Behörighetsproblematiken i tvister som endast delvis omfattas av skiljeavtal

 

 

Av jur. kand. DANIEL WAERME1

Den svenska utvecklingen inom skiljemannarätten tycks gå mot en ökad behörighet för skiljenämnden att pröva yrkanden som inte direkt grundar sig på huvudavtalet, men som har en nära anknytning till detta. Utvecklingen innebär att skiljenämnd är behörig att pröva inte bara tvister som faller under huvudavtalet, utan också frågor som har anknytning till detta. Införandet av den s.k. anknytningsdoktrinen har påverkat synen på såväl skiljeavtalets omfattning beträffande utomobligatoriska anspråk, som synen på hur fall då domstol och skiljenämnd är parallellt behöriga ska lösas (s.k. blandad kompetens). Den här artikeln syftar till att identifiera och analysera ett antal rättsfrågor som anknytningsdoktrinen har aktualiserat, bl.a. hur anknytningsdoktrinen kan rättfärdigas och hur den förhåller sig till LSF:s krav på att rättsförhållande ska vara preciserat.

 


1. Inledning
Skiljeförfarandets tvistelösande funktion vilar — bortsett från legala skiljeförfaranden — uteslutande på avtalsrättslig grund. Det är nämligen skiljeavtalet som — till följd av dess verkan som rättegångshinder — medför en omstyrning av tvistlösningsform från rättegång till skiljeförfarande. De tvistefrågor som omfattas av skiljeavtalet ska avgöras av skiljemän, medan frågor som faller utanför skiljeavtalet ska avgöras av domstol. Skiljeavtalets verkan som rättegångshinder kan således få den opraktiska konsekvensen att en tvist till viss del ska avgöras av skiljenämnd och till viss del av domstol.2 Trots att praktiska skäl talar för en sammanläggning saknar lagen (1999:916) om skiljeförfarande (LSF) en dylik bestämmelse och huvudregeln är att uppdelning av tvisten mellan de olika forumen ska ske.3 En förutsättning för att skiljeavtalet ska utgöra rättegångshinder är att skiljeavtalet omfattar den talan som begärs avvisad med åberopande av skiljeavtalet (skiljeavtalets objektiva omfattning) och att motparten är skiljebunden.

 

1 Verksam som biträdande jurist vid Mannheimer Swartling i Malmö. 2 Utgångspunkten i den fortsatta framställningen är att dessa fora utgörs av allmän domstol och skiljenämnd. Resonemanget blir emellertid även relevant när två skiljeavtal leder till att två olika skiljeförfaranden initieras, exempelvis vid två olika skiljedomsinstitut. 3 Se bl.a. NJA 1982 s. 738. Att detta alltjämt är huvudregeln framgår av HD:s domskäl i NJA 2008 s. 120.

SvJT 2010 Behörighetsproblematiken i tvister... 715 Den svenska utvecklingen inom skiljemannarätten tycks gå mot en ökad behörighet för skiljenämnden att pröva yrkanden som inte direkt grundar sig på huvudavtalet, men som har en nära anknytning till detta. I NJA 2007 s. 475 lanserar HD anknytningen som kriterium för att avgöra skiljeavtalets objektiva omfattning. Denna s.k. anknytningsdoktrin innebär att skiljenämnd är behörig att pröva inte bara tvister som faller under huvudavtalet, utan också frågor som har anknytning till detta. Införandet av anknytningsdoktrinen har påverkat synen på såväl skiljeavtalets omfattning beträffande utomobligatoriska anspråk, som synen på hur fall då domstol och skiljenämnd är parallellt behöriga ska lösas (s.k. blandad kompetens).
    Utvecklingen är emellertid inte okontroversiell eller oproblematisk. Fråga uppstår bl.a. hur anknytningsdoktrinen kan rättfärdigas och hur den förhåller sig till LSF:s krav på att rättsförhållande ska vara preciserat. Den här artikeln syftar till att identifiera och analysera ett antal rättsfrågor som anknytningsdoktrinen har aktualiserat. De knapphändiga motiveringarna från HD har nämligen gett upphov till en debatt med vitt skilda åsikter.

