Litteratur

 

 

 

PER-OLA JANSSON, Banksekretess och annan finansiell sekretess, Svenska Bankföreningen, 2010. 256 s.

 

Den svenska banksekretessen har anor ända från 1600-talet, men den första någorlunda moderna föreskriften om banksekretess kom till i samband med 1911 års banklag där det föreskrevs att ”enskildas förhållande till bankbolag må ej i oträngt mål yppas”. I stort sett samma regel gäller fortfarande enligt 1 kap. 10 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, där det heter ”Enskildas förhållanden till kreditinstitut får inte obehörigen röjas”.
    Detta kan synas som en klar och enkel regel. Med hänsyn till den komplicerade och diversifierade verksamhet som banker och andra kreditinstitut bedriver är det i själva verket fråga om en ytterst svårtolkad bestämmelse som samtidigt har stor praktisk betydelse. Regeln i sig ger mycket liten ledning för de hundratals typfall som kan uppkomma i den praktiska verksamheten.
    Svårigheterna vid tillämpningen var så stora att ett uppdrag att genomföra en rättslig undersökning i mitten av 1940-talet lämnades till professor Håkan Nial. Dennes första upplaga av verket Banksekretessen kom ut år 1946, ursprungligen som ett häfte om knappt 40 sidor. Eftersom rättspraxis och uttalanden i lagmotiv nästan helt saknades kom verket snabbt att bli vägledande för tolkning och tilllämpning. Det kom ut i flera successivt utökade upplagor, senast år 1987, då 5 uppl. publicerades. Vid tillkomsten av den upplagan samverkade Nial med dåvarande chefen för Svenska Bankföreningens juridiska avdelning Per-Ola Jansson (sedermera verkställande direktör i Svenska Fondhandlareföreningen). Sedan år 1987 har den svenska bank- och finansmarknaden undergått mycket stora förändringar och ett nytt standardverk har blivit nödvändigt. Detta föreligger nu i Per-Ola Janssons namn och med Svenska Bankföreningen som utgivare. Även om en hel del från Nials arbete finns kvar är det i allt väsentligt fråga om ett nytt verk, och de ursprungliga knappt 40 sidorna har vuxit till över 250. Som väntat med hänsyn till författarens ingående sakkunskap och i flera tidigare arbeten dokumenterade framställningsförmåga är det fråga om ett mycket gediget, pedagogiskt och uppslagsrikt arbete. Boken omfattar 11 kapitel av vilka de tyngsta avhandlar Den finansiella sekretessens rättsliga uppbyggnad och Begränsningar i sekretessen. Sekretessen inom koncerner, mellan finansiella företag och i förhållande till myndigheter, konkursförvaltare, gode män och revisorer är några av de områden som berörs betydligt mer utförligt än tidigare. Liksom i den femte upplagan av Nials verk finns också ett mycket värdefullt kapitel om utländska förhållanden. Regeln om banksekretess (för enkelhetens skull används i fortsättningen denna term fastän även andra kreditinstitut än banker avses) är som framgått utformad så att den inte utpekar några adressa-

