En ny strafflindringsgrund

 

 

Av advokaten THOMAS OLSSON

Förslaget om utvidgning av billighetsskälen i BrB 29 kap. 5 § påverkar inte bara bestämmelsens tillämpningsområde. De bakomliggande övervägandena för utvidgningen innefattar även en radikal förändring av de skäl som motiverar att hänsyn tas till billighetsskälen. Accepteras denna förändring blir det svårt att se hur det på sikt skall gå att undvika att ett renodlat kronvittnessystem införs i svensk rätt.

 

I samband med 1989 års reform ersattes principerna om allmän- och individualprevention med straffvärdet som grund för påföljdssystemet. Tyngdpunkten låg inte längre på att förhindra brott och/eller anpassa individen till samhållet, utan det var i stället proportionalitet, ekvivalens och likabehandling som blev styrande.1 Allmän- och individualpreventiva hänsyn försvann emellertid inte helt, utan de kunde aktualiseras t.ex. vid bestämmandet av det allmänna straffvärdet och den generella straffnivån respektive vid valet av icke frihetsberövande påföljder som villkorlig dom och skyddstillsyn.
    Det övergripande syftet med att tona ner de individualpreventiva inslagen i påföljdssystemet var att avskaffa individuella prognoser av gärningsmannens möjligheter att anpassa sig till samhället som en självständig grund vid bedömningen. Detta innebar emellertid inte att individuella förhållanden knutna till gärningsmannens person inte kunde beaktas i särskilda fall. Lagstiftaren menade att det fanns omständigheter som det kunde anses orättfärdigt att inte beakta vid straffmätningen och påföljdsvalet, utan att det för den sakens skull behöver motiveras med någon prognos eller ett behandlingsmotiv.2 Dessa omständigheter brukar samlas under beteckningen billighetsskälen och redovisas i 29 kap. 5 § brottsbalken.
    29 kap. 5 § redovisar i åtta punkter de omständigheter som kan leda till en lindrigare straffmätning. De olika omständigheterna brukar indelas i olika grupper. Den första gruppen avser sådana omständigheter som medför att gärningsmannen drabbas av flera negativa reaktioner på brottsligheten, s.k. sanktionskumulation. I denna grupp ingår punkt 1 (allvarlig kroppsskada), punkt 4 (men p.g.a. utvisning) och punkt 5 (svårigheter i yrkes- eller näringsutövning). Den andra gruppen rör sådana omständigheter som gärningsmannen inte har kontroll över. Hit räknas punkt 6 (ålder eller hälsa) och punkt 7 (tidsutdräkt vid lagföring). Till en tredje grupp räknas punkt 2 (förebygga, avhjälpa eller begränsa skadeverkningar) och punkt 3 (frivillig

 

1 Prop. 1987/88:120 s. 37. 2 Prop. 1987/88:120 s. 47.

angivelse) och denna grupp anses vara besläktad med reglerna om frivillig tillbakaträdelse. Slutligen finns i punkt 8 en möjlighet att beakta andra omständigheter än de som anges i de föregående punkterna 1–7. Uppräkningen i bestämmelsen anses uttömmande, men det förhållandet får en begränsad betydelse med hänsyn till den öppna formuleringen av punkt 8.3 Billighetsskälen skall beaktas i skälig omfattning utöver straffvärdet vid straffmätningen. Av bestämmelsens andra stycke framgår att i de fall där det föreligger särskilda skäl kan billighetsskälen medföra att domstolen får gå under den för brottet föreskrivna straffskalan. Billighetsskälen skall även beaktas vid påföljdsvalet (30 kap. 4 § brottsbalken). I de fall där det med hänsyn till någon sådan omständighet anses uppenbart oskäligt att döma till påföljd kan billighetsskälen leda till påföljdseftergift (29 kap. 6 § brottsbalken).
    I direktiven till Påföljdsutredningen har nu anförts att utredaren skall uppmärksamma bl.a. förslaget i SOU 2005:117 (Beredningen för rättsväsendets utveckling) om en utvidgning av billighetsskälen till att omfatta även den tilltalades medverkan till att utreda egen brottslighet. Förslaget innebär att det skall införas en bestämmelse i 29 kap. 5 § brottsbalken som gör det tydligt att även en tilltalads medverkan under utredningen efter det att misstankar uppstått mot honom eller henne kan beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen.4 Det föreslås även att det i förundersökningskungörelsen skall införas en föreskrift om att det i förundersökningsprotokollet skall antecknas om den misstänkte medverkat i utredningen och i så fall på vilket sätt det skett.5 Enligt nu gällande bestämmelse finns det enligt punkt 3 en möjlighet att vid straffmätningen (och påföljdsvalet) beakta om den tilltalade frivilligt angett sig. Det är själva angivelsen som är den väsentliga omständigheten och bestämmelsen omfattar inte de fall där den misstänkte underlättar utredningen eller erkänner sedan han väl blivit upptäckt och misstänkt.6 Vad som menas med att en angivelse är frivillig berörs inte närmare i förarbetena än vad som nämndes tidigare om att ett erkännande inte är frivilligt om det lämnas sedan gärningsmannen blivit upptäckt eller misstänkt. I NJA 1989 s. 870 ansågs det inte föreligga en frivillig angivelse när en person på eget initiativ, som det förefaller, inställde sig hos polisen efter det att hans medgärningsman gripits som misstänkt för rån. Att redan ett skäl att misstänka upptäckt medför att frivilligheten inte anses vara för handen ligger även i linje med den praxis som finns kring reglerna om frivillig tillbakaträdelse enligt 23

