EU-domstolens förfarande för brådskande mål (PPU) — tillämpning och praktiska frågor

Av jur. kand. MAGNUS SCHMAUCH*

År 2008 infördes vid EU-domstolen ett särskilt förfarande för handläggning av brådskande begäran om förhandsavgöranden. Genom detta förfarande har handläggningstiden för denna måltyp kunnat reduceras från i genomsnitt 16 månader till 90 dagar. Förfarandet är tillämpligt vid tolkning och giltighetsprövning av rättsakter som omfattas av avdelning V i tredje delen
FEUF (gränskontroll, asyl och invandring; civilrättsligt samarbete; straffrättsligt samarbete; polissamarbete). I och med att även underrätter efter den
1 december 2009 har full behörighet att begära förhandsavgöranden i dessa frågor har möjligheterna för en snabb och rättssäker process ökat avsevärt för enskilda, särskilt i gränsöverskridande vårdnadsfrågor och vid vissa frihetsberövanden där unionsrätten är tillämplig.

1. Inledning
Handläggningstiderna vid EU-domstolen har minskat konstant sedan mitten av 2000-talet. Detta har huvudsakligen skett genom ökningen av antalet domare i och med utvidgningarna 2005 och 2007 samt en effektivisering av arbetsrutiner inom ramen för det existerande regelverket. Den genomsnittliga handläggningstiden för en begäran om förhandsavgörande är i dagsläget nere i drygt 16 månader. I mål vid nationella domstolar föreligger emellertid inte sällan omständigheter som talar för ett behov av skyndsam handläggning, särskilt när det finns särskilda skyddsbehov hos en eller flera parter (som skydd för barnets bästa eller en person som är tillfälligt frihetsberövad). För att tillgodose ett eventuellt behov av en skyndsam handläggning av en begäran om förhandsavgörande finns det i EU-domstolens rättegångsregler två former av skyndsamma förfaranden. De två förfarandena regleras i artikel 104a och 104b i EU-domstolens rättegångsregler. Tillämpas ett av dessa förfaranden reduceras handläggningstiden normalt till ungefär 90 dagar.1

* Jurist vid EU-domstolen i Luxemburg och doktorand vid Universität St. Gallen, Schweiz. Artikeln uttrycker uteslutande personliga åsikter och ska inte ses som bindande för någon av de nämnda institutionerna. 1 Denna artikel kommer att behandla endast PPU-förfarandet. Olyckligtvis finns ännu ingen lättillgänglig komparativ studie av de två förfarandena på svenska. För den hugade läsaren rekommenderas Allan Rosas, "Justice in Haste, Justice Denied? The European Court of Justice and the Area of Freedom, Security and Justice", i Cambridge Yearbook of Legal Studies Vol. 11 (2008–2009), Cambridge 2010, s. 1, och det lättöverskådliga schemat i Caroline Naomé, Le renvoi préjudiciel en droit européen: guide pratique, Larcier 2010, s. 228.

Emedan förfarandet enligt 104a i rättegångsreglerna är ett allmänt förfarande om skyndsam handläggning som kan tillämpas på samtliga måltyper, utgör förfarandet enligt 104b en särreglering för mål av brådskande art när det gäller tolkningen och giltigheten av rättsakter som faller under avdelning V i tredje delen FEUF (gränskontroll, asyl och invandring; civilrättsligt samarbete; straffrättsligt samarbete; polissamarbete). Det senare förfarandet kallas vanligen PPU-förfarandet efter det särskilda suffix som läggs till målnumret. PPU är en förkortning av franskans procédure préjudicielle d'urgence vilket betyder just "procedur vid en brådskande begäran om förhandsavgörande".
    För att kunna leverera det önskade resultatet har i PPU-förfarandet vissa avsteg gjorts från det sedvanliga förfarandet.2 För det första handläggs samtliga PPU-mål av samma avdelning. På detta sätt säkerställs effektivitet och skyndsamhet samt en enhetlig rättstillämpning. För det andra har man valt att i PPU-förfarandet i viss mån avstå från skriftlig handläggning med betoning av den muntliga fasen. Detta säkerställer en balans mellan kravet på skyndsamhet och parternas traditionella möjligheter att yttra sig. För det tredje har man från EUdomstolens sida infört vissa förenklingar vad gäller delgivning och kommunikation samt det interna arbetet. Särskilt de elektroniska kommunikationsvägarna spelar här en stor roll.3 En hänskjutande domstol måste begära en handläggning enligt PPU-förfarandet. I undantagsfall kan EU-domstolen ex officio besluta att tillämpa förfarandet. PPU-förfarandet utgör inte ett särskilt förfarande i sig utan ett särskilt internt förfarande vid EU-domstolen för att tillhandahålla ett snabbt svar när det behövs.4 Om en begäran om PPU-förfarandet skulle avslås innebär detta inte att begäran om förhandsavgörande inte kan prövas. Istället kan EU-domstolen tillämpa artikel 104a i rättegångsreglerna, det vill säga det allmänna förfarandet för skyndsam handläggning (men endast om den nationella domstolen har begärt det), eller i undantagsfall handlägga målet med viss prioritet inom ramen för den sedvanliga interna handläggningen.
    Denna artikel syftar i första hand till att presentera PPU-förfarandet och den rättspraxis som finns avseende dess tillämpning. Information om förfarandet och dess praktiska tillämpning finns i många olika dokument. Därför kan det finnas anledning att göra en sammanfattning av det rådande rättsläget för att ge en överblick över denna viktiga förfarandetyp.

