Något om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln *

 

 

Av jur. kand. JOHANNA KUMLIEN**

29 kap. 5 § aktiebolagslagen stipulerar att ett aktiebolagsrättsligt skadestånd kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Hur jämkningsregeln skall tillämpas har inte utretts tidigare; praxis är begränsad och förarbeten och doktrin har inte behandlat bestämmelsen tillfredsställande. I denna artikel diskuteras den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln med utgångspunkt i rekvisiten handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt, varvid viss ledning hämtas i den allmänna skadeståndsrätten. I artikeln diskuteras även huruvida regelns utformning överensstämmer med det aktiebolagsrättsliga regelverket i övrigt samt behandlas frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring i ljuset av regelns systemdiskrepans.

 

1. Inledning
Skadestånd i aktiebolagsrättsliga sammanhang kan handla om stora summor pengar, antingen för att skadan är mycket omfattande eller för att det finns ett stort antal skadeståndsberättigade.1 I syfte att tillhandahålla en möjlighet att justera skadestånd som är alltför orimliga, finns en bestämmelse i 29:5 aktiebolagslagen (2005:551) (”ABL”) som möjliggör jämkning av aktiebolagsrättsligt skadestånd.
    I brist på förarbeten, praxis och doktrin rörande jämkningsregelns tillämpning finns intresse av att undersöka bestämmelsens syfte och funktion. I det följande ges inledningsvis en översikt över skadeståndets funktioner, följt av ett avsnitt om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregelns ändamål. Därefter diskuteras bestämmelsen mer djupgående, varvid de jämkningsgrundande rekvisiten står i fokus. I efterföljande avdelning framförs några kritiska synpunkter avseende gällande rätt och därefter behandlas frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring. Framställningen avslutas med några sammanfattande kommentarer.

 

2. Skadeståndets roll
För att frågan om jämkning överhuvudtaget skall bli aktuell krävs att ett skadeståndsanspråk är för handen. Av denna anledning är det vik-

 

* Artikeln bygger på författarens examensarbete ”Jämkning av skadestånd. Något om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregelns tolkning och tillämpning” som i maj 2009 tilldelades Uppsalajuristernas Alumnistiftelses pris för bästa examensarbete. ** Biträdande jurist vid Roschier Advokatbyrå. Tack till docent Daniel Stattin vid Uppsala universitet. 1 Prop. 1997/98:99 s. 191; SOU 1995:44 s. 243.

tigt att man känner till skadeståndsinstitutets ändamål. Ett av skadeståndets viktigaste syften är reparation; den skada som har inträffat skall ersättas.2 Vidare anses skadestånd fylla en preventiv funktion. Förekomsten av skadeståndsregler skall alltså utgöra ett incitament att iaktta aktsamhet.3 Skadestånd innebär också ett slags omplacering av kostnader; kostnaden för en skada får bäras av den skadevållande istället för av den skadelidande.4 Slutligen kan skadestånd utgöra upprättelse för den kränkning en skada har inneburit.5 Aktiebolagsrättsligt skadestånd regleras i 29 kap. ABL. Enligt 29:1 kan en organledamot6 i ett aktiebolag vid skada som han av oaktsamhet eller uppsåtligen orsakar bolaget bli skadeståndsskyldig. Dessutom kan han, vid överträdelse av ABL, tillämplig lag om årsredovisning (”ÅRL”) eller bolagsordningen, bli skadeståndsskyldig för skada som därigenom tillfogas aktieägare eller annan. Motsvarande skadeståndsregel finns för revisor, lekmannarevisor och särskild granskare7 i 29:2. Även en aktieägare kan bli skadeståndsskyldig, men kan endast utkrävas ansvar för skada som uppstår genom ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt handlande som innebär överträdelse av ABL, ÅRL eller bolagsordningen, 29:3. Kretsen av skadeståndsberättigade överensstämmer dock med regleringen för organledamöter och revisorer, dvs. såväl bolaget och dess aktieägare som tredje man kan kräva ersättning för skada.
    Skadeståndsreglerna i 29:1-3 har konstruerats för att på bästa sätt ge ett effektivt incitament för organledamöter, revisorer, aktieägare m.fl. att iaktta aktsamhet.8 För att upprätthålla enskildas, marknadens och samhällets förtroende för näringslivet är det viktigt att det finns en möjlighet att utkräva ansvar av företagsledningar och revisorer, och de aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna anses uppfylla detta syfte.9

