Människohandelsbrottets tillämplighet på köp av sexuell handling av barn och köp av sexuell tjänst

 

 

Av rådmannen MONICA NEBELIUS

Artikeln behandlar vilka förfaranden som kriminaliseras som människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken. Författaren menar att bestämmelsen getts en lagteknisk utformning som innebär att dess tillämpningsområde även kan omfatta vissa förfaranden som idag bestraffas som köp av sexuell handling av barn enligt 6 kap. 9 § brottsbalken eller köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11§ brottsbalken.

 

Inledning
I 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken sägs att den som, i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § brottbalken, med användande av olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen, i syfte att personen skall utsättas för brott enligt 6 kap. 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 §, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål, utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd, utnyttjas för avlägsnande av organ, eller på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse lägst två och högst tio år. I bestämmelsens tredje stycke sägs vidare att den person som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år skall dömas för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Den straffrättsliga regleringen i brottsbalken om människohandel är utformad efter en internationell definition av människohandel i artikel 3a i FN:s tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, det s.k. Palermoprotokollet. Eftersom människohandel är en företeelse som kan ta sig många uttryck och som kan ske för en rad olika syften har definitionen getts en vidsträckt utformning. Enligt artikel 3a i Palermoprotokollet och brottsbeskrivningen i 4 kap. 1 a § brottsbalken är därmed ett stort antal handlingar av olika karaktär att betrakta som människohandel. Vid en genomgång av förarbetena till bestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken framgår att det inte närmare diskuterats vilka handlingar som omfattas eller som bör omfattas av det kriminali-

serade området, annat än vad gäller de människohandelsförfaranden som är relativt enkla att definiera.
    I december 2005 utsåg regeringen en särskild utredare som fick till uppgift att bl.a. se över bestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken och analysera om den tillämpades på det effektiva sätt som ursprungligen varit avsikten (dir. 2005:152, 2006:78 och 2007:88). En av anledningarna till att tillämpligheten av bestämmelsen analyserades inom ramen för lagstiftningsarbete var att det då endast fanns cirka tio domar avseende människohandel för sexuella ändamål och människohandel samt att det uppmärksammats att ett klart större antal människohandelsförfaranden åtalats och av domstolarna bedömts som koppleri eller grovt koppleri enligt 6 kap. 12 brottsbalken. Utredningen, som jag själv var sekreterare i, redovisade sina förslag till förändringar i 4 kap. 1 a § brottsbalken i april 2008 i betänkandet Människohandel och barnäktenskap — ett förstärkt straffrättsligt skydd (SOU 2008:41). I betänkandet uttalades att det vid en genomgång av de domar om människohandel för sexuella ändamål och människohandel som meddelats fram till februari 2008 samt av samtal med åklagare och polis som hanterat människohandelsärenden, framgått att bestämmelsens lagtekniska utformning hindrade en effektiv och ändamålsenlig tillämpning. Utredningen lämnade en rad förslag varav vissa får till följd att bestämmelsens tillämpningsområde skulle utökas ytterligare, vilket också framhålls i betänkandet. Fråga är emellertid hur långt en tillämpning av människohandelsbrottet i dess nuvarande och den föreslagna lydelsen sträcker sig och vilken betydelse bestämmelsens grundläggande konstruktion har i detta avseende. Den nu ställda frågan är naturligtvis inte möjlig att besvara inom ramen för denna framställning. Jag tänkte därför bara peka på en av konsekvenserna av att människohandelsbrottet med förebild i artikel 3a i Palermoprotokollet getts ett vidsträckt tillämpningsområde som hittills är relativt outforskat, nämligen hur 4 kap. 1 a § första och tredje stycket brottsbalken i den nuvarande och föreslagna utformningen förhåller sig till brotten köp av sexuell handling av barn i 6 kap. 9 § brottsbalken och köp av sexuell tjänst i 6 kap. 11 § brottsbalken.