2 Caroline Naomé, "La procédure accélérée et la procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de justice des Communautés européennes", Journal de droit européen, Octobre 2009, s. 239. 3 Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 647 ff. 4 Det påverkar således inte de nationella domstolarnas behörighet eller egna handläggning av ett mål.

2. PPU-förfarandet
2.1. Bakgrund och rättslig grund
I takt med unionsrättens utveckling inom rättsområden som straffrätt och civilrätt blev det tydligt att det fanns ett behov av ett snabbförfarande. Därför infördes i första hand det allmänna förfarandet för skyndsam handläggning. PPU-förfarandet infördes 2008. Det här behovet fanns inte bara mot bakgrund av de inblandade parternas skyddsintressen, utan även av rena legitimitetsskäl, eftersom det fanns en risk att nationella domstolar skulle tveka att begära ett förhandsavgörande om detta skulle innebära en alltför lång tidsutdräkt i målet.5 Detta gäller särskilt som unionsrätten i vissa fall till och med föreskriver en skyndsam handläggning av ärenden. Ett exempel är artikel 11.3 i förordning 2201/20036 som föreskriver att när en domstol har erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn, ska ansökan handläggas skyndsamt enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen.7 Om möjligt ska den nationella domstolen meddela sitt beslut inom sex veckor efter det den erhållit ansökan.
    Med PPU-förfarandet infördes därmed för första gången i unionsrättens historia ett särskilt förfarande för vissa rättsområden.8 Förfarandet regleras genom artikel 267 FEUF samt artikel 23a i domstolens stadga och artikel 104b i rättegångsreglerna. PPU-förfarandet är således en underkategori under proceduren för förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF. Det kan noteras att det i Lissabonfördraget infördes ett nytt fjärde stycke i artikel 267 FEUF som ålägger EUdomstolen att vid en begäran om förhandsavgörande i fråga om en frihetsberövad person meddela sitt avgörande "så snart som möjligt".
    Enligt artikel 23a i EU-domstolens stadga får EU-domstolen införa ett förfarande för skyndsam handläggning och, när det gäller mål om förhandsavgörande som rör området "frihet, säkerhet och rättvisa", ett förfarande för brådskande mål. Denna bestämmelse, som infördes samtidigt som artikel 104b i rättegångsreglerna, utgör den rättsliga grunden (a posteriori) även för artikel 104a i rättegångsreglerna (det allmänna förfarandet för skyndsam handläggning). Det avgörande i

5 Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 642. 6 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1). 7 Tillämpningen av Förordning 2201/2003 har komplicerats något efter Europadomstolens dom av den 12 juli 2011 i målet Sneersone och Kampanella mot Italien, ansökan nr 14737/09. Domens effekter för nationella domstolars tillämpning av förordningen är svår att överblicka, men den diskussionen faller utanför det processuella perspektivet i denna artikel. 8 Vassilios Skouris, "L'urgence dans la procédure applicable aux renvois préjudiciels", i Liber Amoricum en l'honneur de/in honour of Bo Vesterdorf, Emile Bruylant 2007, s. 78.

artikel 23a är att den medger undantag från de inslag i processen vid EU-domstolen som brukar utpekas som de mest tidskrävande. Sålunda medges avsteg från de i övrigt föreskrivna tidsfristerna och möjligheten att avgöra målet utan förslag till avgörande från generaladvokaten, men även en begränsning av de parter som har rätt att inkomma med inlagor och skriftliga yttranden samt möjligheten att i "ytterst brådskande fall" utelämna den skriftliga delen av förfarandet.