3. Jämkningsregelns i ABL ändamål
Mot intresset av att kunna ställa ansvariga till svars står intresset av att i enskilda fall kunna undvika orimliga skadestånd. Jämkningsregeln i

 

2 Andersson, Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser, Uppsala 1993, s. 323 ff. 3 Andersson s. 327 ff. 4 Andersson s. 337; Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl., Stockholm 2006, s. 40 f. 5 Hellner och Radetzki s. 46. 6 Med ”organledamot” avses i denna framställning de personkategorier som anges i 29:1, nämligen styrelseledamöter, verkställande direktör och stiftare. I praktiken torde emellertid styrelseledamöter och verkställande direktör oftast komma ifråga vid skadestånd. 7 För personkategorierna revisor, lekmannarevisor och särskild granskare kommer termen ”revisor” att användas. Sannolikt aktualiseras skadeståndsansvar i praktiken oftast vid handlingar eller underlåtenheter företagna av godkända eller auktoriserade revisorer samt deras medhjälpare. 8 Prop. 1997/98:99 s. 187; Nerep och Samuelsson, Aktiebolagslagen — en lagkommentar del 3. Kapitel 23–32, Stockholm 2007, s. 335. 9 Prop. 1997/98:99 s. 187.

29:5 ABL anses tillgodose det senare.10 I förarbetena fastslås att man vid jämkningsbedömningen skall ta hänsyn till såväl den culpa som den skadevållande har uppvisat som hans ekonomiska förhållanden.11 Man kan även tänka sig att det finns andra, mer systeminriktade, skäl som kan motivera jämkningsbestämmelsen i ABL. Aktiebolagets verksamhet är organiserad på så sätt att en styrelse svarar för förvaltningen av bolagets angelägenheter.12 Verksamheten är i högsta grad beroende av styrelsens arbete och det är alltså angeläget att det finns personer som vågar åta sig styrelseuppdrag. Jämkningsregeln kan sägas utgöra en garant för att skapa ett fungerande system där personer kan åta sig styrelseuppdrag utan att riskera alltför vittgående konsekvenser om de råkar orsaka skada.13 Skulle de ställas inför ett skadestånd som de inte har någon rimlig möjlighet att betala, kan de åberopa jämkning.
    Beträffande tolkningen av jämkningsstadgandet har lagstiftaren nöjt sig med att konstatera att de närmare kriterierna för regelns tilllämpning överlämnas till rättstillämpningen.14 Praxis på området är emellertid knapphändig och inte heller doktrinen har behandlat bestämmelsen särskilt ingående. I förarbeten och doktrin tycks den allmänna uppfattningen dock vara att man kan ta viss ledning av 6:2 skadeståndslagen (1972:207) (”SkL”) och att de båda reglerna i praktiken överensstämmer med varandra.15 SkL:s jämkningsföreskrift tar i och för sig sikte på andra, mindre specifika, situationer än ABL:s regel om jämkning, men eftersom ändamålen med reglerna tycks vara desamma — att undvika orimliga skadestånd — kan analogier vara motiverade.
    Slutligen kan det vara värt att erinra om jämkningens undantagsvisa karaktär. Avsikten är inte att jämkning skall tillämpas regelmässigt, utan endast i fall då resultatet annars skulle bli alltför orimligt.16

4. Jämkning enligt ABL
29:5 ABL anger att aktiebolagsrättsligt skadestånd skall jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till de tre jämkningsgrunderna ”handlingens art”, ”skadans storlek” och ”omständigheterna i övrigt”. Det handlar alltså om att göra en bedömning av huruvida handlingens

 

10 Prop. 1997/98:99 s. 191. 11 SOU 1941:9 s. 655. 12 8:4 ABL. 13 SOU 1995:44 s. 241. 14 Prop. 1997/98:99 s. 192. 15 SOU 1995:44 s. 249; Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen. En kommentar. Del III (”AJS”), Stockholm 2008, s. 29:21; Johansson, Nials Svensk associationsrätt i huvuddrag (”Nial och Johansson”), 9 uppl., Stockholm 2007, s. 377. 6:2 SkL lyder: ”Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.” 16 Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, s. 361 f.; Hellner och Radetzki s. 425; Prop. 1997/98:99 s. 196 f.

art, skadans storlek och övriga omständigheter sammantaget talar för jämkning. Det nära förhållandet mellan skadestånd och jämkning belyses i det följande, eftersom många av de argument som inventeras kan ha betydelse såväl vid prövningen av skadestånd som vid den efterföljande jämkningsbedömningen.

