Aktieägaravtal — kommentarer med anledning av en avhandling

 

 

Av justitierådet STEFAN LINDSKOG

Förhållandet mellan avtalsrätt och aktiebolagsrätt ställs på sin spets genom den kontraktsfigur som numera oftast går under beteckningen aktieägaravtal. Det gäller särskilt sådana föreskrifter i ett aktieägarkontrakt som tar sikte på beslut i och för bolaget och på förfogandebegränsningar av aktier i detta. En av numera juris doktor Niklas Arvidsson framlagd avhandling, vari dessa frågor behandlas, ligger till grund för artikeln.

 

1. Inledning
I den juridiska vardagen är aktieägaravtalet vanligt förekommande. Alla advokater som sysslar med affärsjuridik har tillgång till en kontraktsmall med olika klausulvarianter. Att det anses finnas ett behov av att genom ett avtal reglera aktieägarnas inbördes mellanhavande framstår som uppenbart. Man kan fråga sig varför det är så. Aktiebolagets främsta styrinstrument är bolagsordningen. I grunden är bolagsordningen ett bolagsavtal. Förekomsten av aktieägaravtal indikerar emellertid att bolagsordningen inte förmår att fullt ut tillfredsställa aktieägarnas styrningsönskemål. Förklaringen är att det finns begränsningar när det gäller vad som får regleras genom bolagsordningen.1 Vad som inte kan regleras genom bolagsordningen försöker då aktieägarna styra genom ett aktieägaravtal. Detta väcker frågor. Niklas Arvidsson har i sin avhandling Aktieägaravtal, med undertiteln Särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, adresserat några mer typiska sådana frågor.2 Denna artikel — för framställningen är avsedd att vara något mer än en recension — utlöstes av att jag opponerade på Arvidssons avhandling i november 2010. Men inriktningen och omfattningen beror inte bara på att det grundläggande forskningsarbete som avhandlingen utgör på sitt område lockar till vidareutveckling (och i viss mån till gensaga); fenomenet aktieägaravtal har sedan lång tid intresserat mig, dels på grund av att det ställer vissa rättsteoretiska frågor på sin spets,

 

1 En ytterligare förklaring har dock framförts, nämligen att inom det praktiska rättslivet är förtrogenheten med aktieägaravtalet som styrinstrument större än förtrogenheten med bolagsordningen, se Arvidssons nedan angivna arbete s. 105. 2 En fråga som faller utanför avhandlingen är olika typer av tillskottsåtaganden som aktieägarna kan avtala om. Det är dock motiverat av att framställningen tar sikte på förhållandet mellan avtalsrätt och aktiebolagsrätt; avtal om tillskott är i allt väsentligt oproblematiskt sett i det perspektivet. Beträffande bolagets rätt att kräva tillskott av en aktieägare som enligt ett aktieägaravtal är skyldigt att ge ett sådant, se not 100 nedan.

dels därför att — som redan antytts — det rör praktiskt viktiga frågor.3 Jag passar därför på att i samband med att avhandlingen presenteras lufta några egna funderingar och synpunkter.

 

2. Avhandlingen i huvuddrag
Den som börjar läsa en bok om aktieägaravtal tänker sig nog att möta något handboksliknande. En sådan bok avsåg tydligen Arvidsson till en början att skriva (s. 319). Men det blev något annat, nämligen en studie över förhållandet mellan avtalsrätt och aktiebolagsrätt (s. 14).4 Denna studie kom att leda till en bok på 357 sidor omfattande 12 kapitel inklusive sammanfattning. I kapitel 1 redogör förf. för sitt angreppssätt. Han framhåller (s. 15) att det finns en allmän uppfattning av innebörd att aktieägaravtal är bindande mellan parterna men aktiebolagsrättsligt oförbindande.5 På motsvarande sätt anses aktiebolagsrättsliga begränsningar i princip inte lägga band på avtalsfriheten.6 Det föreligger således en föreställning om dessa rättsområdens autonomi, som närmare bestämt skulle innebära att de separeras från varandra genom ”vattentäta skott” (separationsprincipen). Men, menar förf. (s. 17), någon tvingande logik för den ordningen finns inte. Därav hans undersökning av hur det förhåller sig med detta. Han förvarnar (s. 22) om ett behov av nya ord och begrepp.7

 

3 Så mycket i skrift har det dock inte blivit för min del. I Förhandlingsspelet (1989) s. 180 ff. finns en översiktlig och elementär beskrivning av aktieägaravtalet som kontraktsfigur. I Lagen om handelsbolag och enkla bolag En kommentar (2 uppl. 2010; cit. Lindskog HBL) finns det några korta kommentarer rörande framför allt beslutsbindningar i 4:0–3.2.2. Jag har också i skilda sammanhang berört olika närliggande frågor, bland annat i min artikel Om kapitaltillskott i JT 1992–93 s. 827 ff. — Det kan här finnas skäl att nämna, att de frekventa hänvisningar som jag i det följande gör till mina egna framställningar inte beror på (bara) självupptagenhet, utan de har sin främsta orsak i att jag vill ställa min syn i olika frågor i relation till Arvidssons syn. 4 Jag tycker kanske att det hade varit en bättre undertitel än den Arvidsson nu valt. 5 Närmare bestämt beskrivs det så att aktieägaravtalet ”är oförbindande för bolaget”. Det sättet att beskriva uppfattningen är inte helt nöjaktigt. Man måste skilja på aktieägaravtalets bindningsverkningar i mer allmänt hänseende (t.ex. i förhållande till en part i dennes egenskap av styrelseledamot i bolaget) och den mer specifika frågan i vad bolaget kan vara förpliktat eller berättigat. Om den senare frågan, se avsnitt 10 in fine. 6 Här är dock, som förf. noterar (se not 80 nedan), meningarna mer splittrade. — Beträffande litteraturen på området kan till vad Arvidsson redovisar numera också läggas Nerep i Festskrift till Torkel Gregow (2010; cit. Fs Gregow) s. 347 ff. 7 I det sammanhanget uttalar han: ”Toleransen inom det praktiska rättslivet för en extravagant terminologi är starkt begränsad.” Uttalandet underbyggs (not 17) med en anmärkning som jag (i JT 2005–06 s. 288) gjort mot användandet av en vetenskapsterminologi som inte kan förväntas vara känd för alla dem som kan ha ett intresse av framställningen (exemplifierat med ordet epistemisk, som litet förenklat betyder kunskap). Samuelsson har reagerat på ett liknande sätt, se Tolkning och utfyllning (2008) s. 145. — Det finns här anledning att skilja mellan ett och annat. Min poäng med den kritiserade (och kritiserande) anmärkningen var att rättsvetare inte bör umgås med varandra i lingvistiska finrum där vardagsjuridikens hantverkare känner sig obekväma. Att beskriva en svår fråga med enkla ord är däremot en konstart som bör eftersträvas. Det — för att då gå till något annat — hindrar inte att en träffande och kreativ begreppsbildning (och ordbildning i allmänhet)

 

Framställningen avgränsas på ett naturligt sätt. Den begränsas till svensk rätt (s. 26) och fokuserar på privata bolag (s. 24). Frågan huruvida aktieägaravtalet konstituerar ett enkelt bolag lämnas därhän (s. 25; se dock s. 61 ff.).8 Och som redan framgår av undertiteln behandlas endast två typsituationer, nämligen besluts- och överlåtelsebindningar. I kapitel 2 behandlas teori och metod. Avhandlingen sägs (s. 31) vara en traditionell rättsvetenskaplig studie. Det hindrar inte Arvidsson från att ge sig in på vissa inledande rättsfilosofiska resonemang. Han urskiljer (s. 38 ff.) ett epistemiskt rum där kunskap finns och ett rättspolitiskt rum där det argumenteras för vad gällande rätt bör vara, de lege lata när svaret inte finns i det epistemiska rummet och de lege ferenda när svaret anses otillfredsställande.9 Den kunskap som kan hämtas från det epistemiska rummet kan emellertid utgöras av ”tidigare okända implikationer av gällande rätt” (s. 47). Det förutsätter sig Arvidsson att göra. Han tänker sig angripa ”idén om att avtalsrätten är kringskuren av tvingande aktiebolagsrättsliga normer” som ”förväxlar två fundamentalt olika betydelser hos uttrycket tvingande normer och leder till djupt vilseledande slutsatser” (s. 47 f.). Det skall ske genom en analytiskt och systematiskt präglad ansats med ett ändamålsorienterat förhållningssätt till rätten (s. 48). Efter att ha behandlat (s. 49 ff.) skillnaden mellan konstitutiva och regulativa normer framhålls (s. 54 ff.) i fråga om rättsliga begrepp (som uttrycker en konstitutiv norm, dvs. en rättslig position) att begreppsanalysen utgör ”en väsentlig beståndsdel av såväl praktiskt som teoretiskt inriktad juridisk verksamhet” utan hinder av att begreppsrealismen, dvs. motsatsen till begreppsrelativism, ”är oförenlig med rättsdogmatiken”.10

 

bör eftersträvas (för ett försök, se not 21 nedan). En god begreppsbildning förenklar beskrivningen av och förståelsen för komplicerade sammanhang. Se vidare avsnitt 3 nedan. Men Arvidsson har dessvärre rätt i att introduktionen av ett nytt begrepp kan möta motstånd (för ett exempel se Kleineman JT 1994–95 s. 430 ff. beträffande min introduktion av begreppet kapitalanvändning, jfr Lindskog Kapitalskydd och likvidation (2 uppl. 1995; cit. Lindskog ABL) 12:0–4 not 39). Ett tips är därför att försöka finna begrepp som är betydelsemässigt självförklarande och att använda dem som om de alltid hade funnits. På det sättet har jag på olika rättsområden lyckats etablera nya begrepp (för några exempel, se min bok Kapitalbrist i aktiebolag (2008) 1.1.3, där jag sedan vissa av mig i det fördolda lanserade begrepp etablerats vågat upplysa om deras källa). 8 Beträffande den frågan se Lindskog HBL 4:0–3.2.2 med hänv. — Frågan har dock viss betydelse också för de spörsmål som Arvidsson behandlar. Se not 41 nedan. 9 Även om jag tror att jag förstår vad Arvidsson menar och anser att han har en poäng är jag inte säker på att synsättet är så fruktbart. En bedömning av rättsläget på en viss punkt är alltid mer eller mindre osäker. Det för rättsvetenskapen utmärkande är inte heller att ge säkra svar; det handlar om en metodlära. En fråga kan väl ge flera möjliga svar eller ett svar som sedermera underkänns i praxis utan att det brister i den rättsvetenskapliga ansatsen. Att träda in i det rättspolitiska rummet i mening av att beakta värderingar av olika slag är alltså på intet sätt oförenlighet med god rättsvetenskaplig metod. Det måste emellertid ske transparant och med koherens och konsekvens. Jfr Lindskog JT 2005–06 s. 276. 10 När det gäller min syn på frågan om begreppsanalys och begreppsrelativism kan hänvisas till Lindskog JT 2010–11 s. 205. Här skall endast tillfogas att talet om be-

 

Vad som ligger i avtalsformen (eller kontraktsfiguren) aktieägaravtal beskrivs i kapitel 3. Inledningsvis (s. 59) uttalas att aktieägaravtal inte faller under någon lagreglerad avtalstyp.11 Något behov av en rättslig kvalificering föreligger därför inte. Däremot finner sig Arvidsson böra något ange vad för slags avtal ett aktieägaravtal är. Han konstaterar (s. 66) att avtalstypen uppvisar stora variationer men finner att ett gemensamt övergripande drag är bestämmelser om besluts- och överlåtelsebindningar. Avtalsformens (eller kontraktsfigurens) funktion behandlas i kapitel 4. Inledningsvis (s. 73) konstateras att vad parterna vill med ett aktieägaravtal är att justera den normering som följer av aktiebolagsrätten. Behovet av avtalet förklaras av att bolagsordningen inte räcker till som styrningsinstrument.12 När det gäller anledningen till justeringsändamålet påtalas (s. 73 ff.) funktionen hos spridningsavtal i fåmansbolag och hos koncentrationsavtal i bolag med en större aktieägarkrets.13 Beträffande syftesaspekten framhålls (s. 76 ff.) att aktiebolagsrätten vill maximera välfärden för samhället medan det enskilda aktiebolaget är till för att maximera välfärden för aktieägarna.14 För bolaget gäller därför en vinstmaximeringsprincip (s. 84 ff.). Till denna och dess betydelse i relation till aktieägaravtalet som ett styrinstrument för aktiebolag återkommer jag i avsnitt 4 nedan. I kapitel 5 redogör förf. för aktiebolagsrättens struktur. Efter att något ha berört den juridiska personligheten beskrivs den inre beslutsordningen och den yttre representationsordningen.15 Avslutningsvis i