2.2. Utformningen av en begäran om förhandsavgörande och ansökan om handläggning enligt PPU-förfarandet
PPU-förfarandet är, som angetts ovan, det enda särskilda förfarande inom unionsrätten som är kopplat till ett visst rättsområde. Eftersom PPU-förfarandet endast tillämpas om de ovanstående kriterierna är uppfyllda, är det viktigt att en begäran om förhandsavgörande innehåller all relevant information. För att underlätta den nationella domstolens arbete har EU-domstolen i maj 2011 publicerat ett informationsmeddelande som behandlar begäran om förhandsavgörande från nationella domstolar.9 Avsnitt II i informationsmeddelandet (punkterna 33 till 43) ägnas åt PPU-förfarandet.10 Syftet med PPU-förfarandet är i första hand att tillgodose behovet av skyndsamhet när det är viktigt att parterna vid den hänskjutande domstolen får ett snabbt avgörande. Det bör således av begäran om hänskjutande framgå de omständigheter som innebär att det är absolut nödvändigt att domstolen prövar begäran om förhandsavgörande snarast möjligt.11 I informationsmeddelandet anges ett par exempel på situationer där förfarandet kan bli tillämpligt, som mål som rör personer som är frihetsberövade eller som gäller vårdnad av barn. Detta är abstrakta exempel som bygger på EU-domstolens rättspraxis. Som framgått ovan krävs det i princip ett frihetsberövande vars omedelbara giltighet är beroende av svaret eller en fråga om föräldraansvar. Men även när det i övrigt är föreskrivet att en fråga ska avgöras inom en viss tid av den nationella domstolen kan det vara aktuellt med PPU-förfarandet för att undvika onödig tidsutdräkt.12 PPU-förfarandet tillämpas i princip endast efter en motiverad ansökan från den hänskjutande domstolen.13 Utgångspunkten är att ansökan om handläggning enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande ska framställas på ett klart och tydligt sätt, så att

9 Informationsmeddelande — begäran om förhandsavgörande från nationella domstolar, EUT 2011 C 160, s. 1. Meddelandet finns även att tillgå på EUdomstolens hemsida www.curia.europa.eu. 10 EU-domstolens informationsmeddelande är lätt förvirrande till sin struktur på det viset att praktisk information om förfarandet omväxlande presenteras med materiella krav och andra anvisningar. 11 Punkt 37 i informationsmeddelandet. 12 Marie-Therese Richter, "Schnell und effektiv: Zwei Jahre Eilvorlageverfahren vor dem Europäischen Gerichtshof", Zeitschrift für Rechtsvergleichung, Internationales Privatrecht und Europarecht (ZfRV), 2010/22, s. 152. 13 Punkt 35 i informationsmeddelandet.

domstolens kansli omedelbart kan konstatera att ärendet ska ges en särskild behandling. För detta ändamål ombeds den hänskjutande domstolen att i sin ansökan uttryckligen nämna artikel 104b i rättegångsreglerna.14 För att säkerställa en snabb handläggning av ärendet bör den hänskjutande domstolen redogöra för de rättsliga och faktiska omständigheter som medför att målet är brådskande och i synnerhet ange vilka risker som uppkommer om begäran om förhandsavgörande handläggs enligt det normala förfarandet för sådana mål.15 Det är en fördel om beslutet om hänskjutande är kortfattat, då detta bl.a. medför kortare frister för översättningsarbetet vid domstolen.16 Den hänskjutande domstolen bör, om möjligt, även föreslå ett möjligt svar på sin fråga.17 Härigenom underlättas förfarandet genom att parterna kan ta ställning till ett konkret förslag. Ingen känner till tvisten och de uppkomna frågorna så väl som den hänskjutande domstolen.

