Jurister på politikernas arenor

Det svenska kommitté- och utredningsväsendet i ett historiskt perspektiv

Av seniorprofessor KJELL Å MODÉER

Artikeln beskriver juristerna som aktörer i kommittéväsendet från det tidigmoderna Sverige fram till våra dagar. På grund av rättspositivism och skandinavisk rättsrealism bortsåg svenskt lagstiftningsarbete under 1900talet i stor utsträckning från rättshistoriska och komparativa argument, trots att dessa varit mycket viktiga för den juridiska diskursen på lång sikt.
Efter det demokratiska genombrottet omkring 1920 blev det lagstiftande arbetet alltmer politiskt och juristernas insatser ändrades från den lagstiftande verksamheten till den byråkratiska delen av den exekutiva verksamheten.
Detta scenario har ändrats efter att Sverige 1995 blev medlem i EU. En senmodern och alltmer transparent rättskultur under 2000-talet har i Sverige inneburit en juridifiering av politiken och gett konstitutionen en starkare ställning. Dagens svenska rättskultur kan delvis sägas vara influerad av en rättslig romantik med många likheter med det tidiga 1800-talets rättskultur, även om perspektiven och kontexterna i dag är andra än då.

Jurister och historisk argumentation
Inte utan skäl kan det historiska perspektivet på det säregna svenska kommittéväsendet knytas till de frågor som i dag präglar det rättsliga europeiska unifieringsarbetet. I kulturparagrafen i Maastrichtavtalet 1992 betonas respekten för varje medlemsstats kultur, språk och historia. De senaste 15 åren har intresset växt inte bara för europatanken och den Europeiska Unionen utan också för den nationella historien, kulturen och identiteten. Det innebär att det rättshistoriska perspektivet i dag är en del av den rättspolitiska diskursen; det hjälper oss också i sökandet av vår historiska identitet. Samtidigt bidrar en synlig historisk argumentation till att legitimera både rättsliga och politiska positioner.
    Varje lag och förordning har en historia som är knuten till kontexten vid dess tillkomst. Vår egen tids komplexa rättsliga kontexter skapar samtidigt nya och oväntade förutsättningar för vår tids normbildning. Förstärks det ”demokratiska underskottet” genom att rättsvetenskapens företrädare i dag är betydligt mer synliga och aktiva i de rättspolitiska diskurserna? För 20 år sedan klagades återkommande över att juristerna inte deltog i den politiska diskussionen. I dag framstår Rudolph von Jherings devis om sambandet (interaktionen) mellan rättslig teori och praktik, mellan rättsvetenskapens och den dömande jurisprudensens företrädare betydligt mer aktuell och nyanse-

rad än den gjorde för femton år sedan. Då satte justitierådet Johan Lind professorerna på plats för att de kritiserade HD:s domar.1 I dag kommer utarbetade reformförslag från den rättsvetenskapliga ”Parnassen”, samtidigt som lagstiftarens produkter i allt större utsträckning polycentriskt ifrågasätts av aktivistiska domstolar. Bara ett par exempel. Christina Ramberg har på eget bevåg tagit sig an avtalslagen. Hon har nyligen själv skrivit ett förslag till en avtalslag.2 Hennes lärare och mentor Kurt Grönfors sa på sin dödsbädd att avtalslagen från 1915 är en ruin, och som en modern jurist föreslår hon att ruinen ska rivas och en ny avtalslag skrivas.3 Här hör man ekot från Voltaire som kritiserade l’ancien regime och dess feodala lagar och som utropade sitt credo: Om lagarna är dåliga, bränn dem och skriv nya! Ett andra exempel hämtar jag från en artikel Sten Heckscher skrivit i den nyligen utkomna festskriften till Per Ole Träskman.4 Där argumenterar han för en mer reflekterad och restriktiv inställning när det gäller den nationella anpassningen till en europeisk rätt, och går in i en diskurs som egentligen handlar om den svenska rättskulturens förändring från 1970 till 2011, dvs. från den monolitiska svenska välfärdsstatens rättskällelära till dagens polycentriska diskurser både i de högsta rättsinstanserna och vid akademien.

”Finns det någon europeisk rätt?”

är rubriken på hans rättspolitiska artikel, som kritiserar både HD och Europadomstolen, HD för att lojalt lägga sig platt för domstolen i Strasbourg, och samma domstol kritiseras för att vara en institution i kris, där man enligt Heckscher kan ifrågasätta

”domstolens funktion, kvalitet och auktoritet”.

Rättighetsdiskurserna rubbar våra cirklar och det svenska rättssystemets position förändras. Jag tar denna förändringsprocess som en utgångspunkt för mitt anförande, som inte bara vill ge en historisk exposé över det svenska kommittéväsendet, utan också försöker se hur lagar och förordningars tillkomst är relaterade till en historisk argumentation. Hur ska vi förhålla oss till rättens ruiner? Ska vi riva dem och skapa nya eller vårda dem i en ny kontext? Och hur transparent får den nationella rätten bli utan att förlora sin identitet? Och kan rättshistorien hjälpa oss att finna lösningarna?5 Med utgångspunkten i vår tids renässans för det historiska argumentet hävdar jag att vi för närvarande upplever en form av rättslig

1 Johan Lind, Rättsfallsanalyser — recension eller analys? Juridisk Tidskrift, 1995/96, 232 ff. 2 Christina Ramberg, En ny avtalslag, SvJT 2011, 32 ff. 3 Christina Ramberg, Kurt Grönfors in memoriam, SvJT 2005, 1122. 4 Sten Heckscher, Finns det en europeisk rätt? Ulrika Andersson m.fl. (red.), Festskrift till Per Ole Träskman, Norstedts Juridik Stockholm 2011, 229 ff. 5 Kjell Å Modéer, Det historiska argumentet i senmodern rättslig diskurs, SvJT 2009, 340 ff.