 

greppsanalys lätt leder tanken fel. Ett rättsligt begrepp har ingen egen rättslig substans som kan bli föremål för en analys; vad som kan analyseras är vilka konstitutiva normer som begreppet kan tänkas konnotera. 11 Med avtalstyp menar Arvidsson vad jag kallar avtal av typen rättsfigur, se avsnitt 5 nedan. Att aktieägaravtalet inte skulle vara ett avtal av typen rättsfigur är emellertid en sanning med modifikation så till vida att aktieägaravtalet i regel utgör ett enkelt bolag och således faller under HBL. Det ger dock inte mycket ledning eftersom bestämmelserna i HBL om enkla bolag bara tar sikte på samarbetets ramar och varaktighet och inte dess materiella innehåll, och det är väl just bristen på en relevant lagstiftning av de frågor som typiskt sett regleras i ett aktieägaravtal som är kvintessensen med Arvidssons konstaterande. 12 Det senare säger inte Arvidsson i detta sammanhang, men det kommer till uttryck längre fram i framställningen, se bland annat s. 103. 13 Skillnaden mellan spridningsavtal i fåmansbolag och koncentrationsavtal är utan tvekan relevant men kanske inte av så stor praktisk betydelse, eftersom koncentrationsavtalen förekommer relativt sparsamt. Vad jag förstår har Arvidsson också haft spridningsavtalen för ögonen vid sin framställning. Jag bortser i det följande från vad som kan gälla för koncentrationsavtalen. 14 Såvitt jag förstår förordar således Arvidsson den s.k. aktieägarmodellen framför den s.k. intressentmodellen. Det betyder inte att han avfärdar tanken att andra än aktieägare kan ha skyddsvärda intressen knutna till aktiebolaget, men dessa intressen tillgodoses genom sidorestriktioner. 15 Beträffande terminologin märks att Arvidsson talar om beslutskompetens (se s. 121) men att han av någon anledning undviker att använda det enligt min mening träffande uttrycket representationskompetens (att Arvidsson är medveten om distinktion framgår dock klart, bland annat genom en referens på s. 122 till Åhman och begreppsparet viljebildning och viljeutförande). Dessvärre undviker han däremot inte de närmast missvisande begreppen befogenhet och behörighet (jfr Lindskog HBL 2:0–3.3.2 med hänv. till Kleineman och Åhman). Således ställer

 

kapitlet ges en översikt över vad som kan sägas vara föremålet för avhandlingen, nämligen besluts- och överlåtelserättigheter. När väl olika besluts- och överlåtelserättigheter lyfts fram i kapitel 5 är i kapitel 6 nästa steg att ge en systematisk översikt över olika bindningar som kan tänkas finnas av dessa rättigheter i ett aktieägaravtal. I fråga om beslut skiljs därvid mellan organ- och aktörsbindningar.16 När det gäller överlåtelse görs en uppdelning i överlåtelsebegränsningar, utköps- och friköpsklausuler samt drag along- och tag alongklausuler. I kapitel 8 behandlas frågor som rör överföringar av aktiebolagsrättsliga rättigheter. Huvudsakligen handlar det om en aktieägares rätt att med bibehållande av aktien förfoga över till aktien hörande rättigheter. Det leder till frågor om vad splittringsförbudet innebär och om skillnaden mellan aktierätten och ur denna härflytande rättigheter. I det förhållandevis långa kapitel 9 är avtalsfriheten det primära temat. Det leder till en övergripande beskrivning av stora delar av avtalsrätten. Denna beskrivning omfattar tolkning, utfyllning och korrigering. Klassificeringsfrågor och betydelsen av avtalstyp behandlas därefter. Ett avsnitt handlar om tvingande och dispositiva regler. Avslutningsvis behandlas ogiltighetsfrågor. Sedan avtalsfriheten så behandlats blir i kapitel 10 frågan vilken autonomi som aktiebolagsrätten ger aktieägarna. En aspekt på den frågan är hur långt vad Arvidsson kallar bolagsordningsfriheten sträcker sig. En annan aspekt på frågan är vad han kallar samtyckesbehörigheten, enkannerligen aktieägarnas möjlighet att genom ett samfällt godkännande giltiggöra vad som enligt aktiebolagsrätten eljest är ogiltigt.17 Slutligen sammanställs i kapitel 11 de förstudier, så ser jag det, som övriga kapitel innehåller, och utvecklar här förf. sin principiella syn på beslut- och överlåtelsebindningar. Den kan övergripande och förenklat sägas vara, att förf. bekräftar (s. 283) den vanliga uppfattningen om aktiebolagsrättens autonomitet (dvs. att aktieägaravtalets bindningsvillkor är aktiebolagsrättsligt overksamma) medan han i viss mån ifrågasätter den likaledes vanliga — om än inte lika entydiga — uppfattningen om aktieägaravtalets avtalsrättsliga autonomitet (dvs. att

 

han beslutskompetens mot befogenhet (s. 127), vilket inte är ägnat att skapa någon klarhet. 16 Med organ menas då beslutsorganen bolagsstämma, styrelse och verkställande direktör. Med aktör menas ledamot i beslutsorganet (se s. 132). Att organet kan bestå av endast en ledamot gör inte distinktionen överflödig, eftersom det teoretiskt kan tänkas att ett organ kan bindas oberoende av den ledamot som ensam utgör organet. Att så de facto inte är fallet (se not 71 nedan) är en annan sak. 17 Med samtyckesbehörigheten hänger samman frågan hur denna skall utövas för att bli aktiebolagsrättsligt verksam. I linje med vad som är allmänt vedertaget utgår Arvidsson från att så kan ske formlöst, men han ställer upp det kravet att aktieägarna skall ha avsett att fråga är om ett bolagsbeslut för att samtycket skall ha sådan verkan. Se vid not 54 nedan. — Med ogiltighet menas här en angriplig defekt i beslutet (till skillnad från nullitet), jfr not 22 nedan.

aktiebolagsrättsligt tvingande — eller, för att tala med Arvidsson, absolut obligatoriska — regler saknar betydelse för partsbundenheten). Avhandlingen avslutas med en sammanfattning i kapitel 12.

 

3. Några framställningstekniska grepp
Ord är verktyg för tanken. God terminologi underlättar därför analysen. God terminologi möjliggör också bättre precision i språket och reducerar därför risken för missförstånd när tankar skall kommuniceras med andra. Det är Arvidsson klar över, och han räds inte att införa nya ordverktyg.18 En ny ordbildning är bolagsordningsfrihet. Uttrycket tar sikte på den frihet aktieägarna har att gestalta bolagsförhållandet genom föreskrifter i bolagsordningen.19 En annan ny ordbildning är samtyckesbehörighet. Det uttrycket avser det förhållandet att vad som enligt det aktiebolagsrättsliga regelsystemet är otillåtet i aktieägarnas intresse (man brukar i detta sammanhang tala om minoritetsskyddsregler, ett uttryck som Arvidsson använder mindre frekvent) kan bli tillåtet genom berörda aktieägares samtycke.20 I fråga om vad aktiebolagsrätten tillåter respektive inte tillåter använder sig Arvidsson (se s. 240) av begreppsparet fakultativt och obligatoriskt. Begreppsparet dispositivt och tvingande förbehåller han avtalsrätten.21 När det gäller obligatoriska normer skiljs vidare mellan enkelt

 

18 Jfr not 7 ovan. 19 En fråga som Arvidsson diskuterar (s. 245 f.) är i vad mån bolagsordningsnormer genom en föreskrift i bolagsordningen kan göras obligatoriska (beträffande uttrycket obligatorisk, se det följande). Han finner att så inte är fallet. Det är nog i princip riktigt. Jag delar således uppfattningen att en ändringsspärr till förmån för en tredje man inte är verksam på det sättet att den tredje mannan kan hindra en ändring (såvida inte spärren har stöd i lag; ett exempel är att det i lag föreskrivs att en viss bolagsordningsändring förutsätter Regeringens godkännande). Men kan inte en aktieägare med framgång motsätta sig en ändring under åberopande av den tredje mannens samtycke saknas? Jfr Lindskog Aktiebolagslagen 12:e och 13:e kap, Kapitalskydd och likvidation (2 uppl. 1995; cit. Lindskog ABL) 12:1–5.2.3. 20 Arvidsson diskuterar (s. 261 ff.) samtyckesbehörighetens förhållande till verkställighetsförbudet i ABL 3:5. Han uttalar att behörigheten ”omfattar” bestämmelsen. Förmodligen skall uttalandet inte förstås så att samtycke i alla lägen åsidosätter förbudet; i fråga om föreskrifter till skydd för andra än aktieägarna bör nog så inte vara fallet. En praktisk konklusion, som inte kommer till uttryck hos Arvidsson, av att med ett samfällt aktieägarsamtycke verkställighet får ske innan registrering är, att i enmansbolag spelar förbudet ingen roll och i fåmansbolag begränsad roll när det gäller bolagsordningsbestämmelser med endast aktieägarna som skyddsintressenter. En annan fråga i sammanhanget som Arvidsson inte berör är vem som kan grunda någon rätt på det förhållandet att verkställighet skett i strid mot verkställighetsförbudet. Något generellt svar på den frågan torde inte finnas; avgörande blir — som redan antytts — det skyddssyfte och därmed den skyddskrets som den felande (dvs. ännu inte registrerade eller rent av inte ens beslutade) bolagsföreskriften har. I fråga om t.ex. verksamhetsföremålet bör bolagets medkontrahenter inte tillhöra skyddskretsen, varför ett medkontrahentens påstående om att ett ingånget avtal är obindande därför att det faller utanför verksamhetsbeskrivningen inte håller streck (att bolaget inte med framgång kan hävda obundenhet på den grunden framgår av ABL 8:42 2 st. 2 m.). 21 Det begreppsparet är enligt min mening litet språkligt störande, eftersom det blandar latin och svenska. Det låter bättre att tala om dispositiv och indispositiv.

 

obligatoriska normer som omfattas av samtyckesbehörigheten och absolut obligatoriska normer som inte gör det.22 Ordet avtal används i allmänhet i två betydelser. Med avtal menas således till en början de rättigheter och skyldigheter parterna har mot varandra, dvs. det rättsliga innehållet. Men med avtal menas också det dokument genom vilket parterna bundit sig vid varandra genom att underteckna detta och vari återfinns de rättigheter och skyldigheter som de uttryckligen (genom skriftform) enats om. Den dubbla betydelsen vållar ibland missförstånd,23 och den försvårar under alla förhållanden språklig precision. Jag har till följd av det förordat att ordet avtal endast används för att uttrycka det rättsliga innehållet i avtalsförhållandet medan man lämpligen kan beteckna det dokument varigenom parterna bundit sig mot varandra för kontraktshandling.24 Arvidsson är klar över problemet men gör inte mycket åt det. Han nöjer sig med att tala om avtalsinnehållet när han avser ett avtals rätts-