3. Förutsättningar för att förfarandet ska vara tillämpligt
För att PPU-förfarandet ska vara tillämpligt krävs det att två förutsättningar är uppfyllda. För det första måste begäran om förhandsavgörande avse en rättsakt som faller under området för frihet, säkerhet och rättvisa. För det andra måste det föreligga fara i dröjsmål — målet måste vara brådskande.

3.1. Begäran om förhandsavgörande måste avse en rättsakt antagen enligt avdelning V i tredje delen FEUF
Som nämnts ovan utgör PPU-förfarandet en särskild förfarandetyp som endast är tillämplig när det gäller tolkningen eller giltigheten av en rättsakt som rör avdelning V i tredje delen FEUF, det vill säga området för frihet, säkerhet och rättvisa. Det är den rättsakt som ska tolkas som är avgörande för om PPU-förfarandet är tillämpligt. Det räcker således inte att målet vid den nationella domstolen är att anse som t.ex. ett brottmål. EU-domstolen har i ett mål ogillat en begäran om tillämpning av PPU-förfarandet av precis den anledningen. Begäran om förhandsavgörande gällde nämligen inte tolkningen av en rättsakt i avdelning V i tredje delen FEUF, utan tolkningen av bestämmelser som rörde finansieringen av jordbruksstöd. De senare bestämmelserna faller inte under området för frihet, säkerhet och rättvisa. Det faktum att målet vid den nationella domstolen var ett brottmål innebar inte i sig att PPU-förfarandet kunde tillämpas.18

14 Punkt 40 i informationsmeddelandet. I meddelandet rekommenderas en särskild anmärkning i rubriken eller i en separat handling, till exempel i ett följebrev. 15 Punkt 38 i informationsmeddelandet. 16 Punkt 41 i informationsmeddelandet. 17 Punkt 39 i informationsmeddelandet. 18 Dom av den 29 oktober 2009 i mål C-63/08, Pontin (REG 2009, s. I–10467).

För att avgöra om en sekundär rättsakt är sådan att den öppnar vägen för tillämpningen av PPU-förfarandet, måste dess rättsliga grund således finnas i avdelning V i tredje delen FEUF. Detta avsnitt i fördraget består av artiklarna 67 till 89 FEUF. I och med omnumreringen av fördragets bestämmelser i samband med Lissabonfördraget har det blivit svårare att avgöra om en rättsakt har antagits med stöd av dessa bestämmelser.19 Man kan dock lite förenklat säga att frågor om gränskontroll, asyl och invandring, som exempelvis Dublinförordningen20 som antogs med stöd av artikel 63.1 EG, numera ska tolkas i ljuset av artikel 78 FEUF. Rambeslut som antagits med stöd av artikel 31 EU, som den europeiska arresteringsordern21, ska numera tolkas i ljuset av artiklarna 82, 83 och 85 FEUF. En "falsk" sekundärrättsakt som inte faller under avdelning V i tredje delen FEUF är till exempel direktivet om ersättning till brottsoffer22 som antogs med stöd av artikel 308 EG, nuvarande artikel 352 och 353 FEUF, och därmed faller utanför det rättsområde inom vilket PPU-förfarandet kan tillämpas. Det ska tilläggas att den tredje pelaren ännu inte har avskaffats helt. Det finns en särskild övergångsbestämmelse om de unionsakter på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete som har antagits före ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Enligt artikel 10.1 i protokoll 36 om övergångsbestämmelser till Lissabonfördraget ska EU-domstolen i dessa frågor ha samma befogenheter som innan Lissabonfördraget trädde i kraft när det gäller rättsakter som avses i avdelning VI i det tidigare EU-fördraget, också när dessa befogenheter har godkänts enligt artikel 35.2 i det tidigare EU-fördraget. Enligt artikel 10.3 i protokollet ska denna övergångsperiod upphöra fem år efter att Lissabonfördraget trädde i kraft. Enligt artikel 10.2 i protokollet upphör dessa begränsningar att gälla för de rättsakter som ändras under övergångsperioden.

