Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2011 meddelat bl.a. följande domar:1

1. Wizerkaniuk mot Polen (dom 5.7.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Wizerkaniuk var chefredaktör för en lokal tidning. Sedan två av tidningens journalister intervjuat en ledamot av parlamentet och berett honom tillfälle att i förväg läsa den artikel som de skrivit efter intervjun, förklarade parlamentsledamoten att han inte ville godkänna att artikeln publicerades. Trots detta intogs i tidningen delar av intervjun ordagrant återgivna från en bandinspelning. Wizerkaniuk åtalades därefter för att han publicerat en intervju utan den intervjuades samtycke och dömdes till böter för att ha kränkt parlamentsledamotens rätt till skydd för sin person.
    Europadomstolen konstaterade att intervjun gällde parlamentsledamotens politiska och yrkesmässiga verksamhet och därför angick frågor av allmänt intresse. Den sanktion som ådömts Wizerkaniuk hade grundats uteslutande på att parlamentsledamoten vägrat sitt samtycke till publicering och inte på att artikeln felaktigt återgav vad han sagt. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att bestraffningen hade stått i strid med artikel 10 i konventionen.

 

2. Avram m.fl. mot Moldavien (dom 5.7.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var fem kvinnor, av vilka tre var journalister. I ett tvprogram, som handlat om korruption inom journalistiken, förekom en videoupptagning av de fem kvinnorna i komprometterande scener i en bastu tillsammans med fem män, av vilka fyra var poliser. Klagandena uppgav att inspelningen hade gjorts utan deras vetskap av poliserna för att tjäna som påtryckningsmedel mot dem och förhindra att de publicerade en artikel om missförhållanden inom polisväsendet. Den moldaviska högsta domstolen fann att utsändningen i denna del

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2011, den senaste i SvJT 2011 s. 669 ff. De fullständiga texterna till de domar som i korthet refereras här kan sökas på Europadomstolens hemsida http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade benämningar används i översikten: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1051 kränkte klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen och förpliktade tv-bolaget att betala vissa mindre belopp (motsvarande 200–300 euro) i skadestånd till klagandena.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena utsatts för ett allvarligt ingrepp i deras rätt till respekt för privatlivet och att frågan var om de genom den moldaviska domstolens dom hade fått gottgörelse som var proportionerlig i förhållande till den skada de lidit. De låga belopp som utdömts kunde enligt Europadomstolens uppfattning inte anses utgöra tillräcklig kompensation. Slutsatsen blev därför att klagandena fortfarande kunde göra gällande att de var offer för brott mot artikel 8 i konventionen och att deras rätt enligt denna artikel hade kränkts.

 

3. Serkov mot Ukraina (dom 7.7.2011)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Som enskild företagare importerade Serkov varor till Ukraina. Han ålades att betala mervärdesskatt på dessa varor genom beslut som han överklagade till de ukrainska domstolarna. Han hävdade att han enligt ett dekret om förenklad enhetsbeskattning hade rätt till befrielse från mervärdesskatt även vid import. Den domstol som slutligen avgjorde frågan fann emellertid att befrielse från mervärdesskatt inte omfattade import av varor.
    Europadomstolen fann att den ukrainska högsta domstolen hade meddelat motstridiga beslut i den aktuella tolkningsfrågan. I ett avgörande från den 15 januari 2003 hade domstolen funnit att en företagare som var berättigad till enhetsbeskattning inte var skyldig att betala mervärdesskatt på importerade varor, eftersom mervärdesskatten hade ersatts av enhetsskatten. I ett avgörande från den 23 december 2003 hade samma domstol däremot funnit att befrielse från mervärdesskatt gällde endast vid köp och inte vid import av varor.
    Det kunde enligt Europadomstolens mening inte uteslutas att Serkov i sin affärsverksamhet hade förlitat sig på avgörandet från den 15 januari 2003. Visserligen fanns det ibland goda skäl för en domstol att ändra sin lagtolkning, men den ukrainska högsta domstolen hade i detta fall inte angett några skäl för en ändrad rättstillämpning. Genom otydlighet och brist på förutsebarhet var kravet på laglighet enligt Europadomstolens mening inte uppfyllt i detta fall, vilket medförde att Serkovs rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

4. Bayatyan mot Armenien (dom 7.7.2011)
Fråga om samvetsfrihet och religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Domen grundade sig på en omprövning i stor kammare av en tidigare dom den 27 oktober 2009 (se SvJT 2010 s. 173 f.). Målet gällde en person tillhörande Jehovas vittnen som bestraffats för att han vägrat att fullgöra militärtjänst i Armenien, där det saknades möjlighet att

1052 Hans Danelius SvJT 2011 ersätta militärtjänst med civil tjänstgöring. Medan Europadomstolen i sin mindre sammansättning kom fram till att detta inte utgjorde ett brott mot artikel 9 i konventionen, nådde domstolen i sin större sammansättning motsatt resultat.
    Som skäl erinrade Europadomstolen om att nästan alla medlemsstater i Europarådet har infört civil tjänstgöring som ett alternativ till militärtjänst för samvetsvägrare. Detta medförde enligt Europadomstolens uppfattning att artikel 9, med ändring av tidigare rättspraxis, inte längre borde tolkas med ledning av artikel 4:3 b) i konventionen, där det anges att militärtjänst inte skall betraktas som tvångsarbete. I stället borde numera ett på genuina samvetsskäl grundat motstånd mot militärtjänst anses som en av artikel 9 skyddad övertygelse. Det fanns i det aktuella fallet ingen anledning att betvivla att Bayatyan hade en djupt känd övertygelse av sådant slag. Med hänsyn till att det stora flertalet medlemsstater har löst sådana samvetsproblem genom att tillhandahålla alternativ till militärtjänsten kunde tvånget att fullgöra militärtjänst inte heller ses som en i ett demokratiskt samhälle nödvändig inskränkning i samvets- och religionsfriheten. Europadomstolen fann således att Bayatyan hade utsatts för en kränkning av sin rätt enligt artikel 9 i konventionen.

 

5. Stummer mot Österrike (dom 7.7.2011)
Frågor om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) samt tvångsarbete (artikel 4 i konventionen)
Under avtjänande av ett mångårigt fängelsestraff arbetade Stummer under lång tid i fängelsets kök och bageri. Som fånge var han inte ansluten till det allmänna österrikiska pensionssystemet, och han fick därför inte tillgodoräkna sig arbetet i fängelset vid fastställandet av hans rätt till ålderspension.
    Europadomstolen konstaterade att det under den tid som var aktuell i målet, nämligen perioden från 1960-talet till 1990-talet, inte hade funnits någon enhetlig europeisk uppfattning om hur fängelsearbete skulle bedömas vid bestämmande av rätt till ålderspension. Först under senare år hade det skett en viss utveckling såtillvida som allt flera stater hade anslutit fångar till sina socialförsäkringar och framför allt till sina pensionssystem. Konventionsstaterna fick anses under den aktuella tiden ha åtnjutit en betydande frihet att reglera fångars rättigheter på detta område, och Stummer hade, även om han inte var ansluten till pensionssystemet, kunnat göra anspråk på en rad andra sociala rättigheter. Europadomstolen fann därför, med 10 röster mot 7, att Österrike inte hade gjort sig skyldigt till diskriminering av Stummer i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på dennes egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1053 Europadomstolen fann vidare, med 16 röster mot 1, att Stummers arbete i fängelset, trots att det inte hade medfört rätt till pension, föll under undantaget i artikel 4:3 a) i konventionen för arbete som utförs av frihetsberövade personer och att arbetsplikten därför inte stred mot förbudet mot tvångsarbete i artikel 4 i konventionen.

