Europadomstolens domar — andra kvartalet 2010

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under andra kvartalet 2010 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Buijen och Smith, båda mot Tyskland (domar 1.4.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Nederländske medborgaren Buijen, som var åtalad i Tyskland för narkotikabrott, erkände sig skyldig sedan han fått försäkringar om att den tyske åklagaren efter dom mot Buijen skulle inleda ett förfarande enligt artikel 11 i den europeiska konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) för att få Buijen överförd till Nederländerna, där straffet i den tyska domen skulle omvandlas till straff enligt nederländsk lag.
    Buijen dömdes till åtta års fängelse och överklagade inte domen. Han överfördes senare till Nederländerna, men överförandet skedde enligt artikel 10 i överförandekonventionen, vilket innebar att det tyska straffet skulle avtjänas i sin helhet i Nederländerna och inte omvandlas till straff enligt nederländsk lag.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 6:1 i brottmål i princip inte gäller verkställigheten av ett straff. I det aktuella fallet hade emellertid Buijen under rättegången fått försäkringar rörande straffverkställigheten som påverkat hans försvar. Han hade avlagt full bekännelse i förlitan på att hans straff skulle omvandlas till ett mildare straff i Nederländerna. Eftersom de försäkringar han fått av den tyske åklagaren inte hade infriats, fann Europadomstolen att han i Tyskland inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.
    Fallet Smith gällde samma rättsfråga som fallet Buijen, och omständigheterna i de båda fallen var likartade.

 

2. S.H. m.fl. mot Österrike (dom 1.4.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagandena var två gifta par som på grund av endera partens infertilitet ville åstadkomma befruktning med medicinsk hjälp, i det ena fallet

 

1Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2010, den senaste i SvJT 2010 s. 410 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

med mannens spermier och donerat ägg och i det andra fallet med donerade spermier, men som i båda fallen var förhindrade att genomföra behandlingen eftersom den stred mot österrikisk lag.
    Europadomstolen konstaterade att det bland Europarådets medlemsstater inte fanns någon enhetlig inställning till befruktning med medicinsk hjälp och att staterna inte var skyldiga enligt konventionen att tillåta sådan befruktning. Emellertid krävdes enligt konventionen att de rättsregler som fanns var sammanhängande och koherenta.
    När det gällde det ena paret, H.E.-G. och M.G., var Europadomstolen inte övertygad av österrikiska regeringens argument att ett fullständigt förbud mot befruktning av donerade ägg var enda sättet att förhindra att tekniken missbrukades och ledde till exploatering av kvinnor eller användes för selektiv fortplantning, eftersom liknande argument kunde användas även mot tillåtna former av provrörsbefruktning. Argumentet att anskaffande av ägg från en donator var ett riskabelt medicinskt ingrepp var inte heller övertygande, eftersom detsamma kunde sägas om provrörsbefruktning av ägg som tagits från den kvinna som själv ville bli mor, vilket var en i Österrike tillåten teknik.
    Att användning av donerade ägg kunde skapa ovanliga familjerelationer var enligt Europadomstolens mening inte heller något starkt argument, eftersom familjeförhållanden som inte grundas på biologiska förhållanden uppkommer redan vid adoption. Europadomstolen fann därför att det skulle vara fullt möjligt att också inordna familjeförhållanden grundade på befruktning av en utomstående kvinnas ägg i det familjerättsliga regelkomplexet.
    Europadomstolen konkluderade, med 5 röster mot 2, att makarna H.E.-G. och M.G. hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.
    När det gällde det andra paret, S.H. och D.H., konstaterade Europadomstolen att den teknik de önskade använda var en kombination av två tillåtna metoder, nämligen provrörsbefruktning av ägg och spermier från parterna själva och spermiedonation för befruktning i en kvinnas kropp. Ett förbud mot en kombination av dessa metoder kunde därför inte accepteras utan mycket starka skäl. De skäl som åberopats var inte tillräckliga och kunde inte tillmätas större vikt än parets önskan att få ett barn. Med 6 röster mot 1 fann Europadomstolen att även S.H. och D.H. hade utsatts för diskriminering med avseende på sin rätt till respekt för privatliv och familjeliv.

 

3. Vrbica mot Kroatien (dom 1.4.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
En montenegrinsk domstol förpliktade två kroatiska bolag att betala skadestånd till Vrbica för skada han lidit genom en trafikolycka. Do-

men vann laga kraft i januari 1992. I oktober 2001 begärde Vrbica hos kroatisk domstol att domen skulle erkännas i Kroatien. Yrkandet bifölls i november 2001. I beslutet om erkännande angavs emellertid fel nummerbeteckning på den montenegrinska domen. Detta fel rättades genom ett nytt beslut i mars 2002.
    I december 2001 begärde Vrbica verkställighet av domen. Detta vägrades i april 2002 på grund av den felaktiga nummerbeteckningen i beslutet om erkännande av domen. Vrbica begärde i december 2002 på nytt verkställighet och hänvisade till att numret hade rättats. Verkställighetsförfarandet avbröts emellertid i december 2004 på grund av att preskription hade inträtt i januari 2002 (10 år efter det att domen vunnit laga kraft).
    Europadomstolen konstaterade att vägran att verkställa en lagakraftvunnen dom kan utgöra ett ingrepp i rätten till egendom. I det aktuella fallet ansågs preskriptionstiden inte ha avbrutits genom att Vrbica begärt verkställighet i Kroatien av den montenegrinska domen. En följd av att en begäran om verkställighet inte avbryter preskriptionen kan bli att en person som har en lagakraftvunnen fordran går miste om sin fordran om myndigheterna inte handlägger verkställighetsfrågan med tillbörlig skyndsamhet. Den kroatiska domstolens konstaterande att fordringen var preskriberad utgjorde ett oproportionerligt ingrepp i skyddet för Vrbicas äganderätt och stred enligt Europadomstolens mening mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Det innebar också att Vrbica inte hade åtnjutit den rätt till effektiv domstolsprövning som tillkom honom enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

4. Gabriel mot Österrike (dom 1.4.2010)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Gabriel var tjänsteman vid regionförvaltningen i Steyermark. I ett disciplinärt förfarande blev han genom en disciplinnämnds beslut förtidspensionerad med reducerade pensionsförmåner. Beslutet fastställdes av en högre disciplinnämnd, varefter Gabriel klagade till Förvaltningsdomstolen, där han begärde offentlig förhandling. Förvaltningsdomstolen beslöt emellertid att utan förhandling pröva Gabriels yrkanden i sak och ogilla yrkandena.
    Europadomstolen fann att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandet och konstaterade att Förvaltningsdomstolen hade varit den enda domstol som handlagt disciplinärendet. Det innebar att Gabriel hade haft rätt till muntlig förhandling inför denna domstol, om det inte fanns speciella skäl som talade emot detta. Förvaltningsdomstolen hade inte anfört några skäl för sitt avslag av Gabriels begäran om förhandling. Det innebar enligt Europadomstolens mening att Gabriel inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en muntlig förhandling. Om förhandlingen borde ha varit offent-

lig eller inte var en annan fråga, som Europadomstolen under de föreliggande omständigheterna ansåg sig inte behöva ta ställning till.

 

5. Denisova och Moiseyeva mot Ryssland (dom 1.4.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Nataliya Denisova och hennes dotter Nadezhda Moiseyeva var hustru och dotter till Valentin Moiseyev som åtalats för landsförräderi. Vid husrannsakan i familjens bostad beslagtogs utländsk valuta samt nycklar och registreringshandlingar för en bil samt Nadezhdas dator. Valentins banktillgodohavanden och annan egendom togs också i beslag. Senare dömdes Valentin för landsförräderi till fängelse och förverkande av hans egendom.
    Nataliya hävdade att hon som hustru hade en andel i makarnas egendom och att hänsyn inte hade tagits till hennes rättigheter. Nadezhda klagade över att hennes dator ingick i den förverkade egendomen.
    Europadomstolen fann att äkta makar enligt rysk lag har gemensam äganderätt till egendom som förvärvats under äktenskapet. Vidare kunde Nadezhda göra gällande rätt till datorn. Förverkandet hade emellertid skett utan att Nataliya och Nadezhda varit parter och haft möjlighet att angripa åtgärden. Det hade därför inte tagits rimlig hänsyn till deras rättigheter och intressen, vilket innebar ett brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

6. Georgiy Nikolayevich Mikhaylov mot Ryssland (dom 1.4.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Mikhaylov dömdes till fängelse och förverkande av hans egendom, som bestod av en konstsamling. Han begärde skadestånd från staten. Den 26 februari 2003 avslogs hans begäran av domstol. Den 11 juli 2003 överklagade han denna dom, varvid han upplyste att han ännu inte hade fått de fullständiga domskälen. Den 1 september 2003 avvisades överklagandet på grund av att han inte överklagat domen inom den gällande tidsfristen om tio dagar.
    Europadomstolen konstaterade att överklagande enligt rysk lag skulle ske inom tio dagar från det att domen gjorts tillgänglig i slutlig form. Överklagandefristen borde under alla förhållanden räknas från det att klaganden fått möjlighet att ta kännedom om skälen för avgörandet. I det aktuella fallet hade Mikhaylov hindrats att ta del av de fullständiga domskälen, vilket medförde att han inte på ett effektivt sätt åtnjutit sin i artikel 6:1 i konventionen föreskrivna rätt till domstolsprövning.

