EG/EU-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2009–2010

 

 

Av professor MICHAEL BOGDAN

1. Inledning
Denna rättsfallsöversikt utgör en fortsättning på den föregående redogörelsen för EG-domstolens och svenska rättsfall inom ämnesområdet internationell privat- och processrätt under åren 2006–2008 (se SvJT 2010 s. 33–77). Den syftar till att omfatta perioden 2009–2010, men förseningar i vissa rättsfallsseriers publikation kan medföra att några få avgöranden meddelade före 2010 års utgång inte kommer att behandlas förrän i nästa rättsfallsöversikt. Framställningen begränsas till avgörandenas internationellt privat- och processrättsliga frågeställningar, vilket gör att andra aspekter, hur intressanta de än må vara, lämnas åsido. För att kunna framställa den behandlade rättsfrågan inom det mycket begränsade utrymme som står till förfogande har jag vidare stundom tvingats att även i övriga avseenden göra vissa förenklingar rörande såväl de faktiska omständigheterna som parternas och domstolarnas argumentation.

 

 

Innehållsförteckning
1. Inledning s. 873 2. Ordre public s. 873 3. Personalstatut och personrätt

s. 876 4. Äktenskaps ingående och

upplösning s. 880 5. Äktenskaps rättsverkningar s. 882 6. Vårdnad och underhåll s. 882 7. Arv och testamente s. 891 8. Tillämplig lag för avtalsför-

pliktelser s. 892 9. Tillämplig lag för utom- obligatoriska förpliktelser s. 897

 

10. Svensk domsrätt i för- mögenhetsrättsliga mål s. 897 11. Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden s. 915 12. Utlänningars ställning i svenskt förfarande s. 920 13. Gränsöverskridande del- givning s. 921 14. Tillämplig lag för skiljeavtal och skiljeförfarande s. 922 15. Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar s. 923 16. Insolvensrätt s. 924

2. Ordre public
EG-domstolens dom den 2 april 2009 i saken Gambazzi v. DaimlerChrysler (mål C-394/07) handlar om verkställighet i Italien av två brittiska avgöranden i enlighet 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (se SFS 1998:358 med konventionstexten som bilaga). De två brittiska av-

görandena var tekniskt sett tredskodomar, eftersom svaranden inte tilläts delta i förfarandet efter att han vägrat att rätta sig efter en domstolsorder som krävde att han skulle avslöja viss information (en s.k. disclosure order). Den italienska domstolen har till EG-domstolen hänskjutit frågan om huruvida detta var en omständighet som man i enlighet med Brysselkonventionens ordre public-förbehåll i artikel 27(1) fick lov att beakta vid verkställighetsprövningen. EG-domstolen konstaterade att den omständigheten att den brittiska domstolen i ett i princip kontradiktoriskt förfarande avgjorde målet som om svaranden, som i behörig ordning hade inställt sig, hade uteblivit inte räcker för att undanta avgörandena från konventionens tillämpningsområde (jfr Denilauler v. Couchet, mål 125/79), men att samma omständighet kan beaktas vid ordre public-prövningen (jfr Krombach v. Bamberski, mål C-7/98). Att svaranden utesluts från att delta i förfarandet utgör största tänkbara inskränkning i rätten till försvar och det skall därför enligt EG-domstolen ställas mycket höga krav för att det inte skall anses innebära en klar och oproportionerlig kränkning av denna rätt. Enligt EG-domstolen ankommer det på den hänskjutande nationella domstolen att mot bakgrund av de konkreta omständigheterna i målet bedöma om så är fallet, men EG-domstolen anser sig såväl kunna som böra precisera de principer och allmänna kriterier som den hänskjutande domstolen har att följa vid sin bedömning. EGdomstolen anförde bl.a. att prövningen måste omfatta hela förfarandet i domarnas ursprungsland, således även huruvida svaranden haft möjlighet att yttra sig över de ovannämnda processuella orderna innan de meddelades och om han fick en faktiskt möjlighet att angripa dem efter att de meddelats. EG-domstolens slutsats blev att verkställighet får vägras om domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande, efter en bedömning av förfarandet i dess helhet och med hänsyn till samtliga omständigheter, finner att svarandens uteslutning från förfarandet innebar en klar och oproportionerlig kränkning av svarandens rätt att yttra sig. — En så allmänt hållen slutsats lämnar naturligtvis medvetet ett avsevärt utrymme åt den hänskjutande nationella domstolens bedömning, samtidigt som domstolen bekräftar att medlemsstaternas tillämpning av ordre public-klausuler i internationellt privat- och processrättsliga EG/EU-författningar (inklusive Brysselkonventionen) står under EU-domstolens kontroll. Jfr i tidigare rättspraxis t.ex. Krombach v. Bamberski (mål C-7/98) och Eurofood (mål C-341/04).
     Frågan om ordre public-förbehållet i Bryssel I-förordningens artikel 34(1) aktualiserades i den mycket speciella saken Apostolides v. Orams (mål C-420/07), vilken beskrivs i avsnitt 11 nedan. Också i detta mål uttalade EG-domstolen att även om det i princip står medlemsstaterna fritt att bestämma vilka krav som grunderna för rättsordningen ställer, så skall gränserna för detta sättas genom tolkning av förordningen. Domen handlade om verkställighet i Storbritannien av cyp-

riotiska domar och EG-domstolen noterade att någon grundläggande princip i Förenade konungarikets rättsordning som skulle åsidosättas om de aktuella domarna verkställdes inte hade nämnts. EU-domstolens dom den 22 december 2010 i saken Sayn Wittgenstein v. Landeshauptmann von Wien (mål C-208/09) har samband med att Österrike, när det efter första världskriget blev republik, förbjöd bruket av adliga titlar och adelsmarkören ”von”. Tyskland, som blev republik vid ungefär samma tid, valde däremot att godta fortsatt användning av dylika ståndssymboler, men anser dem endast vara delar av vederbörandes efternamn. En i Tyskland stadigvarande bosatt vuxen österrikisk medborgare adopterades 1991 genom tysk domstols beslut av en viss Fürst von Sayn-Wittgenstein. I officiella tyska dokument bar hon därefter efternamnet Fürstin von Sayn-Wittgenstein. Detta synes egentligen ha berott på ett misstag, eftersom hennes efternamn i enlighet med tysk internationell privaträtt borde ha bestämts med tillämpning av österrikisk rätt, dvs. utan ”Fürstin von”. Ett liknande misstag begicks av de österrikiska myndigheterna själva, vilka antecknade adelstiteln i det österrikiska folkbokföringsregistret, detta trots att även de enligt sin internationella privaträtt borde ha tillämpat österrikisk namnrätt. Efter den österrikiska författningsdomstolens dom avseende ett liknande fall beslutade de österrikiska myndigheterna dock under 2007 att rätta adoptivbarnets efternamn till SaynWittgenstein. Enligt adoptivbarnet stred detta mot hennes fria rörlighet, eftersom det innebar att hon skulle tvingas att bära olika efternamn i de två medlemsländerna. EU-domstolen konstaterade att dylika efternamnsskillnader kan ge upphov till allvarliga olägenheter. Varje gång som det aktuella adoptivbarnet, försett med ett österrikiskt pass med namnet Sayn-Wittgenstein, behöver styrka sin identitet i Tyskland, där hon är bosatt, kan det uppstå tvivel avseende såväl hennes identitet som äktheten och tillförlitligheten av olika dokument som hon sedan femton år använder i det dagliga livet, exempelvis hennes tyska körkort. En nationell lagstiftning, som missgynnar en EU-medborgare endast på grund av att hon utnyttjat rätten att leva i en annan medlemsstat, utgör enligt EU-domstolen en begränsning av den fria rörlighet som stadgas i artikel 21 FEUF. En sådan begränsning kan vara tillåten, men endast om den grundar sig på objektiva skäl och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas. EUdomstolen övergick därför till att pröva bärkraften hos Österrikes hänvisningar till de konstitutionella grunderna för landets rättsordning (ordre public). Enligt domstolen måste begreppet grunderna för rättsordningen tolkas restriktivt, när det av en medlemsstat används för att motivera ett undantag från de grundläggande friheterna. Det måste röra sig om ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse. De nationella myndigheterna har dock inom fördragets ramar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, som kan variera från ett land till ett annat och

inte behöver ha stöd i en uppfattning som delas av samtliga medlemsstater. Enligt domstolen kan det inte råda något tvivel om att Österrikes syfte att upprätthålla principen om alla österrikiska medborgares likhet är förenlig med EU-rätten, som enligt artikel 4(2) EU-fördraget dessutom skall respektera medlemsstaternas nationella identitet, i vilken även ett republikanskt statsskick kan ingå. För EU-domstolen framstår det inte som oproportionerligt att en medlemsstat försöker säkerställa likhetsprincipen genom att förbjuda adelstitlar och Österrike har inte gått utöver vad som var nödvändigt för att detta eftersträvade syftet skulle uppnås. — Domen illustrerar den delikata balansgång som EU-domstolen tvingas till när det gäller att väga medlemsstaternas legitima intressen, betecknade som grunderna för den berörda medlemsstatens rättsordning, mot EU:s grundläggande friheter. Medan domstolen i det något liknande målet Grunkin-Paul (mål C-353/06, kommenterat i SvJT 2010 s. 39–41) lät den fria rörligheten få överhanden, blev utgången nu den motsatta. Grunderna i Österrikes rättsordning diskuterades och godtogs i domen huvudsakligen som legitima skäl till undantag från den EU-rättsliga fria rörligheten, men detta undantag gick i praktiken faktiskt ut på medborgarskapslandets (Österrikes) vägran att godta ett namnbeslut som på ett eller annat sätt — låt vara förmodligen i strid med tysk internationell privaträtt — tagits i hemvistlandet (Tyskland). Det kan tilläggas att adelstiteln torde ha varit av visst värde för marknadsföringen av det aktuella adoptivbarnets yrkesverksamhet, som tydligen bestod av förmedling av exklusiva fastigheter som slott och herrgårdar, men detta synes inte ha spelat någon roll för EU-domstolens argumentation.

 

3. Personalstatut och personrätt
EG-domstolen gjorde den 2 april 2009 i saken A (mål C-523/07) en del intressanta uttalanden rörande tolkningen av hemvistbegreppet som det används i artikel 8(1) i EG-förordningen nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (den s.k. Bryssel IIförordningen), där det stadgas att en medlemsstat har domsrätt i mål om föräldraansvar för ett barn som vid den tidpunkt då talan väcks ”har hemvist i den medlemsstaten”. Enligt EG-domstolen skall hemvistbegreppet vid tillämpning av artikel 8(1) ges en egen betydelse mot bakgrund av bestämmelsernas sammanhang och förordningens mål, så att rättspraxis avseende hemvist inom andra delar av EU-rätten (EG-domstolen nämner exempel från socialrätten och straffrättsligt samarbete) inte är direkt överförbar. Barnets hemvist enligt artikel 8(1) måste enligt EG-domstolen fastställas av nationell domstol mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet. Förutom barnets fysiska närvaro i en medlemsstat skall hänsyn även tas till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro inte är tillfällig eller sporadisk. Hemvistet skall motsvara den plats som avspeglar det

förhållande att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende. Härvid skall hänsyn tas till hur varaktig och regelbunden vistelsen är, förhållandena för vistelsen, skälen för vistelsen, förhållandena och skälen till att familjen flyttat, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper samt dess familjeförhållanden och sociala band i medlemsstaten. En indikation på åsyftat hemvistbyte kan bl.a. vara att familjen förvärvar, hyr eller ansöker om bostad i landet. Visar sig barnets hemvist trots allt omöjligt att fastställa kan en medlemsstats domstolar ändå ha domsrätt enligt förordningens artiklar 12 eller 13. — EG-domstolens resonemang om hemvist enligt Bryssel IIförordningens artikel 8(1) kan (i motsats till Bryssel I-förordningens artikel 59, som hänvisar till nationella hemvistbegrepp) lägga grund till skapandet av ett enhetligt autonomt hemvistbegrepp för EU:s internationella privat- och processrätt i stort och dessutom påverka medlemsstaternas, inklusive Sveriges, nationella hemvistbegrepp som de används i de (ännu) icke EU-rättsligt reglerade delarna av detta rättsområde. EG-domstolens hemvistbegrepp synes dock inte på något signifikant sätt skilja sig från det i Sverige hittills använda internationellt privaträttsliga hemvistet, se Kristina Örtenhed, Bosättningsanknytningar i gränsöverskridande familjerättsförhållanden, Uppsala 2006, s. 166–251.
    Även EU-domstolens dom den 22 december 2010 i saken Mercredi v. Chaffe (mål C-497/10) är i första hand av betydelse för fastställelse av ett barns hemvist vid tillämpning av Bryssel II-förordningens artiklar 8 och 10. Ett i England stadigvarande bosatt sambopar bestående av en fransk kvinna och en brittisk man fick en dotter, vilken ungefär två månader senare, den 7 oktober 2009, tillsammans med modern och utan faderns hörande flyttade till Frankrike. Det var ostridigt att detta inte var olagligt, eftersom modern var ensam vårdnadshavare. När fadern den 9 oktober upptäckte att bostaden var tom anhängiggjorde han omedelbart inför en jourhavande engelsk domare per telefon talan, skriftligen kompletterad den 12 oktober med yrkanden om bl.a. föräldraansvar, växelvis boende och umgänge. Enligt modern var de engelska domstolarna inte behöriga enligt förordningens artikel 8, som tillerkänner behörighet åt domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist vid tidpunkten för talans väckande, eftersom dottern redan från den dag då hon fördes till Frankrike hade sitt hemvist där och inte i Storbritannien. Enligt EU-domstolen blev talan inte väckt förrän den 12 oktober 2009, då dottern vistats i Frankrike i fyra dagar, eftersom faderns telefonsamtal till jourdomstolen inte uppfyllde kriterierna för väckande av talan enligt förordningens artikel 16. EU-domstolen påpekade, med hänvisning till bl.a. den ovannämnda saken A, att förordningen inte innehåller någon hemvistdefinition, men att begreppet skall ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela EU med beaktande av bestämmelsens sammanhang

och mål. Hemvist skall motsvara den plats som avspeglar barnets integration i socialt hänseende och familjehänseende. När det är fråga om ett spädbarn, som tillsammans med sin mor endast i några dagar har vistats i en medlemsstat, skall bl.a. beaktas vistelsens varaktighet och regelbundenhet, villkoren för och skälen till vistelsen och till moderns flyttning till denna stat, samt, särskilt med hänsyn till barnets ålder, moderns geografiska ursprung och familjeursprung samt moderns och barnets familjerelationer och sociala relationer i denna medlemsstat. De relevanta familjeförhållandena bestäms med hänsyn till de personer som barnet bor tillsammans med, som rent faktiskt tar hand om barnet och sörjer för dess omvårdnad. För att hemvist skall kunna skiljas från en tillfällig närvaro, måste vistelsen enligt domstolen vanligtvis vara en viss tid, men det rör sig bara om en indikation vid bedömningen av vederbörandes önskan att stadigvarande etablera centrum för sina intressen i det nya landet och någon minsta vistelsevaraktighet föreskrivs ej. Kan barnets hemvist inte fastställas skall behörigheten i enlighet med artikel 13 avgöras av var barnet befinner sig. EU-domstolen tog inte ställning till det aktuella barnets hemvist, utan uttalade att det ankom på den nationella domstolen att mot bakgrund av samtliga omständigheter i fallet fastställa hemvistet. — Det är svårt att inkomma med principiella invändningar mot EUdomstolens allmänna resonemang, vilka dock i ett fall som det aktuella inte är alldeles enkla att tillämpa i praktiken. I fråga om ett spädbarn är det rimligt att som EU-domstolen koppla barnets hemvist till hemvistet av den förälder som barnet vistas hos och som dessutom är barnets enda vårdnadshavare. Flyttar en sådan förälder lagligen och permanent med barnet till ett annat land torde hemvistbyte inte förutsätta någon minimivistelse i det nya landet, i synnerhet när det rör sig om en flyttning till barnets och den aktuella förälderns hemland (medborgarskapsland) där föräldern är fullt integrerad i såväl språkligt som kulturellt hänseende. Att EU-domstolen inte godtog ett muntligt telefonsamtal som väckande av talan enligt Bryssel IIförordningens artikel 16, där det talas om ”stämningsansökan eller motsvarande handling” (”document instituting the proceedings or an equivalent document”), är säkerligen av betydelse också för tolkningen av identiska formuleringar i andra EU-instrument, exempelvis Bryssel I-förordningens artikel 30.
    EG-domstolens dom den 15 juli 2009 i saken Hadadi v. Hadadi (mål C-168/08) har sitt ursprung i en tvist om en tre dagar efter Ungerns inträde i EU meddelad ungersk skilsmässodoms erkännande i Frankrike enligt Bryssel II-förordningen. Med viss förenkling kan sägas att det enligt övergångsbestämmelsen i förordningens artikel 64(4) var av betydelse för erkännandet huruvida den ungerska domstolen hade kunnat grunda sin behörighet på regler överensstämmande med förordningens domsrättsregler. Bland dessa domsrättsregler finns artikel 3(1)(b), enligt vilken behörighet i mål om äktenskapsskillnad till-

kommer bl.a. domstolarna i den medlemsstat i vilken båda makarna är medborgare. De i målet aktuella makarna var i Frankrike bosatta personer med såväl franskt som ungerskt medborgarskap, vilket ledde till att den franska kassationsdomstolen vände sig till EG-domstolen med frågan om hur dubbelt medborgarskap skall hanteras i detta sammanhang: skall domstolslandets medborgarskap vara avgörande, eller bör bestämmelsen anses åsyfta medborgarskapet i den medlemsstat till vilken anknytningen är starkast, eller får käranden välja i vilket av medborgarskapsländerna han ansöker om äktenskapsskillnad? EGdomstolen noterade att Bryssel II-förordningen skall ges en självständig och enhetlig tolkning men att frågan om dubbelt medborgarskap inte behandlas i förordningen. Men hjälp av en ändamålsinriktad tolkning kom EG-domstolen fram till att det är det sistnämnda alternativet som gäller, dvs. att alla medlemsländer i vilka båda makarna är medborgare är behöriga enligt artikel 3(1)(b), detta även om det inte finns någon annan anknytning mellan makarna och landet i fråga. Detta måste enligt EG-domstolen respekteras av andra medlemsstater där skilsmässodomen görs gällande, oavsett om makarna äger medborgarskap också där. — Domen torde vara vägledande också i andra situationer där EU-rättsliga domsrättsregler bygger på medborgarskap i ett medlemsland. Av domen framgår vidare att en person, som är medborgare i såväl en medlemsstat som en icke-medlemsstat, vid tilllämpningen av dessa domsrättsregler torde behandlas som medborgare i medlemsstaten, oavsett att han genom hemvist eller på annat sätt är närmare knuten till det andra landet. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 273–275.
    Att EU-medborgarnas fria rörlighet, fördragsfäst i artikel 21 FEUF, direkt kan påverka bl.a. medlemsstaternas internationella namnrätt bekräftas ånyo i EU-domstolens dom den 22 december 2010 i saken Sayn-Wittgenstein v. Landeshauptmann von Wien (mål C-208/09), se avsnitt 2 ovan).
    Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2009:17 handlade om processbehörighet för minderåriga syskon vilka från Somalia ansökte om att få flytta till Sverige till deras här bosatta syster. Migrationsverket avslog, efter sakprövning, deras ansökningar och systern överklagade detta beslut å deras vägnar. Detta gav upphov till frågan om huruvida hon var behörig att föra barnens talan. Domstolen förklarade att ställföreträdare för barn utgörs normalt av vårdnadshavare och att vem som skall anses som vårdnadshavare i princip skall avgöras enligt lagen i det land där barnet har sitt hemvist. Systern uppgav att hon var barnens vårdnadshavare, men det somaliska dokument som hon åberopade underkändes av domstolen som otillförlitligt. Eftersom barnen inte befann sig i Sverige kunde de inte heller företrädas av ett offentligt biträde eller god man enligt 18 kap. 3 § utlänningslagen respektive lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Domstolen konstaterade sammanfattningsvis att de

minderåriga barnen saknade processbehörighet och att systern inte visat sin behörighet att föra deras talan. Överklagandet avvisades därför. Enligt domstolen vore det under dessa förhållanden visserligen önskvärt med en möjlighet att ge barnen en behörig ställföreträdare men att detta inte ankom på domstolen utan på lagstiftaren. — Migrationsöverdomstolens åsikt att rättsläget är olyckligt och bör åtgärdas kan man hålla med om. Ur internationellt privaträttslig synvinkel kan man notera att domstolens resonemang fokuserade på frågan om vem som kunde anses vara barnens vårdnadshavare och att domstolen helt korrekt konstaterade att denna fråga bör prövas enligt barnens hemvistlands lag. Referatet innehåller inte uppgifter om syskonens ålder, utom att de alla var under 18 och därmed omyndiga. Även denna åldersgräns — och därmed också barnens behov av ställföreträdare — borde dock ha prövats enligt somalisk rätt, som kanske stipulerar en något lägre myndighetsålder. Det är möjligt att de aktuella barnen var så unga att deras omyndighet i svenska ögon framstod som uppenbar. Se ett liknande fall i MIG 2010:4. RH 2010:31 handlade om tillämplig lag vid bodelning mellan makar med olika och relativt komplicerade hemvistförhållanden, vilka inte i detalj kan beskrivas i denna rättsfallsöversikt. Hovrättens tolkning av hemvistdefinitionen i 19 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden bekräftar dock att folkbokföring i Sverige inte räcker för att vederbörande också skall anses ha hemvist här i riket och att hemvistbyte i samband med bosättning i Sverige förutsätter att flytten skett med avsikt att stanna permanent eller för en lång tid framöver. — Se också avsnitt 5 nedan.
    I skiljedomen SIAR 2009:1 s. 89 bekräftade skiljemännen i ett obiter dictum att ett bolags personalstatut (lex personalis, lex corporationis) enligt svensk internationell privaträtt utgörs av lagen i bolagets registreringsland. — Något mera diskutabla är övriga resonemang i samma obiter dictum, enligt vilka ett bolags personalstatut är avgörande för bl.a. dess möjligheter att vid skiljeavtalets ingående låta sig företrädas av ombud. Att skiljedomstolen förklarade sig sakna behörighet att pröva tvisten berodde dock huvudsakligen på annat, se avsnitt 14 nedan.