 

2. NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120
I NJA 2007 s. 475 hade A enligt ett avtal rätt att ta ut grus, sten och andra väghållningsämnen från ett angivet markområde som tillhörde B. Avtalet innehöll bl.a. följande föreskrift: ”Eventuella tvister avgörs enligt lag om skiljedom.” A väckte talan i allmän domstol och yrkade skadestånd med visst angivet belopp. A åberopade i första hand att parterna fortfarande befann sig i ett avtalsförhållande och att B genom att bryta mot sin lojalitetsplikt mot A, hade ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot denne. I andra hand gjorde A gällande att det förelåg ett avtalsliknande förhållande som medförde skadeståndsskyldighet. Som en tredje grund åberopade A att den representant för B som hade ansökt om täkttillstånd hade gjort sig skyldig till oredligt förfarande och att B i egenskap av arbetsgivare var skadeståndskyldig. Det rörde sig således om två kontraktsrättsliga grunder och en utomobligatorisk grund (principalansvar för arbetstagarens brottsliga handlande).
    B yrkade att domstolen skulle avvisa käromålet, eftersom parterna hade avtalat att tvister skulle avgöras av skiljenämnd. Samtliga instanser fann att skiljeklausulen utgjorde rättegångshinder för kärandens talan i sin helhet.
    HD meddelade prövningstillstånd enbart i fråga om skiljeklausulen omfattade den utomobligatoriska grunden för käromålet. HD fann att så var fallet och motiveringen lyder i sin helhet:

 

”Skiljeklausulen kan läsas så att alla tvister som har anknytning till nyttjanderättsavtalet skall avgöras av skiljemän. Även om [käranden] påstått att ersättningsanspråket inte grundar sig på avtalet utan avser ett anspråk grun-

716 Daniel Waerme SvJT 2010 dat på vållande genom brott, har de faktiska omständigheter som åberopats direkt anknytning till nyttjanderättsavtalet. Med hänsyn härtill och då de två övriga grunderna enligt lagakraftvunnet beslut skall prövas av skiljemän bör även den tredje grunden anses omfattad av skiljeklausulen.”

 

I NJA 2008 s. 120 hade ett kommunalt hamnbolag slutit ett investeringsavtal med en färjeoperatör. Investeringsavtalet reglerade bl.a. hamnavgifter som färjeoperatören hade att erlägga. I avtalet fanns en skiljeklausul med följande lydelse: "Ev. tvist skall avgöras i Skiljedomstol enligt svensk lag." Käranden (färjeoperatören) yrkade — utan att åberopa investeringsavtalet — nedsättning och återbetalning av avgifter som erlagts enligt investeringsavtalet, bl.a. på grund av missbruk av dominerande ställning och brott mot den kommunala självkostnadsprincipen. Svaranden (hamnbolaget) invände mot domstolens behörighet med hänvisning till skiljeavtalet.
    HD ansåg att yrkandet hade så stark anknytning till investeringsavtalet att talan i den delen måste anses omfattad av skiljeklausulen. Motiveringen lyder:

 

”[Kärandens] talan i målet går ut på att beloppet av de sammanlagda hamnavgifter som [svaranden] tog ut under år 200l skall sättas ned. Till den del den yrkade nedsättningen avser avgifter som regleras i investeringsavtalet har yrkandet så stark anknytning till avtalet att talan i den delen måste anses vara omfattad av skiljeklausulen.”

 

Därefter klargjorde HD — med hänvisning till NJA 1982 s. 738 — att det faktum att käranden utformat sin talan så att investeringsavtalet inte åberopades som grund inte medförde att käranden mot svarandens bestridande kunde komma ifrån sitt åtagande om skiljeförfarande när det gällde en tvist som rörde avgifterna som reglerades i investeringsavtalet. Talan skulle därför, som hovrätten funnit, avvisas till den del den avsåg återbetalning av vad käranden betalat till följd av investeringsavtalet.

 

3. Anknytningsdoktrinens rättfärdigande
Rättsfallen innebär att skiljemännens kompetens utvidgas till att omfatta tvistefrågor med tillräcklig grad av anknytning till huvudavtalet. Alla dylika utvidgningar av skiljemännens kompetens måste — för det fall parterna inte samtycker — naturligen ske genom en tolkning av skiljeavtalet. Skiljeavtalet utgörs emellertid vanligen av en kortfattad och standardutformad skiljeklausul som inte medger några djupare eller mer långtgående resonemang kring den underliggande partsavsikten beträffande omfattningen av skiljemännens behörighet. Dessutom tycks uppfattningen i såväl svensk praxis som doktrin — vilken även överensstämmer med den utveckling som kan skönjas i House of Lords internationellt uppmärksammade avgörande i Fiona Trust &