ter, såsom anställda eller uppdragstagare. Mot den bakgrunden kan frågan ställas mot vilken eller vilka förbudet mot att röja enskildas förhållanden till kreditinstitut lagens förbud riktar sig. Fastän inte ens banken själv anges som adressat måste det vara fullt klart att bestämmelsen tar sikte på banken. Men hur är det med exempelvis anställda och styrelseledamöter? Frågan är av mindre praktisk betydelse eftersom det under alla förhållanden står klart att banken skadeståndsrättsligt ansvarar även för exempelvis personalen och banksekretessen inte är sanktionerad genom straffbestämmelser. Visserligen finns det i 20 kap. 3 § brottsbalken en generell föreskrift som straffbelägger röjande och utnyttjande av uppgifter som skall hemlighållas enligt lag eller annan författning. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall emellertid enligt uttrycklig föreskrift i 1 kap. 10 § tredje stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse inte följa för den som bryter mot sekretessbestämmelsen i första stycket samma paragraf.
    Enligt författaren (s. 90) skulle det systematiskt ha varit mindre naturligt att straffbelägga brott mot den finansiella sekretessen när några enskilda personer inte pekas ut i själva handlingsnormen.
    I själva verket är det dock mycket vanligt inom specialstraffrätten att en handlingsnorm gäller eller kan gälla för en juridisk person, varvid frågan vilka fysiska personer som kan bestraffas vid ett åsidosättande får lösas enligt principerna om företagaransvar.
    Jag uppfattar författaren så att han menar att förbudet i och för sig gäller i fråga om alla som på ett eller annat sätt representerar banken eller är tydligt knutna till denna men att skadeståndsansvar vid åsidosättande av sekretesslagen kan komma i fråga bara för banken själv och för dem som svarar på associationsrättslig grund enligt 29 kap. aktiebolagslagen eller motsvarande bestämmelser i andra författningar. Möjligen förekommer det (bl.a. s. 55–57) en viss glidning mellan å ena sidan frågan vilka som omfattas av sekretessregeln och å den andra vilka som kan åläggas skadeståndsansvar vid dess åsidosättande. Denna distinktion kan dock som antytts sägas vara av akademisk natur eftersom det under alla omständigheter står klar att anställda eller uppdragstagare i en bank är skyldiga att respektera sekretessen, vare sig sekretessbestämmelsen skall anses direkt tilllämplig på dem eller ej. När det gäller skadestånd på grund av brott mot sekretessen uppkommer i allmänhet inga problem, eftersom ersättning för skadan normalt kan utgå på obligatorisk grund till följd av bankkundens avtal med banken. I vissa fall kan man emellertid tänka sig att det saknas grund för ett obligatoriskt skadeståndsansvar. Eftersom skadan oftast består i en s.k. ren förmögenhetsskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen) uppkommer frågan om ersättning i så fall kan utgå trots att det endast är när ren förmögenhetsskada har vållats genom brott som det finns stöd för detta i 2 kap. 2 § skadeståndslagen. Det vill synas som om författaren utgår från att ersättning för brott mot tystnadsplikten inte kan utgå på utomobligatorisk grund (s. 57 och 85), eftersom åsidosättande av banksekretessen är undantaget från straffansvar. Jag skulle vilja ifrågasätta om det är alldeles säkert att det förhåller sig så. Av skadeståndslagens förarbeten framgår att avsikten med bestämmelse i 2 kap. 2 § skadeståndslagen inte har varit att lägga hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett

vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada utanför rena kontraktsförhållanden. Högsta domstolen har också i flera fall ansett skadestånd kunna utgå utan att det grundats på någon straffbelagd handling (bl.a. NJA 1987 s. 292 och 1993 s. 13). Om det i praktiken skulle uppkomma ett fall där skada uppstått på grund av att en bank åsidosatt banksekretessen är det enligt min mening mycket som talar för att ansvar för ren förmögenhetsskada skulle anses föreligga även i ett sådant fall då banken inte står i avtalsförhållande till den skadelidande. Banksekretessen är dock en i lag given norm som typiskt sett är straffsanktionerad och som i nu aktuella fall endast på grund av särskild föreskrift är undantagen från straffansvar.
    Ser man saken så kan det inte utan vidare uteslutas att skadeståndsansvar skulle kunna uppkomma även för exempelvis styrelseledamöter i en bank som överträder sekretessregeln, trots att detta numera — till skillnad från tidigare — inte uttryckligen framgår av lagstiftningen om bank- och finansieringsrörelse. Till följd av bestämmelserna i 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadeståndslagen kommer emellertid i praktiken skadeståndsansvar för personalen under alla förhållanden knappast i fråga.
     Utvecklingen inom bank- och kreditväsendet har lett till att det numera uppkommer en mängd sekretessproblem som tidigare inte förekom eller åtminstone inte var så vanliga och som Nial på sin tid inte hade anledning att ta ställning till. Många sådana fall behandlas i den föreliggande boken. Ett exempel gäller felbetalningar då någon har erlagt betalning till oriktigt kontonummer. Detta har blivit långt vanligare än förut i takt med den explosionsartade ökningen av betalningar via Internet som bankkunderna själva får ombesörja.