3.2. Målet måste vara av brådskande art
PPU-förfarandet kan endast tillämpas om målet är av brådskande art. Detta framgår indirekt av ordalydelsen i artikel 104b i rättegångsreglerna. Bestämmelsen innehåller emellertid ingen definition av vad som ska anses vara "brådskande". Viss vägledning finns i EUdomstolens informationsmeddelande till nationella domstolar om

19 I de flesta utgåvor av Lissabonfördraget finns det en "omräkningstabell" för jämförelser med tidigare fördrag. 20 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, s. 1). 21 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, s. 1). 22 Rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, s. 15).

begäran om förhandsavgörande. Där anges att PPU-förfarandet kan tillämpas

"endast … under sådana omständigheter där det är absolut nödvändigt att domstolen prövar begäran om förhandsavgörande snarast möjligt".23 Vidare ges i meddelandet följande exempel på när förfarandet kan tillämpas:

"När en person är häktad eller på annat sätt frihetsberövad och svaret på den uppkomna frågan är avgörande för bedömningen av denna persons rättsliga ställning (se artikel 267 fjärde stycket i EUF-fördraget), eller när det i ett mål om föräldraansvar eller vårdnad där talan har väckts med stöd av unionsrätten uppkommer fråga om den nationella domstolens behörighet och svaret på den frågan är beroende av svaret på den fråga som ställts i begäran om förhandsavgörande."

3.2.1. PPU-förfaranden inom den fria rörlighetens område EU-domstolen har beviljat PPU-förfarandet i två fall som rör tolkningen av rättsakter avseende den fria rörligheten för personer inom ramen för området för frihet, rättvisa och säkerhet. Båda målen rör tolkningen av Direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna24, som när detta skrivs ännu inte har införts i svensk rätt.25 Direktivet har antagits med stöd av artikel 63.3 b EG, nuvarande 78 FEUF.
    Gemensamt för de två målen var att de rörde frihetsberövade personer där tolkningen av direktivet visade sig vara avgörande för frågan om de skulle försättas på fri fot eller inte. I målet Kadzoev26 var det fråga om huruvida en utlänning skulle hållas kvar i förvar på en tillfällig förvarsanläggning i Bulgarien eller om han skulle friges. Den hänskjutande domstolen hade dessutom påpekat att med hänsyn till utlänningens situation, borde målet vid den domstolen inte vara vilande för länge (det fanns indikationer på bl.a. att han utsatts för tortyr eller annan förnedrande behandling innan han kom till Bulgarien). Bakgrunden var att den bulgariska lagstiftning som föregick införlivandet av direktiv 2008/115 inte föreskrev några av de tidsfrister som finns i artikel 15 i direktivet och det saknades övergångsbestämmelser. Frå-

23 Punkt 37 i informationsmeddelandet. En nationell domstol får alltid begära PPU-förfarandet, men förutsättningarna måste vara uppfyllda för att det ska kunna tillämpas. 24 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, s. 98). 25Se delbetänkande Återvändandedirektivet och svensk rätt (SOU 2009:60) och slutbetänkande Förvar (SOU 2011:17). Införlivandefristen för direktivet har löpt ut. De bestämmelser i direktivet som har direkt effekt kan därför redan åberopas i svenska domstolar och tillämpas av dessa. 26 Dom av den 30 november 2009 i mål C-357/09 PPU, Kadzoev, REG 2009, s. I– 11189.

gan var således — i likhet med den begäran om förhandsavgörande som kom från Migrationsöverdomstolen i målet Petrosian27 — hur beräkningen av frister i direktivet skulle ske. I det andra målet, El Dridi,28 konstaterade EU-domstolen bara att Hassen El Dridi var frihetsberövad i avvaktan på att avtjäna det straff han ådömts av Tribunale di Trento, vars förenlighet med unionsrätten var föremål för begäran om förhandsavgörande. Påföljden var således knuten direkt till den lagstiftning vars giltighet ifrågasattes och om den nationella bestämmelsen stred mot unionsrätten (vilket visade sig vara fallet) skulle El Dridi försättas på fri fot eftersom det då saknades grund för frihetsberövandet.