SvJT 2010 Behörighetsproblematiken i tvister... 717 Holding Corp v. Privalov4 — vara att semantiska skillnader inte bör tillmätas någon avgörande betydelse.5 Fråga uppstår hur den av HD lanserade doktrinen kan rättfärdigas. Den skiljeklausul som HD hade att bedöma i NJA 2007 s. 475 löd: "Eventuella tvister avgörs enligt lag om skiljedom." HD konstaterade att ”[s]kiljeklausulen kan läsas så att alla tvister som har anknytning till [huvudavtalet] skall avgöras av skiljemän.” Domstolens tolkning (”läsning”) av skiljeklausulen ger åtminstone inte uttryck för någon restriktiv tolkning av den förhållandevis standardutformade klausulen. Den talar snarare för den härskande uppfattningen i doktrinen, nämligen att mindre vikt bör fästas vid semantiska skillnader och att parterna in dubio anses ha haft för avsikt att eventuella tvister med anledning av kontraktet ska avgöras av skiljemän.6 Några omständigheter som kunde ge HD ledning beträffande den gemensamma partsviljan tycks inte ha funnits i 2007 års fall. HD förefaller inte heller ha laborerat med några hypotetiska partsviljor. Om en sådan tolkningsoperation hade företagits verkar det konstigt att parterna hypotetiskt tänkt sig att en framtida tvist om skadestånd på grund av brottsligt agerande (vilket frågan gällde i NJA 2007 s. 475) skulle avgöras av skiljemän. Klausulens lydelse tycks inte heller ha lämnat någon närmare anvisning om parternas avsikter beträffande tvister med anknytning till huvudavtalet.
    HD tycks i stället ha bedrivit en avtalsutfyllning under avtalstolkningens täckmantel. Enligt Adlercreutz & Gorton föredrar domstolarna att — om än fiktivt — förankra ett avgörande i partsviljan framför att fälla avgörandet på grundval av allmänna rättsliga överväganden.7 Utfyllning — i motsats till tolkning — gäller tillämpningen av objektiva — inte nödvändigtvis av partsviljan täckta — normer, till skillnad från för avtalssituationen specifika normer grundande på föreliggande tolkningsdata.8 HD tycks i förevarande fall ha skapat och tillämpat en sådan utfyllande regel, vilken närmast grundats på rättsliga överväganden om den lämpligaste lösningen. Författarna påpekar i den senaste upplagan av Avtalsrätt II just att domstolarna i mindre grad än tidigare laborerar med en fingerad partsvilja. I stället hänvisar domstolarna till objektiva, allmänna rättsliga överväganden.9 I så måtto grundar sig, enligt min uppfattning, anknytningsdoktrinen närmast naturalia negotii, dvs. regler eller moment som hör naturligt sam-

 

4 [2007] UKHL 40, [2007] 4 All E.R. 951, [2008] Lloyd’s Rep. 254, som ändrade domen av Court of Appeal i [2007] EWCA Civ. 20, [2007] 1 All E.R. (Comm.) 891, [2007] 2 Lloyd’s Rep. 267. 5 Lindskog, Stefan, Skiljeförfarande. En kommentar på Internet, I:0-6.2.1; Heuman, Lars, Skiljemannarätt, Stockholm 1999, s. 74. 6 Lindskog, a.a. I:0-6.2.1; Cars, Torsten, Lagen om skiljeförfarande. En kommentar, Stockholm 2001 och Edlund, Lars & Söderlund, Christer, A valid agreement to Arbitrate?, Swedish International Arbitration, 1996, s. 8–12. 7 Adlercreutz, Axel och Gorton, Lars, Avtalsrätt II, Lund 2010, s. 21. 8 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 22. 9 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 21.

718 Daniel Waerme SvJT 2010 man med skiljeavtalet och som därför gäller även utan uttrycklig överenskommelse härom mellan parterna.10 Anknytningsdoktrinen skulle följaktligen rättfärdigas såsom grundad på en regel som hör naturligt samman med skiljeavtalet och som baseras på den allmänna rättsuppfattningen att parterna avsett att ett forum har att lösa tvister som uppkommer i anslutning till det kontraktsförhållande de ingått.11 Stöd i den gemensamma partsviljan skulle följaktligen inte fordras i det enskilda fallet; naturalia negotii gäller även utan uttrycklig överenskommelse härom mellan parterna.12 Vid utformningen av sådana utfyllande rättsprinciper eller rättsregler tas vanligen hänsyn till vad som genomsnittligt sett bäst främjar båda parters intressen vid den ifrågavarande avtalstypen. Vid utfyllningen kan också mer allmänna hänsyn — t.ex. behovet av att driva utvecklingen framåt på ett visst område — tillmätas betydelse. Bedömningen tillåter nämligen att de synpunkter som är de bästa ur allmänt hänseende tränger igenom, om inte parternas intressen klart och tydligt kräver en annan ordning.13 En sådan slutsats förefaller, enligt min mening, stämma väl överens med de överväganden som HD tycks ha gjort i NJA 2007 s. 475. Jag kan åtminstone inte se att det förelåg några speciella skäl eller tolkningsdata som föranledde en avtalstolkning eller utfyllning av mer individuell natur (skiljeklausulen var t.ex. av synnerligen enkel karaktär), utan HD tycks snarare ha tillskapat en utfyllande regel som är allmänt knuten till skiljeavtalet.14 I NJA 1974 s. 526 tillämpade HD en liknande lösning för att uppnå ett lämpligt resultat. I rättsfallet förklarade HD att syftet med ett handpenningsavtal knappast kunde uppnås, om inte avtalet också medförde förverkande av handpenningen i det fall då det med handpenningavtalet åsyftade avtalet inte skulle komma till stånd. HD uttalade att parterna fick antagas ha ”utgått från” och att det fick ”anses underförstått mellan parterna” att förverkande skulle kunna bli följden om avtalet inte fullföljdes. Adlercreutz & Gorton uttalar att det ”realistiskt sett är fråga om en utfyllande till handpenningsavtalet i allmänhet knuten regel (ett naturale negotii), som inte motsagts av några särskilda tolkningsdata.”15

