel 8 i konventionen.

22. Samüt Karabulut mot Turkiet (dom 27.1.2009)
Fråga om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Karabulut deltog i en fredlig demonstration till förmån för Palestina. Polisen hade inte meddelat tillstånd till demonstrationen och uppmanade därför demonstranterna att skingras. Uppmaningen åtlyddes av de flesta, dock inte av en grupp i vilken Karabulut ingick. Polisen tillgrep då våld för att upplösa demonstrationen, vilket ledde till att Karabulut fick en skada på huvudet.
    Europadomstolen konstaterade att demonstrationen hade varit olaglig, vilket dock inte kunde rättfärdiga ett oproportionerligt ingripande från polisens sida. Det hade inte visats att demonstranterna utgjort ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, och polisen hade tillgripit våld vid en tidpunkt då Karabulut ännu inte fått tillfälle att ge uttryck för sina åsikter. Europadomstolen fann att polisens agerande kränkte hans enligt artikel 11 i konventionen skyddade mötesfrihet.

23. tefan och tef mot Rumänien (dom 27.1.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Under åberopande av en lag från 1995 ansökte tefan och tef om att bli antagna som advokater utan att genomgå prov, eftersom de under mer än tio år hade varit verksamma som bolagsjurister. Deras begäran avslogs av det lokala advokatsamfundet, men beslutet överklagades till domstol. Det slutliga avgörandet meddelades av den rumänska högsta domstolen, som fastställde advokatsamfundets beslut med motiveringen att 1995 års lag gav den som varit verksam i annan juridisk befattning under mer än tio år möjlighet, men inte rätt, att bli inskriven som advokat utan att genomgå prov och att det var det lokala advokatsamfundets uppgift att avgöra om en sökande som

uppfyllde kravet på tidigare verksamhet skulle beviljas inträde eller inte.
    Europadomstolen konstaterade att den rumänska högsta domstolens avgörande stod i strid med samma domstols tidigare praxis, enligt vilken 1995 års lag skulle tolkas så att den som uppfyllde kravet på tidigare juridisk verksamhet hade rätt att bli inskriven som advokat. Europadomstolen framhöll att det var den högsta instansens uppgift att svara för en enhetlig rättstillämpning och att Högsta domstolen i detta fall hade dömt i strid med tidigare klar rättspraxis utan att förklara skälen till denna avvikelse. Det framgick dessutom att Högsta domstolen senare hade återgått till sin tidigare tolkning av 1995 års lag. Europadomstolen fann att klagandenas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång under dessa omständigheter inte hade tillgodosetts.

24. Dauti mot Albanien (dom 3.2.2009)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Dauti hade i sitt arbete varit med om en svår olycka och begärde arbetsskadeersättning. Hans begäran avgjordes av en besvärsnämnd för arbetsskadefrågor, vars beslut inte kunde överklagas till domstol. Frågan i målet var om denna nämnd kunde godtas som en oavhängig och opartisk domstol i konventionens mening.
    Europadomstolen framhöll att bedömningen berodde på hur besvärsnämndens ledamöter tillsattes, vilka mandattider som gällde, vilka garantier som fanns mot påverkan utifrån och huruvida nämnden utåt framstod som en oavhängig institution.
    Europadomstolen konstaterade att besvärsnämnden uteslutande bestod av medicinskt verksamma ledamöter och att dessa hade utnämnts av en myndighet och slutligt godkänts av hälsoministeriet, som utövade tillsyn över läkare. I nämnden ingick alltså inga domare eller andra juridiskt kvalificerade personer. Vidare fanns inga föreskrifter om ledamöternas mandattid eller oavsättlighet, vilket syntes innebära att de kunde när som helst skiljas från sina uppdrag genom beslut av vederbörande myndighet eller hälsoministeriet. Eftersom ledamöterna inte åtnjöt skydd mot påtryckningar utifrån, framstod nämnden inte utåt som en oavhängig domstol. Europadomstolens slutsats blev därför att Dauti inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till prövning av en oavhängig och opartisk domstol.

25. Marin mot Rumänien (dom 3.2.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
I ett brev till undervisningsministern kritiserade Emilia Marilena Marin en befattningshavare inom undervisningsväsendet och uppgav att han hade behandlats för alkoholism. Brevet publicerades i en tidning, vilket ledde till åtal mot henne för förtal. Den rumänska domstolen

fann att brevet inte utgjorde förtal men dömde Emilia Marilena Marin enligt ett annat lagrum för förolämpning.
    Europadomstolen konstaterade att Emilia Marilena Marin inte hade fått tillfälle att yttra sig över den ändrade kvalificeringen av hennes handlande och fann att hon på grund härav inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

26. Women on Waves m.fl. mot Portugal (dom 3.2.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var den nederländska föreningen Women on Waves och två portugisiska föreningar, alla tre aktiva i bl.a. abortfrågor.
    År 2004 chartrade Women on Waves ett fartyg och begav sig till Portugal för att på inbjudan av de två portugisiska föreningarna bedriva en kampanj för avkriminalisering av abort. Avsikten var att opinionsmöten skulle äga rum ombord på fartyget. Emellertid förbjöd de portugisiska myndigheterna fartyget att anlöpa portugisisk hamn, och ett örlogsfartyg fick i uppdrag att se till att förbudet åtlyddes. Ett överklagande av förbudet avslogs av portugisisk domstol med motiveringen att avsikten med besöket i Portugal föreföll ha varit att ge portugisiska kvinnor tillgång till abort och mediciner som var olagliga i Portugal.
    Europadomstolen konstaterade att yttrandefrihet inkluderar frihet att välja form för opinionsyttringar och att de tre föreningarnas beslut att använda ett fartyg för att sprida åsikter och information var för dem av stor vikt och överensstämde med hur Women on Waves hade bedrivit andra kampanjer. Europadomstolen noterade vidare att föreningarna inte hade inkräktat på privat eller offentlig mark och fann inget belägg för att de avsett att bryta mot portugisisk abortlagstiftning. Rätten att uttrycka åsikter vid en fredlig sammankomst fick inte inskränkas, så länge berörda personer inte handlade olagligt. De portugisiska myndigheterna kunde också ha vidtagit mindre ingripande åtgärder genom att t.ex. ombord på fartyget beslagta läkemedel som inte var tillåtna i Portugal. Konklusionen blev att myndigheternas ingripande hade varit oproportionerligt och att yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

27. Gabrić mot Kroatien (dom 5.2.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Darinka Gabrić, som var medborgare i Bosnien och Hercegovina, hejdades vid gränsen mellan Bosnien och Hercegovina och Kroatien, varvid det konstaterades att hon medförde 20.000 tyska mark, som hon inte hade deklarerat. Hon dömdes till böter, och pengarna förklarades förverkade. Europadomstolen godtog hennes förklaring att hon hade lånat pengarna i en tysk bank för att köpa ett hus och konstaterade att det inte påståtts att hon förvärvat pengarna på olagligt sätt. Under sådana förhållanden ansåg Europadomstolen det oproportionerligt att — utöver det bötesstraff som ådömts henne —

också förklara pengarna förverkade. Slutsatsen blev att hennes rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till respekt för sin egendom hade kränkts.

28. Brunet-Lecomte m.fl. mot Frankrike (dom 5.2.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Brunet-Lecomte var redaktör i tidskriften Objectif Rhône-Alpes, och Monnot var tidigare direktör för en schweizisk banks avdelningskontor i Lyon. I tidskriften publicerades under rubriken ”Smutsiga pengar: en bankman i Lyon anklagar Banque cantonale de Genève” en intervju med Monnot, som med syftning på banken talade om ”storskalig penningtvätt” och ”svartabörspengar härrörande från skattebrott och kriminell verksamhet”.
    En fransk domstol fann att Monnots uttalanden var ärekränkande för ledningen för bankens Lyon-kontor och konstaterade att BrunetLecomte inte hade verifierat om uttalandena var välgrundade. Emellertid kunde åtalet inte prövas på grund av en amnesti. Däremot dömdes Brunet-Lecomte, Monnot och tidskriften att betala ett symboliskt skadestånd om en euro.
    Europadomstolen konstaterade att det skydd som journalister åtnjuter enligt artikel 10 i konventionen är villkorat av att de i god tro söker förmedla vederhäftig information i frågor av allmänt intresse i enlighet med journalistisk etik. I det aktuella fallet hade BrunetLecomte ansett Monnot trovärdig på grund av dennes tidigare ställning som chef för bankens kontor i Lyon, men Brunet-Lecomte hade i sin inledning till den publicerade intervjun gått längre än vad som var motiverat av Monnots uttalanden. Han hade också försummat att kontrollera uppgifterna eller att förse dem med lämpliga förbehåll. Europadomstolen fann det inte visat att han handlat i god tro och i enlighet med journalistisk etik. Med hänsyn härtill och till att endast ett symboliskt skadestånd utdömts konkluderade Europadomstolen att skadeståndsdomen inte stred mot artikel 10 i konventionen.