romantik. I det tidiga 1800-talets intellektuella kosmos fick de romantiska målarnas framställningar av gryning och skymning en särskild uttolkning. Den präglade också tidsandan. Med idén om tidens förändring knöt de samman erfarenheter av både personlig karaktär och samhällelig utveckling. Konstnären Caspar David Friedrichs motiv med levande klosterruiner knöts samman med teologen Friedrich Schleiermachers individualistiska teologi och juristen Friedrich Carl von Savignys nationella och historiska rättssyn. Jag hävdar att vi på nytt upplever en motsvarande romantisk tankestruktur, om än i en helt annan kontext och med nya uttolkare. Vår tids rättspolitiska argumentation för tanken till tysk 1800-talsromantik och von Savignys programskrift 1814 för en nationell rättsordning. Två sekel skiljer dem åt, men båda argumenterar för värnandet av den nationella rättsordningen, båda kritiserar flatheten att okritiskt recipiera främmande rätt. Denna rättspolitiska kritik mot rättslig transfer och transparens, som fanns i 1800-talets Tyskland, är i dag en del av en global diskurs.6 Vår tids svenska rättskultur kan därför formuleras som en syntes, i vilken såväl 1800-talets idealistiska tes som 1900-talets pragmatiska och realistiska antites utgör motkrafterna. Det är en syntes som söker identifiera ”rättens levande ruiner”. Syntesen är fylld av krafter och motkrafter — den är minst sagt dynamisk.
    Det betyder att vårt förhållningssätt till rättens förändring — och det är ju det kommittéväsendet ger uttryck för — är relaterat till två parametrar: Historisk och komparativ argumentation. Här kan vi finna ledning i det rättshistoriska materialet.
    Rättens förändring handlar också i hög grad om juridikens förhållande till politiken. Jag ska nu i tur och ordning behandla dessa tre perspektiv. Först en översikt av kommittéväsendet i skärningspunkten mellan juridik och politik, därefter kommittéväsendets syn på historien, och slutligen kommittéväsendet i förhållande till utländsk reception. Jag kommer främst att hålla mig till tiden från 1809 och fram till våra dagar, men börjar i det tidigmoderna Sverige.

Kommissionerna i det tidigmoderna Sverige
Från Karl IX:s regeringstid i början av 1600-talet försökte man att reformera de svenska medeltidslagarna med hjälp av olika av Kungl. Maj:t tillsatta lagstiftningskommittéer. Över huvud taget kom kommittéväsendet att utvecklas inom ramen för den starkt växande byråkrati som det svenska stormaktsväldet skapade. Kommittéerna tillsattes inte bara för olika delreformer av lagen, under Karl XI:s förmyndare tillkom exempelvis sjölagen 1667 men också betydelsefulla reformer rörande ekonomisk lagstiftning och exekutionslagstiftning tillkom efter

6 Exempelvis konflikten i USA:s högsta domstol mellan domarna Sandra Day O’Connor och Antonin Scalia rörande dennes teori om författningens original meaning.

omfattande kommittéarbete. Det tillkom också dömande kommissioner, trolldomskommissionerna vid denna tid är ett exempel på dessa ad hoc tillsatta domstolar.7 Framför allt under frihetstiden korrumperade dessa kommissioner den dömande verksamheten, och de förbjöds genom Gustav III:s författning 1772.8 På lagstiftningens område var det först i slutet av 1600-talet som lagstiftaren försökte skapa en helt ny lagbok för det svenska stormaktsväldet. Presidenten Gustav Rosenhane, som också var ordförande i trolldomskommissioner, framförde behovet av en lagreform vid 1672 års riksdag genom att referera till en ruin-metafor: Fortsatte man att ta bort alla obsoleta stadganden i lagboken och ersatte dem med nya framstod lagen alltmer som

”en sönderbruten marmorstens vägg lappad med små gråstenar”.9 Den karolinska lagkommissionen, som tillsattes 1686 fick i uppgift att skapa en ny allmän lag i enlighet med europeisk lagtradition.10 Kommissionens arbete framlades först vid 1734 års riksdag. För det karolinska enväldets jurister var den svenska rättens plats i en europeisk kontext högaktuell. Såväl den tyske Uppsalaprofessorn Johannes Loccenius som revisionssekreteraren Johan Olofsson Stiernhöök förhöll sig i den tidens rättsliga diskurser till den europeiska romerska rätten i förhållande till den svenska.11 De rättsliga diskurserna under den svenska stormaktstiden hade sina klara paralleller med vår tids diskussioner om EU-rätten. Den svenska kronan var sedan 1648 genom sina tyska provinser också en del av det tyska kejsardömet. Den svenska rättsliga identiteten hade två sidor: Dels legitimerades den genom nationens egen rättshistoria, som Johan Stiernhöök för övrigt själv beskrivit i sitt arbete ”Om svears och götars forna rätt”, och dels placerades den på en europeisk standard i vad avser lagstiftning och rättslig kompetens. Lagkommissionen 1686 var till stor del sammansatt av hovrättsjurister med kompetens i europeisk rätt. Det medförde att en stor del av

7 Bengt Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige, Rättshistoriskt bibliotek, Bd 17, Motala 1971. 8 Marie Lennersand, Rättvisans och allmogens beskyddare: Den absoluta staten, kommissionerna och tjänstemännen, ca 1680–1730, Studia historica Upsaliensia, Uppsala 1999. 9 Johan August Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia, P.A.Norstedt & Söner Stockholm 1850, 150. 10 Claes Peterson, 1734 års lag — en medeltida lagbok eller en upplysningskodifikation? Till frågan om synen på lagändring i det förliberala samhället, I: Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück, Stockholm 1985, 273 ff. 11 Lars Björne, Patrioter och institutionalister. Den nordiska rättsvetenskapens historia, Del 1. Tiden före 1815, Rättshistoriskt bibliotek, Bd 52, Lund 1995, 30. — Pia Letto-Vanamo, Johan Stiernhöök — en europeisk eller en svensk jurist?, I: Kjell Å Modéer (red.), Johan Olofsson Stiernhöök. Biografi och studier 1596–1996, Rättshistoriska studier Bd 20, Lund 1996, 57 ff.

den förnyelse av rätten som fastslagits genom hovrättspraxis under 1600-talet nu omvandlades till lagtext.12 Den lag som antogs 1734, blev ett exempel på en organisk syn på den allmänna lagen. Konungabalken, som i de första lagutkasten från 1690-talet fortfarande fanns med i den planerade lagboken, bröts under kommissionsarbetet på frihetstiden ut ur lagen. Grundlagarna utmönstrades ur lagbegreppet. Nu beskrevs lagen 1734 som —

”en allmän beständig och orygglig Sveriges lag”.