 

4. Äktenskaps ingående och upplösning
I MIG 2009:28 ställdes Migrationsöverdomstolen vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd inför frågan huruvida ett i Bagdad av en redan gift svensk medborgare ingånget nytt äktenskap var civilrättsligt giltigt i Sverige. Först efter det nya äktenskaps ingående blev den svenska medborgarens tidigare äktenskap upplöst genom äktenskapsskillnad. Domstolen hänvisade till 1 kap. 8 a § lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, av vilken framgår att ett enligt utländsk lag ingånget

äktenskap visserligen i princip inte erkänns i Sverige om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående fanns hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige, men att undantag kan göras om det finns särskilda skäl att erkänna äktenskapet. Domstolen kom med hänvisning till lagförarbetena (prop. 2003/04:48 s. 32) fram till att sådana särskilda skäl föreligger när äktenskapshindret bestod av ett tidigare ingånget äktenskap som sedermera upplösts. Det i Bagdad ingångna äktenskapet ansågs således gälla här i riket. — Det av domstolen beviljade undantaget har stöd i lagförarbetena, men kan i civilrättsliga sammanhang vålla komplikationer, bl.a. när det är av betydelse huruvida det nya äktenskapet i svenska ögon anses gälla från början eller endast från tidpunkten för det tidigare äktenskapets upplösning.
    Om domsrätt i skilsmässomål enligt Bryssel II-förordningens artikel 3(1)(b) när makarna äger dubbelt medborgarskap se avsnitt 2 ovan rörande EG-domstolens dom den 15 juli 2009 i saken Hadadi v. Hadadi (mål C-168/08).
    I saken Michalias v. Ioannou-Michalia (mål C-312/09) klargjorde EUdomstolen den 17 juni 2010 att Bryssel II-förordningen inte var tilllämplig när talan vid domstol i Cypern väckts av maken visserligen efter det att förordningen trätt i kraft men innan Cypern blev EUmedlem.
    Av indirekt internationellt privaträttsligt intresse är Svea hovrätts avgörande RH 2010:52. Efter att make vid svensk domstol ansökt om äktenskapsskillnad utan betänketid (det fanns inga barn under 16 år) ansökte hustrun om äktenskapsskillnad i USA. Hustrun menade att det svenska målet skulle avvisas eller i varje fall vilandeförklaras med anledning av processen i USA, men hennes yrkanden därom avslogs av tingsrätten, som påpekade att det svenska förfarandet inletts först. Å andra sidan beslöt tingsrätten att äktenskapsskillnaden skulle föregås av betänketid, eftersom hustrun i målet bestritt mannens yrkande om äktenskapsskillnad (se äktenskapsbalkens 5 kap. 2 §). Mannen överklagade det sistnämnda beslutet med motiveringen att hustrun genom att ansöka om äktenskapsskillnad i USA bekräftat att hon ville skiljas. Hovrätten kom dock fram till att det är makens processuella inställning i det svenska målet, och inte makens faktiska inställning och bevekelsegrunder, som är avgörande för frågan om betänketid. — Tingsrättens ställningstagande i fråga om vilandeförklaring och domstolarnas tillämpning av svensk materiell rätt torde inte vara kontroversiella (se 3 kap. 4 och 11 §§ lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Äktenskapsbalkens 5 kap. 2 § är kanske inte lika lättolkad. Den tillmäter betydelse åt makens vilja att äktenskapet skall upplösas, men hovrättens beslut visar att denna vilja inte kan bevisas genom t.ex. en skilsmässoansökan i utlandet utan måste komma till uttryck i det svenska skilsmässoförfarandet. Huruvida make faktiskt ”vill” att äkten-

skapet skall upplösas är således inte avgörande om han eller hon bestrider den andra makens yrkande om svensk äktenskapsskillnad.

 

5. Äktenskaps rättsverkningar
I RH 2010:31 aktualiserades frågan om vilken lag som skulle tillämpas vid bodelning mellan makar vilka inte tagit hemvist i samma land när de gifte sig och inte heller senare tagit hemvist i ett och samma land under sådana förhållanden att det landets lag blivit tillämplig enligt 4 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Med hänvisning till förarbetena bestämde hovrätten tillämplig lag med hänsyn till vilken stat som makarna hade starkast anknytning till. Makarna hade under äktenskapet bott i Burma och Singapore och tidvis också i Sverige. Mannen var svensk medborgare från födseln och hade alltid varit folkbokförd i Sverige, medan hustrun, som vid tiden för äktenskapets ingående var burmesisk medborgare, ett par år före ansökan om äktenskapsskillnad hade förvärvat svenskt medborgarskap och var folkbokförd här. Just hennes förvärv av svenskt medborgarskap tillmättes stor betydelse av hovrätten, eftersom ansökan om ett nytt medborgarskap är en medveten handling som måste anses innefatta en egen önskan om att befästa och stärka sin anknytning till det nya landet. Sammantaget ansåg hovrätten att anknytningen var starkast till Sverige och att svensk lag därför var tillämplig. — Hovrättens uppfattning om den svenska anknytningens styrka i det aktuella fallet är kanske inte helt självklar, men själva principen att det är anknytningens styrka som skall bestämma tillämplig lag när 4 § i 1990 års lag inte ger ett svar, och att makarnas medborgarskap därvid kan få betydelse, har stöd i såväl lagförarbetena (se prop. 1989/90:87 s. 43–44) som tidigare hovrättspraxis (se RH 2005:66 med kommentar i SvJT 2006 s. 611–612).

 

6. Vårdnad och underhåll
EG-domstolsdomen den 2 april 2009 i saken A (mål C-523/07) tolkar flera artiklar i Bryssel II-förordningen. Målet handlade om en ursprungligen i Finland bosatt barnfamilj vilken 2001 flyttade till Sverige. Under sommaren 2005 åkte familjen till Finland för att tillbringa semestern där. De stannade i Finland och i oktober samma år ansökte de om bostad hos finländska sociala myndigheter. Ett par veckor senare omhändertogs barnen brådskande med stöd av den finländska barnskyddslagen och placerades i familjehem. Modern överklagade omhändertagandet hos de finländska förvaltningsdomstolarna och menade bl.a. att de finländska myndigheterna saknade behörighet eftersom barnen blivit svenska medborgare och sedan lång tid var fast bosatta i Sverige. Högsta förvaltningsdomstolen i Finland vände sig till EG-domstolen med ett antal frågor. Den första frågan var huruvida Bryssel II-förordningen, som enligt sin artikel 1(1) endast tillämpas på ”civilrättsliga frågor”, omfattar beslut om att omedelbart omhänderta

ett barn när detta beslut har fattats med stöd av offentligrättsliga bestämmelser om skydd för barn. Denna fråga besvarade EG-domstolen jakande med hänvisning till sitt tidigare avgörande i saken C (mål C434/06). En annan fråga avsåg innebörden av förordningens artikel 20, som ger medlemsstaterna rätt att i brådskande fall vidta interimistiska åtgärder även när domstol i annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. Enligt EG-domstolen kan en nationell domstol med stöd i denna artikel besluta om en säkerhetsåtgärd, såsom omhändertagande av barn, förutsatt att åtgärden är brådskande, vidtas mot personer i den berörda medlemsstaten och är interimistisk. En interimistisk åtgärd genomförs i enlighet med nationell rätt och den nationella domstol som vidtagit den är enligt artikel 55 skyldig att, om det krävs för att tillvarata barnets bästa, direkt eller genom centralmyndighet utsedd i enlighet med förordningens artikel 53 informera den behöriga domstolen därom. Någon skyldighet att överlämna målet till den behöriga domstolen föreligger däremot ej. Motsvarande gäller också när talan har väckts hos en nationell domstol som i enlighet med Bryssel II-förordningens artikel 17 självmant förklarat sig helt sakna behörighet. — Domens viktigaste bidrag till rättsutvecklingen utgörs enligt min mening av resonemanget om hemvistbegreppet, som behandlas i avsnitt 3 ovan.
    EU-domstolens dom den 23 december 2009 i saken Detiček v. Sgueglia (mål C-403/09) handlade om en ursprungligen i Italien bosatt familj. Makarna ansökte hos italiensk domstol om äktenskapsskillnad, varvid de tvistade om vårdnaden om sitt barn. Den italienska domstolen tillerkände interimistiskt fadern ensam vårdnaden, varpå modern med barnet samma dag lämnade Italien och bosatte sig i Slovenien. Slovensk domstol förklarade det italienska avgörandet vara verkställbart i Slovenien, men modern försökte hindra verkställigheten genom att hos slovensk domstol ansöka om säkerhetsåtgärd i form av att hon interimistiskt skulle tillerkännas vårdnaden. Hon stödde sig därvid på Bryssel II-förordningens artikel 20, enligt vilken förordningen inte hindrar att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar säkerhetsåtgärder, avseende personer i den staten, även om en domstol i en annan medlemsstat enligt förordningen är behörig att pröva målet i sak. Lägre slovensk domstol biföll moderns ansökan, bl.a. med hänvisning till att barnet hade funnit sig tillrätta i sin sociala miljö i Slovenien. Efter att fadern överklagade detta beslut vände sig Sloveniens HD till EG-domstolen med frågan om huruvida ett av en enligt Bryssel II-förordningen i sak behörig domstol meddelat beslut, varigenom en av föräldrarna tillerkänts interimistisk vårdnad, hindrar domstol i en annan medlemsstat, där detta beslut befunnits vara verkställbart, från att enligt artikel 20 besluta om att interimistisk vårdnad tillerkänns den andra föräldern. EU-domstolen kom av flera skäl fram till att dylikt nytt interimistiskt vårdnadsbeslut inte är tillåtet. Den ansåg att själva principerna för Bryssel II-förordningen skulle undergrä-

vas om en gradvis ändring av förhållandena (såsom att barnet funnit sig tillrätta i en ny levnadsmiljö) vore tillräcklig för att en domstol, som inte är behörig att pröva målet i sak, med stöd av artikel 20 ansågs behörig att genom interimistisk åtgärd dra ut på tiden och skapa förutsättningar för att ändra åtgärd som vidtagits av den domstol som är behörig att pröva målet i sak. Ett annat av EU-domstolen åberopat argument var att artikel 20 enligt sin ordalydelse endast kan tillämpas ”avseende personer…i den staten”. Enligt domstolen vidtas en interimistisk åtgärd, som innebär förändringar rörande vårdnaden, inte bara i förhållande till barnet självt utan också gentemot båda föräldrarna. Eftersom fadern i målet var bosatt i en annan medlemsstat (Italien) menade EU-domstolen att förutsättningar för tillämpning av artikel 20 inte var uppfyllda. Domstolen stödde sig slutligen på Bryssel II-förordningens premiss 33, enligt vilken förordningen syftar till att säkerställa respekt för barnets rättigheter enligt artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förordningens artikel 20 kan enligt domstolen inte tolkas så att den kan utnyttjas av den förälder, som olovligen har bortfört barnet, för att förlänga den faktiska situation som han förorsakat genom sitt olovliga handlande, eller för att legitimera verkningarna av detta handlande. — EU-domstolens slutsats är knappast överraskande. Något förvånande och föga rimlig är dock domstolens argumentering i domens punkter 50–52 avseende tolkning av formuleringen ”avseende personer…i den staten” i förordningens artikel 20. Interimistiska åtgärder enligt denna artikel bör rimligtvis kunna vidtas i den medlemsstat där barnet befinner sig och där åtgärden följaktligen kan verkställas. Huruvida även föräldrarna eller någon av dem har hemvist eller befinner sig i denna medlemsstat borde inte vara avgörande. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 275–276 och av Maria Fritz och Jörgen Hettne i Ny Juridik 2010:1 s. 91–94.
    Bryssel II-förordningens artikel 20 aktualiserades också i EUdomstolens dom den 15 juli 2010 i saken Purrucker v. Vallés Pérez (mål C-256/09), där domstolen kom fram till att interimistiska åtgärder rörande föräldraansvar, vidtagna enligt artikel 20 av domstol i en medlemsstat som inte är behörig att pröva tvisten i sak, inte omfattas av förordningens erkännande- och verkställighetsbestämmelser i artiklarna 21 och följande (de kan dock tänkas bli erkända och verkställda enligt de andra medlemsstaternas nationella rätt). Domstolen konstaterade bl.a. att artikel 20 har sitt ursprung i den upphävda äldre Bryssel II-förordningens artikel 12, som i sin tur var identisk med artikel 12 i en bakomliggande konvention, vilken kommenterats i den s.k. Borrásrapporten (EGT 1998 C 221 s. 27), som angav att artikeln endast var avsedd att få territoriella effekter i den stat där åtgärden vidtagits. — Det bör noteras att Bryssel II-förordningens artikel 20 uttryckligen begränsar sig till åtgärder avseende personer eller tillgångar i den medlemsstat där åtgärderna vidtas, vilket naturligtvis be-

gränsar sådana fall där frågan om erkännande och verkställighet i andra medlemsstater kan aktualiseras. Samma parter ligger också bakom EU-domstolens dom den 9 november 2010 i saken Purrucker v. Vallés Pérez (mål C-296/10), som lämpligen kan betecknas som Purrucker II. Målet avsåg i huvudsak frågan huruvida ett förfarande om interimistiska åtgärder i en medlemsstat (in casu Spanien) i enlighet med Bryssel II-förordningens artikel 19 skall tillerkännas litispendensverkan i en senare i ett annat medlemsland (in casu Tyskland) inledd vårdnadstvist. EU-domstolen konstaterade att om det förstnämnda medlemslandet är behörigt att pröva själva vårdnadstvisten i sak så kan det där inledda interimistiska förfarandet ses som ett steg på väg mot en sådan prövning och det måste därför få litispendensverkan i de övriga medlemsstaterna. Det ankommer på den domstol vid vilken talan har väckts senare att på eget initiativ undersöka om förfarandet om interimistiska åtgärder vid den först anlitade domstolen utgjorde en förberedelse inför ett senare avgörande i själva saken. I detta syfte kan den domstol, vid vilken talan väckts senare, begära upplysningar av den part som åberopar litispendens, den först anlitade domstolen och den berörda centralmyndigheten. Om man trots ansträngningar inte får ett svar om huruvida den först anlitade domstolen även är behörig att pröva själva saken, ankommer det på den senare anlitade domstolen att efter rimlig väntetid på svar fortsätta handläggningen av talan. Hur lång denna rimliga väntetid på svar skall vara måste enligt EU-domstolen avgöras med hänsyn till framför allt barnets bästa, med beaktande av bl.a. barnets ålder. — EU-domstolen har uppenbarligen ansträngt sig att hitta en praktisk lösning för litispendensproblem av den beskrivna typen, där barnets behov kan vara oförenliga med stela litispendensprinciper. Att den av domstolen formulerade kompromisslösningen synes kunna leda till andra komplikationer, såsom inbördes oförenliga avgöranden, är en sak för sig.
    Ett ytterligare avgörande avseende hanteringen enligt Bryssel IIförordningen av barnbortföranden mellan EU:s medlemsstater är EUdomstolens dom den 1 juli 2010 i saken Povse v. Alpago (mål C-211/10). Efter att ett i Italien bosatt sambopar separerade och inledde en vårdnadsprocess om dottern tog kvinnan dottern olovligen med sig till Österrike. Fadern vände sig till österrikisk domstol med begäran om barnets återförande till Italien i enlighet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Italiensk domstol tillät dock modern och barnet att i avvaktan på slutligt vårdnadsavgörande bo kvar i Österrike. Efter att österrikisk domstol avslagit faderns begäran enligt Haagkonventionen väckte modern vårdnadstalan vid österrikisk domstol, som ansåg sig ha domsrätt enligt Bryssel II-förordningens artikel 15(5) och bad den italienska domstolen att förklara sig sakna behörighet. Den italienska domstolen ansåg sig dock inte ha förlorat sin domsrätt, slog fast att

barnet omedelbart skulle återlämnas till Italien och utfärdade för detta ändamål ett intyg i enlighet med förordningens artikel 42. Detta gav upphov till ett antal frågor som underställdes EU-domstolen. En fråga var huruvida förordningens artikel 10(b)(iv) skall tolkas så att en interimistisk åtgärd (som den italienska domstolens tillstånd för modern att tillsammans med barnet i avvaktan på slutlig vårdnadsdom vistas i Österrike) utgör ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas”. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande och menade att ett interimistiskt avgörande inte kan ligga till grund för en överföring enligt artikel 10 av domsrätten till domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligen har bortförts. En annan fråga var huruvida artikel 11(8) skall tolkas så att ett i denna bestämmelse åsyftat beslut av behörig domstol i ursprungslandet om att barnet skall återlämnas måste ha fattats med stöd av samma domstols slutgiltiga vårdnadsbeslut. Även denna fråga besvarade EU-domstolen nekande (dvs. barnet skall återföras trots risken att ursprungslandets domstol så småningom tillerkänner vårdnaden åt den bortförande föräldern). Nästa fråga var huruvida andra stycket i artikel 47(2) betyder att ett senare interimistiskt men verkställbart beslut i verkställighetsstaten utgör hinder för verkställigheten av en med intyg enligt artikel 42 försedd dom från ursprungslandet (dvs. huruvida ett senare meddelat österrikiskt interimistiskt avgörande kunde hindra verkställighet av en italiensk dom som kräver att barnet återlämnas). EUdomstolens svar blev återigen nekande, eftersom artikel 47(2) endast åsyftar oförenlighet med eventuella senare avgöranden från ursprungsmedlemsstaten. Den sista frågan var huruvida verkställigheten av en med intyg enligt artikel 42 försedd dom från en annan medlemsstat kan vägras på grund av efter domens meddelande inträffade omständigheter som skulle innebära att barnets bästa allvarligt äventyrades. EU-domstolens svar blev att sådana ändrade omständigheter måste göras gällande inför den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, där också en eventuell ansökan om uppskov med verkställigheten skall göras. — EU-domstolens samtliga svar i detta mål blev till den barnbortförande förälderns nackdel. Domstolen försvarade på goda grunder effektiviteten hos det system för återlämnande av bortförda barn som Bryssel II-förordningen bygger på.
    EU-domstolen gick mycket långt i samma riktning också i sin dom den 22 december 2010 i saken Aguirre Zarraga v. Pelz (mål C-491/10). Enligt Bryssel II-förordningens artikel 42 skall en dom om återlämnande av ett olovligt bortfört barn, meddelad i en medlemsstat enligt artikel 11(8), erkännas och vara verkställbar i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet, förutsatt att domen i sitt ursprungsland har försetts med ett intyg bl.a. om att barnet fått möjlighet att komma till tals om detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad. Ett i Spanien bosatt äkta par, bestående av