 

7. Klein mot Ryssland (dom 1.4.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Klein var en israelisk medborgare som dömts i Colombia till ett långt fängelsestraff för att han gett utbildning i militär taktik och terroristisk verksamhet. I augusti 2007 arresterades han i Moskva med sikte på utlämning till Colombia. I en tidningsartikel uppgavs att vice presidenten i Colombia uttalat att Klein skulle få ”ruttna” i fängelse för att han hade hjälpt till att utbilda väpnade grupper. Sedan Colombias regering garanterat att Klein inte skulle avrättas eller utsättas för tortyr eller misshandel, om han utlämnades till Colombia, beslöt rysk myndighet att bifalla Colombias begäran om utlämning.
    Europadomstolen framhöll att det enligt många rapporter förekommer allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Colombia. Vice presidentens uttalande tydde också på att Klein skulle löpa en reell risk att misshandlas om han placerades i fängelse i Colombia. De försäkringar som lämnats av Colombias regering var dessutom tämligen allmänt formulerade och utgjorde inget effektivt skydd. Inte heller hade de ryska domstolarna uttalat sig om Kleins invändning att han riskerade att misshandlas i Colombia. Med 5 röster mot 2 fann Europadomstolen att verkställighet av utlämningsbeslutet skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

 

8. Flinkkilä m.fl., Jokitaipale m.fl., Iltalehti och Karhuvaara, Soila samt Tuomela m.fl., samtliga mot Finland (domar 6.4.2010)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande i de fem målen var ett antal journalister, redaktörer och förlag som var ansvariga för publicering av artiklar om riksförlikningsmannen A och hans väninna B. Artiklarna gällde särskilt en incident då A och B sent på natten kommit till A:s bostad, där A:s hustru befunnit sig, vilket lett till slagsmål. Med anledning av händelsen hade B senare dömts till böter och A till ett villkorligt fängelsestraff. I artiklarna namngavs B. Uppgifter lämnades också om hennes ålder, arbetsplats, familjeförhållanden och relation till A, och ett fotografi av henne publicerades i anslutning till artiklarna.
    De finska domstolarna fann att publiceringen hade kränkt B:s personliga integritet och inte varit nödvändig för att tillgodose ett allmänt intresse. Klagandena dömdes därför att betala böter och skadestånd.
    Europadomstolen fann inget som tydde på att de uppgifter som lämnats var felaktiga eller att klagandena inte hade varit i god tro när de lämnat dem. Inte heller hade de använt olagliga metoder för att få fram information. Visserligen hade B inte varit en offentlig person, men hon hade varit inblandad i en incident som fått stor uppmärksamhet, eftersom den berörde A, en känd offentlig person med vilken hon hade ett nära förhållande. Hon ingick därför i en krets som var föremål för allmänt intresse. Att röja hennes identitet kunde anses ha

varit ett allmänt intresse med hänsyn till A:s beteende och hans möjligheter att fortsatt inneha sin befattning som hög ämbetsman. Klagandena var inte heller de första som hade avslöjat B:s namn för allmänheten, och B hade tidigare fått skadestånd från ett TV-bolag, som hade exponerat hennes privatliv för allmänheten. Under de föreliggande omständigheterna var de skadestånd som klagandena ålagts betala dessutom orimligt höga.
    Sammantaget fann Europadomstolen att klagandenas yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

9. Mustafa och Armağan Akın mot Turkiet (dom 6.4.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var Mustafa Akın och hans son Armağan Akın. I samband med skilsmässa år 2000 mellan Mustafa Akın och hans hustru gav domstol vårdnaden om sonen Armağan till Mustafa, medan modern anförtroddes vårdnaden om en dotter. Enligt beslutet skulle föräldrarna byta barnen under vissa perioder. Däremot avslog domstolen en begäran att vardera maken skulle ha hand om båda barnen under vissa veckoslut, vilket skulle göra det möjligt för barnen att upprätthålla kontakten med varandra.
    Europadomstolen konstaterade att beslutet att skilja syskonen åt hade fattats av den turkiska domstolen på eget initiativ, eftersom ingendera föräldern hade yrkat på en sådan lösning. Det var under sådana förhållanden anmärkningsvärt att domstolen inte särskilt hade motiverat detta beslut. Domstolen hade inte heller medverkat till något annat arrangemang som skulle ha gjort det möjligt för syskonen att träffa varandra regelbundet. Kassationsdomstolen, till vilken överklagande skett, hade inte yttrat sig om klagandenas utförliga argumentation, som bl.a. innefattade hänvisningar till Europadomstolens praxis. Europadomstolen konkluderade att klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts.

 

10. Stegarescu och Bahrin mot Portugal (dom 6.4.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Stegarescu och Bahrin avtjänade långvariga fängelsestraff. De placerades i särskilda isoleringsceller och fick endast en timme per dag vistas utomhus. De fick inte del av de beslut som placeringen grundade sig på. De försökte också klaga över placeringen men underrättades inte om hur deras klagomål behandlades. Europadomstolen konstaterade att verkställigheten av ett fängelsestraff inte gäller en anklagelse för brott enligt artikel 6:1 i konventionen men att denna artikel ändå kan vara tillämplig om den intagnes civila rättigheter och skyldigheter berörs. I det aktuella fallet hade de intagnas rätt att motta besök varit begränsad och Stegarescu hade inte kunnat fortsätta sina studier och avlägga examen. Dessa inskränk-

ningar gällde deras civila rättigheter, och de hade därför en rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1.
    Portugisiska regeringen gjorde i målet gällande att Stegarescu och Bahrin enligt portugisisk lag hade kunnat utnyttja ett särskilt rättsmedel vid förvaltningsdomstol. Europadomstolen fann emellertid att detta rättsmedel inte var tydligt etablerat, och även om rättsmedlet skulle anses ha varit tillgängligt, hade Stegarescu och Bahrin varit förhindrade att utnyttja det på ett effektivt sätt, eftersom de inte fått del av besluten om deras placering i isoleringscell. Slutsatsen blev därför att deras rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

11. Ruokanen m.fl. mot Finland (dom 6.4.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var chefredaktören Ruokanen, journalisten Pöntinen och ett tidskriftsförlag. Målet gällde en artikel som publicerats i tidskriften Suomen Kuvalehti om ett baseballag som hade firat en seger med en fest varvid en ung kvinna hade våldtagits. Ruokanen och Pöntinen dömdes för grov ärekränkning att betala böter och ålades dessutom jämte förlaget att betala ett högt belopp i skadestånd till medlemmarna i baseballaget.
    Europadomstolen konstaterade att det med ledning av artikeln hade varit lätt att identifiera baseballspelarna och att deras rykte hade skadats av artikeln. Uppgifterna om våldtäkten hade varit allvarliga och hade utgjort påståenden om konkreta händelser. Ruokanen och Pöntinen hade inte verifierat uppgifternas sanningshalt, vilket de kunde ha gjort genom att ta kontakt med kvinnan i fråga och baseballspelarna. Någon brottsutredning hade inte genomförts när artikeln publicerades. Vid en avvägning av allmänintresset mot baseballspelarnas och lagets intressen fann Europadomstolen att det hade varit rimligt att döma klagandena till bötesstraff och skadestånd. Med 5 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen att den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten inte hade kränkts.

 

12. CGIL och Cofferati mot Italien (nr 2) (dom 6.4.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Cofferati var generalsekreterare i konfederationen av italienska fackföreningar, CGIL. Efter mordet på en hög ämbetsman, Biagi, som var rådgivare till regeringen i arbetsmarknadsfrågor, uttalade parlamentsledamoten Taormina att Cofferati och kommunisterna hade skapat en gynnsam atmosfär för terrorism och att Biagis mördare hade ställt upp och agerat för Cofferatis och kommunisternas räkning. Cofferati och CGIL väckte skadeståndstalan mot Taormina. De framhöll att det var ärekränkande att se ett samband mellan deras fackliga verksamhet och mordet på Biagi och att insinuera att terroristerna hade förbindelse med fackföreningarna.

Deputeradekammaren bekräftade att Taormina åtnjöt parlamentarisk immunitet och angav att hans uttalande kunde anses hänförligt till hans uppgifter som ledamot av parlamentet. Distriktsdomstolen i Rom delade inte denna uppfattning och hänsköt frågan till Författningsdomstolen, som bekräftade att Taormina åtnjöt immunitet och avvisade målet mot honom.
    Europadomstolen konstaterade att den parlamentariska immuniteten har ett legitimt syfte, nämligen att skydda parlamentets verksamhet. Emellertid hade Taormina inte uttalat sig i parlamentet utan i intervjuer i pressen. Att vägra domstolsprövning så snart ett uttalande kunde ha politiska implikationer skulle hindra domstolsprövning i praktiskt taget alla fall då en parlamentsledamot yttrar sig. I det aktuella fallet hade det inte gjorts en rimlig avvägning mellan det allmänna intresset av att skydda parlamentets verksamhet och det enskilda intresset av att skydda individuella rättigheter. Med 5 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen att Cofferatis och CGIL:s rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning hade kränkts.

 

13. Gurepka mot Ukraina (No. 2) (dom 8.4.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att överklaga brottmålsdom (artikel 2 i protokoll 7)
Gurepka var ombud för en part i ett tvistemål men underlät att inställa sig vid en förhandling inför domstolen. Med anledning härav dömdes han för rättegångsförseelse till ett bötesstraff.
    Europadomstolen noterade Gurepkas invändning att han inte hade mottagit kallelse till förhandlingen och fann det inte visat att någon kallelse hade tillställts honom. Europadomstolens slutsats blev att Gurepkas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts. Vidare fann Europadomstolen att domen för rättegångsförseelse var att anse som en brottmålsdom som enligt artikel 2 i protokoll 7 till konventionen skulle kunna överklagas, såvida det inte var fråga om ett mindre brott. Eftersom den förseelse som Gurepka dömts för kunde föranleda frihetsstraff, kunde den enligt Europadomstolens mening inte anses som ett mindre brott. Slutsatsen blev därför att Gurepkas rätt enligt artikel 2 i protokoll 7 inte hade respekterats.