 

6. Al-Jedda mot Förenade kungariket (dom 7.7.2011)
Fråga om jurisdiktion (artikel 1 i konventionen) och rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen)
Al-Jedda, som kom från Irak, flyttade 1992 till Storbritannien och fick i juni 2000 brittiskt medborgarskap. I september 2004 begav han sig till Irak, där han arresterades av amerikanska soldater och överlämnades till ett fångläger tillhörande de brittiska trupperna i Irak. I detta fångläger var han berövad friheten i mer än tre år misstänkt för att ha medverkat till terrordåd.
    De brittiska styrkorna befann sig i Irak på begäran av den irakiska interimsregeringen och på grundval av FN:s säkerhetsråds beslut. Den primära frågan i målet var därför om Förenade kungariket var ansvarigt för frihetsberövandet eller om ansvaret åvilade FN.
    Europadomstolen konstaterade att USA och Förenade kungariket i maj 2003 hade övertagit ansvaret för säkerheten i Irak och att FN:s säkerhetsråd inte hade vare sig effektiv kontroll eller högsta myndighet över de trupper som ingick i den multinationella militära styrkan. FN var därför inte ansvarigt för frihetsberövandet av Al-Jedda, och denne hade varit internerad i ett fångläger som uteslutande kontrollerades av brittiska trupper. Följaktligen var Al-Jedda underkastad brittisk jurisdiktion vid tillämpning av artikel 1 i konventionen.
    Den brittiska regeringen hävdade att FN:s säkerhetsråds Resolution 1546 hade skapat en skyldighet för Förenade kungariket att använda sig av internering i Irak och att denna skyldighet enligt artikel 103 i FN-stadgan vägde tyngre än skyldigheterna enligt artikel 5 i konventionen. Europadomstolen fann det emellertid kunna presumeras att säkerhetsrådet inte avsett att förplikta stater att kränka grundläggande principer för skydd av mänskliga rättigheter och ansåg säkerhetsrådets resolutioner böra tolkas med ledning av denna presumtion. Varken Resolution 1546 eller något annat beslut av säkerhetsrådet kunde således tolkas så att Förenade kungariket var skyldigt att under obestämd tid och utan anklagelse beröva en person friheten på grund av att han ansågs utgöra en säkerhetsrisk. Så hade emellertid skett med Al-Jedda, och hans frihetsberövande stred därför enligt Europadomstolens uppfattning mot artikel 5:1 i konventionen.

 

1054 Hans Danelius SvJT 2011 7. Al-Skeini m.fl. mot Förenade kungariket (dom 7.7.2011)
Frågor om jurisdiktion (artikel 1 i konventionen) och rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Den 20 mars 2003 invaderade USA, Förenade kungariket och andra länder Irak i avsikt att störta den rådande regimen och ersätta den med annat styre. Den 1 maj 2003 förklarades striderna avslutade, och USA och Förenade kungariket blev ockupationsmakter i Irak. De upprättade en provisorisk myndighet som tills vidare skulle utöva regeringsfunktioner. En central uppgift var att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Ockupationsmakternas ansvar för säkerheten godkändes av FN:s säkerhetsråd genom Resolution 1483 av den 22 maj 2003. Ockupationen varade till den 28 juni 2004, då uppgiften att styra Irak överlämnades till den irakiska interimsregeringen.
    Under ockupationen hade Förenade kungariket ansvaret för en sydöstlig region i vilken provinsen Al-Basrah ingick. Målet gällde sex civila personer som dödats i denna provins under den tid då Förenade kungariket var ockupationsmakt. Tre av dem hade dödats eller sårats dödligt av brittiska soldater eller under omständigheter som kunde föranleda ansvar för den brittiska militären.
    Huvudfrågan var om konventionen var tillämplig på fall där irakiska civilpersoner dödats i Irak av brittiska soldater under perioden från maj till november 2003. Europadomstolen hade således att ta ställning till om de personer som dödats hade varit underkastade Förenade kungarikets jurisdiktion enligt artikel 1 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att en stat i allmänhet har jurisdiktion endast inom sitt territorium men att jurisdiktion utanför det egna territoriet undantagsvis kan föreligga när en stat utövar offentlig makt på en annan stats territorium. En sådan undantagssituation hade förelegat i detta fall, och eftersom personerna i fråga dödats eller sårats i samband med den brittiska militärens säkerhetsoperationer, föll händelserna under brittisk jurisdiktion. Detta medförde att de brittiska myndigheterna hade varit skyldiga enligt artikel 2 i konventionen att effektivt utreda de dödsfall som inträffat.
    Europadomstolen pekade på de praktiska svårigheterna för en ockupationsmakt att göra effektiva utredningar i en främmande och fientlig omgivning omedelbart efter en invasion och ett krig. Skyldigheten att utreda dödsfall och livshotande händelser måste därför tilllämpas realistiskt, men det förhållandet att Förenade kungariket var ockupationsmakt förutsatte att utredningar om brittiska soldaters handlande genomfördes av andra än de myndigheter som var underställda eller beroende av den militära ledningen. Europadomstolen fann att kravet på en oberoende utredning inte var uppfyllt i fråga om fem av de sex dödsfallen i detta mål och att Förenade kungariket i dessa fall hade kränkt rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.

 

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1055 8. Papapetrou m.fl. mot Grekland (dom 12.7.2011)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagandena i detta mål var anhöriga till den ortodoxe patriarken i Alexandria och hans medhjälpare, vilka hade omkommit i en helikopterolycka i samband med att patriarken skulle göra sitt första besök i munkklostren på berget Athos i Grekland. Frågan var om utredningen av olyckan hade varit effektiv och opartisk och motsvarat kraven i artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att en åklagare vid en militärdomstol omedelbart hade påbörjat en brottmålsutredning och att den grekiske försvarsministern hade tillsatt en undersökningskommission. En amerikansk militär delegation hade också rest till Grekland för att göra undersökningar och därefter avgett en rapport. Helikoptervraket hade tagits om hand, och eftersom helikoptern var amerikansk, hade delar av den skickats till USA för undersökning. Experter från olika områden hade medverkat i undersökningen, och det fanns anledning att tro att de alla hade strävat efter att skapa klarhet om orsakerna till olyckan. Anhöriga till de omkomna hade fått tillgång till undersökningsrapporterna och kunnat framföra synpunkter på resultaten. Europadomstolens slutsats blev att utredningarna hade uppfyllt kraven enligt artikel 2 i konventionen.

 

9. Ianoş mot Rumänien (dom 12.7.2011)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ianoş och fyra andra personer färdades i en bil men hejdades av polisen som släpade ut dem ur bilen, tvingade ner dem på marken och belade dem med handfängsel. Ianoş uppgav att en av poliserna också hade gett honom ett knytnävsslag i magen. Sedan det konstaterats att Ianoş och de andra fyra personerna inte, som polisen trott, var efterlysta för brott, frigavs de efter att först ha förts till en polisstation. Ianoş, som skadats allvarligt, måste genomgå en operation och få mjälten bortopererad. Den läkare som undersökte honom konstaterade att skadan hade varit livshotande och att han sannolikt hade utsatts för slag med ett hårt föremål. Efter brottsutredning väcktes åtal mot en av poliserna, och denne dömdes för att ha misshandlat Ianoş och att betala skadestånd. Domen vann laga kraft.
    Sedan en åklagare med användning av ett extraordinärt rättsmedel angripit den lagakraftvunna domen, undanröjdes denna, varefter en ny brottsutredning genomfördes. På grundval av denna utredning fann en domstol att den fällande domen hade grundats huvudsakligen på vad de som färdats i bilen hade uppgett och att polisernas version av händelsen inte hade tillräckligt beaktats. Med hänsyn härtill frikändes den åtalade polisen.
    Europadomstolen konstaterade att det, för att en lagakraftvunnen brottmålsdom i vilken skadestånd utdömts till en målsägande skall

1056 Hans Danelius SvJT 2011 upphävas, måste krävas att domstolen saknat jurisdiktion eller att det förelegat allvarliga rättegångsfel, att rättstillämpningen varit uppenbart felaktig eller att andra tungt vägande omständigheter visat att det förelegat en grundläggande brist i det tidigare förfarandet. Det var inte tillräckligt att brottsutredningen varit ofullständig eller ensidig. I det aktuella fallet fanns däremot inget annat skäl för att angripa den lagakraftvunna domen än att åklagaren inte delade uppfattningen att polisen hade misshandlat Ianoş. Europadomstolen konkluderade därför att rätten enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats. Europadomstolen fann det vidare inte visat att den allvarliga skada somIanoşåsamkats hade annat ursprung än den behandling han utsatts för av polisen i fråga. Med hänsyn härtill fick upphävandet av den lagakraftvunna domen mot polisen också anses ha stått i strid med artikel 3 i konventionen.

