Kommittéväsendet förr, nu och i framtiden — 2011 års Häringesymposium

Av kanslirådet HENRIK MATZ

I april 2011 hölls på Häringe slott i Södermanland ett symposium om det svenska kommittéväsendet. Rubriken på symposiet var Kommittéväsendet — förr, nu och i framtiden. Det var ett brett upplagt symposium med ett stort antal kvalificerade deltagare. Denna artikel är avsedd att ge en sammanfattning av vad som kom fram vid symposiet.

Symposiets uppläggning
Sedan år 1999 har inom ramen för ett samarbete mellan Justitiedepartementet, landets juridiska fakulteter och institutioner samt Svensk Juristtidning anordnats ett antal rättssymposier om centrala och aktuella juridiska ämnen. Årets symposium belyste ett av leden i lagstiftningsprocessen och anknöt därmed till det förra symposiet, som handlade om Lagrådet.
    Symposiet leddes av f.d. justitierådet Bo Svensson och var upplagt enligt följande: Den första dagen inleddes med att professorerna Kjell Å. Modéer och Kent Zetterberg beskrev kommittéväsendets bakgrund och hur verksamheten har utvecklats fram till i dag. På temat Vad har vi rätt att vänta oss? gav docenten Shirin Ahlbäck Öberg, f.d. justitierådet Torgny Håstad och professorn och f.d. justitierådet Bertil Bengtsson sin syn på kommittéväsendets roll. Därefter redogjordes för de överväganden som sker inför beslutet att tillsätta en utredning av statssekreteraren Magnus G. Graner och ämnesrådet Patrik Örnsved. Om arbetet i utredningen och om det finns några framgångsrecept talade f.d. generaldirektören Anna Hedborg och professor Jan Rosén. Generalsekreteraren Anne Ramberg och professor Lena Marcusson talade därefter om hur remissinstanserna tar fram sina yttranden. En beskrivning av utredningsväsendet i Danmark och Finland gavs av højesteretsdommer Lars Hjortnæs och överdirektör Pekka Nurmi. Avslutningsvis gav adj. professorn Rolf Skog intressanta inblickar i bl.a. Aktiebolagskommitténs arbete.
    Symposiets andra dag ägnades åt frågan om kommittéväsendet bör förändras. Riksrevisorn Gudrun Antemar, f.d. generaldirektören Anders Eriksson, f.d. justitierådet Staffan Vängby och f.d. justitierådet Sten Heckscher höll anföranden på detta tema. Justitierådet Göran Lambertz stod för en avslutande summering av symposiet.

Kommittéväsendets funktion
Det allmänna intrycket från symposiet är att kommittéväsendet i allt väsentligt fungerar bra. Det finns visserligen en del problem och utmaningar som kommittéväsendet står inför, t.ex. när det gäller rekryteringen av ordförande till kommittéer. Även de påfrestningar som lagstiftningsarbetet i EU medför för det svenska kommittéväsendet uppmärksammades. Många frågor förtjänar också att diskuteras och analyseras, såväl när det gäller själva uppdraget som när det gäller sammansättning och arbetsformer. De flesta var ändå ense om att det svenska kommittéväsendet håller en hög kvalitet. Kommittéväsendets flexibla utformning framhölls av flera deltagare som särskilt värdefull.
    När man diskuterar hur kommittéväsendet fungerar och hur det bör vara utformat, är det naturligt att först fråga sig vilken funktion kommittéerna fyller. Därefter är det enklare att på ett fruktbart sätt analysera formerna för utredningen och dess arbete.1 Frågan om vilken funktion kommittéväsendet fyller berördes flera gånger under symposiet. Kommittéväsendets grundläggande funktion kan sägas vara att utreda de frågor som anges i kommittédirektiven. Utredningsresultatet används sedan, jämte annat material, som underlag för regeringens beslutsfattande. Kommittéväsendet utgör ett led i beredningen av regeringsärendena.2 De moment som ingår i regeringens beslutsprocess har också en demokratisk dimension. Utredningar kan sägas utgöra det första steget i regeringens politiska arbete. Samhällsfrågor får en objektiv och allsidig behandling inom ramen för kommittéväsendet. Kommittén kan inhämta fakta och utredningar från såväl myndigheter som forskningen. Intresseorganisationer får tillfälle att komma till tals. Genom kommittéväsendet erhålls en kunskapsgrund för den fortsatta beslutsprocessen och för samhällsdebatten i stort.
    Utredningar handlägger som bekant normalt inte löpande förvaltningsärenden, och av den anledningen passar inte det i förvaltningssammanhang ofta använda begreppsparet effektivitet — rättssäkerhet riktigt in på kommittéväsendet. Men finns det då inte några motstående intressen när det gäller kommittéväsendets funktioner? Det är en omfattande frågeställning, som bara delvis berördes vid symposiet. Intrycket är att det handlar om ganska likartade intressen som styr kommittéväsendet. Utöver effektiviteten nämndes framförallt vikten av att utredningsbetänkandena håller god kvalitet. Ett statsvetenskapligt betraktelsesätt på denna fråga ger emellertid en något annan bild. Det sades bl.a. att kommittéväsendet bör sträva efter att ligga någonstans mitt emellan två ytterlighetsformer, varav den ena är att utred-