 

Närmare om den straffrättsliga regleringen av människohandel i 4 kap. 1 a § första och tredje stycket brottsbalken
Bestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken har hittills haft två lydelser. Brottet människohandel för sexuella ändamål i 4 kap. 1 a § brottsbalken infördes i juli 2002 (prop. 2001/02:124). Bestämmelsen omarbetades efter att människohandel som fenomen analyserats ytterligare såväl nationellt som inom EU och gavs den nuvarande lydelsen med en ändrad brottsbenämning, människohandel, i juli 2004 (prop. 2003/04:111). Människohandelsbrottets konstruktion, både i den tidigare och den nuvarande lydelsen, är som nämnts inledningsvis, utformad utifrån den internationellt vedertagna defini-

tionen av människohandel som återfinns i artikel 3a i Palermoprotokollet. Definitionen är avsedd att omfatta samtliga led och aktörer som kan ingå i den kedjebrottslighet som ett människohandelsförfarande utgör och har byggts upp kring tre grundläggande moment; otillbörliga medel, handelsåtgärder och utnyttjandesyften. De momenten har alltså också varit utgångspunkten vid utformningen av människohandelsbrottet i brottsbalken.
    Det första begreppet, otillbörliga medel, syftar på de medel med vilka gärningsmannen hanterar offret och berövar honom eller henne rådigheten över den egna livssituationen. Användandet av ett otillbörligt medel innebär att offret utsätts för en kränkning av den egna rätten till frihet och självbestämmande. Kravet på att gärningsmannen skall ha använt sig av ett otillbörligt medel är avgörande för hur brottet betraktas såväl internationellt som nationellt, eftersom just det momentet markerar att människohandel är ett brott som riktar sig mot offrets frihet och frid. Till följd härav har brottet också placerats i brottsbalkens 4 kap. I 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken i dess ursprungliga lydelse från juli 2002 angavs användande av olaga tvång, vilseledande eller annat sådant otillbörligt medel som de olika otillbörliga medlen som kunde medföra straffansvar för människohandel för sexuella ändamål. I förarbetena till bestämmelsen angavs att lagstiftaren med olaga tvång avsåg handlingar som var straffbara enligt 4 kap. 4 § brottsbalken om olaga tvång, med vilseledande förmedlande eller vidmakthållande av en oriktig uppfattning varvid knöts an till rekvisitet i 9 kap. 1 § brottsbalken om bedrägeri och med begreppet ”annat sådant otillbörligt medel” situationer där offret vid tidpunkten för användandet av medlet t.ex. befann sig i en svår ekonomisk situation eller i ett anställningsförhållande eller liknande beroendeförhållande till gärningsmannen eller där offret inte hade något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja och där den situationen utnyttjades. I den nu gällande bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken har uppräkningen av de otillbörliga medlen kompletterats med uttrycket ”utnyttjande av någons utsatta belägenhet”. Kompletteringen tillkom på Lagrådets initiativ och motiverades av att just sådana utnyttjanden torde vara vanliga vid människohandel (prop. 2003/04:111 s. 99). Att begreppet infördes innebar enligt förarbetena till bestämmelsen inte att tillämpningsområdet utvidgades. Begreppet ”utnyttjande av någons utsatta belägenhet” exemplifierades också i förarbetena med samma situationer som begreppet ”annat sådant otillbörligt medel”.
    Det andra grundläggande begreppet, handelsåtgärder, syftar på åtgärderna för genomförande av själva handeln och består i att gärningsmannen befattar sig med offret på olika sätt. I uppräkningen av handelsåtgärder i bestämmelsen i dess tidigare lydelse nämndes att offret förmåddes bege sig eller lät sig transporteras. Beskrivningen av