10. Šneersone och Kampanella mot Italien (dom 12.7.2011)
Fråga om rätt till privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Jeļizaveta Šneersone och hennes son Marko Kampanella var lettiska medborgare och bosatta i Lettland. Marko var född i Italien, där hans far var bosatt. Vid separation mellan Jeļizaveta och Markos far fick Jeļizaveta vårdnaden om Marko, men sedan hon begett sig med Marko till Lettland, ändrades vårdnadsbeslutet så att fadern av italiensk domstol tillerkändes vårdnaden om Marko. Han begärde då de italienska myndigheternas hjälp med att få Marko återförd till Italien. På grundval av Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn begärde de italienska myndigheterna de lettiska myndigheternas medverkan till att återföra Marko till Italien, men en lettisk domstol fann med stöd av psykologisk expertis att det inte skulle vara i Markos intresse att bli flyttad till Italien och att det tvärtom skulle påverka honom mycket negativt att separeras från sin mor. En italiensk ungdomsdomstol beslöt emellertid på faderns begäran och med stöd av Europeiska rådets förordning nr 2201/2003 (den s.k. Bryssel II-förordningen) att Marko skulle återföras till Italien.
    Europadomstolen erinrade om de principer som utvecklats i målet Neulinger och Shuruk mot Schweiz (se SvJT 2010 s. 1002 f.) med avseende på internationella bortföranden av barn och konstaterade att Markos bortförande till Lettland visserligen hade varit oförenligt med Haagkonventionen men att de italienska domstolarna i sina beslut hade försummat att behandla vissa väsentliga aspekter av den situation som uppkommit. Sålunda hade de inte gjort någon bedömning av risken för att Markos separation från sin mor skulle skapa neurotiska eller medicinska problem för honom, och de hade inte beaktat att Markos far visat föga intresse för kontakt med Marko under den tid han vistats i Italien. Inte heller hade de prövat om Marko skulle komma att leva i en god miljö i Italien och om Jeļizavetas kontakter med honom skulle kunna upprätthållas i tillräcklig utsträckning.

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1057 Europadomstolen fann att de italienska domstolarnas beslut på grund av dessa brister stred mot artikel 8 i konventionen.

 

11. Panyik mot Ungern (dom 12.7.2011)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Panyik, som var advokat, var part i ett fordringsmål som i andra instans handlades av en regiondomstol. Målet hade först tilldelats en viss avdelning med tre domare, men eftersom två av dessa domare, D och K, ansåg sig jäviga, överfördes målet till en annan avdelning. Ordförande på den avdelningen var V. Denne hade i tidigare mål med Panyik som part förklarat sig jävig på grund av sina nära yrkesmässiga kontakter med Panyik som var advokat inom domstolens jurisdiktionsområde. Under åberopande härav anförde Panyik jäv mot V, men hans invändningar avslogs av en annan avdelning i vilken D och K ingick.
    Eftersom V tidigare ansett sig jävig på grund av sina relationer med Panyik och dennes jävsinvändningar hade avslagits av D och K, som redan tidigare hade ansett sig jäviga i fordringsmålet, fann Europadomstolen att Panyik haft legitima skäl att ifrågasätta att hans mål handlagts av en opartisk domstol. Slutsatsen blev alltså att förfarandet inte hade uppfyllt kraven i artikel 6:1 i konventionen.

12. Majski mot Kroatien (nr 2) (dom 19.7.2011)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Majski sökte en tjänst som åklagare, men en annan sökande utnämndes till tjänsten. I beslutet fanns en fullföljdshänvisning enligt vilken talan mot beslutet fick föras hos förvaltningsdomstol inom en tid av 30 dagar. Majski överklagade beslutet i enlighet med fullföljdshänvisningen, men överklagandet avvisades av förvaltningsdomstolen på grund av att beslutet inte var en sådan förvaltningsakt som kunde överklagas. Däremot kunde Majski ha använt sig av ett annat rättsmedel benämnt ”begäran om skydd av en av författningen skyddad rättighet”.
    Europadomstolen prövade först om Majski kunde på rimliga grunder göra gällande en i kroatisk rätt skyddad rättighet och om det i så fall rörde sig om en civil rättighet enligt artikel 6:1 i konventionen. Europadomstolen fann att det enligt den kroatiska förvaltningsdomstolens praxis fanns en rätt för varje kandidat som uppfyllde vissa lagliga krav att delta på likställd fot med andra i ett förfarande om tillsättning av offentlig tjänst. Det innebar att Majski i det aktuella fallet kunde hänvisa till en rättighet som var erkänd i kroatisk rätt.
    Europadomstolen erinrade vidare om att förfaranden om rekrytering till offentliga befattningar och disciplinära förfaranden om avsked från sådana befattningar enligt domen i målet Vilho Eskelinen mot
Finland (se SvJT 2007 s. 636 f.) föll utanför ramen för artikel 6:1 endast om inhemsk lag uttryckligen uteslöt domstolsprövning. I det ak-

1058 Hans Danelius SvJT 2011 tuella fallet hade det emellertid enligt inhemsk rätt funnits en rätt till domstolsprövning för den som ansåg att hans eller hennes konstitutionella rättigheter hade kränkts, och Majski hade kunnat vända sig till förvaltningsdomstolen med en begäran om skydd för sin rätt att på lika villkor med andra få konkurrera om en offentlig tjänst. Den rättighet som han kunde göra gällande fick därmed också anses som en civil rättighet på vilken artikel 6:1 i konventionen var tillämplig.
    Europadomstolen fann emellertid att rätten att i ett sådant fall föra talan vid förvaltningsdomstolen om brott mot en konstitutionell rättighet inte framgick tydligt av lagen utan endast av ett två månader tidigare meddelat domstolsavgörande som Majski inte kunde förväntas ha känt till. Förvaltningsdomstolen borde under sådana omständigheter ha informerat Majski om detta i stället för att direkt avvisa hans överklagande. Slutsatsen blev att Majskis rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

13. Uj mot Ungern(dom 19.7.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Uj, som var journalist, klagade över att han dömts för förtal på grund av att han i en daglig tidning fällt nedsättande omdömen om ett ungerskt vin som producerades av ett statligt företag. Han hade i sin artikel särskilt skrivit att ”hundratusentals ungrare dricker denna skit med stolthet”. Den ungerska domstol som dömde honom konstaterade att det stod honom fritt att uttrycka sin åsikt om vinet i fråga men att det språk han använt var onödigt sårande och kränkte vinproducentens rätt till ett gott rykte.
    Europadomstolen fann att det bolag som producerade vinet hade rätt att försvara sig mot kränkande omdömen men att ett angrepp på ett kommersiellt företag var något annat än ett angrepp på en enskild individ vars värdighet och integritet kunde kränkas. Dessutom var Ujs uttalande ett värdeomdöme, och han hade med sitt uttalande bl.a. avsett att fästa uppmärksamheten vid nackdelarna med statligt ägande. Fastän hans språkbruk varit överdrivet och provocerande, hade artikeln berört en fråga av allmänt intresse som han haft anledning att behandla som journalist. Europadomstolen fann att domen mot honom för förtal under sådana omständigheter stred mot artikel 10 i konventionen.