Lagen sammanfattade och återgav äldre rätt.13 Det innebar samtidigt, att den i vissa delar relativt snart blev föråldrad. Lagkommissionens arbete avslutades inte 1734. Den fick sitta kvar fram till början av 1800-talet (1808) med uppgift att göra lagförklaringar till enskilda och rättsliga institutioner.14 Tillsammans med alla lagändringar utgjorde dessa lagförklaringar till slut ett ohanterligt stoff. 1807 färdigställde den finske juristen Gabriel Poppius en lagsamling, vars syfte var att under varje kapitel och paragraf i lagen sortera in alla de förordningar, lagförklaringar och utlåtanden som hade tillkommit efter 1734.15 Lex Poppia visade verkligen på behovet av en omfattande lagreform.
    Lagens relation till historien framgick mycket tydligt i tidens rättsliga litteratur. När Lundaprofessorn David Nehrman 1727 gav ut sin berömda kommentar till den svenska civilrätten fick han utgå från de då fortfarande gällande medeltida lagarna och deras noveller. Det historiska materialet var oundgängligt. Men när han därefter i början av 1740-talet gav ut en ny upplaga av sitt arbete, hade historien blivit irrelevant. Hans kommentarer till balkarna i 1734 års lag liknade mer vår tids läroböcker i ”gällande rätt”16. Den nya lagen krävde på 1740talet ingen historisk förklaring. Perspektivet hade förskjutits från då till nu. Men med de franska upplysningsfilosoferna blev perspektivet ännu mer radikalt. Voltaire försköt perspektivet från nutid till framtid. Lagen skulle inte bygga på äldre skikt utan på visionen om det framtida demokratiska samhället. Lagen blev ett styrinstrument, och detta revolutionsperspektiv på lagen — som sedan konkretiserades i Napoleons fem lagar från 1800-talets första decennium — blev också

12 Kjell Å Modéer. Historiska rättskällor i konflikt, Santérus Förslag: Stockholm 2010, 98. 13 Claes Peterson, Debatten om 1826 års förslag till en allmän civillag — en svensk kodifikationsstrid? I: Jukka Kekkonen m.fl. (red.), Norden, rätten, historia — Festskrift till Lars Björne, Suomalainen Lakimiesyhdistys: Helsingfors 2004, 245 ff. 14 Ivar Nylander, Om den Stora Lagkommissionen och dess verksamhet 1736– 1784, Rättshistoriska studier, Bd 3 (Lund 1969), 237 ff. 15 Birger Wedberg, Gabriel Poppius: Minnesteckning, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1934, 36 ff. 16 Kjell Å Modéer, Inledning, David Nehrman, Inledning Til Then Swenska Jurisprudentiam Civilem, Lund 1729, I: Skrifter utg. av Juridiska föreningen i Lund, Nr 35 (1979), xv.

från 1810-talet en del av synen på den svenska lagstiftningen. Den har alltså nära 200 år på nacken.

Lagkommittén 1811 mellan direktiv och visioner
Det moderna svenska kommittéväsendet från 1809 är väl kartlagt. Det stora antalet kommittéer under 1800-talet är redovisade i Erik Thyselius klassiska arbete Förteckning öfver Kommittébetänkanden 1809–
1903.17 Det inleds med Förslag till en tryckfrihetsförordning och följs av ett Underdånigt utlåtande om indelta infanteriregementenas beklädnad. Redan anslaget visar på mångfalden i 1800-talets otaliga kommittéer vid byggandet av det moderna Sverige.
    Efter grundlagsriksdagen tillsattes redan 1811 en lagkommitté med uppgift att i grunden förändra 1734 års lag — dock inte till sitt innehåll utan till sin struktur. Lagkommitténs uppgift var i stort densamma som för Karl XI:s lagkommission att genomföra en lagförbättring. Det skulle ske efter en helt ny systematik, med en civillag och en kriminallag med rättegångsbalkar. Lagkommitténs sammansättning i arbetande och granskande ledamöter skulle garantera en effektiv och expedient utredning. De arbetande ledamöterna drog emellertid åt olika håll, och det var först sedan den konservative (reaktionäre) Uppsalaprofessorn L.G. Rabenius 1814 lämnat plats för den liberale juristen Johan Gabriel Richert som arbetet konstruktivt gick framåt.18 Lagkommitténs arbete är arketypiskt för en liberal reformkommitté där ledamöterna frångick sina direktiv, och istället framlade lagförslag som likt de franska lagarna skulle styra mot ett samhälle med likheten inför lagen. Det framgick inte bara av lagtexterna utan också av de motiv som kommittén anförde. Både civillagsförslaget 1826 och kriminallagsförslaget 1832 introducerade konkreta och alternativa förslag till lagstiftning, där förebilderna för reformerna var hämtade från Frankrike.
    Ett kännetecken för den svenska lagstiftningen är remissförfarandet. Det kom också till uttryck i 1809 års RF (§ 87) där laggranskningen slogs fast.19 1809 års regeringsform stadgade att HD skulle göra en granskning av alla förslag rörande frågor om stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av allmän civillag, kriminallag och kyrkolag. Lagkommitténs förslag remitterades följaktligen till HD men också till hovrätterna och de juridiska fakulteterna.20 Dessa remissyttranden trycktes och var väl kända redan i sin samtid.
    HD:s majoritet var starkt kritisk till förslagen och konstaterade 1833 att

17 Stockholm 1896. 18 Karl Warburg, Johan Gabriel Richert, Hans lefnad och uttalanden, P.A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1905. 19 Jfr även remiss till allmänheten, Erik Anners, Remiss till allmänheten. En laghistorisk studie, Festskrift till Halvar Sundberg, Uppsala 1959, 7 ff. 20 Marie Sandström, Den svenska modellen — en juridisk metodlära i tre platta paket, I: Jukka Kekkonen m.fl. (red.), Norden, rätten, historia. Festskrift till Lars Björne, Helsinki 2004, 298.

”nu gällande Lag och författningar blivit, icke allenast till framställningssättet utan i de flesta fall även till innehållet, så omskapade att de i LagCommitténs förslag icke igenkännes.”

Lagarna måste, framhöll kritikerna, ge uttryck för rättens historiskt organiska natur — dvs. helt i enlighet med det program som den tyska historiska rättsskolan hade gett uttryck för.