åtgärderna i bestämmelsen syftade till att visa en tänkt kronologisk följd av hanteringen av offret. Bestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken i den delen ändrades i samband med lagändringen 2004 till att avse åtgärder där gärningsmannen rekryterade, transporterade, inhyste, tog emot eller vidtog någon annan sådan åtgärd med en person.
    För att ansvar för människohandel skall kunna ådömas krävs att det förelegat ett orsakssamband mellan användandet av ett otillbörligt medel och den handelsåtgärd som är aktuell. Det kan till följd härav inte ådömas ansvar för människohandel i situationer där offret oberoende av de otillbörliga medlen skulle ha vidtagit åtgärden.
    Det tredje grundläggande begreppet, utnyttjandesyftena, avser det åsyftade utnyttjandet av offret. I bestämmelsen som infördes i juli 2002 angavs endast åtgärder som vidtogs i syfte att offret skulle utsättas för vissa brott enligt 6 kap. brottsbalken, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål, som utnyttjanden som kunde medföra straffansvar för människohandel. Med utnyttjande för tillfälliga sexuella förbindelser avsågs i första hand prostitution, men också andra handlingar som inte är av prostitutionskaraktär, dvs. utan att ersättning lämnas. I den bestämmelse som infördes 2004 kompletterades uppräkningen bl.a. med utnyttjanden som syftar till att offret utnyttjas för krigstjänst, tvångsarbete eller avlägsnande av organ. I bestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken uppställs krav på direkt uppsåt hos gärningsmannen i förhållande till det tänkta utnyttjandet. Varken i Palermoprotokollet eller i människohandelsbrottet krävs att utnyttjandet verkligen förverkligas för att straffansvar skall inträda.
    Människohandelsbrottet i den konstruktion som infördes 2002 var fullbordat i och med att offret för människohandelsförfarandet passerade en gräns. Kravet på att förfarandet skulle vara gränsöverskridande saknade motsvarighet i artikel 3a i Palermoprotokollet och kom också att utgöra en av anledningarna till att brottet utvärderades redan under 2003. Detta till följd av att det uppmärksammats att människohandelsförfaranden både planerades och genomfördes i Sverige. För att markera bestämmelsens fullbordanspunkt infördes 2004 i stället ett krav på att gärningsmannen skulle ta kontroll över offret. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att kontrollrekvisitet är avsett att förhålla sig på visst sätt till gärningsmannens användande av otillbörliga medel och vidtagande av handelsåtgärder. Sambandet skall bestå i att gärningsmannen genom att använda sig av ett otillbörligt medel, t.ex. genom att hota ett offer till livet, och vidta en handelsåtgärd, t.ex. transporterar offret, skall ta kontroll över offert. Kontrollen beskrivs i förarbetena som en trångmålsliknande situation eller faktisk beroendeställning i förhållande till gärningsmannen. För att gärningsmannen skall kunna anses ha tagit kontroll över offret krävs att offret står under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom eller

henne och för hans eller hennes förmåga att förändra sin situation. I förarbetena exemplifieras de situationer där gärningsmannen anses ha tagit kontroll över offret med så gott som likalydande exempel som används för att illustrera situationer där gärningsmannen har använt sig av de otillbörliga medlen ”utnyttjande av någon annans utsatta belägenhet” och ”med något annan sådant otillbörligt medel”.
    Såväl av definitionen av människohandel i art 3a i Palermoprotokollet som av bestämmelsen i 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken framgår att barn, dvs. offer under 18 år, skall tillförsäkras ett starkare straffrättsligt skydd mot människohandel. Det skyddet garanterades genom att det i definitionen och brottsbalksbestämmelsen anges att det inte uppställs något krav på att gärningsmannen skall ha använt sig av ett otillbörligt medel för att straffansvar skall inträda. Om offret är ett barn, vilket beträffande den människohandel som förekommit i Sverige hittills huvudsakligen varit fallet, krävs för straffansvar alltså att gärningsmannen använder en handelsåtgärd, t.ex. transporterar offret, och därigenom tar kontroll över honom eller henne med direkt uppsåt att offret skall utnyttjas i t.ex. prostitution. Som nämnts ovan har kontrollrekvisitet i förarbetena exemplifierats med situationer som i stort överensstämmer med exemplen som används för att illustrera de två otillbörliga medel som nämns sist i uppräkningen av sådana medel i bestämmelsen. Vid en genomgång av praxis kan konstateras att detta fått till konsekvens att domstolarna kommit att uppställa krav på att offret skall ha befunnit sig i en situation där gärningsmannen berövat dem rådigheten över den egna livssituationen. Detta trots att offret varit under 18 år och att det i förarbetena framhålls att en vuxen gärningsman generellt skall bedömas ha ett sådant psykiskt överläge gentemot ett sådant offer att kontrollrekvisitet skall anses uppfyllt. Det sistnämnda gäller särskilt beträffande yngre barn.