spansk man och tysk kvinna, fick år 2000 en dotter. I samband med separation och ansökningar om äktenskapsskillnad beslutade en spansk domstol 2008 att interimistiskt tilldela fadern vårdnaden. Modern flyttade till Tyskland, där hon samma år kvarhöll dottern efter dennas korttidsbesök. I december 2009 tillerkändes fadern av spansk domstol ensam vårdnaden om dottern. Dessa händelser gav upphov till två tyska domstolsförfaranden. Det första avsåg faderns begäran om dotterns återlämnande till Spanien med stöd av 1980 års Haagkonvention och slutade med ett avslag på grund av konventionens artikel 13 andra stycket, eftersom dottern motsatt sig återlämnandet. Det andra förfarandet handlade om erkännande och verkställighet i Tyskland enligt Bryssel II-förordningens artikel 42 av den spanska vårdnadsdomen från december 2009. Den tyska domstolen ansåg att det till domen hörande spanska intyget, utfärdat enligt förordningens artikel 42, innehöll en uppenbart felaktig uppgift om att dottern hade hörts av den spanska domstolen. Den vände sig därför till EUdomstolen och undrade om det ändå förelåg en skyldighet att utan någon egen prövning verkställa den spanska domen i Tyskland. Frågan besvarades jakande av EU-domstolen, som fastslog att den verkställande medlemsstaten kunde bara konstatera verkställbarhet av en med vederbörligt intyg försedd dom. EU-domstolen noterade också att intyget inte avser själva hörandet av barnet utan endast möjligheten för barnet att komma till tals och att kravet inte är absolut utan beror på barnets ålder och mognad. På grund av bl.a. principen om ömsesidigt förtroende ankommer det enligt EU-domstolen endast på domstolar i ursprungsmedlemsstaten att avgöra huruvida barnets rätt att komma till tals har åsidosatts. I samband med de beskrivna barnkidnappningsmålen bör man dock uppmärksamma ett avgörande som visserligen inte härrör från vare sig svensk domstol eller EG/EU-domstolen, men vars relevans för svenskt vidkommande är av motsvarande dignitet. I detta avgörande, meddelat den 6 juli 2010 av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare (Grand Chamber) i saken Neulinger och Shuruk v.
Schweiz (application no. 41615/07), förklarades att verkställighet av en schweizisk dom, enligt vilken ett från Israel till Schweiz av modern olovligt bortfört barn i enlighet med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn skulle återföras till Israel, vore oförenlig med den europeiska människorättskonventionens artikel 8, som ger var och en bl.a. rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Den schweiziska federala domstolens uppfattning att det inte fanns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en inte godtagbar situation (se Haagkonventionens artikel 13, 1 st. b, som i svensk rätt införlivats genom 12 § 2 mom. lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn) delades inte av Stras-

bourgdomstolen, vilken tog hänsyn till bortförandets bakgrund (bl.a. faderns klandervärda uppförande, som redan i Israel föranlett begränsningar i hans umgängesrätt), omständigheternas utveckling efter den schweiziska domen (bl.a. faderns passivitet och hans flyttning till okänd ort) samt risken för att modern inte skulle kunna följa med barnet p.g.a. att hon i Israel hotades av ett kännbart fängelsestraff för barnbortförandet. På grund av bl.a. den sistnämnda omständigheten kom domstolen fram till att ett återförande av barnet skulle kränka icke blott barnets utan även moderns rätt enligt människorättskonventionens artikel 8. — Detta avgörande illustrerar det icke helt oproblematiska samspelet mellan 1980 års Haagkonvention och den europeiska människorättskonventionen. Strasbourgdomstolen är inte behörig att tolka Haagkonventionen, men kan bedöma huruvida de nationella tolkningarna och tillämpningarna därav är förenliga med människorättskonventionen. Man torde kunna utgå ifrån att detta även gäller barnbortföranden mellan EU:s medlemsstater, där Haagkonventionen med vissa tillägg är tillämplig enligt Bryssel IIförordningens artikel 11. Förordningens artiklar 11(8), 40(1)(b) och 42, vilka i vissa fall kräver att bortförda barn återlämnas ”utan möjlighet att invända”, torde således inte få användas på ett sätt som kränker de berördas mänskliga rättigheter (se artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som motsvarar den europeiska människorättskonventionens artikel 8, samt EU-fördragets artikel 6, som bl.a. ger denna stadga samma status som grundfördragen). Utgången i målet torde dock i hög grad vara en konsekvens av de ganska speciella omständigheterna, där fadern genom sitt beteende i det närmaste har förverkat sin rätt. Det vore mycket beklagligt om domen tolkades så att risken för att den bortförande föräldern i ursprungslandet frihetsberövas normalt innebär att barnets återförande dit skulle utgöra en konventionsstridig kränkning av barnets och/eller denna förälders rätt till familjeliv. Den bortförande förälderns självförvållade problem torde vid intresseavvägningen enligt människorättskonventionens artikel 8(2) i varje fall normalt väga betydligt mindre än den andra förälderns legitima intressen. Såvitt gäller barnets rätt till kontakt med den bortförande föräldern påverkas den naturligtvis negativt om denna förälder är frihetsberövad eller på grund av straffhotet inte vågar att tillsammans med barnet återvända till ursprungslandet, men barnkidnappning är ett mycket allvarligt brott som måste beivras och barnets försämrade kontakt med den bortförande föräldern kompenseras normalt genom förbättrad kontakt med den andra föräldern.
    Hovrättsavgörandet RH 2010:85 handlade visserligen om ett barnbortförande till Sverige, men inte om återlämnande av ett kidnappat barn enligt Bryssel II-förordningens artikel 11, eftersom någon ansökan därom inte hade gjorts av den berövade föräldern i Grekland. Den uppkomna frågan rörde i stället spörsmålet huruvida förord-

ningens artikel 10 tillsammans med den berövade förälderns jurisdiktionsinvändningar inte hindrade en prövning här i riket av kidnapparens vårdnadstalan. Tingsrätten, till vars bedömning hovrätten anslöt sig, noterade att barnet hade fått hemvist i Sverige och varit bosatt här i riket i mer än ett år efter det att den berövade föräldern fått kännedom om var barnet befann sig. Svensk domsrätt ansågs därför föreligga. — Domstolarnas tolkning och tillämpning av Bryssel IIförordningens artikel 10 förefaller korrekt.
    Bryssel II-förordningens regler om barnbortföranden, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den europeiska människorättskonventionen aktualiserades också i EUdomstolens dom den 5 oktober 2010 i saken McB. v. L.E. (mål C
400/10). Den klagande fadern och modern var ett ogift par som under många år levde tillsammans och fick flera barn. I juli 2009, då familjen bodde i Irland, flyttade modern med barnen till England, varpå fadern hos engelsk domstol ansökte om barnens återförande till Irland i enlighet med 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIförordningen. Den engelska domstolen begärde att fadern i enlighet med artikel 15 i Haagkonventionen skulle införskaffa ett avgörande eller annat utslag från irländska myndigheter, varigenom bortförandet förklaras ha varit olovligt i den betydelse som avses i konventionens artikel 3, dvs. att det bl.a. stred mot faderns rätt till vårdnad enligt irländsk rätt såsom lagen i barnens hemvistland omedelbart före bortförandet. Irländsk familjerätt stadgar emellertid att fadern till ett utanför äktenskapet fött barn inte automatiskt får någon del i vårdnaden om barnet. På grund av detta ansåg irländska domstolar bortförandet inte vara olovligt. EU-domstolen ställdes med anledning därav inför frågan huruvida detta irländska ställningstagande var förenligt med Bryssel II-förordningen. EU-domstolen noterade att begreppet ”vårdnad” i förordningen visserligen skall tolkas autonomt, men att frågan om vem som innehar vårdnaden uteslutande beror på tillämplig (in casu irländsk) nationell rätt. Enligt fadern var en sådan tolkning emellertid oförenlig med hans rätt till privat- och familjeliv, som slås fast i såväl artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som artikel 8 i den europeiska människorättskonventionen, samt med barnens rättigheter enligt stadgans artikel 24. EUdomstolen underkände dock denna argumentation. Den hänvisade till att stadgan enligt sin artikel 51 vänder sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (således inte Haagkonventionen eller nationell familjerätt). Av stadgans artikel 52(3) följer vidare att stadgans bestämmelser, i den mån de motsvarar Europakonventionen, skall ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Europeiska människorättsdomstolen har redan slagit fast att en nationell lagstiftning, där vid ogift föräldrapar endast modern automatiskt tillerkänns föräldraansvaret, inte strider mot människorättskonventionen i den mån fadern har möjlighet att hos behörig natio-

nell domstol ansöka om en ändring av ansvarsfördelningen (Guichard v. Frankrike, ECHR 2003-X 714). Moderns flyttning med barnen utgjorde således ett tillåtet utövande av moderns rätt att som ensam vårdnadshavare besluta var barnen skall bo. — Domen är av direkt betydelse för Sverige, eftersom den svenska föräldrabalkens 6 kap. 3 §, i likhet med irländsk rätt, automatiskt utser modern till ensam vårdnadshavare när hon och fadern vid tiden för barnets födelse inte är gifta med varandra. Innan fadern genom domstols beslut fått en del i vårdnaden kan modern således även utan hans medgivande flytta (med) barnet till utlandet utan att fadern med hjälp av Haagkonventionen eller Bryssel II-förordningen kan få barnet återfört till Sverige. Att barnet fötts inom ramen för ett långvarigt samboförhållande gör härvidlag ingen skillnad.
    I det i avsnitt 3 ovan omnämnda målet Mercredi v. Chaffe (mål C 497/10), avgjort av EU-domstolen den 22 december 2010, hade fransk domstol avslagit faderns begäran enligt 1980 års Haagkonvention om barnets återförande till England, eftersom han inte hade del i vårdnaden. EU-domstolen noterade att detta avslag inte utgjorde ett avgörande i sak av vårdnadsfrågan och därför inte hade någon inverkan på den pågående vårdnadsprocessen i England. EU-domstolen uttalade också att fransk domstol saknade behörighet att avgöra vårdnadsfrågan i sak, eftersom faderns talan därom i England väcktes först (se litispendensregeln i Bryssel II-förordningens artikel 19).
    Migrationsöverdomstolen konstaterade i sitt i avsnitt 3 ovan beskrivna avgörande MIG 2009:17 att vem som skall anses som vårdnadshavare som huvudregel skall avgöras enligt lagen i det land där barnet har sitt hemvist, varvid domstolen stödde sig på uttalandena i prop. 2004/05:136 s. 24 och 2005/06:72 s. 76. — Denna ej lagfästa kollisionsregel anses numera väletablerad i den svenska internationella privaträtten, se t.ex. redan NJA 1992 s. 93.
    I ett antal notismål beviljades verkställighet i enlighet med lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande rörande underhållsskyldighet, se NJA 2009 N 21, 2009 N 42, 2009
N 46, 2009 N 47, 2009 N 72 och 2010 N 25. Av mera principiellt intresse är därvid hovrättens uttalande i NJA 2009 N 42 att underhållsanspråkets preskription inte är en processuell invändning utan en materiell fråga som får bedömas enligt den lag som av den utländska (in casu amerikanska) domstolen tillämpats på underhållsskyldighetens fastställande. Hovrättens beslut fastställdes av HD (jfr redan NJA 1984 s. 25 och 1994 s. 439 avseende liknande frågeställning vid tillämpning av lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge). I NJA
2009 N 62 avslogs däremot ansökan om verkställighet av en polsk underhållsdom, som meddelats i parternas utevaro och utan att stämningsansökan delgivits svaranden (se 4 § 2 st. i 1976 års lag och Mikael Berglunds kommentar i JT 2009–10 s. 640–642). I NJA 2010 N 15 be-

kräftades att 3 kap. 7 § lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap endast avser erkännande av utländska skilsmässodomar såvitt gäller själva upplösningen av äktenskapet, däremot inte de delar av den utländska skilsmässodomen som rör vårdnad och underhåll. Av samma rättsfall framgår också att erkännande och verkställighet av utländska vårdnads- och underhållsdomar förutsätter stöd i svensk lag eller EUförfattning (jfr redan NJA 1974 s. 629 och NJA 2004 N 57).

 

7. Arv och testamente
Av visst internationellt privaträttsligt intresse är EU-domstolens dom den 15 april 2010 i saken Fundación Gala-Salvador Dalí v. ADAGP (mål C-518/08). Enligt artikel 1(1) i EG-direktivet 2001/84 om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) skall medlemsstaterna tillerkänna upphovsmannen en oförytterlig rätt, som han inte kan avstå ifrån, till ersättning grundad på försäljningspriset vid vidareförsäljningar av hans verk. Enligt artikel 6(1) skall denna rätt efter upphovsmannens död tillfalla ”efterträdande rättsinnehavare” (”those entitled under him”). Sistnämnda begrepp definieras inte i direktivet. När den världsberömde spanske konstnären Salvador Dalí avled 1989 efterlämnade han såväl legala arvingar som ett testamente genom vilket han testamenterade sina immaterialrättigheter till den spanska staten. Rättigheterna förvaltas av en spansk stiftelse, som via ett spanskt bolag ingått avtal med ett franskt bolag avseende rättigheterna i Frankrike. Det franska bolagets betalningar gick via det spanska bolaget till den spanska stiftelsen, dock med undantag för belopp härrörande från följerätten vilka i enlighet med fransk rätt utbetalades till Salvador Dalís legala arvingar. Den spanska stiftelsen ansåg sig på grund av testamentet och spansk rätt vara berättigad även till dessa belopp och stämde det franska bolaget inför fransk domstol, som vände sig till EG-domstolen med frågan om huruvida Frankrike med hänsyn till direktivet 2001/84 hade rätt att förbehålla följerätten arvingarna till förfång för testamentstagarna. EU-domstolen förklarade att begreppet ”efterträdande rättighetshavare” i direktivets artikel 6(1) fick tolkas mot bakgrund av direktivets två syften, nämligen dels att tillförsäkra upphovsmännen en andel av det ekonomiska utbyte som deras originalkonstverk ger upphov till, dels att avhjälpa den snedvridning av konkurrensen på konstmarknaden som skulle ske om följerättsersättning skulle betalas i vissa men inte andra medlemsstater. Inget av dessa mål påverkas enligt domstolen av hur successionen avseende följerätten efter upphovsmannens död är konstruerad. Varje medlemsstat har därför rätt att bestämma vilka personkategorier som är efterträdande rättsinnehavare. Med anledning av olikheterna mellan franska och spanska regler på denna punkt tillade domstolen också att det ankom på den nationella domstolen att, vid tillämpning av de nationella bestämmel-

serna, ”ta vederbörlig hänsyn till alla relevanta regler som syftar till att lösa lagvalsfrågan när det gäller successionen avseende följerätten”. — Det sista kan måhända tolkas så att domstolen i avvaktan på gemensamma kollisionsregler inte ville ta ställning till hur successionen avseende följerätten skall kvalificeras i internationellt privaträttsligt avseende, dvs. huruvida det skall avgöras enligt arvsstatutet eller enligt den lag som gäller för upphovsrätten som sådan.
    Notisfallet NJA 2009 N 63 handlade om verkställighet i Sverige, enligt 2 kap. 12–13 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, av en amerikansk dom varigenom svaranden ålagts att betala rättegångskostnader härrörande ur en tvist i USA om arv efter en amerikansk medborgare med hemvist i Sverige. Hovrätten, vars beslut fastställdes av HD, avslog verkställighetsansökan med motiveringen att ovannämnda lagrum inte medger erkännande och verkställighet när den utländska domen avser ”egendom som här i riket var föremål för dödsbobehandling eller här skolat undergå bodelning eller skifte”. Med hänsyn till den avlidnes svenska hemvist borde dödsbobehandlingen enligt samma lags 2 kap. 1 § ha ägt rum i Sverige och omfattat även egendom i utlandet.

 

8. Tillämplig lag för avtalsförpliktelser
EG-domstolen meddelade den 6 oktober 2009 i saken ICF v. Balkenende (mål C-133/08) sitt första tolkningsavgörande om 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se SFS 1998:167 med konventionstexten som bilaga). I en tvist inför nederländska domstolar blev det nödvändigt att fastställa vilken rättsordning som var tillämplig på ett befraktningsavtal. Romkonventionens artikel 4(1) föreskriver att ett avtal i avsaknad av parternas eget lagval skall vara underkastat lagen i det land som det har närmast anknytning till. Om en del av avtalet kan skiljas från resten av avtalet och denna del har närmare anknytning till ett annat land, kan dock laget i det landet undantagsvis tillämpas på denna del (s.k. dépeçage eller klyvning). Enligt artikel 4(4) skall avtal om godstransport antas (dvs. presumeras) ha närmast anknytning till det land där transportören vid avtalets ingående hade sitt huvudsakliga verksamhetsställe, om det landet också är det land där platsen för lastning eller lossning finns eller där avsändaren har sitt huvudsakliga verksamhetsställe, varvid ”certepartier för en enstaka resa och andra avtal vilkas huvudsyfte är transport av gods” anses som avtal om godstransport. Enligt artikel 4(5) skall presumtionsregeln i artikel 4(4) emellertid bortses ifrån om det av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Dessa regler gav upphov till flera tolkningsfrågor. En dylik fråga var huruvida artikel 4(4) var tillämplig på sådana befraktningsavtal (certepartier) vilka inte avsåg en enstaka resa; detta besvarades med att artikeln omfattar avtal vilka som huvudsyfte har transport av gods även när de i nationell rätt kvalificeras som befrakt-

ningsavtal, förutsatt att huvudsyftet med avtalet inte bara består i att ett transportmedel ställs till förfogande utan även omfattar själva transporten av godset. En annan fråga avsåg kriterierna för tillåtligheten av dépeçage och besvarades med att en del av ett avtal enligt artikel 4(1) kan vara underkastad en annan lag än den som tillämpas på avtalet i övrigt endast om nämnda del är självständig genom att ha ett självständigt syfte. Enligt EG-domstolen betyder detta exempelvis att preskriptionen av en rättighet inte kan prövas enligt annan rättsordning än den som tillämpas på den motsvarande skyldigheten. Slutligen fick domstolen tolka konventionens artikel 4(5) för att klargöra huruvida presumtionerna i artikel 4(2–4) endast skall frångås om det av de samlade omständigheterna framgår att presumtionernas anknytningskriterier inte har något verkligt anknytningsvärde eller om det räcker med att det av samma omständigheter framgår att avtalet har en något närmare anknytning till ett annat land. EG-domstolen konstaterade med hänvisning till den förklarande konventionsrapporten (den s.k. Giuliano/Lagarde-rapporten) att artikel 4(5) syftar till att förlika kraven på rättssäkerhet, som motsvaras av presumtionerna i artikel 4(2–4), med nödvändigheten av viss smidighet vid fastställandet av den lag som det aktuella avtalet faktiskt har närmast anknytning till. Av såväl lydelsen som syftet framgår enligt EG-domstolen att de nationella domstolarna alltid skall fastställa den tillämpliga lagen på grundval av presumtionerna, men de skall bortse från dessa när det av omständigheterna ”klart” framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. — Detta första avgörande om Romkonventionen kom bara drygt två månader innan konventionen ersattes av Rom I-förordningen nr 593/2008 i samma ämne, men domen behåller viss betydelse även i framtiden, dels därför att den nya förordningen inte skall tillämpas på avtal ingångna före den 17 december 2009 och dels eftersom vissa regler i den nya förordningen övertagits från konventionen och rimligtvis skall tolkas på samma sätt. Detta gäller avgränsningen av godstransportavtal, trots att den i Rom Iförordningens artikel 5 fått en något annorlunda utformning, eftersom det av förordningens premiss 22 framgår att man därmed inte avsåg någon materiell ändring. Domstolens uttalanden om dépeçage är däremot utan större intresse för förordningen, som i motsats till Romkonventionen inte tillåter kollisionsrättslig avtalsklyvning när sådan inte överenskommits av parterna själva i enlighet med förordningens artikel 3(1). EG-domstolens tolkning av förhållandet mellan presumtionsreglerna i Romkonventionens artikel 4(2–4) och dess artikel 4(5) är av mycket stor betydelse för konventionen, i synnerhet genom att klargöra att presumtionerna endast får frångås om avtalet ”klart” har närmare anknytning till ett annat land, men är av begränsad betydelse för förordningen, vars artikel 4(3) i (ungefär) motsvarande fall uttryckligen kräver att den närmare anknytningen till ett annat land skall vara ”uppenbar”. Det är ovisst huruvida EG-

