Högsta domstolen revolutionerar narkotikabrotten

 

 

Av professor PETTER ASP1

I ett avgörande från den 16 juni 2011 har Högsta domstolen tagit ställning till hur den relativt nyligen narkotikaklassade drogen mefedron bör bedömas i straffvärdehänseende. Avgörandet är emellertid också — och kanske framför allt — av betydelse genom att Högsta domstolen på ett mycket tydligt sätt tagit ett nödvändigt steg mot en mer normaliserad och differentierad bedömning av straffvärdet hos narkotikabrotten.

 

1. Inledning
Den rubrik som har satts på denna kommentar kan kanske tyckas vara alltför dramatisk. Samtidigt är det ingen tvekan om att den dom som meddelades av Högsta domstolen i mitten av juni (Högsta domstolens dom av den 16 juni 2011 i mål nr B 5412-10) har en betydelse som — åtminstone räknat i fängelseår — få andra domar kommer i närheten av. Hade jag skrivit för någon av kvällstidningarna istället för i denna facktidskrift hade rubrikmakarna antagligen talat om en ”knarkchock”. Det sagda ska inte på något sätt förstås som kritik mot Högsta domstolen. Tvärtom kan, vilket jag återkommer till senare, sägas att Högsta domstolen genom den nu aktuella domen tagit ett helt nödvändigt steg mot en normaliserad och differentierad bedömning av straffvärdet hos narkotikabrotten.
    I det aktuella målet var den huvudsakliga frågan hur narkotikabrott bestående i förvärv och smuggling vid två tillfällen av 1 kg mefedron skulle bedömas i straffvärdehänseende. Bakgrunden till frågans aktualitet är att mefedron relativt nyligen — i maj 2009 — kommit att bli narkotikaklassat och att praxis beträffande bedömningen av mefedron har varierat med påtagliga skillnader i resultat som följd (jag återkommer också till detta). Dessa skillnader återspeglades också i det nu aktuella målet. I tingsrätten hade de båda personer som åtalet huvudsakligen gällde dömts till sex års fängelse efter att mefedron i straffvärdehänseende jämställts med amfetamin. När målet så småningom avgjordes i hovrätten dömdes emellertid de båda till inte mindre än 14 års fängelse varvid hovrättens bedömning av straffvärdet i huvudsak byggde (se hovrättsdomen s. 11 f. och 18):

 

• dels på att domstolen gjorde bedömningen att mefedron i straffvärdehänseende ska behandlas som ecstasy,

 

1 Uppsatsen har i en tidigare version publicerats på InfoTorg. Tack till Stefan Reimer och Magnus Ulväng för värdefulla synpunkter.

• dels på att domstolen — med denna utgångspunkt — dömde ”enligt tabell”.

Domen överklagades till Högsta domstolen med yrkande om att fängelsestraffen skulle sättas ned väsentligt. Riksåklagaren bestred ändring, och i början av sommaren kom alltså Högsta domstolens avgörande. Domstolen bestämde i sin dom straffen till fyra års fängelse.
    Vad som gör fallet särskilt intressant är inte bara Högsta domstolens avgörande avseende frågan om hur man ska se på mefedron, utan lika mycket att avgörandet på ett tydligt sätt måste sägas innebära ett påbud om en mer differentierad praxis såvitt gäller bedömningen av straffvärde vid narkotikabrottslighet.
    Som en utgångspunkt för en analys av fallet och dess implikationer är det därför lämpligt att börja med konstaterandet att straffvärdebedömningen vid narkotikabrott på många sätt avviker från vad som gäller vid andra brottstyper.
    Allmänt kan sålunda sägas:

 