 

Utredningen om människohandel m.m., Människohandel och barnäktenskap — ett förstärkt straffrättsligt skydd (SOU 2008:41)
Utredningen tillsattes som nämnts ovan i december 2005 och redovisade sina förslag i april 2008. I de delar som är av intresse för denna framställning, föreslog utredningen att bestämmelsen visserligen fortfarande borde ha kvar den grundläggande strukturen kring begreppen otillbörliga medel, handelsåtgärder och utnyttjandesyftena, men att de otillbörliga medlen och handelsåtgärderna borde omformuleras och kompletteras. Beträffande de otillbörliga medlen var det enligt utredningen av stor vikt att de gavs en utformning som speglade de medel som verkligen användes för att bemästra offrens vilja och kränka offrets frihet och frid. Det otillbörliga medlet ”annat sådant otillbörliga medel” föreslogs därför utgå och ersattes med ”missbruk av någons utsatta belägenhet, missbruk av någons ungdom eller skyddslöshet och missbruk av någons beroendeställning”. I avsikt att kunna bestraffa samtli-

ga de åtgärder som vidtas under ett människohandelsförfarande föreslogs också att handelsåtgärderna borde kompletteras med begreppet ”kontrollera”. Samtidigt föreslogs också att kravet på att gärningsmannen genom att använda sig av ett otillbörligt medel och en handelsåtgärd skall ta kontroll över offret skulle utgå ur brottsbeskrivningen. Brottet borde i stället fullbordas i och med att gärningsmannen vidtagit en handelsåtgärd i förhållande till offret. För att garantera offer under 18 år ett förhöjt straffrättsligt skydd föreslog utredningen att det i 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken borde tas in en legaldefinition som innebar att den som begår en gärning mot en person som inte är 18 år skall anses ha missbrukat hans eller hennes skyddslöshet. Beträffande utnyttjandesyftena föreslog utredningen att det subjektiva rekvisitet borde ändras till att omfatta samtliga uppsåt, dvs. även likgiltighetsuppsåt. Utredningens förslag är för närvarande föremål för handläggning inom Justitiedepartementet.

 

Närmare reflektioner om människohandelsbestämmelsens konstruktion och tillämpningsområde
Som nämnts inledningsvis har tillämpningsområdet för människohandelsbestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken i lagförarbetena bara diskuterats utifrån fall som är enkla att definiera. Samtliga diskussioner kring bestämmelsen utgår från förutsättningen att gärningsmannen med användandet av otillbörliga medel och handelsåtgärder avser att få till stånd ett utnyttjande av offret och att den som utnyttjar offret är en annan person, dvs. någon som inte själv deltagit i människohandelsförfarandet. Att bestämmelsens tillämpningsområde skulle vara begränsat på det sättet framgår dock inte av lagtextens utformning. För det fall människohandelsbrottet skulle kunna tillämpas även när den som genomför människohandelsförfarandet och utnyttjandet är samma person skulle följderna bl.a. bli märkbara vid bedömning av handlingar som åtalats som köp av sexuell handling av barn enligt 6 kap. 9 § brottsbalken och köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § brottsbalken. De nu nämnda brotten har hittills huvudsakligen bestraffats med dagsböter. Vid en genomgång av domar där de tilltalade dömts för människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken i dess tidigare och nuvarande lydelse eller människohandelsförfaranden som rubricerats som grovt koppleri enligt 6 kap. 12 § brottsbalken kan konstateras att så även varit fallet beträffande sexköp som avsett offer för människohandelsförfaranden. Det kan också konstateras att det i det sammanhanget i fråga om bedömning av påföljden inte spelat någon roll om offret varit under eller över 18 år. Under våren 2008 meddelade dock Hovrätten för Västra Sverige en dom där det uttalades att köp av sexuell tjänst som avsett offer för människohandel bör bestraffas hårdare än om offret inte utsatts för ett sådant förfarande. Vidare har Svea hovrätt under 2009 meddelat ett avgörande där påföljden för köp av sexuell handling av barn enligt 6 kap. 9 § brottsbal-