3.2.2. Den europeiska arresteringsordern PPU-handläggningen har beviljats i två mål som avser tolkningen av Rambeslut 2002/584/RIF om den europeiska arresteringsordern.29 Rambeslutet antogs 2002 med stöd av dåvarande artikel 31 och 34 EU, numera ersatt med artiklarna 82, 83 och 85 FEUF. Gemensamt för båda målen var att svaret på tolkningsfrågorna skulle vara avgörande för att avgöra om de berörda personerna skulle vara frihetsberövade eller inte.
    Det första målet, Leymann och Pustovarov,30 gällde frågan hur specialitetsprincipen ska tillämpas inom ramen för den europeiska arresteringsordern. Avseende målets brådskande art, noterade EUdomstolen i domen att Aleksei Pustovarov vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande avtjänade ett fängelsestraff för olika brott, däribland olaglig införsel av 26 kilogram hasch, men om han skulle frias för den ifrågavarande gärningen skulle strafftiden minska och Pustovarov skulle friges tidigare. Det andra målet, Goicoechea,31 gällde en person som hade verkställt ett fängelsestraff och som var frihetsberövad endast i kraft av ett beslut om omhändertagande i avvaktan på utlämning som fattats i det förfarande i vilket tolkningsfrågan hade uppstått. I båda målen var således längden på frihetsberövandet direkt knuten till längden på förfarandet.

3.2.3. Civilrättsligt samarbete (familjerättsliga avgöranden) Det rättsområde inom vilket flest mål har avgjorts enligt PPUförfarandet är det civilrättsliga samarbetet, i synnerhet när det gäller vårdnadsfrågor. Det finns för närvarande fem domar avseende tolkningen av Förordning 2201/2003 om domstols behörighet och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar i vilka

27 Dom av den 29 januari 2009 i mål C-19/08, Petrosian m.fl., REG 2009, s. I–495. 28 Dom av den 28 april 2011 i mål C-61/11 PPU, El Dridi (REU 2011, s. I–0000). 29 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, s. 1). 30 Dom av den 1 december 2008 i mål C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov, REG 2008, s. I–8983. 31 Dom av den 12 augusti 2008 i mål C-296/08 PPU, Santesteban Goicoechea, REG 2008, s. I–6307.

PPU-förfarandet tillämpades. Det första PPU-målet, Rinau,32 inkom till domstolen i maj 2008, endast två månader efter att bestämmelserna som reglerar förfarandet hade trätt i kraft. Rinau gällde återlämnandet av ett barn från Litauen till Tyskland. Den hänskjutande domstolen i Litauen hänvisade i sin begäran till skäl 17 i förordning 2201/2003, där det anges att ett bortfört barn omedelbart ska återföras, och till artikel 11.3 i förordningen. I denna bestämmelse anges att en domstol som erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn ska meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att den erhållit ansökan. Den hänskjutande domstolen ansåg att det fanns ett behov av att handlägga målet enligt PPU-förfarandet, eftersom varje dröjsmål i hög grad skulle inverka menligt på relationen mellan barnet och den förälder som barnet inte bodde hos. Det fanns en risk att en sådan försämrad relation mellan barnet och föräldern inte skulle gå att reparera. Följaktligen fanns det ett behov att skydda barnet mot eventuell skada och det krävdes en avvägning mellan barnets och föräldrarnas intressen.
    I målet Detiček,33 som gällde frågan om säkerhetsåtgärder enligt artikel 20 i förordning 2201/2003 och vilken domstol som vore behörig att meddela beslut om sådana åtgärder, anförde den hänskjutande domstolen att det förelåg en av en italiensk domstol meddelad verkställbar dom om säkerhetsåtgärder, enligt vilken fadern tillerkänts vårdnaden om sitt barn, samt en av en slovensk domstol meddelad dom om säkerhetsåtgärder som hade motsatt innebörd. Enligt den slovenska domen tillerkändes modern vårdnaden om barnet. Den hänskjutande domstolen hänvisade också till att ett utdraget avgörande av saken skulle strida mot barnets bästa och kunna leda till en bestående försämring av barnets förhållande till sin far, samt att det faktum att säkerhetsåtgärden rörande vårdnaden om barnet var interimistisk i sig innebar att det fordrades ett skyndsamt ingripande av EU-domstolen för att förhindra att den rådande rättsosäkerheten skulle bestå.
    I målet Povse,34 som gällde olovligt bortförande av ett barn, hänvisade den nationella domstolen till att kontakten mellan barnet i fråga och dess far hade upphört helt. Om svaret på frågan angående verkställbarheten av en dom om att barnet skulle återlämnas till Italien skulle dröja, skulle förhållandet mellan fadern och barnet ytterligare förvärras och risken för psykisk skada vid ett återlämnande av barnet till Italien därmed öka.
    I målet McB,35 som även det gällde bortförda barn, hänvisade den nationella domstolen till att barn som olovligt bortförts enligt skäl 17 i förordning 2201/2003 omedelbart ska återföras. EU-domstolen kon-