• att straffvärdebedömningen är synnerligen sträng (det är — till skillnad från vad som gäller i straffsystemet i övrigt — inte särskilt sällsynt att man slår i taket och än mindre sällsynt att den övre halvan av den tillämpliga straffskalan används), • att straffvärdebedömningen i osedvanligt stor utsträckning är en funktion av blott två faktorer som kan sammanfattas med orden ”art” och ”mängd”, vilket har bidragit till utvecklandet av tabeller avseende straffvärdet för olika preparat och mängder samt till att dessa tabeller fått ett betydande inflytande över straffmätningen, samt • att nyss nämnda faktorer har en viss tendens att tillmätas stor betydelse över hela skalan (så att faktorer som mängd och art dominerar bedömningen såväl ”i botten” som ”i toppen”; jfr här med förhållandena vid förmögenhetsbrotten) samt att frågor om gradindelning och straffvärdebedömning närmast helt kommit att flyta samman.2 Med detta sagt som en enkel utgångspunkt tänkte jag i det följande fokusera på tre huvudpunkter i domen:

 

- bedömningen av mefedron i farlighetshänseende (avsnitt 2),
- tabellernas tillförlitlighet och representativitet (avsnitt 3), samt
- Högsta domstolens betoning av kontexten (avsnitt 4).

 

Jag gör följaktligen på intet sätt anspråk på att behandla alla de frågor och aspekter som avgörandet aktualiserar. Exempelvis avstår jag i detta sammanhang från att gå in på frågan om hur man bör beräkna en s.k. missbruksdos.

 

 

2 Vad gäller utvecklingen av den straffrättsliga regleringen och rättstillämpningen avseende narkotikabrottslighet hänvisas för en mer fullständig och nyanserad bild till Dag Victor, Narkotikabrottslighetens gärningsmän och offer, i Brott i välfärden, Festskrift till Henrik Tham, Stockholm 2007 s. 405 ff.

2. Bedömningen av mefedron i farlighetshänseende
Frågan om hur man ska bedöma olika preparat i farlighetshänseende är på många sätt komplicerad (se t.ex. Åklagarmyndighetens RättsPM 2009:1 Narkotika farlighetsbedömning) och vad gäller möjligheterna att nå en enhetlig praxis uppkommer naturligtvis särskilda utmaningar när situationen är sådan att ett ämne relativt nyligen har blivit narkotikaklassat. Så är fallet med mefedron som alltså narkotikaklassades så sent som i maj 2009.3 I praxis har mefedron i flera fall som har slutat i Svea hovrätt jämställts med ecstasy (varvid man emellertid bl.a. vid bedömande av vad som är en missbruksdos varit litet försiktig och räknat någorlunda högt). Mot denna praxis stod framför allt ett avgörande från Hovrätten för Västra Sverige (dom av den 7 juni 2010 i mål nr B 2053-10, se s. 5 ff.) i vilket mefedron, med hänsyn till det då föreliggande underlaget för att bedöma farlighetsgraden — jämställdes med amfetamin. Med hänsyn till betydelsen av art- och mängdresonemang vid bedömningen av straffvärdet av narkotikabrott — och det förhållandet att tabellen avseende ecstasy är avsevärt strängare än den avseende amfetamin — ledde detta till en situation där befattning med mefedron bedömdes högst olikartat av olika domstolar.
    Denna situation åberopades naturligtvis också i överklagan och ansökan om prövningstillstånd i det nu aktuella målet. Där skrev advokaten Krister Jansson följande:

 

”När det gäller det förbjudna preparatet Mefedrone råder det inom såväl tingsrätt som hovrätt två skilda uppfattningar om dess farlighet. Grovt beskrivet är det en skillnad i straffvärde där det mellan hovrätterna skiljer sig mer än tio gånger. I Hovrätten för Västra Sverige jämställs drogen med amfetamin med en gräns för grovt brott vid 250 gram medan Svea hovrätt funnit att gränsen skall sättas vid 15 gram. Naturligtvis kan det skilja lite i straff för samma gärning beroende på var i landet brottet begås, men är skillnaden så stor som i detta fall så måste någon av hovrätterna döma helt fel.”