Ett motsvarande begreppspar på svenska språket är dock svårt att finna, eftersom vi inte har ett bra svenskt ord för dispositiv (jfr norskans fraviklig). Man kan naturligtvis negera tvingande (icke tvingande, otvingande), men inte heller det är alldeles tilltalande. Kanske skulle vi låna från norskan och börja tala om frånviklig? — Beträffande tvingande bestämmelser är det nödvändigt att skilja mellan förhands- och efterhandsperspektiv (se Lindskog, Skiljeförfarande (2005; cit. Lindskog LSF) 0–5.1 med hänv.). Det gör Arvidsson (s. 223 ff.), men jag undrar vad han har emot ordbildningarna förhandstvingande och efterhandstvingande? Dessa är enligt min mening mer expressiva än de av Arvidsson använda uttryckssätten tvingande ex ante respektive ex post samt enkelt respektive absolut tvingande (de senare uttrycksätten är f.ö. olämpliga i det att enkelt och absolut konnoterar en annan distinktion beträffade obligatoriska aktiebolagsrättsliga normer). Ordbildningen förhandstvingande har visserligen den svagheten att den inte uttrycker att den är endast förhandstvingande, men det gäller även uttryckssättet tvingande ex ante. I det hänseendet har f.ö. ordbildningen förhandstvingande den fördelen framför att tala om tvingande ex ante, att ordbildningen förhandstvingande kan ses som ett begrepp och således definieras så, att termen ger uttryck för att den ifrågavarande regeln inte är efterhandstvingande. 22 Efter att ha redogjort (s. 241 ff.) för skillnaden mellan klandergrunder och nullitetsgrunder — och därvid mycket riktigt framhållit att ett icke klandrat beslut av angriplighetskaraktär blir aktiebolagsrättsligt gällande (beträffande frågan om ställföreträdares lydnadsplikt, se vid och med not 90 nedan) — uttalar Arvidsson (s. 244) att obligatoriska normer per definition är kopplade till nullitetsgrunder. Så är det naturligtvis beträffande absolut obligatoriska normer. Men förhåller det sig verkligen så när det gäller enkelt obligatoriska normer? Som jag ser det styr samtyckebehörigheten gränsdragningen mellan angriplighet och nullitet. Och normer som omfattas av samtyckesbehörigheten har ju Arvidsson definierat som enkelt obligatoriska. En åsidosättande av en enkelt obligatorisk norm leder således inte till nullitet utan endast till klanderrätt. Ett avstående av klander kan f.ö. ses som ett konkludent samtycke, vilket visar på kopplingen mellan samtyckesbehörigheten och klanderpreskriptionen. — En annan fråga som Arvidsson berör (s. 242) i detta sammanhang är om klanderpreskription innebär processhinder. Han uttalar oförbehållsamt att så är fallet. Jag ifrågasätter det synsättet. Se vidare not 88 nedan. 23 Ett exempel är när det talas om avtalstolkning. Menas med det en bestämning av den rättsliga innebörden av en språklig sats som i regelform tecknats ned i den skriftliga handling varigenom parterna bundit sig mot varandra? Eller menas en sammanställning och analys av olika avtalsfragment för bestämmandet av ett avtalsrättsligt innehåll i ett specifikt hänseende? 24 Se Lindskog Förhandlingsspelet s. 18 och 104. — Man kanske rent av kunde kalla avtalsdokumentet för kontrakt rätt och slätt. Men ordet kontrakt används ofta som synonym till avtal, varför det är bättre att tala om kontraktshandling.

liga innehåll (se exempelvis s. 190).25 Hans begreppsbruk vållar visserligen inte några större problem, men i betraktande av hans intresse för bra begreppsbildning hade litet kreativitet också i detta hänseende varit önskvärt.26 4. Vinstmaximeringsprincipen
För aktiebolaget gäller en vinstmaximeringsprincip.27 Den innebär i korthet en skyldighet för beslutsorganen att eftersträva så mycket vinst för bolaget som möjligt (s. 85), dvs. ett vinstpåbud.28 I princip kan vad som ligger i vinstpåbudet uttryckas i en formel varigenom olika handlingsalternativ kvantifieras (se s. 85), men det är tveksamt om det ger så mycket ledning. För övrigt tror jag inte att formeln är utan undantag.29 När det gäller frågan om en oaktsam normavvikelse från vinstpåbudet kan vara skadeståndsgrundande utta-

 

25 I ett annat sammanhang (s. 240) uttalar han i och för sig helt riktigt att till sitt innehåll olika begreppsbildningar kan knytas till samma term och att sammanhanget då får avgöras vad som åsyftas. 26 Däremot gör han en annan distinktion, som jag anser är viktig, nämligen mellan typavtal och formavtal (låt vara att jag föredrar en annan terminologi). Se not 38 nedan. 27 Arvidsson uttalar (s. 79) att det ”går att ifrågasätta antagandet om att allmän välfärd har bättre förutsättningar att befrämjas inom ramen för ett marknadsekonomiskt system än inom ramen för alternativa system”. Han förklarar sig dock själv tro på en ordning med inriktning på vinstmaximering snarare än påbud att agera i det allmännas tjänst. De problem som kan följa med en fokusering på vinstmaximering får hanteras med sidorestriktioner (se vidare nedan). Han slår också fast att det är rättsläget de lege lata. Jag har ingen annan uppfattning. Man jag ifrågasätter om inte marknadsideologin (med den ”egennyttiga rationaliteten” som samhällets ekonomiska motor) har en djupare förankring än att blott vara ett uttryck för rättsläget de lege lata. Som jag ser det är marknadsideologin något som tillhör den västerländska rättsstatens djupstrukturer. Jfr Lindskog JT 2005–06 s. 278 ff. — När det gäller handelsbolag menar Arvidsson (s. 83) att det skulle föreligga en skillnad i förhållande till aktiebolag genom att vetorätten gav bolagsmännen möjlighet att ”skydda helt andra preferenser än vinstpreferanser”. Det är enligt min mening en sammanblandning av beslutsmål och beslutsordning. Vinstpåbudet är detsamma i båda bolagsformerna, men olika beslutsordningar påverkar möjligheterna att realisera det (respektive att förhindra att det realiseras). 28 Att ett vinstpåbud gäller framgår av ABL 3:3, där det föreskrivs att om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen. Som Arvidsson (s. 86 f.) framhåller är det fråga om en omsorgsförpliktelse och inte en resultatförpliktelse. Det har betydelse för frågan om en skadeståndsgrundande normavvikelse föreligger. Jfr min exkurs i JT 2010–11 s. 201 ff. om bestämningen av den norm vars åsidosättande skulle grunda skadeståndsansvar. Se vidare not 30 nedan. 29 Ett undantag är enligt min mening att ett alternativ som rent matematiskt är att föredra framför ett annat likväl är oförsvarligt om det är förenat med en beaktansvärd risk som äventyrar bolagets existens. Jfr Lindskog ABL 12:1–5.1.2 (med hänv. till Dotevall). Det ville emellertid Arvidsson under disputationsakten inte hålla med om. Hans argument var att riskens storlek och effekter (om den inträffar) vägs in i formeln när ett mer riskabelt alternativ vägs av mot ett mindre riskabelt. Det är emellertid inte riktigt det som är frågan enligt min mening. Men möjligen menade Arvidsson att i formeln ligger ett hänsynstagande till bolagets eget kapital innebärande att ett bolag med ett mindre eget kapital har att göra andra avvägningar än ett bolag med ett större eget kapital. I så fall har jag ingen avvikande mening.

lar Arvidsson (s. 87) att ansvar förutsätter att avvikelsen är uppenbar. Jag är inte alldeles övertygad om att det förhåller sig så.30 Vinstpåbudet är omgärdat av sidorestriktioner, dvs. av regler som föreskriver begränsningar för främst på vilka sätt vinsten får realiseras.31 Från vinstpåbudet, som gäller verksamheten i bolaget, bör skiljas det regelverk som gäller vinstöverföringen, dvs. hur de vinster som bolaget genererar genom sin verksamhet resulterar i vinstmaximering hos aktieägarna.32 Vinstmaximeringsprincipen har således inte bara en intern sida (vinstpåbudet) utan också en extern. I det hänseendet märks att vinstmaximering i bolaget inte nödvändigtvis måste vara liktydigt med vinstmaximering hos aktieägarna.33 Aktieägarna kan tillgodogöra sig bolagets vinster vertikalt genom vinstutdelning och annan kapitalanvändning (värdeöverföring) samt horisontellt genom att värdetillväxt på aktierna realiseras. Dessa båda möjligheter är ur ett externt vinstmaximeringsperspektiv likvärdiga.34 Det aktiebolagsrättsliga regelverket omfattar emellertid bara den interna vinstmaximeringen genom vinstpåbudet. I fråga om vinstmaximering i ett aktieägarperspektiv begränsas reglerna till bestämmelser om kapitalskydd i aktieägarnas intresse.35

 

30 Affärsbeslut innefattar regelmässigt värderingar i frågor om vilka man kan ha olika uppfattningar. Utgångspunkten måste nog vara att sådana värderingar inte kan angripas, vare sig de i efterhand visar sig vara helt eller halvt tokiga. Man får i princip godta de affärsmässiga bedömningarna till den del de innefattar värderingar som ger utrymme för skilda ställningstagande. Däremot finns det anledning att ställa krav på att ett affärsbeslut skall ha föregåtts av ett adekvat och med erforderlig omsorg utfört förarbete. Man kan tala om ett metodansvar. Om det föreligger en normavvikelse i det hänseendet och det föranleder ett skadebringande affärsbeslut bör ansvar föreligga, och det även om normavvikelsen varken är uppenbar eller grovt oaktsam. Jfr till det anförda Lindskog LSF II:0–3.2.5 beträffande en skiljenämnds juridiska bedömningar. 31 Jfr Lindskog JT 2005–06 s. 278 ff. angående mer generella i lag uppställda restriktioner och korrigeringar av vad som följer av marknadsideologin. 32 Bestämmelsen i ABL 3:3 (se not 28 ovan) synes ta sikte på båda aspekterna utan att distinktionen framgår med någon tydlighet (regleringen i ABL är dock tydligare än i 1975 års ABL, där dessa två frågor inte alls hålls isär, se Lindskog ABL 12:1–3.2). Frågan är om bolagsordningsfriheten tar sikte på endast utdelningsfrågan eller på såväl den som vinstpåbudet. Det senare torde vara det riktiga, men det kan sättas i fråga om det inte finns en gräns för hur långt vinstpåbudet får sättas åt sidan, se not 36 nedan. I sammanhanget kan också pekas på 32 kap. ABL, där regleringen tar sikte på vinstutdelningsbegränsningar utan att frågan om vinstpåbudet berörs. — Egentligen är det olämpligt att tala om vinstutdelning, vinstöverföring, vinstutdelningsbegränsning m.m., eftersom det rör sig om ianspråktagande av bolagets kapital oberoende av hur det genererats. 33 I detta sammanhang räcker det med att peka på att skatterättsliga imperfektioner kan leda till att vad som är en vinstmaximerande åtgärd i bolaget inte är det för aktieägarna, t.ex. därför att en viss affär beskattas fördelaktigare om den genomförs av aktieägarna själva i stället för i bolaget. 34 Det förutsätts att aktien är likvid (vilket i regel inte är fallet i sådana bolag som är föremål för ett aktieägaravtal) och att skatteneutralitet föreligger. — Annorlunda ur bolagets perspektiv; vid vertikal vinstöverföring delas bolagets vinst ut medan vid ett horisontellt vinsthemtagande påverkas bolaget inte på annat sätt än att en ägarförändring sker. 35 Viktigast är här likhetsprincipen. Otillbörlighetsregeln tillför i ett kapitalskyddsperspektiv inte mycket utöver vad som följer av vinstpåbudet. — Arvidsson påstår (s. 91 not 206) att jag har hävdat (Lindskog ABL 12:0–3.1) att vinstpåbudet skulle

 

Vinstpåbudet anses aktiebolagsrättsligt dispositivt. I bolagsordningen kan således föreskrivas att bolaget skall ha annat syfte än att bereda vinst till aktieägarna (ABL 3:3).36 5. Aktieägaravtalet som kontraktstyp
När innehållet i parternas avtal skall bestämmas i ett visst hänseende och stöd i parternas viljeyttringar för vad som skall gälla saknas uppkommer frågan hur luckan skall fyllas. Om avtalet är av rättsfigurstyp, dvs. ett avtal som blivit föremål för särskild lagreglering, kan ledning hämtas ur den tillämpliga lagen. Ett avtal kan ibland vara så komplext, att en del låter sig klassificeras som avtal av en viss rättfigurstyp, och en annan del låter sig klassificeras som avtal av en annan rättfigurstyp. Det väcker frågan om man vid klassificering av avtalstypen skall inta ett monistiskt eller ett pluralistiskt synsätt. Det förra torde i regel vara att föredra.37 Om avtalet inte är av rättfigurstyp kan det vara av kontraktsfigurstyp. Med det menar jag att avtalet till sin struktur och till sitt innehåll tillhör en avgränsad typ av avtal med tydliga drag vad det gäller normal reglering. Exempel på avtal som utan att vara av avtalsfigurstyp är av