29. Olujić mot Kroatien (dom 5.2.2009)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Olujić var tidigare president i den kroatiska högsta domstolen och ledamot av Nationella rådet för domstolsväsendet, som bl.a. har disciplinära befogenheter över domare.
    I ett disciplinärt förfarande anklagades Olujić för att ha förbindelse med två individer som var kända för brottslig verksamhet. Nationella rådet för domstolsväsendet fann honom skyldig till ett disciplinärt brott bestående i att han upprätthållit kontakter och på offentliga plaster umgåtts med personer med brottslig bakgrund, ett uppförande som hade skadat domstolarnas anseende och som stred mot hans skyldigheter som domare. Han avskedades därför från sin befattning som domare och president i Högsta domstolen. Han sökte

få beslutet ändrat genom att vända sig till Författningsdomstolen men utan framgång.
    Europadomstolen hade att ta ställning till frågan om Nationella rådet för domstolsväsendet varit opartiskt och om Olujićs processuella rättigheter hade kränkts genom att hans begäran om ett offentligt förfarande och om förhör med vissa personer som vittnen hade avslagits. Europadomstolen konstaterade att frågan om opartiskhet gällde tre av Nationella rådets ledamöter. En av dem, V.M., hade i en tidning avslöjat att han hade röstat mot att Olujić skulle utnämnas till Högsta domstolens president och att han själv varit en potentiell kandidat till denna befattning. Nationella rådets ordförande, A.P., hade i en tidningsintervju som publicerats medan målet var anhängigt inför Författningsdomstolen, uttalat att Olujić hade använt sitt inflytande och sina kontakter för att skydda två personer med brottslig bakgrund och att försvarets påstående att målet var politiskt motiverat var osant. En annan ledamot, M.H., hade, medan målet prövades av Författningsdomstolen, i en intervju uttalat att Olujić saknade erfarenhet och kunskaper och var en främmande fågel i det kroatiska rättsväsendet. Europadomstolen drog av dessa uttalanden slutsatsen att Nationella rådet till följd av sin sammansättning i detta mål inte hade varit en opartisk domstol enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Nationella rådet hade vägrat att hålla en offentlig förhandling. Som skäl hade anförts att det var nödvändigt att utestänga allmänheten för att skydda såväl Olujićs som domstolsväsendets värdighet. Emellertid hade Olujić själv begärt en offentlig förhandling, och eftersom han hävdade att anklagelserna mot honom var politiskt motiverade, var det enligt Europadomstolens mening i både hans och allmänhetens intresse att förhandlingarna kunde granskas av utomstående. Även i detta hänseende hade alltså artikel 6:1 i konventionen kränkts. Slutligen fann Europadomstolen att principen om parternas likställdhet inte hade respekterats, när Nationella rådet gått med på att höra samtliga vittnen som åberopats från åklagarsidan men vägrat att höra de vittnen som föreslagits av Olujić. Artikel 6:1 i konventionen hade alltså överträtts även på denna punkt.

30. Sergey Zolotukhin mot Ryssland (dom 10.2.2009)
Fråga om dubbel lagföring för samma brott (artikel 4 i protokoll 7)
Zolotukhin arresterades för en förseelse och fördes till en polisstation, där han uppträdde störande, använde obscent språk och försökte fly. Han dömdes samma dag i ett administrativt förfarande för störande uppträdande till tre dagars arrest. Senare åtalades han enligt en bestämmelse i strafflagen för hotfullt och kränkande uppförande men frikändes på grund av att domstolen inte fann bevisningen tillräcklig för en fällande dom.

Europadomstolen medgav att dess tidigare rättspraxis i frågan huruvida två domar avsåg samma brott hade varit otydlig och fann det därför viktigt att skapa klarhet om tolkningen av artikel 4 i protokoll 7. Denna artikel skulle förstås så att den förbjuder åtal eller rättegång mot en person för ett brott som grundas på väsentligen samma fakta som ett brott som tidigare varit föremål för åtal. Europadomstolen framhöll att garantin i artikel 4 skall hindra att ett nytt förfarande inleds efter det att en tidigare frikännande eller fällande dom vunnit laga kraft.
    I det aktuella fallet fann Europadomstolen att de fakta som låg till grund för det första och det andra förfarandet skilde sig åt i ett hänseende, nämligen på så sätt att det endast i det senare åtalet gjordes gällande att Zolotukhin hotat att använda våld mot en polisman, men detta hindrade inte att de faktiska förhållandena var väsentligen desamma. Han hade alltså efter en fällande dom som vunnit laga kraft åtalats på nytt för samma handling, och det förhållandet att han frikänts på grund av otillräcklig bevisning hindrade inte att han utsatts för brott mot artikel 4 i protokoll 7.

31. Eerikäinen m.fl. mot Finland (dom 10.2.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var journalisten Pentti Eerikäinen, ett tidskriftsförlag och förlagets chefredaktör.
    Eerikäinen hade publicerat en artikel om en pågående rättegång mot en kvinna, X, som stod under åtal för skattebrott och socialförsäkringsbedrägeri. Artikeln hade rubriken ”Det verkade lagligt, men -
- - en kvinnlig företagare fuskade för att få en pension på över 2 miljoner mark?” X:s namn nämndes inte i själva artikeln, men i denna ingick en avbildning av en flera år tidigare publicerad tidskriftsartikel med fotografier av X och uppgift om hennes namn. Det fanns inte något samband mellan de båda artiklarna förutom att de båda handlade om X.
    X väckte civilrättslig talan mot de tre klagandena. Målet fördes ända upp till Högsta domstolen, som fann att klagandena inte gjort sig skyldiga till ärekränkning. Däremot hade de genom att reproducera den äldre artikeln, som innehöll X:s namn och fotografier av henne, kränkt hennes rätt till skydd för privatlivet, och på denna grund ålades klagandena att utge ideellt skadestånd till X.
    Europadomstolen konstaterade att den senare artikeln gällde en pågående offentlig rättegång och att den inte innehöll några vilseledande uppgifter eller överdrifter. Artikeln handlade om ett ämne av allmänt intresse, nämligen användningen av allmänna medel, som illustrerades med fallet X. Frågan var emellertid om klagandena gått för långt när de röjde X:s identitet för allmänheten. X var inte en offentlig person, och det förhållandet att hon för länge sedan gett en intervju innebar inte någon förändring härvidlag. Inte heller det för-

hållandet att hon ställts under åtal innebar att hon gått miste om sin rätt till skydd för privatlivet.
    Europadomstolen fann det osäkert om Högsta domstolen fäst tillräckligt avseende vid att det i artikeln uttryckligen angetts att X var åtalad och inte dömd. När det gällde publiceringen av X:s fotografi konstaterade Europadomstolen att publicering av fotografier allmänt sett är ett starkare ingrepp i en persons privatliv än publicering av en persons namn. Emellertid hade Högsta domstolen inte analyserat betydelsen av att fotografierna i detta fall tagits med X:s samtycke och med avsikt att de skulle publiceras, låt vara i samband med en tidigare artikel och i ett annat sammanhang. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att de grunder som åberopats av Högsta domstolen inte var tillräckliga för att motivera det aktuella ingreppet i klagandenas yttrandefrihet och att deras rätt enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

32. Iordachi m.fl. mot Moldavien (dom 10.2.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena var medlemmar av en organisation för skydd av mänskliga rättigheter. De gjorde gällande att de löpte en betydande risk att utsättas för telefonavlyssning på grund av att de varit ombud i mål mot Moldavien inför Europadomstolen och de därigenom hade skapat problem för moldaviska regeringen både ekonomiskt och opinionsmässigt. De åberopade vidare att åklagares ansökningar om tillstånd till telefonavlyssning slentrianmässigt bifalls av moldaviska domstolar.
    Europadomstolen fann att moldavisk lag inte tillräckligt klart definierade vilka brott som kunde ge anledning till telefonavlyssning och vilka personkategorier som kunde utsättas för sådana åtgärder. Inte heller fanns det en klar tidsgräns för sådan avlyssning, och det var otydligt vad som menades med en skälig misstanke som kunde motivera telefonavlyssning. Europadomstolen noterade vidare att reglerna om granskning, lagring och förstörande av insamlade data var oklara. Eftersom moldaviska domstolar dessutom biföll nästan alla ansökningar om telefonavlyssning, fann Europadomstolen att systemet var överutnyttjat. Europadomstolen konkluderade att moldavisk lag inte gav tillräckligt skydd mot missbruk och att artikel 8 i konventionen därför blivit kränkt.