 

14. Grimkovskaya mot Ukraina(dom 21.7.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Natalya Grimkovskaya bodde med sina föräldrar och sin son i ett bostadsområde. Hon hävdade att hennes bostad blivit obeboelig på grund av att myndigheterna byggt en motorväg utanför bostaden, som härigenom utsatts för ständiga vibrationer, buller och luftföroreningar till följd av den tunga trafiken.

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1059 Europadomstolen konstaterade att det inte utförts några mätningar av bullernivån och övriga olägenheter för Grimkovskayas familj. Inte heller hade någon oberoende expert bekräftat att de skador som uppkommit på hennes hus var en följd av den tunga trafiken eller att de sjukdomar som hennes föräldrar och son hade drabbats av orsakats eller förvärrats av verksamheten på motorvägen.
    Trots detta fann Europadomstolen att den samlade effekten av buller, vibrationer samt luft- och markföroreningar hade negativt påverkat hennes familjeliv. Myndigheterna hade inte gjort någon miljöutredning innan motorvägen anlagts och inte heller vidtagit tillräckliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna. Grimkovskaya hade inte haft någon reell möjlighet att i domstol angripa myndigheternas åtgärder. Europadomstolens slutsats blev att artikel 8 i konventionen av dessa skäl hade kränkts.

 

15. Sigma Radio Television Ltd mot Cypern(dom 21.7.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandebolaget Sigma Radio Television Ltd ägde tv-stationen “Sigma TV” och radiostationen “Radio Proto”. Mellan 2000 och 2002 granskade den cypriotiska radio- och tv-myndigheten ett stort antal utsändningar från dessa stationer delvis med anledning av klagomål och delvis på myndighetens eget initiativ. I ett antal fall befanns klagandebolaget ha kränkt en eller flera bestämmelser i radio- och tv-lagen och ålades att betala böter.
    Europadomstolen tog till behandling upp de böter som hade utdömts som reaktion på en serie underhållningsprogram. I dessa program hade gjorts uttalanden om att en viss stad var full av bordeller till vilka prostituerade hade importerats först från Grekland och senare från Ryssland. Om en annan stad hade uttalats att den var full av araber, som var svartare än choklad och som i allmänhet var mycket snobbiga. Europadomstolen konstaterade att ordalagen var diskriminerande och delvis rasistiska och betonade vikten av att bekämpa alla former av ras- och könsdiskriminering. Även om det var fråga om underhållningsprogram, ansåg Europadomstolen, som noterade att den inte fått detaljerad information om programmen i fråga, att det hade varit försvarligt att ingripa mot programserien. Eftersom bötesstraffet dessutom hade varit rimligt, blev Europadomstolens slutsats att yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen inte hade kränkts.

 

16. Heinisch mot Tyskland(dom 21.7.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Brigitte Heinisch arbetade som sjuksköterska på ett ålderdomshem där de boende var i behov av särskild omvårdnad. Hon var missnöjd med arbetsförhållandena och ansåg att de boende inte fick den vård de var berättigade till. Hon klagade över förhållandena på ålderdomshemmet och gjorde också en brottsanmälan i vilken hon påstod

1060 Hans Danelius SvJT 2011 att bolaget som drev ålderdomshemmet handlade bedrägligt mot de boende genom att inte ge dem den goda omvårdnad som utlovats i annonser och som de betalade för. Hon sjukskrev sig upprepade gånger och blev slutligen avskedad på grund av sin omfattande sjukfrånvaro. Hon överklagade avskedandet till domstol. Tillsammans med ett antal kolleger spred hon ett flygblad i vilket hon fördömde avskedandet och betecknade det som en politisk åtgärd som syftade till att lägga munkavle på de anställda. Det statsägda bolaget som svarade för verksamheten vid ålderdomshemmet fattade ett nytt beslut om att hon skulle avskedas, denna gång på grund av den roll hon spelat vid tillkomsten och spridningen av flygbladet i fråga.
    Europadomstolen konstaterade att de uppgifter som Brigitte Heinisch lämnat om brister på ålderdomshemmet var av allmänt intresse, särskilt som de boende kunde ha svårt att själva klaga över dessa förhållanden. Det fanns inget som visade att hon uppsåtligen lämnat osanna uppgifter eller att hon handlat i ond tro, och hon hade drabbats av en hård påföljd som skadat hennes fortsatta karriär och som dessutom kunde avhålla andra från att rapportera om missförhållanden inom vården. Åtgärderna mot henne var därför oproportionerliga, och slutsatsen blev att hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

17. Fabris mot Frankrike(dom 21.7.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Fabris föddes 1943 som utomäktenskaplig son till en gift kvinna som redan hade två barn födda i äktenskapet med hennes man. År 1970 skänkte Fabris mor och hennes man sin egendom som förskott på arv till sina två i äktenskapet födda barn. Mannen dog år 1981 och Fabris mor år 1994.
    År 1998 väckte Fabris talan mot sina två halvsyskon för att få 1970 års gåvotransaktion upphävd och för att själv få en andel av den bortgivna egendomen. Han åberopade som stöd för sina yrkanden en lag från 1972, som gav barn födda genom ena förälderns äktenskapsbrott en rätt till en andel i förälderns egendom motsvarande hälften av vad ett inom äktenskap fött barn hade rätt till. Sedan denna ordning underkänts av Europadomstolen i målet Mazurek mot Frankrike (se SvJT 2000 s. 367 f.), ändrades lagen i december 2001 så att barn födda genom en utomäktenskaplig förbindelse med en gift mor eller far skulle ha samma arvsrätt som barn födda inom äktenskap. De franska domstolarna ogillade Fabris talan på grund av att de lagändringar som genomförts 1972 och 2001 inte kunde tillämpas retroaktivt på redan fullbordade transaktioner.
    Europadomstolen konstaterade att det, när Fabris väckte sin talan 1998, hade förelegat en etablerad rättslig situation ända sedan 1970. Övergångsregler till de nya lagbestämmelserna hade haft det legitima

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1061 syftet att garantera rättssäkerheten med avseende på tidigare etablerade rättshållanden. Egendomen hade fördelats 1970, och situationen skilde sig i detta hänseende från den som förelåg i fallet Mazurek, där egendomen ännu inte hade fördelats. De franska domstolarna hade genom att tillämpa övergångsbestämmelserna till 1972 och 2001 års lagändringar skapat en rimlig balans mellan de rättigheter som långt tidigare förvärvats av de legitima arvingarna och Fabris pekuniära intressen. Europadomstolen konkluderade därför att Fabris inte hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

18. Georgel och Georgeta Stoicescu mot Rumänien (dom 26.7.2011)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Georgeta Stoicescu attackerades av sju herrelösa hundar utanför sin bostad i Bukarest. Hon slogs till marken och ådrog sig en skada i huvudet och en lårbensfraktur. Hon var därefter svårt handikappad. Under åberopande av att herrelösa hundar var ett stort problem i Bukarest begärde hon skadestånd från kommunen men utan framgång.
    Europadomstolen fann att de kommunala myndigheterna inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda befolkningen mot herrelösa hundar. Genom de risker detta medfört för Georgeta Stoicescu och genom myndigheternas vägran att ge henne ekonomisk gottgörelse för den skada hon lidit fann Europadomstolen att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts. Europadomstolen konstaterade vidare att Georgeta Stoicescu, för att få föra skadeståndstalan, hade varit tvungen att betala domstolsavgifter i relation till det yrkade beloppet, vilket medfört att hon av ekonomiska skäl till en början tvingats reducera sitt skadeståndsyrkande. Sedan hon medgetts befrielse från domstolsavgifterna, hade de belopp hon dessförinnan betalat inte återbetalats till henne, och hennes talan hade avvisats utan sakprövning på grund av att hon inte hade preciserat mot vilken kommunal myndighet hon riktade sitt krav på ersättning. Med hänsyn till dessa omständigheter hade hon inte heller åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