 

4.1 ”Handlingens art”
Flera omständigheter kan vara hänförliga till detta rekvisit. Exempelvis kan ett handlande eller en underlåtenhet som har företagits många gånger tidigare utan att vara skadeverkande men som plötsligt leder till skada aktualisera jämkning. Stöd för denna argumentation torde kunna hämtas i principen om adekvat kausalitet; det är ju möjligt att skadan inte gått att förutse eftersom ett likartat handlande aldrig tidigare lett till skada.17 Däremot kan det alltid ha funnits en risk för skada, och det faktum att sådan aldrig tidigare har inträffat kan ha handlat mer om tur å den skadevållandes sida än om aktsamhet.18 Under sådana förhållanden är det svårare att hävda att jämkning bör ske. Ett medvetet åsidosättande av en uttrycklig instruktion kan också tala mot jämkning, trots att skadan kanske inte är en adekvat följd av handlandet.19 Vidare är det möjligt att skadan har uppstått flera gånger tidigare och då accepterats av den skadelidande. Man skulle kunna tala om ett slags konkludent godkännande från den skadelidande att skadan är acceptabel.20 Tidigare acceptans från skadelidande skulle alltså utgöra ett skäl för jämkning om den skadelidande plötsligt skulle ändra sig och begära skadestånd. På detta sätt kan man dock endast argumentera i situationer då samma typ av skada orsakas samma skadelidande flera gånger.21 Även om jämkning inte är utesluten vid brottsliga handlingar skall nedsättning av skadestånd som regel inte ske när skada har uppstått till följd av en uppsåtlig brottslig gärning.22 Ett brottsligt handlande

 

17 Hellner och Radetzki s. 137. 18 Andersson s. 32, 265; Hellner och Radetzki s. 134 ff. 19 Hellner och Radetzki s. 212. 20 Hellner och Radetzki s. 123 ff. 21 Det är dock möjligt att resonemangets bärighet försvagas av t.ex. årsstämmans i lag stadgade plikt att fatta beslut om ansvarsfrihet gentemot bolaget för styrelseledamöter och verkställande direktör, 7:11 st. 1 p. 3 ABL. I och med denna regel ges ju nämligen bolaget en möjlighet att årligen besluta huruvida styrelseledamöternas eller verkställande direktörens handlande under föregående räkenskapsår motiverar ansvarsfrihet eller inte, vilket innebär att de från ett år till ett annat kan ändra inställning till en skada. Det är t.ex. tänkbart att nytillkomna aktieägare anser en skada vara långt mer oacceptabel än tidigare aktieägare, dock är det däremot inte säkert att man vid ägarskiften i ett bolag kategoriskt kan tala om ”samma” skadelidande. 22 AJS s. 29:21; Kedner, Roos och Skog, Aktiebolagslagen. Del II, (10–19 kap.) med kommentar (”KRS”), 5 uppl., Stockholm 1996, s. 271; SOU 1941:9 s. 654 f. I detta avseende tycks ABL:s jämkningsregel skilja sig från vad som gäller enligt 6:2 SkL. Enligt 6:2 SkL kan nämligen skada som uppstått till följd av ett uppsåtligt brott motivera jämkning med hänsyn till den skadevållandes sociala återanpassning, se prop. 1975:12 s. 68, 140 samt Bengtsson och Strömbäck s. 366 f.