33. Nolan och K mot Ryssland (dom 12.2.2009)
Frågor om skyldighet att samarbeta med Europadomstolen (artikel 38:1 a) i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen), rätt till skadestånd vid konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen), rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen), rätt till religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och rätt till förfarandegarantier vid utvisning (artikel 1 i protokoll 7)
Klagande var Nolan och hans son K, född 2001. Båda var amerikanska medborgare. Nolan var missionär inom Enighetskyrkan, också kallad Moon-kyrkan. År 1994 inbjöd Moon-kyrkan Nolan att arbeta inom kyrkans verksamhet i Ryssland. Nolan fick ryskt visum, vilket förlängdes årligen. Han arbetade i staden Rostov för en organisation tillhörande Moon-kyrkan.
    I januari 2000 angavs i ett ryskt presidentdekret att skyddet för nationell säkerhet också skulle innefatta motverkande av negativt inflytande från utländska religiösa organisationer och missionärer. I augusti 2001 upplöste en rysk domstol den organisation i vilken Nolan verkade, och i oktober 2001 meddelade polisen honom att hans uppehållstillstånd hade dragits in. Han lyckades trots detta få temporära uppehållstillstånd i andra delar av Ryssland.
    I maj 2002 reste Nolan utomlands, men hans son K lämnades kvar i Ryssland. Vid återkomsten i juni 2002 till flygplatsen i Moskva stängdes Nolan in i ett rum, där han underrättades om att hans visum hade upphävts. Följande morgon fick han veta att han inte skulle tillåtas resa in i Ryssland. Han köpte då en biljett till Estland och försökte därefter förgäves att få återvända till Ryssland. Han angrep beslutet att vägra honom inresa vid rysk domstol som avslog hans yrkande under hänvisning till ett beslut i en rapport från säkerhetstjänsten, daterad i februari 2002, i vilken det angavs att Nolans verksamhet i Ryssland var destruktiv och hotade den nationella säkerheten. Domstolen framhöll också att Nolan inte hade varit berövad friheten på flygplatsen i Moskva utan varit oförhindrad att återse sin son var som helst utanför Ryssland. Nolan återförenades slutligen med sin son i Ukraina i april 2003.
    Europadomstolen konstaterade att ryska regeringen vägrat att delge Europadomstolen den rapport från säkerhetstjänsten som legat till grund för Nolans utvisning med motiveringen att rysk lag inte tillät utlämnande av hemlig information till en internationell organisation. Europadomstolen framhöll att ryska regeringen hade kunnat utesluta känsliga delar av rapporten eller lämna en sammanfattning av de relevanta skälen och konkluderade att regeringen genom att inte förfara på detta sätt hade brutit mot sin förpliktelse enligt artikel 38:1 a) i konventionen att samarbeta med Europadomstolen.
    Europadomstolen fann vidare att Nolan måste anses ha varit berövad friheten på flygplatsen i Moskva och att det inte funnits tillgängliga bestämmelser som gjort detta frihetsberövande förutsebart. Slutsat-

sen blev att Nolans rätt till personlig frihet i artikel 5:1 i konventionen hade kränkts liksom hans rätt enligt artikel 5:5 i konventionen att få skadestånd för konventionsstridigt frihetsberövande.
    När det sedan gällde Nolans separation från sonen under tio månader fann Europadomstolen att Nolan inte haft praktisk möjlighet att ombesörja att sonen lämnade Ryssland under denna tid och att såväl Nolans som K:s rätt enligt artikel 8 i konventionen därigenom blivit kränkt.
    Europadomstolen konstaterade vidare att syftet med Nolans utvisning från Ryssland hade varit att hindra honom att där utöva sin religion. Den nationella säkerheten, som syntes ha legat bakom utvisningen, hade i artikel 9 i konventionen avsiktligt uteslutits som grund för begränsning av religionsfriheten. Det fanns därför inte någon godtagbar grund för att utvisa Nolan på grund av hans religiösa verksamhet. Slutsatsen blev att artikel 9 i konventionen hade kränkts. Slutligen fann Europadomstolen att Nolan inte före utvisningen hade kunnat utöva de förfaranderättigheter som behandlas i artikel 1 i protokoll 7 till konventionen. Det hade inte visats att utvisningen varit nödvändig för den nationella säkerheten, varför det särskilda undantaget i denna artikel inte var tillämpligt. Det hade inte heller förklarats varför utvisningsbeslutet från februari 2002 inte hade delgetts Nolan förrän långt senare i samband med att han vägrades resa in i Ryssland. Artikel 1 i protokoll 7 hade därför inte respekterats.

34. Jałowiecki mot Polen(dom 17.2.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Jalowiecki, som var kandidat till Europaparlamentet, var enligt polsk lag skyldig att avge förklaring om eventuellt samarbete med den polska säkerhetstjänsten under kommunistregimen. Sedan han förklarat att han inte hade haft sådant samarbete, valdes han till medlem av Europaparlamentet.
    Talan väcktes mot Jalowiecki för att han hade avgett en falsk förklaring. Jalowiecki bestred detta men fick under förfarandet endast begränsad tillgång till säkerhetstjänstens dossier om honom. Den polska domstolen fann att han hade åtagit sig att bistå säkerhetstjänsten som rådgivare.
    Europadomstolen konstaterade att vissa dokument om Jalowiecki var klassificerade som mycket hemliga men att hans motpart i förfarandet hade haft obegränsad tillgång till dem. Jalowiecki själv hade under förfarandet fått läsa de handlingar som ingick i domstolens akt, men han hade inte tillåtits göra kopior av dem, och om han ville göra anteckningar från handlingarna, hade han varit tvungen att göra detta i en speciell anteckningsbok som sedan skulle förseglas och bevaras på domstolens kansli. Europadomstolen framhöll att en sådan begräsning av möjligheterna att använda relevant dokumentation ut-

gjorde en allvarlig inskränkning i hans rätt att försvara sig, särskilt med beaktande av att utgången av förfarandet var avgörande inte bara för hans goda namn och rykte utan också för hans möjligheter att vara parlamentsledamot och att utöva offentlig tjänst. Det kunde visserligen finnas exceptionella situationer då det fanns ett starkt allmänt intresse av sekretess beträffande vissa handlingar, men det måste i så fall ankomma på staten att visa detta, vilket inte skett i det aktuella fallet. Europadomstolen konkluderade att Jalowieckis rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång i förening med hans rätt enligt artikel 6:3 i konventionen att försvara sig inför domstol hade kränkts.