19. Juričić mot Kroatien (dom 26.7.2011)
Frågor om rätt till rättvis rättegång och muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Mirjan Juričić, som var domare i den kroatiska förvaltningsdomstolen, sökte en av tre ledigförklarade tjänster som domare i den kroatiska författningsdomstolen. Parlamentet utsåg emellertid tre andra sökande till tjänsterna. Hon överklagade beslutet och hävdade att en

1062 Hans Danelius SvJT 2011 av de personer som utnämnts, S.B., inte hade erforderliga kvalifikationer för tjänsten och att parlamentet därför hade brutit mot principerna om allas likhet inför lagen och om rätten till tillträde på lika villkor till offentlig tjänst. Förvaltningsdomstolen biföll överklagandet och upphävde parlamentets utnämning av S.B. Förvaltningsdomstolens beslut överklagades av S.B. till författningsdomstolen, som upphävde beslutet och förklarade att utnämningen av S.B. till domare stod fast.
    Mirjan Juričić hävdade i Europadomstolen att hon inte haft en rättvis rättegång därför att vissa utlåtanden som inhämtats av författningsdomstolen inte hade delgetts henne och det inte heller hållits en muntlig förhandling.
    Europadomstolen fann att Mirjan Juričić kunde på rimliga grunder göra gällande en rättighet enligt kroatisk rätt, nämligen rätten att på lika villkor få tillträde till offentlig tjänst. Eftersom parlamentets beslut om tillsättning av tjänst som domare enligt kroatisk rätt kunde överklagas till domstol, fick rättigheten i fråga också anses som en civil rättighet på vilken artikel 6:1 i konventionen var tillämplig.
    Europadomstolen konstaterade vidare att författningsdomstolen hade inhämtat yttranden från juridiska experter och från vissa institutioner men att dessa yttranden inte hade delgetts vare sig Mirjan Juričić eller S.B. Det var visserligen inte fråga om ett brott mot principen om parternas likställdhet i processen, men principen att förfarandet skulle vara kontradiktoriskt hade krävt att Mirjam Juričić fått tillfälle att kommentera yttrandena i fråga. Eftersom detta inte skett, förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    När det sedan gällde avsaknaden av muntlig förhandling konstaterade Europadomstolen att Mirjan Juričić inte hade begärt en sådan förhandling vid förvaltningsdomstolen och att hon därför fick anses i denna instans ha avstått från sin rätt till en förhandling. När det gällde författningsdomstolen uttalade Europadomstolen att Mirjan Juričić, efter att i första instans ha avstått från en förhandling, inte kunde kräva en sådan förhandling vid en högre domstol som hade att pröva samma rättsfrågor som den lägre instansen. Följaktligen stred det inte mot artikel 6:1 i konventionen att ingen muntlig förhandling hållits vid författningsdomstolen.

 

20. Ringier Axel Springer Slovakia, a.s. mot Slovakien (dom 26.7.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Tidningsförlaget Ringier Axel Springer Slovakia var successor till förlaget A. Målet gällde en incident i juni 1999, då en reporter hos A i en artikel uppgett att en framstående politiker och en hög polischef hade varit höggradigt berusade på en restaurang och där uppträtt olämpligt. A dömdes att betala ett högt skadestånd till polischefen för kränkning av dennes goda namn och rykte och att dessutom publi-

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1063 cera en rättelse och en ursäkt. Som motivering åberopade de slovakiska domstolarna att A inte hade visat att den information om incidenten som publicerats var sann.
    Europadomstolen konstaterade att de slovakiska domstolarna inte hade prövat om A:s reporter hade handlat i god tro och i överensstämmelse med journalistisk etik och inte heller om det hade förelegat ett så starkt allmänt intresse att detta bort tillmätas större vikt än den enskildes intresse av att skyddas mot obehaglig publicitet. Genom att inte ingå i prövning av dessa frågor hade de slovakiska domstolarna enligt Europadomstolens mening inte gett A ett tillräckligt skydd för yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.

 

21. Shaw mot Ungern(dom 26.7.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Shaw var irländsk medborgare men bosatt i Frankrike. Han skilde sig från sin ungerska hustru i juni 2005 och tillerkändes tillsammans med hustrun gemensam vårdnad om en dotter, född i oktober 2000. Dottern skulle bo hos modern, men Shaw skulle få träffa henne enligt ett fastställt schema.
    I december 2007 tog modern dottern med sig till Ungern, och i januari 2008 meddelade hon Shaw att hon hade skrivit in dottern i en ungersk skola och att hon inte avsåg att återvända med henne till Frankrike. I mars 2008 väckte Shaw talan vid ungersk domstol. Med åberopande av EU-förordningen om behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel II-förordningen) och Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn begärde han att dottern skulle återföras till Frankrike. Genom slutlig dom i september 2008 fick Shaw bifall till sin talan.
    Modern rättade sig emellertid inte efter domen och dömdes på grund härav i december 2008 till böter. Hon arresterades i juli 2009 men frigavs kort därefter och försvann då med dottern till okänd uppehållsort. De ungerska myndigheterna försökte spåra dem men utan framgång.
    Europadomstolen konstaterade att domstolsförfarandet i Ungern hade pågått i mer än sex veckor, vilket var maximitiden enligt Bryssel II-förordningen och att det inte angetts några exceptionella omständigheter som kunde ursäkta förfarandets längd. Redan på grund härav hade de ungerska myndigheterna brutit mot sin skyldighet att handla skyndsamt till barnets skydd. Det hade dessutom gått nästan elva månader från det att slutlig dom meddelats och modern försvunnit med barnet, och under den tiden hade myndigheterna inte vidtagit några effektiva åtgärder för att skapa förutsättningar för verkställighet av domen. Resultatet hade blivit att Shaw under en tid av tre och ett halvt år inte hade kunnat träffa sin dotter. Sammantaget in-

1064 Hans Danelius SvJT 2011 nebar detta att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade kränkts.

 

22. Orujov mot Azerbajdzjan(dom 26.7.2011)
Fråga om rätt till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Orujov registrerades som oberoende kandidat i parlamentsval som skulle hållas i november 2005. I oktober 2005 anmälde polisen till valkommissionen att Orujov i syfte att vinna röster hade privat finansierat vissa offentliga byggnadsarbeten inom sitt valdistrikt, vilket stred mot vallagen. Som bevisning åberopades ett antal till polisen adresserade handskrivna förklaringar i vilka invånare i valkretsen hade tackat Orujov för hans insatser.
    Med anledning härav begärde valkommissionen att domstol skulle ogiltigförklara Orujovs registrering som kandidat. Domstolen hörde två poliser och sex lokala invånare av vilka tre, som hade avgett förklaringar, meddelade att de inte visste vem som beslutat om byggnadsarbetena men att polisen hade uppmanat dem att skriva förklaringarna.
    Europadomstolen konstaterade att det enda beviset mot Orujov hade varit några korta skriftliga förklaringar av ett antal på måfå utvalda personer inom valkretsen och muntliga förklaringar av två polismän. Det var emellertid osannolikt att det inte fanns annan dokumentation i form av finansiella handlingar, byggnadskontrakt m.m. som visade hur byggnadsarbetena hade kommit till stånd. Dessutom var den knapphändiga bevisning som åberopats av tvivelaktigt värde, eftersom den tillkommit på initiativ av polisen. Valkommissionen hade också fattat sitt beslut utan att Orujov beretts tillfredsställande möjligheter att försvara sig. Europadomstolen fann därför att förfarandet inte hade uppfyllt de rättssäkerhetskrav som ingick i artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen och att Orujovs rätt enligt denna artikel hade blivit kränkt.