Den nya lagkonstruktionen: En successivt reformerad lagbok
HD:s kritik mot lagkommittén krossade den svenska drömmen om en liberal kodifikation av kontinentaleuropeisk modell. Visserligen tillsattes 1841 och därefter efter Carl Johans död 1844 nya lagberedningar som utifrån lagkommitténs båda förslag skulle sy ihop en ny lagbok, men båda misslyckades på grund av de politiska striderna mellan de liberala och konservativa krafterna, och den svenske lagstiftaren fick istället hitta en ny strategi för att genomföra mera omfattande lagreformer.21 Strategin blev efter 1850 istället en successiv reformering av balkarna i 1734 års lag. 1864 års strafflag var det första resultatet av denna reformstrategi.
    Jag håller mig till revisionen av lagboken. För tiden fram till 1871 bereddes lagförslag huvudsakligen av särskilda kommittéer, men detta år inrättades inom justitiedepartementet en särskild lagbyrå med tre ledamöter, som inte bara skulle utarbeta lagförslag utan också granska förslagen och efter omarbetning föredra dem i HD när det gällde laggranskningsfrågor. Alternativet till en lagbyrå inom departementet var att skapa en lagberedning. Skillnaden mellan dessa två konstruktioner var enligt departementschefen att lagberedningen fick en

”frihet från det omedelbara inflytande, som chefen för justitiedepartementet kunde utöva på en inom detsamma förlagd lagbyrå.”22 Medan lagbyråns verksamhet mer eller mindre präglades av åsikterna hos växlande departementschefer kunde man förvänta av en lagberedning, att de var

”ett rent och oblandadt uttryck av ledamöternas egna på studier och erfarenhet grundade omdömen.”

År 1871 ansågs tiden inte vara mogen för en lagberedning, men från 1875 ändrade riksdagen position och inrättade Nya lagberedningen som verkade i närmre 20 år, fram till 1894. Nya lagberedningen var med sina fem ledamöter en ren juristkommission, och den sattes att prioritera handelsbalken och rättegångsbalken. Även om den under

21 Erik Marks von Würtemberg, Blick på den svenska lagstiftningen alltifrån adertonhundratalets början. I: Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Del I. Stockholm 1934, 185. 22 1902 års riksdag: 1 saml. 1 avd. Proposition nr 1, 43 f.  

denna tid kom fram med vissa delreformer — på handelsbalkens område inom ramen för det skandinaviska lagstiftningssamarbetet — och 1884 lade fram ett omfattande principbetänkande i fyra delar om ändring av rättegångsbalken blev det konkreta resultatet magert. Sekreterare i Nya Lagberedningen var den tf. revisionssekreteraren Vilhelm Uppström, som inom ramen för uppdraget också i anslutning till betänkandet utgav tre skrifter, varav två av komparativ art, en om straffprocessen enligt främmande och svensk rätt, och en om den svenska processens historia. Ivar Afzelius utgav inom utredningens ram en motsvarande komparativ skrift om grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål. Jag lyfter detta, för att markera nya lagberedningens kvalitativa karaktär. Både det komparativa och det historiska perspektivet utgjorde vid denna tid viktiga inslag i utredningsarbetet. Förvetenskapligandet av kommittéarbetet kom som ett brev på posten när kommittéernas professionella ambition markerades. För att avge yttrande rörande huvudgrunderna för en ny rättegångsordning tillsattes samma år (1884) den Förstärkta lagberedningen, med en mycket namnkunnig och bred sammansättning, med justitieministern Nils von Steyern som ordförande och nya lagberedningens ordförande som vice ordförande. Resultatet av detta arbete blev också magert. Rättegångsbalken blev en svår nöt för lagstiftaren, jag ska återkomma till den. Istället inledde lagberedningen ett arbete med revision av handelsbalken.
    Men 1894 föreslog departementschefen August Östergren en återgång till lagbyrå-modellen. Han hade haft svårt att hitta någon ny ordförande till lagberedningen. Riksdagen hade nämligen visat sig njugg både beträffande lagberedningens ekonomi och de förslag den lagt fram. Resultatet blev från 1895 en återgång till ordningen med en lagbyrå under justitieministern.23 ”Lagbyrån hade sin arbetslokal i Norstedt & Söners hus på Riddarholmen, ett större och ett mindre rum, bägge proppfulla med böcker”

hopsamlade under tidigare lagkommittéer och lagberedningar. Johannes Hellner beskrev sina år i lagbyrån från 1899 som mycket lärorika. Här lärde han känna de stränga principer som kännetecknade den svenska lagskrivningen.

”jag kom snart underfund med att det var en konst att skriva både lagtext och motiv, och en svår konst”

noterade han.

”Först småningom lärde jag mig att behärska dess teknik.”24

23 Lagberedningen, NJA II 1903, N:r 2, 4 f. 24 Johannes Hellner, Minnen och dagböcker, P.A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1960, 89.

Han fick också god erfarenhet av att plädera för sina lagförslag i HD, bl.a. partiella förslag rörande rättegångsreformen och införandet av en ockerlag efter tysk förebild.
    Tillkomsten av den tyska civillagen BGB 1900 visade också på

”det trängande behovet av en revision, i större sammanhang av vår civillagstiftnings hufvuddelar.”

Inte minst nya samhällsförhållanden krävde ordning och reda

”i den stundom nästan förvirrande mångfalden av stadganden, som tillkommit å vitt skilda tider och uppburits av vitt skilda syften”

skrev Hjalmar Hammarskiöld i statsverkspropositionen 1902 och föreslog inrättandet på nytt av en permanent lagberedning avsedd

”att utarbeta sådana lagförslag, som omfatta större avdelningar av civillagstiftningen”. 25 Den påbörjade sin verksamhet 1 januari 1903 och verkade därefter fram till 1974. Den förste ordföranden fram till 1909 var Ivar Afzelius, som gärna hade sett att den duktige Johannes Hellner blev en av ledamöterna. Hellner själv var reserverad.