 

14. Bezymyannyy mot Ryssland (dom 8.4.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Bezymyannyy var aktieägare i ett bolag. Han gjorde gällande att vissa personer hade upprättat ett falskt kontrakt om försäljning av hans aktier och infört falska uppgifter i aktieregistret för att få kontroll över bolaget. Sedan saken hänskjutits till rättslig prövning, beslöt domstolen med domaren B som ordförande att inte ogiltigförklara avtalet om försäljning av aktierna och att inte heller införa rättelser i aktieregistret. I brev till åklagare hävdade Bezymyannyy att domaren B upp-

såtligt hade meddelat en felaktig dom och begärde att åtal skulle väckas mot honom. B väckte ärekränkningstalan mot Bezymyannyy, som förpliktades betala skadestånd och återta sina uttalanden om B.
    Europadomstolen fann att Bezymyannyy i sitt brev hade rapporterat vad han ansåg vara olagliga handlingar till en myndighet med behörighet att väcka åtal. Hans uttalanden hade inte spritts till allmänheten, varför skadan på B:s goda namn och rykte var begränsad. Det skadestånd som utdömts — motsvarande cirka 800 euro — var också oproportionerligt högt som påföljd för att Bezymyannyy hade gjort en brottsanmälan mot en domare. Europadomstolens slutsats blev att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

15. Frodl mot Österrike (dom 8.4.2010)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Frodl avtjänade ett livstidsstraff för mord och upptogs på grund härav inte i röstlängden för politiska val. Han klagade över detta till valmyndigheten, som avslog hans klagomål med hänvisning till lagen om val till parlamentet. Enligt denna lag hade fångar som avtjänade straff om mer än ett års fängelse för uppsåtliga brott inte rösträtt.
    Europadomstolen åberopade sin dom i fallet Hirst (se SvJT 2004 s. 389 f. och 2006 s. 133), i vilken ett antal villkor hade angetts för att restriktioner i fångars rösträtt skulle anses legitima. Dessa villkor var inte uppfyllda i Österrike. Bl.a. krävdes inte enligt österrikisk lag att beslut om förlust av rösträtt skulle fattas av en domare med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall och inte heller att det fanns en relation mellan brottets art och förlusten av de demokratiska rättigheterna. Europadomstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen inte hade respekterats i detta fall.

 

16. Namat Aliyev mot Azerbajdzjan (dom 8.4.2010)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Aliyev var kandidat i val till parlamentet i valkrets 93. Efter röstsammanräkning fann valkommissionen att en annan kandidat i denna valkrets blivit invald i parlamentet. Aliyev klagade över att valet inte gått rätt till. Han gjorde gällande att de lokala myndigheterna hade ingripit i valprocessen på ett otillåtet sätt, att väljarna hade utsatts för olaglig påverkan, att valobservatörer hade trakasserats och att rösträkningen inte hade genomförts på ett korrekt sätt, men hans klagomål avslogs. Europadomstolen konstaterade att de påstådda bristerna i valförfarandet, om de kunde styrkas, hade kunnat påverka valets demokratiska karaktär, och det fanns visst stöd i rapporter och vittnesmål för att kritiken mot valet varit välgrundad. Eftersom klagomålen behandlats på nationell nivå, hade Europadomstolen främst att ta ställning till om det nationella överprövningsförfarandet hade varit betryggande.

Europadomstolen fann i detta hänseende att det under detta förfarande inte hade gjorts någon verklig prövning av om valet gått rätt till och att Aliyevs klagomål blivit avslagna utan närmare motivering eller blivit obeaktade eller avvisade på formella grunder. Eftersom det inte skett någon opartisk utredning om hur valet genomförts, fann Europadomstolen att Aliyevs rätt att kandidera enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

17. Charahili, Keshmiri och Tehrani m.fl. mot Turkiet (domar 13.4.2010)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Dessa mål gällde frågor om utvisning till Tunisien, Iran eller Irak av personer som verkat inom skilda politiska grupperingar. Europadomstolen fann att utvisningarna, om de verkställdes, skulle utgöra brott mot artikel 3 i konventionen.

 

18. Trabelsi mot Italien (dom 13.4.2010)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och enskild klagorätt (artikel 34 i konventionen)
Trabelsi var tunisisk medborgare och dömdes i Italien för brottslig sammansvärjning med anknytning till islamiska fundamentalistiska grupper till sju års fängelse och förvisning efter avtjänat straff. Under straffverkställigheten fattades beslut om att endast 485 dagar av straffet skulle behöva avtjänas. I sin frånvaro hade Trabelsi i Tunisien dömts till tio års fängelse för medlemskap i en terroristisk organisation.
    Fastän Europadomstolen uppmanat de italienska myndigheterna att tills vidare inte verkställa förvisningen, överlämnades Trabelsi till de tunisiska myndigheterna.
    Europadomstolen fann med hänvisning till sitt tidigare avgörande i fallet Saadi mot Italien (se SvJT 2008 s. 441 f.) och till rapporter om situationen i Tunisien att Trabelsi på grund av det brott han anklagades för var utsatt för en verklig risk för behandling i strid med artikel 3 i konventionen. De försäkringar som lämnats från tunisisk sida om att han inte skulle utsättas för tortyr eller misshandel var inte tillräckliga för att eliminera denna risk. Senare tunisiska uppgifter om att han behandlats väl efter förvisningen hade inte kunnat verifieras och var inte heller avgörande, eftersom riskerna skulle bedömas vid den tidpunkt då överförandet till Tunisien ägt rum. Slutsatsen blev att Italien hade brutit mot artikel 3 i konventionen.
    Dessutom fann Europadomstolen att Italien, genom att i strid med Europadomstolens anvisning förvisa Trabelsi till Tunisien, hade förhindrat honom att effektivt utöva sin rätt att klaga till Europadomstolen och att Italien härigenom hade kränkt artikel 34 i konventionen.

 

19. Adetoro mot Förenade kungariket (dom 20.4.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Efter en juryrättegång dömdes Adetoro på grund av indiciebevisning för rån till ett långt fängelsestraff. Han hade förnekat brott och under polisförhör också vägrat att besvara de frågor som ställts. Under rättegången hade han däremot lämnat vissa förklaringar till de faktiska omständigheter som medfört att han misstänkts för brotten, och han hade då förklarat sin tystnad under polisförhören med att han inte velat utsätta andra personer för misstankar. I sin sammanfattning till juryn hade domaren hänvisat till detta och framhållit att juryn, om den fann att man rimligen hade kunnat förvänta sig att Adetoro skulle ha lämnat dessa upplysningar redan vid polisförhören, var berättigad att anse hans tystnad under polisförhören vara en omständighet som skulle beaktas vid avgörandet av om han var skyldig eller inte. Frågan vid Europadomstolen var om denna anvisning till juryn innebar att Adetoro inte hade fått en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade att Adetoro hade haft full rätt att vägra uttala sig inför polisen och att han inte hade dömts på grund av sin vägran att besvara polisens frågor. Detta innebar emellertid inte att juryn var förhindrad att pröva om de skäl han uppgett för sin tystnad var trovärdiga och att väga in detta vid sitt ställningstagande till skuldfrågan. Slutsatsen blev att Adetoros rätt enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

20. Laska och Lika mot Albanien (dom 20.4.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Laska och Lika dömdes till långa fängelsestraff för att de hade utfört ett rån mot passagerarna i en minibuss. Den huvudsakliga bevisningen mot dem bestod i att rånoffren hade pekat ut dem bland fyra personer, alla iklädda rånarluvor, som de konfronterats med vid en rekonstruktion hos polisen. Medan Laska och Lika burit blå och vita luvor, liknande dem som burits av rånarna, hade de andra två personerna haft svarta luvor. Europadomstolen fann att detta nästan hade varit en uppmaning till vittnena att peka ut just Laska och Lika. Eftersom denna brist i rättsskyddet under förundersökningen inte heller hade kunnat botas under huvudförhandlingen, fann Europadomstolen att Laska och Lika inte hade fått en rättvis rättegång och att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen allvarligt hade kränkts. Europadomstolen tillade att ett resningsförfarande var ett lämpligt sätt att bota ett sådant brott mot konventionen och rekommenderade Albanien att i sitt rättssystem införa ett rättsmedel som gav möjlighet till rättelse vid konventionskränkningar av detta slag.

 

21. C.B. mot Rumänien (dom 20.4.2010)
Fråga om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Sedan C.B. riktat diverse anklagelser mot myndigheter och offentliga tjänstemän, arresterades han på begäran av åklagare och placerades på ett mentalsjukhus, eftersom han ansågs lida av schizofreni. Han frigavs efter 14 dagar sedan läkarna funnit att han inte led av någon psykisk sjukdom.
    Europadomstolen konstaterade att frihetsberövande på grund av själslig störning normalt inte får ske utan att en läkare dessförinnan funnit personen i fråga ha en mental störning av sådant slag att det motiverade ett frihetsberövande. Undantagsvis kunde det godtas, t.ex. när en person uppträtt våldsamt, att läkarens utlåtande inhämtades först omedelbart efter frihetsberövandet. Det måste också stå klart att ett frihetsberövande är absolut nödvändigt och att andra, mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga.
    I fråga om C.B. hade ingen psykiater uttalat sig före arresteringen. Till grund för åtgärden låg endast åklagarens tvivel om hans sinnesstillstånd och ett uttalande av en allmänläkare som inte ens hade sammanträffat med C.B. Inte heller hade C.B. visat våldstendenser. Konklusionen blev att frihetsberövandet inte stod i överensstämmelse med artikel 5:1 e) i konventionen.

 

22. Slyusarev mot Ryssland (dom 20.4.2010)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
I samband med att Slyusarev arresterades som misstänkt för väpnat rån skadades hans glasögon, som sedan togs om hand av häktespersonalen. Glasögonen återlämnades till honom först fem månader senare. Han klagade över sin nedsatta syn, men det dröjde två och en halv månad innan han undersöktes av en läkare, och det gick ytterligare tid innan han fick ett par nya glasögon. Sammantaget fann Europadomstolen att han hade utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

 

23. Cârlan mot Rumänien (dom 20.4.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Cârlan var kommunfullmäktig i staden Iaşi, där han tillhörde den politiska oppositionen. I denna egenskap bildade han och några kolleger en kommission för att utreda hur kommunala fastigheter förvaltades av borgmästarens kontor. Vid en presskonferens uttalade han att det kanske fanns en ”fastighetsmaffia” under ledning av borgmästaren, och vid en senare presskonferens påstod han att borgmästaren inte hade följt lagens regler om kommersiella fastigheter. Han dömdes för ärekränkning till böter och skadestånd.
    Europadomstolen fann att Cârlan hade uttalat sig i egenskap av politiker och att uttalandena hade varit riktade mot en annan politiker.