35. Onur mot Förenade Kungariket (dom 17.2.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Onur, som var turkisk medborgare, kom 1989 vid 11 års ålder med sin far och sina syskon till Storbritannien, där hans mor redan befann sig. Fadern förvägrades asyl, men familjen fick uppehållstillstånd, som successivt förlängdes och som 1999 blev av permanent karaktär. Onur dömdes vid upprepade tillfällen för brott, bl.a. inbrottsstölder och rån.
    I september 2001 underrättades Onur om att myndigheterna övervägde att utvisa honom från Storbritannien på grund av de brott han begått, men inga ytterligare åtgärder vidtogs vid denna tidpunkt. År 2005 inledde Onur, som hade ett barn, ett förhållande med en brittisk kvinna, med vilken han fick ytterligare två barn. År 2006 fattades beslut om att han skulle utvisas till Turkiet. Utvisningen verkställdes i juli 2007.
    Europadomstolen konstaterade att Onur hade dömts för brott, varav några var allvarliga. Särskilt graverande var ett väpnat rån för vilket han dömts till ett långt fängelsestraff. Onur hade starka band med Storbritannien, där han också hade etablerat ett eget familjeliv, men detta hade skett vid en tidpunkt då han redan kände till att han kunde komma att utvisas. Det fanns dessutom inte något hinder mot att Onurs flickvän och deras barn flyttade till Turkiet. Det var också möjligt för Onur att efter tio år ansöka om att utvisningen skulle hävas. Sammantaget fann Europadomstolen att utvisningsbeslutet kunde anses proportionerligt och förenligt med artikel 8 i konventionen.

36. Andrejeva mot Lettland (dom 18.2.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Natālija Andrejeva, som tidigare var sovjetisk medborgare, bodde sedan 54 år i Lettland där hon, sedan landet blivit självständigt, hade status som icke lettisk medborgare med permanent uppehållstillstånd. Hon hade varit anställd i en statlig sovjetisk fabrik belägen inom Lettlands territorium. Fabriken hörde till ett industrikomplex

med huvudkontor i Kiev, men hon hade från en viss tidpunkt lytt under ett avdelningskontor i Moskva.
    Efter sin pensionering 1997 fick Natālija Andrejeva veta att hon enligt lettisk lag, på grund av att hon inte var lettisk medborgare, inte fick tillgodoräkna sig pensionsrättigheter för den tid då hon varit underställd kontoren i Kiev och Moskva.
    Europadomstolen konstaterade att Natālija Andrejeva, om hon hade varit lettisk medborgare, skulle ha haft rätt till pension på grundval av allt sitt arbete. Det måste enligt Europadomstolens mening finnas mycket starka skäl för att en sådan skillnad grundad på medborgarskap skulle vara godtagbar enligt konventionen. Natālija Andrejeva var inte medborgare i något land och kunde inte göra anspråk på pension från annat land än Lettland. Det var under sådana omständigheter inte proportionerligt att vägra henne pension på grund av att hon saknade lettiskt medborgarskap. Slutsatsen blev att hon utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

37. A m.fl. mot Förenade Kungariket (dom 19.2.2009)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och rätt att få domstol att pröva lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Efter terroristdåden i USA den 11 september 2001 ansågs ett antal utlänningar i Storbritannien utgöra ett hot mot landets säkerhet. Emellertid kunde många av dem inte utvisas till sina hemländer, eftersom de där löpte risk att utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling. I stället utvidgades i Storbritannien möjligheterna till frihetsberövande av utlänningar som misstänktes för att vara internationella terrorister, om vederbörande minister på rimliga grunder fann att deras närvaro i landet medförde risker för den nationella säkerheten. Eftersom frihetsberövanden i dessa fall kunde antas vara oförenliga med konventionen, gjorde brittiska regeringen med stöd av artikel 15 i konventionen en anmälan om avvikelse — s.k. derogation — från sina förpliktelser enligt artikel 5 i konventionen med avseende på sådana frihetsberövanden.
    Klagandena i detta mål var ett antal personer som berövats friheten enligt de nya lagbestämmelser om frihetsberövanden som trätt i kraft den 4 december 2001 och som förblev gällande fram till mars 2005, då de upphävdes, sedan House of Lords funnit bestämmelserna diskriminerande mot utländska medborgare.
    Europadomstolen fann att frihetsberövandena enligt den särskilda lagregleringen hade utsatt de berörda personerna för betydande påfrestningar och i några fall troligen hade påverkat deras mentala hälsa. Åtgärderna var emellertid inte så allvarliga att de utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

Däremot fann Europadomstolen att det inte kunde vara fråga om frihetsberövanden i väntan på utvisning, eftersom grunden just var att utvisning inte kunde ske. Frihetsberövandena omfattades därför inte av artikel 5:1 f) i konventionen och var därmed oförenliga med artikel 5:1 i konventionen.
    Frågan var då, om Förenade Kungariket varit berättigat att genom derogation avvika från sina förpliktelser enligt artikel 5:1 i konventionen. Eftersom denna fråga prövats av House of Lords, fann Europadomstolen sig böra fästa särskild vikt vid den bedömning som gjorts av denna domstol. House of Lords hade godtagit att det i Förenade Kungariket förelegat ett sådant nödläge som avsågs i artikel 15 i konventionen men funnit lagbestämmelserna, som endast riktade sig mot utlänningar, diskriminerande och oproportionerliga. Europadomstolen delade denna bedömning och konkluderade att derogationen inte hade stått i överensstämmelse med artikel 15 i konventionen och att frihetsberövandena därför innebar en kränkning av artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen prövade också frågan om de förfaranden i vilka en domstol prövat lagligheten av frihetsberövandena hade varit rättvisa och förenliga med artikel 5:4 i konventionen, trots att klagandena inte haft tillgång till allt material rörande misstankarna mot dem. Europadomstolen framhöll att det kunde finnas starka skäl för sekretess om vissa förhållanden men att de personer som berövats friheten ändå måste beredas möjlighet att effektivt angripa anklagelserna mot dem. När det gällde vissa av klagandena, som anklagats för att ha köpt speciell teleutrustning och för att ha kontakter med misstänkta terrorister, hade de uppgifter som lämnats dem varit tillräckligt precisa för att de skulle kunna försvara sig, och artikel 5:4 i konventionen hade därför inte kränkts beträffande dem. När det gällde klagande som anklagades för att ha samlat in pengar till terroristisk verksamhet, hade anklagelser om vissa penningtransaktioner framförts men utan angivande av varför det ansågs finnas en länk mellan dessa transaktioner och terroristisk verksamhet. Dessa klagande hade därför inte kunnat effektivt försvara sig mot misstankarna mot dem, vilket medförde att artikel 5:4 hade kränkts beträffande dem. Samma slutsats nåddes beträffande andra klagande som påstods ha varit medlemmar av extremistiska grupper med anknytning till terrorism men beträffande vilka grunden för dessa misstankar endast fanns angiven i dokument som hemlighölls för dem.

38. Kozacıoğlu mot Turkiet (dom 19.2.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Kozacıoğlu ägde en byggnad som exproprierades av Kulturministeriet på grund av att den var av särskilt kulturintresse. Han fick som ersättning ett penningbelopp som beräknats utan hänsynstagande till byggnadens kulturvärde. Kassationsdomstolen, som avgjorde ersätt-

ningsfrågan i högsta instans, fann att en byggnads arkitektoniska och historiska betydelse inte kunde beaktas vid fastställandet av dess värde.
    Europadomstolen framhöll att expropriation av en fastighet utan betalning av ersättning motsvarande dess värde normalt är ett oproportionerligt ingrepp i äganderättsskyddet men att det kan finnas omständigheter som gör det legitimt att bestämma ersättningen till lägre belopp än marknadsvärdet. Enligt turkisk lag hade det inte varit möjligt att vid bestämmande av ersättning beakta historiska eller kulturella värden, vilket ofta medförde att ersättningen bestämdes till alltför lågt belopp. Eftersom byggnadens speciella karaktär i det aktuella fallet inte beaktats i skälig omfattning, hade det enligt Europadomstolens mening inte skapats en rimlig balans mellan det allmänna intresset och Kozacıoğlus intressen, varför hans rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

39. Marchenko mot Ukraina (dom 19.2.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Marchenko, som var lärare och fackligt verksam vid en skola, anklagade skolans rektor för att ha förskingrat skolans egendom eller missbrukat den till egen nytta. Hans fackförening anordnade också en demonstration med anklagelser mot rektorn. Saken blev föremål för utredning, men eftersom det saknades bevis för de påstådda missförhållandena, dömdes Marchenko till ett villkorligt ettårigt fängelsestraff för att han utan grund anklagat rektorn för förskingring.
    Europadomstolen fann att Marchenko hade tagit upp en angelägenhet av allmänt intresse men att han borde i första hand ha framfört sina anklagelser till rektorns överordnade eller till behörig myndighet i stället för att med ens ge offentlighet åt dem. Europadomstolen fann därför inget att invända mot att Marchenko på grund av de obestyrkta anklagelserna hade dömts för ärekränkning. Däremot var den fängelsepåföljd som utdömts orimligt sträng, varför domen inte stod i överensstämmelse med yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