32 Dom av den 11 juli 2008 i mål C-195/08 PPU, Rinau, REG 2008, s. I–5271. 33 Dom av den 23 december 2009 i mål C-403/09 PPU, Detiček, REU 2009, s. I–0000. 34 Dom av den 1 juli 2010 i mål C-211/10 PPU, Povse, REU 2010, s. I–0000. 35 Dom av den 5 oktober 2010 i mål C-400/10 PPU, McB., REU 2010, s. I–0000.

staterade att det av beslutet om hänskjutande framgick att målet gäller tre barn, 3, 7 och 9 år gamla, vilka varit skilda från sin far i mer än ett år. Mot bakgrund av barnens låga ålder, särskilt vad gäller det yngsta barnet, konstaterade EU-domstolen att en förlängning av den aktuella situationen allvarligt skulle kunna störa barnens relation till sin far.36 I målet Mercredi,37 som gällde hemvistbegreppet och frågan om vårdnad om ett spädbarn, hade den hänskjutande domstolen motiverat sin begäran om skyndsam handläggning med att så länge den domstol som enligt unionsrätten var behörig i mål om föräldraansvar för spädbarnet i fråga, Chloé, inte hade identifierats, kunde det inte företas någon prövning av de yrkanden som framställts av Chloés far i syfte att erhålla ett beslut som skulle göra det möjligt för honom att upprätthålla kontakten med henne. Av EU-domstolens bedömning av omständigheterna i målet framgår att målet gällde ett barn som var ett år och fyra månader gammalt och som varit skilt från sin far i mer än ett år. Mot bakgrund av att barnet i utvecklingshänseende befann sig i en känslig ålder skulle en förlängning av den aktuella situationen, som därtill utmärktes av att avståndet mellan faderns och barnets vistelseorter var betydande, allvarligt störa barnets framtida relation till sin far.38 Slutligen, i målet Aguirre Zarraga,39 som gällde bortförande av barn, tog EU-domstolen ex officio upp frågan om målet borde behandlas enligt PPU-förfarandet. EU-domstolen hänvisar i domen till den praxis som utvecklats i de ovanstående domarna, enligt vilken PPUförfarandet kan tillämpas om det finns en risk för att förhållandet mellan barnet och dess föräldrar förändras eller störs och en risk att barnet skadas psykiskt. EU-domstolen noterade att barnet i fråga, Andrea, levt åtskild från sin far sedan mer än två år och att det, på grund av avståndet och den spända relationen mellan parterna i målet, fanns en allvarlig och konkret risk för att Andrea och hennes far inte skulle ha någon kontakt under den tid som målet vid den hänskjutande domstolen pågick. Under dessa omständigheter skulle en handläggning av förevarande begäran om förhandsavgörande enligt det ordinära förfarandet innebära att förhållandet mellan fadern och hans dotter riskerade att skadas allvarligt eller till och med irreparabelt. En handläggning enligt det ordinära förfarandet skulle dess-

36 I domen tillämpas även EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna avseende rätten till familjeliv. 37 Dom av den 22 december 2010 i mål C-497/10 PPU, Mercredi, REU 2010, s. I– 0000. 38 För ett mål avseende liknande förhållanden innan PPU-förfarandet hade införts, se dom av den 2 april 2009 i mål C-523/07, A (REG 2009, s. I–2805). I det målet kom begäran om förhandsavgörande in till (dåvarande) EG-domstolen den 19 november 2007 och dom meddelades, som angetts, den 2 april 2009. Här blir vinsterna med PPU-förfarandet uppenbara. 39 Dom av den 22 december 2010 i mål C-491/10 PPU, Aguirre Zarraga (REU 2010, s. I–0000).

utom kunna äventyra Andreas integration i familjekretsen och den sociala miljön för det fall hon skulle återvända till Spanien.