 

3 Lena Holmquist, Billighetshänsyn, SvJT 1999 s. 188 f. 4 SOU 2005:117 s. 80. 5 SOU 2005:117 s. 82. 6 Prop. 1987/88:120 s. 92.

kap. 3 § brottsbalken, se t.ex. rättsfallen NJA 1946 s. 306, NJA 1947 s. 212 och NJA 1970 s. 249 rörande rättelse av deklaration.
    I NJA 1999 s. 561 ansågs frivillig angivelse föreligga i ett fall där en tilltalad själv kontaktat polisen efter det att hon begått mened och berättat att hon och en väninna lämnat oriktiga uppgifter och därigenom föranledde att den frikännande domen överklagades. I NJA 2008 s. 359 ansågs en frivillig angivelse föreligga när en tilltalad, som gripits som misstänkt för bostadsinbrott, valde att erkänna även andra inbrott som inte omfattades av den ursprungliga misstanken. Även i NJA 2009 s. 599 ansågs en frivillig angivelse vara för handen enär den tilltalade angett sig och lämnat sådana uppgifter om brottens planering och genomförande som varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar.
    Om en angivelse för att anses vara frivillig måste lämnas i en situation där den tilltalade inte har anledning att tro sig vara upptäckt eller misstänkt, kan det vidare frågas om det ställs några krav på angivelsen som sådan för att punkt 3 skall kunna tillämpas. Som framgår ovan har det i de omnämnda rättsfallen NJA 1999 s. 51 och NJA 2009 s. 599 även framhållits att den tilltalade medverkade under förundersökningen. Härav kan det synas som om angivelsen måste vara ett förbehållslöst erkännande av gärningen och även inkludera en medverkan under förundersökningen som senare underlättar en lagföring.
    En sådan ståndpunkt kan vid en första anblick synas svår att förena med NJA 1991 s. 255 där en person, L, som greps i samband med ett försök att smuggla in narkotika i landet även berättade om fyra liknande resor som genomförts tidigare. L åtalades för samtliga fem resor, men förnekade gärningarna under åberopande av att han trodde att det rörde sig om transport av hormoner. L dömdes för grovt narkotikabrott, varusmuggling och försök till varusmuggling. I påföljdsdelen anförde Högsta domstolen att viss hänsyn bör tas till den omständigheten att L själv lämnat uppgifter om de fyra första resorna.
    Samtidigt skall det framhållas att det inte hänvisas till punkt 3 i NJA 1991 s. 255. Det är således inte säkert att rättsfallet handlar om just frivillig angivelse. Osäkerheten kring tolkningen förstärks även av det faktum att Högsta domstolen i NJA 1999 s. 561 hänvisade såväl till punkt 2 som punkt 3 i samband med prövningen av om den tilltalades handlande skulle beaktas vid påföljdsbestämningen. I NJA 2008 s. 359 diskuterar Högsta domstolen dessutom om inte det faktum att den tilltalade inte endast angett sig frivilligt utan också aktivt medverkat inte bara till utredningen av brotten utan också till att tillgripet gods kunnat lämnas tillbaka till ägarna borde omfattas av punkt 2. I vart fall, menar Högsta domstolen, måste en medverkan till utredning av den egna brottsligheten under vissa förhållanden vara en sådan omständighet som kan beaktas enligt punkt 8.
    Utredningens förslag om att utvidga billighetsskälen till att även omfatta en tilltalads medverkan under utredningen efter det att miss-

tanke mot honom uppstått skulle räta ut flera av de frågetecken som finns idag kring tillämpningen av 29 kap. 5 § rättegångsbalken. Vad gäller graden av medverkan anför utredningen följande.