domstolens klarhetsrekvisit kan tolkas in i förordningens artikel 8(4), som i fråga om individuella anställningsavtal hänvisar till ”närmare anknytning” utan att kräva att denna skall vara uppenbar eller klar. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 277–278 samt av Marie Linton i JT 2010–11 s. 130–140.
    Omständigheterna i AD 2009 nr 39 liknade dem i AD 2007 nr 2. Målet handlade om två vid olika tillfällen ingångna kollektivavtal avseende ett fartyg registrerat i Panama men ägt av ett norskt bolag som även var arbetsgivare till besättningen. Kollektivavtalen, vilka ingåtts efter fackliga stridsåtgärder vidtagna under fartygets tillfälliga besök i svenska hamnar, innehöll lagvalsklausuler enligt vilka eventuella tvister skulle prövas enligt svensk lag. I samband med uppkomna tvister mellan det norska bolaget och de berörda svenska fackförbunden avseende kollektivavtalens giltighet hävdade parterna motsatta åsikter om den avtalsrättsliga giltigheten av lagvalsklausulerna och Arbetsdomstolen beslöt att avgöra den sistnämnda frågeställningen genom en mellandom. I motsats till AD 2007 nr 2 uppmärksammades Romkonventionens bestämmelser. Parterna var faktiskt eniga om att frågan om lagvalsklausulernas giltighet i första hand skulle avgöras genom tillämpning av svensk rätt och Arbetsdomstolen, som uttryckligen hänvisade till Romkonventionens artiklar 3(4) och 8(1), var av samma uppfattning. Med tillämpning av svensk materiell rätt kom domstolen fram till att lagvalsklausulerna var giltiga. — Ur kollisionsrättslig synvinkel finns det inget att invända mot avgörandet. Att Arbetsdomstolen efter sin dom 2007 nr 2 synes ha ändrat sin tolkning av materiell svensk avtalsrätt faller utanför ramen för denna rättsfallsöversikt (se kritiken hos Carolina Saf, JT 2009–10 s. 200–210). Av visst internationellt privaträttsligt intresse är emellertid Arbetsdomstolens uttalande att 42 § 3 st. medbestämmandelagen, som innebär att paragrafens förbud mot olovliga stridsåtgärder i praktiken endast gäller stridsåtgärder avseende arbetsförhållanden vilka omfattas av svensk kollektiv arbetsrätt, inte medförde någon med EES-rätten oförenlig diskriminering av det norska bolaget eftersom det var fartygets panamanska flagg och inte arbetsgivarens Norgeanknytning som var avgörande för bedömningen. Att 42 § 3 st. medbestämmandelagen inte kan göras gällande inom tillämpningsområdet för det EES-rättsliga diskrimineringsförbudet framgår klart av EG-domstolens välkända Laval-dom (mål C-341/05), se SvJT 2010 s. 57.
    I AD 2009 nr 76 tillämpade Arbetsdomstolen svensk kollektiv arbetsrätt (bl.a. reglerna om skadestånd i 54 och 55 §§ medbestämmandelagen) på en tvist mellan ett norskt bolag och en norsk fackförening om brott mot kollektivavtal. Parterna var under själva processen eniga om att svensk lag var tillämplig och lagvalsfrågan blev inte föremål för närmare prövning. I domen citeras dessutom en mellan parterna överenskommen klausul enligt vilken tvister om tolkning av och om brott mot kollektivavtal ”följer svensk jurisdiktion och av-

görs slutligen av Arbetsdomstolen i Sverige”. — Parternas enighet under processens gång om tillämpning av svensk rätt gjorde det i princip onödigt att tolka den citerade klausulen, där formuleringen ”följer svensk jurisdiktion” kan tänkas ha varit avsedd som en lagvalsklausul.
    I AD 2010 nr 67 fick Arbetsdomstolen fastställa tillämplig lag för tre individuella anställningsavtal. Målet handlade om tre tyska och i Tyskland bosatta lastbilschaufförer, anställda hos ett svenskt åkeribolag. De utförde sitt arbete genom att köra i ett flertal länder i Europa. När de sades upp från sina anställningar stämde de bolaget varvid de gjorde gällande att uppsägningarna stred mot den svenska lagen om anställningsskydd (LAS). Arbetsgivaren menade att avtalen var underkastade tysk lag och att LAS följaktligen inte var tillämplig. Parterna hade inte överenskommit om tillämplig rättsordning, vilken därför fastställdes med hjälp av artikel 6(2) i 1980 års Romkonvention. Enligt denna artikel var ett anställningsavtal i avsaknad av parternas lagval underkastat lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utförde sitt arbete, men Arbetsdomstolen fann det inte visat att chaufförerna vanligtvis utfört sitt arbete vare sig i Tyskland eller i Sverige. I ett sådant fall är presumtionen att tillämplig lag är lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är beläget (in casu Sverige), om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Arbetsdomstolen noterade att anställningsavtalen ingåtts i Sverige med ett svenskt bolag med säte och verksamhetsställe i Sverige. Bevisningen talade för att arbetet utgått från Sverige och det var inte visat att arbetet till större del utförts i Tyskland. Å andra sidan var arbetstagarna tyska medborgare med hemvist i Tyskland, de avlönades i euro, beskattades i Tyskland och tillhörde det tyska socialförsäkringssystemet. Enligt Arbetsdomstolens mening ledde en samlad bedömning till att anställningsavtalen inte kunde anses ha en starkare anknytning till Tyskland än till Sverige. Tingsrättens dom, enligt vilken svensk rätt var tilllämplig, fastställdes därför. — Arbetsdomstolen synes ha formellt korrekt tillämpat presumtionsregeln i Romkonventionens artikel 6(2), som Arbetsdomstolen i motsats till tingsrätten dock inte uttryckligen hänvisade till. Att mäta de olika anknytningarnas tyngd är vanskligt och det är möjligt, måhända t.o.m. troligt, att en tysk domstol med tillämpning av samma konventionsartikel legitimt hade kommit fram till att de aktuella avtalen hade närmare anknytning till Tyskland. Avgörandet är av intresse också för tolkningen av artikel 8 i Rom Iförordningen, som ersatt Romkonventionens artikel 6, eftersom presumtionen till förmån för arbetsgivarens lag är likartad i båda artiklarna. Det bör uppmärksammas att förordningens artikel 8(4) i likhet med konventionens artikel 6(2) tillåter att presumtionen frångås vid ”närmare anknytning” till annat land och att dessa artiklar således skiljer sig från förordningens artikel 4(3), som kräver en närmare anknytning som är uppenbar. Huruvida denna skillnad får någon prak-

tisk betydelse framstår dock som tveksamt mot bakgrund av EGdomstolens ovan diskuterade dom i saken ICF v. Balkenende (mål C133/08). Jfr också EU-domstolens dom den 15 mars 2011 i saken Koelzsch v. Luxemburg (mål C-29/10), som kommer att behandlas i nästa rättsfallsöversikt.
    Genom ett mellanavgörande (Separate Award) publicerat i SIAR
2009:1 s. 135 fick en ensam finländsk skiljeman ta ställning till det välkända fenomenet ”battle of forms”, den här gången avseende parternas lagval. Ett tyskt företag (käranden) hade gjort vissa varubeställningar hos ett svenskt företag (svaranden), varvid beställningen innehöll en klausul enligt vilken tillämplig lag var tysk och behörig domstol en domstol i Tyskland. Det svenska företaget bekräftade beställningen men hänvisade samtidigt (och senare på fakturorna) till sina allmänna avtalsbestämmelser, innehållande ett som skiljeklausul betecknat stadgande enligt vilket eventuella tvister skulle avgöras genom skiljeförfarande i Stockholm i enlighet med Stockholms handelskammares skiljedomsinstituts regler och med tillämpning av svensk rätt. Efter tvistens uppkomst inledde det tyska företaget skiljeförfarande i Stockholm, vilket tyder på att det godtog skiljeklausulen i det svenska företagets standardavtal, men parterna var oeniga om vilken lag som skulle tillämpas på tvisten. Skiljemannen kom fram till att svensk lag var tillämplig, med motiveringen att det tyska företaget fick anses ha gått med på det svenska företagets lagvalsklausul bl.a. genom att inleda skiljeförfarandet i enlighet med den i samma dokument intagna skiljeklausulen. — En lagvalsklausuls förekomst och civilrättsliga giltighet anses normalt böra prövas enligt den genom samma klausul valda rättsordningen (se t.ex. 3 § 2 st. i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, artiklarna 3(5) och 10 i EG:s Rom I-förordning och 3(4) och 8 i 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser), men detta synes mindre praktiskt när det gäller att välja mellan två klausuler vilka väljer två olika rättssystem, eftersom det skulle kunna resultera i att båda av de två inbördes oförenliga lagvalen är giltiga. Huruvida skiljemannen följde något bestämt lands regler om battle of forms är ovisst, men det är tveksamt huruvida det tyska företagets accepterande av skiljeklausulen verkligen innebär att företaget även godtagit den i anslutning till skiljeklausulen intagna lagvalsklausulen. Ett alternativ hade varit att anse att ingen av lagvalsklausulerna gäller, i vilket fall svensk lag förmodligen likväl hade blivit tillämplig såsom säljarens lag (i brist på parternas lagval skulle skiljemannen i enlighet med de stockholmska reglerna tillämpa den lag som han ansåg lämpligast, varvid han måhända skulle låta sig inspireras av 4 § första stycket i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, artikel 4(1)(a) i Rom I-förordningen och 4(2) i Romkonventionen). Avgörandet kommenteras också av Therese Isaksson m.fl. i SIAR 2009:1 s. 143–155.

9. Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser
I sin i avsnitt 8 ovan nämnda dom AD 2009 nr 76 tillämpade Arbetsdomstolen bl.a. regeln om två veckors förhandlingsfrist i den svenska medbestämmandelagens 16 § andra st. på en tvist mellan ett norskt bolag och en norsk fackförening. Parterna var under själva processen uttryckligen eniga om att svensk lag var tillämplig och lagvalsfrågan blev inte föremål för närmade prövning. — Ett brott mot den lagstadgade förhandlingsfristen i medbestämmandelagens 16 § andra st. utgör i princip inte ett kollektivavtalsbrott utan torde kunna likställas med utomobligatorisk oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo). En kollisionsregel därom finns numera i artikel 12 i EG:s Rom II-förordning nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, som dock enligt artikel 14 ger vika för parternas lagvalsöverenskommelse. Trots att de i målet aktuella skadevållande händelserna inträffat före förordningens första tillämpningsdag den 11 januari 2009 torde den ha varit tillämplig i detta fall eftersom händelserna ägt rum efter den 20 augusti 2007, då Rom IIförordningen enligt allmän EG-rätt i brist på egen ikraftträdanderegel trädde i kraft 20 dagar efter sin publicering i EUT (se förordningens artiklar 31 och 32).

 

10. Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål
Frågan om tolkningen av Bryssel I-förordningens artikel 1(2)(b), varigenom från förordningens tillämpningsområde undantas ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”, aktualiserades inför EGdomstolen i målen German Graphics v. van der Schee (mål C-292/08), avgjort den 10 september 2009, och SCT v. Alpenblume (mål C-111/08), avgjort den 2 juli 2009. Frågan uppstod visserligen i samband med erkännande av i annan medlemsstat meddelade avgöranden, men svaren torde ha samma betydelse för tillämpningen av förordningens domsrättsregler (se vidare om dessa domar i avsnitt 11 och 16 nedan).
    Bakgrunden till NJA 2010 s. 508 var att ett brittiskt bolag hade inlett skiljeförfarande mot den ryska staten. Tvisten saknade anknytning till Sverige men parterna var överens om att Stockholm skulle utgöra platsen för förfarandet. Ryssland väckte inför svensk domstol talan mot det brittiska bolaget med yrkande om fastställelse att skiljemännen inte var behöriga att pröva den aktuella tvisten. Det brittiska bolaget yrkade att Rysslands talan skulle avvisas på grund av bristande svensk domsrätt. Bolaget menade att svensk domsrätt skulle avgöras med tillämpning av Bryssel I-förordningen och hävdade dessutom att det saknades svenskt rättskipningsintresse. HD konstaterade att Bryssel I-förordningen enligt sin artikel 1(2)(d) inte är tillämplig på skiljeförfarande. Eftersom parterna hade avtalat om att skiljeförfarandet skulle äga rum i Sverige var den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfarande enligt sin 46 § tillämplig, vilket enligt HD betydde att det

förelåg såväl svenskt rättskipningsintresse som svensk domsrätt. HD påpekade också att skiljemän, även när parterna bestämt platsen för skiljeförfarandet, i enlighet med lagens 22 § får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands, om parterna inte har bestämt något annat. — Att Bryssel I-förordningen inte var tillämplig var i det närmaste uppenbart. Av större intresse är att HD:s uttalanden om svensk domsrätt och svenskt rättskipningsintresse torde betyda att det mycket kritiserade hovrättsavgörandet RH 2005:1 (se kommentaren i SvJT 2006 s. 640–641) får anses överspelat, något som säkerligen gläder de svenska jurister som specialiserat sig på skiljedomsförfaranden. Det svenska rättskipningsintresset är här av ett lite ovanligt slag, eftersom det inte har att göra med sakens faktiska Sverigeanknytning utan snarare med den lättförståeliga och legitima önskan att upprätthålla Stockholms position som en populär avtalad skiljedomsort i tvister som i sig inte har med Sverige att göra.
    I RH 2010:75 har 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (se SFS 1992:794 med konventionstexten som bilaga) inte ansetts tillämplig på en negativ fastställelsetalan väckt mot ett norskt bolag angående kärandens (ett ryskt bolags) bundenhet av ett skiljeavtal. Svensk domsrätt kunde därför anses föreligga på grund av att skiljeförfarandet enligt det omtvistade skiljeavtalet skulle äga rum i Sverige, utan hinder av Luganokonventionens tvingande huvudregel om svarandens forum domicilii. Hovrätten ansåg att frågan om kärandens bundenhet av skiljeavtalet omfattades av undantaget för skiljeförfarande i Luganokonventionens artikel 1(4), oavsett att den aktuella negativa fastställelsetalan vilade på obligationsrättslig snarare än skiljedomsrättslig grund. — Hovrättens ställningstagande förefaller korrekt: frågan huruvida en part är bunden av ett skiljeavtal avser skiljeförfarande och faller utanför Bryssel/Luganoreglernas tillämpningsområde även när bundenheten ifrågasätts på allmänna avtals- och obligationsrättsliga grunder. Saken hade dock kommit i annat läge om bundenheten inte utgjort själva föremålet för talan utan endast skulle prövas i samband med en på skiljeavtalet grundad jurisdiktionsinvändning i ett förfarande som omfattas av Bryssel/Luganoreglerna.
    EG-domstolens avgörande den 23 april 2009 i saken Falco v. Weller
Lindhorst (mål C-533/07) handlar om Bryssel I-förordningens artikel 5(1), enligt vilken en talan som avser avtal, där svaranden har hemvist i en medlemsstat, kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. I motsats till 1968 års Brysselkonvention definierar förordningen närmare upp-fyllelseorten vid försäljning av varor och utförande av tjänster; beträffande tjänster föreskrivs i artikel 5(1)(b) att man med uppfyllelseort åsyftar den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts. Den aktuella tvisten rörde betalning av licensavgift för försäljning av videoinspelningar av en konsert och EG-

domstolen ställdes inför frågan om huruvida ett avtal, genom vilket en inne-havare av en immateriell rättighet upplåter en rätt att mot vederlag nyttja rättigheten, är ett avtal om utförande av tjänster i bestämmelsens mening. Efter att ha fastställt att tolkningen skall ske autonomt mot bakgrund av förordningens tillkomst, syften och systematik (och därmed oberoende av nationell begreppsbildning) uttalade domstolen att begreppet tjänst innebär att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning. Ett licensavtal utgör enligt domstolen inte någon sådan verksamhet, eftersom den endast förpliktar upplåtaren att inte motsätta sig att motparten utnyttjar rättigheten i fråga. Särskilda behörighetsregler i Bryssel I-förordningens artikel 5 skall tolkas restriktivt och tjänstebegreppet enligt artikel 5(1) påverkas inte av det mera vidsträckta tjänstebegrepp som EG-rätten använder sig av när den t.ex. talar om friheten att tillhandahålla tjänster eller om mervärdeskatt. Ett avtal genom vilket en innehavare av en immateriell rättighet till motparten upplåter en rätt att mot vederlag nyttja den immateriella rättigheten omfattas således inte av artikel 5(1)(b), utan av artikel 5(1)(a), som avser sådana avtal vilka inte är vare sig försäljningar av varor eller avtal om utförande av tjänster. Artikel 5(1)(a), som i relevanta avseenden kvarstår oförändrad i förhållande till artikel 5(1) i 1968 års Brysselkonvention, skall enligt EGdomstolen fortsatt tolkas utifrån de principer som lagts fast i domstolens rättspraxis rörande konventionen. — Domen klargör att ett passivitetsåtagande inte utgör tjänst enligt Bryssel I-förordningens artikel 5(1)(b). Domstolens hänvisningar till avtalets onerösa karaktär torde inte betyda att en vederlagsfri licens skulle ha behandlats på annat sätt. Påpekandet om oförändrad tolkning av artikel 5(1)(a) bekräftar fortsatt prejudikatverkan av bl.a. Tessili v. Dunlop (mål 12/76).
    Ett annat EG-domstolsavgörande rörande Bryssel I-förordningens artikel 5(1)(b) är Rehder v. Air Baltic (mål C-204/08), meddelat den 9 juli 2009. Det rörde sig om en tvist avseende ersättningskrav enligt EG-förordningen nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Käranden, som stämde flygbolaget inför tysk domstol, var en passagerare som drabbats av ett inställt flyg mellan Tyskland och Litauen. Den tyska domstolens domsrätt var beroende av att avtalets uppfyllelseort enligt förordningens artikel 5(1) befann sig i Tyskland, vilket var problematiskt med hänsyn till att avreseorten och ankomstorten befann sig i olika länder. EG-domstolen konstaterade inledningsvis att domsrätten i det aktuella fallet reglerades av Bryssel I-förordningen och inte av artikel 33 i 1999 års Montrealkonvention om vissa internationella lufttransporter, eftersom den på EG-förordningen nr 261/2004 grundade rätten till schabloniserad kompensation är oberoende av sådant skadestånd som kan utgå enligt Montrealkonventionen. Beträffande

tolkningen av artikel 5(1) noterade domstolen att den i sitt tidigare avgörande i saken Color Drack v. Lexx (mål C-386/05), avseende försäljning av varor där det fanns flera leveransorter i en och samma medlemsstat, ansåg domstolen på den huvudsakliga leveransorten vara behörig; kunde denna leveransort inte bestämmas fick käranden välja att väcka talan vid domstolen i vilken som helst av leveransorterna. I Color Drack-domen avstod EG-domstolen uttryckligen från att ta ställning till vad som gäller i ett fall med flera uppfyllelseorter i olika medlemsstater, men de överväganden som låg till grund för sagda dom är enligt EG-domstolen lika relevanta vid avtal om utförande av tjänster då tjänsterna skall utföras i olika medlemsstater. Det gäller således att finna den ort där anknytningen mellan avtalet och den behöriga domstolen är närmast och i synnerhet den ort där tjänsten enligt avtalet huvudsakligen skall utföras. Till skillnad från leverans av varor på olika orter, som utgör åtskilda och kvantifierbara transaktioner när det gäller att bestämma den huvudsakliga leveransorten, är lufttransporter till sin art tjänster som utgörs på ett odelbart och enhetligt sätt från avreseorten till ankomstorten, vilket gör det omöjligt att utifrån ekonomiska kriterier utskilja en viss del av prestationen som skulle vara huvudprestationen och som utförs i en specifik ort. Under dessa omständigheter får käranden enligt EG-domstolen efter eget val väcka talan med stöd av artikel 5(1)(b) i antingen avreseorten eller ankomstorten. Han kan dessutom enligt artikel 2(1) i stället vända sig till domstolen i svarandens hemvistort. — EG-domstolens domslut begränsar sig till sådana transporter ”som utförs enligt ett avtal som ingåtts med ett enda lufttrafikföretag som är den faktiska transportören”, men det finns ingen anledning varför domen inte borde vara vägledande även i de icke sällsynta fall där flygpassageraren ingått transportavtalet med någon annan än det flygbolag som faktiskt utför själva transporten, låt vara att artikel 5(1) normalt endast torde gälla i förhållande till den avtalsslutande transportören.
    Viktiga bidrag till förståelsen av Bryssel I-förordningens artikel 5(1) lämnades i EU-domstolens dom den 25 februari 2010 i saken Car Trim v. KeySafety (mål C-381/08). Ett tyskt företag levererade till ett italienskt företag vissa tekniska komponenter, vilka av det tyska företaget tillverkades i enlighet med den italienska beställarens specifikationer rörande inköp, bearbetning och leverans. Det tyska företaget väckte vid tysk domstol talan mot det italienska företaget och yrkade skadestånd för kontraktsbrott. I samband därmed aktualiserades två spörsmål avseende tolkningen av artikel 5(1). Den första frågan avsåg gränsdragningen mellan avtal om försäljning av varor och avtal om utförande av tjänster, eftersom artikel 5(1)(b) för dessa två avtalstyper innehåller olika regler om var den domsrättsgrundande uppfyllelseorten skall anses befinna sig. EU-domstolen noterade att själva artikeln inte innehåller några definitioner av de två avtalskategorierna. Domstolen hänvisade dock till att en sådan avgränsning förekommer i vissa andra