ken bestämdes till skyddstillsyn. Fråga är emellertid om ett antal gärningar som nu bestraffats som köp av sexuell handling av barn enligt 6 kap. 9 § brottsbalken eller köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § brottsbalken med mitt resonemang om bestämmelsens tillämpningsområde skulle ha kunnat falla in under tillämpningsområdet för 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken. Om den nu framförda teorin skulle visa sig vara riktig skulle gärningsmännen ådömas betydligt strängare straff än de som hittills dömts ut. Min tanke kan åskådliggöras med följande två situationer som båda varit föremål för prövning i domstol i samband med prövning av åtal som avsett människohandel och som båda bedömts som köp av sexuell tjänst enligt 6 kap. 11 § brottsbalken.
    I det första exemplet betalade en man för att sexuellt utnyttja ett offer som försatts i prostitution. Utnyttjandet skulle ske under en veckas tid. Offret hade förts till Sverige från ett annat land och behärskade inte svenska eller engelska. Hon hade inte tillgång till pass eller till pengar. Hon hade inte heller tillgång till mobiltelefon och kunde alltså inte kommunicera med någon annan person än den man som utnyttjade henne under den tid som förfarandet pågick. Under utnyttjandet färdades mannen och offret runt i Sverige i en personbil, vilket innebar att offret inte hade någon möjlighet att avgöra var hon befann sig. Vid en tillämpning av bestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken kan konstateras att offret befunnit sig i en situation där den man som utnyttjade henne berövat henne möjligheterna att själv råda över och påverka sin situation. Mannen har således använt sig av ett otillbörligt medel. Han har under det att han använt sig av medlet transporterat henne under den tid som han utnyttjat hennes utsatta belägenhet. Mannen har därvid vidtagit en handelsåtgärd och denna sedd tillsammans med användandet av det otillbörliga medlet har enligt min bedömning inneburit att offret befunnit sig i en trångmålsliknande situation och att mannen därigenom tagit kontroll över offret. Av vad som framkommit kring förfarandet framgår klart av domen att de nu nämnda handlingarna skett i syfte att offret skall utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser, vilket utnyttjande mannen själv genomförde. Samtliga rekvisit som uppställs i människohandelsbestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken för att straffansvar för människohandel skall inträda är därmed enligt min bedömning uppfyllda.
    I det andra exemplet var det fråga om ett utnyttjande som pågick en något kortare tid. I det fallet var det tre män som betalade för att sexuellt utnyttja ett offer för människohandel i prostitution under en dag. Inte heller det offret behärskade svenska eller engelska. Inte heller hon hade tillgång till pass, pengar eller mobiltelefon, varför hon inte hade möjligheter att ta kontakt med någon under tiden för utnyttjandet. Utnyttjandet ägde rum i en bilverkstad och offret kunde inte ta sig från platsen. Också i detta fall har männen som utnyttjat