Man behöver knappast vara beredd att uttrycka sig så att någon av hovrätterna dömer ”helt fel” för att se att det fanns ett tydligt behov av vägledning för rättstillämpningen.
    I denna del, dvs. vad gäller bedömningen av mefedron i farlighetshänseende, kan Högsta domstolen sägas ha gått i riktning mot den bedömning som tidigare gjorts av Hovrätten för Västra Sverige såtillvida att man — mot bakgrund av nuvarande kunskapsläge — uttalar följande:

 

”33. För straffvärdebedömningen av de i målet åtalade brotten får det, när det gäller mefedrons relativa farlighet, anses vara en tillräcklig hållpunkt att — på den här förebringade utredningen — mefedrons generella farlighet

 

3 Se allmänt angående denna problematik, Malin Sjöstrand, Straffvärde och farlighet i mål med nya narkotikor, Festskrift till Per Ole Träskman, 2011 s. 418 ff.

inte på något för straffvärdebedömningen i målet avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet.”

Samtidigt som domstolen kan sägas jämställa mefedron med amfetamin stryker domstolen också under dels att det (p. 31) ”knappast finns underlag för att tillmäta skillnaden mellan [amfetamin och ecstasy] så stor betydelse som underrätternas domar i detta mål, och de tabeller som underrätterna ofta använder, ger intryck av”, dels att det (p. 32) i internationella värderingar har gjorts rakt motsatta bedömningar vad gäller den generella rangordningen av amfetamin och ecstasy (dvs. amfetamin har bedömts som farligare än ecstasy). Tillsammans med dels den kritik som Högsta domstolen riktar mot tabellernas utformning i dessa delar (se närmare p. 25 ff. och avsnitt 3 nedan), dels de uttalanden som görs i Martin Borgekes särskilda yttrande måste avgörandet i denna del förstås som en ganska tydlig anvisning om att det finns skäl att justera bedömningen av bl.a. ecstasy nedåt.

 

3. Tabellernas tillförlitlighet och representativitet
Som redan nämnts, och som är allmänt känt, kännetecknas straffvärdebedömningen vid narkotikabrott av en sällsam följsamhet till de tabeller som utifrån praxis anger det ungefärliga straffvärdet för befattning med olika mängder av olika typer av narkotiska preparat.
    Förekomsten av tabeller kan i grunden återföras på ett fullt legitimt intresse av enhetlig rättstillämpning.4 Med utgångspunkt i att art och mängd är faktorer av stor betydelse för straffvärdebedömningen och därmed också för den övriga påföljdsbestämningen (och så kommer det att vara också fortsättningsvis) är det närmast en förutsättning för enhetlig rättstillämpning att det finns information om vilken betydelse dessa faktorer brukar tillmätas. Och tabellerna tillhandahåller just sådan information. I grunden är det sålunda alldeles klart att tabellerna fyller en funktion. Detta kommer också till uttryck i Högsta domstolens avgörande:

 

”22. Att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är en faktor som är viktig vid straffvärdebedömning i narkotikamål är självklart. Det innebär att tabeller som har upprättats med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel. Särskilt gäller detta i fråga om brottslighet som inte är grov.”

Samtidigt betonas mycket tydligt både i själva domen och i det särskilda tillägg som författats av Martin Borgeke att tabellerna måste användas med försiktighet och att det särskilt gäller vid allvarligare brottslighet. Dylika påpekanden har gjorts också tidigare. I samman-

 

4 Se och jämför angående tabellernas användbarhet och begränsningar Magnus Ulväng, Suum cuique — om påföljdsbestämning m.m. SvJT 2006 s. 828 ff. Se även Martin Borgeke/Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 uppl. Stockholm 2009 s. 615 ff. och 638 f.