    Särskilt när betalning har erlagts till en kund hos en annan bank än betalarens har problem ofta kunnat uppkomma. Betalaren, som ju i allmänhet har ett återgångskrav gentemot den som felaktigt har uppburit betalningen, kan ju inte rättsligt driva ett sådant krav med mindre än att han får reda på vem denne är, och den uppgiften har som regel ansetts inte kunna lämnas av mottagarens bank. Författaren anser (s. 192 ff.) att en sådan information bör kunna tillhandahållas, under förutsättning att betalningsmottagarens bank får uppgifter som tyder på att det verkligen har skett en felbetalning. Detta måste vara en riktig slutsats. Den som har betalat till felaktigt konto i fall som det beskrivna får enligt min mening anses ha möjlighet att utverka editionsföreläggande av domstol mot banken enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken för att få reda på vem som tillgodogjort sig den felaktiga betalningen, och det ter sig orimligt att banken skulle behöva avvakta ett sådant föreläggande innan uppgiften lämnas ut. Författaren föreslår en överenskommelse bankerna emellan angående formen för överlämnande av identifierande uppgifter m.m. Jag känner till att arbete på en sådan överenskommelse har upptagits med inspiration från författarens framställning. I det sammanhanget förordar författaren också (s. 194 f.) att den som har erhållit en betalning till sitt bankkonto utan att få reda på vem som har betalat skall kunna få information om detta från sin bank, om banken känner till uppgiften. Detta har hittills inte brukat gå med hänsyn till banksekretessen. Med rik personlig erfarenhet av detta förhållande skulle jag vilja uttrycka den innerliga förhoppningen att även författarens uttalande i den delen skall vinna efter-

följd. Eftersom både betalaren och mottagaren i detta fall kan presumeras ha intresse av att mottagaren får reda på av vem han har fått ett visst belopp, kan uppgiften förutsättas ligga utanför det område som sekretessbestämmelsen avses omfatta.
    I annat sammanhang (JT 2003/04 s. 954) har jag påpekat att den i och för sig mycket befogade språkvården i regeringskansliet — där man söker undvika substantiv i obestämd singularform utan artikel — ibland kan leda till tvekan rörande lagens rätta innebörd. Några ytterligare exempel på detta kan hämtas ur det föreliggande verket. Att ordet ”förhållanden” i lagtexten numera står i pluralis kan som författaren anger (s. 50) knappast ha någon betydelse. Mera tveksamt är hur man skall ställa sig till en ändring som år 2005 gjordes i 10 kap. 4 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelsen innehåller en inskränkning av vad som enligt aktiebolagslagen gäller för verkställande direktörens och styrelsens upplysningsplikt vid bolagsstämma. Denna inskränkning var ursprungligen formulerad så att upplysningar får lämnas bara om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild (ett begrepp som täcker både fysiska och juridiska personer). Efter 2005 års i lagmotiven inte kommenterade ändring står det i stället för enskild ”någon enskild person”.

    Uttrycket enskild person används i många lagar i direkt motsättning till sammanslutningar och andra juridiska personer1, och man kan därför fråga sig om det har uppstått någon icke avsedd betydelseförskjutning till följd av språkvården. Med författaren får man dock anta att bestämmelsen skall tolkas på samma sätt som förut. När Nials femte upplaga anmäldes i SvJT (1988 s. 59) konstaterade Sten Wahlberg att det finns juridiska standardverk som betraktas med särskild vördnad och vilkas värde står sig över ett flertal upplagor utgivna över en lång tidrymd. Till dem hänförde han Nials bok om banksekretessen. Kanske det är något tidigt att använda ordet vördnad om det nyutkomna standardverket i samma ämne. Att det är fråga om en högst beundransvärd prestation och att arbetet kommer att vara till den allra största nytta i den praktiska tilllämpningen är emellertid ställt utom varje tvekan.
Johan Munck

 

1 Se t.ex. 2 kap. 3 § vapenlagen (1996:67).