Uttalandena hade haft viss saklig grund och gällt frågor av allmänt intresse. Under sådana förhållanden stred domen för ärekränkning mot Cârlans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.

 

24. Villa mot Italien (dom 20.4.2010)
Fråga om rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
Villa dömdes till ett fängelsestraff som på grund av hans förminskade tillräknelighet omvandlades till mindre ingripande inskränkningar i hans rörelsefrihet. Han förpliktades i december 2002 att periodiskt anmäla sig hos polisen och förbjöds att lämna Milano där han ålades att bo hos sin far. Han förbjöds att lämna bostaden nattetid och ålades att hålla kontakt med en psykiatrisk klinik. Inskränkningarna förlängdes flera gånger och förblev gällande fram till juli 2005. Den 1 juli 2005 beslöt en domare att upphäva restriktionerna, men beslutet delgavs inte Villa förrän den 7 november 2005.
    Europadomstolen fann att det hade skett en periodisk omprövning av inskränkningarna i Villas rörelsefrihet fram till den 1 juli 2005 då beslut fattats om upphävande av restriktionerna. Emellertid hade detta beslut inte delgetts Villa förrän fyra månader senare, den 7 november 2005. Denna tidsutdräkt var inte proportionerlig och stred mot artikel 2 i protokoll 4 till konventionen.

 

25. Fatullayev mot Azerbajdzjan (dom 22.4.2010)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen), rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Eynulla Emin oglu Fatullayev var journalist och utgivare av regeringskritiska tidningar.
    Sedan Fatullayev i en artikel och i anslutning därtill på Internet behandlat händelser under kriget i Nagorno Karabach, anklagades han för att i artikeln ha förtalat azeriska soldater genom att hävda att de begått allvarliga brott under kriget. Han dömdes för detta till två och en halv månads fängelse och förpliktades betala skadestånd.
    I en annan artikel uttryckte Fatullayev uppfattningen att president Aliyev, för att hålla sig kvar vid makten, hade sökt USA:s stöd i utbyte mot Azerbajdzjans stöd för amerikansk aggression mot Iran. Han framhöll att detta utsatte Azerbajdzjan för risker och angav ett antal mål för eventuella iranska attacker mot Azerbajdzjan. Han åtalades för artikeln och dömdes för hot om terrorism till ett fängelsestraff.
    Europadomstolen uttalade förståelse för att de händelser i Nagorno Karabach som Fatullayev behandlat i sin första artikel berörde befolkningen djupt och att hans uttalanden av många kunde anses chockerande. Emellertid var artikeln ett inlägg i en debatt om den historiska sanningen, och det måste vara tillåtet att framföra en version av händelserna som innebar att den egna armén begått brott. Den

första domen mot Fatullayev stred därför mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.
    Den andra artikeln som Fatullayev dömts för gällde Azerbajdzjans förhållande till USA och Iran. Fatullayev hade kritiserat Azerbajdzjans regering och spekulerat om eventuella mål för iranska attacker i Azerbajdzjan, men han hade därmed inte ökat sannolikheten för att sådana attacker skulle komma till stånd. Den andra domen mot honom präglades enligt Europadomstolens mening av godtycke och stred mot artikel 10 i konventionen.
    Den domare som dömt i det första brottmålet hade tidigare prövat en civilrättslig talan mot Fatullayev rörande samma artikel. Det fanns anledning till tvivel om hans opartiskhet när han dömde i brottmålet, eftersom han redan uttalat sin mening rörande artikeln i det tidigare avdömda tvistemålet. Fatullayev hade därför inte i detta förfarande dömts av en opartisk domstol enligt artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde Fatullayevs andra artikel hade en hög åklagare, innan Fatullayev dömts för publiceringen, offentligt uttalat att artikeln innehöll hot om terrorism. Härigenom bibringade åklagaren allmänheten uppfattningen att Fatullayev var skyldig till brott innan domstolen hade prövat anklagelsen. Europadomstolen fann att detta stred mot artikel 6:2 i konventionen.
    I sin dom förklarade Europadomstolen slutligen att det ålåg Azerbajdzjan att omedelbart frige Fatullayev.

 

26. Macready mot Tjeckiska republiken (dom 22.4. 2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Macready var amerikansk medborgare. Han bodde i USA med sin hustru E.M. och deras son A.T.M., född i december 2002. I mål om skilsmässa fick Macready och hans hustru i maj 2004 interimistiskt gemensam vårdnad om sonen. Samma månad fick Macready reda på att E.M. utan hans tillstånd hade tagit med sig sonen till Tjeckiska republiken. I juni 2004 gav tjeckisk domstol henne vårdnaden om sonen. I oktober 2004 inledde Macready ett förfarande enligt Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn. I april 2005 beslöt tjeckisk domstol att A.T.M. skulle återföras till USA. Sedan beslutet överklagats, gjordes en utredning av en psykolog som fann att A.T.M. hade behov av att stanna hos sin mor. På grundval av detta utlåtande ändrades beslutet att A.T.M. skulle återföras till USA, eftersom detta kunde medföra psykisk skada för honom. Macready överklagade beslutet utan framgång.
    Europadomstolen fann att det i mål av detta slag är angeläget att beslut fattas så snart som möjligt för att undvika de facto-situationer som det sedan är svårt att ändra. I detta fall hade det gått 20 månader innan beslut fattats om A.T.M:s återförande till USA. De tjeckiska domstolarna hade inte heller vidtagit några tvångsåtgärder mot modern eller anlitat sociala myndigheter, psykologer eller psykiatriker

för att underlätta kontakter mellan far och son. Härigenom hade de brutit mot artikel 8 i konventionen.

 

27. Chesne mot Frankrike (dom 22.4.2010)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Chesne, som tidigare dömts för narkotikabrott, häktades på grund av misstanke om nytt sådant brott. Han överklagade häktningen till appellationsdomstolen i Orléans som avslog överklagandet i sammansättning av tre domare, varibland C. Domstolen uttalade i sitt beslut att Chesne var professionell narkotikahandlare och hade förtjänat mycket pengar på sina affärer. I ett annat beslut, som gällde häktning av Chesnes flickvän, beskrev samma domstol, med C och L som domare, henne som sambo till en av de största narkotikahandlarna, vars affärer hon övertog när han var borta.
    Chesne dömdes senare för narkotikabrott till 13 års fängelse. Domen överklagades till appellationsdomstolen som, sammansatt av bl.a. C och L, fastställde den fällande domen men satte ned straffet från 13 till 10 år.
    Europadomstolen konstaterade att det förhållandet att en domare som dömer i ett brottmål tidigare har beslutat om häktning i samma mål inte i och för sig utgör jäv. Men i detta fall hade C:s och L:s uttalanden i häktningsbesluten innefattat uttalanden om skuld och inte endast om misstanke. C:s och L:s opartiskhet kunde därför ifrågasättas, och Europadomstolen konkluderade att Chesne inte dömts av en opartisk domstol såsom krävs enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

28. Haguenauer mot Frankrike (dom 22.4.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Evelyne Haguenauer var biträdande borgmästare i Lyon. I mars 2002 deltog hon i en demonstration med anledning av att en universitetsrektor tilldelats hederslegionen. Demonstranterna hävdade att rektorn hade visat en överslätande hållning mot de rasistiska uppfattningar som vissa lärare vid universitetet gett uttryck åt. Evelyne Haguenauer blev därvid indragen i en ordväxling med en lektor som hon anklagade för att skämma ut universitetet. Detta ledde till att hon av domstol ålades att betala skadestånd till lektorn.
    Europadomstolen fann att Evelyne Haguenauers agerande hade samband med en fråga av allmänt intresse, nämligen den eventuella förekomsten av rasism vid universitetet i fråga. Vidare hade hon uttalat sig som lokal politiker vid ett tillspetsat meningsutbyte under en demonstration. Sammantaget fann Europadomstolen att domen mot Evelyne Haguenauer kränkte hennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

29. Ciubotaru mot Moldavien (dom 27.4.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Ciubotaru begärde att en uppgift på hans identitetskort om hans etniska tillhörighet skulle ändras från moldavisk till rumänsk. Han vägrades detta med motiveringen att hans föräldrar i sina födelse- och giftermålsbevis inte hade angetts vara etniska rumäner.
    Europadomstolen konstaterade att frågan om etnisk tillhörighet är en aspekt av privatlivet som omfattas av skyddet i artikel 8 i konventionen. I detta fall hade Ciubotarus önskan att registreras med rumänsk etnisk tillhörighet inte kunnat tillmötesgås eftersom det för bifall krävdes att åtminstone en av hans föräldrar hade varit registrerad med sådan etnicitet. Europadomstolen fann vidare att Moldaviens befolkning under den sovjetiska tiden hade systematiskt registrerats som moldavier och inte som rumäner, och Ciubotaru hade härigenom mötts av ett oöverstigligt hinder mot att få sin etniska tillhörighet erkänd. Eftersom det inte fanns någon procedur för verklig prövning av dessa förhållanden, fann Europadomstolen att Ciubotarus rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

30. Moretti och Benedetti mot Italien (dom 27.4.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Luigi Moretti och hans hustru Maria Brunella Benedetti levde tillsammans med sin dotter och ett barn som hade adopterats av Maria. Den 20 maj 2004 placerades en nyfödd flicka, A, hos Luigi och Maria för en tid av fem månader, som senare förlängdes fram till december 2005. I oktober 2004 ansökte de om att få adoptera A, och de upprepade sin begäran i mars 2005. Den 19 december 2005 fick en ny familj vårdnaden om A utan att beslutet delgavs Luigi och Maria, och samma dag bortfördes A från deras hem med hjälp av polisen. Senare fann en italiensk domstol att Luigis och Marias adoptionsansökan borde ha prövats innan andra adoptivföräldrar hade utsetts. Under tiden hade emellertid A integrerats i sin nya familj, varför separation av A från den familjen bedömdes som olämplig.
    Europadomstolen konstaterade att A hade levt tillsammans med Luigi och Maria under de första 19 månaderna av sitt liv och att det därigenom hade uppkommit band mellan dem som kunde hänföras till begreppet familjeliv i artikel 8 i konventionen. Det hade medfört att Luigis och Marias adoptionsansökan borde ha prövats innan A frigavs för adoption av andra, och eftersom detta inte skett, fann Europadomstolen att Luigis och Marias rätt till respekt för sitt familjeliv hade kränkts.