1 Jfr Lindblom, Progressiv process, 2000, s. 198. — Kommittéväsendet regleras bl.a. i kommittéförordningen (1998:1474). Se även Kommittéhandboken, Ds 2000:1. En allmän framställning om kommittéväsendet finns i Bernitz m.fl., Finna rätt, 11 uppl., 2010, s. 115–118. 2 Se även Kommittéhandboken, Ds 2000:1, s. 19. där det sägs att kommittéväsendets huvuduppgift är ”att ta fram fakta, analysera dem och lägga fram förslag”.

ningsarbetet bedrivs endast för formens skull, och den andra är att utredningsarbetet är uttryck för expertvälde.
    Som exempel på vad kommittéarbete kan syfta till nämndes bl.a. följande: förbereda lagstiftning, modernisera författningar språkligt och redaktionellt, genomföra EU-rätt, vara ett forum för samråd, utvärdera tidigare reformer, avlasta regeringen en politiskt känslig fråga, underlätta politisk förankring, skapa samförstånd/kompromisser samt lägga en grund för självreglering.3 Det bör erinras om att det finns kommittéer med ett mer speciellt uppdrag, t.ex. att beskriva och värdera ett faktiskt händelseförlopp. Denna typ av kommittéer omnämndes men behandlades inte närmare vid symposiet. Som exempel kan ändå nämnas Katastrofkommissionen, som utredde Sveriges insatser under tsunamikatastrofen, och Kommissionen om den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg.4 Kommittéväsendets funktion konkretiseras i det uppdrag som den enskilda kommittén får. Uppdraget anges i kommittédirektiven. Dessa beslutas vid ett regeringssammanträde. Direktiven skrivs med sikte på att kommittén ska skapa ett så gott beredningsunderlag som möjligt för regeringen. Det gäller för dem som utformar direktiven att tänka en bit bortom problemformuleringarna. Olika tänkbara utfall av utredningens arbete bör tas i beaktande redan vid skrivandet av direktiven. Hur problemen beskrivs och hur frågorna ställs har ofta stor betydelse för resultatet. Beskrivningen av behovet av en utredning är också viktig för det fortsatta arbetet, inte minst om det i ett senare skede skulle uppstå frågor om inriktningen på arbetet. En kommitté kan få i uppdrag att presentera alternativa lösningar på ett problem, utan att för den skull också behöva ta slutlig ställning. Direktivförfattarna bör även tänka på att betänkandet ska skapa goda förutsättningar för remissinstanserna att yttra sig. Det kan tilläggas att även eventuella begränsningar av utredningsuppdraget är viktiga att ange tydligt.
    Öppna direktiv var vanligare förr; i dag torde ambitionen vara att precisera uppdraget i högre grad. Det finns emellertid undantag, t.ex. uppdrag att komma med idéer eller lägga en grund för vidare ställningstaganden. Under symposiet framkom olika uppfattningar om hur direktiven bör utformas. Det påpekades bl.a. att detaljerade direktiv kan göra det svårt för kommittén att anpassa sitt arbete till ändrade förutsättningar. Det varnades också för att sådana direktiv kan leda till att ordföranden sedermera inte vill stå bakom förslaget. Å