EU-rättsliga och internationella dokument, bl.a. i artikel 1(4) i EGdirektivet 1999/44 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier och i artikel 3(1) i 1980 års FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG). Dessa avgränsningar tyder enligt EU-domstolen på att kvalificeringen av ett avtal som köpeavtal inte påverkas av att den vara som skall levereras först måste tillverkas eller framställas. Domstolen hänvisade också till att den tidigare dragit samma slutsats vid tolkningen av bestämmelserna om offentlig upphandling. Att det inte var köparen som tillhandahållit allt eller större delen av det material som varan tillverkas av var enligt domstolen ett starkt argument för att avtalet skulle kvalificeras som försäljning av varor. Slutligen kan enligt domstolen leverantörens ansvar vara en faktor som bör beaktas vid kvalificeringen. Om säljaren svarar för varan kan det vara avgörande för att avtalet skall kvalificeras som ett avtal om försäljning av varor. Om säljaren däremot endast svarar för att köparens anvisningar utförs på ett riktigt sätt, talar det enligt domstolen för att avtalet skall kvalificeras som ett avtal om utförande av tjänster. Domstolens slutsats beträffande den första frågan blev således att ett avtal om leverans av varor som skall tillverkas eller framställas skall kvalificeras som försäljning av varor i den mening som avses i artikel 5(1)(b), även när köparen har uppställt vissa villkor beträffande inköp, bearbetning och leverans av varorna, förutsatt att köparen inte har tillhandahållit materialet och att leverantören ansvarar för varans kvalitet och dess överensstämmelse med avtalet. Den andra fråga som domstolens ställdes inför avsåg bestämmande, vid distansförsäljning av varor, av den relevanta uppfyllelseorten, dvs. av den ort ”dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats”. Domstolen konstaterade till att börja med att parterna är fria att bestämma leveransorten. Har de inte gjort detta, så är det enligt domstolen (som här hänvisade till vissa kommissionsuttalanden i bestämmelsens förarbeten) uteslutet att bestämma leveransorten i enlighet med den materiella lag som forummedlemsstatens internationellt privaträttsliga regler hänvisar till (vilket görs när uppfyllelseorten skall bestämmas vid tolkningen av artikel 5(1)(a)). Enligt domstolen är anknytningsmomenten i artikel 5(1)(b) autonoma. I brist på parternas eget val skall man som leveransort anse orten för det fysiska överlämnandet av varorna, genom vilket köparen har eller skulle ha fått faktisk rådighet över varorna på den slutliga bestämmelseorten för försäljningstransaktionen. — EU-domstolens svar på den första frågan är förnuftigt. Det är intressant att domstolen sökte och fann vägledning också i icke-EU-rättsliga dokument såsom CISG. Man torde kunna utgå ifrån att den av domstolen utvecklade autonoma EU-rättsliga avgränsningen mellan försäljning av varor och utförande av tjänster även blir avgörande för tolkningen av bl.a. artikel 4(1) i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som skiljer mellan ”avtal om köp av varor” och ”tjäns-

teavtal”. Domstolens svar på den andra frågan är betydligt mer kontroversiellt. Svaret torde betyda att man vid transportköp betraktar destinationsorten som uppfyllelseort även när den på köpet tillämpliga lagen stadgar att säljaren gjort vad på honom ankommer och att hans ansvar för skador och dröjsmål upphört redan när varan överlämnats till en självständig transportör. Ett problem är dock att artikel 5(1)(b) avser inte bara den ort där varorna faktiskt har levererats utan även den ort där de ”skulle ha levererats”. Har t.ex. den fysiska leveransen uteblivit, hur bör man, utan att vända sig till någon rättsordnings dispositiva regler, hantera de fall där avtalsparterna underlåtit att reglera var det fysiska överlämnandet av varorna skulle ha ägt rum, var köparen skulle ha fått faktisk rådighet över varorna och var ”den slutliga bestämmelseorten för försäljningstransaktionen” befunnit sig? Skulle man kanske ändå bli tvungen att tjuvtitta på någon rättsordnings dispositiva bestämmelser? En antydan till svar på den sistnämnda frågan finns i den ett par veckor senare (den 11 mars 2010) meddelade domen i saken Wood
Floor v. Silva Trade (mål C-19/09), som handlade om samma artikels anknytningsmoment ”där…tjänsterna har eller skulle ha utförts”. Efter Car Trim-domen kunde man vara ganska säker på att även detta anknytningsmoment skulle få en autonom definition, men hur denna skulle se ut återstod att se. I Wood Floor väckte en i Österrike hemmahörande handelsagent inför österrikisk domstol talan mot sin i Luxemburg hemmahörande huvudman med krav på ersättning vid hävning av ett handelsagenturavtal som käranden fullgjort i flera medlemsstater. Efter att föga överraskande ha slagit fast att artikel 5(1)(b) är tillämplig även när tjänster utförs i flera medlemsstater ställdes EU-domstolen inför frågan hur man i sådana fall skall fastställa uppfyllelseorten för handelsagentens avtalsförpliktelser. Enligt domstolen måste som uppfyllelseort anses den ort där handelsagenten utför huvuddelen av sina tjänster för huvudmannens räkning i form av bl.a. förberedelse, förhandling och slutförande av affärsuppgörelser. Denna ort skall i möjligaste mån fastställas med ledning av bestämmelserna i själva avtalet. Ger avtalet ingen ledning men handelsagenten redan faktiskt utfört tjänsterna, skall man i andra hand beakta den ort där detta faktiskt har skett, förutsatt att utförandet på denna ort inte stred mot avtalet. För detta ändamål kan man beakta olika faktiska omständigheter, i synnerhet den tid som agenten lagt ner på dessa orter och omfattningen av den verksamhet som där bedrivits. Visar det sig omöjligt att fastställa fullgörelseort på grundval av själva avtalet och dess faktiska utförande, måste denna ort med iakttagande av krav på förutsebarhet och närhet bestämmas som varande den ort där handelsagenten har sitt hemvist, eftersom hemvistet är förutsebart och handelsagenten med all sannolikhet kommer att utföra en inte obetydlig del av sina tjänster där. — Domen bekräftar att uppfyllelseorten även vid tjänster skall fastställas autonomt utan att

söka vägledning i nationella rättsregler och därmed sammanhängande internationellt privaträttsliga överväganden. Att man i första hand skall titta på avtalets eventuella föreskrifter om uppfyllelseort, och i brist på sådana föreskrifter beakta var tjänsterna faktiskt har fullgjort, torde inte vara kontroversiellt. Valet av tjänsteleverantörens hemvist som sista utväg är nog inte lika självklart. Att parterna har underlåtit att i avtalet specificera uppfyllelseorten kan ju bero på att de förlitat sig på den för dem kända tillämpliga lagens dispositiva bestämmelser och det kan synas märkligt att uppfyllelseorten vid tilllämpning av artikel 5(1)(b) skall variera beroende på den metod genom vilken parterna bestämt den. Hur EU-domstolens resonemang skall överföras till avtal om köp av varor återstår att se, men det är inte omöjligt att man där skall anse säljarens eller köparens hemvist utgöra uppfyllelseort i de fall där varken avtalet eller redan utförd leverans ger någon ledning. Det är också intressant att notera att EUdomstolen inte nämner möjligheten att vid flera uppfyllelseorter med samma rang i olika medlemsstater anse domstolen på varje uppfyllelseort vara behörig enligt artikel 5(1) såvitt gäller den del av avtalet som uppfylls inom respektive domstolsland. Det är inte klart huruvida domstolen därmed har övergivit, i fråga om utförande av tjänster, sin inställning uttryckt 1999 i målet Leathertex v. Bodetex (mål C420/97).
    I sin den 16 juli 2009 meddelade dom i saken Zuid-Chemie v.
Philippo’s (mål C-189/08) fick EG-domstolen uttala sig om tolkningen av Bryssel I-förordningens artikel 5(3), som stadgar att talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den, som har hemvist i en medlemsstat, kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i ”den ort där skadan inträffade” eller kan inträffa. Enligt EG-domstolens fasta rättspraxis från Brysselkonventionens tid åsyftas därmed enligt kärandens val såväl den ort där skadan uppkom som den ort där den händelse som orsakat skadan inträffade. Det aktuella målet handlade om utomobligatoriskt produktansvar. Ett nederländskt företag väckte inför nederländsk domstol skadeståndstalan mot ett belgiskt företag som tillverkat vissa ingredienser vilka ingick i det nederländska företagets egna produkter och förstörde dessa. Det var inte omtvistat att den skadevållande händelsen ägt rum i ingrediensernas tillverkningsort i Belgien. EG-domstolen ställdes dock inför frågan om var skadan hade uppkommit: var det i den ort där tillverkaren levererat den skadebringande produkten (denna ort låg hos tillverkaren i Belgien eftersom den aktuella produkten hade levererats till en köpare ”fritt fabrik”) eller där skadan konkret visat sig (dvs. hos användaren/käranden i Nederländerna)? EG-domstolen fastnade för den sistnämnda tolkningen och menade att det som var avgörande var den ort där skadan inträffade vid normal användning av produkten för det syfte som denna var avsedd för. — Den hänskjutande nederländska domstolen frågade också om lokalisering enligt artikel 5(3) av

rena förmögenhetsskador uppkomna utan samband med fysiska skador på personer eller egendom. Med hänsyn till att den aktuella kärandens ursprungliga skada var en fysisk skada på egendom konstaterade EG-domstolen att denna fråga var hypotetisk och inte behövde besvaras. Med ursprunglig skada synes domstolen härvidlag mena den direkta och omedelbara skadan. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 272–273.
    I NJA 2009 s. 519 kom HD fram till att en talan om återbetalning av medel, vilka av misstag förts över till annan än den avsedda mottagaren, inte var en sådan talan om utomobligatoriskt skadestånd som åsyftades av artikel 5(3) i 1988 års Luganokonvention. HD noterade att bestämmelsen skall tolkas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis rörande artikel 5(3) i 1968 års Brysselkonvention i samma ämne och att EG-domstolen i sin Kalfelis-dom (mål 189/87) ansåg uttrycket ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5(1). HD tolkade icke desto mindre Kalfelis-domen så att det för tillämpning av artikel 5(3) inte är tillräckligt att tvisten faller utanför artikel 5(1). Enligt HD ter det sig bl.a. mindre naturligt att på en talan av det aktuella slaget (återkrävande av obehörig vinst) tillämpa en domsrättsregel som knyter an till ”den ort där skadan inträffade”. — Tolkningen i detta fall av artikel 5(3), och i synnerhet av EG-domstolens inte helt solklara formuleringar i den ovannämnda Kalfelis-domen, skulle förtjäna större utrymme än vad den kan ges i denna rättsfallsöversikt. Artikel 5(3) i 1988 års Luganokonvention är visserligen en kopia av artikel 5(3) i 1968 års Brysselkonvention, men Luganokonventionens tolkning, i motsats till Brysselkonventionens, kan inte underställas EGdomstolens prövning. Detta var just i detta fall beklagligt, eftersom den aktuella tolkningsfrågan aldrig prövats av EG-domstolen, samtidigt som det finns anledning att misstänka att EG-domstolen måhända skulle ha kommit till en annan slutsats än HD (jfr Tacconi v. HWS, mål C-334/00). Frågan behåller sin aktualitet eftersom såväl artikel 5(3) i EG:s Bryssel I-förordning som artikel 5(3) i 2007 års nya Luganokonvention i här relevanta avseenden motsvarar artikel 5(3) i 1988 års Luganokonvention. Göta hovrätts av HD fastställda beslut i målet publicerades av någon anledning också i RH 2009:87, trots att det meddelats redan i april 2008.
    Förhållandet mellan Bryssel I-förordningens artiklar 5(1) och 5(3) blev föremål för prövning också i hovrättsavgörandet RH 2010:23, där ett svenskt bolag (kärandebolaget) väckte negativ fastställelsetalan mot två i annat EU-land hemmahörande bolag (svarandebolagen), för att få fastställt att det inte var ersättningsskyldigt för sitt dotterbolags betalningsförpliktelser enligt ett mellan dotterbolaget och svarandebolagen ingånget tidsbefraktningsavtal varigenom ett fartyg av svarandebolagen hyrts ut till dotterbolaget. Enligt svarandebolagen

var kärandebolaget ansvarigt för sitt dotterbolags förpliktelser dels därför att kärandebolaget genom konkludent handlande (t.ex. genom att sköta viss korrespondens med anledning av avtalet) inträtt som part i avtalet och dels därför att dotterbolaget, som var ett inaktivt bolag utan nämnvärt eget kapital, av kärandebolaget använts som bulvan på ett sätt som medförde moderbolagets ansvar enligt principerna om ansvarsgenombrott. Enligt svarandebolagen saknade domstolen behörighet att pröva kärandebolagets talan med hänsyn till Bryssel I-förordningens regler. Enligt hovrätten var artikel 5(1) inte tillämplig på tvisten om ansvarsgenombrott (som ju inte avsåg ett avtal i förordningens mening), men omfattade frågan om kärandebolagets påstådda inträde som avtalspart. Det var därför nödvändigt att finna en enligt artikel 5(1) relevant uppfyllelseort. Tillhandahållande av ett fartyg med besättning fick enligt hovrätten närmast anses som utförande av en tjänst och enligt artikel 5(1)(b) var det domstolen i orten för tjänstens utförande som var behörig. Hovrätten nämnde visserligen att EG-domstolen i bl.a. den ovannämnda Rehder-saken (mål C204/08) hade tillämpat artikel 5(1)(b) även när uppfyllelseorten var belägen i olika länder, men det nu aktuella fartyget hade angjort ett så stort antal hamnar i olika länder att en tillämpning av artikel 5(1)(b) i detta fall skulle innebära så många möjliga fora att de avtalsslutande parterna inte skulle ha en rimlig möjlighet att förutse var deras tvist skulle tas upp till prövning. Inte heller var det enligt hovrätten möjligt att identifiera en nära koppling mellan tvisten och en domstol enligt artikel 5(1)(b). Hovrätten tillämpade därför artikel 5(1)(a), varvid den ansåg det sakna betydelse att tvisten rörde en negativ fastställelsetalan. Eftersom det omtvistade kontraktsbrottet avsåg bristande betalning fick uppfyllelseorten anses vara den ort där betalningen skulle ha ägt rum. Hovrätten övergick sedan till att diskutera tillämpning av artikel 5(3) på frågan om ansvarsgenombrott. Trots att man som sagt inte ansett att denna fråga omfattades av artikel 5(1) och trots EG-domstolens uttalanden i Kalfelis-målet (se därom ovan i samband med NJA 2009 s. 519) kom hovrätten fram till att artikel 5(3) inte heller var tillämplig eftersom talan på sådant sätt hänförde sig till avtal att den inte kunde inordnas under begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden. Då behörigheten således inte kunde grundas vare sig på artikel 5(1) eller artikel 5(3) fastställde hovrätten tingsrättens avvisningsbeslut. — Att tvisten om ansvarsgenombrott ansågs så att säga falla mellan två stolar eftersom den varken omfattades av artikel 5(1) eller av artikel 5(3) var inte särskilt förvånande med hänsyn till att HD kort dessförinnan i det ovan kommenterade avgörandet NJA 2009 s. 519 fastslagit att EG-domstolens Kalfelis-dom inte skall tolkas så att det för tillämpning av artikel 5(3) är tillräckligt att det omtvistade ansvaret faller utanför artikel 5(1). Det är beklagligt att denna fråga inte heller denna gång kunde underställas EG-domstolens prövning (enligt det före Lissabonfördraget

gällande EG-fördragets artikel 68(1) var en tingsrätt eller hovrätt inte behörig att be EG-domstolen om tolkningsbesked rörande Bryssel Iförordningen). Å andra sidan är det välkommet att hovrätten slog fast att artikel 5(1) även kan åberopas av en kärande som önskar att få fastställt att något avtal inte existerar, detta trots att han då stöder sig på ett avtalsförhållande vars existens han själv bestrider. Meningarna på denna punkt är delade (se därom Lennart Pålsson, Bryssel Iförordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, Stockholm 2008, s. 113–114 med vidare hänvisningar), men sakliga skäl talar för hovrättens uppfattning, eftersom käranden kan ha ett legitimt intresse att få klarhet om läget när han hotas av på det omtvistade avtalet grundade krav.
    I sin dom den 17 september 2009 i saken Vorarlberger Gebietskrankenkasse v. WGV (mål C-347/08) fick EG-domstolen tolka Bryssel Iförordningens artikel 11(2), enligt vilken de speciella domsrättsreglerna om försäkringstvister i artiklarna 9 och 10 också gäller när den skadelidande på grund av ansvarsförsäkring väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, förutsatt att sådan direkt talan är tillåten. Hänvisningen i artikel 11(2) omfattar bl.a. artikel 9(1)(b), som stadgar att talan mot en försäkringsgivare med hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat vid domstolen i den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare. Det aktuella målet handlade om ersättning som ett österrikiskt socialförsäkringsorgan betalat till en person som skadats vid en i Tyskland inträffad trafikolycka. Socialförsäkringsorganet väckte vid österrikisk domstol regresstalan mot den ansvariges tyska försäkringsbolag, men bolaget invände att socialförsäkringsorganet inte kunde stödja sig på artikel 9(1)(b) eftersom tvisten stod mellan två jämbördiga parter. EG-domstolen påpekade att syftet med förordningens regler om behörighet vid försäkringstvister är att skydda den svagare parten och att detta skydd inte kan utsträckas till att omfatta personer som inte behöver det. Ett socialförsäkringsorgan, som enligt lag har förvärvat den direkt skadades rättigheter, kan följaktligen inte göra gällande dessa bestämmelser, medan bl.a. den skadades arvingar, vilka själva kan anses utgöra en svagare part, bör kunna dra fördel av bestämmelserna. — Avgörandet överensstämmer med EG-domstolens inställning rörande andra liknande domsrättsregler avsedda att skydda den svagare parten, såsom de särskilda domsrättsreglerna om konsumenttvister (se Shearson Lehmann Hutton v. TVB, mål C89/91) och tvister om underhåll (se Freistaat Bayern v. Blijdenstein, mål C-433/01).
    EG-domstolens avgörande den 14 maj 2009 i saken Ilsinger v.
Dreschers (mål C-180/06) handlar om de speciella domsrättsreglerna för konsumenttvister i Bryssel I-förordningens artikel 15. Den i målet aktuella konsumenten, med hemvist i Österrike, erhöll från ett tyskt postorderföretag ett brev som gav henne intrycket att hon hade vun-

nit en större summa pengar. I enlighet med anvisningarna i brevet skickade hon dagen därpå till företaget en begäran om utbetalning, men några pengar fick hon inte. Hon stämde därför det tyska företaget inför österrikisk domstol, vars domsrätt var beroende av tillämpligheten av Bryssel I-förordningens artikel 15(1)(c). Denna bestämmelse förutsätter bl.a. att talan avser avtal som ”har ingåtts” och EGdomstolen ställdes med anledning därav inför frågan om huruvida en talan, genom vilken en konsument försöker få ett företag att betala ut en utlovad vinst som inte är beroende av att konsumenten beställer varor som saluförs av företaget, avser ett ingånget avtal i bestämmelsens mening. EG-domstolen hänvisade till sin praxis i fråga om en liknande bestämmelse i artikel 13 i 1968 års Brysselkonvention, enligt vilken ett avtal ansågs föreligga när konsumenten har förletts att tro att en vinst skulle utbetalas till honom om han beställde varor till ett bestämt värde och han gjort en sådan beställning (Gabriel, mål C96/00), däremot inte när utbetalningen av den förespeglade vinsten inte var beroende av att konsumenten beställde varor från företaget och konsumenten inte heller gjort någon beställning (Engler v. Janus, mål C-27/02). Trots vissa skillnader mellan konventionens och förordningens ordalydelse bör denna rättspraxis enligt domstolen följas också i fråga om förordningens artikel 15, som visserligen inte längre kräver att parterna har gjort ömsesidiga åtaganden men likväl kräver att parterna har ingått ett avtal. Ensidiga åtaganden utan krav på motprestation kan visserligen tänkas falla inom ramen för förordningens artikel 15, men företaget skall i så fall tydligt ha gett uttryck för en vilja att vara rättsligt bundet av ett sådant åtagande. Huruvida detta krav är uppfyllt ankommer det på den nationella domstolen att bedöma. Är kravet inte uppfyllt omfattas konsumentens talan av artikel 15 endast om konsumenten faktiskt har gjort en beställning hos företaget. — Genom att förutsätta ett ingånget avtal skiljer sig artikel 15 från artikel 5(1). Huruvida företaget har rättsligt förbundit sig att utan motprestation utbetala vinsten skall avgöras av den nationella domstolen, varvid den synes böra tillämpa det aktuella avtalets avtalsstatut, bestämt i enlighet med Rom I-förordningens kollisionsregler. Det är inte helt klart huruvida EG-domstolens krav på att företaget ”tydligt” har gett uttryck för en vilja att vara rättsligt bundet påverkar tillämpningen av den svenska s.k. påståendedoktrinen, enligt vilken existensen av det rättsliga åtagandet, såsom ett s.k. dubbelrelevant rättsfaktum, skall godtas vid domsrättsprövningen, förutsatt att kärandens påstående därom inte är uppenbart grundlöst (se t.ex. NJA 2005 s. 586 och SvJT 2006 s. 630–631).
    I den med stor spänning emotsedda domen i de förenade målen Pammer v. Reederei Karl Schlüter (mål C-585/08) och Hotel Alpenhof v. Heller (mål C-144/09) tog EU-domstolen den 7 december 2010 äntligen för första gången ställning till den internationellt privat- och processrättsliga betydelsen av att en Internetwebbplats är tillgänglig (dvs. kan