40. CGIL och Cofferati mot Italien (dom 24.2.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var den fackliga organisationen Confederazione Generale Italiana del Lavoro, förkortat CGIL, och dess tidigare generalsekreterare Cofferati. I en daglig tidning publicerades en intervju i vilken den italienske politikern och ministern Umberto Bossi uttalade att det fanns ett samband mellan det samhälleliga klimat som skapats av bl.a. CGIL och ett mord som utförts av de röda brigaderna. CGIL och Cofferati, som fann uttalandet kränkande, väckte talan för ärekränkning mot Bossi, men eftersom parlamentets deputeradekammare ansåg att ytt-

randet omfattades av hans parlamentariska immunitet, kunde de italienska domstolarna inte pröva den talan som väckts mot honom.
    Europadomstolen konstaterade att parlamentarisk immunitet tjänar ett legitimt ändamål, nämligen att skydda parlamentsledamöternas yttrandefrihet, men fann att Bossis uttalande inte föll inom ramen för hans parlamentariska uppdrag. Att utsträcka immuniteten till att omfatta den aktuella situationen utgjorde enligt Europadomstolens mening en oproportionerlig inskränkning i rätten till domstolsprövning. Slutsatsen blev därför att CGIL:s och Cofferatis rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

41. Ben Khemais mot Italien (dom 24.2.2009)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till utövning av individuell klagorätt (artikel 34 i konventionen)
Ben Khemais, som var tunisisk medborgare, dömdes i februari 2002 av italiensk domstol för medlemskap i en kriminell organisation till fem års fängelse. Efter avtjänande av straffet dömdes han för ytterligare brott till fängelse och utvisning från Italien.
    Ben Khemais hade av tunisisk domstol i sin frånvaro dömts till tio års fängelse för medlemskap i en terroristisk organisation.
    Europadomstolen beslöt i mars 2007 att meddela italienska regeringen att det vore önskvärt att uppskjuta verkställigheten av utvisningsbeslutet till dess Europadomstolen fattat beslut om huruvida utvisningen stod i strid med konventionen. Trots detta beslut fördes Ben Khemais tillbaka till Tunisien den 3 juni 2008. Skälet till detta var att en italiensk domstol hade funnit att han utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten på grund av att han kunde komma att ta kontakter som utgjorde förberedelse av internationell terrorism.
    Europadomstolen hänvisade till sin dom i Saadi mot Italien (se SvJT 2008 s. 441 f.), i vilken domstolen hänvisat till internationella rapporter om ofta förekommande tortyr och misshandel av personer misstänkta i Tunisien för terrorism. En rapport från Amnesty International talade i samma riktning. Det skulle sannolikt inte heller visa sig möjligt för Ben Khemais försvarare i Italien eller för italienska regeringen att kontrollera hur Ben Khemais behandlades efter utvisning till Tunisien, och de försäkringar som avgetts av de tunisiska myndigheterna till italienska regeringen måste under sådana förhållanden tillmätas ringa betydelse. Sammantaget fann Europadomstolen att hans utvisning till Tunisien hade stått i strid med artikel 3 i konventionen.
    Vidare konstaterade Europadomstolen att det skydd som domstolen hade kunnat ge hade avsevärt reducerats genom att de italienska myndigheterna i strid med domstolens anvisning hade överfört Ben Khemais till Tunisien innan domstolen prövat målet. Europadomstolen fann att Italien härigenom i strid med artikel 34 i konventionen

hade hindrat honom att effektivt utöva sin rätt att klaga till Europadomstolen.

42. L’Erablière A.S.B.L. mot Belgien (dom 24.2.2009)
Fråga om talerätt och om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Klaganden var en ideell förening som verkade för miljöskydd i ett område i den vallonska delen av Belgien. Föreningen klagade till Conseil d’Etat över ett administrativt tillstånd till utvidgning av en sopstation. Dess talan avvisades på grund av att överklagandet inte innehöll en tillräckligt precis redogörelse för de faktiska förhållandena i målet.
    Europadomstolen framhöll att artikel 6 i konventionen är tillämplig på förfaranden om en klagandes civila rättigheter men inte på förfaranden som gäller tredje man eller det allmänna innehållet i en lag (actio popularis). Europadomstolen framhöll dock att artikeln kan tilllämpas på förfaranden i vilka en förening företräder sina medlemmars specifika intressen. I det aktuella fallet var föreningens ändamål att skydda miljön i ett särskilt område, och utvidgningen av sopstationen berörde direkt medlemmarnas privatliv. Europadomstolen fann därför att föreningens talan inte var en actio popularis och att artikel 6 var tillämplig.
    Europadomstolen noterade vidare att föreningen förutom sitt överklagande hade överlämnat det överklagade beslutet till Conseil d’Etat och att detta beslut innehöll en detaljerad redogörelse för de faktiska förhållandena. Föreningen kunde knappast själv ha åstadkommit en klarare redogörelse, och det förelåg ingen svårighet för Conseil d’Etat att sätta sig in i de förhållanden som var av betydelse för bedömningen. Avvisandet av överklagandet var under dessa omständigheter oproportionerligt, och slutsatsen blev att föreningen hade vägrats domstolsprövning i strid med artikel 6:1 i konventionen.

43. Długołęcki mot Polen (dom 24.2.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Długołęcki, som var journalist, publicerade en kritisk artikel om den lokale politikern A.W., som var kandidat i förestående lokalval. I artikeln uttalade han bl.a. att A.W. redan ett par år tidigare hade nått upp till sin ”inkompetensnivå” men att detta inte hade hindrat honom att klättra till ytterligare en nivå. En polsk domstol fann detta yttrande ärekränkande och dömde Długołęcki att betala ett mindre skadestånd till en välgörenhetsorganisation och att ersätta kostnaderna för förfarandet.
    Europadomstolen fann att Długołęckis uttalande var ett värdeomdöme som fällts i en fråga av allmänt intresse inom ramen för en pågående politisk debatt och att artikeln till innehåll och utformning var på det hela taget balanserad. Omdömet hade gällt A.W:s politiska verksamhet och haft samband med en pågående valkampanj. Även

om påföljden varit mild, kunde en fällande dom av detta slag få en återhållande effekt på den offentliga debatten i frågor av allmänt intresse. Slutsatsen blev därför att domen mot Długołęcki kränkte dennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

44. Toma mot Rumänien (dom 24.2.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Sedan Toma arresterats på bar gärning för narkotikainnehav, tillät polisen att han utan sitt medgivande fotograferades av massmedia på polisstationen, vilket ledde till att bilder av honom utsändes i television och infördes i en daglig tidning. Europadomstolen fann att Tomas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv härigenom hade kränkts.

45. Verein der Freunde der Christengemeinschaft m.fl. mot Österrike (dom 26.2.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagande var det religiösa samfundet Verein der Freunde der Christengemeinschaft (”VFC”) och fyra medlemmar av samfundet. De österrikiska myndigheterna hade vägrat att erkänna VFC som ett religiöst samfund under hänvisning till att samfundet inte uppfyllde kravet på att ha bedrivit verksamhet i Österrike under tio år. VFC hade emellertid verkat i Österrike sedan 1945 och var välkänt för myndigheterna. Europadomstolen fann att situationen var i huvudsak densamma som i ett tidigare mål (Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas m.fl. mot Österrike, SvJT 2008 s. 908 f.) och kom liksom i det målet fram till slutsatsen att klagandena utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin genom artikel 9 skyddade religionsfrihet.