3 Se Kommittéhandboken, Ds 2000:1, avsnitt 5.1.1. När det gäller självreglering, se t.ex. betänkandena Näringslivet och förtroendet (SOU 2004:47), Svensk kod för bolagsstyrning (SOU 2004:46) samt Mutbrott (SOU 2010:38). 4 Se betänkandena Sverige och tsunamin — granskning och förslag (SOU 2005:104), Tsunamibanden (SOU 2007:44) och Ett diplomatiskt misslyckande. Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen (SOU 2003:18).

andra sidan kan öppna direktiv leda till att utredningsarbetet blir ineffektivt.
    En genomgående uppfattning vid symposiet var att direktiven har stor betydelse för det fortsatta arbetet och att det därför är viktigt att de är genomarbetade. Flera menade dock att de inte behöver vara fullt så utförliga som de ofta är i dag.
    Vid symposiet sattes också kommittéväsendet in i ett historiskt sammanhang. I slutet av 1600- och början av 1700-talet ägnades mycket arbete åt att reformera landskapslagarna. Arbetet resulterade så småningom i ett helt nytt lagverk, 1734 års lag. Gränsen mellan utredningsarbete och rättsligt arbete — och överhuvudtaget mellan den verkställande och den dömande makten — var ganska flytande på den tiden, vilket inte minst de dömande kommissionerna, t.ex. trolldomskommissionerna, vittnar om. Med upplysningen kom en i viss mån ändrad syn på rättsordningen. Lagarna skulle användas för samhällsförändring byggd på förnuft och framstegstro. 1800-talet inleddes med en betoning av de historiska inslagen i lagen och en successivt inriktad reformering av befintliga lagar. Kring förra sekelskiftet uppstod ett betydande intresse för nordisk lagstiftningssamverkan. Under 1900-talet inträffade flera stora förändringar av kommittéväsendet. Här kan nämnas de två s.k. kommittéslakterna, vilka ägde rum på 1920- respektive 1980-talet, då antalet kommittéer reducerades radikalt. Bakgrunden var bl.a. att det ansågs att kommittéerna blivit för många och inte fyllde avsedd funktion. Hela 1900-talet präglades i övrigt av ett omfattande reformarbete med många kommittéer i arbete. Under den senare delen av århundradet tillsattes stora samhällsbyggande kommittéer i välfärdsstatens anda. Här betonades på nytt lagstiftningens styreffekter. Juristerna fick, påpekades det vid symposiet, träda i bakgrunden.
    Så är vi åter i nutid. Arbetet med att delta i EU:s lagstiftningsprocess och sedan genomföra EU-rätten på det nationella planet sätter alltmer sin prägel på regeringsarbetet. Denna utveckling påverkar även utredningsväsendet, som i växande grad får ägnas åt att föreslå åtgärder för att genomföra EU-rätten.
    Om man blickar utanför landets gränser, kan det noteras att både Finland och Danmark i större utsträckning än Sverige bedriver utredningsarbete inom departementen. Kommittéväsendet har dock, enligt vad som sades vid symposiet, inte spelat ut sin roll, men åtminstone i Finland hade kommittéerna under en tid ett något skamfilat rykte.

Kommittéväsendets former
När det gäller formerna för kommittéväsendet reser sig en rad frågor. När bör en parlamentarisk kommitté tillsättas och när räcker det med en särskild utredare? Hur ska utredningen besättas i övrigt? Hur lång tid bör kommittéerna på sig? Regeringen beslutar i direktiven om de närmare formerna för utredningsarbetet. Ett genomgående drag i

kommittéväsendet kan sägas vara att formerna anpassas efter vilket uppdrag som kommittén får.