 

10 Jämför Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 23. Även Heuman förespråkar att anknytningsdoktrinen närmast är att uppfatta som en avtalsutfyllande regel av dispositiv natur, se Heuman, JT 2009—10, s. 337. 11 En liknande uppfattning återfinns hos Ramberg, Jan, The Arbitration Agreement, Stockholm Arbitration Report 1999:1, s. 23–32, med avseende på frågan om skiljeklausul i huvudavtalet omfattar tvister angående underliggande avtal (dvs. skiljeavtalets omfattning beträffande inomobligatoriska grunder hänförliga till andra avtal). 12 Jämför Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 23. 13 Ussing, Henry, Aftaler paa formurettens omraade, Köpenhamn 1962, s. 437. 14 Jämför Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 22 och s. 64 (kommentaren till NJA 1974 s. 526) och Lehrberg, Bert, Avtalstolkning, Uppsala 2009, s. 213 ff. 15 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 64.

SvJT 2010 Behörighetsproblematiken i tvister... 719 Det är härvid värt att påpeka att tillskapandet av en sådan utfyllande regel inte grundar sig på hypotetiska partsviljor beträffande tvister av olika slag, utan snarare utgår från att den lämpligaste lösningen för rationella affärsparter är att ett forum ska avgöra tvister som uppstår till följd av deras kontraktsförhållande.
    Innehållet i denna skiljemannarättsliga doktrin om naturalia negotii bör i enlighet med NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120 vara följande. Skiljeklausulen omfattar som utgångspunkt alla tvister som har tillräckligt hög grad av anknytning med huvudavtalet, om inte annat klart måste anses vara avsett till följd av skiljeklausulens ordalydelse eller andra tolkningsdata. Det bakomliggande skälet är att parterna som utgångspunkt får anses ha avsett att samtliga tvister som kan komma att uppstå till följd av huvudavtalet ska lösas av ett och samma forum, nämligen skiljenämnd. Det är härvid av vikt att skilja innehållet i den utfyllande regeln från de bakomliggande skäl som den vilar på. Av NJA 2008 s. 120 framgår nämligen att anknytningsdoktrinen kan tilllämpas även i fall då den inte leder till en sammanhållen prövning.16 I NJA 2007 s. 475 blev frågan om den utomobligatoriska grunden skulle omfattas av skiljeavtalet beroende av att det i samma tvist åberopades kontraktsrättsliga grunder som skulle prövas av skiljemän enligt lagakraftvunnet beslut. Anknytningen utgjorde inte ensamt tillräckligt skäl för att låta skiljeavtalet omfatta den utomobligatoriska grunden; det krävdes där jämte att de två andra grunderna enligt lagakraftvunnet beslut skulle prövas av skiljemän.I NJA 2008 s. 120 ansåg HD däremot att anknytningen ensamt utgjorde skäl för att låta skiljeavtalet omfatta den utomobligatoriska grunden. Trots att en sammanhållen prövning inte uppnåddes ansågs skiljemännen behöriga att pröva den utomobligatoriska grunden.
    2008 års fall talar enligt min mening närmast i riktning mot att anknytningsdoktrinen kan tillämpas som en utfyllande regel trots att en sammanhållen prövning inte uppnås. Härvid krävs enligt prejudikatet att stark anknytning föreligger mellan yrkandet och huvudavtalet. Min bedömning är att HD tycks ha gjort en mer skönsmässig bedömning och ansett att andra skäl än intresset av sammanhållen prövning talat för att utsträcka skiljeavtalets omfattning i 2008 års fall. Möjligen har intressen av en mer allmän karaktär — såsom att parterna i allmänhet har ett intresse av att frågor som nära sammanhänger med huvudavtalet löses av en och samma instans — tillåtits bli styrande. HD skulle i sådant fall ha utgått från att den lämpligaste lösningen för rationella affärsparter är att ett forum ska avgöra tvister som uppstår till följd av deras kontraktsförhållande. Värt att påpeka är också att skiljenämnden kan ha att pröva frågor som otvivelaktigt omfattas av skiljeavtalet, t.ex. brott mot huvudavtalet, utan att domstolen känner till att så är fallet. Möjligen kan HD ha ansett att skiljemän, som i övrigt är behöriga att pröva