 

31. Vörður Ólafsson mot Island (dom 27.4.2010)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Vörður Ólafsson var företagare i byggnadsbranschen och medlem av en byggmästarförening. Han klagade över att han måste betala bidrag

till det isländska industriförbundet, fastän han inte var medlem av denna organisation och han inte heller hade skyldighet att bli medlem av den. Bidragsskyldigheten grundade sig på en lag som föreskrev att avgifter för industriell verksamhet skulle betalas till industriförbundet och av förbundet användas för industriell utveckling.
    Europadomstolen konstaterade att det isländska industriförbundet är en privat organisation med vissa politiska målsättningar, t.ex. Islands anslutning till EU, som inte överensstämde med Vörður Ólafssons uppfattning. Det fanns inte heller någon separat redovisning av hur de medel användes som betalades av icke-medlemmar. Sammantaget fann Europadomstolen att Vörður Ólafsson ålagts en oproportionerlig börda och att hans genom artikel 11 i konventionen skyddade föreningsfrihet därigenom hade kränkts.

 

32. Tănase mot Moldavien (dom 27.4.2010)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en tidigare dom den 18 november 2008 (se SvJT 2009 s. 104 f.).
    Tănase var moldavisk och rumänsk medborgare. Han var medlem av det moldaviska liberala partiet och justitieminister i koalitionsregeringen i Moldavien. Vid valen i april och juli 2009 blev han invald i det moldaviska parlamentet.
    Genom en lag 2008 hade moldaviska medborgare som också var medborgare i annat land förbjudits att vara medlemmar av parlamentet såvida de inte först begärt befrielse från det andra medborgarskapet.
    Europadomstolen konstaterade att kravet på att parlamentsledamöter inte skulle ha dubbelt medborgarskap var att garantera deras lojalitet mot Moldavien. Emellertid gällde i Europarådets övriga medlemsstater att dubbelt medborgarskap, i den utsträckning det kunde förekomma enligt nationell lag, inte hindrade en dubbel medborgare att bli ledamot av parlamentet. Det kunde i och för sig finnas historiska eller politiska omständigheter som motiverade en mera restriktiv hållning. I en ny stat som Moldavien kunde man exempelvis tänka sig att särskilda åtgärder behövde vidtas för att begränsa utifrån kommande hot mot statens självständighet och säkerhet. Emellertid hade förbudet mot parlamentsledamöters dubbla medborgarskap införts cirka 17 år efter det att Moldavien blivit självständigt och cirka fem år efter det att lagen ändrats för att tillåta dubbla medborgarskap. Med hänsyn härtill framstod skälen till att parlamentsledamöter inte skulle få ha dubbelt medborgarskap som mindre övertygande. Slutsatsen blev att det var fråga om en oproportionerlig inskränkning i rätten till fria val i artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

33. Brunet Lecomte och Lyon Mag mot Frankrike (dom 6.5.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var Brunet Lecomte, chefredaktör för månadstidskriften Lyon Mag, samt det bolag som utgav tidskriften. I tidskriften publicerades artiklar om kopplingar mellan muslimer i Lyon och terrorism. T uppgavs i artiklarna vara en av de viktigaste muslimska ledarna i Lyon. Han beskrevs som lierad med vissa islamistiska kretsar, och det uppgavs att han vid någon tidpunkt hade förbjudits att återvända till Frankrike. Brunet Lecomte, som skrivit artikeln, dömdes för ärekränkning av T, och bolaget Lyon Mag ålades att utge skadestånd till honom.
    Europadomstolen fann att artiklarna hade gällt frågor av allmänt intresse och varit inlägg i en mycket aktuell debatt, eftersom publiceringen skedde kort tid efter attacken på World Trade Center i New York den 11 september 2001. Artiklarna grundade sig på en omfattande undersökning om muslimska grupper i Lyon. Fastän T hade getts en framträdande plats i artiklarna, präglades dessa inte av personlig animositet mot honom, och T i egenskap av aktiv föredragshållare hade att räkna med att utsättas för närgången granskning. De nedsättande omdömen som fällts i artiklarna hade dessutom haft viss saklig grund i uttalanden som gjorts av T själv. Det allmänna intresset fick i detta fall anses väga tyngre än T:s intresse av skydd för sitt rykte. Europadomstolen konkluderade med 5 röster mot 2 att domen för ärekränkning stred mot yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.

 

34. Fleury mot Frankrike (dom 11.5.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Fleury, som var lokal politiker och tillhörde ett oppositionsparti, framförde diverse anklagelser mot en borgmästare och dennes medhjälpare. Han dömdes av fransk domstol för ärekränkning bestående i att han i en broschyr hade anklagat borgmästaren för förskingring och missbruk av reglerna om offentlig upphandling. Domstolen fann att Fleury inte hade visat att hans anklagelser var välgrundade eller att han hade handlat i god tro.
    Europadomstolen konstaterade att broschyren i fråga hade gällt frågor av allmänt intresse, vilket motiverade en vidsträckt yttrandefrihet, men det rörde sig om allvarliga anklagelser mot en offentlig tjänsteman som inte hade åtalats, och det hade inte visats att dessa anklagelser haft saklig grund. Med hänsyn härtill konkluderade Europadomstolen att domen mot Fleury inte hade varit oproportionerlig och att artikel 10 i konventionen inte hade kränkts.

 

35. Kammerer mot Österrike (dom 12.5.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Kammerer ålades i administrativ ordning en bot för att han inte hade fullgjort sin skyldighet att inställa sig till bilprovning. Han överklagade

beslutet till en oavhängig prövningsnämnd och begärde att få närvara personligen vid förhandling inför nämnden. En förhandling sattes ut, och Kammerer kallades till förhandlingen men begärde uppskov med hänvisning till att han var sjuk och att ett vittne som han ville åberopa inte kunde inställa sig. Hans begäran avslogs, och vid förhandlingen var Kammerers ombud men inte Kammerer själv närvarande. Nämnden avslog överklagandet.
    Europadomstolen konstaterade att den tilltalades rätt att delta personligen i en förhandling i brottmål är ett element i en rättvis rättegång men att principen inte är undantagslös. Det var i det aktuella fallet fråga om en påföljd som inte medförde samhälleligt ogillande, och det hade inte varit nödvändigt att höra vittnen eller att föra muntlig bevisning. Kammerer hade haft möjlighet att framlägga sin syn på saken skriftligt, och han hade vid förhandlingen varit företrädd av ombud. Som påföljd hade han endast ålagts att betala ett mindre penningbelopp i böter. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Kammerers frånvaro från förhandlingen inte kränkte hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

36. Khodzhayev mot Ryssland (dom 12.5.2010) 37. Khaydarov mot Ryssland (dom 20.5.2010) 38. Kolesnik mot Ryssland (dom 17.6.2010)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Målen gällde utlämning från Ryssland till Tadjikistan (Khodzhayev och Khaydarov) och Turkmenistan (Kolesnik). Europadomstolen hänvisade till rapporter om tortyr och misshandel av fängslade personer i Tadjikistan och Turkmenistan och fann att klagandena, om de överfördes till dessa länder, skulle utsättas för allvarlig risk för brutal behandling och att verkställande av de utlämningsbeslut som fattats därför skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

 

39. Kononov mot Lettland (dom 17.5.2010)
Fråga om bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen)
Kononov ledde under andra världskriget en sovjetisk partisangrupp. I maj 1944 begav sig gruppen till en by i Lettland vars invånare misstänktes för att ha förrått en annan partisangrupp till tyskarna. I byn sköt Kononovs grupp ihjäl sju män och satte eld på två hus med påföljd att fyra personer brann inne.
    I april 2004 fann den lettiska högsta domstolen Kononov skyldig till krigsförbrytelser och dömde honom med stöd av Genèvekonventionen om skydd för civila personer under krig och 1907 års Haagkonvention om krigets lagar till ett fängelsestraff.
    Europadomstolen konstaterade att krigsförbrytelser var ett definierat folkrättsligt begrepp redan 1944, då händelserna ägde rum, och att soldater både under och efter andra världskriget hade dömts för sådana brott. Det hade därför funnits en tillräckligt klar grund för att

betrakta de handlingar som Kononov begått som brott mot folkrätten. Eftersom det var fråga om brott mot internationell rätt, var de lettiska bestämmelserna om preskription inte tillämpliga. De rättsnormer som gällt under krig hade också varit tillräckligt klara för att Kononov skulle kunna förutse att hans gärningar kunde komma att bestraffas. Europadomstolen konkluderade med 14 röster mot 3 att den lettiska domen mot Kononov inte stred mot artikel 7 i konventionen.

 

40. Vetrenko mot Moldavien (dom 18.5.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Vetrenko dömdes, i sista instans av den moldaviska högsta domstolen, jämte andra personer för mord på M. Europadomstolen konstaterade att han hade gjort vägande invändningar mot den indiciebevisning som åberopats mot honom. Han bestred bl.a. att vissa komprometterande dokument hade påträffats i hans våning och att hans s.k. erkännanden hade varit genuina, vilket framgick av att han vägrat underteckna förhörsprotokollet och av att vad han påstods ha erkänt inte stämde med de objektiva iakttagelser om händelseförloppet som gjorts av sakkunniga. Dessutom gjorde han gällande att han hade alibi för mordnatten.
    Europadomstolen fann att dessa invändningar var betydelsefulla och att det hade ålegat de moldaviska domstolarna att ta ställning till dem. Högsta domstolen hade emellertid antingen inte uttalat sig alls om invändningarna eller återgett Vetrenkos ståndpunkt på ett felaktigt sätt och därigenom bedömt saken från en oriktig utgångspunkt. Dessutom hade Högsta domstolen inte behandlat Vetrenkos alibi, trots att detta i ett första skede av processen hade accepterats av två domstolar och lett till att Vetrenko frikänts av dessa domstolar.
    Europadomstolen konkluderade att Vetrenkos rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts genom att Högsta domstolen inte behandlat hans invändningar i sin dom.