Inrättandet
En fråga som togs upp vid symposiet var om Lagberedningen, som fanns mellan åren 1903 och 1974, borde återuppstå i någon form.5 Lagberedningen var en inom Justitiedepartementet fast utredningsorganisation med stor självständighet och ett öppet mandat. Något större intresse för att väcka liv i Lagberedningen framkom dock inte vid symposiet. Men frågan om de yttre formerna för kommittéväsendet är givetvis intressant att belysa. Den nuvarande ordningen med särskilda kommittéer för varje fråga är flexibel och lätthanterlig. Fördelen med en mer fast och stabil organisation kan vara att kunskaper och erfarenheter samlas på ett positivt sätt.
    Det närmaste man kommer en lagberedning i dag är väl det arbete som bedrivs inom Regeringskansliet med att ta fram Ds och promemorior i lagstiftningsärenden.6 Men likheterna är inte så stora. Denna typ av promemorior har emellertid ett brett användningsområde och utgör ett viktigt inslag i regeringsarbetet. En intressant fråga som blev föremål för viss diskussion är i vilka fall en kommitté tillsätts, och i vilka fall frågan i stället behandlas i en Ds. Såsom beskrevs vid symposiet kan den senare formen komma till användning när det gäller mer avgränsade frågor som inte kräver de resurser som en kommitté har till sitt förfogande, liksom för frågor som av tidsskäl måste utredas snabbt. Men även svåra juridiska eller politiska frågor behandlas i en Ds. Det kan också vara så att det redan finns ett kommittébetänkande som behöver kompletteras i något avseende, och då kan det arbetet redovisas i en Ds. När man talar om kommittéväsendet menar man den utredningsresurs som står till regeringens förfogande.7 Men även riksdagen har vissa utredningsresurser, bl.a. Riksdagens utredningstjänst. Frågan om hur man ska uppfatta förhållandet mellan de högsta statsorganens utredningsverksamhet behandlades inte närmare på symposiet. Det är med hänsyn till det svenska statsskickets utformning naturligt att det är regeringen som har de huvudsakliga utredningsresurserna till sitt förfogade.
    Vid sidan av det statliga kommittéväsendet bör också nämnas forskningen som kunskapskälla och underlag för vidare ställningstaganden. Det framhölls dock bl.a. att forskningen inte är anpassad till de krav som ställs på kommittéväsendet och att resultaten sällan lämpar sig för att direkt läggas till grund för lagstiftning. Forskningen är mer tidskrävande men kan å andra sidan komma till mer under-

5 Lagberedningen hade föregångare under 1800-talet, bl.a. Lagbyrån. 6 Se Bengtsson, Om departementspromemorior, SvJT 2010 s. 106–119. 7 Visst utredningsarbete bedrivs även på myndighetsnivå.

byggda resultat än vad kommittéväsendet förmår. Det påpekades att det finns goda skäl att involvera forskningen i utredningsarbetet.
    Kommittéer är som bekant inte permanenta utan av mer tillfällig natur. Men hur avgörs vilken tid som kommittén ska få till sitt förfogande? Kritik har ibland framförts mot att kommittéerna får alltför lite tid på sig och att utredningsarbetet därför blir lidande. Olika synpunkter framfördes i denna del under symposiet. Kommittén måste givetvis få rimliga förutsättningar att fullgöra uppdraget. Uppdragets omfattning är därför avgörande för vilken tidsram som sätts. Samtidigt finns det omständigheter som gör att tiden ibland måste begränsas, vilket gäller inte minst när uppdraget är att ta fram förslag till genomförande av EU-direktiv. Med de förhållandevis korta genomförandetider som normalt gäller måste varje led av genomförandet gå snabbt. Men även i andra sammanhang kan det finnas ett, exempelvis politiskt, intresse av att snabbt få fram ett förslag. I detta sammanhang påmindes också om möjligheten att avge delbetänkanden i sådana delar där skyndsamhet är påkallad.
    En närliggande fråga är vid vilken tidpunkt en kommitté ska tillsättas. Det får sägas bero på omständigheterna. När det gäller internationella överenskommelser och EU-lagstiftning finns det dock skäl att inleda det nationella utredningsarbetet tidigare än vad som vanligen sker, något som också Lagrådet har framhållit.8 Sammansättningen
En kommitté består av en ordförande och en eller flera andra ledamöter. Hur kommittén ska sättas samman beror på uppdragets art. Vissa ämnen har starka politiska inslag och det är då naturligt att tillsätta en parlamentarisk kommitté. Det kan gälla på områden där bred enighet eftersträvas, t.ex. i grundlagsfrågor. Men även på familjerättens område förekommer inte sällan parlamentariska kommittéer, liksom när det gäller t.ex. vissa skatte- och pensionsfrågor. Med en parlamentariskt sammansatt kommitté ökar förutsättningarna för att förslagen längre fram i processen ska vara politiskt förankrade. Även insynen i utredningen ökar. Det kan tilläggas att det inför regeringsbeslutet att tillsätta en kommitté sker gemensam beredning och politisk samordning inom Regeringskansliet. Samordningen syftar till att förankra utredningsuppdraget på politisk nivå.
    Om en särskild utredare tillsätts i stället för en kommitté, vilket är det vanligaste, kan en parlamentariskt sammansatt referensgrupp knytas till utredningen. På så sätt ges möjlighet till överläggning och förankring i politiska frågor.
    Vilka kvalifikationer bör en ordförande ha? Olika synpunkter kom fram på symposiet. Det hävdades att huvudsaken är att ordföranden besitter de egenskaper som krävs för att leda en utredning framåt på