46. Kudeshkina mot Ryssland (dom 26.2.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Olga Kudeshkina var domare vid stadsdomstolen i Moskva. Hon utsågs att döma i ett brottmål mot en hög befattningshavare vid polisen. Presidenten för stadsdomstolen beslöt emellertid senare att hon inte skulle få sitta som domare i målet. I tidningsintervjuer uppgav Olga Kudeshkina att presidenten hade sökt påverka henne i handläggningen av målet, som var av stort allmänt intresse, och hon påpekade att obehörig påverkan på domstolarna inte var ovanlig i Ryssland. På grund av sina uttalanden blev hon föremål för disciplinära åtgärder, som slutligen ledde till att hon avskedades som domare.
    Europadomstolen fann det inte visat att Olga Kudeshkinas påstående att hon utsatts för obehörig påverkan i sitt dömande var osant. Genom sitt påstående att sådan påverkan inte var ovanlig i Ryssland hade hon tagit upp en fråga av stort allmänt intresse, som förtjänade

att debatteras öppet i ett demokratiskt samhälle. Vidare hade viktiga rättssäkerhetsgarantier saknats i det disciplinära förfarandet mot henne, och avskedandet var ägnat att verka avskräckande på andra domare som ville delta i offentlig debatt om hur de rättsliga institutionerna fungerade. Sammantaget fann Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att Olga Kudeshkinas genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts.

47. Grifhorst mot Frankrike (dom 26.2.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Grifhorst var en nederländsk medborgare bosatt i Andorra. I januari 1996 stoppades han vid inresa från Andorra till Frankrike. Han förnekade att han medförde pengar som skulle deklareras, men en tulltjänsteman påträffade 500.000 nederländska gulden hos honom och tog dessa pengar i beslag. Han uppgav att han tagit ut pengarna från en bank i Andorra för att använda dem för köp av en fastighet i Amsterdam. Han dömdes därefter av en fransk domstol till böter motsvarande hälften av det icke deklarerade beloppet samt förverkande av de beslagtagna pengarna.
    Europadomstolen konstaterade att det inte framkommit att Grifhorst tidigare hade åtalats eller dömts för penningtvätt. Den påföljd som utdömts och som innebar att hela summan förverkats och han dessutom ådömts böter uppgående till halva beloppet var utomordentligt sträng, särskilt med hänsyn till att den normala påföljden för sådant brott i andra europeiska länder var böter och förverkande endast av den del av det medförda beloppet som överskred vad som lagligen fick införas. Därtill kom att den franska lagen senare hade ändrats så att påföljderna blivit mindre stränga. Slutsatsen blev att Grifhorst drabbats av ett oproportionerligt ingrepp i egendomsskyddet i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

48. İrfan Temel m.fl. mot Turkiet (dom 3.3.2009)
Fråga om rätt till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena, som var studenter vid ett universitet i Turkiet, begärde att universitetet skulle införa kurser i kurdiska språket. Med anledning av denna begäran suspenderades de från universitetet under två terminer. För en av klagandena, som visat ånger, begränsades påföljden till suspension under en termin. Klagandenas överklaganden till domstol avslogs på grund av att deras begäran om kurdisk undervisning var ägnad att leda till etnisk polarisering i samhället. Emellertid återförvisades senare målet av den högsta förvaltningsdomstolen, varefter de disciplinära påföljderna upphävdes. Europadomstolen fann att klagandena hade bestraffats för att de framställt en begäran som grundade sig på deras uppfattning om behovet av viss undervisning och att bestraffningen inte kunde anses rimlig och proportionerlig. Fastän straffen slutligen upphävts, hade

klagandena redan gått miste om en eller två terminer av sin studietid. Slutsatsen blev att deras rätt till undervisning enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

49. Bozcaada Kimisis Teodoku Rum Ortodoks Kilisesi Vakfı mot Turkiet (nr 2) (dom 3.3.2009)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klaganden var en stiftelse tillhörig den grekisk-ortodoxa kyrkan. Stiftelsen hade upprättats enligt turkisk lag i enlighet med det s.k. Lausannefördragets bestämmelser om religiösa stiftelser och var ägare till fast egendom som den erhållit genom donationer och som under lång tid varit registrerad i stiftelsens namn. Efter en reform av systemet för fastighetsregistrering ströks stiftelsen som ägare ur fastighetsregistret på grund av att den inte hade inom viss tid gjort en ny anmälan om sin äganderätt. När äganderättsfrågan senare aktualiserades, fann de turkiska domstolarna att äganderätten hade övergått till turkiska staten.
    Europadomstolen konstaterade att stiftelsen hade varit ägare till den fasta egendomen under mer än 20 år och att dess förlust av egendomen på grund av en försummad anmälan av äganderätten inte hade varit förutsebar. Förlusten av äganderätten var därför oförenlig med legalitetsprincipen och stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

50. Barraco mot Frankrike (dom 5.3.2009)
Fråga om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Barraco, som var lastbilschaufför, deltog i en facklig protestaktion som gick ut på att placera bilar tvärs över en motorväg för att förmå fordon som färdades på vägen att stanna eller att sakta farten. Barraco och ett par andra förare dömdes för att ha hindrat trafiken till ett villkorligt fängelsestraff och böter.
    Europadomstolen framhöll att en demonstration på allmän plats kan medföra olägenheter, vilka dock i rimlig mån bör tolereras av myndigheterna. Blockering av en motorväg var emellertid något mera än sådana allmänna störningar som normalt följer av demonstrationer, och Barraco och de två andra förarna hade dessutom fått flera varningar innan myndigheterna ingripit mot dem. Under sådana förhållanden var domen mot Barraco inte oproportionerlig, och hans rätt till mötesfrihet enligt artikel 11 i konventionen hade inte kränkts.

51. Janković mot Kroatien (dom 5.3.2009)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Sandra Janković hyrde ett rum i en våning som hon delade med andra hyresgäster. Vid ett visst tillfälle konstaterade hon att låset till våningen hade bytts ut och att hennes tillhörigheter hade flyttats ut ur våningen. Hon vände sig till domstol som fann att hon hade rätt

att på nytt få tillträde till våningen. På grundval av detta domstolsbeslut kunde hon komma in i våningen, men efter endast en dag blev hon attackerad av personer som kastade ut henne. Hennes försök att få dessa personer åtalade eller att själv väcka talan mot dem misslyckades. Europadomstolen fann att de kroatiska myndigheterna inte hade gett Sandra Janković adekvat skydd mot en fysisk attack och att avsaknaden av tillräckligt rättsskydd innefattade ett brott mot hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.

52. Colak och Tsakiridis mot Tyskland (dom 5.3.2009)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Ayse Colak hade en manlig partner som led av AIDS men som hemlighöll detta för henne. I januari 1993 underrättade han däremot sin och Ayses husläkare om sitt tillstånd men ålade samtidigt läkaren att inte röja för någon att han var AIDS-smittad. Ayse hade kontakt med husläkaren, som inte upplyste henne om mannens sjukdom. Efter mannens död i december 1994 fick hon veta att han hade dött i AIDS, och i mars 1995 konstaterades genom blodprov att hon själv var HIVpositiv.
    Ayse Colak väckte talan mot husläkaren och hävdade att denne genom att hemlighålla mannens AIDS-sjukdom hade hindrat henne att skydda sig mot smitta. Hennes talan ogillades av en appellationsdomstol som konstaterade att en läkares tystnadsplikt enligt tysk lag måste vika när det gäller att skydda ett högre intresse och att husläkaren därför hade försummat sin plikt mot Ayse genom en alltför strikt tilllämpning av tystnadsplikten men att försummelsen inte var grov. Dessutom var det enligt ett expertutlåtande sannolikt att Ayse hade HIV-smittats redan före januari 1993, då läkaren fått kännedom om mannens sjukdom.
    När det gällde artikel 2 i konventionen konstaterade Europadomstolen att en handling som inte leder till döden endast undantagsvis kan utgöra ett brott mot denna artikel men att smitta med en livsfarlig sjukdom kan aktualisera tillämpning av artikeln. I det aktuella fallet fann Europadomstolen att Ayse Colak enligt tysk rätt hade kunnat få domstol att pröva hur konflikten mellan läkarens tystnadsplikt och skyldighet att skydda henne mot smitta skulle lösas. Den tyska domstolen hade funnit att läkaren gjort fel men att rättsläget inte hade varit så klart att felet kunde bedömas som grovt. Det medförde att det ankom på Ayse att visa att hon hade smittats efter det att läkaren fått kännedom om mannens tillstånd, och expertutlåtandet visade att hon mycket väl kunde ha smittats redan tidigare. Slutsatsen blev att de tyska myndigheterna inte hade försummat sin positiva skyldighet att skydda hennes rätt till liv och att artikel 2 i konventionen inte hade kränkts. Av samma skäl hade inte heller hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv kränkts.