ses) från ett visst land. Denna fråga har fascinerat och plågat ämnesexperterna alltsedan Internets tillkomst och det känns därför naturligt att den avgjordes av domstolens stora avdelning (Grand Chamber). Frågeställningen aktualiserades i samband med Bryssel Iförordningens artiklar 15 och 16 om behörighet vid konsumenttvister. I Pammer-målet var det en i Österrike hemmahörande kärande som på grund av sin ställning som konsument enligt artikel 16(1) ansåg sig ha rätt att i sitt eget land väcka talan mot en i Tyskland hemmahörande svarande avseende återbetalning av priset för en paketresa. I Alpenhof-målet var det tvärtom ett österrikiskt hotellföretag som med anledning av en obetald hotellräkning till österrikisk domstol stämde en i Tyskland bosatt svarande, som invände att han såsom konsument enligt artikel 16(2) endast kunde stämmas i sitt eget land. I båda målen var de åberopade bestämmelsernas tillämplighet avhängig av artikel 15(1)(c), som i dessa fall förutsatte bl.a. att företaget på något sätt ”riktar” sin verksamhet till den medlemsstat (eller bl.a. den medlemsstat) där konsumenten har hemvist. Till saken hör att konsumenten i båda fallen fått kännedom om företaget genom att besöka dess — eller dess agents — webbplats. Den till EU-domstolen ställda frågan var därför i grunden densamma i båda målen: är det tillräckligt att en näringsidkare har en webbplats som är tillgänglig från en konsuments hemvistland för att verksamheten skall anses riktad till detta land i den mening som avses i artikel 15(1)(c)? I förordningens text definieras inte vad som menas med att verksamheten ”riktar” sig till ett visst land, men regelns tolkning i Internetsammanhang uppmärksammades redan kort efter regelns tillkomst i ett — inte bindande — gemensamt uttalande från Rådet och Kommissionen, där det angavs att ”det inte räcker med att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 skall kunna tillämpas, men en omständighet att beakta är om denna webbplats ger möjlighet att ingå distansavtal och om ett sådant distansavtal också faktiskt har ingåtts på ett eller annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används på en webbplats ingen relevant faktor” (uttalandet citeras bl.a. i domens punkt 11 och i premiss 24 i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser). EU-domstolen slog fast att formuleringen ”riktar sådan verksamhet till” i artikel 15(1)(c) skall tolkas självständigt men också att det av texten inte framgår om den syftar på näringsidkarens avsikt att vända sig till viss medlemsstat eller om den helt enkelt åsyftar verksamhet som oavsett näringsidkarens avsikter de facto är vänd till medlemsstaten. Domstolen stannade för den förstnämnda tolkningen. I motsats till traditionella former av annonsering är marknadsföring via Internet i princip tillgänglig i alla länder oavsett näringsidkarens intentioner, vilket enligt domstolen gör att det för tillämpning av artikel 15(1)(c) inte räcker med dylik tillgänglighet. Det måste således prövas huruvida det före avtalsslutandet fanns omständigheter som visade att näringsidkaren avsåg att handla med konsumenter i den aktuella

konsumentens hemvistland, ”i den bemärkelsen att näringsidkaren var beredd att ingå avtal med dessa konsumenter” (domens punkt 76). Enligt domstolen skall man härvid beakta alla tydliga uttryck för näringsidkarens vilja i detta avseende. Huruvida webbplatsen är passiv eller interaktiv (dvs. gör det möjligt att kontakta näringsidkaren elektroniskt eller t.o.m. ingå avtal via Internet) är enligt domstolen inte avgörande. Att näringsidkaren på sin webbplats anger sin epostadress, geografisk adress eller telefonnummer utan landsnummer är inte heller sådana omständigheter som tyder på att han riktar sig till konsumenter i andra länder, eftersom dylika upplysningar är nödvändiga och delvis också obligatoriska enligt direktivet nr 2000/31 om elektronisk handel även när näringsidkaren enbart riktar sig till konsumenterna i den egna medlemsstaten. Domstolen nämner å andra sidan en rad omständigheter vilka, eventuellt i kombination med varandra, kan vara relevanta, samtidigt som den understryker att det inte rör sig om en uttömmande förteckning. Som ett tydligt uttryck för näringsidkarens intentioner nämns att denne vid namn nämner en eller flera medlemsstater där han erbjuder sina varor och tjänster eller att han bekostar en sökoptimeringstjänst för sökmotorer som gör det lättare för konsumenter i vissa medlemsstater att finna hans webbplats. Bland andra relevanta omständigheter nämns verksamhetens internationella art (såsom i turistbranschen), angivande av telefonnummer med landsnummer, användning av annan toppdomän än den som hänvisar till näringsidkarens eget land, vägbeskrivningar från annan medlemsstat och presentationer av omdömen från kunder bosatta i annan medlemsstat. Såvitt gäller språk och valuta ansluter sig domstolen till Rådets och Kommissionens uttalande att dessa inte är relevanta, dock endast så länge det rör sig om språk och valuta som används i näringsidkarens land. Om webbplatsen däremot ger konsumenterna möjlighet att använda andra språk eller valutor kan det utgöra ett indicium för att verksamheten är riktad till andra medlemsstater. EU-domstolen uttalar sig dock inte om huruvida tillräckliga indicier föreligger i de två aktuella målen, utan hänvisar i detta avseende till prövning inför den nationella domstolen. — EU-domstolen använder sig av ett slags individualiserande metod grundad på olika tänkbara kombinationer av de mycket varierande omständigheterna i det enskilda fallet. Detta bidrar visserligen inte till förutsebarheten, men är förmodligen den enda förnuftiga lösningen. Att anse den ”nakna” tillgängligheten av näringsidkarens webbplats utgöra en tillräcklig domsrättsgrund vore uppenbarligen orimligt. Domstolen bekräftar också att det som skall beaktas är omständigheterna före avtalsslutet snarare än vid tiden för talans väckande. Vissa av de av domstolen som relevanta omnämnda omständigheterna kan dock vara problematiska. Att näringsidkaren på webbplatsen anger att hans erbjudanden endast riktar sig till konsumenter i vissa medlemsstater kan tänkas utgöra en sådan säljvägran som splittrar den inre mark-

naden på ett med konkurrensreglerna oförenligt sätt. Det ligger också nära till hands att betrakta dylik säljvägran som en indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Dessa aspekter torde dock tarva en sådan närmare analys som inte ryms inom denna rättsfallsöversikt. Man kan också ifrågasätta att domstolen i domens punkt 76 anser näringsidkarens avsikt att handla med konsumenter i andra medlemsstater föreligga så snart denne är beredd att ingå avtal med dessa. Jag tänker i detta sammanhang bl.a. på i annat medlemsland bosatta enstaka strökunder, vilka på grund av den fria rörligheten av personer torde bli vanligare i framtiden. Man kan exempelvis föreställa sig att en konsument, som i likhet med författaren till dessa rader är bosatt i Sverige men slovakisktalande, inför en förestående resa till Slovakien hemifrån kollar programmet på en slovakisk teaters hemsida, vilken egentligen endast är avsedd för slovakiska dramaälskare, och sedan via e-post beställer ett antal teaterbiljetter. Teatern är förmodligen beredd att sälja biljetter till konsumenter helt utan hänsyn till dessas hemvist, men det förefaller långsökt att hävda att man därför skall anses rikta sin verksamhet till hela EU. En intressant fråga, som dock inte var aktuell i de två målen, är hur man skall behandla de fall där näringsidkaren visserligen riktat sin Internetmarknadsföring till konsumentens hemvistland, men den aktuella konsumenten uppenbarligen inte har tagit del därav, exempelvis när han är mycket gammal, blind, äger ingen dator och aldrig lärt sig att handha en sådan. Det bör tilläggas att EU-domstolens resonemang måste anses vägledande även för tolkningen av konsumentregeln i artikel 6(1)(b) i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som också förutsätter att näringsidkaren på något sätt ”riktar” sin verksamhet till konsumentens land (om överensstämmelsen på denna punkt mellan de två förordningarna se särskilt Rom Iförordningens premiss 24). Det är mindre säkert om EU-domstolen kommer att resonera på liknande sätt också när den prövar betydelsen av Internetwebbplatsens tillgänglighet i samband med forum delicti i Bryssel I-förordningens artikel 5(3) (”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”), jfr de ännu inte avgjorda målen eDate Advertising v. X (mål C-509/09), Martinez v. MGN (mål C-161/10) och Wintersteiger v. Products 4U (mål C-523/10), samt i svensk rättspraxis RH 2008:4 (sistnämnda avgörande kommenteras i SvJT 2010 s. 62–63). Se också kommentaren av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2011 s. 332–334.
    I det nyssnämnda målet Pammer v. Reederei Karl Schlüter (mål C 585/08) fick EU-domstolen pröva också en annan fråga, nämligen huruvida Bryssel I-förordningens konsumentregler överhuvudtaget var tillämpliga på en långresa med lastfartyg, eftersom artikel 15(3) undantar transportavtal ”utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat”. Enligt domstolen åsyftar den citerade formuleringen, i likhet med dess

motsvarighet i artikel 6(4)(b) i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, paketresor i den mening som avses i artikel 2(1) i direktivet nr 90/314 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang. I den sistnämnda bestämmelsen definieras resepaket som en i förväg ordnad kombination som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris, om tjänsten dels varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning, dels omfattar minst två av de tre komponenterna transport, inkvartering och andra väsentliga turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering. Den i målet aktuella resan med lastfartyg från Trieste till Östasien uppfyllde enligt domstolen dessa villkor och utgjorde därför ett sådant resepaket som omfattades av Bryssel I-förordningens konsumentbestämmelser. — Att undantaget från undantaget i Bryssel Iförordningens artikel 15(3) avser paketresor som de definieras i direktiv nr 90/314 är i sig konsekvent och rimligt. Tolkningen av denna definition är visserligen av civilrättsligt snarare än internationellt privat- och processrättsligt intresse, men man kan icke desto mindre fråga sig om det inte vore naturligt att ta större hänsyn till resans syfte. I det aktuella fallet synes själva reseupplevelsen varit det centrala, med transporten och inkvarteringen som likvärdiga komponenter, vilket gör domstolens slutsats förnuftig. Hade det däremot rört sig om en konsument som flyttar till Östasien och tar lastbåten för att befordras tillsammans med sina möbler, så hade inkvarteringen (liksom måltiderna osv.) inte utgjort annat än ett nödvändigt bihang till själva befordran och resans kvalificering som resepaket hade framstått som mindre naturlig.
    EU-domstolens dom den 20 maj 2010 i saken CPP v. Bilas (mål C
111/09) är i första hand av betydelse för tolkningen av Bryssel Iförordningens artikel 24. Enligt denna artikel blir en eljest obehörig domstol behörig om svaranden går i svaromål i sak (s.k. tyst prorogation), förutsatt att ingen annan domstol har exklusiv behörighet enligt förordningens artikel 22. Bestämmelsen aktualiserades av att ett tjeckiskt försäkringsbolag inför tjeckisk domstol väckte betalningstalan mot en i Slovakien hemmavarande försäkringstagare rörande obetald försäkringspremie, detta trots att talan i enlighet med specialregeln om försäkringstvister i artikel 12(1) borde ha väckts i Slovakien. Svaranden bestred bolagets fordran i sak men gjorde ingen jurisdiktionsinvändning. Att den tjeckiska domstolen likväl blev tveksam om sin behörighet och bad EG-domstolen om förhandsbesked synes ha berott på att specialreglerna om försäkringstvister är tvingande till den svagare partens (försäkringstagarens) fördel och att en dom meddelad i en dylik tvist enligt artikel 35(1) inte skall erkännas i de övriga medlemsstaterna om den meddelats i strid med dessa specialregler. EU-domstolen påpekade att artikel 24 från sitt tillämpningsområde endast undantar exklusiv behörighet enligt artikel 22 (avseende t.ex. talan om sakrätt i eller nyttjanderätt till fast egendom) och

att detta undantag måste tolkas restriktivt. Domstolen fann inga skäl varför parterna skulle vara förhindrade att frivilligt hänskjuta en uppkommen försäkringstvist till en annan domstol än den som följde av specialreglerna om försäkringstvister. Svarandens avgivande av svaromål fick enligt domstolen anses utgöra ett tyst avtal om domstols behörighet. Någon skyldighet att pröva huruvida svaromålet i sak avgivits med full kännedom om dess domsrättsgrundande konsekvenser kan enligt EU-domstolen i brist på uttrycklig regel därom inte åläggas den nationella domstolen. I och med att den nationella domstolen genom tyst prorogation blivit behörig kan andra medlemsstater inte vägra att erkänna domen med åberopande av artikel 35(1). — Avgörandet torde vara av betydelse också för andra s.k. weak-party disputes vilka regleras genom speciella domsrättsregler i förordningen, dvs. konsument- och anställningstvister.
    I AD 2009 nr 76 avgjorde Arbetsdomstolen en tvist där en norsk pilotförening krävde ett norskt bolag (SAS Norge AS) på skadestånd för såväl kollektivavtalsbrott som brott mot tvåveckorsfristen för förhandlingar enligt medbestämmandelagens 16 §. Trots att båda parterna således var norska och i Norge hemmahörande rättssubjekt innehöll den mellan parterna gällande förhandlingsordningen en klausul enligt vilken tvister om tolkning av och om brott mot kollektivavtal ”följer svensk jurisdiktion och avgörs slutligen av Arbetsdomstolen i Sverige” (se avsnitt 8 och 9 ovan). Svaranden gjorde ingen jurisdiktionsinvändning och domsrättsfrågan diskuterades inte i domen. — Enligt artikel 2 i den mellan Sverige och Norge då gällande ursprungliga Luganokonventionen från 1988 skulle talan i princip ha väckts i svarandens hemvistland (dvs. Norge), men denna huvudregel får man avvika ifrån bl.a. genom en enligt samma konventions artikel 17 gällande prorogation. Man kan visserligen diskutera huruvida den aktuella klausulens ordalydelse även omfattade tvister om brott mot medbestämmandelagens förhandlingsfrister, men detta var inte avgörande för den svenska domsrätten, eftersom svaranden utan protester gått in i svaromål inför Arbetsdomstolen och därmed gett denna domsrätt genom tyst prorogation enligt Luganokonventionens artikel 18. Skulle tvisten anses helt sakna internationell karaktär och avse ett rent internt norskt förhållande vore Luganokonventionen inte tillämplig och den svenska domsrätten skulle avgöras av nationella svenska domsrättsregler, vilka i princip också godtar såväl uttrycklig som tyst prorogation men måhända ändå kräver viss Sverigeanknytning (se rättegångsbalkens 10 kap. 16 och 18 §§ samt Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., Stockholm 2008, s. 128– 129 och 135).
    Ett uttryckligt prorogationsavtal blev föremål för Svea hovrätts avgörande i ND 2007 s. 38 (publicerat 2010). Den i målet aktuella rättsfrågan var huruvida en i ett konossement intagen prorogationsklausul var bindande för tredje man, vilken genom partssuccession övertagit

ena partens samtliga rättigheter enligt konossementet. Föga överraskande besvarades frågan jakande av domstolen.
    Den i RH 2010:90 aktuella frågan var huruvida ett partsbyte i ett prorogationsavtal enligt artikel 17 i 1988 års Luganokonvention (jfr artikel 23 i 2007 års Luganokonvention och Bryssel I-förordningen) kunde ske genom att den kvarvarande ursprungliga parten och den nya parten, utan att ingå ett nytt prorogationsavtal som uppfyller konventionsbestämmelsens formkrav, under avsevärd tid fortsatte att agera i enlighet med det ursprungliga avtalet ”formlöst i en anda av ömsesidigt förtroende”. Det var omtvistat huruvida den nya parten hade trätt in i det ursprungliga avtalet och hade rätt att åberopa den däri intagna prorogationsklausulen. Hovrätten besvarade denna fråga jakande, huvudsakligen med motiveringen att avtalet efter den nya partens inträde under avsevärd tid tillämpats av parterna. Den nya parten har därmed fullt ut övertagit den ursprungliga partens rättigheter och skyldigheter, så att formkraven i Luganokonventionens artikel 17 inte behövde uppfyllas på nytt. — Hovrättens slutsats synes praktisk och torde också överensstämma med EG-domstolens resonemang i Tilly Russ v. Nova (mål 71/83) och Iveco Fiat v. Van Hool (mål 313/85).
    Ett avgörande av endast indirekt betydelse för svenska domstolars domsrätt är EG-domstolens dom den 10 februari 2009 i saken Allianz v. West Tankers (mål C-185/07). Två försäkringsbolag riktade inför italiensk domstol regresskrav mot den som de ansåg vara ansvarig för en i Italien inträffad fartygskollision. Svaranden menade att den italienska domstolen på grund av ett skiljeavtal saknade behörighet, och han väckte talan vid engelsk domstol med yrkande om att försäkringsbolagen skulle meddelas ett förbud att inleda något annat förfarande än skiljeförfarande och åläggas att lägga ner processen i Italien. Försäkringsbolagen hävdade att en dylik med hot om kännbara sanktioner förenad s.k. anti-suit injunction skulle strida mot Bryssel Iförordningen trots att skiljeförfaranden i artikel 1(2)(d) uttryckligen är uteslutna ur förordningens tillämpningsområde. EG-domstolen konstaterade att det engelska förbudsförfarandet, trots att det inte omfattades av förordningen, kunde undergräva förordningens verkan eftersom det hade följder för den av förordningen omfattade italienska processen. Är den italienska domstolen behörig enligt förordningens artikel 5(3) så ankommer det uteslutande på den att prejudiciellt pröva även den på skiljeavtalet grundade jurisdiktionsinvändningen. I annat fall skulle svaranden kunna undgå ett förfarande redan genom att åberopa ett skiljeavtal. Med hänvisning till sin tidigare praxis (bl.a. Turner v. Grovit, mål C-159/02) underströk EGdomstolen att det inte är tillåtet för domstolar i en medlemsstat att kontrollera huruvida en domstol i en annan medlemsstat är behörig. En anti-suit injunction skulle dessutom strida mot det ömsesidiga förtroende som Bryssel I-förordningen bygger på. — Det är intressant att

notera att Bryssel I-förordningen enligt EG-domstolen kan olagliggöra även sådana förfaranden vilka i sig inte omfattas av förordningen. Svenska domstolar utfärdar inte några anti-suit injunctions, men avgörandet är av intresse eftersom det skyddar (potentiella) kärande i en svensk process mot att domstol i en annan medlemsstat meddelar ett förbud av denna typ. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 270–272 och av Gisela Knuts i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 2010 s. 451–458. NJA 2010 s. 734 rörde återvinningstalan väckt av ett svenskt bolags svenska konkursbo mot ett danskt bolag med anledning av ett avtalsförhållande mellan de två bolagen. Det danska bolaget bestred svensk domsrätt men konkursboet åberopade dels avtalets prorogationsklausul, enligt vilket parternas tvister skulle prövas av svensk domstol, dels förmögenhetsforum enligt rättegångsbalkens 10 kap. 3 §. Enligt HD är bolagens prorogationsklausul visserligen bindande för sådan talan som vilar på avtalsrättslig grund men inte för återvinningstalan, som konkursgäldenären inte kunde förfoga över genom prorogation. Enligt HD avser dylik talan ett på lag grundat anspråk, närmast av utomobligatorisk karaktär. Ett konkursbo är därför i fråga om återvinningstalan rörande konkursgäldenärens avtal varken bundet av eller kan stödja sig på ett prorogations- eller skiljeavtal som kan gälla för avtalsförhållandet. Å andra sidan ansåg HD svensk jurisdiktion föreligga på grund av rättegångsbalkens 10 kap. 3 §, trots att det danska bolagets svenska egendom bestod av dess konkursfordring som var beroende av utgången av återvinningstvisten. Eftersom konkursboets talan inte framstod som grundlös hindrade ett sådant beroende inte att fordringen var en tillgång som kunde grunda forum enligt regeln om förmögenhetsforum. — Det bör noteras att Bryssel I-förordningen på grund insolvensundantaget i artikel 1(2)(b) inte var tillämplig i detta fall. Att en utländsk återvinningssvarandes fordran i den aktuella svenska konkursen i princip räcker för återvinningsjurisdiktion enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 1998 s. 361. Om insolvensförordningens potentiella betydelse i detta mål se avsnitt 16 nedan.
    Begränsningar i den svenska domsrätten föranledda av svarandens folkrättsliga immunitet diskuterades i NJA 2009 s. 905, där en svensk hyresvärd med hänvisning till hyreskontraktet krävde den belgiska staten på vissa renoveringskostnader avseende en i Stockholm belägen lägenhet, vilken av den belgiska staten använts som beskickningslokal. Trots Belgiens immunitetsinvändning ansåg HD att svensk domstol skulle ta upp målet till prövning. HD påpekade att Sverige anslöt sig till den s.k. restriktiva immunitetsteorin, att riksdagen den 26 november 2009 bifallit regeringens förslag (prop. 2008/09:204) att Sverige skall ratificera 2004 års FN-konvention om immunitet för stater och deras egendom, att denna konvention i stora delar utgör en kodifiering av gällande sedvanerätt och uttrycker det synsätt som Sverige och

jämförbara länder är beredda att tillämpa och att konventionens artikel 13 anger att en stat inte får åberopa immunitet såvitt gäller fastställande av förpliktelse som följer av dess användning av fast egendom i forumstaten. Inte heller 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, innebär enligt HD en rätt för den sändande staten att åberopa immunitet mot den mottagande statens jurisdiktion i ett mål angående tolkningen av sändarstatens avtalsrättsliga förpliktelser. HD gick också in på den allmänna processrättsliga principen att en fullgörelsetalans prövning förutsätter att en bifallande dom blir verkställbar och konstaterade att en betalningsdom i allmänhet får betraktas som verkställbar även när den riktar sig mot en främmande stat, detta i motsats till en sådan fullgörelsedom som inte alls kan verkställas exekutivt, t.ex. avhysningen av en ambassad. — Någon djupare folkrättslig analys av avgörandet kan inte göras inom ramen för denna rättsfallsöversikt. Ur internationellt privat- och processrättslig synvinkel är det HD:s resonemang om verkställbarhet som är av intresse. På den punkten är det något förvånande att HD överhuvudtaget inte nämnde Bryssel I-förordningens artikel 22 om exklusiv svensk behörighet i tvister avseende nyttjanderätt till fast egendom i Sverige och samma förordnings bestämmelser om Belgiens skyldighet att erkänna och verkställa en svensk dom därom. Bryssel I-förordningens regler får visserligen ge vika för de folkrättsliga immunitetsreglerna, men hyresvärden i det aktuella fallet har enligt min mening goda utsikter att få EU-domstolen med på HD:s immunitetstolkning om och när den kommande svenska domen skall behöva verkställas i Belgien.