8 Se Lagrådets yttrande i prop. 2006/07:128 Ny lagstiftning om offentlig upphandling och upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.

ett effektivt sätt. Andra menade att ordföranden framför allt bör ha expertkunskaper i ämnet.
    Det har under senare år visat sig svårt att rekrytera kompetenta ordförande. Det kan vara begripligt mot bakgrund av att kommittéarbetet normalt bedrivs vid sidan av ordförandens ordinarie arbete. Vid symposiet diskuterades hur rekryteringen skulle kunna underlättas. En tanke var att ordföranden skulle kunna få tjänstledigt för att ägna sig åt utredningen på heltid. Frågan om hur rekryteringen ska kunna förbättras lär vara aktuell framöver.
    Sakkunniga och experter spelar en viktig roll för kommittéarbetet. De företräder såväl mer fristående expertkunskap som intresseorganisationer. Vid symposiet framhölls också att sakkunniga och experter kan spela en roll som en motvikt till ordföranden.
    När det gäller valet av sakkunniga och experter kom det inte fram några tumregler vid symposiet, utan omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra antal och inriktning. Ibland deltar ett flertal sakkunniga och experter, något som kan vara av stort värde för utredningen. Ibland kan det dock finnas skäl att hålla nere antalet och låta t.ex. intresseorganisationer i stället komma till tals i referensgrupper. Vanligtvis utses också en departementstjänsteman som sakkunnig eller expert. Ofta har denna person deltagit i författandet av direktiven. Departementstjänstemannen fungerar som en länk mellan utredningen och departementet och deltar inte i utredningen för att styra utredningen. Han eller hon får inblick i utredningsarbetet och kan bevaka att det skapas ett bra beredningsunderlag. En särskild fråga som togs upp på symposiet var om departementstjänstemannen vid behov kan hjälpa till med att tolka direktiven. En sådan tolkning är dock normalt svårt för denne att göra på egen hand. I den mån något besked kan ges, behöver det först stämmas av med ansvarigt departement.
    Sekreterarsysslan kommenterades inte närmare vid symposiet. Även här finns dock intressanta frågor, t.ex. när det gäller arbetsfördelningen mellan ordförande och sekretariat.