 

41. Ozerov mot Ryssland (dom 18.5.2010)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Ozerov åtalades för inbrottsstöld och vållande till kroppsskada. Vid huvudförhandlingen inställde sig inte åklagaren, men domstolen beslöt att ändå genomföra förhandlingen. Vid förhandlingen hördes målsägandena och två vittnen. Ett av dessa vittnen hade inkallats på domstolens eget initiativ. Ozerov dömdes till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen konstaterade att den ryska domstolen till följd av åklagarens utevaro hade själv föranstaltat om ett vittnesförhör som utgjorde bevisning mot Ozerov och bidrog till den fällande domen mot honom. Härigenom hade domstolens och åklagarens roller blandats samman och legitima tvivel skapats om domstolens opartiskhet. Konklusionen blev att artikel 6:1 i konventionen härigenom hade kränkts.

 

42. Kennedy mot Förenade kungariket (dom 18.5.2010)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Kennedy dömdes för mord till livstids fängelse. Domen var omstridd, och många iakttagare menade att Kennedy var oskyldigt dömd. Han frigavs i förtid från straffverkställigheten och inledde då en kampanj mot felaktiga straffdomar.
    Kennedy hävdade att hans korrespondens, telefonsamtal och e-post kontrollerades av myndigheterna på grund av hans bakgrund och den kampanj han bedrev. Han klagade till tribunalen för utredningsåtgärder (Investigatory Powers Tribunal, IPT) över dessa tvångsåtgärder, men IPT fann i sitt beslut att det saknades skäl att bifalla hans klagomål, vilket kunde innebära antingen att det inte förekommit någon övervakning eller att den övervakning som förekommit varit laglig.
    Europadomstolen fann det inte uteslutet att det förekommit övervakning av Kennedy och ansåg att han därför var behörig att klaga över brott mot integritetsskyddet i artikel 8 i konventionen. Om övervakning förekommit, hade den skett på grund av gällande lagregler som var allmänt tillgängliga och som angav med tillräcklig precision vilka personer som kunde bli föremål för sådana åtgärder och vilka brottstyper som kunde föranleda övervakning. Det fanns också bestämmelser om vilka personer som kunde få tillgång till materialet i fråga och om när detta skulle förstöras. Vidare skedde en oberoende kontroll av att reglerna efterlevdes i praktiken. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Kennedys rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv inte hade kränkts. Med hänsyn till det legitima syftet med övervakning av detta slag fann Europadomstolen vidare att Kennedys rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade kränkts, trots att IPT inte lämnat upplysning om huruvida övervakning av Kennedy faktiskt hade förekommit.

 

43. Plalam S.P.A. mot Italien (dom 18.5.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Enligt en lag från 1979 kunde bidrag av allmänna medel erhållas för industriella investeringar i södra Italien. Bolaget Plalam beviljades 1987 sådant bidrag, och under 1988, då verksamheten kommit i gång, ansökte bolaget om ytterligare bidrag för utvidgning av verksamheten. En lagändring 1992 medförde emellertid att Planam inte kunde få något ytterligare bidrag.
    Europadomstolen fann att Plalam på grund av 1979 års lag hade haft en legitim förväntan att få bidrag även till den utvidgade investeringen och konstaterade att bolaget hade ansökt om sådant bidrag 1988. Emellertid hade myndigheterna inte prövat ansökningen förrän 1994, dvs. efter det att rätten till bidrag inskränkts genom 1992 års lagändring. Detta medförde en brist på balans mellan det allmänna

intresset av att begränsa statsutgifterna och Plalams grundläggande rättigheter. Konklusionen blev att Plalams genom artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen skyddade rätt till egendom hade kränkts.

 

44. Oluić mot Kroatien (dom 20.5.2010)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Marina Oluić bodde i ett hus i vilket det också fanns en bar. Hon klagade till de sanitära myndigheterna över det starka och störande ljudet från baren som var öppen från tidig morgon fram till midnatt. Barägaren hade ålagts av myndigheterna att minska ljudnivån men inte gjort detta.
    Europadomstolen konstaterade att de kroatiska myndigheterna hade låtit ljudstörningarna fortgå under nästan åtta år utan att vidta effektiva åtgärder för att råda bot på situationen. Härigenom hade de kränkt Marina Oluićs rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och hem.

 

45. Alajos Kiss mot Ungern (dom 20.5.2010)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Kiss led av psykisk sjukdom och ställdes under partiellt förmyndarskap. Med anledning härav upptogs han inte i röstlängden för kommande val till parlamentet.
    Europadomstolen konstaterade att det i den ungerska författningen fanns en föreskrift om att omyndigförklarade personer inte har rösträtt, vilket syftade till att garantera att endast omdömesgilla personer skulle få påverka den offentliga verksamheten. Emellertid var föreskriften enligt Europadomstolens mening alltför generell och onyanserad. Den skilde inte mellan partiell och total omyndighet, och den ledde till att så stor andel som 0,75 procent av den del av befolkningen som uppnått myndig ålder berövades sin rösträtt. Det fanns ingenting som tydde på att parlamentet vid utformningen av lagen hade sökt göra en rimlig avvägning av motstridiga intressen och komma fram till ett proportionerligt system. Europadomstolen förklarade sig inte kunna avgöra om Kiss även i ett sådant system skulle ha varit förhindrad att rösta men fann att han ändå, genom att den gällande oproportionerliga begränsningen av rösträtten hade tillämpats på honom, hade utsatts för ett brott mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

46. Cox mot Turkiet (dom 20.5.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Norma Cox var amerikansk medborgare. Efter att ha tjänstgjort som lektor vid två turkiska universitet utvisades hon från Turkiet och förbjöds att återvända dit på grund av uttalanden hon gjort inför studenter och kolleger om kurdiska och armeniska frågor.

Europadomstolen konstaterade att Norma Cox genom utvisningen hade hindrats att uttala sig och sprida information inom Turkiet. Det hade inte gjorts gällande att hon begått ett brott genom sina uttalanden, och inget åtal hade väckts mot henne. Hon hade framfört åsikter i kontroversiella frågor, men ingenting tydde på att hennes uttalanden hade hotat den nationella säkerheten i Turkiet. Under sådana förhållanden stred de turkiska åtgärderna mot henne mot hennes i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

47. Saghinadze m.fl. mot Georgien (dom 27.5.2010)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Saghinadze och hans familj hade 1993 flytt till Tbilisi från Abchazien i samband med väpnade oroligheter där. I Tblisi uppnådde Saghinadze en hög befattning i det georgiska inrikesministeriet. Familjen fick bo i ett hus som tillhörde ministeriet och som var avsett som bostad för internflyktingar. Efter den rosa revolutionen 2003 fick Saghinadze i uppdrag att leda en utredning i ett uppmärksammat brottmål. Under utredningen framkom misstankar mot högt uppsatta ämbetsmän, vilket ledde till att Saghinadze fråntogs utredningsuppdraget och uppmanades att lämna det hus han och hans familj bodde i. Han vägrade att göra detta och avhystes då med sin familj av beväpnad polis. Europadomstolen konstaterade att Saghinadze och hans familj hade bott i sitt hus med myndigheternas medgivande under mer än tio år och att det i Georgien fanns bestämmelser som skyddade internflyktingar mot avhysning från sina bostäder, såvida de inte erbjöds annan bostad eller ekonomisk ersättning. Saghinadze och hans familj hade emellertid avhysts utan något domstolsbeslut, och de hade inte erbjudits annan bostad eller ekonomisk ersättning. Europadomstolen fann att de åtgärder som vidtagits utgjorde brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och mot familjen Saghinadzes rätt till respekt för privatliv och hem enligt artikel 8 i konventionen.

 

48. Đokić mot Bosnien och Hercegovina (dom 27.5.2010)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) Đokić var tidigare lärare vid en militärskola i Sarajevo och hade i den egenskapen tilldelats en våning i ett hus som kontrollerades av jugoslaviska armén. I mars 1992 hade han köpt våningen till förmånligt pris. Kort därefter började kriget i Bosnien och Hercegovina, och militärskolan överfördes då till Serbien. Đokić följde med skolan och kom därmed att tillhöra den jugoslaviska, dvs. den serbiska, armén.
    I augusti 1998, då kriget var slut, begärde Đokić att få tillbaka våningen i Sarajevo. Han förvägrades detta på grund av att han hade tillhört den serbiska armén.