 

göra otillbörlighetsregel överflödig. Det är en förenkling och en överdrift. Beträffande min uppfattning om otillbörlighetsregeln, se Lindskog HBL 2:3–7.2. Vad gäller det uttalande som Arvidsson avser så tar det sikte på bolagets avtalsdispositioner med tredje man. Om ett sådant avtal uppfyller vinstpåbudets krav kan jag inte se hur det skulle kunna vara till nackdel för bolaget. 36 Det kan emellertid sättas i fråga om man inte här blandar samman den interna frågan med den externa (jfr not 32 ovan). En sak är vad som gäller i fråga om den vertikala vinstöverföringen (eller kapitalanvändningen). Således är det klart att bolagets vinst genom en föreskrift i bolagsordningen kan förbehållas andra än aktieägarna (liksom att likhetsprincipen avseende vinst kan åsidosättas). En annan sak är vad som gäller beträffande skapandet av vinst i bolaget. Ur ett borgenärsperspektiv är ett åsidosättande av vinstpåbudet inte oproblematiskt. Om bolaget saknar fria vinstmedel är en icke formenlig kapitalanvändning (t.ex. en försäljning till underpris) inte tillåten. Om tanken bakom den ordningen drivs till sin spets borde vinstpåbudet vara tvingade i borgenärernas intresse så länge de bundna posterna inte är kapitaltäckta. Att en disposition inte är vinstmaximerande betyder dock inte att den är kapitalreducerande. Man kan hävda att borgenärernas skyddsintresse inte sträcker sig längre än till att dispositionen inte reducerar bolagets kapital. Men frågan är om man kan se det så enkelt. Anta att ett bolag efter en längre marknadsföringskampanj kommer i läge att göra en lönsam affär. Aktieägarna beslutar att lägga affären i ett annat bolag (kanske därför att det är skattemässigt fördelaktigare, jfr not 33 ovan). Utdelningskapacitet saknas. Det egna kapitalet påverkas inte av det beslutet, eftersom inga marknadsföringskostnader balanserats. Är dispositionen tillåten enligt kapitalskyddsreglerna? Den som svarar ja på frågan böra pröva om det skulle göra någon skillnad om marknadsföringskostnaderna hade balanserats respektive om affärsmöjligheten som sådan hade aktiverats (kanske helt i strid mot god redovisningssed). Ytterst handlar frågan om förfogande över icke aktiverade värden träffas av kapitalskyddsreglerna (att bedömningen mot beloppsspärren på visst sätt påverkas av tillgångens bokförda värde är en annan sak). Enligt min mening är så fallet (se Lindskog HBL 1:0–4.4.4 (not 154), jfr emellertid Edlund i Festskrift till Torgny Håstad (2010; cit. Fs Håstad) s. 91 ff.). Men en konsekvens av det är att det rimligen måste finnas vissa gränser för aktieägarnas möjlighet att förfoga över vinstpåbudet. Den gränsen bestäms lämpligen av kapitalskyddsreglerna. Systemet går således ihop om man låter alla icke vinstsyftande förfoganden omfattas av dessa regler. 37 Se Lindskog HBL 1:0–3.6 med hänv. till rättspraxis.

kontraktsfigurstyp är återförsäljaravtal och entreprenadavtal. Betydelsen av att avtalet är av kontraktsfigurstyp ligger främst i att etablerad kontraktspraxis kan få betydelse vid bestämmandet av avtalsinnehållet.38 Ibland kan ett avtal vara av båda typerna. Ett exempel är avtal om överlåtelse av samtliga aktier. Ett sådant avtal omfattas av KöpL. Samtidigt företer det sådana typiska drag att det är befogat att se det som en särskild kontraktsfigur.39 Det typiska aktieägaravtalet konstituerar ett enkelt bolag.40 Det förhållandet ger dock beträffande innehållet i oreglerade frågor ledning i endast vissa hänseenden.41 Det föranleder frågan om aktieägaravtalet kan ses som en sådan kontraktsfigur att man vid tolkning och utfyllnad kan hämta ledning ur en etablerad kontraktsregleringspraxis. Det förefaller tveksamt. Ett förhållande som dock kan vara av betydelse för tolkningen är att aktieägaravtalet regelmässigt syftar till att korrigera vad som följer av ABL och bolagsordningen. Det talar för en presumtion mot att låta vad som följer av det aktiebolagsrättsliga systemet inverka i positiv riktning vid bestämmandet av avtalsinnehållet.42 Arvidsson diskuterar återkommande i vad mån vad som gäller aktiebolagsrättsligt respektive följer av bolagsordningen kan återverka på bestämningen av aktieägaravtalet.43 Även om han nämner den synpunkt som här förts fram (se exempelvis s. 73), ger han den ingen avgörande betydelse. Att det typiska aktieägaravtalet konstituerar ett enkelt bolag har dock betydelse i vissa specifika hänseenden. I fråga om beslut gäller att dessa förutsätter enighet om annat inte avtalats. Och om beslut skall fattas efter någon majoritetsregel, gäller för sådant beslutsfattande bolagsrättslig principer om bland annat likabehandling.44

 

38 Beträffande uppdelningen av avtal i sådana som är av rättsfigurstyp ochsådana som är av kontraktsfigurstyp, jfr också Lindskog Förhandlingsspelet s. 107 ff. (där dock en något annorlunda terminologi används). Arvidsson talar om avtalstyp och avtalsform (se exempelvis s. 213). Han förefaller f.ö. inte benägen att låta det förhållandet att avtalet har karaktär av kontraktsfigurstyp få någon inverkan på avtalsinnehållet. 39 Se Lindskog i Festskrift till Kurt Grönfors (1991) s. 310 ff. 40 Se hänv. i not 8 ovan. 41 De viktigaste avser uppsägningstiden och likhetsprincipen (vilken dock inte framgår uttryckligen av HBL utan i stället följer av grundläggande associationsrättsliga principer, se Lindskog HBL 2:3–7.1). Beträffande likhetsprincipens betydelse, se noterna 44 och 49 nedan. Vad det gäller uppsägningstiden är det beträffande aktieägaravtal ett klassiskt problem att knyta avtalstiden till det förhållandet att parterna äger samtliga aktier i bolaget. Se Lindskog HBL 2:24–7.2. För lämpligare ordningar, se Lindskog Förhandlingsspelet s. 184 f. 42 Se vidare not 64 nedan. 43 För ett exempel, se nedan vid och med not 65. 44 Arvidsson för (s. 293 f.) en diskussion om jämkning av avtalsvillkor med utgångspunkt i exemplet att enligt aktieägaravtalet skall aktieägarna på partnermöte genom majoritetsbeslut bestämma vinstutdelning och dess fördelning. Beslutet missgynnar utan grund kraftigt A, som röstar emot detta såväl på partnermötet som på bolagsstämman. Eftersom ett vinstutdelningsbeslut i enlighet med vad partnermötet beslutat står i strid mot den aktiebolagsrättsliga likhetsprincipen lyckas A hindra att partnermötets beslut kommer till fullföljande. Övriga avtalspar-

 

6. Tolkning och utfyllnad
Det har diskuterats om det finns någon rättsligt relevant skillnad mellan avtalstolkning och avtalsutfyllnad.45 Enligt min mening står det alldeles klart att utgångspunkterna är olika. Avtalstolkning tar sin utgångspunkt i en till sin rättsliga betydelse oklar språklig sats som parterna avsett skola vara normerande (typiskt sett ett kontraktsvillkor). Vid utfyllning saknas en sådan sats. Utfyllning kan då ske genom en tillämpning av den bakomliggande dispositiva rätten eller genom en för det enskilda avtalsförhållandet tillskapad regel.46 Att fråga är om olika utgångslägen hindrar inte att metoderna för att fastställa avtalsinnehållet kan gå in i varandra. Men det finns också i metodhänseende vissa, närmast hantverksmässiga, skillnader. I fråga om utfyllnad är en särskild aspekt i vad mån ett avtal har en sådan karaktär av kontraktsfigurstyp att avtalet kan kompletteras med vad som vanligen brukar gälla i sådana avtalsförhållanden. Som framhållits ovan i avsnitt 5 kan knappast aktieägaravtalen anses formera en sådan homogen grupp av avtal att det får någon större betydelse för tolkningen. Arvidsson behandlar (s. 192 ff.) mycket ingående olika aspekter på tolkning och utfyllnad. Det kan sättas i fråga om inte framställningen här med fördel hade kunnat kortas ned. Men en aspekt som den ingående behandlingen resulterar i är det i samband med aktieägaravtal ofta återkommande behovet av omtolkning. Bland annat diskuterar Arvidsson (s. 287 ff.) möjligheten av att omtolka ett aktiebolagsrättsligt overksamt avtal om beslutsbindning till ett verksamt avtal genom en förändring av styrningstekniken.47 Ett exempel är att en i ett aktieägaravtal overksam föreskrift om styrelsebe-

 

ter stämmer därför A på skadestånd. Här finns det enligt Arvidsson anledning att med stöd av den aktiebolagsrättsliga likhetsprincipen jämka det villkor i aktieägaravtalet som partnermötets beslut grundades på. Jag har ingen annan uppfattning än Arvidsson när det gäller utgången. Men hans väg dit sätter jag ett frågetecken för. Partnermötets beslutsfattande är underkastat den bolagsrättsliga likhetsprincipen (dvs. den likhetsprincip som gäller i enkla bolag, jfr not 41 ovan och 49 nedan). Det bör räcka. Något behov av att resonera i jämkningstermer finns då inte. 45 Se Arvidsson s. 191 f. med hänv. 46 En sådan tillskapad regel kan ibland härledas ur den kontraktsfigurstyp som avtalet tillhör och ibland grundas på vad som framstår som närmast självklart i det individuella avtalsförhållandet. En särskild fråga är om en domstol eller en skiljenämnd kan gå vidare i fråga om utfyllnad med stöd av parternas avtal. Se vidare not 48 nedan. 47 Omtolkningsfrågan uppkommer även i andra sammanhang. Se för ett exempel nedan vid not 63. — Arvidssons framställning tydliggör f.ö. att typiska regleringar i ett aktieägaravtal ofta anvisar en otillåten väg till ett mål, som kan nås på en annan och tillåten väg. Den återkommande frågan blir om avtalet skall tolkas om att avse den tillåtna vägen. Något generellt svar på den frågan kan knappast ges, men om den alternativa och tillåtna vägen (i) framstår som konkret och närliggande i betraktande av målet och omständigheterna i övrigt, och den (ii) inte för med sig att den part som motsätter sig vägbytet blir sämre ställd än om den otillåtna vägen varit tillåten, kanske presumtionen skall vara att ett vägbyte kan godtas. Jfr analysmodellen i Lindskog HBL 1:0–4.4 avseende frågan om en lojalitetsplikt kan föreligga.

slut omtolkas så att det i stället träffar parterna såsom aktieägare. Med fog framhåller Arvidsson att en domstol eller en skiljenämnd inte utan särskilt mandat bör ha kompetens att skriva om parternas avtal.48 Arvidsson förordar vidare (s. 294) i fråga om röstbindning en särskild tolkningsstandard som knyter an till det aktiebolagsrättsliga ägarskyddet. Man kan dock sätta i fråga om den aktiebolagsrättsliga normeringen är så relevant i det hänseendet. Vanliga tolkningsprinciper bör nog i allt väsentligt fungera tillfredsställande. Det gäller även det förhållandet att vissa bestämmelser i ett aktieägaravtal kan vara förhållandevis öppna och enligt sina ordalag leda till ganska betungade effekter för en part.49 Arvidsson argumenterar (s. 295 f.) övertygande för att ett bindande åtagande att rösta på ett visst sätt på bolagsstämma också innebär en skyldighet att inte klandra beslutet.

 

7. Allmänt om autonomifrågorna
Arvidssons två grundläggande frågor är (i) om vad som gäller aktiebolagsrättsligt i ett visst bolagsförhållande påverkas av vad aktieägarna (eller några av dem) enas om i ett aktieägaravtal och (ii) om vad som gäller mellan parterna i ett aktieägaravtal påverkas av vad som är aktiebolagsrättsligt tillåtet. Fråga (i) får ett klart svar. Vad parterna avtalar om i aktieägaravtalet slår inte igenom bolagsrättsligt om det inte finns lagstöd för annat.50 Den slutsatsen är knappas kontroversiell.51

 

48 Ibland finns det dock allmänt hållna till domstolen eller skiljenämnden riktade kompetensförstärkningssyftande föreskrifter i ett kontrakt (se t.ex. Lindskog Förhandlingsspelet s. 155 f.). Det föranleder frågan vilka verkningar sådana föreskrifter kan tänkas ha. Här finns anledning att erinra om bestämmelsen i 1 § 2 st. LSF. Se om den Lindskog LSF 1–6.2. 49 Arvidsson nämner (s. 294 f.) det (enligt min mening ganska orealistiska) exemplet att A i förhållande till B åtagit sig att medverka till en nyemission utan att villkoren för denna angetts, varefter B begär att A skall medverka till en för B fördelaktig riktad nyemission. Jag har svårt att se att det behövs någon särskild tolkningstandrad för aktieägaravtal för att hantera en sådan situation. Av allmänna tolkningsprinciper kan inte följa annat än att As medverkansskyldighet inskränker sig till emissioner där alla aktieägare behandlas lika. Det följer f.ö. också av den bolagsrättsliga likhetsprincip som är tillämplig i det enkla bolag som aktieägaravtalet konstituerar (jfr noterna 41 och 44 ovan). 50 Det kallar Arvidsson den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, se bland annat s. 277. Det av Arvidsson framhållna undantaget för lagreglerade fall (se även s. 291) är naturligtvis i och för sig helt principiellt riktigt (om än överflödigt; lag går alltid före avtal). Jag kan dock inte erinra mig någon sådan bestämmelse (såvida man inte räknar hit ABL 1:11 beträffande koncerndefinitionen). — Det finns emellertid anledning att understryka att man måste hålla isär olika frågor. Det kan exemplifieras med det fallet att sedan B i strid mot en bestämmelse i aktieägaravtalet överlåtit en aktie till A, begär A att bli införd i aktieboken (jfr Nerep Fs Gregow s. 348 beträffande ett opublicerat hovrättsavgörande). Aktieägaravtalets överlåtelseförbud hindrar här inte att As begäran skall efterkommas. Vad som föreskrivs i ett aktieägaravtal i det hänseendet saknar således aktiebolagsrättslig relevans. Men om förbudet skulle ha avtalsrättslig relevans (om den frågan, se nedan vid och med noterna 94–97) slår det igenom aktiebolagsrättligt, nämligen så till vida att om fånget är ogiltigt är A inte ägare till aktien. Då skall han inte införas i aktieboken.