”Afzelius hade ord om sig att hava ett oberäkneligt lynne”

noterade han i sina minnen.26 Lagberedningen började med att framlägga ett förslag till jordabalk och sedan utarbetades ett förslag till köplag innan beredningen 1909 tog sig an de familjerättsliga balkarna.
    Ungefär samtidigt tillsattes också stora utredningar på straff- och processrättens områden. Straffrättsprofessorn Johan C W Thyrén lade med sina Principer för en strafflagsreform (1910–1914) grunden för det lagstiftningsarbete i 1916 års strafflagskommission som därefter presidenten i Skånska hovrätten Berndt Hasselrot ledde från Malmö fram till sin död 1929. Han var den förste kommittéordföranden som tog sitt kommittékansli med sig utanför Stockholm, vilket i hög grad irriterade ledamoten och sekreteraren i kommissionen, hovrättsjuristen i Svea hovrätt Gustav Olin.27 Också Johannes Hellner fick 1912 ett motsvarande uppdrag, nämligen att leda processkommissionen, som nu med den unge Karl Schlyter som sekreterare, på nytt tog tag i rättegångsreformen och som ledde fram till 1926 års principbetänkande om rättegångsreformen.28

25 1902 års riksdag: 1 saml. 1 avd., Proposition Nr 1, 46 ff.  26 Hellner, a.a. (1960), 92. 27 Christian Häthén, Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik. De europeiska straffteorierna och deras betydelse för svensk strafflagstiftning 1906–1931. Tre studier, Lund university Press: Lund 1990, 242 f. 28 Hellner, a.a. (1960), 172 ff.

Kommittéväsendet och det demokratiska genombrottet
Revisionen av balkarna i 1734 års lag prioriterades i reformarbetet decennierna kring det demokratiska genombrottet. Överhuvudtaget kom kommittéväsendet under dessa år att öka närmast explosionsartat. Det moderna Sverige växte fram med hjälp av lagreformer, och juristernas deltagande i dessa reformer genomgick en intressant utveckling. Ser vi på 1800-talets och det tidiga 1900-talets kommittéer är de i hög grad juristkommittéer. Juristerna är samhällsingenjörer. Efter det demokratiska genombrottet 1920 blir juristernas uppgift mer exekutiva. Inslaget av jurister i riksdagsbänkarna reducerades markant efter parlamentarismens genomförande. Istället dyker de politiskt orienterade juristerna upp i kanslihuset. Vi får på 1920-talet det s.k. konsultväldet, dvs. de konsultativa statsråden som i regeringen tjänstgör som katalysatorer i departementen. Östen Undén, Torsten Nothin, Karl Schlyter, och Karl Levinson tillhörde denna krets av socialdemokratiska juristkonsulter som tjänstgjorde

”både som formellt smakråd och tuktomästare vid propositionsskrivandet i regeringen”.29 Från 1922 inrättades också Statens Offentliga Utredningar, SOU. Under denna beteckning sammanfördes framför allt

”betänkanden, förslag, utlåtanden, undersökningar och berättelser, avgivna av kommittéer och särskilt förordnade sakkunniga”.30 Här fokuseras på de större kommittéer som tog sig an den allmänna lagens balkar, men generellt sett expanderade kommittéväsendet med det moderna samhällets behov av reformer. Politiska konflikter i tider av minoritetsregeringar resulterade inte sällan i att man ”begravde” politiskt inflammerade frågor i en utredning. Kostnaden härför blev påtaglig i tider med dåliga statsfinanser. Det talades till och med om att kommittéer användes som ”korruptionsmedel” och även höga kommittéarvoden kritiserades. I början av 1920-talet satte finansministern Fredrik Wilhelm Thorsson ned foten och genomförde budgetåret 1923/24 den första s.k. ”kommittéslakten”. Ett stort antal utredningar fick läggas ned, andra påskyndades. Men snart nog upplevde kommittéerna på nytt en hausse. Ernst Wigforss skriver i sina memoarer att även om han i stunden delade Thorssons kritik ändrade han sedermera uppfattning och såg utredningarna som ett av de

”nyttiga hjälpmedlen för en politisk demokrati”.31

29 Om Karl Levinson. Sahlinska släktföreningen, http://hem.passagen.se/ arkis/tva_ingifta.htm 30 Kungl.Maj:ts kungörelse angående statens offentliga utredningars yttre anordning, SFS 1922:98. SOU 1922:1 Ernst v. Heidenstam, Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval.

Kritiken borde, ansåg Wigforss,

”i stället riktas mot kommittéernas sätt att arbeta, inte minst mot förväxlingen av långvarighet och grundlighet”.32 Karl Schlyter ansågs under sin tid som justitieminister i Per Albin Hanssons regering 1932–36 — framför allt av Ernst Wigforss och Gustav Möller — som en dyr minister genom alla de reformer främst på straff- och processrättens område som han initierade. På 1930-talet fördes också de principiella straff- och processrättsliga kommittébetänkandena efter riksdagsbehandling över till nya kommittéer, med uppgift att omsätta principerna i nya lagar. Natanael Gärde fick uppgiften att leda processlagberedningen, som lade fram ett förslag till rättegångsbalk 1938. Den lagen antogs sommaren 1942. Straffrättsfrågorna delades mellan Birger Ekeberg och Karl Schlyter. Ekeberg blev ordförande i straffrättskommittén 1937. Den fick först till uppgift att framlägga ett förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrotten och 1940 utvidgades dess uppdrag till en fortsatt revision av straffrättens speciella del. Schlyter blev ordförande i strafflagberedningen, som svarade för ett stort antal delfrågor både beträffande påföljd och straffrättens allmänna del. Detta arbete slutfördes med brottsbalken 1963. Dessa kommittéer blev parlamentariska, dvs. med ledamöter som representerade riksdagspartier.
    Lagberedningen kom efter sitt arbete med giftermålsbalken och ärvdabalken på 1930-talet att arbeta fram förslaget till skuldebrevslag. Den antogs 1936 och därefter kom aktiebolagslagen, som antogs 1944. Efter beredskapstiden började lagberedningen sitt omfattande arbete med jordabalken, som ledde fram till en ny sådan 1970. Därefter återstod endast en reformerad exekutionslagstiftning, som genomfördes under Gösta Walins ordförandeskap. Lagberedningen var från början till slut en juristkommitté. Under Lennart Geijers tid som justitieminister med Carl Lidbom som biträdande justitieminister framstod lagberedningen alltmer som en anomali. Efter att ha fullbordat sitt arbete med utsökningsrätten (SOU 1974:55) gick Lagberedningen i graven under närmast förödmjukande former 1974.