Europadomstolen konstaterade att det fanns ett starkt lokalt motstånd mot att personer som tillhört den serbiska armén återvände till sina tidigare bostäder i Sarajevo. Europadomstolen fann detta begripligt men ansåg att det inte var tillräcklig grund för att vägra Đokić att återfå sin bostad. Det fanns ingenting som tydde på att han hade deltagit i militära operationer i Bosnien och Hercegovina eller att han gjort skyldig till krigsförbrytelser. Han hade särbehandlats enbart på grund av sin tjänstgöring i den serbiska armén, och sådan särbehandling hade inte stöd i den lag som tillämpats. Sammantaget fann Europadomstolen att Đokićs rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

49. Dumitru mot Rumänien (dom 1.6.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
En lokal tidning publicerade två artiklar i vilka polisintendenten B.T. anklagades för att orättmätigt ha tillskansat sig viss fast egendom. I den andra artikeln återgavs också en brottsanmälan av Dumitru, som hade anklagat B.T. för att olagligt ha anlagt en fiskodling i en sjö som tillhörde Dumitru. Enligt Dumitru hade detta skett i ren maffiastil med hjälp av förfalskade dokument. Dumitru dömdes därefter för ärekränkning till ett bötesstraff som kunde förvandlas till fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att den rumänska domstol som dömt Dumitru för ärekränkning inte hade motiverat sitt beslut och bl.a. inte uttalat sig om vilka fakta som var ärekränkande och på vilket sätt kravet på uppsåt var uppfyllt. På grund härav fann Europadomstolen att Dumitru inte hade fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att Dumitrus anklagelser hade varit grundade på fakta och framförts i god tro. Dessutom hade publiceringen i tidningen anknutit till en debatt i en fråga av allmänt intresse. Domen mot honom hade därför enligt Europadomstolens mening kränkt hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

50. Bulfinsky mot Rumänien (dom 1.6.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Polisen fick information om att Bulfinsky och hans vänner P.T. och D.C. sysslade med narkotikahandel. Åklagaren gav polisen tillstånd att använda infiltratörer för att avslöja denna verksamhet. Det ledde till att Bulfinsky och hans vänner arresterades på en restaurang. De hade vid arresteringen paket innehållande drogen ecstacy under bordet vid vilket de satt. Bulfinsky hävdade att det var polisen som placerat paketen under bordet. Bulfinsky och hans vänner dömdes senare för narkotikabrott.

Europadomstolen pekade på en domstols skyldighet att göra en noggrann prövning av omständigheterna i fall då en tilltalad påstår att det åtalade brottet framkallats av polisen. I det aktuella fallet fanns olika versioner om vad som hänt. Enligt myndigheterna hade Bulfinsky och hans vänner gått med på att anskaffa narkotika, men Bulfinsky hävdade att ecstasytabletterna tillhörde polisen och att polisen placerat dem under bordet på restaurangen. De rumänska domstolarna hade grundat sina avgöranden uteslutande på skriftliga uppgifter från polismännen och de tilltalades egna uppgifter men hade inte hört polismännen, som därför inte hade kunnat korsförhöras av försvaret. Bulfinsky hade således inte fått en rättvis rättegång, och hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

51. Mawaka mot Nederländerna (dom 1.6.2010)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Mawaka arresterades i november 1994 i Kongo. Han uppgav att skälet var att han hade vägrat utföra ett mord på en oppositionspolitiker. Han lyckades fly till Belgien och tog sig därifrån till Nederländerna där han ansökte om asyl. Han beviljades uppehållstillstånd i juli 1996. I november 2001 underrättades han om att hans uppehållstillstånd skulle dras in på grund av att han i januari 1997 hade dömts i Belgien för ett brott som i Nederländerna skulle ha lett till tio månaders fängelse. I underrättelsen angavs också att det hade funnits motsägelser i Mawakas berättelse om händelserna i Kongo och att han i vart fall inte längre riskerade förföljelse där, eftersom den politiska regimen hade förändrats. Europadomstolen hänvisade först till en rad rapporter som visade på problem i fråga om respekten för mänskliga rättigheter i Kongo. Det fanns emellertid ingenting som visade att Mawaka skulle riskera omänsklig behandling om han återvände till Kongo. Det hade gått lång tid sedan han flydde därifrån och det hade inte visats att det fanns någon verklig personlig risk för honom. Slutsatsen blev därför att det inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen att återföra Mawaka till Kongo.

 

52. Gutiérrez Suárez mot Spanien (dom 1.6.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Gutiérrez Suárez var redaktör för en tidning som 1995 publicerade en artikel om att ett bolag tillhörande den marockanske kungen Hassan II var inblandat i narkotikasmuggling till Spanien. Sedan Hassan II väckt talan vid spansk domstol, dömdes Gutiérrez Suárez och artikelförfattaren till böter.
    Europadomstolen framhöll att narkotikasmuggling är en fråga av allmänt intresse och att de spanska domstolarna inte hade funnit att uppgifterna i artikeln var osanna. Den spanska högsta domstolen hade endast framhållit att artikelrubriken hade varit kränkande. Men

rubriken och artikeln skulle ses som en helhet, och journalister måste tillerkännas en viss frihet att utforma rubriker innehållande överdrifter för att därmed skapa intresse för artikelinnehållet. Slutsatsen blev att domen mot Gutiérrez Suárez stred mot dennes i artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

53. Jasińska mot Polen (dom 1.6.2010)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Kazimiera Jasińska hade en anhörig, R.Ch., som dömts till ett långt fängelsestraff och som därefter tagit sitt liv i fängelset. R.Ch. hade i unga år behandlats för psykos och depression. Han hade i fängelset ordinerats läkemedel, och han dog av en överdos av tabletterna i fråga.
    Europadomstolen konstaterade att fängelsemyndigheterna hade varit medvetna om R.Ch:s labila hälsotillstånd och att de borde ha insett risken för självmord. Det fanns enligt Europadomstolens mening en brist i systemet när en sådan person i fängelse hade kunnat samla ihop så stora mängder av läkemedel att han kunnat ta sitt liv. Det var myndigheternas ansvar inte bara att se till att mediciner skrevs ut vid behov utan också att övervaka att medicinerna intogs i rätt mängd, särskilt när det gällde personer med psykiska störningar. Slutsatsen blev att rätten till liv i artikel 2 i konventionen hade kränkts.

 

54. Gäfgen mot Tyskland (dom 1.6.2010)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Domen, som meddelades av Europadomstolen i stor kammare, grundade sig på en omprövning av en tidigare dom, som domstolen meddelat i vanlig sammansättning. Om omständigheterna i målet hänvisas till SvJT 2008 s. 626 f. Europadomstolen fann att Gäfgen, som under brottsutredningen hade hotats av polisen med fysiskt våld, härigenom hade utsatts för omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen men att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade kränkts, eftersom den fällande domen mot honom huvudsakligen hade grundats på hans frivilligt lämnade erkännande under rättegången och inte på de uppgifter som polisen framtvingat genom att utsätta honom för omänsklig behandling.

 

55. Dimitras m.fl. mot Grekland (dom 3.6.2010)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagandena, som alla kallats att avge förklaringar inför domstol, hade uppmanats att avlägga ed efter att ha lagt högra handen på bibeln. Varje gång hade de upplyst att de inte var ortodoxa kristna och att de därför i stället ville avlägga en sanningsförsäkran, vilket de tillåtits göra.

Europadomstolen framhöll att det i religionsfriheten också ingår en rätt att inte röja sin trosuppfattning och att inte tvingas handla så att det blir möjligt att dra slutsatser om religionstillhörighet eller avsaknad av religion. Klagandena hade emellertid, för att inte behöva avlägga ed, tvingats förklara att de inte var ortodoxa kristna och i vissa fall att ange att de var ateister eller judar. Europadomstolen fann detta stred mot deras i artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet.

 

56. Motion Pictures Guarantors Ltd mot Serbien (dom 8.6.2010)
Fråga om muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Ett mål vid serbisk domstol mellan Motion Pictures Guarantors och en tidigare affärspartner avskrevs på grund av att ingendera parten hade inställt sig till en förhandling inför domstolen. Motion Pictures Guarantors begärde att målet skulle återupptas och åberopade att bolagets advokat hade avsett att inställa sig till förhandlingen men kommit för sent på grund av att en taxi hade fått motorfel. Bolaget begärde att taxiföraren och advokaten skulle höras om detta inför domstolen, som emellertid utan förhandling vägrade att återuppta målet.
    Europadomstolen konstaterade att det i serbisk lag fanns bestämmelser om laga förfall och att fel på ett transportfordon under vissa omständigheter kunde utgöra godtagbar ursäkt för utevaro. Det fanns enligt Europadomstolens mening inga särskilda omständigheter i detta fall som skulle ha gjort en muntlig förhandling i denna fråga obehövlig, och slutsatsen blev därför att bolagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en muntlig förhandling hade kränkts.

 

57. Dolhamre mot Sverige (dom 8.6.2010)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var makarna Dolhamre och deras tre barn som omhändertagits av de sociala myndigheterna på grund av att ett av barnen anklagat fadern för övergrepp och misshandel. Sedan dessa anklagelser återtagits och situationen i hemmet stabiliserats, hävdes omhändertagandet och barnen kunde återvända hem. Europadomstolen fann att klagandenas rätt enligt artikel 8 till respekt för familjelivet inte hade kränkts.

 

58. Andreescu mot Rumänien (dom 8.6.2010)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Andreescu begärde hos den myndighet som hade hand om arkivet från den tidigare kommunistiska säkerhetstjänsten Securitate (CNSAS) att få tillgång till säkerhetstjänstens handlingar om honom. Han ville också få uppgifter om huruvida den rumänska ortodoxa kyrkan hade samarbetat med Securitate. Han fick inget svar på sin begäran och organiserade då en presskonferens vid vilken han ifrågasat-

te effektiviteten hos den lag som reglerade rätten till information från säkerhetstjänstens arkiv. Han framförde också misstankar om A.P., en medlem av styrelsen i CNSAS, och dennes band med den kommunistiska regimen.
    A.P. anklagade Andreescu för ärekränkning, men denne frikändes av en distriktsdomstol, som fann att hans uttalanden hade gällt en offentlig person och ingått i en debatt rörande en fråga av allmänt intresse. Vidare fann domstolen att Andreescu hade framfört sina misstankar i god tro. A.P. överklagade den frikännande domen till en regiondomstol, som hörde Andreescus advokat men inte Andreescu själv och därefter dömde Andreescu för ärekränkning till böter och skadestånd.
    Europadomstolen fann att regiondomstolen hade förfarit i strid med rätten till en rättvis rättegång i artikel 6:1 i konventionen genom att ändra den frikännande domen utan att först ha hört Andreescu personligen.
    Vidare fann Europadomstolen att Andreescu i god tro hade framfört misstankar mot A.P. inom ramen för en debatt i den känsliga frågan hur CNSAS tillämpade lagen om insyn i Securitates handlingar. I det sammanhanget hade det varit legitimt att diskutera om ledande personer inom CNSAS var lämpliga att hantera dessa frågor. Med hänsyn härtill och till att ett mycket högt skadestånd utdömts fann Europadomstolen att den fällande domen mot Andreescu kränkte hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

59. Sapan mot Turkiet (dom 8.6.2010)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Sapan publicerade en bok, som till stor del handlade om en känd popsångare vid namn Tarkan. Denne ansåg att boken kränkte hans personliga integritet och vände sig till domstol med en begäran att den skulle tas i beslag och dess fortsatta distribution förbjudas. Han åberopade att boken innehöll fotografier av honom och spekulationer om hans sexuella orientering. Tarkans begäran bifölls av domstol den 24 september 2001. Tarkan yrkade därefter skadestånd från Sapan på grund av kränkning av hans personliga integritet.
    Den 22 oktober 2001 begärde Sapan att beslaget av boken skulle hävas men fick först avslag på denna begäran. Först i samband med att Tarkans begäran om skadestånd ogillades den 13 maj 2004 beslöt domstol att också häva beslaget på boken. Europadomstolen fann att Sapans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts genom att boken varit beslagtagen i cirka två år och åtta månader.