Arbetets bedrivande
I direktiven finns vissa anvisningar om hur utredningsarbetet ska bedrivas. I övrigt väljer varje kommitté själv hur den vill lägga upp arbetet. Denna frihet är kommittéväsendets styrka men kanske i viss mån också dess svaghet. Ordförandens roll är central när det gäller att driva utredningsarbetet framåt. Inte minst viktig är tidsplaneringen.9 Erfarenhetsmässigt brukar det ta en viss tid innan arbetet kommer igång, och då är det särskilt angeläget att förvalta tiden väl. Det bör också hållas i minnet att det inte gäller för utredningen att uppnå konsensus i alla frågor. Såsom påpekades vid symposiet är det nödvändigt att komma vidare i arbetet och inte fastna i utdragna diskus-

9 Jfr 8 § kommittéförordningen.

sioner. Om olika meningar råder inom utredningen finns möjlighet att reservera sig eller att skriva ett särskilt yttrande.10 Särskilda yttranden framhölls under symposiet som något som kan höja kvaliteten på betänkandet. En annan teknik som ibland används är att i den löpande texten redovisa att någon har en avvikande mening.
    Över huvud taget betonades under symposiet utredningsväsendets flexibilitet och möjligheten att anpassa arbetsformerna till uppdraget. Kartläggningar etc. kan presenteras i delbetänkanden. I stora utredningar kan principbetänkanden skrivas. Sammansättningen kan varieras under arbetets gång, osv.
    En intressant fråga som anknyter till arbetsformerna men som inte behandlades närmare vid symposiet är om kommittéväsendet är oberoende i något avseende. När offentliga organs oberoende diskuteras är vanligtvis relationen till den politiska makten som avses. Men oberoendet kan också aktualiseras i förhållande till exempelvis intresseorganisationer. Kommittéerna är myndigheter som lyder under regeringen, och regeringen har därför ansvar för att styra arbetet. I denna bemärkelse är kommittén inte oberoende, även om det löpande arbetet i normala fall sker utan inblandning från något annat organ. Det främsta instrumentet för styrning är direktiven, som kan utformas på olika sätt och därmed innebära olika grad av styrning. När det gäller vissa slags kommittéer, som har till uppdrag att utreda och granska ett visst historiskt händelseförlopp, kan behovet av att kunna förhålla sig självständig till omgivningen sägas öka. Även i vanliga kommittéer är det självfallet viktigt med ett objektivt förhållningssätt till de frågor som behandlas.

Betänkandena
Ett bra utredningsbetänkande är ett slags spegelbild av direktiven. Idealet är att samtliga frågor har behandlats uttömmande och att flera alternativa lösningar belysts när så krävts. En synpunkt vid symposiet var att betänkandet, utöver författningsförslag, bör innehålla utförliga allmänmotiv och författningskommentarer. Ju mer betänkandet liknar en lagrådsremiss/proposition, desto enklare blir onekligen det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet. Helt går detta dock inte att genomföra. Propositionerna skrivs vanligtvis på ett mer målinriktat sätt. Betänkandena däremot innehåller inte sällan utförliga beskrivningar och analyser av gällande rätt och av rådande problem på området. Det kan också finnas redogörelser för främmande rättsystem samt statistiska och andra faktauppgifter, som inte flyter in i propositionen annat än i högst begränsad utsträckning. Allt detta kan dock vara naturligt och nödvändigt att redovisa i betänkandet, inte minst för att remissinstanserna ska få möjlighet att yttra sig däröver.
    På senare år har vikten av att regeringens förslag till riksdagen innehåller konsekvensanalyser betonats alltmer. Kommittéer ges därför

10 Se 19–21 §§ kommittéförordningen.

redan i utredningsdirektiven i uppdrag att analysera konsekvenserna av de förslag som ska presenteras. Det finns också författningsregler om konsekvensanalyser.11 Vid symposiet framfördes synpunkter på att kraven på konsekvensanalys är alltför fyrkantiga, och att en mer nyanserad bedömning av förslagens konsekvenser vore bra.
    En särskild fråga som uppmärksammades på symposiet var betänkandenas värde som rättskälla. Med denna fråga skiftar man i viss mån fokus från den offentliga rätten till den allmänna rättsläran. Rättskällevärdet hos betänkanden varierar. Det förekommer att Högsta domstolen hänvisar till betänkanden i sina domar, vilket visar att i vart fall vissa betänkanden används som rättskälla. Kvaliteten på betänkandet påverkar rättskällevärdet; om utredningen har letts av någon framstående jurist kan rättskällevärdet vara högre än annars. I synnerhet kan redovisningar av gällande rätt i ett betänkande ha betydelse som rättskälla. Värdet kan avta om det sedermera kommer andra produkter som på nytt behandlar samma fråga som tas upp i betänkandet. Även betänkanden som inte har lett till lagstiftning kan i en del fall ha rättskällevärde.