Kommittéjuristerna i det moderna lagstiftningsarbetet
Efter det demokratiska genombrottet ändrades juristernas roller i det politiska livet på flera sätt. Transfereringen av de politiska uppgifterna från riksdagen till regeringen beträffande juristkonsulterna har redan anförts. Ett annat fenomen var de unga hovrättsjuristernas deltagande i kommittéväsendet som kommittésekreterare eller i lagstiftningsarbetet i kanslihuset och i riksdagens lagutskott. Också i denna ut-

31 Kent Zetterberg, Det statliga kommittéväsendet, I: Att styra riket: Regeringskansliet 1840–1990, Allmänna Förlaget Stockholm 1990, 295. 32 Ernst Wigforss, Minnen II 1914–1932, Tiden Stockholm 1951, 224 f.

veckling var Karl Schlyter instrumentell. Som hovrättspresident och justitieminister utpekade han unga karriärsugna jurister, Schlyters gossar, som under några år omflyttades från sina respektive hovrätter till en placering i Stockholm. Snart nog blev hovrätternas presidenter arbetsförmedlare för ambitiösa och framgångsrika hovrättsjurister.33 Kommittéuppdragen blev för dem i många fall kungsvägen in i en framgångsrik domarkarriär. Justitiedepartementets imposanta kommittélokaler på Brännkyrkagatan i Stockholm, där rummen hade öppen spis, och hade utsikt över Gamla stan och Riddarfjärden bidrog till att ge kommittéuppdragen status.34 I början av 1960-talet, när Björn Kjellin var president i Skånska hovrätten, började kommittésekretariaten att förläggas utanför Stockholm, även om ordföranden och de sakkunniga fanns i huvudstaden. I Malmö växte en utredningsavdelning fram med Björn Kjellins goda minne och med bl.a. Erland Aspelin som en av de drivande. På justitiedepartementet sa man

”Vi kan väl försöka och se hur det går”

under förutsättning att hovrätten svarade för administrationen av verksamheten, som de första åren inhystes i primitiva lokaler. Erland Aspelin minns att lokalerna i Malmö närmast gav intryck av

”att inhysa en samling pauvres honteux”

i vart fall i jämförelse med de ståndsmässiga lokalerna i Stockholm.35 De övriga landsortshovrätterna följde snabbt efter, och med den nya digitala tekniken framstår numera utredningsavdelningarna som självklara permanenta enheter i kommittéväsendet.
    1960- och 1970-talen var en skördeperiod i framväxten av det svenska reformarbetet. Justitiedepartementet genomgick under denna period en närmast dramatisk expansion. Olof Palmes devis ”Politik är att vilja” präglade också departementet. Önskan av att mer ”demokratiskt” genomföra snabba lagreformer resulterade inte bara i utmönstringen av den permanenta lagberedningen utan också av den obligatoriska lagrådsremissen.36 Reformbehovet krävde också en möjlighet att snabbt genomföra utredningar inom departementet. Tillkomsten av de s.k. Departementspromemoriorna i Departementsserierna på slutet av 1960-talet var ett uttryck för detta. Rättshjälpslagen 1973 är ett exempel på lagstiftning som framtogs med hjälp av en så-

33 Kjell Å Modéer, Karl Schlyter som ikon i Skånska hovrätten, Skånska hovrättens yngreförening 100 år, Jure Stockholm 2006, 113 ff. 34 Erland Aspelin, 25 år med utredningsavdelningen — den första tiden, I: 25 års utredande. En jubileumsskrift, Departementens Utredningsavdelnings skriftserie 1990:1, Stockholm 1990, 15. 35 Erland Aspelin, a.a. (1990), 15. 36 Om denna: Kjell Å Modéer, Jurister som politikernas kontrollanter. Om Högsta domstolen och Lagrådet som laggranskare. SvJT 2009, 150 ff. — Densamme, Laggranskningen och Lagrådet, Förvaltningsrättslig tidskrift: 2009, 273 ff.

dan promemoria.37 Också det s.k. lidbommeriet var ett uttryck för behovet av en accelererad reformtakt beträffande lagstiftningen. Ove Rainers syn i denna fråga är ett fascinerande tidsdokument:

”Lagarna måste anpassas till den allt snabbare samhällsutvecklingen. Det gör att man måste ge avkall på ambitionen att de nya lagarna skall vara garanterat helt perfekta från början. Man måste här liksom på andra områden göra en avvägning mellan kravet på kvalitet, angelägenheten att nå snabba resultat och rimliga resursinsatser. Eventuella misstag kan nästan alltid snabbt och enkelt rättas till, innan någon skada skett.”38 I och med genomförandet av grundlagsreformen 1974 framstod den svenska välfärdsmodellen som konsoliderad, men kommittéväsendet fortsatte att växa. Det resulterade i en ny kommittéslakt under Olof Palmes andra regering i början av 1980-talet. 1982 års kommittéreform innebar ändringar i 1976 års kommittéförordning (SFS 1976:119). Den inte bara avslutade och påskyndade ett antal kommittéer, den innebar också att kommittéerna fick nya riktlinjer, bl.a. att ingen kommitté skulle få pågå längre än två år (SFS 1982:37).
    De senaste årtiondena har kritiken mot kommittéväsendet blivit allt mer artikulerad. Det har också blivit föremål för ett antal vetenskapliga undersökningar.39 Riksdagens revisorer har i en rapport 1997 identifierat de aktuella problemen: De krympande tidsramarna, bristande krav på kompetens och resurser, brister i remissförfarandet och kommittéernas rigida departementsgränser. Kommittéerna har också i mycket ringa utsträckning utnyttjats för att förbereda svenska ståndpunkter i EU.40 Kommittéväsendet och det historiska argumentet
Ur mitt rättshistoriska perspektiv framstår nu två viktiga aspekter. Den ena handlar om i vilka roller juristerna spelar i kommittéväsendet. Den andra aspekten gäller hur det historiska och komparativa argumentet anförts i de lagstiftande kommittéerna från 1800-talet och framåt. Från 1600-talet och framåt hade ämbetsmannajuristerna i det närmaste en monopolställning i kommittéväsendet. Också i de kommittéer, mer eller mindre permanenta, som handlagt frågor rörande den allmänna lagen, dvs. 1734 års lag och dess noveller, spelade juristerna traditionellt en central roll. Avskaffandet av den permanenta lagberedningen 1974 kan ses som ett uttryck för den moderna tidens