hanget kan hänvisas till, framför allt, NJA 2004 s. 354 som dock knappast kan sägas ha fått något mer påtagligt genomslag i underrättspraxis. Vad gäller tabellernas användbarhet betonar Högsta domstolen dels att det är svårt att på ett allmänt plan och en gång för alla fastslå den relativa farligheten mellan olika preparat (se p. 23, jfr NJA 1983 s. 754). Vidare betonas (p. 24) att en jämförelse av farligheten hos en viss mängd narkotika av olika slag förutsätter att man har något slags enhet att förhålla sig till. Här brukar man ty sig till enheten ”en missbruksdos”, men eftersom det inte finns några tydliga kriterier för vad detta är kan resultaten variera betydligt. Till detta kommer dels att doserna ofta anges i intervaller, vilket gör att man får ett resultat om man räknar på den övre gränsen i intervallet och ett (helt) annat om man räknar på den undre gränsen, dels att renhetsgraden hos narkotikan kan variera (om mängd och art ges en helt central betydelse vid straffvärdebedömningen får det naturligtvis oerhört stor betydelse hur man hanterar frågan om renhetsgrad; bryr man sig inte alls om renhetsgraden kan exempelvis en mycket liten mängd kokain utspätt med något annat ämne komma att föranleda samma straff som en betydligt större mängd kokain).
    Allt detta gör sammantaget att det intryck av exakthet som tabellerna förmedlar i många avseenden är illusoriskt. Tabellerna kan visserligen enkelt tillämpas med precision, men bakom tabellerna ligger åtskilligt av bedömningar och ståndpunkter grundade på värderingar. (Denna diskussion om skenbar exakthet kan överföras till andra områden; den som är frestad att göra en grundläggande åtskillnad på hårda och mjuka vetenskaper där de förra kännetecknas av rediga mätresultat och exakthet och de senare av värderingsbemängda bedömningar och berättelser kan med fördel läsa avgörandet ett par extra gånger.) Det nu sagda kan sägas utgöra allmänna skäl att vara försiktig med att okritiskt låta art- och mängdrelaterade tabeller styra straffvärdebedömningen. I sammanhanget kan finnas skäl att återbruka och vrida på en formulering som härrör från Magnus Ulväng5:

 

”att läsa tabeller är en god början men ett dåligt slut”.

När det gäller frågan om i vilken utsträckning man kan ty sig till straffvärdetabellerna kan man emellertid inte nöja sig med att beakta de allmänna svagheterna hos dylika tabeller. Ytterst hänger naturligtvis deras användbarhet också ihop med hur väl de faktiskt existerande tabellerna reflekterar de värderingar som de är avsedda att reflektera. Också i denna del anlägger Högsta domstolen en kritisk blick och granskar huruvida de tabeller som finns,6 på ett rimligt sätt återspeg-

 

5 A.a. s. 841. 6 Och som återfinns i ovan a.a. av Borgeke/Sterzel.

lar de riktlinjer för farlighetsbedömningen som mot bakgrund av tidigare prejudikat får anses gällande.
    I denna del konstaterar domstolen krasst — efter att ha granskat gränsen mot grovt brott mot antalet missbruksdoser för olika preparat — att ”[t]abellernas utformning … inte [är] förenlig med de generella farlighetsbedömningar som Högsta domstolen har gjort av olika preparat” (p. 25). På ett likartat sätt uttrycker sig också Borgeke i sitt tillägg (s. 20):

 

”Tabellerna måste också i övrigt på ett riktigt sätt återspegla dessa faktorers [preparatens farlighet och den normala missbruksdosen] samlade betydelse för straffvärdebedömningarna. Så är inte fallet beträffande ecstasy men knappast heller beträffande exempelvis GHB eller rohypnol.”7 Parentetiskt kan det här finnas skäl att erinra om att tabellerna naturligtvis inte är hämtade ur intet utan tvärtom bygger på existerande praxis från domstolarna (bl.a. Högsta domstolen; jfr t.ex. NJA 2003 s. 339). Detta betyder att domstolens kritiska uttalanden i denna del, åtminstone i någon utsträckning, kan sägas träffa domstolen själv och dess tidigare praxis. Om man kort ska förklara de kritiska resonemangen kan man lämpligen börja med att ställa upp en lista över hur den allmänna farligheten hos olika preparat har bedömts. Vad gäller farlighet kan man, med ovan angivna reservationer, uppställa en lista som ser ut ungefär såsom följer (se bl.a. NJA 1983 s. 754 I och II, NJA 1992 s. 235 och NJA 2002 s. 365):

 

1. Heroin 2. Kokain 3. Ecstasy (på ungefär motsvarande nivå ligger LSD, Rohypnol & GHB) 4. Amfetamin

Om man tar sin utgångspunkt i tabellerna och relaterar dessa till antalet missbruksdoser blir emellertid bilden annorlunda (se här p. 25). Vi kan då se att tabellerna leder till en påtagligt sträng bedömning av ecstasy som klättrar förbi både heroin och kokain.