Jag sätter dock i fråga Arvidssons uttalande (s. 279) att ett aktieägaravtal inte medför några aktiebolagsrättsliga verkningar ens om det omfattas av samtliga aktieägare.52 Om vad parterna samfällt enats om i ett aktieägaravtal till sin karaktär är en fråga som skulle kunna bli föremål för ett giltigt bolagsstämmobeslut har jag svårt att se att inte avtalet i det hänseendet skulle var att anse som ett sådant beslut (universalbeslut).53 Arvidssons uttalande hänger dock ihop med hans uppfattning att ett formlöst bolagsstämmobeslut förutsätter inte bara ett samfällt ställningstagande till beslutsfrågan utan också enighet om att beslutet rättsligt sett är att klassificera som ett sådant beslut (s. 281 f.). Jag ifrågasätter den ståndpunkten.54 Fråga (ii) finner Arvidsson svårare att besvara. Han menar dock (s. 283) att ett åtagande att rösta för eller samtycka till ett beslut som står i strid mot en absolut obligatorisk aktiebolagsrättslig regel inte bör vara bindande. I sak är det säkert alldeles rätt att ett åsidosättande av ett sådant åtagande i regel (men säkerligen inte undantagslöst) inte grundar något ansvar, men frågan är om det beror på att åtagandet är oförbindande eller på att ett avtalsbrott per definition inte kan föra med sig några relevanta negativa konsekvenser.55

8. Ägarstyrning
När Arvidsson talar om ägarstyrning menar han styrning av ägandet i bolaget, dvs. av aktien och till denna knutna rättigheter. Vad det handlar om är alltså överlåtelsebindningar. Därvid är det alldeles klart att aktiebolagsrätten inte inskränker aktieägarens rätt att genom avtal

 

51 För egen del har jag uttryckt det så, att aktieägaravtalet är en aktiebolagsrättslig nullitet. Se Lindskog HBL 4:0–3.2.2. — Arvidsson diskuterar (s. 279 ff.) om det de lege ferenda finns anledning att låta aktieägaravtalet genombryta den aktiebolagsrättsliga autonomiteten. Han uttalar att det krävs grundliga ekonomiska analyser för ett ställningstagande. För egen del tycker jag nog att den frekventa förekomsten av bolagsrättsliga dubbeldäckare pekar på ett behov av en ny bolagsform. 52 Han stannar inte vid att aktieägaravtalet omfattas av samtliga aktieägare utan utgår också från att bolaget skulle vara part i detta. Tanken med att dra in bolaget i resonemang förstår jag dock inte. Bolaget är i sammanhanget ett objekt och således föremål för besluts- och överlåtelsebindningar (om man begränsar sig till det slags frågor som Arvidsson behandlar); det kan per definition inte ha någon roll som aktör i sådana frågor. Det förefaller emellertid inte som Arvidsson i sak skulle ha någon annan uppfattning i det avseendet, se vid not 100 nedan. 53 Jfr Lindskog HBL 4:0–3.2.2 (not 28). 54 Det är en allmän rättsprincip att vilken rättslig karaktär ett avtal har bestäms av dess innehåll och inte parternas klassificering (försåvida inte parterna verkligen avsett att avtalet skall vara underkastat den rättsliga reglering som gäller för en annan rättsfigurstyp än den typ till vilken avtalet rätteligen är att hänföra, men inte ens då leder det till att de tvingande bestämmelserna åsidosätts, se Lindskog HBL 2:1–4.1.4 med hänv.). Det är svårt att se varför inte den principen skulle vara att tillämpa också i aktuellt hänseende. — I sammanhanget finns det anledning att peka på, att i särskilt enmansbolag många rättshandlingar ingås utan att avseende fästs vid om de är förenliga med enkelt obligatoriska aktiebolagsrättsliga regler (typiskt sett minoritetsskyddsregler). Se Lindskog ABL 12:3–4.8.1. Om i sådana fall rättshandlingen (t.ex. en gåva) skulle kunna angripas därför att en avsikt att åstadkomma ett bolagsstämmobeslut inte kan visas, kan det leda till besvärande rättsförluster. 55 Se vidare vid och med noterna 81–84 nedan.

underkasta sig förfogandebegränsningar av olika slag när det gäller aktien som en sammanhållen förmögenhetstillgång.56 En fråga som Arvidsson uppehåller sig vid (278 f. och s. 303 ff.) är om en avtalad överlåtelsebegränsning står i strid mot den i ABL 4:7 knäsatta principen om aktiens fria överlåtbarhet.57 Som indirekt framgår av Arvidssons framställning är frågan så till vida fel ställd som att den förbiser att principen om avtalsfrihet och regeln i ABL 4:7 avser olika sammanhang. Bestämmelsen i ABL 4:7 innebär endast att det inom ramen för det bolagsrättsliga systemet inte kan göras några verksamma förfogandeinskränkningar utöver dem som lagen tillåter.58 Det säger inget om vad som gäller inom det avtalsrättsliga systemet.59

 

56 Beträffande möjligheten att förfoga över endast vissa moment i den komplexa förmögenhetstillgång som aktien utgör aktualiseras det s.k. splittringsförbudet (se s. 179 ff). Angående pantförskrivning, se nedan vid och med not 93. — En fråga som Arvidsson berör (s. 181 ff.) i anslutning till splittringsförbudet är en parts bundenhet av indirekta åtaganden. Anta att aktieägare A åtar sig att till B under tio år föra över all utdelning han uppbär på sina aktier. Hindrar det förhållandet att ett avtal om direkt överföring av B inte hade kunnat göras gällande att A är bunden av ett sådant avtal om indirekt överföring? Så inte enligt min mening (jfr Lindskog ABL 12:3–7.2), och den uppfattningen synes Arvidsson dela (frågan är heller inte särskilt kontroversiell, se hänv. hos Arvidsson; vad som däremot är kontroversiellt är om ett åtagande för all framtid är bindande). Av det kan man då möjligen sluta sig till att även ett avtal om direkt överföring bör vara verksamt mellan A och B (innebärande att A har att betala till B vad B skulle ha uppburit om avtalet hade varit verksamt mot bolaget; beträffande sådana omtolkningsfrågor, se Arvidsson s. 184 ff.). Ett liknande synsätt kan hävdas beträffande en aktieägares överlåtelse av en förköpsrätt enligt ett förköpsförbehåll, men en sådan överlåtelse är enligt Arvidsson (s. 179) (helt) overksam. 57 Vad som bidragit till Arvidssons intresse är möjligen frågans behandling vid tillkomsten av ABL. Lagrådet uttalade nämligen (se prop. 2004/05:85 s. 1397 f.) att det borde klargöras att den bestämmelse som kommer till uttryck i ABL 4:7 gäller endast i förhållande till bolaget. Genom detta skulle det bli klart att bestämmelsen inte hindrar att avtalade överlåtelsebegränsningar är bindande mellan parterna. Regeringen följde inte Lagrådets förslag, dels därför att det generellt gäller att aktiebolagslagen inte reglerar avtalsrättsliga frågor, dels därför att vid ett tydliggörande i ABL 4:7 skulle avsaknaden av motsvarande tydliggörande i andra bestämmelser kunna felaktigt tolkas motsatsvis (se a. prop. s. 251). 58 Arvidsson (s. 138) uttalar att ABL 4:7 ger uttryck för avtalsfrihet (som han bryter ned i fyra beståndsdelar). Det synsättet kan sättas i fråga. Aktiebolagsrätten styr knappas vad parterna får fritt avtala om. Så inte heller bestämmelsen i ABL 4:7. Vad bestämmelsen klargör är att bolagsförhållandet inte lägger några band på en aktieägares rätt att förfoga över sina aktier (utöver vad som följer av tillåtna föreskrifter i bolagsordningen). Vad ABL 4:7 styr är således bolagsordningsfriheten, inte avtalsfriheten. Beträffande den i not 57 berörda formuleringsfrågan leder det till, att en lämplig formulering skulle kunna vara just det (dvs. att i bolagsordningen inte får tas in andra begränsningar i aktieägarens rätt än vad som följer av ABL). 59 Denna distinktion leder Arvidsson (s. 304 ff., jfr s. 19 f.) till att ta upp frågan om parterna på förhand med bindande verkan kan avtala om tvångsinlösen, t.ex. så att en aktieägare avstår från en rätt som lagen ger honom. Att det aktiebolagsrättsliga regelsystemet i aktuellt hänseende är absolut obligatoriskt (vilket det är i den meningen att bolagsordningsfrihet i frågan saknas, se prop. 2004/05:85 s. 438) hindrar nämligen inte att frågan är dispositiv. Det kan inte råda någon tvekan om att en part i efterhand kan avtala om att avstå från sin rätt till inlösen. Som Arvidsson framhåller är det emellertid möjligt att rätten till tvångsinlösen är förhandstvingande. En annan fråga, som Arvidsson inte berör, är i vilken ordning ett påstående om att en inlösenkrävande majoritetsaktieägare genom ett avtal avstått från sin inlösenrätt skall prövas. Det kan möjligen förhålla sig så att inlösenförfarandets sär-

 

Inte heller finns det något hinder mot att genom aktieägaravtal göra på det avtalsrättsliga planet verksamma undantag från vad som är föreskrivet i bolagsordningen avseende förbehåll enligt 4 kap. ABL. I anslutning till den frågan framhåller Arvidsson (s. 312) att beträffande samtyckesförbehåll är bolaget och inte aktieägarna berättigad part. Det skulle då ha betydelse för avtalsfriheten. Det kan emellertid sättas i fråga om man skall se det så. I ABL 4:8 stadgas visserligen att bolagets samtycke är erforderligt och av ABL 4:11 följer att frågan hanteras av styrelsen. Men principiellt sett är ägarfrågor bolaget ovidkommande.60 Därför ligger det nära till hands att — trots lagens uttrycksätt — uppfatta det så, att styrelsen agerar som en legal gestor för samtliga aktieägare (i lagen uttryckt som bolaget).61 Om så är fallet skulle man kunna tänka sig att ett aktieägaravtal, vari föreskrivs att förbehållet inte skall gälla mot en viss person eller en viss krets av personer, fick direkt aktiebolagsrättslig verkan.62 Under alla förhållanden