Det fortsatta beredningsarbetet
När kommitténs betänkande har kommit, skickas det normalt ut på remiss. Remitteringen är grundlagsreglerad.12 Genom att avge remiss kommer olika samhällsintressen till tals i beredningsprocessen. Remissförfarandet bidrar på så vis till demokratiskt inflytande. Men även expertkunskap tillförs den fortsatta beredningen genom remissförfarandet. Det erinrades vid symposiet om att arbetet med att skriva remissvar inte sällan är något positivt även för remissinstanserna själva.
    Vid symposiet pekades på en del problem som kan finnas bland remissinstanserna. De har ibland knappa resurser att avsätta för att svara på remisser. Det kan också förekomma olika intressen inom en och samma remissinstans, och dessa kan behöva jämkas samman inför utarbetandet av remissvaret.
    Från universitetshåll framfördes synpunkten att fler remisser borde vara riktade till dem som verkligen bedöms ha något att tillföra ärendet, samt att experter från remisskretsen borde kunna komma in tidigare i processen. En annan synpunkt var att det är bra om regeringen i remisslistan pekar på vad remissinstanserna närmare bör yttra sig över.
    Även remisstidens längd uppmärksammades vid symposiet. Remisstiden är vanligtvis tre månader. Men tiden kan vara både kortare och längre. Befogad kritik framfördes mot remisser som skickats ut med bara några dagars svarstid.

11 Se 14–16 §§ kommittéförordningen samt 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. 12 Se 7 kap. 2 § regeringsformen.

Kritik framfördes under symposiet också mot att redovisningen i propositionerna av remissynpunkterna ibland blir alltför selektiv. Det ansågs från vissa håll att en något större varsamhet i remisshanteringen allmänt sett skulle vara av godo och att återkopplingen i propositionen till remissinstanserna är viktig.
    Även vissa andra frågor om den fortsatta hanteringen av betänkandena inom Regeringskansliet belystes vid symposiet. Bl.a. påpekades att det måste planeras i god tid för mottagandet av betänkandet. Det är också viktigt att betänkandena omhändertas snabbt och inte blir liggande; betänkanden är ofta en färskvara. Betänkanden som inte tas om hand sades kunna skapa osäkerhet, bl.a. i näringslivet.

Granskning av kommittéväsendet
Likt annan offentlig verksamhet blir kommittéväsendet föremål för statlig granskning. Vid symposiet uppmärksammades främst den granskning som Riksrevisionen gör och som är inriktad på att statlig verksamhet hushållar med statens medel och är effektiv.
    År 2004 genomförde Riksrevisionen en granskning av utredningsväsendet.13 Slutsatsen blev kortfattat uttryckt att kommittéväsendet fungerar i huvudsak bra. Det fanns dock några områden där förändringar borde övervägas. Alltför öppna direktiv sades kunna vara en fara för ett effektivt kommittéarbete. Riksrevisionen framhöll vikten av att det redan på utredningsstadiet görs ordentliga konsekvensanalyser. Brister i detta avseende kan vara svåra att reparera i ett senare skede. Det framhölls också att nya arbetsformer borde prövas för att säkerställa effektiviteten, t.ex. att arbetet med att skapa ett beredningsunderlag till regeringen sker i etapper, där visst arbete utförs i departementet, t.ex. en förstudie, varefter en kommitté med preciserade direktiv tar vid.

Slutord
Som nämndes inledningsvis är intrycket från symposiet att det svenska kommittéväsendet i allt väsentligt fungerar väl. Det var ett mycket givande symposium om ett ämne som inte riktigt fått den uppmärksamhet som det förtjänar. Symposiet har på ett välkommet sätt bidragit till att öka kunskapen på området, samtidigt som det har lyft fram flera frågor som bör diskuteras vidare.

13 Förändringar inom kommittéväsendet (RiR 2004:2).