som leder till skada är således mer klandervärt än ett handlande som förvisso orsakar skada men dock inte är kriminaliserat. Huruvida skadan har orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet kan också ha betydelse. Ett uppsåtligt handlande torde i de allra flesta fall vara mer förkastligt än ett oaktsamt beteende, eftersom den uppsåtlige i större utsträckning är medveten om sitt handlande och dess konsekvenser än den oaktsamme. Följaktligen kan handlingens art bedömas enligt en glidande skala, varvid ett mindre klandervärt handlande, t.ex. ett oaktsamt skadeorsakande beteende som inte är brottsligt, kan motivera jämkning medan ett oaktsamt brottsligt beteende eller ett medvetet risktagande inte utgör ett fullt lika starkt skäl för jämkning och ett uppsåtligt brottsligt handlande så gott som utesluter jämkning.
    En annan möjlig situation som kan aktualisera jämkning är att skadan har vållats av flera personer. Kan man i ett sådant fall jämka skadeståndet för den eller de personer som endast i ringa utsträckning medverkat till skadans uppkomst? En faktisk arbetsfördelning — manifesterad genom t.ex. en styrelses arbetsordning — som har betydelse för graden av olika personers vållande till en skada kan påverka fördelningen av ansvar.23 Av motiven till ABL:s jämkningsbestämmelse framgår emellertid att man också i jämkningsfrågan kan ta hänsyn till graden och typen av vållande i fall då flera personer har orsakat skadan.

 

”[D]å medverkan till samma skada föreligger från personer i olika organställning […] blir det av särskild betydelse att genom nedsättning av skadeståndet hänsyn kan tagas till graden och arten av de olika personernas medverkan.”24

Vidare underströk HD i NJA 2006 s. 136 att hänsyn vid en jämkningsbedömning enligt 29:5

 

”kan tas till de plikter som åvilat var och en av de medverkande på grund av deras organställning och till graden och arten av de olika personernas medverkan”.25

Uttalandena nämner i och för sig att de medverkande är att hänföra till olika bolagsorgan, men ändamålsskäl talar för att detta resonemang är tillämpligt även när det finns flera skadevållare inom samma bolagsorgan. I skadeståndsfall där flera personer har medverkat till skadan kan således graden och arten av de olika personernas vållande utgöra jämkningsgrundande omständigheter. En sådan ordning svarar också mot huvudprincipen om att det är den som vållat skadan som skall ersätta den; om nedsättning av en skadevållandes ska-

 

23 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör. En aktiebolagsrättslig studie i komparativ belysning, Stockholm 1989, s. 128 ff. 24 SOU 1941:9 s. 655. 25 NJA 2006 s. 136 på s. 144; Stenbeck, Wijnbladh och Nial, Aktiebolagslagen jämte dithörande författningar med förklaringar, 6 uppl., Stockholm 1970, s. 497 ff.

destånd sker på grund av dennes ringa vållande har skadelidande en möjlighet att rikta sitt anspråk mot en annan, till skadan mer vållande, person.
    Det är slutligen möjligt att rekvisitet handlingens art rymmer hänsynstaganden till organledamots och revisors uppdrag även när det bara finns en skadevållare. Vilka uppgifter en organledamot eller revisor har ålagts att utföra för bolagets räkning kan påverka huruvida handlingens art motiverar jämkning. Om t.ex. en styrelseledamot orsakar skada genom att begå ett misstag i ett ärende som han regelmässigt har att utföra i egenskap av styrelseledamot, är det inte osannolikt att detta misstag är en svagare grund för jämkning än om misstaget skulle ha uppstått i en för honom obekant, och med uppdraget avlägsen, situation.26

4.2 ”Skadans storlek”
En annan jämkningsgrund är att jämkning kan ske om det är skäligt med hänsyn till skadans storlek. Skadans storlek avser de verkningar en skada orsakar. I en aktiebolagsrättslig kontext torde det i de flesta fall handla om ren förmögenhetsskada.27 Skadans storlek skall sannolikt sättas i relation till jämkningsgrunden handlingens art varvid man kan utröna huruvida skadans storlek som jämkningskriterium är uppfyllt. En mycket stor skada skulle i förhållande till handlingens kanske mindre klandervärda art utgöra ett skäl för jämkning. På motsatt vis skulle en mycket klandervärd handling som har lett till skada av mindre omfattning kunna tala mot jämkning. Denna slutledning illustrerar hur tätt förknippade rekvisiten handlingens art och skadans storlek är, hur svårt det är att diskutera det ena kravet utan att beröra det andra och hur de så att säga korsbefruktar varandra.28