offret berövat henne möjligheterna att själv råda över och påverka sin situation och därmed utnyttjat hennes utsatta belägenhet. De har under den tid som hon befann sig i bilverkstaden i den utsatta belägenheten inhyst henne där, varför de använt en handelsåtgärd som sedd tillsammans med det otillbörliga medlet inneburit att offret befunnit sig i en trångmålsliknande situation och att de därigenom tagit kontroll över henne under den aktuella perioden. Slutligen kan konstateras att det enda syftet med de åtgärder som vidtagits och medel som använts varit att offret skulle utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser. Ett utnyttjande som männen själva genomförde. Sammanfattningsvis kan konstateras att rekvisiten som de beskrivs i bestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken enligt min bedömning även här är uppfyllda, varför förutsättningarna att döma för människohandel är för handen.
    Om bestämmelsens konstruktion medger den här redovisade tilllämpningen är de handlingar som är straffbara enligt 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken fler än vad som hittills förutsatts i förarbetena till bestämmelsen. Exemplen på handlingar som kan falla in under bestämmelsens tillämpningsområde blir dessutom ännu fler vid en tillämpning av de förslag som lämnades av Utredningen om människohandel m.m. Genom att på det sätt föreslås av utredningen komplettera uppräkningen av handelsåtgärder med begreppet ”kontrollera” kommer även situationer där det inte vidtas någon förflyttning av offret, men där gärningsmannen utövat ett påtagligt tryck i förhållande till offret att omfattas. Vid en bedömning av de ovan nämnda exemplen skulle alltså inte längre krävas att utnyttjandet sker i samband med att gärningsmännen transporterar eller inhyser offren på annan plats utan även utnyttjanden av annan karaktär, t.ex. utnyttjanden på en lägenhetsbordell, skulle kunna omfattas. Beträffande ett sådant utnyttjande föreligger emellertid en oklarhet eftersom det i lagförarbetena till 4 kap. 1 a § brottsbalken inte sägs något om hur länge ett offer skall varit utsatt för ett förfarande för att det skall vara fråga om människohandel. I förarbetena uttalas endast att de internationella instrumenten rimligen inte kan förstås så att varje tillfällig kontakt med en person, om än i ett utnyttjandesyfte, skall omfattas av människohandelsbrottet. Vilken varaktighet som egentligen krävs eller vilka tillfälliga kontakter som avses klarläggs inte. Det har inte heller varit föremål för prövning i praxis. I 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken ges, som nämnts ovan, offer för människohandel som är under 18 år ett starkare straffrättsligt skydd än andra offer, eftersom det i de fallen inte skall uppställas krav på att gärningsmannen använt sig av ett otillbörligt medel. Även om bestämmelsen till följd av tillämpningen av kontrollrekvisitet inte kommit att ge offer som är barn det skyddet framgår klart av definitionen i Palermoprotokollet och förarbetena till 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken att det varit avsikten. Om bestämmelsen tillämpas

på det av lagstiftaren avsedda sättet är det för att straffansvar för människohandel skall inträda tillräckligt att gärningsmannen vidtar en handelsåtgärd genom vilken han tar kontroll över offret, vilket i förarbetena förutsätts ske genom en vuxen gärningsmans psykiska överläge, i syfte att utnyttja barnet för något av de i bestämmelsen angivna syftena. Att en gärningsman transporterar ett offer som är under 18 år i syfte att han eller hon skall utnyttjas skulle alltså i de fall gärningsmannen är vuxen och offret i vart fall är ett yngre barn vara tillräckligt för att straffansvar enligt 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken. Eftersom det som nämnts ovan inte framgår att förfarandet skall pågå under en viss tid innebär det nu sagda, enligt mitt sätt att se det, att även utnyttjanden av i vart fall yngre barn i gatuprostitution i vissa fall skulle kunna bedömas som människohandel enligt 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken. Det nu sagda gäller även vid en tillämpning av det förslag som Utredningen om människohandel m.m. lämnade i april 2008, eftersom det där föreslogs att kontrollrekvisitet i 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken skulle utgå samtidigt som det skulle föras in en legaldefinition som innebär att det inte heller fortsättningsvis bör uppställas krav på att gärningsmannen skall ha använt sig av ett otillbörligt medel när offret är under 18 år.
    Min konklusion av de ovan förda resonemangen är att det inte är klarlagt vilka situationer som omfattas av bestämmelsen i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken och att bestämmelsens tillämpningsområde är mer vidsträckt än vad som förutsatts vid införandet och omarbetandet av bestämmelsen. Under början av 2009 har Stockholms tingsrätt meddelat det första avgörandet beträffande människohandel där utnyttjandet inte syftat till prostitution. Att människohandelsbrottet uppmärksammas i sig och att brottets stämpel som sexualbrott börjat blekna kommer förmodligen innebära att det kommer att lagföras fler personer för brott enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken än tidigare. Vid en grundligare genomgång av vad som egentligen omfattas av brottsbeskrivningen kommer det med största säkerhet visa sig att bestämmelsen täcker in ett stort antal varierande förfaranden som inte tidigare diskuterats och som i många fall är straffbara också enligt andra bestämmelser.