 

Vårt förslag skall således inte tillämpas i alla fall när en misstänkt erkänner brott. Det krävs att det är frågan om inte bara ett erkännande utan även en medverkan som bidragit på ett positivt och märkbart sätt till utredningen. Ett erkännande bör dock vara en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att en lindrigare påföljd skall kunna bli aktuell.7 Vad som avses med ett erkännande framgår inte av förslaget. Ett erkännande av de faktiska omständigheterna betyder inte att den tilltalade nödvändigtvis underkastar sig straffansvar. Den tilltalade kan således erkänna vad han gjort, men ändå förneka gärningen under åberopande av t.ex. bristande uppsåt (jfr NJA 1991 s. 255) eller rättsvillfarelse. Även i dessa fall kan den tilltalade aktivt och på ett verkningsfullt sätt bidra till utredningen.
    Det kan misstänkas att kravet på ett erkännande är en följd av att billighetsskälen tidigare motiverats med att det vore orättfärdigt att inte beakta dem vid påföljdsbestämningen. I förarbetena till punkten 2 anfördes att gärningsmannens agerande skall kunna sägas visa på en i handling visad ånger för att kunna beaktas.8 Motsvarande synpunkter torde även göra sig gällande vid tillämpningen av punkt 3. En frivillig angivelse är typiskt sett ett tecken på att någon ångrar sig och vill göra rätt för sig. Således synes det vara hänsyn till den tilltalades vilja att göra rätt för sig och ta ansvar för det han gjort, som motiverar att det vore orättfärdigt eller obilligt att inte beakta handlandet vid straffmätningen.
    Orättfärdighetsargumentet är emellertid inte lika lätt att överföra till den situationen där gärningsmannen medverkar till utredningen efter det att han upptäckts eller blivit misstänkt. Även om en frivillig angivelse kan ha flera olika orsaker — det kan t.ex. röra sig om en felaktig angivelse i syfte att skydda den verklige gärningsmannen — är det rimligt att anta att handlingen i de allra flesta fallen manifesterar en vilja att ta sitt ansvar. En medverkan under utredningen kan givetvis också manifestera en sådan vilja, men den kan lika väl vara uttryck för en kalkylerad möjlighet att uppnå strafflindring i en situation där gärningsmannen bedömer risken som stor för att han förr eller senare blir överbevisad. Lite formellt skulle det kunna uttryckas som att en frivillig angivelse till sin typ är ett starkare uttryck för ånger än en senare medverkan till utredningen.
    Som framgår av utredningen är det inte heller orättfärdighetsargumentet som är det tyngsta argumentet för förslaget. Istället anförs att det finns starka skäl för att öka effektiviteten i brottsutredningar genom att skapa ett incitament för den misstänkte att medverka i ut-

 