4.3 ”Omständigheterna i övrigt”
Som tidigare nämnts, är man i brist på rättskällor som behandlar rekvisitet omständigheterna i övrigt hänvisad att snegla på de resonemang som förs beträffande tillämpningen av 6:2 SkL eftersom dessa två jämkningsbestämmelser i praktiken anses överensstämma.29

 

26 Se AJS s. 29:4 f. med hänvisningar, där författarna menar att hänsyn vid ansvarsbedömningen skall tas till den arbetsfördelning som gällt mellan styrelsens ledamöter samt att en styrelseledamots expertis inom vissa områden kan medföra ett strängare ansvar. Sådana omständigheter torde också ha betydelse för jämkningsfrågan. 27 AJS s. 29:2. Det finns i och för sig inga hinder för att person- eller sakskador uppstår i ett aktiebolagsrättsligt förhållande, men en sådan situation bedöms i sådana fall troligen enligt SkL:s regler, se Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, 2 uppl., Uppsala 2008, s. 331. 28 Se diskussionen i avsnitt 4.1 ovan om adekvat kausalitet. 29 AJS s. 29:21; Nial och Johansson s. 377.

En av de övriga omständigheter som skall beaktas vid jämkningsbedömningen är den skadevållandes ekonomiska förmåga.30 Viss vägledning för tolkningen finns i ett förarbetsuttalande till 1944 års ABL, som fastslår att den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden av sociala hänsyn utgör en jämkningsgrund.31 Underförstått torde avses att en skadevållande inte skall få hela sitt liv ödelagt till följd av ett skadestånd. I förarbeten och kommentarer till 6:2 SkL anges att skäl att jämka skadestånd finns om den skadeståndsskyldige måste sänka sin levnadsstandard, så att den kommer att väsentligen understiga en genomsnittsfamiljs eller om han tvingas sälja sitt hem, för att kunna betala skadeståndet.32 Detta ger vid handen att den skadeståndsskyldiges ekonomiska förmåga får betydelse för jämkningsfrågan om hans ekonomi är så pass svag att han inte kan förväntas klara av betalningen av skadeståndet utan mycket stora uppoffringar. Om en prognos emellertid tyder på att han kommer kunna betala skadeståndet — förvisso kanske med stora umbäranden men inte orimliga sådana — finns ingen anledning att jämka skadeståndet. Följden blir att endast riktigt stora skadestånd bör kunna jämkas, eftersom mindre skadeståndsbelopp inte borde innebära några betalningssvårigheter för den skadeståndsskyldige, oavsett om han har relativt dålig ekonomi eller inte.33 Resonemanget borde kunna överföras till en aktiebolagsrättslig kontext.
    En annan omständighet som kan beaktas är den skadelidandes ekonomi.34 Om skadeståndet är viktigt för den skadelidandes ekonomi torde det med styrka tala mot jämkning.35 Med utgångspunkt i de resonemang som förs i förarbetena till 6:2 SkL kan man urskilja vissa argument sammankopplade med den skadelidandes ekonomiska förhållanden som kan utgöra skäl mot jämkning. Om den skadelidande har ett stort behov av skadeståndet talar denna omständighet mot jämkning.36 Detta kan motiveras dels mot bakgrund av skadeståndets reparativa funktion — den skadelidande kan ju ha en svag ekonomisk förmåga just till följd av den skada han har åsamkats — och dels med stöd i den allmänt vedertagna principen om jämkningsinstitutets undantagsvisa natur. Det är således inte rimligt att jämkning skall kunna ske enbart på den grunden att den skadelidande inte har behov av skadeståndet. En skadelidandes mycket välbärgade ställning utgör alltså inte ett skäl för jämkning.37 Om så vore fallet, riskerar skadeståndets preventiva funktion att försvagas, åtminstone beträffande

 

30 SOU 1971:15 s. 356; AJS s. 29:21; Nerep och Samuelsson s. 377; KRS s. 271; Nial och Johansson s. 377. 31 SOU 1941:9 s. 655. 32 Prop. 1975:12 s. 176; Bengtsson och Strömbäck s. 364; Hellner och Radetzki s. 428. 33 Bengtsson och Strömbäck s. 364. 34 AJS s. 29:21; SOU 1971:15 s. 356; Nial och Johansson s. 377. 35 Bengtsson och Strömbäck s. 366. 36 Jfr prop. 1975:12 s. 177. 37 Bengtsson och Strömbäck s. 362, Hellner och Radetzki s. 42 ff.