 

11. Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden
I saken Draka v. Omnipol (mål C-167/08), avgjord den 23 april 2009, fick EG-domstolen ta ställning till huruvida Bryssel I-förordningens artikel 43(1), som stadgar att båda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring, tillåter att samma rätt av nationell lag också tillerkänns en sådan fordringsägare som inte formellt uppträtt som part i verkställighetsförfarandet. EGdomstolen påpekade, med hänvisning till sin praxis rörande 1968 års Brysselkonvention (t.ex. Deutsche Genossenschaftsbank v. Brasserie du Pêcheur, mål C-148/84), att verkställighetsförfarandet enligt förordningen utgör ett självständigt och komplett system, fristående från nationella rättsordningar även när det gäller rättsmedel. Därmed utesluts talerätt, grundad på nationell rätt, för berörda tredje män. — Domen bekräftar att EG-domstolens står fast vid sin tidigare praxis på denna punkt trots att ordalydelsen i Bryssel I-förordningens artikel 43(1) skiljer sig från Brysselkonventionens motsvarande regler (artiklarna 36 och 40).

Omständigheterna i saken Apostolides v. Orams (mål C-420/07), som avgjordes den 28 april 2009, var mycket speciella. Det rörde sig om verkställighet i Storbritannien av cypriotiska domar, varigenom i Storbritannien hemmahörande personer ålades olika förpliktelser avseende en fastighet belägen i norra Cypern. Till saken hör att norra Cypern behärskas av Turkiska republiken Nordcypern, vilken endast erkänts av Turkiet. I samband med Cyperns inträde i EU har tillämpningen av EG-rätten därför genom ett särskilt protokoll uppskjutits tills vidare i de områden i Republiken Cypern där dennas regering inte utövar den faktiska kontrollen. De brittiska makarna Orams köpte en i norra Cypern belägen fastighet av en person som förvärvat den från de nordcypriotiska myndigheterna vilka i sin tur synes ha konfiskerat den efter att dess grekcypriotiska ägare (Apostolides) tvingats fly till öns södra del. Apostolides stämde Orams vid cypriotisk domstol med olika yrkanden rörande fastigheten. Dessa yrkanden bifölls genom tredskodom. Efter att högre cypriotiska domstolar avslog Orams ansökan om återvinning av tredskodomen ansökte Apostolides om domens verkställighet i Storbritannien i enlighet med Bryssel Iförordningens regler. På engelsk domstols begäran fick EG-domstolen i detta sammanhang besvara en rad frågor. EG-domstolen slog till att börja med fast att ovannämnda protokoll inte hindrar tillämpning av Bryssel I-förordningen på en dom som meddelats av en cypriotisk domstol även när domen avser en fastighet belägen i norra Cypern. Den aktuella tvisten omfattas enligt EG-domstolen av förordningen genom att höra till ”privaträttens område” enligt artikel 1(1). Förordningens artikel 35(1), som föreskriver att en dom inte skall erkännas om den strider mot regeln om exklusivt fastighetsforum i artikel 22(1), ger enligt EG-domstolen inte rätt att vägra att erkänna eller verkställa en dom avseende i domens ursprungsland belägen fastighet trots att fastigheten är belägen i ett område över vilket domens ursprungsland inte utövar den faktiska kontrollen. Kravet i artikel 38(1) att domen skall vara verkställbar i ursprungslandet får enligt EGdomstolen anses uppfyllt, trots att domarna inte kan bli verkställda i norra Cypern, eftersom förordningen endast åsyftar verkställighetsförklaring och inte verkställighet i egentlig mening. Möjlighet enligt artikel 34(2) att vägra att verkställa en tredskodom på grund av att svaranden inte delgivits i tillräcklig tid och på lämpligt sätt föreligger enligt EG-domstolen inte när svaranden kunnat överklaga tredskodomen. — De av Cyperns faktiska delning föranledda juridiska komplikationerna är ganska känsliga ur EU:s synvinkel. Med hänsyn till syftet bakom regeln om exklusivt fastighetsforum är det inte självklart att behandla i norra Cypern belägna fastigheter som belägna inom Republiken Cypern (i domens punkt 51 betraktas det som utrett att ”fastigheten är belägen inom Republiken Cyperns territorium”). I tvister mellan enskilda bör den effektiva kontrollen normalt tillmätas större vikt än diplomatiska och folkrättsliga ställningstaganden. Också

med hänsyn till det ovannämnda protokollet förefaller det mera naturligt att behandla dylik fastighet som belägen utanför EU. Detta skulle dock inte ha påverkat utgången eftersom artikel 22(1) i ett sådant fall överhuvudtaget inte vore tillämplig och följaktligen inte heller skulle hindra verkställighet av den cypriotiska domen enligt artikel 35(1).
    EG-domstolens dom den 2 juli 2009 i saken SCT v. Alpenblume (mål
C-111/08) handlar om konsekvenserna av en under 2004 meddelad österrikisk dom, varigenom den österrikiska domstolen på talan av säljaren ogiltigförklarade en försäljning av andelar i ett österrikiskt bolag. Säljaren av andelarna var ett svenskt konkursbo, representerat av konkursförvaltaren. Ogiltigförklaringen berodde på att den svenske konkursförvaltaren av den österrikiska domstolen ansågs ha saknat behörighet att förfoga över tillgångar i Österrike. Detta ställningstagande stred inte mot EG:s insolvensförordning, då den svenska konkursen hade inletts redan 1993, dvs. före förordningens ikraftträdande (se förordningens artikel 43). Efter den österrikiska domen väckte köparen vid svensk domstol talan mot säljaren om bättre rätt till de österrikiska bolagsandelarna samt ett vitesföreläggande för säljaren att vidta sådana åtgärder som krävdes för att köparen i Österrike skulle kunna registreras som rättmätig ägare till dessa. Säljaren invände att det förelåg hinder för svensk domstol att pröva dessa yrkanden. Av EG-domstolens dom framgår inte helt klart om det påstådda hindret hade att göra med bristande svensk domsrätt eller med erkännande i Sverige av den österrikiska domen. Detta är dock mindre viktigt, eftersom det i båda dessa avseenden var avgörande om tvistefrågan föll inom ramen för Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Detta berodde i sin tur på tolkningen av den sistnämnda förordningens artikel 1(2)(b), som ur förordningens tillämpningsområde undantar ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”. Det var denna tolkningsfråga som HD bad EG-domstolen att besvara. EGdomstolens dom präglas av viss inkonsekvens: medan HD:s fråga och EG-domstolens domslut begränsar sig till spörsmålet om huruvida Bryssel I-förordningens artikel 1(2)(b) omfattar den österrikiska domen, synes det mesta av EG-domstolens resonemang handla om huruvida bestämmelsen omfattar talan vid den svenska domstolen. Med hänvisning till sin tidigare praxis rörande det likalydande undantaget i artikel 1 i 1968 års Brysselkonvention (se Gourdain v. Nadler, mål 133/78) uttalade EG-domstolen i domens punkt 21 att en talan som är direkt hänförlig till konkursen och har nära samband med ett förfarande för likvidation av tillgångar eller med ett ackordsförfarande inte omfattas av Brysselreglerna. Ett sådant samband mellan talan och insolvensförfarandet föreföll enligt domens punkter 26–31 vara ”särskilt starkt” i det aktuella målet, eftersom det handlade om gäldenärens rådighetsförlust och konkursförvaltarens behörighet. Den i Sverige förda talan (och den österrikiska domen) omfattades

därmed inte av Bryssel I-förordningen. — Något tveksam kan man ställa sig till lämpligheten av domens indirekta konsekvenser för domsrätten i vissa insolvensanknutna följdprocesser när själva insolvensförfarandet omfattas av EG:s insolvensförordnings artikel 3(1). I enlighet med det som i avsnitt 16 nedan sägs om EG-domstolens dom i saken Seagon v. Deko Marty (mål C-339/07) kan SCT-avgörandet tänkas medföra att domstolarna i inledandestaten får exklusiv behörighet att avgöra alla avtalstvister där utgången är beroende av konkursförvaltares behörighet respektive konkursgäldenärs rådighetsförlust.
    Tolkningen av Bryssel I-förordningens insolvensrättliga undantag i artikel 1(2)(b) aktualiserades också i målet German Graphics v. van der Schee (mål C-292/08), avgjort den 10 september 2009. Efter att ett tyskt företag sålt vissa maskiner till ett nederländskt företag och maskinerna överförts till Nederländerna försattes köparen i en nederländsk konkurs, varpå säljaren vid en tysk domstol utverkade en dom grundad på avtalets återtagandeförbehåll. I samband med verkställigheten i Nederländerna av den tyska domen uppstod frågan huruvida en på ett återtagandeförbehåll grundad talan, väckt av säljaren mot köparen, omfattas av Bryssel I-förordningen när köparen befinner sig i konkurs. Att Nederländernas högsta domstol valde att hänskjuta frågan till EG-domstolen synes ha föranletts av misstanken att en sådan talan kunde vara så nära knuten till konkursen att den kunde tänkas falla inom det ovannämnda insolvensrättsliga undantaget. Den hänskjutande domstolen nämnde i sina frågor insolvensförordningens artikel 7(1), enligt vilken en säljares återtaganderätt inte påverkas av att ett insolvensförfarande inleds beträffande köparen om varan finns i en annan medlemsstat än inledningsstaten, och artikel 4(2)(b), enligt vilken lagen i inledningsstaten bestämmer bl.a. vilka tillgångar som ingår i konkursboet. Enligt EG-domstolen utgör talan avseende återtagandeförbehåll emellertid en självständig talan, som inte grundar sig på reglerna för insolvensförfaranden och som inte förutsätter vare sig att ett insolvensförfarande inleds eller att en konkursförvaltare utses. Att talan riktas mot en konkursförvaltare räcker inte för att den skall anses direkt hänförlig till konkursen och ha ett nära samband därmed. Insolvensförordningens artiklar 7(1) och 4(2)(b) har enligt EG-domstolen sina specifika syften vilka inte påverkar tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen, vars insolvensrättsliga undantag följaktligen enligt domslutet inte åsyftar en talan som säljaren har väckt i kraft av en klausul om återtagandeförbehåll mot en köpare som befinner sig i konkurs, när den aktuella egendomen vid tiden för insolvensförfarandets inledande befann sig i inledandestaten. — Den sistnämnda begränsningen av domslutets räckvidd torde man kunna bortse ifrån. Den synes ha samband med EG-domstolens konstaterande, närmast i förbigående, i domens punkt 36 att insolvensförordningens artikel 7(1) inte var tillämplig i målet vid den nationella

domstolen, eftersom artikeln endast talar om egendom som vid insolvensförfarandets inledande inte befann sig i inledningsstaten. Det finns dock ingen anledning att tro att EG-domstolen skulle ha kommit till en annan slutsats om talan avsett egendom som alltjämt varit kvar i Tyskland. Regeln i artikel 7(1) skulle i så fall ha medfört att återtaganderätten överhuvudtaget inte skulle ha påverkats av den nederländska konkursen, vilket ju ytterligare skulle ha försvagat talans samband därmed.
    I NJA 2009 s. 632 beslutade HD att verkställighetssökandens motpart inte är skyldig att ersätta sökanden för dennes kostnader uppkomna under det första skedet av ett exekvaturförfarande enligt Bryssel I-förordningen, dvs. under det skede då motparten enligt förordningens artikel 41 inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Enligt HD kan dylik kostnadsersättning komma i fråga såvitt gäller exekvaturförfarandets andra skede, när part begärt ändring enligt förordningens artikel 43, eftersom det då får anses ha uppkommit ett egentligt partsförhållande. — Avgörandet överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 2001 s. 738, NJA 2003 C 21 och NJA 2006 s. 652.
    I RH 2009:72 rörde det sig om verkställighet i Sverige av ett spanskt kvarstadsbeslut. Svea hovrätt hade förklarat beslutet verkställbart enligt Bryssel I-förordningen men gjort verkställigheten beroende av att sökanden ställer säkerhet till ett värde motsvarande 141 041 185 EUR. Detta gav upphov till frågan om vem som skulle pröva den ställda säkerheten. Efter att ha konstaterat att frågan inte besvaras i Bryssel Iförordningen bestämde sig hovrätten att pröva den enligt svensk rätt. I 7 § 2 st. lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden stadgas att verkställighet som rör en säkerhetsåtgärd skall ske i enlighet med utsökningsbalkens bestämmelser. Utsökningsbalkens 2 kap. 25 § första st. föreskriver i sin tur att säkerheten, om den inte godkänns av den till vars förmån den ställs, skall prövas av Kronofogdemyndigheten. Med anledning därav kom hovrätten fram till att den aktuella säkerheten måste prövas av Kronofogdemyndigheten som första instans. EU-domstolens dom den 4 maj 2010 i saken TNT v. AXA (mål C
533/08) handlar om verkställighet i Nederländerna av ett tyskt avgörande, men är av vidare intresse, eftersom den rör förhållandet mellan Bryssel I-förordningen och medlemsstaternas konventionsåtaganden. Den aktuella tvisten omfattades av tillämpningsområdet för såväl Bryssel I-förordningen som CMR-konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg. Sistnämnda konventionens artikel 31 innehåller egna domsrättsregler och regler om litispendens och verkställighet av domar, vilka inte är identiska med motsvarande regler i Bryssel I-förordningen. Förordningens artikel 71 föreskriver att förordningen inte skall inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars be-

hörighet eller erkännande eller verkställighet av domar. Domstolen påpekade dock att man vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse inte bara skall se till dess ordalydelse utan också beakta sammanhanget och de mål som eftersträvas. Tillämpningen av specialkonventionerna får enligt domstolen inte medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen. Artikel 71 skall därför enligt domstolen tolkas så att specialkonventionerna kan tillämpas endast under förutsättning att de leder till en hög grad av förutsebarhet, underlättar god rättskipning, minimerar risken för samtidiga förfaranden och garanterar att målen om fri rörlighet för domar på privaträttens område och om ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen uppnås på villkor som är minst lika fördelaktiga som de villkor som följer av Bryssel I-förordningen. — Domen begränsar avsevärt specialkonventionernas tillämpning, i vart fall i jämförelse med den till synes solklara ordalydelsen av Bryssel I-förordningens artikel 71(1). Uppfyllelsen av de av EU-domstolen uppställda förutsättningarna är inte alltid lätt att kontrollera och man kan fråga sig om de inte motverkar några av de egna målen, såsom ”hög grad av förutsebarhet”. EUdomstolen fick i domen ta ställning också på en annan punkt, vars betydelse inte är begränsad till den internationella privat- och processrätten. Frågan var huruvida domstolen är behörig att tolka CMRkonventionen, som ju inte är en del av unionsrätten och inte är bindande för unionen som sådan. Svaret blev, som man kunde förvänta sig, nekande.
    I NJA 2010 s. 719 fastslog HD föga överraskande att en rumänsk dom, meddelad innan Rumänien blev EU-medlem, inte var verkställbar i Sverige med stöd av Bryssel I-förordningen.
    Se också i avsnitt 10 ovan om EU-domstolens dom den 20 maj 2010 i saken CPP v. Bilas (mål C-111/09).

 

12. Utlänningars ställning i svenskt förfarande
I AD 2010 nr 68 hade käranden, som uppenbarligen inte hade svenska som modersmål, vid Göteborgs tingsrätt väckt arbetsrättslig talan mot Göteborgs universitet. Tingsrätten fann att han trots flera förelägganden och skriftväxling inte kompletterat sin stämningsansökan med begärda klargöranden av vad han yrkade och de omständigheter och bevisning som han ville åberopa. Ansökan avvisades därför som ofullständig. Som grund för sitt överklagande till Arbetsdomstolen anförde käranden bl.a. att han vid tingsrätten fört sin talan på engelska och att hans skrifter inte översatts till svenska, vilket kan ha fått till följd att tingsrätten inte fullt ut förstått honom. Han menade också att tingsrätten för sent upplyst honom om att han hade kunnat skriva på ryska och få detta översatt till svenska. AD fastställde tingsrättens avvisningsbeslut och såvitt gällde språkfrågan anmärkte att det enligt tilllämplig bestämmelse i 33 kap. 9 § första stycket RB är rätten som av-

gör om det finns behov av en översättning. Då det inte fanns något som tydde på att tingsrätten missuppfattat eller inte kunnat tillgodogöra sig innehållet i kärandens skrifter ansåg AD att hans klagomål i denna del saknade betydelse. — AD:s ställningstagande är inte överraskande. Med hänsyn till de hos svenska domstolar normalt förekommande språkkunskaperna torde handlingar skrivna på begriplig engelska endast i undantagsfall behöva översättas till svenska. Se därom RH 2005:16.
    I RH 2010:72 förelåg nödvändig processgemenskap mellan en tysk medborgare och ett bolag i Dubai, vilka inför svensk domstol väckte talan mot ett svenskt bolag. Den tyska medborgaren var i egenskap av EES-medborgare i motsats till Dubai-bolaget befriad från att ställa säkerhet enligt lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader och frågan var huruvida den nödvändiga processgemenskapen medförde att inte heller Dubaibolaget kunde åläggas att ställa säkerhet enligt lagen. Hovrätten konstaterade att denna fråga inte besvaras vare sig i lagtexten eller i förarbetena eller rättspraxis, men kom fram till att Dubai-bolaget var skyldigt att ställa säkerhet. Om en part som eljest skulle ha varit skyldig att ställa säkerhet vore befriad därifrån vid nödvändig processgemenskap med part som inte har denna skyldighet skulle det enligt hovrätten kunna missbrukas genom att en part av det förstnämnda slaget skulle se till att föra sin talan i nödvändig processgemenskap med en medellös part av det senare slaget. Att ålägga Dubai-bolaget att ställa säkerhet utgjorde dessutom ingen av EU-rätten förbjuden diskriminering av den tyska medborgaren, eftersom han skulle ha blivit behandlad på samma sätt även om han varit svensk medborgare.

 

13. Gränsöverskridande delgivning
EG-domstolens dom den 25 juni 2009 i saken Roda Gold & Beach Resort (mål C-14/08) handlar om EG-förordningen nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, numera ersatt av förordningen nr 1393/2007 i samma ämne. Målet har föranletts av att en spansk domstol avslagit ett spanskt företags ansökan om delgivning till mottagare i Storbritannien och Irland av inför notarius publicus upprättade handlingar innehållande uppsägningar av vissa avtal om fastighetsförsäljning. Avslaget motiverades med att det rörde sig om delgivning mellan privatpersoner utan samband med något rättsligt förfarande och att förordningen nr 1348/2000 därför inte var tillämplig. Efter att ha hänvisat till att begreppet ”utomrättsliga handlingar” i delgivningsförordningen utgör ett autonomt gemenskapsrättsligt begrepp påpekade EG-domstolen att syftet med förordningen är att den inre marknaden skall fungera väl. Med hänsyn till detta syfte kan förordningen inte begränsas till enbart rättsliga förfaranden. Delgivningsförordningen var därför tillämplig även på delgivning, utan samband med något

rättsligt förfarande, av inför notarius publicus upprättade handlingar av den i målet aktuella typen. — EG-domstolens resonemang är med all säkerhet relevant också för tolkning av den nya delgivningsförordningen nr 1393/2007.