37 P.M. angående reform av samhällets rättshjälp, Ds Ju 1970:14. 38 Ove Rainer, Makterna, P.A.Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1984, 31. — Beträffande lidbommeriet se även: Per Ahlin & Mats Bergstrand, Den godhjärtade buffeln. En bok om Carl Lidbom, Juristförlaget: Stockholm 1977, 73 ff. 39 Jan Johansson, Det statliga kommittéväsendet. Kunskap, kontroll, konsensus, Stockholms universitet Stockholm 1992, — Kommittéerna och bofinken. Får en kommitté se ut hur som helst? [ESO rapport], DsFi 1998:57. — Lars Ilshammar, Offentlighetens nya rum: Teknik och politik i Sverige 1969–1999, Örebro universitet: Örebro 2002. 40 1997/98 års riksdag. Konstitutionsutskottets betänkande, KU31.

rättspolitiska skepsis i förhållande till värdekonservativa jurister. Därigenom uppkom också en brytpunkt. Juristernas monopolställning i kommittéväsendet har i dag egentligen endast bibehållits i sekreterarefunktionen.
    Ett sätt att analysera de lagstiftande kommittéerna är att se vilken roll historien och traditionen fått spela i kommittéarbetet. Som jag ser det speglar det historiska argumentet också varje tids rättsliga reformarbete.
    Robert Gordon på Yale Law School hävdar med tillämpning på den amerikanska konstitutionen att det historiska argumentet kan användas på tre olika sätt. Det kan vara statiskt, dynamiskt eller kritiskt. Juristernas sätt att argumentera för rättslig reform utgår alltid från någon av dessa tre modeller.41 Det statiska argumentet bygger på förutsättningen att inga politiska ideologier eller rättsliga reformer kan påverka rätten. Rätten är konstant och oföränderlig. Det handlar alltså om en närmast naturrättslig argumentation. Det statiska argumentet har i den europeiska författningsdiskussionen spelat en viktig roll. Diskurserna om de mänskliga rättigheterna, om mänsklig värdighet och demokrati samt om en gemensam samhällsreligion har från tiden efter 1945 både i Europa och i USA varit mycket betydelsefulla för synen på en författningsreform. 1809 års regeringsform genomgick visserligen genom de av Hjalmar Hammarskiöld föreslagna reformerna en viss modernisering 1909, men, som Fredrik Sterzel framhållit, upplevde vi från det demokratiska genombrottet kring 1920 och ett halvsekel framåt

”det författningslösa halvseklet”.42 Det resulterade i att statsrättens diskurser i hög grad blev just statiska och historiskt orienterade. Robert Malmgren, Fredrik Lagerroth, Erik Fahlbeck var alla djupt förankrade i 1809 års RF och dess historiska konstruktioner. Och ser man perioden från det demokratiska genombrottet fram till den nya RF 1974 i perspektivet juridik och politik, kan vi konstatera att juristerna med undantag för utredningssekreterarna över huvud taget inte deltog i det reformarbetet. I synnerhet efter 1945 spelade juristerna helt bort sina kort i reformarbetet med grundlagarna.43 Istället tog statsvetarna över diskurserna rörande det konstitutionella reformarbetet. 1974 års regeringsform introducerade en i många stycken tidsbunden och pragmatisk författning. Den politiska viljan vann över den rättsliga traditionen. Fokus försköts från

41 Robert Gordon, The Historical Argument in American Legal Culture, Rättshistoriska studier, Bd 22 (Lund 2002), 181 ff. 42 Fredrik Sterzel, Författningens föränderlighet: Från grundlagstext till konstitutionell praxis, I: Margareta Brundin & Magnus Isberg, Maktbalans och kontrollmakt: 1809 års händelser, idéer och författningsverk i ett tvåhundraårigt perspektiv, Sveriges Riksdag Stockholm 2009, 470. 43 Jfr Gustaf Petrén, Domstolarnas ställning enligt 1974 års regeringsform, SvJT 1975, 1 ff.

dåtid till nutid, från en historisk argumentation till traditionskritisk.44 Det var egentligen först efter 1990 som den konstitutionella rätten genom europeisk och amerikansk påverkan på nytt synliggjordes, inte bara genom inrättande av professurer i konstitutionell rätt vid de juridiska fakulteterna utan också genom jurister som ledamöter, sakkunniga och experter i författningsrättsliga utredningar. Dagens författningsdiskurser handlar i hög grad om konstruerande av synteser i förhållande till tidigare författningskoncept.
    Förflyttar vi fokus från författningen till lagarna har de svenska kommittéerna från 1809 och framåt präglats av det dynamiska historiska argumentet. Dvs. det historiska argumentet har betonat rättens tradition och kontinuitet, historien leder oss fram till en rättslig reform. Från lagkommitténs betänkanden 1826/32 och fram till nya rättegångsbalken 1942/48 präglar det dynamiska historiska argumentet lagstiftningsutredningarna. Omfattande och gedigna historiska inledningar till SOU-betänkandena är också legio fram till början av efterkrigstiden. Därefter reducerades de historiska inledningarna till några basala historiska fakta, och blev endast en formalitet och en tom rutin. Bakgrunden var direkt en bestämmelse i 1946 års kommittékungörelse, där det explicit föreskrevs att om det inom en kommitté uppstod fråga om

”anordnande av statistiska, historiska och andra förberedande undersökningar”

skulle

”kostnaden för och värdet av dem noga övervägas”.45 I 1976 års kommittéförordning skärptes formuleringen:

”Ett betänkande skall vara koncentrerat och inriktat på väsentligheter. Historiska översikter, redogörelser för gällande ordning och jämförelser med utländska förhållanden skall vara kortfattade”

— om inte särskilda skäl förelåg.46 Utgångspunkten för betänkandet var nu istället ”gällande rätt” som skulle reformeras. Det betydde en övergång från det dynamiska till det kritiska historiska argumentet, som generellt sett ställer sig avvisande till historiska perspektiv. Också i det avseendet har det i praxis på senare år skett en förändring i kommittébetänkandena.47 Det dy-

44 Erik Holmberg, Regeringsformen och rättskipningen post sed non propter — ”efter” inte ”på grund av”. I: Alf Bohlin & Hans-Heinrich Vogel (red.), Festskrift tillägnad Håkan Strömberg på 75-årsdagen den 18 februari 1992, Juristförlaget i Lund, Lund 1992, 75 ff. 45 Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser ang. kommittéer (kommittékungörelse) 28.6.1949, 2 §, SFS 1949:394. 46 Kommittéförordning 1.4.1976, 13 §, SFS 1976:119. 47 Se exempelvis SOU 1994:99 Domaren i Sverige inför framtiden.

namiska historiska argumentet bidrar till att också beträffande lagstiftningen konstruera synteser i förhållande till efterkrigstidens traditionskritiska argument.