 

23. Huseyn m.fl. mot Azerbajdzjan (dom 26.7.2011)
Frågor om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Klagandena var fyra aktivister från den politiska oppositionen i Azerbajdzjan, vilka åtalats och dömts till fängelsestraff för sin medverkan i sammanstötningar mellan demonstranter och polis. De klagade bl.a. över att den domstol som dömt dem inte hade varit opartisk och att de inte åtnjutit sin rätt att presumeras vara oskyldiga till brott.
    Klagandena åberopade att en av de domare som dömt dem hade en son som arbetade på åklagarmyndigheten. Denne hade visserligen inte själv medverkat i den aktuella brottsutredningen men hade varit underställd den tjänsteman som haft ansvaret för denna utredning. En annan av domarna hade en bror som under en viss tid ingått i utredningsgruppen. Den inhemska domstolen avslog emellertid dessa invändningar och hänvisade till att den sistnämnde domarens bror

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1065 hade befattat sig med en större brottsutredning från vilken målet mot klagandena senare avskilts. Europadomstolen fann att förekomsten av nära familjeband mellan en domare och en medlem av åklagarens utredningsgrupp var tillräcklig för att skapa tvivel om domstolens opartiskhet. Det förhållandet att en domare hade en son som arbetade på åklagarmyndigheten, dock utan att vara inblandad i brottsutredningen, var inte i och för sig tillräckligt skäl att ifrågasätta domstolens opartiskhet men kunde tillsammans med situationen i övrigt förstärka tvivlen om opartiskheten. Domstolen uppfyllde således enligt Europadomstolens mening inte kraven på en opartisk domstol i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att ett antal myndigheter och statliga befattningshavare under förfarandet hade gjort uttalanden i pressen i vilka de politiska partier som klagandena tillhörde hållits ansvariga för de ”olagliga handlingarna”. Inrikesministeriet hade i ett uttalande nämnt en av klagandena vid namn, trots att det vid denna tidpunkt hade funnits anledning att undvika varje uttalande som kunde uppfattas som ett påstående att klagandena var skyldiga till brott. En polischef hade uttalat sig så att klagandena fick anses ha utpekats som skyldiga till brott. Europadomstolens konklusion blev att offentliga befattningshavare hade föregripit de inhemska domstolarnas prövning och kränkt klagandenas rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldiga till brott.

 

24. Palomo Sanchez m.fl. mot Spanien(dom 12.9.2011)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena var anställda hos ett bolag. Efter att ha fört flera domstolsförfaranden mot sin arbetsgivare bildade de en fackförening. I fackföreningens nyhetsmeddelande kommenterades en dom i ett av klagandenas mål i vilken bolaget hade ålagts att betala vissa lönebelopp till dem. På omslagsbladet till nyhetsmeddelandet fanns en karikatyr av två anställda som tillhandahöll sexuella tjänster åt personalchefen. I två artiklar angreps dessa två personer i vulgära ordalag för att de under rättegången hade avgett vittnesmål till bolagets förmån. Nyhetsbladet distribuerades till personalen och anslogs på fackföreningens anslagstavla i bolagets lokaler.
    Klagandena avskedades därefter på grund av allvarlig misskötsel bestående i att de hade grovt kränkt två anställda och personalchefen i nyhetsmeddelandet. Beslutet överklagades till domstol, som avslog överklagandet med motiveringen att ett anställningsavtal medför särskilda skyldigheter att handla i god tro och att det måste skapas en balans mellan de kontraktgrundade skyldigheterna och den anställdes yttrandefrihet. I det aktuella fallet hade karikatyren och artiklarna varit kränkande för berörda personer.
    Europadomstolen fann inte skäl att kritisera den spanska domstolens avvägning av de motstående intressena. Det fanns en skillnad

1066 Hans Danelius SvJT 2011 mellan kritik och förolämpning, och i det aktuella fallet hade klagandena överskridit gränsen för vad som kunde anses som acceptabel kritik i anställningsförhållanden. När det gällde frågan om avskedandena hade varit en proportionerlig påföljd konstaterade Europadomstolen att karikatyren och artiklarna hade publicerats i fackföreningens nyhetsblad i samband med en tvist mellan klagandena och bolaget. Emellertid hade anklagelserna inte riktats direkt mot bolaget utan gällt två anställda och bolagets personalchef, och nyhetsbladet hade gjorts allmänt tillgängligt inom bolagets lokaler. Europadomstolen fann att avskedandena under sådana omständigheter inte hade varit uppenbart oproportionerliga. Slutsatsen, som antogs med 12 röster mot 5, blev att klagandenas genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet, även med beaktande av den i detta fall relevanta föreningsfriheten enligt artikel 11 i konventionen, inte hade kränkts.

25. Živić mot Serbien (dom 13.9.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) Živić var en serbisk polis med tjänstgöringen förlagd till Kosovo. Enligt ett serbiskt regeringsbeslut skulle tjänstemän som bodde och arbetade i Kosovo vara berättigade till dubbel lön. I verkligheten fick emellertid Živić endast ett mindre lönetillägg, vilket grundats på ett beslut av Inrikesministeriet. Han väckte därför talan vid domstol mot staten och begärde att få ut löneskillnaden, men hans talan ogillades av distriktsdomstolen i Belgrad med motiveringen att han endast var berättigad till det mindre lönetillägg som följde av Inrikesministeriets beslut. Många andra tjänstemän som befann sig i samma situation som Živić och som också hade väckt talan vid domstol hade emellertid tillerkänts dubbel lön. I ett stort antal sådana mål var det samma distriktsdomstol som bifallit deras yrkanden om lön i enlighet med regeringsbeslutet.
    Europadomstolen konstaterade att vissa olikheter vid lagtolkning måste accepteras i ett system av domstolar med olika territoriell jurisdiktion. I det aktuella fallet var det emellertid samma domstol, nämligen distriktsdomstolen i Belgrad, som dömt på olika sätt i mål som gällde precis samma fråga. Detta skapade en rättsosäkerhet som inte var förenlig med artikel 6:1 i konventionen, och Živić, vars talan ogillats, hade därför utsatts för en kränkning av sin rätt enligt denna artikel.

 

26. Ashendon och Jones mot Förenade kungariket (dom 13.9.2011)
Fråga om oskuldspresumtion (artikel 6:2 i konventionen)
Ashendon åtalades för våldtäkt och Marilyn Jones för övergrepp i rättssak och förberedelse till stöld. De frikändes men fick inte kostnaderna för försvaret ersatta av allmänna medel. I fråga om Ashendon åberopades som skäl att han hade handlat på sådant sätt att han för-

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1067 anlett att åtal väckts. När det gällde Marilyn Jones anfördes att hon försvårat utredningen genom att vägra svara på polisens frågor. Hon hade rätt att göra detta, men samtidigt hade det bidragit till att åtal väckts mot henne, vilket motiverade att hon själv fick stå för kostnaderna för sitt försvar.
    Europadomstolen konstaterade att det inte finns någon rätt enligt konventionen att efter frikännande dom få kostnaderna för försvaret ersatta. Det kan emellertid utgöra ett brott mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen, om en domstol som skäl för att vägra ersättning åberopar att det trots frikännandet finns kvarvarande tvivel om den åtalade personens oskuld. I de två aktuella fallen hade riktigheten av de frikännande domarna inte ifrågasatts. Vägran att utge ersättning hade i stället grundats på att de åtalade personernas handlande bidragit till att åtal väckts. Detta innebar enligt Europadomstolens mening inte att Ashendons and Marilyn Jones rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldiga till brott hade kränkts.