skador som åsamkas ekonomiskt välbeställda skadelidande (t.ex. vissa bolag).
    Vidare kan anföras att förekomsten av ansvarsförsäkring med styrka talar mot jämkning eftersom en sådan försäkring helt eller delvis täcker det yrkade ersättningsbeloppet och den skadeståndsskyldige därmed inte personligen får bära de ekonomiska effekterna av den skada han har orsakat (annat än i förlängningen i form av t.ex. höjd försäkringspremie). Ansvarsförsäkringens förhållande till jämkning ur ett rättspolitiskt perspektiv diskuteras i avsnitt 6 nedan.
    En annan övrig omständighet är den skadevållandes personliga egenskaper.38 I NJA 1948 s. 489 frikände HD en snöskottande man från ansvar sedan han på grund av sin nedsatta hörsel hade missat en uppmaning från en förbipasserande kvinna att släppa förbi henne och därför råkat skada henne med snöskoveln. Grunden för ansvarsbefrielse var att mannen inte hade hört kvinnans uppmaning och därför inte kunde lastas för den skada han orsakat.39 Enligt prejudikatet tycks det finnas visst utrymme att ta hänsyn till nedsatta fysiska förmågor och eventuellt även andra personliga egenskaper vid en skadeståndsbedömning. Det är rimligt att denna ståndpunkt gäller även i aktiebolagsrättsliga sammanhang eftersom det skulle rimma illa med ändamålen bakom jämkningsregeln att aldrig beakta sådana omständigheter.40 Det är vidare möjligt att den skadelidandes medvållande till skadan motiverar jämkning. Två relativt moderna rättsfall behandlar jämkning (av revisors ansvar) på grund av medvållande på den skadelidandes sida. I NJA 1998 s. 734 hade en bank tillfogats skada i sin kreditgivning till ett bolag. Bolaget hade beviljats kredit av banken tack vare sin årsredovisning, som revisorn hade godkänt. Årsredovisningen visade sig dock därefter vara missvisande då varulagret var felaktigt värderat. Banken förde talan mot revisorn och hävdade att han av oaktsamhet varit vållande till skadan. Revisorn å sin sida menade att skadeståndet skulle jämkas, då banken på grund av underlåtenhet att vidta erforderlig kreditprövning hade varit medvållande till skadan. HD konstaterade att revisorn hade varit oaktsam vad gällde värderingen av varulagret i de berörda årsredovisningarna och fastslog vidare att banken i och för sig brustit i sin kreditprövning men att denna oaktsamhet var av väsentligt lägre grad än revisorns försummelse. Då banken dessutom hade begränsat sin talan till att avse endast det belopp av skadan som täcktes av revisorns ansvarsförsäkring — ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan — förelåg inga skäl för jämkning.
    Även i det andra fallet, NJA 2006 s. 136, fann HD att jämkning inte skulle ske. En revisor orsakade ett bolag skada på grund av sin

 

38 Jfr Hellner och Radetzki s. 140 ff. 39 Hellner och Radetzki s. 141. 40 Se Dotevall s. 128.

bristande granskning och kontroll av bolagets räkenskaper och förvaltning. HovR, vars dom i den del som avsåg revisorns skadeståndsskyldighet sedermera vann laga kraft, fann revisorn skadeståndsskyldig för de skador han åsamkat bolaget. HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida revisorns skadestånd skulle jämkas. Revisorn anförde att hans skadeståndsansvar borde jämkas på grund av medvållande på bolagets sida till följd av styrelsens försumlighet. HD konstaterade att ett aktiebolag har ett ansvar för skada som vållas av en organledamot i dennes egenskap av organ för bolaget, s.k. organansvar. Organansvaret innebär att organledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget. HD påpekade vidare att

 

”[o]rganledamotens uppträdande kan därvid medföra att bolaget både kan bli skadeståndsskyldigt och få vidkännas jämkning av sin egen rätt till skadestånd till följd av medvållande”.41