 

16 Se härom Heuman, JT 2009–10, s. 358 ff.

720 Daniel Waerme SvJT 2010 frågor om huvudavtalet, är bäst lämpade att pröva därmed sammanhängande frågor.
    Emellanåt förekommer åsikten att utvecklingen bör gå i riktning mot att stärka skiljeförfarandets ställning, t.ex. sträva efter att stärka skiljenämndens behörighet genom att tolka skiljeavtalet extensivt.17 Lindskog har riktat stark kritik mot en sådan inställning och menar att han har svårt att se skälen för en sådan utveckling. Han anser att rättsordningen i stället bör värna om att den som inte har underkastat sig ett skiljeförfarande inte heller ska behöva bli indragen i ett sådant.18 Som ett inlägg i denna debatt anser jag att NJA 2007 s. 475 ger ett tydligt stöd för att tolka skiljeavtalet på så vis, att det olämpliga i att en delning av tvisten sker, är en utslagsgivande omständighet vid bedömningen av vilka tvistefrågor skiljeavtalet omfattar. Om en utomobligatorisk grund har direkt anknytning till huvudavtalet och det finns övriga grunder som ska prövas av skiljenämnd, kan skiljeavtalet utfyllas (med anknytningsdoktrinen) så att det omfattar även den utomobligatoriska grunden. I enlighet med NJA 2008 s. 120 är en sådan utfyllning möjlig när stark anknytning föreligger, trots att en sammanhållen prövning inför skiljenämnden inte uppnås. I slutändan handlar det trots allt om att förena de mer praktiskt lämpliga lösningarna med den mer ortodoxa inställningen om att en part som inte ingått ett skiljeavtal inte kan anses skiljebunden. Viss försiktighet är naturligtvis påkallad, allra helst mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i förarbetena till LSF. Skälet till att LSF inte försågs med en sammanläggningsbestämmelse var nämligen bl.a. att det ansågs för långtgående att tvinga in en icke skiljebunden part i ett skiljeförfarande under rättfärdigandet av de praktiska fördelarna.19 4. Anknytningsdoktrinen och kravet på att rättsförhållandet ska vara preciserat
En intressant fråga är naturligtvis hur anknytningsdoktrinen förhåller sig till LSF:s krav på att skiljeavtalet ska avse ett rättsförhållande som är angivet i avtalet (1 § 1 st. andra meningen LSF). Det rättsförhållande som primärt pekades ut i NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120 var naturligtvis det avtalsförhållande som kom till uttryck i huvudavtalet. Även om skiljeavtalet kan tolkas så att det omfattar andra omständigheter än sådana som direkt följer av huvudavtalet, uppstår frågan om parterna kan sägas ha preciserat de utomkontraktuella rättsförhållanden som grunderna vilade på i 2007 och 2008 års fall.

 

17 Se t.ex. Heuman, Skiljemannarätt, s. 42; Kadelburger, John, Final Award and Additional Arbitral Award rendered in 1998 in case 17/1997, i Stockholm Arbitration Report 2000:2, s. 19 f. och Runesson, Eric M, Licensavtalet, skiljeavtalet och immaterialrätten, JT 2002–03, s. 683. 18 Lindskog, a.a. 0:0-2.2.7. 19 Se SOU 1994:81, s. 100 och Prop. 1998/99:35, s. 71 f.

SvJT 2010 Behörighetsproblematiken i tvister... 721 HD uttalar sig inte om precisionskravet i vare sig 2007 eller 2008 års fall. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen, att HD accepterat att skiljeklausuler med typiska skrivningar — t.ex. ”eventuella tvister avgörs av skiljemän” — uppfyller precisionskravet även beträffande rättsförhållanden som inte är direkt utpekade, men som har tillräcklig anknytning till det preciserade rättsförhållandet. Mot bakgrund av 2007 och 2008 års fall synes ordningen vara att ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtalets objektiva omfattning också ska anses identifierat i den mening som avses i 1 § 1 st. andra meningen LSF. Linskog påpekar också att bedömningen av skiljeavtalets objektiva omfattning sammanfaller med bedömningen av om ett rättsförhållande är preciserat i skiljeavtalet.20 Min bedömning är följaktligen att anknytningsdoktrinen (om än indirekt) medför att precisionskravet är av underordnad betydelse. Om skiljeavtalets objektiva omfattning med stöd av anknytningsdoktrinen konstaterats innefatta en viss grund, tycks följa att det rättsförhållande som grunden härrör från även anses preciserat genom skiljeklausulen i huvudavtalet.