 

1. Ecstasy (200 doser för grovt brott) 2. Heroin (250–500 doser för grovt brott) 3. Kokain (333–2000 doser för grovt brott) 4. Amfetamin (1000–5000 doser för grovt brott)

Övningen visar inte bara att ordningen mellan preparaten förändras, utan också att skillnaden mellan hur amfetamin och ecstasy bedöms blir närmast dramatisk trots att skillnaden utifrån de i praxis gjorda farlighetsbedömningarna, som Högsta domstolen framhåller, borde vara förhållandevis begränsad (kokain är ”något farligare än amfeta-

 

7 Se även s. 22 i tillägget.

min” och ecstasy är ”farligare än amfetamin”, men inte ”lika farligt som heroin eller kokain”).
    Den jämförelse som Högsta domstolen gör illustrerar alltså sammantaget att tabellerna inte på ett rimligt sätt återspeglar ”de generella farlighetsbedömningar som Högsta domstolen har gjort av olika preparat” och den tydliggör också att det, när missbruksdoser anges i ungefärliga mängder, blir mycket stora skillnader beroende på om man räknar högt eller räknar lågt (skillnaderna tilltar ju högre upp i tabellen man kommer). Som redan framhållits finns det med anledning av Högsta domstolens avgörande skäl att se över tabellerna och, till dess detta är gjort, använda dem med de av Högsta domstolen påtalade skevheterna i minnet. Allmänt kan också sägas att jämförelsen illustrerar vikten av att domstolarna tar sin uppgift att göra straffvärdebedömningar på allvar; sådana extrema olikheter i bedömning som uppstått när det gäller mefedron hade knappast kunna uppstå om inte straffmätningen avseende narkotikabrott varit så mekanisk (jfr NJA 2003 s. 361).

 

4. Faktorer vid sidan av de som tabellerna bygger på
Som redan nämnts framhåller Högsta domstolen att tabeller avseende art och mängd måste tillämpas med försiktighet och att de särskilt vad gäller allvarligare brottslighet har begränsad betydelse. I stor utsträckning beror det på att kvantitativa skillnader en bit upp i skalan inte i sig behöver motsvara någon påtaglig skillnad i kvalitet och därför inte bör påverka straffvärdet särskilt mycket (jfr t.ex. en stöld där det tagna är värt 3 miljoner och en stöld där det tagna är värt 2 miljoner). Detta betyder emellertid inte att art- och mängdresonemang saknar betydelse. Vad gäller straffskalans nedre delar kommer det fortsatt att ha mycket stor betydelse vilken art och mängd som en viss befattning avser (jfr bl.a. NJA 2008 s. 653). Art- och mängresonemangen kommer emellertid vad gäller allvarligare brottslighet snarare att få betydelse som en faktor som pekar på att brottsligheten når upp till en viss nivå eller kan sägas vara av visst kvalificerat slag (kvalitativt) än som en faktor som direkt kan läggas till grund för en på grund av mängd och art differentierad straffmätning (kvantitativt):

 

”När det gäller de övre delarna av straffskalan för grovt brott får mot bakgrund av det anförda tabeller utifrån art och mängd anses fylla en begränsad funktion. I sådana fall utgör den mängd narkotika som den tilltalade har tagit befattning med i första hand en indikation på huruvida hanteringen har ’utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt’ (jfr härtill även 29 kap. 2 § 6 brottsbalken).” (p. 28)

Högsta domstolen pekar vidare på att ett huvudsyfte med regleringen av grovt narkotikabrott var att beteckningen grovt brott skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. I propositionen (prop. 1980/81:76 s. 207) framhöll departementschefen sålunda att:

”höjningen av straffminimum för det grova brottet är avsedd att ge underlag för en skärpning av påföljderna för de allvarligaste narkotikabrotten. Den bör härigenom rimligtvis ha en avskräckande effekt för de narkotikabrottslingar som kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsmässig riskfaktor, t.ex. vissa internationella brottssyndikat inom narkotikahandeln. Denna grupp brottslingar är själva inte beroende av narkotika men utnyttjar för egen vinning hänsynslöst andras okunnighet eller beroende i en verksamhet som ofta sker yrkesmässigt.”