Organansvaret aktualiseras emellertid bara när det finns ett tredje intresse involverat, dvs. när skada även har drabbat en tredje man, s.k. extern skada.42 När skadan enbart är intern och bolaget alltså är den enda skadelidande, inträder inget organansvar. HD fann således inget stöd för att jämka skadeståndet på grund av medvållande.
    I NJA 2006 s. 136 fastslog HD att ytterligare en omständighet som bör kunna beaktas vid jämkningsbedömningen är möjligheten att rikta regresstalan mot andra ansvariga personer. Detta innebär att om styrelseledamöterna och bolagets revisor är solidariskt ansvariga för samma skada och styrelseledamöterna beviljas ansvarsfrihet av bolagsstämman, berövas inte revisorerna därigenom sitt regressanspråk mot styrelseledamöterna.43 En revisor skall alltså inte behöva bära hela ansvaret för en skada som har orsakats av fler än honom själv enbart på den grunden att övriga ansvariga beviljats ansvarsfrihet, utan i en sådan situation kan skäl för jämkning föreligga.44

5. Kritiska synpunkter
Det är i dagsläget oklart hur jämkningsregeln skall tillämpas. Särskilt rekvisitet omständigheterna i övrigt leder till stora svårigheter eftersom det varken i förarbeten, praxis eller doktrin har gjorts några ordentliga ansatser att försöka konkretisera eller exemplifiera denna jämkningsgrund.
    En problematisk aspekt av jämkningsbestämmelsen är dess funktion inom det aktiebolagsrättsliga regelverket. Om stadgandet tillämpas på avsett vis, dvs. används för att nedsätta orimligt höga skadeståndsbelopp, innebär det förmodligen att den skadelidandes intresse åsidosätts. Det verkar svårt att uppnå en balans där såväl den

 

41 NJA 2006 s. 136 på s. 143. 42 NJA 2006 s. 136 på s. 143. 43 NJA 2006 s. 136 på s. 144. 44 Taxell, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, Åbo 1963, s. 220 ff. Jfr dock KRS s. 272.

skadevållandes som den skadelidandes intressen tillgodoses, eftersom dessa två subjekt i ett aktiebolagsrättsligt sammanhang ofta har helt olika ekonomiska förutsättningar. Dilemmat kan illustreras med följande exempel.
    Antag att en styrelseledamot vållar sitt bolag skada. Skadeståndsbeloppet uppgår till en miljard kronor, ett belopp som är helt orimligt att betala för de flesta personer. Emellertid har samma belopp troligen ett helt annat ”värde” för bolaget. Om skadeståndet med hänsyn till ledamotens ekonomiska förmåga jämkas till en realistisk nivå vad avser betalningsmöjligheten, är man förmodligen nere på ett väsentligt lägre belopp än en miljard. Mot denna bakgrund kan man fråga sig om skadeståndet inte därmed förlorar ett av sina huvudsakliga syften – reparation – eftersom det inte kompenserar det skadelidande bolaget utifrån dess behov. Det förefaller inte särskilt troligt att detta väsentligt lägre belopp utgör en tillfredsställande ersättning för bolaget när skadan är så mycket större. Om bolaget av denna anledning helt avstår från att föra skadeståndstalan, kan man även argumentera för att skadeståndets preventiva funktion på sikt kan komma att urholkas då incitamentet för organledamöter att agera aktsamt i viss mån riskerar att försvinna i och med vetskapen om att skadeståndstalan sällan väcks. Det förefaller således som om 29:5 ABL är feltänkt i systematiskt hänseende.
    I anknytning till ovan berörda problematik kan man även nämna något om de svårigheter som kan uppstå om man tillämpar ABL:s jämkningsbestämmelse i ljuset av SkL. Som tidigare berörts verkar den vedertagna uppfattningen vara att den aktiebolagsrättsliga jämkningsbestämmelsen i praktiken överensstämmer med 6:2 SkL. Eftersom både 6:2 SkL och 29:5 ABL tar sikte på fysiska personer som ansvarssubjekt, är denna slutsats rimlig.45 Emellertid är skadestånd i aktiebolagsrättsliga sammanhang ofta mycket högre än ersättningsbelopp i skadeståndssituationer som skall bedömas enligt SkL. Av denna anledning kanske den skadeståndsskyldiges ekonomiska förmåga får större praktisk betydelse i de aktiebolagsrättsliga skadeståndsfallen än i de mål som avgörs med stöd av SkL. Frågan är om detta verkligen är lagstiftarens avsikt. Om den skadeståndsskyldiges ekonomiska förmåga regelmässigt motiverar jämkning på grund av de stora skadeståndsbelopp som är aktuella i aktiebolagsrättsliga skadeståndssituationer, finns risken att jämkningsregeln förlorar sin karaktär av undantagsregel. Bristen på rättskällor som på djupet behandlar denna fråga gör vidare att en analogi kan vara vansklig ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Enligt min uppfattning är det möjligt att hämta ledning i SkL:s allmänna jämkningsbestämmelse, men man måste i sådana fall först göra en omsorgsfull bedömning av huruvida en analogi är lämplig.

