Reformer inom det franska rättsväsendet

 

 

Av f.d. hovrättslagmannen THORSTEN CARS

Det franska rättsväsendet framstår vid en jämförelse med det svenska som mycket formellt — för att inte säga formalistiskt — och trögt. Handläggningstiderna är mycket långa även i brottmål. När det gäller grova brott är ett par års häktningstid fram till dom i första instans mera regel än undantag.
    Det är ett välkänt faktum att frågor om lag och rätt brukar inta en undanskymd plats i den politiska debatten särskilt i valtider. Ingen verkar räkna med att vinna parlamentsval med förslag till djärva reformer inom rättsområdet och en konsekvens av det är att rättsväsendets budget brukar behandlas styvmoderligt. Det gäller nog det flesta demokratiska länder (i diktaturstater åtnjuter rättsväsendet ännu mindre intresse från makthavarnas sida).
    Trots detta brukar ett antal mer eller mindre långtgående uppslag berörande rättsområdet dyka upp inför de vart femte år återkommande parlaments- och presidentvalskampanjerna i Frankrike. Några få hinner resultera i ny lagstiftning före valet, en del föranleder reformer därefter medan tystnadens slöja sänker sig över de flesta när valet väl är över.
    Våren 2012 är det åter parlaments- och presidentval i Frankrike och som vanligt har också rättsliga reformer börjat diskuteras. Det mest långtgående förslaget är slopandet av undersökningsdomaren. Det är en institution som skapades av Napoleon. Den har alltså ett par hundra år på nacken och har under den tiden hunnit spridas till ett stort antal romanska länder som Belgien, Italien och Spanien.
    Undersökningsdomaren har till uppgift att med hjälp av polis utreda grövre brott (”crimes”, t.ex. mord, våldtäkt och grovt rån) och redovisa resultatet för åklagaren som beslutar i åtalsfrågan och i förekommande fall svarar för åtalets utförande. Systemet har kritiserats för att vara tungrott, långsamt och dyrbart varför det är ett tacksamt objekt för sparsamhetsivrare. President Sarkozy — som i egenskap av före detta advokat gärna deltar i den rättspolitiska debatten — lanserade sålunda 2009 tanken på att slopa undersökningsdomaren och överlåta utredningen också av svårare brottmål på åklagare.
    Tanken mötte starkt motstånd från praktiskt taget eniga domar- och advokatkårer som också fick stöd av en dom 2010 i Europadomstolen. Det framhölls att de franska åklagarna lyder direkt under justitieministeriet och inte har en lika självständig ställning som de oavsättliga (undersöknings)domarna, varför ett slopande av undersök-

ningsdomaren skulle innebära en försvagning av rättssäkerheten i grövre brottmål (eller kanske snarare av likheten inför lagen eftersom det anses förekomma att inflytelserika personer kan förmå justitieministern att påverka åklagare att lägga ner känsliga utredningar vilket inte är möjligt när det gäller de självständiga undersökningsdomarna). Kritiken verkar ha haft effekt ty något konkret förslag om att avskaffa undersökningsdomaren har ännu inte lagts fram.
    En annan central institution i den franska brottmålsprocessen när det är fråga om grövre brottmål är juryn, som i sin nuvarande franska utformning företer väl så stor likhet med den svenska nämnden som med sitt anglosaxiska ursprung. Den består visserligen — liksom den anglosaxiska juryn — av lekmän som lottas fram för tjänstgöring i ett visst mål, varvid vardera parten kan ”jäva” ett visst antal kandidater tills det återstår nio jurymän (jurés). Men liksom den svenska nämnden deltar den franska juryn tillsammans med (tre) yrkesdomare i prövningen av hela målet, både skuld- och påföljdsfrågan, och den kan överrösta yrkesdomarna. Omröstningarna är dock belagda med sekretess, varför man inte vet vilka som bestämt utgången. Liksom i den anglosaxiska processen meddelas dom omedelbart efter domstolens överläggning och utan motivering.
    Hösten 2009 förordade en av Sarkozy tillsatt kommitté att även "jurydomar" ska motiveras, åtminstone summariskt, för att ”förebygga godtycke från domstolens sida”. Kommittén fick strax därefter stöd av en dom i Europadomstolen, som i ett mål mot Belgien uttalade att även avgöranden i grövre brottmål borde motiveras på så sätt att juryns svar på ett antal konkreta frågor redovisades i domen. I slutet av 2010 följde en fransk domstol detta direktiv genom att meddela en på det sättet motiverad dom. Om initiativet får någon efterföljd är emellertid osäkert. Något konkret lagförslag har ännu inte lagts fram. I stället har justitieministern väckt tanken på att helt avskaffa juryn i första instans men bibehålla den i andra instans, vilket skulle kunna i någon mån förkorta handläggningstiderna.
    Å andra sidan har regeringen nyligen lagt fram förslag om att införa jury även i mål om medelsvåra brott, som hittills handläggs enbart av yrkesdomare. Det förslaget, som inte verkar helt förenligt med strävandena att reformera processen i grövre brottmål, har mött stark kritik från både domare och politiker. Det har bl.a. påpekats att en sådan reform skulle ytterligare betunga domstolsväsendets redan hårt ansträngda budget och förlänga handläggningstiderna än mer.
    Våren 2010 infördes möjlighet för den som står inför rätta — såväl i brott- eller tvistemål som i administrativa mål — att göra invändning mot att den lag som ska tillämpas i målet strider mot konstitutionen och de däri stadgade mänskliga fri- och rättigheterna. Om domstolen finner invändningen grundad (de caractère sérieux), hänskjuts den till Högsta domstolen (la Cour de cassation) som — om även den anser invändningen grundad — överlämnar invändningen till Konstitu-

tionsrådet (le Conseil constitutionel) för avgörande. Den praktiska betydelsen för den enskilde av detta nya rättsmedel kan möjligen synas något begränsad men reformen har hälsats med stor entusiasm från både domar- och advokathåll. Om rättsmedlet kommer till stor användning kan det i varje fall medföra ytterligare, inte oväsentliga förlängningar av de redan mycket långa handläggningstiderna! En annan nyligen genomförd reform av större praktisk betydelse för den enskilde gäller den misstänktes tillgång till försvarare vid anhållande och häktning (garde à vue). Medan tillgången till försvarare förut var begränsad till 30 minuter i början av frihetsberövandet har den nu gjorts tillgänglig under hela frihetsberövandet. Reformen motarbetades i det längsta från polishåll där man menade att den allvarligt skulle motverka utredningsarbetets effektivitet. Kanske var man rädd för att försvararna skulle otillbörligen påverka sina klienter att neka? Generalsekreteraren i poliskommissariernas fackförbund menade i varje fall att

 

"om advokaten redan från början får tillgång till förundersökningsprotokollet och tillåts närvara vid förhör och husrannsakningar, då är den franska undersökningsmodellen död!"

 

Slutligen kan som en liten kuriositet nämnas att en regeringskommitté — under hänvisning till svenska erfarenheter — nyligen föreslagit att köp av sexuella tjänster ska kriminaliseras. I kommittérapporten anförs att det straffansvar som för några år sedan pålades prostituerade för "värvning av kunder" (racolage) inte fått avsedd effekt på grund av domstolarnas betänkligheter mot att tillämpa bestämmelsen, varför prostitutionen nu måste angripas från andra hållet! Återstår att se hur domstolarna ställer sig till det.