 

5. Avslutning
5.1 Överensstämmelse med internationell utveckling21
HD:s tillskapande av anknytningsdoktrinen har onekligen inneburit att Sverige närmat sig den internationella utvecklingen (möjligen med undantag för den danska utvecklingen).22 Skiljeklausulen utsträcks till att omfatta utomobligatoriska grunder för att minimera riskerna och problemen med blandad kompetens och parallella processer. Någon särskilt stark presumtion vid internationella förhållanden — liknande den som tycks råda i USA — råder emellertid inte i dagsläget.23 I NJA 2007 s. 475 rörde det sig om svenska parter. Behovet av internationell samstämmighet på skiljemannarättens område används emellanåt som ett argument för att rättfärdiga ett stärkande av skiljeförfarandets ställning. Det är svårt — rent av omöjligt — att veta om HD ansett att behovet eller önskemålet om interna-

 

20 Lindskog, a.a. I:0-6.2.2. 21 Se mitt examensarbete, Behörighetsproblematiken i tvister som endast delvis omfattas av skiljeavtal — särskilt om utvecklingen av anknytningsdoktrinen i NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120, http://web2.jur.lu.se/Internet/Biblioteket/ Examensarbeten.nsf/EssayByDate?Open&ShowCategory=2010, som redogör för den internationella utvecklingen. 22 Se t.ex. Juul, Jakob, Thommesen, Peter Fauerholdt, Voldgiftsret, Köpenhamn, 2008, s. 114 f. och UfR 2001 s. 2392 V, där Landsretten menade att det var av väsentlig betydelse att saken blev avgjort i ett forum, att processtekniska skäl och ekonomiska hänsyn talade i samma riktning och att en samlad bedömning skulle ske i domstol. Skiljeavtalet bedömdes därför ha upphört (”hævts”). Jämför dock Ørgaard, Anders, Voldgiftsaftalen, Köpenhamn 2006, s. 50 f. som tycks dra mindre långtgående slutsatser av rättsfallet än Juul & Thommesen. 23 Se t.ex. Sherk v. Alberto-Culver Co, 417 U.S. 506 (1974), Mitsubishi Motors Corp v. Soler Chrysler-Plymouth, Inc, 473 U.S. 614 (1985) och the Supreme Court’s avgörande i AT & T Technologies Inc v.Communications Workers of America, 475 US 643 (1986), 650.

722 Daniel Waerme SvJT 2010 tionell samstämmighet varit av avgörande betydelse för tillskapandet av anknytningsdoktrinen. Klart är dock att det redan i förarbetena till LSF påtalades att ”[d]et måste anses angeläget att sörja för att de avtalsslutande parternas förväntningar på den svenska skiljemannarättsliga lagstiftningens innehåll och effektivitet infrias.”24 Sverige valde visserligen att inte låta den s.k. Modellagen25 ligga till grund för LSF, vare sig dispositions- eller innehållsmässigt. Det konstaterades likväl att det ”givetvis [också är] av svenskt intresse att regleringen av skiljeförfarande i olika länder följer enhetliga riktlinjer.”26 Uttalandena avser visserligen lagregleringen, men speglar trots allt den svenska lagstiftarens önskemål och intresse av en enhetlighet och harmonisering på området.
    Min bedömning är att Sverige — genom tillskapandet av anknytningsdoktrinen — reducerat den diskrepans som tidigare funnits beträffande skiljeavtalets omfattning och synen på blandad kompetens. Utländska parter behöver inte längre överraskas av att skiljeavtalets omfattning enligt svensk rätt bedöms snävt eller strikt, och att möjligheterna till sammanläggning av olika tvistefrågor för en sammanhållen prövning i princip är obefintliga. Det svenska ombudet behöver med andra ord inte sätta det ortodoxa avgörandet i NJA 1982 s. 738 i händerna på det utländska ombudet och förklara att talan först måste väckas i allmän domstol, vilken sedan har att vilandeförklara målet i väntan på att skiljeförfarande påkallats och svarandens invändning [sic!] däri prövats. Utvecklingen av anknytningsdoktrinen stämmer vidare väl överens med synen på skiljeförfarandet som en pragmatisk, flexibel och smidig tvistelösningsform. Att skiljeförfaranden ska vara präglade av praktiska hänsyn och således vara flexibelt och smidigt i förhållande till domstolsförfarandet kräver nämligen visst mått av koherens och enighet mellan olika rättsordningar. Ju större enigheten är kring grundläggande frågor — exempelvis skiljeavtalets objektiva omfattning och synen på blandad kompetens — desto smidigare kan skiljeförfaranden med internationella inslag handläggas.27 Heuman gör ett viktigt påpekande i anslutning till den ifrågavarande synpunkten. Om svenska domstolar anser sig ha en utsträckt behörighet att pröva tvister anhängiggjorda av svenska parter, trots att motparten påkallat skiljeförfarande i ett annat land, kan den svenska rättstillämpningen komma att ses som extremt nationalistisk och diskriminerande mot utländska rättssubjekt.28

 

24 Prop. 1998/99:35, s. 45. 25 UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration. 26 Prop. 1998/99:35, s. 46 f. 27 Se t.ex. Vicuna, Orrego Francisco, Lis pendens arbitralis, in Parallel State and Arbitral Procedures in International Arbitration (editors Bernardo Cremedes, Julian D.M. Lew), Paris 2005, s. 216. 28 Heuman, Lars, Arbitration Law of Sweden, Huntington 2003, s. 53 f.