skilda ram begränsar vad som får prövas i det förfarandet. Det leder då till vissa samordningsproblem. Beträffande liknande fall, se Lindskog LSF I:0–8. Se vidare beträffande hithörande frågor Nerep Fs Gregow s. 349 ff. 60 Se vid och med not 76 nedan i anslutningen till distinktionen mellan konstitutionella frågor och verksamhetsfrågor. 61 Att styrelsen agerar som ett slags gestor för aktieägarna förekommer i olika sammanhang. Så t.ex. i vissa aktieägar- och aktiemarknadsfrågor, se vid och med not 75 nedan. Ett annat exempel är att styrelsen kan utgöra denuntiationsmottagare vid förfoganden över bolagets aktier (se Lindskog Fs Håstad s. 510). Se även vid och med not 87 nedan. — Konstruktionen med bolagsstyrelsen som agerande i samtyckesfrågan bottnar i praktiska behov. Frågan hör naturligt hemma hos aktieägarna, men dessa måste samlas i något slags forum. En möjlighet är då bolagsstämman, men det skulle kunna föranleda ett behov av en extrastämma bara för en samtyckesfråga (jfr not 62 nedan). Då återstår styrelsen som möjlig gestor. Men det hindrar inte att frågan ytterst ägs av aktieägarna. 62 Så bör under alla förhållande vara fallet om samtliga aktieägare omfattas av aktieägaravtalet. Då föreligger i själva verket ett bolagsstämmobeslut (universalbeslut) i frågan (eller är i allt fall situationen att jämställa med att så är fallet, se ovan vid noterna 52–54). Men om man ser styrelsen som gestor för aktieägarna skulle det kunna sättas i fråga om man ens behöver förklara ett aktiebolagsrättsligt genomslag för ett avtalat samtycke med att fråga är om ett bolagsstämmobeslut. En direkt instruktion till styrelsen från så många aktieägare som det krävs för att ge ett samtycke borde i princip räcka. Att det vanliga kravet på att informella beslut förutsätter samtliga aktieägares samtycke då inte skulle gälla kan förklaras med att det inte rör sig om ett bolagsstämmobeslut. Mot det synsättet talar dock att det främjar enkelhet och reda i systemet att låta även instruktioner av förevarande slag omfattas av bolagsstämmans (i förhållande till andra former av aktieägarbeslut) exklusiva kompetens. — Ett problem aktualiseras emellertid här (ett problem som dock inte har att göra med formen för aktieägarnas överenskommelse om ett visst undantag från bolagsordningens samtyckesförbehåll). Det rör frågan om möjligheten av ett förhandsgodkännande (jfr Arvidsson s. 312 och 316). Enligt min mening bör ett av bolagsstämman beslutat förhandsgodkännande i princip vara verksamt, men man kan ifrågasätta om det inte skulle stå varje aktieägare (aktiebolagsrättsligt) fritt att hindra ett sådant godkännande (jfr not 88 nedan). Argumentet är då, att aktieägarnas kunskap om en överlåtelses möjliga verkningar är bättre när en konkret förfrågan om samtycke föreligger än vid ett på förhand avgivet abstrakt ställningstagande. Först med den konkreta förfrågningen har således aktieägarna ett tillräckligt underlag för att kunna göra ett informerat ställningstagande. Men om man skall se det så betyder det rimligen, att om på en ny bolagsstämma en aktieägare förklarar att han inte längre står bakom ett på en tidigare stämma avgivet förhandsgodkännande, bör detta därmed bli overksamt. Det bör också betyda att ett aktieägaravtal som inte omfattar samtliga aktieägare inte kan tillmätas någon di-

 

bör en sådan föreskrift omtolkas till ett röståtagande.63 — Beträffande förköpsförbehåll uttalar Arvidsson (s. 313) med allt fog att om samtliga aktieägare omfattas av ett aktieägaravtal vari finns upptaget ett visst undantag från ett enligt bolagsordningen gällande förköpsförbehåll, bör ett oanmält förvärv inte drabbas av ogiltighet. I bolag vars aktieägare har ingått ett aktieägaravtal finns i regel bestämmelser i bolagsordningen om förfogandebegränsningar. Om avvikande bestämmelser finns i aktieägaravtalet — tvånivåreglering, dvs. såväl i bolagsordningen som i ett aktieägaravtal, är mycket vanligt — uppkommer frågan hur regleringarna vid innehållskollision förhåller sig till varandra. Klart är att bolagsordningen inte skall tolkas i ljuset av vad som föreskrivs i aktieägaravtalet, men det omvända är tänkbart. Jag menar emellertid att typiskt sett har parterna avsett att aktieägaravtalet skall ha företräde framför bolagsordningen.64 Vid en avvikelse får därför bolagsordningen tillämpas efter vad som följer av denna, och det resultatet får därefter på avtalsnivå korrigeras efter vad som följer av aktieägaravtalet.65 En föreskrift i bolagsordningen träffar även blivande aktieägare. Det gör inte ett aktieägaravtal.66 Det föranleder Arvidsson (s. 310 ff.) till vissa utvikningar. Således diskuteras frågan vad som gäller om aktieägarna avtalat om att avstå från sin inlösenrätt i förhållande till en viss möjlig förvärvare som inte är part i avtalet. Enligt min mening bör inte sällan ett sådant villkor kunna ses som berättigande för den möjlige förvärvaren.67 Men

 

rekt aktiebolagsrättslig verkan avseende ett i bolagsordningen intaget samtyckesförbehåll (förutsatt att man anser att ett verksamt instruktionsbeslut till styrelsen i samtyckesfrågan kan fattas endast av stämman, vilket inte är alldeles självklart). 63 Angående omtolkning, se avsnitt 6 ovan. — Omtolkningen innebär att de aktieägare som är parter i aktieägaravtalet är skyldiga att på bolagsstämma rösta för en instruktion till styrelsen att samtycka. Så Arvidsson s. 312, dock endast om samtyckesförbehållet pekar ut bolagsstämman (och inte styrelsen) som det beslutande organet. Jag menar nog att en sådan begränsning i regel inte borde gälla. 64 Om det hade varit möjligt att i bolagsordningen reglera precis det aktieägarna uttryckt i aktieägaravtalet borde de ha gjort så. Bolagsordningsfrihetens begränsningar är vad som skapar behovet av en reglering i aktieägaravtalet. Det bör leda till utgångspunkten att aktieägaravtalet tolkas och tillämpas autonomt från bolagsordningen. Se avsnitt 5 ovan. 65 Arvidsson (s. 307 ff.) synes mena att frågan är oklar och rekommenderar att en tolkningsregel tas in i aktieägaravtalet. 66 Här skall parentetiskt tillfogas, att en hembudsklausul i ett handelsbolagsbolagsavtal (se HBL 2:21) träffar även andelsförvärvare som inte är part i bolagsavtalet. Det är ett på lag grundat undantag från allmänna principer. Se Lindskog HBL 2:21–5.2.2 67 I princip bör man visserligen vara återhållsam med att tolka ett tredjemansavtal så att det ger den tredje mannen en självständig rätt (jfr NJA 2005 s. 142). Avtalsparterna kan ha ett intresse av att förfoga över frågan utan att behöva samtycke från den tredje mannen. Men i den situation som det här rör sig om kan man se det så, att avtalsparterna har gett varandra en rätt att fritt överlåta aktier till den tredje mannen. I allt fall sedan en sådan överlåtelse skett är det då närliggande att anse att förvärvaren skall med en på avtalet grundad självständig rätt kunna avvärja ett inlösenanspråk. — Om förvärvaren påstår sig berättigad att åberopa avtalsvillkoret har han att vid tvist om detta att underkasta sig det skiljeavtal som kan omfatta villkoret, se Lindskog LSF I:0–5.5.2.

det kan tänkas att man inte kan se det så, t.ex. därför att fråga är om en viss krets av personer som vid avtalets ingående inte låter sig konkretiseras fullt ut.68 Då bör emellertid envar av avtalsparterna ha rätt att när inlösenfrågan aktualiseras berättighetsgöra en förvärvare tillhörande den fredade kretsen att åberopa sig på avtalet.69 9. Beslutsstyrning
Att ett avtal som tar sikte på att styra beslutsfattandet i ett bolag är aktiebolagsrättsligt overksamt är en självklarhet.70 Det behöver emellertid inte betyda att den avtalspart som genom avtalet åtagit sig att såsom (ledamot av ett) beslutsorgan fatta ett visst beslut är avtalsrättsligt obunden.71 Men här finns det nog anledning att skilja mellan olika fall. Till en början har det viss betydelse vilket bolagsorgan det är frågan om. När det gäller den verkställande direktören (här i meningen av den person som intar ställningen av verkställande direktör såsom ledningsaktör, för att använda Arvidssons terminologi) är skyldigheten att verka för bolagets bästa (inom ramen för ABL, bolagsordningen och verksamma föreskrifter från överordnade bolagsorgan) absolut obligatorisk. Den viktiga principen om en absolut bolagslojalitet skulle kunna skadas allvarligt vid bundenhet av en kolliderande plikt grundad på avtal. Vidare är det svårt att se att det skulle kunna finnas något skyddsvärt intresse för en aktieägare eller någon annan att ge-

 

68 Den praktiska situationen är att en viss krets av släktingar fredas. Kretsen kan då omfatta sådana som vid avtalstillfället ännu inte är födda eller ingifta. 69 Klart är att varje avtalspart har rätt att av alla andra avtalsparter kräva att inlösen inte begärs från den fredade förvärvaren. Det är då svårt att se varför inte avtalet skulle ges en innebörd som gör att avtalssyftet realiseras på tilltänkt sätt. Det kan f.ö. sättas i fråga om inte den avtalspart som överlåtit sina aktier därmed skulle ha gjort förvärvaren berättigad att åberopa avtalet, se not 67 ovan. — Arvidsson tycks emellertid mena (s. 310) att en föreskrift av ifrågavarande slag kan åberopas endast av den som är part till aktieägaravtalet. 70 Jfr Lindskog HBL 4:0–3.1.1. — Jag bortser här från det fallet att avtalet i rättsligt hänseende utgör ett beslutsfattande; se om universalbeslut vid och med noterna 52–54 ovan. Det är då enligt min mening inte fråga om beslutsstyrning. Annorlunda Arvidsson till följd av att han ställer upp ett särskilt krav på avsikt att åstadkomma bolagsbeslut, se vid not 54 ovan. Eftersom han inte betraktar alla avtal mellan samtliga aktieägare som rör en fråga varom bolagsstämman kan fatta beslut som bolagsbeslut (universalbeslut), måste han göra en skillnad mellan olika fall. Om man som jag ser det så att något särskilt avsiktskrav inte gäller för att fråga skall vara om ett universalbeslut, förlorar den av Arvidsson gjorda uppdelningen i olika fall sin betydelse. Om samtliga aktieägare genom ett avtal enats i en fråga varom bolagsstämman kan fatta beslut föreligger bolagsrättslig bundenhet. Det blir då meningslöst att fråga sig om den avtalsrättsliga bundenheten får aktiebolagsrättsligt genomslag. 71 Arvidsson skiljer mellan organbindningar och ledningsbindningar (se not 16 ovan) och uttalar (s. 165 f. och 287) med all rätt att organbindningar saknar alla verkningar (att omtolkning kan ske så att en föreskrift om organbindningen ges innebörden av en aktörsbindning är en annan sak). Den fråga man kan ställa sig är om ett organ alls kan vara part (dvs. ett rättssubjekt i någon mening fristående från bolaget). Så är fallet i vissa situationer (jfr dock Arvidsson s. 121, där det sägs att ett organ inte kan inneha en rättslig position). Således kan t.ex. styrelsen enligt ABL 7:51 och 53 föra talan mot bolaget. En styrelse kan också tänkas inta ställning av gestor i förhållande till aktieägarna, se vid och med not 61 ovan.

nom ett avtal binda upp en verkställande direktör att agera i strid mot sina skyldigheter mot bolaget.72 Det framstår därför som ganska klart att en verkställande direktör över huvud inte kan bindas och än mindre binda sig i sitt beslutsfattande i bolaget utöver vad som följer av det aktiebolagsrättsliga regelsystemet.73 Det är svårt att se att något annat skulle gälla för en styrelseledamot.74 En annan sak är att styrelsens beslutskompetens är betydligt vidare än verkställande direktörens, och att ett hänsynstagande till andra intressen än bolagets därför kan vara lättare att maskera vid beslutsfattande i styrelsen. Det kan heller inte uteslutas att styrelsen sedvanerättsligt har vissa andra mandat än vad som följer av aktiebolagslagen, mandat som då i viss mån kan syfta till att tillgodose andra intressen. Vad jag tänker på är det i publika bolag vanligen förekommande fenomenet att bolagsstyrelsen engagerar sig i aktieägar- och aktiemarknadsfrågor.75 Den associationsrättsliga utgångspunkten är att konstitutionella frågor (dvs. frågor om associationens bildande och upprätthållande) innefattande ägarfrågor inte kommer styrelsen vid.76 När i ett publikt bolag styrelsen ingår t.ex. ett avtal om börsnotering av bolagets aktier är det därför inte fotat på styrelsens associationsrättsliga mandat, utan vilar beslutskompetensen på annan grund.77 Det är inte

 