 

 

45 Jfr Bengtsson och Strömbäck s. 364.

6. Obligatorisk ansvarsförsäkring
Jämkningsregeln aktualiserar även frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för styrelseledamöter. För revisorer finns redan en skyldighet att teckna ansvarsförsäkring,46 vilket i praktiken innebär att skadeståndsyrkanden i första hand riktas mot revisorn istället för en styrelseledamot; en ansvarsförsäkring borgar ju för ersättningens utbetalande.47 De skäl som har anförts mot att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för styrelseledamöter har varit att detta skulle skapa nya problem, t.ex. avseende upprätthållandet av kravet på ansvarsförsäkring. Dessutom skulle skadeståndets preventiva funktion kunna urholkas och resultera i att styrelseledamöter skulle agera mindre aktsamt, då risken för att personligen få betala ett mycket högt skadestånd försvunnit.48 Det sistnämnda argumentet torde emellertid kunna vederläggas med att risken för badwill och förstörda utsikter till fortsatt karriär är alltför överhängande för att minskad aktsamhet i någon större utsträckning skulle vara trolig.
    I ljuset av jämkningsregelns otillfredsställande utformning kanske vinsterna med en obligatorisk ansvarsförsäkring överväger dess nackdelar. En sådan ansvarsförsäkring skulle i sådana fall lösa svårigheterna med att förena intresset av att den skadelidande skall få reparation för skadan och intresset av att jämka en skadevållandes skadestånd på grund av betalningsoförmåga, eftersom den skadelidande skulle vara säker på att få ersättning åtminstone upp till ansvarsförsäkringens belopp.49 Dessutom skulle en sådan reglering erbjuda en lösning på problemet med att skadeståndstalan regelmässigt riktas mot revisorer och inte mot styrelseledamöter.50 Jämkningsregleringens uddlöshet har inte behandlats i förarbetena, varken i allmänhet eller i samband med diskussioner om ansvarsförsäkring, så det är inte helt osannolikt att lagstiftaren har förbisett svårigheterna med att tillämpa den i praktiken.

 

7. Sammanfattande kommentarer
I denna artikel har jag diskuterat jämkningsregeln i 29:5 ABL. Hur bestämmelsen skall tolkas och tillämpas har inte klarlagts tidigare; det finns endast begränsad praxis, förarbetena är tämligen kortfattade och regeln har bara fragmentariskt blivit föremål för diskussion i doktrin. Diskussionen i denna artikel föranleder mig dock att dra några övergripande slutsatser.

 

 

46 27 § 1 st. revisorslagen (2001:883). 47 SOU 1995:44 s. 243. 48 Prop. 1997/98 s. 192. 49 SOU 1995:44 s. 243. 50 Jfr prop. 1997/98:99 s. 192.

(1) Vid tillämpning av regeln kan ledning tas från den allmänna skadeståndsrätten, framför allt från den allmänna jämkningsregeln i 6:2 SkL samt från allmänna skadeståndsrättsliga principer. (2) Man kan diskutera om regelns utformning passar särskilt väl in i det aktiebolagsrättsliga regelverket mot bakgrund av att de hänsyn som skall tas till ansvarssubjekten sätter andra aktiebolagsrättsliga ändamål ur balans. (3) Skäl finns, enligt min uppfattning, att åter diskutera obligatorisk ansvarsförsäkring med hänsyn till den ”systemdiskrepans” enligt (2) som regeln ger uttryck för.