SvJT 2010 Behörighetsproblematiken i tvister... 723 5.2 Rättfärdigande och rättssäkerhet kontra pragmatism
Något överdrivet och ironiskt kan möjligen polemiken kring skiljeavtalets objektiva omfattning och synen på blandad kompetens belysas och karikeras med Puritanen29 och Pragmatikern. Puritanen menar att det skulle föra alldeles för långt att tvinga in en part i ett skiljeförfarande och att denna aspekt bör tillmätas avgörande betydelse. Skiljeförfarandet är en frivilligt vald tvistelösningsform och utan tydligt stöd i skiljeavtalet saknas rättsgrund för att tvinga in en part som inte kan betraktas som skiljebunden — hur praktiskt ett sådant tvång än kan vara. Ståndpunkten kan sägas bottna i en rättssäkerhetstanke; utan att part tydligt avsagt sig rätten till domstolsprövning kan denna rätt inte beskäras honom. Än mindre kan han tvingas in i en alternativ tvistelösningsform som gör avkall på de grundläggande rättsäkerhetsgarantier som han är berättigad till genom domstolsförfarandet.30 Skiljeavtalet ska följaktligen inte heller ges en vidare omfattning än vad partsavsikten tydligt ger stöd för.
    Pragmatikern menar att dessa farhågor — åtminstone beträffande merparten av skiljeförfarandets aktörer — är överdrivna. I stället bör de praktiska fördelarna av sammanläggning och vid omfattning vara avgörande. Hur parterna väljer att etikettera sina grunder och invändningar kan inte tillåtas bli utslagsgivande. Ett sådant synsätt skulle innebära att parterna genom omformuleringar av kontraktsrättsliga grunder till utomobligatoriska (och vice versa) tilläts forumshoppa.31 Dessutom riskerar en strikt tillämpning av huvudregeln om uppdelning mellan forumen, utan dynamiska undantag för situationer likt den i NJA 2007 s. 475, att underminera flera av skiljeförfarandets fördelar. Turordningsproblem och parallella processer är inte bara svåra för domstolar och skiljenämnder att hantera på ett praktiskt vis, utan innebär också att skiljeförfarandet berövas sin snabbhet och smidighet. Detta innebär naturligtvis även ökade obstruktionsmöjligheter. Pragmatikern ser även besvärat på hur skiljeförfarandets konfidentiella natur urholkas. Prövning i domstol innebär att såväl tvistens förekomst som den känsliga informationen riskerar att komma till allmänhetens kännedom. Utöver dessa nackdelar menar pragmatikern att olika nära sammanhängande tvistefrågor, som knyter an till

 

29 Jag är medveten om att begreppet är värdeladdat. Vad som åsyftas är väl snarast en rättrogen uppfattning där rättfärdigande och rättsäkerhet premieras. Jag valde att använda begreppet ”puritan” efter att Stefan Lindskog (i ett mail) uttalat att många nog uppfattar honom som en puritan. Tanken med begreppsparet är därför att spetsa till åsikterna och karaktärerna är, som framgår, närmast att uppfatta som karikatyrer. 30 För ett smakprov, se: Lindblom, Per Henrik, ADR — opium för rättsväsendet, SvJT 2006, s. 101 ff. och Westberg, Peter, Från statlig till privat rättskipning — reflexioner över frågan om avsägelse av rätten till domstolsprövning, Festskrift till Hans Ragnemalm, Lund 2005, s. 363 ff. 31 Se Se t.ex. Kreindler, Richard H, Arbitral forum shopping. In Parallel State and Arbitral Procedures in International Arbitration, in Parallel State and Arbitral Procedures in International Arbitration (editors Bernardo Cremedes, Julian D.M. Lew), Paris 2005, s. 153 ff.