När det gäller det konkreta fallet pekar domstolen visserligen på att brottsligheten med hänsyn till att den innefattat en förhållandevis omfattande handel med narkotika har ett betydande straffvärde, men att den i straffvärdehänseende ligger

 

”förhållandevis långt ifrån delaktighet i den organiserade och ofta internationella narkotikahandel för vilken de övre delarna av straffskalan främst är avsedd. Brottsligheten har inte ingått som ett led i en vidare verksamhet och den har inte varit mer omfattande än att den i sin helhet har skötts av LB och MK. Den har inte sträckt sig över någon längre tid och annat har inte framkommit än att försäljningen varit begränsad till vänner och bekanta”. (p. 36)

En konsekvens av Högsta domstolens dom är att kontexten — på ett sätt som nog i sig får betecknas som helt naturligt (och vilket noga taget ligger i linje med såväl förarbetsuttalanden som tidigare praxis från Högsta domstolen) — kan komma att få påtaglig betydelse för hur en gärning kommer att bedömas. Av betydelse blir inte bara att man har befattat sig med en viss mängd och en viss sorts narkotika, utan också i vilket sammanhang och i vilket syfte detta har skett. Som framhålles i domen finns framför allt anledning att tillämpa ett något mindre strängt synsätt när det gäller narkotikabrott som inte motsvarar de typfall för de allvarligaste narkotikabrotten som nämns i 1980/81 års lagstiftningsärende. I Borgekes tillägg talas om att man i dessa fall i princip inte bör nå den övre hälften av den tillämpliga straffskalan:

 

”Rör det sig om personer som har gjort sig skyldiga till brottslighet som inte alls stämmer in på departementschefens beskrivning bör straffvärdet enligt min mening normalt inte överstiga hälften av vad som utgör grovt brott. Som princip bör följaktligen i fall av detta slag kunna gälla att straffvärdet, när det rör sig om endast ett brott, normalt aldrig bör anses motsvara mer än högst fängelse fem år … .”

Mot denna bakgrund finns anledning till åtminstone ett par reflektioner.
    För det första blir det intressant att se — och det kommer uppenbarligen att få mycket stor betydelse — hur man hanterar de fall som kan betecknas som mer eller mindre kontextlösa. Här tänker jag närmast på s.k. kurirfall där det inte finns mycket annat än mängd

och art att gå på därför att den tilltalade tiger eller dennes berättelse är sådan att den kan lämnas utan avseende, men brott är styrkt. Det skulle kunna hävdas att det i dessa fall inte föreligger, eller i vart fall inte är visat att det föreligger, någon sådan kontext (delaktighet i organiserad narkotikahandel etc.) och som motiverar tillämpning av den övre delen av straffskalan. Det skulle emellertid också kunna hävdas att mängden i många fall — eventuellt i kombination med vissa ytterligare omständigheter — indikerar att fråga är just om ett sådant fall där det enligt motiven och Högsta domstolens avgörande kan finnas skäl att tillämpa den övre delen av straffskalan. Frågan kan med andra ord sägas gälla hur mycket man behöver veta om kontexten för att tillämpa vad man skulle kunna kalla det strängare synsättet. Jag har naturligtvis inga säkra svar i detta avseende, men i fall som gäller smuggling av stora mängder narkotika torde åtminstone emellanåt kunna sägas att det jag här har kallat kontexten (dvs. kopplingen till den organiserade handeln med droger osv.) bör kunna anses styrkt utan särskild bevisning härom. (Jfr här NJA 1991 s. 255 angående kurirernas roll narkotikahandeln.) För det andra kan det finnas skäl att tro att Högsta domstolens avgörande åtminstone i viss utsträckning kommer att påverka den genomsnittliga narkotikaprocessens utseende. Eftersom kontexten enligt domstolens avgörande ska tillmätas stor betydelse — litet tillspetsat uttryckt kan man säga att befattning med en viss mängd av ett visst slag narkotika beroende på kontexten kan vara värt antingen hela eller halva ”tabellvärdet” — bör intresset för densamma rimligen öka både från parternas och från domstolens sida.
    I anslutning till detta kan också framhållas att domen, och Martin Borgekes särskilda yttrande, rimligen inte bör läsas så att den indikerar att det uppstår två helt separata och särskilda ”spår” vad gäller straffvärdebedömningen av narkotikabrott (dvs. ett spår som gäller fall som inte motsvarar de som departementschefen talade om 1980/81 års lagstiftningsärende och där man normalt inte bör gå över fem års fängelse för ett brott och ett spår som gäller sådana fall som motsvarar nyss nämnda uttalande och där man kan nå toppen på straffskalan). En sådan tillämpning skulle enligt min mening stå i strid med domens andemening som ytterst syftar till differentiering och nyanser och den skulle dessutom leda till mycket påtagliga tröskeleffekter. Fråga får anses vara om två typfall mellan vilka det måste finnas något slags brygga.8 5. Avslutande kommentarer
Som framhölls redan i inledningen menar jag att Högsta domstolens avgörande inte kan betecknas som annat än välkommet. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida den allmänna nivån på straffen för