 

27. Schneider mot Tyskland(dom 15.9.2011)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Schneider hade ett förhållande med en gift kvinna, H, och gjorde gällande att han var far till hennes son F. Eftersom F fötts under H:s äktenskap, var emellertid H:s make enligt tysk lag att anse som F:s far. H och hennes make medgav att Schneider kunde vara biologisk far till F men framhöll att faderskapet var ovisst och att det i familjens intresse inte var önskvärt att göra undersökningar för att få det verkliga faderskapet fastställt. Schneider försökte utverka en rätt till umgänge med F, men detta vägrades av tysk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att Schneider inte hade möjlighet enligt tysk lag att få faderskapet till F fastställt. Det var emellertid möjligt att Schneider var F:s far, och fastän det kunde ifrågasättas om förhållandet dem emellan kunde anses falla inom ramen för begreppet ”familjeliv” i artikel 8 i konventionen, var det i vart fall klart att en viktig del av Schneiders ”privatliv” var berörd, vilket medförde att artikel 8 var tillämplig.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Schneider enligt tysk rätt inte hade några rättigheter i fråga om F och att grunden för detta var det starka skydd som tysk rätt gav åt makar och de barn som fötts under deras äktenskap. I enlighet med tysk lag hade de tyska domstolarna i förevarande fall vägrat Schneider rätt till umgänge utan att pröva om detta med hänsyn till omständigheterna var i F:s intresse eller om Schneiders intresse möjligen kunde väga tyngre än de legala föräldrarnas intressen. Med hänvisning till målet Anoyo mot Tyskland (se SvJT 2011 s. 249) fann Europadomstolen att en generell och undantagslös lagregel om hur intressekonflikter av detta slag skall lösas inte kan anses ändamålsenlig, eftersom det finns en mängd olika familjesi-

1068 Hans Danelius SvJT 2011 tuationer som kräver en individuell bedömning. En sådan bedömning var inte tillåten enligt tysk rätt, och Europadomstolen fann därför att Schneiders rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

28. Ullens de Schooten och Rezabek mot Belgien (dom 20.9.2011)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ullens de Schooten och Rezabek förestod ett laboratorium som på det allmännas bekostnad utförde vissa kliniska prov. De åtalades och dömdes för att ha bedrivit denna verksamhet utan att ha de kvalifikationer som krävdes enligt artikel 3 i en belgisk förordning. Denna dom vann laga kraft. Emellertid fortsatte rättegången rörande de skadeståndskrav som framställts mot Ullens de Schooten och Rezabek.
    Ullens de Schooten väckte under tiden talan mot Belgien vid EUkommissionen och hävdade att artikel 3 i den belgiska förordningen stred mot EU-fördraget. EU-kommissionen instämde i detta och fann att artikel 3 var oförenlig med etableringsfriheten inom EU, varefter Belgien upphävde de särskilda kvalifikationskraven i artikel 3 i förordningen.
    Trots detta dömdes Ullens de Schooten och Rezabek att betala skadestånd till ett antal målsägande. De överklagade domen till den belgiska kassationsdomstolen och begärde att ett förhandsavgörande skulle inhämtas från EU-domstolen. Kassationsdomstolen vägrade att tillmötesgå denna begäran med motiveringen att domen i skadeståndsdelen grundade sig på ett lagakraftvunnet avgörande i brottmålet och att EU-domstolen redan i tidigare domar fastslagit att principen om res judicata skall gälla även om den medför att avgöranden i strid med EU-rätten blir bestående.
    I ett annat förfarande, som gällde de administrativa åtgärder som vidtagits mot laboratoriet, Ullens de Schooten och Rezabek, begärde dessa i Conseil d’Etat att ett förhandsavgörande skulle inhämtas från EU-domstolen. Denna begäran avslogs av Conseil d’Etat på grund av att laboratoriet inte ansågs tillhöra de kategorier av offentliga eller offentligstödda institutioner som omfattades av reglerna i EU-fördraget om otillåtna inskränkningar i etableringsfriheten.
    Europadomstolen framhöll att konventionen inte ger en rätt att få ett mål vid nationell domstol hänskjutet för förhandsavgörande till en annan domstol. Däremot krävs enligt artikel 6:1 i konventionen att en domstol skall lämna en motivering till ett avslag på en begäran om en sådan åtgärd, särskilt i fall då hänskjutande bara får vägras under speciella omständigheter. De högsta domstolarna i Belgien, kassationsdomstolen och Conseil d’Etat, var i princip skyldiga att hänskjuta frågor om tolkning av EU-rätten till EU-domstolen, men undantag gällde om frågan var irrelevant, om samma fråga redan hade prövats av EUdomstolen eller om tolkningen var så uppenbar att det inte fanns utrymme för rimligt tvivel. I det aktuella fallet hade Conseil d’Etat och kassationsdomstolen angett sådana skäl för sin vägran att begära ett

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1069 förhandsavgörande, och Europadomstolen fann därför att det inte förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

29. OAO Neftyanaya Kompaniya Yukos mot Ryssland (dom 20.9.2011)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt att förbereda sitt försvar (artikel 6:3 b) i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Målet gällde de åtgärder som de ryska myndigheterna vidtagit mot oljebolaget Yukos, som anklagats och dömts att för skattebrott betala höga belopp i skatter och böter. Dessa krav mot bolaget hade slutligen lett till att bolaget förklarats insolvent och likviderats. Europadomstolen fann, i fråga om vissa delar av domstolsförfarandet, att artikel 6:1 och artikel 6:3 b) i konventionen inte hade respekterats såtillvida som a) Yukos inte haft tillräckligt med tid för att sätta sig in i aktmaterialet (minst 43 000 sidor), och b) den korta tid (21 dagar) som förflutit från slutet av rättegången i första instans (den 28 maj 2004, då domen blev tillgänglig) fram till påbörjandet av appellationsförfarandet (den 18 juni 2004) hade gett Yukos otillräcklig möjlighet att utföra sin talan och att förbereda sig för det fortsatta förfarandet.
    Europadomstolen konstaterade vidare att skatter och böter hade ådömts Yukos efter utgången av en gällande preskriptionstid om tre år. Grunden för detta var att den ryska författningsdomstolen under förfarandet hade proklamerat att preskriptionstiden kunde suspenderas i vissa fall då den skattskyldige bidragit till att förfarandet förlängts. Detta var emellertid en ny lagtolkning som inte hade varit förutsebar, och Europadomstolen fann därför att den innefattade en kränkning av Yukos rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen fann att artikel 1 i första tilläggsprotokollet också hade kränkts under verkställighetsförfarandet mot Yukos. Det exekutiva förfarandet, som gällde mycket stora belopp, hade genomförts med sådan snabbhet att det medfört allvarlig skada för Yukos. Det hade innefattat en exekutiv försäljning av Yukos viktigaste produktionsbolag Yuganskneftegaz som genomförts utan att de exekutiva myndigheterna först övervägt andra möjligheter. Kravet mot Yukos hade också innefattat en verkställighetsavgift om 7 % av skulden, vilket i detta fall inte stod i rimlig proportion till kostnaderna för verkställigheten.

 

30. A.S.P.A.S. och Lasgrezas mot Frankrike (dom 22.9.2011)
Frågor om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Lasgrezas ägde mark i två kommuner. I båda kommunerna fanns jaktvårdsföreningar i vilka jordägare med mindre jordinnehav automa-

1070 Hans Danelius SvJT 2011 tiskt blev medlemmar. Sedan Europadomstolen i målet Chassagnou m.fl. mot Frankrike (se SvJT 1999 s. 762 f.) funnit att det stred mot föreningsfriheten och rätten till egendom att även markägare som var motståndare till jakt tvingades ingå i sådana föreningar och därmed tillåta att jakt bedrevs på deras mark, infördes i Frankrike ny lagstiftning som gav möjlighet till dispens från det obligatoriska medlemskapet. En begäran om utträde ur en jaktvårdsförening skulle emellertid, när den beviljades, inte få omedelbar effekt, utan utträde skulle få ske endast vid vissa tidpunkter.
    Lasgrezas begärde utträde ur de två jaktvårdsföreningarna i augusti 2001 men erhöll utträde i den ena kommunen i mars 2005 och i den andra kommunen i maj 2002. Han hävdade att fördröjningen med utträdet stred mot artikel 11 i konventionen och artikel 1 i första tillläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att de tidsfrister som gällde för utträde ur en jaktvårdsförening syftade till att skapa stabilitet i fråga om jaktvård och organiserandet av jakt och fann att de inte innebar en oproportionerlig inskränkning i egendomsskyddet enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Vidare fann Europadomstolen att de möjligheter som skapats för utträde på grund av moraliska betänkligheter mot jakt var tillräckliga för att tillgodose den i artikel 11 i konventionen skyddade föreningsfriheten.