724 Daniel Waerme SvJT 2010 ett avtal, bör bedömas i en enhetlig ordning — antingen av skiljemän eller av domstol.
    Vilka bärande skäl HD haft vid tillskapandet av anknytningsdoktrinen framgår inte av NJA 2007 s. 475. Klart är dock att HD tillmätt de praktiska aspekterna avgörande betydelse — vilket tydligt framgår av det andra momentet i anknytningsdoktrinen (”och då de två övriga grunderna enligt lagakraftvunnet beslut skall prövas av skiljemän”) — och i viss mån övergivit den puritanska, strikta rättstillämpningen från NJA 1982 s. 738.
    Min uppfattning är att de argument som går ut på att anknytningsdoktrinen inte kan rättfärdigas inte väger lika tungt i en situation då doktrinens två moment är uppfyllda. Om (i) den utomobligatoriska grunden har direkt anknytning till huvudavtalet och (ii) det åberopas grunder som direkt stödjer sig på huvudavtalet — tvingas ingen part in i skiljeförfarandet. Han befinner sig redan där beträffande de andra åberopade grunderna. Visserligen kan invändas att han inte är intresserad av att processa den utomobligatoriska grunden i det dyra skiljeförfarandet, eller att han inte är intresserad av att bli beskuren sin rättssäkerhetsgaranti. När de inomobligatoriska grunderna obönhörligen ska prövas i skiljeförfarande framstår emellertid dessa invändningar snarare som obstruerande efterhandskonstruktioner. Det är nämligen svårt att se några bärande eller övertygande skäl för att den part som hävdar att han inte är skiljebunden, vid ingåendet av skiljeavtalet skulle ha varit beredd att process inomobligatoriska tvister i skiljenämnd, men inte utomobligatoriska. Visserligen kan invändas att parten tycker sig kunna förutse vilka avtalstvister som kan uppstå, men däremot inte anser sig kunna överblicka vilka utomobligatoriska tvister som kan komma att kopplas till avtalet. Jag har dock svårt att se att förutsebarheten urholkas i allt för hög utsträckning om gränsen, på ett distinkt vis, dras vid utomobligatoriska grunder som har tillräckligt hög grad av anknytning till huvudavtalet. På så vis behöver parten enbart utstå en prövning i skiljeförfarande av sådana utomobligatoriska grunder, vars inomobligatoriska motsvarigheter han ändå har ansett sig kunnat förutse.
    I situationer då tillämpningen av anknytningsdoktrinen inte leder till en sammanhållen prövning — dvs. som i NJA 2008 s. 120 — faller i princip det processekonomiska argumentet. Inte heller undviks de turordningsproblem som uppstår till följd av de parallella processerna. Bland de fördelar som Pragmatikern främst anför märks emellertid fortfarande fördelen med att olika nära sammanhängande tvistefrågor, som knyter an till ett avtal, bör bedömas i en enhetlig ordning. Frågor som anknyter till huvudavtalet och frågor som direkt omfattas av huvudavtalet kommer följaktligen att prövas av samma instans. Puritanens främsta argument är att en utsträckning av skiljeavtalet inte kan rättfärdigas, vilket kan sägas bottna i en rättssäkerhetstanke; utan att part tydligt avsagt sig rätten till domstolsprövning kan denna

SvJT 2010 Behörighetsproblematiken i tvister... 725 rätt inte beskäras honom. Rättssäkerhetsaspekten kan emellertid också anföras till stöd för den motsatta ståndpunkten. Om en puritansk tolkning av skiljeklausulen medför att tvisten ska prövas av olika fora uppstår nämligen två nackdelar som båda kan sägas bottna i bristande rättssäkerhet. För det första medför uppdelningen risk för att parterna — som ett resultat av vilandeförklaring — tvingas vänta på handläggning av skiljeförfarandet, möjligen även handläggning av klandertalan, innan domstolshandläggningen kan påbörjas beträffande de andra frågorna (eller tvärtom). I ljuset av att affärstvister inte ges någon högre prioritet i de allmänna domstolarna, framstår tidsaspekten kanske som det allra största hindret mot att kommersiella parter får access to justice. För det andra ökar risken för rättsförluster, osamstämmiga avgöranden och res judicata-problem när olika grunder hänförliga till samma sakomständigheter prövas av olika tvistelösningsorgan.32 Så länge anknytningsmomentet inte utsträcks för långt utan stannar vid frågor som har tillräckligt hög grad av anknytning till huvudavtalet, ser jag inga problem med precisionskravet heller. Syftet med kravet på precisering av rättsförhållandet är att parterna ska kunna överblicka verkningarna av ett ingånget skiljeavtal och veta vilka typer av tvister avtalet avser. Några större problem för parterna att överblicka rättsverkningarna av skiljeavtalet tycks därför inte föreligga så länge tillräckligt hög grad av anknytningen föreligger. Om anknytningsdoktrinen känns besvärande vore det, precis som House of Lords påpekade i Fiona Trust, enkelt för kommersiella parter att exkludera vissa tvister — exempelvis anspråk baserade på utomobligatoriska grunder.

 

 

32 Se t.ex. Vicuna, a.a. s. 207 ff.