 

8 I sammanhanget kan noteras att Borgeke talar om fall som ”inte alls” stämmer in på departementschefens beskrivning.

narkotikabrott är rimlig eller inte relativt andra brottstyper (vid jämförelse med t.ex. våldsbrott) och man kan på ett allmänt plan ha olika uppfattningar om vad som är en önskvärd repressionsnivå. Alldeles oberoende av om man har uppfattningen att narkotikabrotten bör bestraffas mycket strängt — eller om man menar att bestraffningen för närvarande sticker ut som oproportionerlig — och alldeles oberoende av vilken ståndpunkt man har när det gäller den allmänna repressionsnivån finns det emellertid goda skäl att välkomna Högsta domstolens avgörande. En tillämpning som närmast karaktäriseras av mekanisk tabellföljsamhet och där man i princip inte alls differentierar mellan gärningar som kan ha mycket olika karaktär kan rimligen inte omhuldas av någon.
    En helt annan sak är att avgörandet innebär utmaningar för rättstillämpningen som nu måste finna fram till nya riktlinjer och hållpunkter för straffvärdebedömningen. Här handlar det bl.a. om ett behov av vägledning när det gäller användningen av existerande tabeller, liksom om ett behov av vägledning beträffande hur betydelsen av andra faktorer (kontexten) ska viktas mot mängd och art. I denna mening kan man säga att avgörandet inte minskar utan ökar behovet både av vägledning och av diskussion avseende frågan hur straffskalorna för narkotikabrott ska användas. Här har inte minst Högsta domstolen ett ansvar att ta.
    Vad gäller domstolspraxis som kommit efter Högsta domstolens avgörande kan man se såväl fall där avgörandet fått ett tydligt genomslag som fall där det kan diskuteras om domstolarna tagit vederbörlig hänsyn till avgörandet. I sammanhanget kan hänvisas bl.a. till Göta hovrätts avgörande i mål nr B 1638-11, Svea hovrätts avgöranden i mål nr B 4536-11, B 4570-11, B 4762-11, B 5016-11, Hovrättens över Skåne och Blekinge avgörande i mål nr B 1509-11 och B 1550-11 samt Hovrättens över Västra Sverige avgöranden i mål nr B 493-11 och B 261711.
    Avslutningsvis kan förtjäna att nämnas att Högsta domstolen den 7 juli 2011 (Ö 3071-11) avslog en ansökan om resning i vilken sökanden som grund hänvisat till Högsta domstolens avgörande i det här kommenterade målet. Rättsligt är det knappast ägnat att förvåna att ansökan inte bifölls, men det hindrar förstås inte att man kan säga att det är tydligt att det i kölvattnet av en praxisförändring av det slag som här är aktuellt kan uppstå tydliga tidsmässiga tröskeleffekter som inte utan fog kan uppfattas som mycket orättvisa.