53. Hachette Filipacchi Presse Automobile och Dupuy samt Société de Conception de Presse et d’Edition och Ponson, båda mot Frankrike (domar 5.3.2009)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagande var de två bolagen Hachette Filipacchi Presse Automobile och Société de Conception de Presse et d’Edition samt de två fysiska personerna Dupuy och Ponson. Hachette Filipacchi Presse Automobile utgav en månadstidskrift med namnet Action Auto Moto vars redaktionschef var Dupuy. Société de Conception de Presse et d’Edition utgav tidskriften Entrevue, vars redaktionschef var Ponson. Klagandena dömdes till böter och skadestånd för att de hade gjort reklam för tobaksprodukter genom att publicera fotografier av Formel 1-föraren Michael Schumacher med reklam för ett cigarettmärke på sin tävlingsdräkt. De franska domstolarna fäste vikt vid att reklam för tobaksvaror i samband med sport riskerar att tilldra sig uppmärksamhet särskilt hos unga människor.
    Europadomstolen konstaterade att restriktioner i fråga om reklam för tobaksprodukter hade stöd i fransk lag och syftade till att skydda folkhälsan. De ådömda straffen fick anses rimliga i relation till de två tidskrifternas ekonomiska situation. Europadomstolens konklusion blev därför att yttrandefriheten i artikel 10 av konventionen inte hade kränkts. Klagandena hade också gjort gällande att de utsatts för diskriminering, eftersom televisionen kunde straffritt sända program om motortävlingar, varvid samma reklam för tobaksprodukter var synlig på tävlingsdräkter. Europadomstolen fann emellertid att det förelåg en skillnad såtillvida som det vid direktutsändningar i television inte var möjligt att dölja reklamen, medan man vid fotografering eller publicering av fotografier i tidskrifter kunde se till att reklamen inte var synlig på bild. Någon diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen förelåg därför inte heller.

54. Bykov mot Ryssland (dom 10.3.2009)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Bykov var styrelseordförande i ett aluminiumbolag. Han misstänktes för att ha uppdragit åt V att döda hans tidigare affärskompanjon S. I stället för att utföra uppdraget hade V rapporterat om saken till säkerhetspolisen. För att få bevis mot Bykov fingerade polisen att man funnit S och dennes kollega I döda i S:s hem. Därefter begav sig V till Bykov med en dold radiosändare. V uppgav för Bykov att han hade utfört uppdraget, och han överlämnade som bevis föremål som hade lånats från S och I. En inspelning av V:s samtal med Bykov utgjorde

en del av bevisningen mot Bykov som dömdes för anstiftan till mord till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen konstaterade att spaningsmetoder av aktuellt slag måste ha lagstöd och att lagen måste tillräckligt tydligt ange förutsättningarna för att polisen skall få tillgripa sådana metoder. Den radioöverföring av ett personligt samtal som skett i det aktuella fallet kunde liknas vid telefonavlyssning, men det hade saknats tydlig lagreglering och skydd mot missbruk. Följaktligen uppfyllde ingreppet inte kraven i artikel 8 i konventionen.
    När det gällde straffprocessen mot Bykov konstaterade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte generellt förbjuder användning av bevis som åtkommits i strid med lagen. I det aktuella fallet hade Bykov kunnat i ett kontradiktoriskt förfarande kritisera de metoder som använts av polisen och angripa bevisvärdet av det inspelade samtalet. Inspelningen hade inte gjorts under tvång, och det fanns annan bevisning som utgjorde stöd för samtalets innehåll. Europadomstolen konkluderade, med 11 röster mot 6, att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

55. Igual Coll mot Spanien (dom 10.3.2009)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Igual Coll frikändes från anklagelsen att han hade övergett sin familj genom att inte betala underhåll till sin f.d. hustru och sin son. Efter överklagande fann emellertid appellationsdomstolen, utan att hålla muntlig förhandling, att han var skyldig enligt åtalet. Domstolen utdömde ett frihetsstraff och ålade honom att betala utestående underhållsbidrag.
    Europadomstolen fann att appellationsdomstolen hade grundat sitt avgörande på en annan bedömning av Igual Colls beteende och möjligheter att skaffa sig inkomster. Det rörde sig alltså om ny värdering av faktiska förhållanden, och en sådan hade appellationsdomstolen inte bort göra utan att höra Igual Coll personligen vid en muntlig förhandling. Konklusionen blev att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

56. Anakomba Yula mot Belgien (dom 10.3.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Cécile Anakomba Yula var en kongolesisk kvinna som vistades utan tillstånd i Belgien. Hon levde separerad från sin man M.L., som var lagligt bosatt i Belgien. För att den biologiske fadern till hennes yngsta barn skulle kunna erkänna faderskapet måste Cécile väcka negativ faderskapstalan mot M.L. För att kunna väcka sådan talan begärde hon rättshjälp, vilket vägrades henne på grund av att hon inte var lagligt bosatt i Belgien.

Europadomstolen konstaterade att den talan som Cécile ville väcka gällde grundläggande frågor om familjerättslig status av stor betydelse för henne och andra personer. För att i sådana frågor göra en skillnad mellan personer med och utan uppehållstillstånd måste det krävas mycket starka skäl. Cécile hade vidtagit åtgärder för att lösa faderskapsfrågan redan innan hennes tidigare uppehållstillstånd hade löpt ut, och det hade varit nödvändigt att handla snabbt, eftersom en negativ faderskapstalan måste väckas innan barnet fyllde ett år. Europadomstolen fann att belgiska statens vägran att ge henne rättshjälp på angiven grund utgjorde diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

57. Times Newspapers Limited (nr 1 och 2) mot Förenade Kungariket (dom 10.3.2009)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Times Newspapers Ltd, som var ägare och utgivare av tidningen The
Times, publicerade i september och oktober 1999 två artiklar om penningtvätt utförd av en rysk maffialedare G.L., vars fullständiga namn angavs i den första artikeln. Båda artiklarna gjordes samtidigt tillgängliga på tidningens hemsida på Internet. I december 1999 väckte G.L. ärekränkningstalan mot Times Newspapers, dess chefredaktör och de två journalisterna som hade skrivit artiklarna. Svarandena medgav att artiklarna var potentiellt ärekränkande men hävdade att anklagelserna hade sådant allmänt intresse att det ändå hade varit deras plikt att publicera dem.
    Medan målet om ärekränkning behandlades vid domstol, fanns de två artiklarna kvar på tidningens hemsida. G.L. väckte den 6 december 2000 en ny ärekränkningstalan avseende den fortsatta publiceringen av artiklarna på Internet. Svarandena tillfogade den 23 december 2000 på hemsidan en upplysning om att artiklarna var föremål för en ärekränkningsprocess och att de inte fick mångfaldigas eller citeras utan tillstånd av tidningens juridiska avdelning.
    Vid de brittiska domstolarna hävdade svarandena att endast den första publiceringen på Internet kunde utgöra grund för talan, vilket i detta fall skulle innebära att G.L:s andra ärekränkningstalan hade väckts efter preskriptionstidens utgång. Detta argument godtogs inte av de brittiska domstolarna som ansåg att det vid publicering av ett ärekränkande meddelande på Internet uppkommer en ny ärekränkning varje gång som en läsare får tillgång till meddelandet på Internet. Domstolen framhöll emellertid att den tidning som publicerar arkivmaterial på Internet kan skydda sig genom att på lämpligt sätt varna för att vissa uppgifter eventuellt inte är korrekta.
    Klagandena hävdade vid Europadomstolen att en regel om att publicering på Internet ger anledning till ständigt nya brott strider mot yttrandefriheten genom att göra straffansvaret kontinuerligt. Europa-

domstolen anförde att det i princip är de enskilda konventionsstaternas sak att bestämma hur preskriptionstiden vid ärekränkning skall beräknas. I det aktuella fallet hade det första ärekränkningsmålet inletts i december 1999, men ingen upplysning om rättegången hade lämnats på Internet förrän i december 2000. De brittiska domstolarna hade inte krävt att artiklarna skulle med anledning av ärekränkningsmålet helt avlägsnas från hemsidan. Slutsatsen blev att principen om kontinuerligt straffansvar vid publicering på Internet inte i sig kränker den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten. Europadomstolen tillade dock att en ärekränkningstalan mot en tidning som väcks efter mycket lång tid kan innebära ett oproportionerligt ingrepp i pressfriheten och därmed strida mot artikel 10.