7 SOU 2005:117 s. 81. 8 Prop 1987/88:120 s. 91.

redningen av den egna brottsligheten.9 Som exempel på sådana effektivitetsskäl anges att resurser frigörs för utredning av annan brottslighet och att lagföringen påskyndas. Enligt utredningen gynnar detta de enskilda personer som berörs och bidrar till att upprätthålla tilltron till och respekten för rättsväsendet och straffsystemet.
    Även om utredningen försöker återkoppla till tanken på orättfärdighet som grund för billighetsskälen genom att framhålla att den gärningsman som medverkar till utredningen av egen brottslighet visar på en stark vilja att ta ansvar för det han gjort10 är det uppenbart att detta inte är det huvudsakliga skälet för att denna omständighet skall innefattas i bestämmelsen om billighetsskäl. I detta avseende utgör förslaget en väsentlig kursändring från vad som gällde tidigare. Införandet av effektivitetsskäl som huvudsaklig motivering till att en omständighet skall betraktas som ett billighetsskäl öppnar också många dörrar.
    En ständigt återkommande fråga är den som gäller s.k. kronvittnen. Med ett kronvittne avses vanligtvis en gärningsman som uppnår fördelar i form av straffrihet eller straffnedsättning genom att medverka till utredningen av andras brottslighet. Systemet med kronvittnen förekommer i flera andra länder, men har hitintills avfärdats som oönskat i den svenska straffprocessrätten. Kronvittnet kan emellertid liknas vid en sorts gubbe i lådan; avfärdas den i ett sammanhang, dyker den omedelbart upp i ett annat. Förklaringen till att det inte går att frigöra sig från denna ständigt återkommande fråga är givetvis den stora betydelse som ”tjallare” har för de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet.
    En ”tjallare” underlättar inte bara för myndigheterna att utreda och lagföra allvarliga brottsliga gärningar, utan förser dem även med ovärderlig kunskap om hur organiserad brottslighet och kriminella nätverk fungerar och opererar. I många fall hade det varit omöjligt att upptäcka och lagföra medlemmar i olika kriminella grupperingar utan ”tjallarens” medverkan.
    För den som arbetar praktiskt med straffrätt och straffprocessrätt är det inte heller svårt att ur egen fatabur hämta ett flertal exempel på fall där en medtilltalads uppgifter varit avgörande för att en annan tilltalad dömts. I en del fall har den medtilltalades uppgifter stötts av annan bevisning, i andra fall har det inte funnits någon sådan bevisning eller, i vart fall, endast en mycket svag stödbevisning.
     Högsta domstolen har i NJA 2009 s. 599 prövat frågan om billighetsskälens tillämpning på tilltalads medverkan till utredningen av andras brottslighet. Bakgrunden till målet var, i korthet, att Göteborg under september 2006 drabbades av två attentat där handgranater placerats under parkerade bilar och detonerade när förarna startade och började köra bilarna. I början av 2008 berättade D.L., en f.d.

 

9 SOU 2005:117 s. 79. 10 SOU 2005:117 s. 81.

medlem i Bandidos MC i Göteborg, att det var han och två namngivna medgärningsmän som utfört attentaten på order av MC-klubbens president. Vid tidpunkten för erkännandet var D.L. föremål för ett s.k. personskyddsprogram med anledning av att han vid ett tidigare tillfälle blivit grovt misshandlad av medlemmar i klubben. Som en följd av D.L:s medverkande lyckades polisen klara upp attentaten och samtliga inblandade lagfördes och dömdes för brotten.
    I målet uppkom frågan om den omständigheten att D.L. medverkat till utredningen av de övriga medtilltalades brottslighet kunde beaktas enligt 29 kap. 5 § rättegångsbalken. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att det fanns anledning att ta hänsyn till de principiella invändningar som framförts mot ett system med kronvittnen i andra sammanhang och påpekade att ett system där myndigheterna kan förmå en brottsling att avslöja medbrottslingar genom att utlova förmåner är främmande för det svenska rättssystemet. Högsta domstolen hänvisade här till 23 kap. 12 § rättegångsbalken där det föreskrivs bl.a. att det under ett förhör inte får användas löften eller förespeglingar om särskilda förmåner i syfte att framkalla bekännelser eller uttalanden i viss riktning. Därefter fortsatte Högsta domstolen med att konstatera att D.L. som en direkt följd av att han berättat om sina medbrottslingars medverkan, skulle tvingas att under överskådlig tid leva under hot om allvarliga repressalier. Detta skulle komma att påtagligt inskränka hans möjligheter att leva ett normalt liv. Högsta domstolen fastslog att det skulle vara obilligt om dessa allvarliga följder inte kunde räknas D.L. till godo vid påföljdsbestämningen. Det fastställdes att det förelåg en sådan undantagssituation som utgör skäl för ett lindrigare straff enligt punkt 8. Vid påföljdsbestämningen konstaterades att omständigheterna sammantagna — som nämnts ovan ansågs D.L. även ha frivilligt angett sig själv — medförde att det förelåg särskilda skäl att döma till ett lindrigare straff än vad som var föreskrivet för brottet.
    Högsta domstolens avgörande ligger i linje med de uttalanden som gjordes i specialmotiveringen till punkt 3 angående gärningsmän som avslöjar sina medbrottslingar. Den omständigheten ansågs inte kunna beaktas under punkt 3, men den kunde i undantagsfall motivera ett lägre straff enligt punkt 811. Av NJA 2009 s. 599 framgår nu att ett sådant undantagsfall uppkommer om den tilltalades medverkan till utredningen av andras brott medför hot om allvarliga repressalier som påtagligt begränsar den tilltalades möjligheter att leva ett normalt liv.
    En omständighet som inte framgår direkt av NJA 2009 s. 599 är att den gärningsman som medverkar till att utreda andras brottslighet och av den anledningen utsätts för hot om allvarliga repressalier även erbjuds tillgång till det s.k. personskyddsprogrammet som tillhandahålls med stöd av 2 a § polislagen. Inom ramen för polisens personsäkerhetsarbete är det möjligt att erbjuda den tilltalade skydd till sin