72 Här rör man sig nära den omdiskuterade frågan om rättsverkningarna av ett otillbörligt ingripande i annans avtalsförhållande (otillbörlig avtalsinterferering; för liknande fall, se vid och med noterna 83 och 97 nedan). Frågan tangerades (men besvarades inte) i NJA 2005 s. 608. Se beträffande min syn på frågan Festskrift till Lars Gorton (2007; cit. Fs Gorton) s. 363 ff. En viktig skillnad mellan skyddandet av ett bolagsintresse och skyddandet av ett avtalsintresse är att bolagsintresset omfattar en vidare krets av intressenter med ett typiskt sett större skyddsbehov. 73 Så ock Arvidsson s. 286. 74 Så även Arvidsson s. 285 f. Han tillägger (s. 289) emellertid att det rör sig om en rättspolitisk fråga. Uttalandet skall ses i ljuset att Arvidsson skiljer mellan kunskapsfrågor och rättspolitiska frågor (se vid not 9 ovan). Bortsett från att jag har vissa invändningar beträffande de slutsatser som den distinktionen tillåter (se a. not) menar jag nog att rättsläget inte rimligen vare sig är eller kan vara beskaffat på något annat sätt. 75 Ett exempel är uppköpserbjudanden (se Lindskog i af Sandeberg & Sevenius, Börsrätt (2007; cit. Lindskog i af Sandeberg) 7.5. — Styrelsen kan också i andra sammanhang ha att agera som gestor för aktieägarna, se vid och med not 61 ovan. 76 Se Lindskog HBL 2:0–3.2.2, 2:1–3.3 och 2:3–3.1 med hänv. till bland annat NJA 2004 s. 19 och 2008 s. 765; se även Lindskog i af Sandeberg 7.2. Jfr Arvidsson s. 116 ff. och distinktionen mellan aktiebolagets inre och yttre förhållanden (som dock inte riktigt speglar vad jag här vill framhålla). — Distinktionen mellan konstitutionella frågor och verksamhetsfrågor är viktig och återkommer beträffande många olika spörsmål (se i detta sammanhang vid och med noterna 60 ovan samt 86 och 99 nedan). Den grundläggande principen är att — om annat inte följer av lag — konstitutionella frågor är förbehållna bolagsstämman. 77 Däremot måsta man nog anta att ramarna för den associationsrättsliga beslutskompetens sätter gränser för en sådan vidare beslutskompetens, bland annat så till vida att styrelsen inte får dra på bolaget kostnader som inte är i bolagets utan endast i dess aktieägares intresse om bolaget saknar utdelningskapacitet. Typexemplet är försvarsåtgärder mot vad som anses vara ett fientligt uppköpserbjudande. Se Lindskog i af Sandeberg 7.5.4.

a priori givet att en styrelseledamot inte skulle kunna avtalsrättsligt binda sig vid att rösta på ett visst sätt i en sådan fråga.78 När det gäller aktieägare kommer saken i ett annat läge. En aktieägare har ingen lojalitetsplikt mot bolaget.79 Ett röstbindningsavtal kommer därför inte i konflikt med någon annan plikt. Arvidsson ger emellertid i fråga om absolut obligatoriska normer (t.ex. reglerna om bindning av kapitalet till vad som svarar mot de bundna posterna) uttryck för uppfattningen att ett röstbindningsavtal inte är bindande heller för en aktieägare (s. 169, 225 f., 283 och 290).80 Man kan sätta i fråga om det synsättet håller helt generellt.81 En aktieägare röstar på bolagsstämman som han behagar. Skulle bolagsstämman fatta ett beslut i strid mot en absolut obligatorisk norm är beslutet overksamt. Det är därför svårt att se vilket skyddsbehov som skulle motivera att en aktieägare inte var skyldig att följa sitt röstningsåtagande. Mer problematiskt blir det när det kommer till verkställighet av ett beslut som är oförenligt med en absolut obligatorisk norm.82 Om aktieägaren medverkar till verkställighet riskerar han skadeståndsansvar enligt ABL 29:1. Men varför skulle det vara ett skäl för att befria honom från vad han åtagit sig? Som jag ser det kan man mycket väl föra resonemanget så, att om en avtalspart har åtagit sig att göra något som han inte får göra, behöver det inte vara ett skäl att befria honom från åtagandet.83 Vill han inte fullfölja sin avtalsförpliktelse

 

78 Det måste dock antas att ett röstbindningsavtal avseende t.ex. en aktiemarknadsfråga inte är grund för att angripa ett beslut tillkommit i strid mot vad styrelseledamöterna genom avtalet åtagit sig att rösta för. 79 Se Arvidsson s. 135. 80 Beträffande de spretiga och oklara uttalandena i rättslitteraturen, se Arvidsson s. 59 ff. 81 Än mer kan man sätta i fråga synsättet att bolagsintresset skulle sätta en gräns för ett röstbindningsavtals giltighet på det avtalsrättsliga planet. Arvidsson diskuterar (s. 297 ff.) situationen ingående och analyserar därvid rättsfallet NJA 1972 s. 29. I det fallet fäste HD avseende vid bolagsintresset vid tolkningen av en röstbindning. Arvidsson är emellertid med rätta skeptisk till att bolagsintresset skulle vara betydelse för röstbindningsfrågans frånviklighet. Han avslutar (s. 302) dock med att uttala att det någon gång skulle kunna vara motiverat att tillmäta utanför aktieägaravtalet stående aktieägares intressen avtalsrättslig relevans. Jag ställer mig tveksam till även detta av de skäl som utvecklas i not 84 nedan. 82 Utgångspunkten bör dock vara att en skyldighet att rösta för ett visst beslut medför även en skyldighet att medverka till verkställighet. 83 Över huvud är jag skeptisk till synsätt som lägger etiska aspekter på förpliktelser som går ut på avtalsuppfyllelse. Det är inget oetiskt att bryta ett avtal; det är ett tilllåtet handlande med vissa ekonomiska konsekvenser. Det rör sig endast om pengar. (Annorlunda dock Olsen, Borgenärens val vid kontraktsbrott (1997) s. 126; jfr Gorton och Samuelsson i Festskrift till Ingemar Ståhl (2005) s. 100 ff. i anslutning till teorin om effektiva kontraktsbrott och avtalat vite som option till att underlåta fullgörelse.) Det förefaller också vara Arvidssons utgångspunkt, se s. 163 f. (även om han inte riktigt tar konsekvenserna av det; han betecknar rent av ett avtalsbrott som en orättshandling, se s. 166). Av det skälet har jag också svårt att förstå varför det i sig skulle vara otillbörligt att förmå någon annan att bryta ett avtal oavsett vilka ekonomiska konsekvenser detta skulle föra med sig för de inblandade (att i det enskilda fallet en avtalsinterferering kan var otillbörlig är en annan sak). Se not 72 ovan. Det är också ett argument för min uppfattning att rättsordningen bör inta en mycket återhållsam inställning till avtalsparts rätt till naturauppfyllelse. Se vidare not 85 nedan.

kan inte sällan med fog hävdas att han får betala för det i form av skadestånd.84 Det hela rör sig ytterst om en riskfördelningsfråga, som visserligen kan vara besvarad av avtalet, men som i regel torde böra lösas efter principen att var och en in dubio svarar för sina egna förutsättningars riktighet. När det gäller blott obligatoriska normer (dvs. sådana som aktieägarna kan sätta åt sidan om de är ense) konkluderar Arvidsson (s. 293) enligt min mening med allt fog att full avtalsfrihet föreligger för en aktieägare att binda sig. Han tillägger att i fråga om minoritetsskyddsregler detta saknar betydelse så länge det finns en avtalsobunden aktieägare som vill upprätta hålla det skydd som följer av regeln. Så är det nog. En fråga som Arvidsson inte behandlar är vilken möjlighet en part till ett aktieägaravtal har att genom exekutiva åtgärder genomdriva att en annan part på bolagsstämma röstar i enlighet med sitt åtagande. Enigt min mening bör domstol vara mycket återhållsam med att bifalla ett yrkande om en vitessanktionerad röstplikt.85

10. Några disparata frågor
I fråga om aktieägarnas samtyckesbehörighet, dvs. aktieägarnas möjlighet att genom ett samfällt godkännande giltiggöra vad som till följd av en minoritetsskyddsbestämmelse eljest är ogiltigt, uttalar Arvidsson (s. 269) att fråga är om ensidig rättshandling riktad mot bolaget. Att rättshandlingen är ensidig är alldeles klart, men att dess rätta adressat

 

84 Anta att en aktieägare som i kraft av sitt aktieinnehav formar ensam röstmajoritet i ett bolag åtar sig att i förhållande till Amnesty International (AI) på kommande bolagsstämma rösta för att bolaget skall ge ett större bidrag till AI. Aktieägaren kommer emellertid till insikt om att om han genomdriver ett sådant beslut och verkställigheten av detta, blir han skyldig att utge ett motsvarande belopp till bolaget. Han hävdar därför att han är obunden av sitt åtagande eftersom detta står i strid mot beloppsspärren i ABL 17:3, som är en absolut obligatorisk norm. AI stämmer honom på avtalsbrott och yrkar att han som skadestånd skall förpliktas att till AI ge ut det bolaget som han lovat att som aktieägare rösta för att bolaget skall utge. Vad gäller? Till en början har jag svårt att inse varför aktieägaren inte som utgångspunkt skulle vara bunden av sitt åtagande. En annan sak att avtalet kan tänkas vara ogiltigt på grund av oriktiga förutsättningar (eller bristande förutsättningar; utdelningskapacitet kan ha funnits men gått förlorad efter åtagandet). Det kan också tänkas att aktieägaren kan ha framgång med en invändning om bristande kausalitet (även om han hade gjort allt för att bolaget skulle ge det bidrag som aktieägaren förutskickat skulle detta inte ha kunnat genomföras, därför att andra aktieägare skulle ha förhindrat det). Men att det kan finnas olika invändningar mot en påföljd i form av skadeståndsansvar är något annat än att aktieägaren inte skulle vara principiellt bunden av sitt åtagande. 85 Se Lindskog HBL 2:1–6.3.3 och Lindskog Fs Gorton s. 359 ff. (som där anförs finns det dock ett visst stöd för ett motsatt synsätt, se särskilt Olsen, a.a. s. 113 ff.). En ingående och tankeväckande studie i ämnet är Jørgensen Fire obligationsretlig avhandlinger (1965) s. 7 ff., jfr Hellner i Festskrift till Eckhoff (1986) s. 340. Jfr även not 83 ovan. Nerep (Fs Gregow) s. 348 f. upplyser att det finns en begränsad underrättspraxis som ger stöd för att en röstplikt skulle kunna genomdrivas interimistiskt genom att god man utsågs enligt RB 15:3. Vid tvist om bättre rätt kan det säkerligen vara befogat att utse en god man. Här handlar det ju om aktierätten i dess helhet. Men när det gäller endast en röstplikt ställer jag mig avvisande. Jfr Lindskog HBL 4:0–3.2.2 (not 28).

skulle vara bolaget vill jag sätta i fråga. Rent principiellt vill jag mena att den rätta adressaten måste vara beslutsorganet. Typiskt sett är fråga om ett bolagsstämmobeslut.86 Rätt adressat är då övriga aktieägare. Det utesluter inte att bolaget skulle kunna tillskrivas rollen av gestor.87 I likhet med Arvidsson (s. 269 f.) anser jag att samtyckesbehörigheten ger utrymme för att en aktieägare kan med bindande verkan samtycka till framtida dispositioner (innebärande att samtycket är verksamt vid beslutstillfället; huruvida samtycket före beslutet kan återkallas är en annan fråga).88 Om ett bolagsstämmobeslut står i strid mot en (blott) obligatorisk norm är beslutet verksamt så länge det inte klandras.89 Det hindrar enligt Arvidsson (s. 125) inte att om beslutet skadar bolaget, den ställföreträdare som verkställer detta skulle vara skadeståndsansvarig. Det kan enligt min mening inte vara rätt.90 En aspekt som Arvidsson inte behandlar närmare är aktiepanthavarens ställning.91 Frågan är inte utan betydelse i samband med aktieägaravtal, bland annat därför att en kollektiv ömsesidig pantförskrivning i regel är det bästa sättet att hindra åsidosättande mot avtalade

 