Det komparativa perspektivet i kommittébetänkandena
Den moderna komparativa rätten är årsbarn med det förra seklet. Vid världsutställningen i Paris 1900 grundades Association Internationale de
Droit Comparé som redan från starten såg som sin målsättning att med hjälp av rättslig komparation bidra till reformarbetet på lagstiftningens område. Det komparativa perspektivet blev ett viktigt instrument för receptionen av utländsk rätt i svensk lagstiftning.
    Redan Rudolph von Jhering hade på 1870-talet talat om behovet av att låta den nationella rättsvetenskapen interagera med den internationella, och mot bakgrund av att de tyska professorerna hade en stark ställning i lagstiftningsarbetet i slutet av 1800-talet framstod därmed det komparativa perspektivet som allt viktigare. Lagbyråns bibliotek, som omnämndes i Johannes Hellners Minnen, övertogs och förkovrades på 1900-talet av den permanenta lagberedningen.48 Sedan ca 20 år tillbaka finns den omfattande samlingen på Juridicum i Lund och utgör ett belysande exempel på det sena 1800-talets juristers förtrogenhet med europeisk rätt och doktrin. I Tyskland omsattes det komparativrättsliga lagstiftningsprogrammet under mellankrigstiden i praktiken. Professor Ernst Rabel och hans forskargeneration på det nyinrättade Kaiser Wilhelm institutet för jämförande rätt utförde ett antal internationella rättsliga utredningar för lagstiftande ändamål. 49 Också svenska juristprofessorer markerade under förra seklets första decennier det komparativa perspektivet. Ett exempel utgör straffrätten. Johan C.W. Thyrén var en företrädare för en komparativt anlagd straffrätt. Han fick som enmansutredare 1909 uppdraget att utreda Principerna för en strafflagsreform, vilka publicerades 1911–1914. Andra delen av principerna, daterade Thyrén något provocerande i den nordafrikanska oasstaden Biskra i februari 1912, den fjärde och avslutande i Berlin i februari 1914. Genom väl utvecklade kontakter med kolleger över hela världen kunde Thyrén krydda sina lagförslag med hänvisningar till straffbestämmelser i diverse exotiska rättsordningar. Thyrén var på många sätt extrem och unik för sin tid, men referenser till litteraturen i de nordiska, tyskspråkiga och franska rättskulturerna var legio under 1900-talets första hälft. Strafflagskommissionen under Berndt Hasselroth anknöt på 1910- och 1920-talen i hög grad till Thyréns komparativa diskurser och placerade därigenom Sverige i

48 Hellner, a.a. (1960), 89. 49 Ole Lando, Ernst Rabel (1874–1955), I: Stefan Grundmann m.fl. (red.), Festschrift 200 Jahre Juristische Fakultät der Humboldt-Universität zu Berlin, Geschichte, Gegenwart und Zukunft, De Gruyter: Berlin,  New  York 2010, 605 ff.

”det nydaningsarbete inom straffrätten som vid 1900-talets början pågick inom ett stort antal europeiska stater och som gav upphov till en rad nya strafflagar, bl.a. i våra nordiska grannländer”.50 Efter andra världskriget reducerades inte bara de historiska utan också de komparativrättsliga undersökningarna. Utgångspunkten för kommittédirektiven var under efterkrigstiden inte bara den gällande rätten utan mer explicit den nationella gällande rätten.
    Också i detta avseende ägde en successiv förändring rum på 1970talet och i början av 1980-talet. Förhållandet till EG-rätten blev allt mer uttalat, och en yngre generation av svenska jurister som studerat i USA aktualiserade rättsreformer som recipierade angloamerikansk rätt. Den komparativa rätten är således ett tredje exempel på vår tids rättskulturella synteser och diskurser och utgör ett område där nationell rätt ställs mot internationella förebilder.

Med historien för framtiden
Om jag sammanfattningsvis skulle dra några växlar på min konstruktion av vår egen tids senmoderna rättskulturer som en syntes i förhållande till efterkrigstidens pragmatiska modernitet så skulle det väl å ena sidan vara att kommittéväsendet i framtiden i större utsträckning borde utnyttja sig av juristernas expertkompetens i vad avser rättshistoria och komparativ rätt. I vår tids globalisering framstår dessa perspektiv som allt viktigare. Vi har konstaterat att lagberedningarnas historia i stort kan beskrivas som en sinuskurva. Kanske är tiden på nytt mogen för en permanent lagberedning, som i lagstiftningsarbetet kan överblicka mångfalden i en nationell rättslig identitet i det multikulturella Sverige? Kanske blir av samma anledning behovet av historiska och komparativa perspektiv i kommittéarbetet viktigare i dag än det ansågs vara för 50 år sedan? Den tyske rättssociologen Ulrich Becks konstaterande att vår tids rättsliga normer inte speglar metaforen antingen — eller, dvs. antingen svensk eller utländsk rätt, antingen historiska eller gällande rättsnormer, utan istället står för ett både — och-perspektiv, dvs. både Europakonventionen/EU-rätten och nationell rätt, både komparativa och historiska rättskällor som folkrätt respektive sedvanerätt i förhållande till den nationella gällande rätten.51 Denna både transnationella och historiskt förankrade rättssyn har sina klara paralleller till den rättsliga romantik som präglade det tidiga 1800-talet, när den nationella rättsstaten ställdes emot en transnationell upplysning.52 I dag är per-

50 Sture Petrén, Gustav och Carin Olin in memoriam, [Institutet för rättshistorisk forskning], Lund 1970, 23. 51 Ulrich Beck & Christoph Lau (utg.), Entgrenzung und Entscheidung. Was ist neu an der Theorie reflexiver Modernisierung? Edition Zweite Moderne, Suhrkamp: Frankfurt/Main 2004. 52 James Q. Whitman, The neo-Romantic turn, I: Pierre Legrand & Roderick Munday (red.), Comparative Legal Studies: Traditions and Transition, Cambridge University Press: Cambridge 2003, 312 ff.

spektiven andra än då, men behovet av en permanent lagberedning med professionella jurister framstår mot bakgrund av de här redovisade långa historiska perspektiven som en angelägen tankesmedja för en senmodern transnationell och alltmer transparent svensk rättskultur.