 

31. H.R. mot Frankrike (dom 22.9.2011)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
H.R. var algerisk medborgare. Han anklagades i Algeriet för medverkan vid upprättande av en terroristgrupp och försök till mord på säkerhetspersonal och dömdes i sin frånvaro till livstids fängelse. Han vägrades asyl i Frankrike och beslut fattades om hans utvisning.
    Europadomstolen hänvisade till sin dom i fallet Daoudi mot Frankrike (se SvJT 2010 s. 184 f.) och framhöll att situationen i Algeriet inte hade förändrats väsentligt under den tid som förflutit efter denna dom. Det förhållandet att H.R. hade dömts för terroristbrott var tillräckligt för att han skulle uppmärksammas av myndigheterna om han återvände till Algeriet, och det fanns åtskilliga rapporter om att personer som anklagats för sådana brott hade utsatts för tortyr eller misshandel. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att H.R. skulle löpa en verklig risk för att av de algeriska myndigheterna utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen och att hans utvisning till Algeriet därför skulle strida mot denna artikel.

 

32. Diamante och Pelliccioni mot San Marino (dom 27.9.2011)
Frågor om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen) och rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
Italienska medborgaren Augusta Diamante och sanmarinske medborgaren X hade dottern Greta Pelliccioni, född 2004, som var medbor-

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1071 gare i både Italien och San Marino. En domstol i San Marino tillerkände föräldrarna gemensam vårdnad om dottern, som emellertid skulle bo hos Augusta Diamante, medan X skulle ha umgängesrätt. Sedan X klagat över att han inte fick träffa dottern, beslöt en domstol att hon i stället skulle bo hos honom i San Marino Augusta Diamante klagade över beslutet att ge X vårdnaden om dottern och över att dottern under perioden februari–augusti 2008 inte hade fått lämna San Marino.
    Europadomstolen fann att de sanmarinska domstolarna hade grundat sina avgöranden på vad som varit i barnets intresse och beaktat rapporter från barnavårdsmyndigheterna. Inte heller fann Europadomstolen anledning till kritik mot hur domstolarna handlagt målen om vårdnaden och umgängesrätten. Följaktligen blev Europadomstolens konklusion att artikel 8 i konventionen inte hade överträtts. När det gällde inskränkningar i Greta Pelliccionis rörelsefrihet konstaterade Europadomstolen att det under en viss period hade förelegat ett förbud för henne att lämna San Marino. Detta sammanhängde med att San Marino vid den tidpunkten ännu inte hade tillträtt Haagkonventionen om olovliga bortföranden av barn, vilket hade kunnat skapa svårigheter om barnet bortförts från San Marino. Med hänsyn härtill och till att inskränkningarna i rörelsefriheten varit av relativt kort varaktighet fann Europadomstolen att de var proportionerliga och inte stred mot artikel 2 i protokoll 4 till konventionen.

 

33. Bah mot Förenade kungariket(dom 27.9.2011)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) avseende rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Husenatu Bah, som var medborgare i Sierra Leone, hade uppehållstillstånd i Förenade kungariket. Hennes son fick också uppehållstillstånd på villkor att han inte gjorde anspråk på offentligt understöd.
    Husenatu Bah blev uppsagd av sin hyresvärd och ansökte då om företrädesrätt till en subventionerad bostad med låg hyra (”social housing”), men hon vägrades detta på grund av villkoret att hennes son inte fick ligga det allmänna till last. I stället fick hon hjälp med att finna en bostad i ett privatägt hus, vilket ledde till en högre kostnad för bostaden. Hon ansåg att hon utsatts för diskriminering genom att hon inte hade fått rätt till en subventionerad bostad.
    Europadomstolen konstaterade att det inte fanns någon skyldighet enligt artikel 8 i konventionen att tillhandahålla subventionerade bostäder men att staten, om det gjorde detta, var skyldig att handla på ett icke diskriminerande sätt. I det aktuella fallet hade Husenatu Bahs sons uppehållstillstånd förknippats med villkor, och det var på grund av detta villkor, och inte därför att hon och sonen var medborgare i Sierra Leone, som hon vägrats företrädesrätt till en subventionerad bostad. Europadomstolen fann att hon under sådana förhållanden inte kunde anses ha utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i

1072 Hans Danelius SvJT 2011 konventionen avseende sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv.

34. Şişman m.fl. mot Turkiet (dom 27.9.2011)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagandena var tjänstemän vid underavdelningar till Finansministeriet och tillika medlemmar av en fackförening för offentliganställda. De tilldelades en disciplinär varning för att de på sina kontor, och inte bara på den anslagstavla som var avsedd för fackföreningen, hade satt upp affischer om en kommande demonstration den 1 maj. Av samma skäl gjordes också avdrag på deras löner.
    Europadomstolen konstaterade att det inte varit fråga om en störande affischering utom om meddelanden som temporärt satts upp på kontorsväggarna för att informera fackföreningens medlemmar om den kommande demonstrationen. De disciplinära åtgärder som vidtagits kunde under sådana förhållanden inte anses ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, och Europadomstolens konklusion blev att klagandenas genom artikel 11 i konventionen skyddade föreningsfrihet hade kränkts.

 

35. Flisar mot Slovenien (dom 29.9.2011)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Flisar förpliktades av polisen att betala böter för att han hade uppträtt aggressivt och slagit en annan person. Polisen hade iakttagit händelseförloppet och bedömde Flisars agerande som störande av allmän ordning. Han erhöll kort därefter en anmodan att betala böterna och begärde då omprövning vid domstol av betalningsbeslutet. Den lokala domstolen vägrade emellertid att ändra polisens beslut. Flisar vände sig då till författningsdomstolen och hänvisade bl.a. till att han inte haft en muntlig förhandling vid den lokala domstolen och att denna domstol grundat sitt avgörande enbart på polisrapporten. Författningsdomstolen avslog hans överklagande.
    Europadomstolen konstaterade att Flisar enligt artikel 6:1 i konventionen var berättigad till muntlig förhandling vid den lokala domstolen, såvida det inte förelåg exceptionella omständigheter som utgjorde skäl för att avgöra målet enbart på handlingarna. Europadomstolen erinrade om att sådana exceptionella omständigheter hade ansetts föreligga i mål om skattetillägg (Jussila mot Finland, se SvJT 2007 s. 246) och trafikbrott som hastighetsöverträdelse och rattonykterhet (Suhadolc mot Slovenien, se beslut 17.5.2011), dock under förutsättning att de frågor som skulle bedömas i det konkreta fallet var av huvudsakligen teknisk art.
    I det aktuella fallet hade Flisar inte uttryckligen begärt en muntlig förhandling vid den lokala domstolen, men han hade inte heller förklarat sig avstå från en förhandling. Frågorna i målet var inte av teknisk art, eftersom Flisar bestred både polisens beskrivning av de fak-

SvJT 2011 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2011 1073 tiska förhållandena och polismännens trovärdighet. Under sådana omständigheter hade domstolen inte bort avgöra målet utan muntlig förhandling, och Europadomstolen fann därför att Flisars rätt enligt artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.