 

11 Prop. 1988/87:120 s. 92.

person. I det skyddet ingår bl.a. ersättning för kostnader att etablera sig på en ny ort och ekonomisk kompensation för inkomstbortfall eller avveckling av näringsverksamhet under en period.
    För den som befinner sig i en situation där han riskerar ett långt fängelsestraff och som inte anser sig ha något att förlora — t.ex. därför att han redan befinner sig i konflikt med element i den kriminella grupperingen — finns det således starka incitament såväl av ekonomisk natur, som i form av strafflindring för att ange sina medbrottslingar. Givetvis skall inte det umbärandet det innebär att behöva byta identitet och bostadsort underskattas, men det är inte heller helt utan personliga uppoffringar att behöva tillbringa många, långa år i fängelse. Frågan är om det går att komma så mycket närmare ett kronvittnessystem utan att behöva kalla det vid sitt rätta namn.
    I SOU 2005:117 framförs det ett flertal invändningar mot ett kronvittnessystem12. Det nämns att ett sådant system uppmuntrar ett beteende som normalt ses som mindre tilltalande, nämligen att skvallra. Vidare pekas på att dominerande brottslingar kan försöka uppnå fördelar genom att ange svagare individer som de inte har så mycket att frukta från. Det framhålls även att polis och åklagare kan frestas att förespegla den misstänkte fördelar som en domstol inte kan förväntas ge honom. Slutligen understryks även att uppgifter från ett kronvittne måste anses ha ett tvivelaktigt bevisvärde, eftersom de endast belastar andra och inte den misstänkte själv.
    Samtidigt innebär utredningens förslag om att utvidga billighetsskälen till att omfatta även den omständigheten att en tilltalad medverkar till utredningen av egna brott att skälen för strafflindring flyttas från det som anses orättfärdigt att bortse ifrån till det som anses behöva uppmuntras i namn av de brottsbekämpande myndigheternas effektivitet. En sådan förskjutning av de grundläggande skälen till att en viss omständighet skall läggas till grund för strafflindring kommer tveklöst att inbjuda till nya diskussioner om kronvittnessystemet.
    Det kan ju även noteras att i utredningens redovisning av våra grannländers regelsystem framgår att både Danmark och Norge infört regler om strafflindring för den som medverkar till utredningen av andras brott. I båda fallen motiveras det med utredningsskäl och processekonomiska hänsyn. Om dessa argument nu tillåts leta sig in i 29 kap. 5 § brottsbalken, är det svårt att se hur det över tid skall vara möjligt att förhindra att ett hänsynstagande till medverkan till utredning av egna brott i förlängningen utvidgas till att även beakta medverkan till utredning av andras brott.
    När Påföljdsutredningen nu sätter sig ned och funderar över utredningens förslag är det min förhoppning att man inser att det ytterst handlar om ett paradigmskifte. De underliggande skälen för utvidgningen är, i princip, desamma som de som anförs till stöd för ett kronvittnessystem. Utvidgningen kan därför mycket väl utgöra det

 

12 SOU 2005:117 s. 87 ff.

första steget mot ett reglerat kronvittnessystem. Huruvida det är bättre att ha ett reglerat kronvittnessystem eller ett system som nära nog utgör ett kronvittnessystem kan vara osagt. För det fall en reglering av systemet skulle medföra en inpräntning av behovet av att iaktta försiktighet vid bedömningen av medtilltalades uppgifter om andra tilltalades brottslighet skulle det måhända innebära en förbättring av sakernas tillstånd.