 

60. Jehovah’s Witnesses of Moscow mot Ryssland (dom 10.6.2010)
Frågor om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och föreningsfrihet (artikel
11 i konventionen)
Klagande var det religiösa samfundet Jehovas vittnen i Moskva (”samfundet”) och fyra av dess medlemmar.
    Samfundet hade i december 1993 erhållit ställning som rättssubjekt genom beslut av justitieförvaltningen för staden Moskva. I oktober 1997 antogs emellertid en ny lag enligt vilken alla religionssamfund som tidigare erkänts som rättssubjekt måste anpassa sina stadgar till denna lag och därefter registreras på nytt. Samfundet ansökte fem gånger om ny registrering men utan framgång. Vid ett tillfälle uppmanades samfundet att inge en ny ansökan på grund av att ansökningsformuläret hade ändrats. Sedan talan väckts mot samfundet, som anklagades bl.a. för att locka till sig barn utan föräldrarnas samtycke, att förstöra familjelivet samt att förmå sina medlemmar att vägra medicinsk vård och i vissa fall att begå självmord, beslöt en domstol i mars 2004 att upplösa samfundet och förbjuda dess fortsatta verksamhet.
    Europadomstolen fann att beslutet att upplösa samfundet vilade på ett otillräckligt underlag och stred mot religionsfriheten i artikel 9 i konventionen tillsammans med föreningsfriheten i artikel 11 i konventionen. Vidare hade de ryska myndigheterna genom att upprepade gånger och på grunder som inte var övertygande vägra att registrera samfundet som rättssubjekt förfarit i strid med god tro och försummat sin plikt att iaktta neutralitet och opartiskhet gentemot religionssamfund. De hade härigenom också kränkt föreningsfriheten i artikel 11 i konventionen i förening med religionsfriheten i artikel 9 i konventionen.

 

61. Schwizgebel mot Schweiz (dom 10.6.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Ariane Schwizgebel, som var född 1957 och ensamstående, adopterade 2002 ett vietnamesiskt barn. Hon ansökte därefter om tillstånd att adoptera ännu ett barn men fick 2006 avslag på sin ansökan. Som motivering åberopades bl.a. den åldersskillnad som skulle föreligga mellan henne och ett nytt adoptivbarn.
    Europadomstolen konstaterade att det bland Europarådets medlemsstater inte fanns någon enhetlig inställning till ensamstående personers rätt att adoptera eller till åldersskillnader mellan adoptanter och adoptivbarn och att de schweiziska myndigheterna därför hade stor frihet att utforma regelsystemet i dessa frågor. I det aktuella fallet hade de schweiziska domstolarna fattat sina beslut efter grundlig utredning och med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. De hade tagit hänsyn såväl till det tidigare adopterade barnets som till ett eventuellt nytt adoptivbarns intressen. De hade beaktat ålders-

skillnaden mellan Ariane Schwizgebel och ett nytt adoptivbarn men också åberopat andra skäl. Sammantaget fann Europadomstolen att Ariane Schwizgebel inte hade utsatts för diskriminering på grund av ålder och att artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen därför inte hade kränkts.

 

62. Grzelak mot Polen (dom 15.6.2010)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagande var makarna Grzelak och deras son Mateusz. Makarna Grzelak var agnostiker, och på grund härav fick Mateusz befrielse från skolans religionsundervisning. Skolan organiserade emellertid inte, trots makarna Grzelaks önskan, alternativ undervisning i etik för Mateusz. Detta ledde till att han på sina skolbetyg fick en markering att han inte hade fått något betyg i ämnet religion/etik.
    Europadomstolen konstaterade att det i religionsfriheten enligt artikel 9 i konventionen ingår en rätt att inte behöva röja sin religionstillhörighet eller sin trosuppfattning och att inte heller tvingas handla så att slutsatser kan dras om dessa förhållanden. Europadomstolen fann att markeringen på skolbetygen av att Mateusz inte hade fått något betyg i religion/etik innebar en omotiverad stigmatisering som utgjorde diskriminering enligt artikel 14 i konventionen med avseende på den i artikel 9 i konventionen skyddade religionsfriheten.

 

63. European University Press GmbH mot Österrike (dom 24.6.2010)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
En österrikisk domstol ålade förlaget European University Press att inte sprida vissa uttalanden i en av förlaget utgiven bok om den dåvarande presidenten i Österrike och dennes hustru. Förlaget efterkom inte beslutet och dömdes upprepade gånger att betala böter och kostnadsersättning till motparterna. Beslutet ändrades delvis av den österrikiska högsta domstolen, som fann bl.a. att förlaget i vissa fall inte hade spritt uppgifterna i boken på annat sätt än genom att tillhandahålla dem på Internet. Högsta domstolen sänkte därför böterna men uttalade sig inte om kostnadsersättningen. Presidentens dödsbo och hans tidigare hustru begärde rättelse av domen i denna del. Utan att först ha kommunicerat denna begäran med förlaget rättade Högsta domstolen domen och ålade förlaget att också betala kostnadsersättning till motparterna.
    Österrikiska regeringen hävdade att delgivning av begäran om rättelse inte hade varit nödvändig, eftersom det var fråga om att korrigera ett rent skrivfel. Europadomstolen accepterade inte detta argument och framhöll att rättelse utan föregående skriftväxling kunde accepteras i fråga om uppenbara mindre skrivfel men att det i detta fall var fråga om ett tillägg som ändrade domens sakliga innehåll och ökade

förlagets förpliktelser. Slutsatsen blev därför att förlagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

64. Mancel och Branquart mot Frankrike (dom 24.6.2010)
Fråga om domstols opartiskhet (artikel 6:1 i konventionen)
Mancel och Branquart dömdes i första instans för ekonomiska brott till fängelsestraff. De överklagade domen och frikändes av appellationsdomstolen. Sedan åklagarmyndigheten överklagat domen på rättsliga grunder till Kassationsdomstolen, beslöt denna domstol att upphäva domen och återförvisa målet till en annan appellationsdomstol, som fann Mancel och Branquart skyldiga och dömde dem till villkorliga fängelsestraff och böter. Deras överklaganden på rättsliga grunder avslogs av Kassationsdomstolen, i vilken ingick sju av de domare som deltagit i det tidigare beslutet att upphäva den frikännande domen och återförvisa målet.
    Europadomstolen fann att Kassationsdomstolen i det första avgörandet hade prövat om de faktiska omständigheterna visade att brott hade begåtts och att Kassationsdomstolen även i sitt andra avgörande hade haft att ta ställning till om de grundläggande rekvisiten för brotten var uppfyllda. Med 4 röster mot 3 fann Europadomstolen att det hade funnits objektiva skäl att ifrågasätta Kassationsdomstolens opartiskhet vid den andra prövningen och att kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande av en opartisk domstol därför inte var uppfyllt.

 

65. Schalk och Kopf (dom 24.6.2010)
Frågor om rätt att ingå äktenskap (artikel 12 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Schalk och Kopf levde i ett homosexuellt förhållande och begärde att få ingå äktenskap, vilket vägrades på grund av att äktenskap bara kunde ingås mellan personer av olika kön.
    Europadomstolen konstaterade att det inte fanns någon enhetlig uppfattning bland Europarådets medlemsstater om samkönade äktenskap och att artikel 12 i konventionen, som reglerar rätten till äktenskap, inte kan anses ålägga staterna att tillåta äktenskap mellan homosexuella. Något brott mot denna artikel förelåg alltså inte.
    Med hänsyn till att attityderna mot homosexuell samlevnad under senare år hade utvecklats fann däremot Europadomstolen, med avvikelse från sin tidigare praxis, att begreppet ”familjeliv” i artikel 8 i konventionen numera också får anses omfatta relationerna mellan sådana samlevande par som Schalk och Kopf. Men konventionen måste läsas som en helhet, och eftersom artikel 12 inte innefattar en rätt för homosexuella att gifta sig, fann Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att Schalk och Kopf inte heller kunde grunda en sådan rätt

på artikel 8 i förening med diskrimineringsförbudet i artikel 14 i konventionen.

 

66. Hakimi mot Belgien (dom 29.6.2010)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Hakimi, som var marockan, dömdes i sin frånvaro till ett fängelsestraff för att han deltagit i en terroristgrupps verksamhet. Domen delgavs honom i fängelse på franska och utan tolk, trots att han hade biståtts av tolk under förundersökningen och vid domstolsförhandlingen, och han underrättades inte om att överklagande kunde ske inom 15 dagar. Detta ledde till att han överklagade först efter tidsfristens utgång och att överklagandet avvisades som för sent inkommet.
    Europadomstolen fann att Hakimi, genom att han vid delgivningen inte hade fått uppgift om tiden för överklagande, hade i strid med artikel 6:1 i konventionen berövats sin rätt till domstolsprövning.