 

14. Tillämplig lag för skiljeavtal och skiljeförfarande
I RH 2009:55 väckte ett statligt azerbajdzjanskt bolag talan inför Svea hovrätt mot ett bolag med säte i Caymanöarna med yrkande att hovrätten delvis skulle upphäva en i Stockholm meddelad skiljedom mellan parterna. Hovrätten prövade de påstådda klandergrunderna utan vidare enligt den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfarande. — Tillämpning av svensk rätt överensstämmer med lagens 46 §, enligt vilken den tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning.
    I skiljedomen SIAR 2009:1 s. 89 fick skiljedomstolen, något förenklat uttryckt, avgöra huruvida skiljeklausulen i ett joint venture-avtal slutet av två bolag kunde göras gällande av det ena bolagets jemenitiska moderbolag mot det andra bolagets kinesiska moderbolag. Joint venture-avtalet stipulerade att eventuella tvister skulle avgöras enligt lagen i Förenade Arabemiraten genom skiljeförfarande i Stockholm i enlighet med Stockholms handelskammares skiljedomsregler. Käranden hävdade att de två dotterbolagen slutit avtalet som representanter för sina respektive moderbolag, vilket bestreds av svaranden. Parterna var dock eniga om att frågan om huruvida deras dotterbolag agerat som deras ombud var en sådan materiell fråga som skulle avgöras enligt den i avtalet utpekade lagen i Förenade Arabemiraten. Skiljedomstolen anslöt sig till denna uppfattning och fann att skiljeklausulen enligt denna lag inte var bindande för moderbolagen, vilket betydde att skiljedomstolen saknade behörighet att pröva den mellan moderbolagen uppkomna tvisten. — Man kan knappast invända mot att skiljedomstolen tillämpade den lag som parterna var eniga om (se artikel 24(1) i den relevanta versionen från 1999 av Stockholms handelskammares skiljedomsregler), men parternas enighet kan ha berott på en rättsvillfarelse. Med hänsyn till den s.k. separabilitetsdoktrinen är det tveksamt om ett avtals lagvalsklausul utan vidare kan tolkas så att den även omfattar avtalets skiljeklausul. Frågan om huruvida ett rättssubjekt såsom ombud (agent) kan binda ett annat rättssubjekt brukar dessutom avgöras enligt särskilda kollisionsregler avseende fullmaktsförhållanden (se därom t.ex. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., Stockholm 2008, s. 280–281). Av 48 § andra stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande framgår således att frågan om en part vid ingående av skiljeavtalet var behörigen företrädd inte omfattas av den lag som parterna valt för skiljeavtalet som sådant. Skiljedomen kommenteras också av Ania Farren i SIAR 2009:1 s. 129–134.

 

15. Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar
I NJA 2009 N 9 förklarade Svea hovrätt, vars beslut fastställdes av HD, en av skiljedomstolen vid Polska Handelskammaren i Warszawa meddelad skiljedom vara verkställbar i Sverige, trots det svenska svarandebolagets invändning att det polska kärandebolaget hade sagt upp avtalet och skiljedomstolen därför inte varit behörig att pröva tvisten. Hovrätten uttalade att det normalt sett är skiljedomstolen som har de bästa förutsättningarna att pröva sin egen behörighet och att det med hänsyn till det ingivna materialet fanns anledning att utgå från att skiljedomstolens ställningstagande i behörighetsfrågan varit riktigt. Hovrätten fann att svaranden inte visat att det förelåg sådana hinder mot verkställighet som avses i 54 och 55 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande och att det inte heller i övrigt förelåg några verkställighetshinder. — Att man vid verkställighetsprövningen bör utgå från att det normalt sett är skiljedomstolen som har de bästa förutsättningarna att pröva sin egen behörighet överensstämmer med HD:s uppfattning i NJA 2003 s. 379, som hovrätten också hänvisat till (NJA 2003 s. 379 kommenteras i SvJT 2006 s. 642–643). NJA 2010 s. 219 handlade om erkännande och verkställighet i Sverige, i enlighet med 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, av en rysk skiljedom, varigenom ett svenskt bolag (ALPL) förpliktats att utge visst belopp till ett ryskt bolag (Lenmornii). ALPL invände att det inte fått kännedom om skiljeförfarandet innan verkställighet i Sverige sökts av Lenmornii. Av skiljedomen framgick att den ryska skiljedomstolen utgått från att ALPL hade fått påkallelseskriften genom att den sänts till dess gatuadress i Stockholm. ALPL hade visserligen redan innan skiljeförfarandet inleddes flyttat till en annan adress, men Lenmornii gjorde gällande att ALPL ändå skulle anses ha fått underrättelse om skiljeförfarandet, bl.a. på den grunden att ALPL inte informerat Lenmornii eller skiljedomstolen om adressändringen. HD hänvisade till 54 § 2 mom. i 1999 års lag, som stadgar att en utländsk skiljedom inte erkänns och verkställs i Sverige om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att den inte i vederbörlig ordning har underrättats om skiljeförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. HD hänvisade också till att denna regel går tillbaka på 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar och att lagen och konventionen bör tolkas mot bakgrund av den allmänna strävan att underlätta verkställighet. Enligt HD måste det emellertid ställas höga krav just beträffande en underrättelse som gäller själva påkallelseskriften, eftersom det från rättssäkerhetssynpunkt inte vore godtagbart att erkänna och verkställa en skiljedom mot en part som inte underrättats om skiljeförfarandet eller ens kunnat känna till att det pågår. Vad Lenmornii anfört om motpartens skyldighet att meddela sin nya adress saknar enligt HD bäring på den situationen att motparten inte har fått reda på att skiljeförfarandet inletts. Kan motparten väcka ”be-

aktansvärt tvivel” om att den nåtts av underrättelsen får det enligt HD normalt anses föreligga hinder mot erkännande och verkställighet av skiljedomen (med mindre motparten ändå har kunnat utföra sin talan). HD fastställde därför hovrättens beslut varigenom Lenmorniis ansökan om erkännande och verkställighet avslagits. — Av referatet framgår icke blott att ALPL underlåtit att meddela sin nya adress utan också att man även efter flyttningen tillsänt Lenmornii faxmeddelanden i vilka man angav den gamla adressen. Enligt hovrätten tydde utredningen på att ALPL medvetet underlåtit att informera Lenmornii om flyttningen, men varken hovrätten eller HD ansåg att detta skulle få avgörande betydelse i verkställighetsmålet. Utgången skulle säkerligen blivit en annan om skiljeavtalet uttryckligen stadgat att det för påkallelse räcker att underrättelse skickas till den i kontraktet angivna adressen, och förmodligen också om avtalet stipulerat en skyldighet att anmäla adressändringar eller om det kunde visas — och inte bara misstänkas — att ALPL medvetet vilsefört Lenmornii om sina adressförhållanden.

 

16. Insolvensrätt
EG-domstolens dom den 12 februari 2009 i saken Seagon v. Deko Marty (mål C-339/07) handlar om räckvidden av domsrättsregeln i artikel 3(1) i EG:s insolvensförordning nr 1346/2000. Dagen innan en i Tyskland hemmahörande gäldenär ansökte om att bli underkastad ett tyskt insolvensförfarande överförde han en summa pengar till ett belgiskt företag. Den i Tyskland tillsatte förvaltaren väckte inför tysk domstol återvinningstalan mot det belgiska företaget. Den till EGdomstolen så småningom hänskjutna frågan avsåg den tyska domstolens behörighet att pröva denna talan, som ju riktades mot en i ett annat medlemsland hemmahörande återvinningssvarande. Trots sin vidsträckta rubrik ”Internationell behörighet” talar insolvensförordningens artikel 3 vid bokstavlig tolkning endast om behörigheten att inleda ett insolvensförfarande och den kan synas inte beröra andra insolvensrättsliga processer såsom t.ex. tvister avseende återvinning, trots att också dylika tvister omfattas av det insolvensrättsliga undantaget i Bryssel I-förordningens artikel 1(2)(b). Med hänsyn till bl.a. gemenskapslagstiftarens förmodade avsikt och den ändamålsenliga effektiviteten av insolvensförordningen kom EG-domstolen likväl fram till att förordningens artikel 3(1), som stadgar att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande, också ger inledandestaten domsrätt att pröva återvinningstalan och annan talan som direkt kan härledas från insolvensförfarandet och står i nära samband med detta. — För svenskt vidkommande innebär EG-domstolens extensiva tolkning av artikel 3(1) en viktig nyhet, eftersom återvinningstvister i Sverige, till skillnad från en del andra länder, inte prövas inom ramen för själva insolvensförfarandet utan i se-

parata processer där domsrätten traditionellt bestämts genom analogisk tillämpning av reglerna i 10 kap. rättegångsbalken (jfr RH 2008:9, kommenterad i SvJT 2010 s. 75–76). För Sveriges del är det därför av stor betydelse huruvida EG-domstolens dom betyder att den enligt insolvensförordningens artikel 3(1) behöriga domstolens behörighet i återvinningstvister är exklusiv, så att 10 kap. RB inte längre får användas. I själva domslutet finner man inget svar på denna fråga men vissa uttalanden i motiveringen, särskilt domens punkter 23 och 24, tyder på dylik exklusivitet. Domen, vars domslut endast talar om insolvensförordningens artikel 3(1), kan knappast anses vägledande i fråga om territoriellt begränsade insolvensförfaranden enligt artikel 3(2), där inledandestatens domsrätt grundas på ett driftställe inom landet. Domens prejudikatverkan omfattar å andra sidan inte bara återvinningstvister utan även andra tvister vilka är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband därmed. Hit hör förmodligen bl.a. tvister avseende konkursförvaltarens insolvensrättsligt reglerade betalningskrav riktade mot de facto ledningen av det insolventa bolaget (jfr EG-domstolens dom i saken Gourdain v. Nadler, mål 133/78) och tvister avseende omfattningen av konkursförvaltarens behörighet och konkursgäldenärens rådighetsförlust (se avsnitt 11 ovan om EG-domstolens dom i saken SCT v. Alpenblume, mål C-111/08). Det är mera tveksamt hur det förhåller sig med vissa andra tvister, exempelvis tvister mellan två avtalsparter om en medkontrahents rätt att med anledning av insolvensförfarandet med omedelbar verkan häva avtal som han före förfarandets inledande ingått med gäldenären.
    Den nyssnämnda Seagon-domen aktualiserades i det i avsnitt 10 ovan beskrivna beslutet NJA 2010 s. 734. Med hänsyn till att HD fann svensk återvinningsjurisdiktion föreligga på grund av rättegångsbalkens 10 kap. 3 § ansågs det sakna betydelse huruvida EG:s insolvensförordning var tillämplig på tvisten. HD påpekade med hänvisning till Seagon-domen att förordningens tillämplighet inte skulle leda till någon annan utgång.
    I EG-domstolens i avsnitt 10 och 11 ovan redan omnämnda dom den 10 september 2009 i saken German Graphics v. van der Schee (mål C
292/08) tolkades insolvensförordningens artikel 25, som handlar om erkännande och verkställighet av andra beslut än beslut om insolvensförfarandets inledande. I enlighet med artikelns första punkt skall beslut av insolvensrättslig natur, dvs. beslut om insolvensförfarandets genomförande och slutförande, ackord samt sådana beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband därmed (t.ex. beslut om återvinning), med viss modifikation verkställas enligt Bryssel I-förordningen. Att sistnämnda förordning på grund av det insolvensrättsliga undantaget i sin artikel 1(2)(b) inte är direkt tillämplig på dylika beslut är klart. Andra punkten i insolvensförordningens artikel 25 avser däremot ”andra beslut än de som avses i

punkt 1” och stadgar att dessa skall erkännas och verkställas i enlighet med Bryssel I-förordningen ”i den mån den är tillämplig”. Sistnämnda formulering betyder enligt EG-domstolen att Bryssel I-förordningens tillämpning på dessa beslut förutsätter att man har säkerställt att de inte av någon anledning faller utanför Bryssel I-förordningens tilllämpningsområde. — EG-domstolens tolkning av formuleringen ”i den mån den är tillämplig” betyder att det i samband med ett insolvensförfarande kan aktualiseras beslut vilka inte omfattas av vare sig insolvensförordningens artikel 25(1) eller av dess artikel 25(2), exempelvis beslut vilka inte håller sig inom privaträttens område (se Bryssel I-förordningens art. 1(1)) eller är av sådan familjerättslig beskaffenhet som åsyftas i Bryssel I-förordningens art. 1(2)(a). Dylika i en medlemsstat meddelade avgöranden kommer inte att erkännas eller verkställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med insolvensförordningen eller Bryssel I-förordningen, men de kan ändå tänkas gälla där på grund av andra (t.ex. nationella) regler.
    I NJA 2009 s. 383 rörde det sig om svensk domstols behörighet enligt EG:s insolvensförordnings artikel 3(1) att pröva statens (Skatteverkets) ansökan om att en fysisk person skulle försättas i konkurs, varvid det rådde delade meningar om huruvida denna gäldenär, som inte var näringsidkare, vid tiden för konkursansökan haft sina huvudsakliga intressen i Sverige eller i Spanien. Artikel 3(1) innehåller en presumtionsregel enligt vilken juridiska personer om ej annat visas anses ha sina huvudsakliga intressen där de har sitt säte, men någon liknande presumtion finns inte för fysiska personer. Skatteverket åberopade bl.a. att gäldenären sedan 1988 och alltjämt vid tiden för konkursansökan varit folkbokförd i Stockholm, medan gäldenären gjorde gällande att han redan före konkursansökan flyttat till Spanien men av förbiseende anmälde flyttningen först senare. Han har som skriftlig bevisning åberopat ett hyreskontrakt avseende en lägenhet i Spanien, ett köpebevis om försäljning av lägenheten i Stockholm, el- och tandläkarräkningar samt en skrivelse från ett spanskt bolag som han arbetat för. HD:s utgångspunkt var att det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, men den fastställde underinstansernas beslut enligt vilka svensk konkursdomsrätt förelåg i detta fall. Vid insolvensförordningens tolkning fick begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” ges en enhetlig tolkning oberoende av nationell lagstiftning, varvid man fick beakta uttalandet i förordningens ingress 13 om att denna plats bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man. HD hänvisade också till punkt 75 i den förklarande rapporten avseende EG:s aldrig ratificerade insolvenskonvention, vars text övertagits av insolvensförordningen. Enligt rapporten skall centrum för de huvudsakliga intressena när det gäller icke-yrkesverksamma ”i princip” vara den plats där de har sitt fasta hemvist. Enligt HD framstår det som följdrik-

tigt att utgå från folkbokföringen, men även andra omständigheter måste kunna beaktas vid bedömningen. Platsen för de huvudsakliga intressena för en fysisk person, som inte är näringsidkare, bör därför vara folkbokföringsorten om annat inte visas. HD medgav att utredningen gav visst stöd för gäldenärens invändningar, men kom fram till att det inte kunde anses visat att han vid tidpunkten för konkursansökan hade sina huvudsakliga intressen i Spanien. — HD:s utgångspunkt, enligt vilken det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, betyder mot bakgrund av den av HD formulerade presumtionen bara att sökanden skall visa att gäldenären är folkbokförd i Sverige, varefter bevisbördan övergår till den sistnämnde. Att domstolen i det aktuella fallet inte ansåg motbevisningen övertygande är svårt att kommentera på grundval av de knapphändiga uppgifterna i referatet. Intressantare är huruvida HD:s presumtionsregel hade godtagits av EG-domstolen om HD valt att underställa den EG-domstolens prövning. Det är någorlunda klart att en domarskapt stel regel, enligt vilken folkbokföringen här i riket alltid skulle räcka för svensk konkursdomsrätt, vore oförenlig med artikel 3(1), dvs. någon analogisk tillämpning av 10 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken kan det inte bli fråga om i dessa fall. En mera flexibel presumtion skulle emellertid förmodligen anses acceptabel av EG-domstolen, jfr dess dom i saken Kommissionen v. Spanien (mål C-70/03). HD:s avgörande kommenteras också av NilsBertil Morgell, JT 2010–11 s. 437–438.
    Den 21 januari 2010 meddelade EU-domstolen sin dom i saken MG
Probud (mål C-444/07), avseende ett i Polen inlett huvudinsolvensförfarande rörande ett polskt bolag. Två dagar efter det polska inledandebeslutet belade en tysk domstol bolagets i Tyskland belägna tillgångar med kvarstad, vilket stred mot polsk insolvensrätt. EUdomstolen kom med hänvisning till insolvensförordningens artiklar 16(1), 17(1) och 25 fram till att ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande, meddelat i ett medlemsland, utan ytterligare formaliteter och med samma verkningar som i inledandestaten skall erkännas i alla andra medlemsländer. Den tyska domstolen hade således inte rätt att besluta om tyska exekutiva åtgärder när dessa var förbjudna enligt polsk insolvensrätt. Saken skulle ha kommit i ett annat läge om man i Tyskland, där det polska bolaget hade ett driftställe, hade inlett ett tyskt sekundärförfarande enligt förordningens artikel 3(2), men så hade inte skett. — Domstolens ställningstagande var väntat och med hänsyn till de ovannämnda förordningsartiklarna i det närmaste självklart. Bortsett från sällsynta undantagsfall (exempelvis fall vilka åsyftas i ordre public-förbehållet i artikel 26) kan ett i en medlemsstat inlett huvudinsolvensförfarande förvägras erkännande, såvitt gäller egendom i annan medlemsstat, endast genom att där inleda ett sekundärförfarande. Principen om ömsesidigt för-

troende hindrar dessutom en omprövning av inledandestatens konkursjurisdiktion.
    Av visst intresse i insolvenssammanhang är RH 2009:72, där en spansk konkursförvaltning ansökte om verkställighet av ett spanskt kvarstadsbeslut. I enlighet med sista stycket i insolvensförordningens artikel 25(1) konstaterade hovrätten att ett dylikt beslut i princip skall verkställas i enlighet med reglerna i Bryssel I-förordningen. — Se närmare om detta avgörande i avsnitt 11 ovan.

 

Citerade rättsfall

 

AD (Arbetsdomstolens domar)
2009 nr 39 8 2009 nr 76 8, 9, 10 2010 nr 67 8 2010 nr 68 12

 

MIG
2009:17 3, 6 2009:28 4 2010:4 3

 

ND (Nordiske domme i sjøfartsanliggender)
2007 s. 38 10

 

NJA (Nytt Juridiskt Arkiv I)
2009 s. 383 16 2009 s. 519 10 2009 s. 632 11 2009 s. 905 10 2009 N 9 15 2009 N 21 6 2009 N 42 6 2009 N 46 6 2009 N 47 6 2009 N 62 6 2009 N 63 7 2009 N 72 6 2010 s. 219 15 2010 s. 508 10 2010 s. 719 11 2010 s. 734 10, 16 2010 N 15 6 2010 N 25 6

 

 

 

 

RH (Rättsfall från hovrätterna)
2009:55 14 2009:72 11, 16 2009:87 10 2010:23 10 2010:31 3, 5 2010:52 4 2010:72 12 2010:75 10 2010:85 6 2010:90 10

 

SIAR (Stockholm International Arbitration Review)
20009:1 s. 89 3, 14 2009:1 s. 135 8

 

EG/EU-domstolen
C-180/06, Ilsinger v.
Dreschers 10 C-185/07, Allianz v.
West Tankers 10 C-339/07, Seagon v.
Deko Marty 16 C-394/07, Gambazzi v.
DaimlerChrysler 2 C-420/07, Apostolides v.
Orams 2, 11 C-444/07, MG Probud 16 C-523/07, A 3, 6 C-533/07, Falco v.
Weller-Lindhorst 10 C-14/08, Roda
Golf & Beach 13

C-111/08, SCT v.
Alpenblume 10, 11 C-133/08, ICF v.
Balkenende 8 C-167/08, Draka v.
Omnipol 11 C-168/08, Hadadi v.
Hadadi 3, 4 C-189/08, Zuid-Chemie v.
Philippo’s Mineralen fabriek 10 C-204/08, Rehder v.
Air Baltic 10 C-292/08, German
Graphics v. van der
Schee 10, 11, 16 C-347/08, Vorarlberger
Gebietskrankenkasse v. WGV 10 C-381/08, Car Trim v. KeySafety 10 C-518/08, Fundación
Gala-Salvador Dalí v. ADAGP 7 C-533/08, TNT v. AXA 11 C-585/08, Pammer v. Reederei Karl Schlüter 10 C-19/09, Wood Floor v. Silva Trade 10 C-111/09, CPP v. Bilas 10, 11 C-144/09, Hotel Alpenhof v. Heller 10 C-208/09, Sayn-Wittgenstein v. Landeshaupt mann von Wien 2, 3 C-256/09, Purrucker v. Vallés Pérez 6 C-312/09, Michalias v. Ioannou-Michalia 4 C-403/09, Detiček v. Sgueglia 6 C-211/10, Povse v. Alpago 6 C-296/10, Purrucker v. Vallés Pérez (Purrucker II) 6 C-400/10, McB. v. L.E. 6 C-491/10, Aguirre 

Zarraga v. Pelz 6 C-497/10, Mercredi v. Chaffe 3, 6

 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Neulinger och Shuruk v. Schweiz (application no. 41615/07) 6