58. Gütl och Löffelmann, båda mot Österrike (domar 12.3.2009), samt Lang mot Österrike (dom 19.3.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagandena i dessa mål var alla verksamma som predikanter inom samfundet Jehovas vittnen. Enligt österrikisk lag var präster i erkända religionssamfund befriade från skyldigheten att fullgöra både militärtjänst och sådan civil tjänstgöring som för samvetsvägrare ersätter militärtjänsten. Eftersom Jehovas vittnen inte var ett erkänt religionssamfund i Österrike, ansågs klagandena inte kunna göra anspråk på en motsvarande befrielse. Europadomstolen fann att detta utgjorde diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på deras genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet.

59. Houtman och Meeus mot Belgien (dom 17.3.2009)
Fråga om rätt till skadestånd vid konventionsstridigt frihetsberövande (artikel
5:5 i konventionen)
Godelieve Houtman intogs på en psykiatrisk klinik genom beslut av klinikchefen, som trodde att hon hade samtyckt till intagningen. Vid inskrivningen förklarade hon emellertid att hon motsatte sig intagning. Hon blev ändå kvar på kliniken under några dagar och utskrevs först sedan närstående personer hade intervenerat för henne hos myndigheterna. Hon begärde därefter skadestånd på grund av olagligt frihetsberövande. De belgiska domstolarna förklarade att lagens föreskrifter om tvångsintagning visserligen inte hade följts men att åtgärden hade motiverats av hennes hälsotillstånd och det inte visats att hon lidit skada genom frihetsberövandet. Hennes begäran om skadestånd avslogs därför.
    Europadomstolen konstaterade att de belgiska domstolarna medgett att frihetsberövandet inte skett i överensstämmelse med belgisk lag, vilket innebar att det också stått i strid med artikel 5:1 i konventionen. På grund härav hade hon enligt konventionen haft rätt till

skadestånd, och de belgiska domstolarnas vägran att tillerkänna henne skadestånd stred därför mot artikel 5:5 i konventionen.

60. Gorou mot Grekland (nr 2) (dom 20.3.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Anthi Gorou anklagade sin chef för ärekränkning på grund av att han hade påstått att hon inte iakttog sina arbetstider och hade dåliga relationer med sina arbetskamrater. Hon anmälde sig också som målsägande i rättegången och yrkade ett symboliskt skadestånd. Den grekiska domstolen frikände hennes chef med motiveringen att vad han sagt var sant och att han inte hade avsett att förtala henne. Anthi Gorou begärde att åklagaren vid Kassationsdomstolen skulle överklaga den frikännande domen på grund av att den inte innehöll tillräckliga domskäl. Åklagaren meddelade henne att han inte fann grund för överklagande.
    Vid Europadomstolen gjorde Anthi Gorou gällande att åklagarens beslut att inte överklaga domen hade varit otillräckligt motiverat. Grekiska regeringen bestred att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig, eftersom det inte förelegat en tvist om en civil rättighet.
    Europadomstolen fann att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig, eftersom det förfarande i vilket Anthi Gorou varit målsägande hade gällt hennes rätt till ett gott rykte och dessutom hade haft en ekonomisk sida såtillvida som hon begärt ett — låt vara symboliskt — skadestånd. Hennes begäran att åklagaren skulle överklaga domen hade varit ett naturligt steg för att få domen omprövad, och det fick anses fortfarande ha förelegat en tvist om en civil rättighet enligt artikel 6:1.
    Däremot fann Europadomstolen det tillräckligt att åklagaren lämnat Anthi Gorou besked om sitt beslut att inte överklaga domen och att det inte hade ålegat honom enligt artikel 6:1 i konventionen att lämna en särskild motivering för detta beslut. Med 13 röster mot 4 konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

61. Poppe mot Nederländerna (dom 24.3.2009)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Poppe dömdes för medverkan till narkotikabrott. Han hävdade att två av de domare som dömde honom inte var opartiska, eftersom de redan i tidigare domar mot hans medgärningsmän funnit honom inblandad i narkotikabrotten.
    Europadomstolen konstaterade att Poppe i de tidigare avgörandena endast omnämnts i allmänna ordalag som en person som andra åtalade personer haft förtroende för och som utfört ett icke närmare specificerat arbete. Dessa domar innehöll däremot inte något ställningstagande till om hans handlande varit brottsligt och om det fanns övertygande bevisning mot honom. Eftersom det under sådana förhållanden saknades legitima skäl att ifrågasätta de två domarnas opar-

tiskhet, konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

62. Weller mot Ungern (dom 31.3.2009)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var Lajos Weller och hans tvillingsöner. Såväl Lajos Weller som barnen var ungerska medborgare, medan barnens mor var rumänsk medborgare. De ungerska myndigheterna hade vägrat att utbetala sådana ekonomiska bidrag som enligt ungersk lag tillkom mödrar till nyfödda barn, dock endast om mödrarna hade ungerskt medborgarskap.
    Europadomstolen konstaterade att det rörde sig om rätten till en social förmån som var avsedd att förbättra ekonomin för familjer under tiden närmast efter ett barns födelse. Det fanns enligt Europadomstolens mening inga godtagbara skäl till att endast modern skulle kunna göra anspråk på dessa bidrag eller till att moderns medborgarskap skulle vara avgörande för rätten att erhålla bidrag. I båda dessa hänseenden var det därför fråga om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv.

63. Sanoma Uitgevers B.V. mot Nederländerna (dom 31.3.2009)
Fråga om informationsfrihet (artikel 10 i konventionen)
Sanoma Uitgevers B.V. var ett tidskriftsförlag. Journalister från förlaget hade inbjudits att närvara vid en icke auktoriserad motortävling och att ta fotografier av deltagarna på villkor att förlaget inte röjde vilka personer som deltog i tävlingen. Förlaget tvingades emellertid senare av polisen att överlämna en CD-ROM-skiva med de fotografier som tagits, eftersom denna kunde vara av betydelse för utredningen om ett allvarligt brott som inte hade samband med motortävlingen.
    Europadomstolen noterade att polisen inte begärt att få tillgång till information om motortävlingen utan önskat underlag för att identifiera ett fordon som utan samband med motortävlingen ansågs ha använts vid ett allvarligt och farligt brott. Fotografierna hade inte heller använts av polisen för att ingripa mot dem som deltagit i motortävlingen. Beslutet att begära ut CD-ROM-skivan hade dessutom fattats efter prövning av en domare. Med 4 röster mot 3 fann Europadomstolen att det under sådana förhållanden inte var fråga om ett brott mot artikel 10 i konventionen.

64. Natunen mot Finland (dom 31.3.2009)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) i förening med rätt att förbereda sitt försvar (artikel 6:3 b) i konventionen)
Natunen och två andra personer åtalades och dömdes för narkotikabrott. Som bevis mot dem åberopades ett antal telefonsamtal som av-

lyssnats av polisen. Natunen hävdade att andra avlyssnade telefonsamtal, som talade till hans förmån, inte hade inkluderats i aktmaterialet. Åklagaren upplyste att inspelningarna av andra än de åberopade samtalen hade förstörts, därför att de inte handlade om brott och polisen därför inte hade haft rätt att behålla dem.
    Europadomstolen konstaterade att de inspelade samtal som Natunen hänvisade till hade förstörts utan samråd med Natunen och hans advokat och att detta gjort det omöjligt för Natunen att åberopa dessa samtal till sitt försvar. Europadomstolen fann att den finska lagen hade varit bristfällig såtillvida som den tillåtit att information som kunde ha betydelse för en tilltalad förstördes innan förfarandet avslutats. Slutsatsen blev att Natunens rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång i förening med hans rätt enligt artikel 6:3 b) i konventionen att förbereda sitt försvar hade kränkts.