86 Minoritetsskyddet aktualiseras knappast annat än i konstitutionella spörsmål, dvs. främst frågor rörande bolagets bildande och upprätthållande, och dessa frågor är principiellt förbehållna bolagsstämman. Se vid och med not 76 ovan. 87 Jfr Lindskog Fs Håstad 510 ff angående en associations roll som gestor för sina medlemmar i fråga om denuntiation som rätteligen har medlemmarna som adressat. För andra möjliga gestorsituationer, se vid och med not 75 ovan. 88 Arvidsson för här en diskussion i polemik med Sjöman. Vad det handlar om är hur ett förarbetsuttalande i prop. 2006/07:65 s. 237 f. skall tolkas. Jag tycker nog båda visar vissa exegetiska tendenser. Ett oklart förarbetsuttalande är inte mycket att fästa sig vid. Beträffande sakfrågan tycker jag svaret ger sig självt om man funderar på innebörden av ett aktieägarsamtycke. Ett sådant samtycke är således att jämställa med en avgiven röst på bolagsstämma. Att A röster för x på stämma 1 hindrar honom inte från att rösta på icke-x på stämma 2. Av det måste följa att ett samtycke när som helst kan återkallas (dock naturligtvis inte med avseende på redan fattade beslut). Jfr not 62 ovan beträffande förhandsgodkännande avseende ett i bolagsordningen intaget samtyckesförbehåll. — Arvidsson framhåller också med rätta att ett samtycke inte innebär att aktieägaren förlorar rätten att föra tala mot beslutet. Jag vill emellertid ifrågasätta om en aktieägare över huvud disponerar över sin talerätt (jfr Lindskog LSF 0–4.1.1; ett av Arvidsson citerat uttalande i prop. 1975:103 s. 413 indikerar dock motsatsen). Om en aktieägare A förklarat sig ”avstå från sin rätt att klandra beslutet” tror jag således det är fel av domstolen att avvisa en As klandertalan. Vad domstolen skall göra är att pröva om ”avståendet” materiellt sett bör uppfattas som ett samtycke, varefter det får prövas vilken betydelse det i så fall har för As materiella rätt att få beslutet upphävt (det följer f.ö. av RB 49:2 e contrario). Jfr not 22 ovan. 89 Så Arvidsson s. 124 f. och 242 f. Jfr not 22 ovan. — Det låter sig dock diskuteras om det är overksamt och blir verksamt genom att det inte klandras (så till synes Arvidsson, jfr NJA 2008 s. 796) eller om det förhåller sig tvärtom. Möjligen beror det på skyddssyftet med den bestämmelse som åsidosatts genom beslutet. 90 Anta att bolagsstämman beslutat om en gåva som inte håller sig inom ramarna för gåvoundantaget i ABL 17:5. Beslutet klandras inte. Verkställande direktören utbetalar det beslutade gåvobeloppet (utdelningskapacitet förutsätts finnas). Inte kan han väl bli skadeståndsskyldig för det?! 91 Han tangerar dock frågan vid och i not 480, där det ges uttryck för att endast en äganderättsövergång i materiell mening leder till en övergång av de olika med aktien förenade rättigheterna. Det framstår dock inte som att avsikten med detta har varit att ta ställning till vad som gäller vid pantförskrivning.

förfogandebegränsningar.92 Vidare kan det sättas i fråga om inte en pantförskrivning rätteligen borde i aktiebolagsrättsligt hänseende likställas med en äganderättsövergång. Frågan har betydelse för bland annat panthavarens rösträtt.93 En allmän civilrättslig fråga som i samband med aktieägaravtal får särskild praktisk betydelse är belastningens sakrättsliga verkan. Mer konkret rör frågan i vad mån ett överlåtelseförbud i avtalet kan åberopas mot en utomstående förvärvare. Arvidsson uttalar (s. 314) att överlåtelsebegränsningar bör tillerkännas ett begränsat sakrättsligt skydd.94 Jag håller på den traditionella uppfattningen.95 Att över huvud inte tillerkänna belastningar sakrättsligt skydd är en tydlig ordning som medför ordning och reda.96 Och i fall av mer allvarlig otillbörlighet bör tillräckligt rättsskydd kunna åstadkommas genom skadeståndsansvar.97

 

92 Åtminstone förr var det vanligt förekommande att det i aktieägaravtalet föreskrevs att aktierna skulle deponeras hos tredje man. Det hindrade dock knappast en avtalspart från ett verksamt förfogande (i allt fall inte om de avtalade belastningarna saknade sakrättslig verkan). En pantförskrivning till säkerhet för avtalade rättigheter stärker upp situationen, särskilt om det i avtalet föreskrivs att om en part förfogar över sina aktier i strid mot avtalet har övriga parter rätt att lösa dessa (att ett sådant villkor om det är oskäligt kan jämkas enligt 36 § AvtL är en annan sak). 93 Arvidsson diskuterar (s. 177 f.) i vad mån en oåterkallelig fullmakt kan utställas till en panthavare av aktien. Han framhåller dels att det inte framstår som förenligt med tidsbegränsningen i ABL 7:3, dels att om ett undantag från den bestämmelsen skulle gälla detta inte skulle vara förenligt med splittringsförbudet. Frågan är emellertid om man inte skulle kunna se det så att rösträtten följde med panträtten. Det hävdvunna synsättet är dock att rösträtten ligger kvar hos pantsättaren. Se om denna och andra frågor rörande aktiepanthavares ställning Lindskog i Festskrift till Jan Sandström (1997) s. 309 ff. 94 Arvidsson följer en strömning som torde ha fått fart någon gång på 1970-talet (se Arvidssons hänv.) och som kännetecknas av en viss moralisk indignation över att den som varit i kvalificerad ond tro om ett överlåtelseförbud skulle få behålla vad han förvärvat. 95 Se bland annat Lindskog HBL 2:0–5.3.3 och min skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695 (den där behandlade frågan berörde inte majoriteten). 96 För det första underlättas generellt sett bedömningen av en ordning som inte föranleder något behov av att avgöra vilka belastningar som skall ha sakrättslig verkan och vilka som inte skall ha det, och som inte heller föranleder att domstolen behöver ta ställning till vad som krävs för att en rättighetsförstörande ond tro skall föreligga. I linje därmed ligger att en regel innebärande ett visst omsättningsskydd för en belastning är i sig tvistdrivande. En annan aspekt är att eftersom något borgenärsskydd inte kan komma i fråga kan ett omsättningsskydd leda till s.k. onda cirklar. Se följande exempel (hämtat ur Lindskog HBL 2:0–5.3.3): B äger en aktie i ett aktiebolag, till vilken A enligt avtal har förköpsrätt. Aktiebrev har inte utställts. B säljer sin aktie till den om As rätt ondtroende C, som underrättar bolagets styrelse om sitt förvärv. B sätts i konkurs. Om As förköpsrätt får göras gällande mot C leder det till att A har bättre rätt än C, som har bättre rätt än Bs konkursbo samtidigt som detta har bättre rätt än A, eftersom As förfoganderätt inte är skyddad mot Bs borgenärer. Att sådana situationer kan uppstå även om reglerna för omsättningsskydd och borgenärsskydd är desamma hindrar inte att risken för detta bör minskas genom att omsättningsskyddet och borgenärsskyddet följer samma principer. Det kan f.ö. sättas i fråga om en rätt som inte är borgenärsskyddad värderas så högt av rättighetshavaren att det är motiverat att ge den omsättningsskydd. 97 Här aktualiseras således åter frågan om skadeståndsansvar vid otillbörlig avtalsinterferering (jfr not 72 ovan). Se min skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. — Att ett skadeståndsanspråk inte ger någon särställning i händelse av konkurs (till

 

Det förekommer att bolaget intar ställning av part i aktieägaravtalet. Det förhållandet saknar som Arvidsson (s. 315) framhåller betydelse för sådana förfogande- och beslutsbindningar som brukar förekomma i aktieägaravtal.98 Bolaget saknar i princip rättskapacitet i frågor som rör dess styrning, ägande och existens.99 Bolaget kan således inte binda sig i dessa hänseenden. Inte heller kan det, som Arvidsson framhåller (s. 317 f.) inta ställning av berättigad part avseende sådana frågor.100

11. Avslutande anmärkningar
Avhandlingen är ingen handbok om aktieägaravtal. Det är inte ens en avhandling om aktieägaravtal. Det är en förstudie, och en inträngande sådan, till vidare arbeten om aktieägaravtal.101 Avhandlingen kan i det perspektivet sägas vara ett grundforskningsarbete med anledning av aktieägaravtalet som företeelse. Och ett grundlig sådant; det kan ifrågasättas om all den kunskap som Arvidsson redovisar verkligen behövs för en studie av det typiska aktieägaravtalet. Arbetes inriktning kan göra en oförberedd läsare något besviken. Det är möjligt att Arvidsson en stund själv var besviken. Men med sina rättsvetenskapliga ambitioner kom han under sitt arbete till slutsatsen att man inte kan bygga ut hus utan att först lägga ut grunden (se s. 317). Det har han nu gjort. Och hans val framstår trots allt som motiverat. Det allmänna omdömet om avhandlingen kan inte bli annat än att det är ett skickligt och med stor ambition utfört rättsvetenskapligt hantverk. På gott och ont. Det goda är framför allt att Arvidsson strukturerat och grundligt analyserar och presenterar olika rättsliga preliminär- och principfrå-

 

skillnad från en separationsrätt, om nu någon till äventyrs leker med tanken att en betingelse bör kunna tillerkännas inte bara omsättningsskydd utan också borgenärsskydd) är knappast en relevant aspekt i sammanhanget. 98 Likväl diskuterar Arvidsson i olika sammanhang betydelsen av att bolaget intar partsställning (se exempelvis s. 168). 99 Jfr vid och med not 76 ovan beträffande distinktionen mellan konstitutionella frågor och verksamhetsfrågor. — Att bolaget saknar kapacitet att binda sig behöver dock enligt Arvidsson (se s. 317) inte utesluta att den som företräder bolaget blir skadeståndsansvarig enligt principerna om falsus procurator i 25 § 2 st. AvtL. Det tror jag är fel. Här brister det inte i mandatet utan i huvudmannens rättsliga förmåga att sluta avtal av visst slag. 100 Rörande tillskottsspörsmål ställer sig saken litet annorlunda. In dubio är visserligen bolaget inte berättigat enligt ett aktieägaravtal heller i sådana hänseenden. Se NJA 1949 s. 720. Det förekommer dock att bolaget i ett aktieägaravtal görs berättigat till det tillskott som genom en avtalad beslutsordning bestäms att aktieägarna skall göra. Det väcker frågan om bolaget i ett sådant hänseende kan anses ha ställning som taleberättigad part. Så bör vara fallet, se Lindskog HBL 4:0–3.2.2 (not 25). Det gäller även beträffande en i kontraktet inryckt skiljeklausul, se Lindskog LSF I:0–5.5.2 (not 351). 101 I viss mån är nog arbetet mer grundläggande än så. Jag får en känsla av att Arvidsson — medvetet eller omedvetet — genom de ingående metoddiskussionerna och de utförliga principanalyserna sökt lägga en grund för sin egen framtida civilrättsforskning i vidare mening. Det är inte helt ovanligt i en doktorsavhandling, men det är i regel inte nödvändigt. Så inte heller i detta fall.

gor vars svar behövs för en mer konkret analys av de centrala momenten i ett aktieägaravtal. Det onda — om man nu kan uttrycka det så — är att grundligheten kräver mycket av läsaren och till slut blir något tröttsam. Exempel som får framställningen att lyfta förekommer, men alltför sällan. Exkurserna är nästan obefintliga.102 Provokationerna saknas i princip helt (vid disputationsakten drog sig dock Arvidsson inte för att utmana). Naturligtvis är det så att en avhandlingsförfattare har stor frihet att själv välja hur han eller hon vill lägga fram resultatet av sina forskningsbemödanden. Och inom de tillåtna ramarna skall bedömningen av den rättsvetenskapliga halten göras. Med den utgångspunkten håller avhandlingen som redan framhållits hög standard. Men jag hade gärna sett att Arvidsson hade tonat ned sina teoretiska ambitioner för att i stället gå ett steg längre mot den konkreta verkligheten i sina analyser. Att han har kapacitet för en mer verklighetsanknuten framställning av ämnet framstår för mig som alldeles klart. Särskilt kapitel 11 hade kunna utvecklas. Den arvidssonska huvudtesen — att absolut obligatoriska aktiebolagsrättsliga normer slår ut avtalsfriheten — hade bort prövas mot ett antal konkreta exempel. Jag är inte säker på att han efter en sådan övning hade låtit tesen stå kvar utan vissa reservationer. Det skall dock sägas att det intryck som de här framförda kritiska synpunkterna ger uttryck för beträffande avhandlingens inriktning (till skillnad från dess innehåll) bleknade vid en andra genomläsning. Förklaringen är förmodligen att jag vid den första genomläsningen hade väntat mig något annat. Vid den andra genomläsningen var jag förberedd på vad som skulle möta. Möjligen är det så att vad Arvidsson har åstadkommit visserligen inte är en framställning som en praktiker omedelbart kan hämta så mycket matnyttigt ur, men som på den andra sidan kommer att få ett mer bestående värde. Under alla förhållanden finns det anledning att uttrycka tacksamhet för det som Arvidsson bestått den rättsvetenskapliga litteraturen med. När det gäller aktieägaravtal står vi fortsättningsvis på stadigare grund. Att detta även utan provokationer kan inspirera visar denna artikel. Arvidsson är att gratulera till en gedigen prestation och att lyckönska på den fortsatta rättsvetenskapliga vandringen.

 

102 Möjligen kan man dock se det så, att stora delar av framställningen är just exkurser, nämligen därför att vad som behandlas inte är alldeles behövligt för en mer konkret analys av de frågor som det typiska aktieägaravtalet aktualiserar.