3.3. Mål i vilka PPU-förfarandet inte tillämpades (bristande förutsättningar)
Det är inte alltid en begäran om tillämpning av PPU-förfarandet kan beviljas. Medan det inte krävs att målet ska vara synnerligen brådskande för att förfarandet ska tillämpas finns det andra omständigheter som måste beaktas. Nedan följer en del exempel på mål där EU-domstolen fann att PPU-förfarandet inte kunde tillämpas.40 I målet Kozlowski41 fann domstolen att förfarandet inte kunde tilllämpas eftersom begäran om förhandsavgörande hade inkommit före den 1 mars 2008, då bestämmelserna som reglerar förfarandet trädde i kraft. I och med att detta datum sedan länge passerat lär denna situation inte uppkomma igen.
    Ett viktigt avgörande är målet Pontin,42 som gällde en fråga som ställdes till EU-domstolen i samband med ett brottmål mot flera tilltalade avseende bedrägerier i samband med mottagande av finansiellt gemenskapsstöd. Den nationella domstolen begärde att dess framställan om förhandsavgörande skulle handläggas enligt PPU-förfarandet med hänvisning till att brottmålet pågått i drygt fyra år och de tilltalade tills vidare inte beviljats något gemenskapsstöd för sitt jordbruk. EU-domstolen avslog emellertid begäran om tillämpning av PPUförfarandet med hänvisning till att även om det rörde sig om ett brottmål, så gällde begäran om förhandsavgörande den gemensamma jordbrukspolitiken och inget av de områden i fördraget på vilka PPUförfarandet kan tillämpas. EU-domstolen tillade att målet under alla omständigheter inte kunde vara av brådskande art på det sätt som krävs för att PPU-förfarandet ska tillämpas. I straffrättsliga sammanhang — tolkningen av den europeiska arresteringsordern — har domstolen avslagit en begäran om PPUförfarande i ett mål. I målet Mantello43 uppkom en fråga om tolkningen av den europeiska arresteringsordern avseende en man som redan satt i fängelse i Tyskland. Frågan gällde förutsättningarna för att verkställa arresteringsordern, bland annat frågan om vad som är att anse som "samma gärning". Det framgår inte direkt av domen varför begäran avslogs, men EU-domstolen nämner att den hänskjutande domstolen motiverade sin begäran med att den inte önskade fördröja det överlämnande som begärts av de italienska myndigheterna i målet.
    De två avgörandena bekräftar dels att förfarandet endast tillämpas på de rättsakter som omfattas av de bestämmelser i fördraget som

40 Uppräkningen är i stort sett uttömmande. I domen av den 6 oktober 2009 i mål C-123/08, Wolzenburg (REG 2009, s. I–9621) och domen av den 22 oktober 2009 i de förenade målen C-261/08 och C-348/08, Zurita García och Choque Cabrera (REG 2009, s. I–10143), är besluten att inte bevilja begäran om skyndsam handläggning inte motiverade. 41 Dom av den 17 juli 2008 i mål C-66/08, Kozlowski, REG 2008, s. I–6041. 42 Se not 18. 43 Dom av den 16 november 2010 i mål C-261/09, Mantello, REU 2010, s. I–0000.

nämns i artikel 23a i domstolens stadga, dels att förfarandet har till syfte att tillhandahålla ett särskilt skydd för de parter vid den nationella domstolen som kan lida skada om förfarandet drar ut på tiden.

4. Kommentar
Efter en viss inledande skepsis verkar de flesta kommentatorer enas om att PPU-förfarandet fungerar väl. I det avseendet betonas att förfarandet är väl ägnat att uppfylla de krav som ställs på det, särskilt i fråga om snabbhet och rättssäkerhet.44 I samband med att förfarandet infördes 2008 (innan Lissabonfördraget trätt i kraft) välkomnades det både av advokater och av medlemsstaternas processföreträdare som en lyckad kompromiss mellan å ena sidan de särskilda skyndsamhetskrav som finns inom de berörda rättsområdena och å andra sidan den roll som förhandsavgöranden från EU-domstolen spelar för att säkerställa unionsrättens enhetliga tolkning (koherens) och dess legitimitet.45 I detta avseende kan även nämnas den roll som förhandsavgöranden spelar för att snabbt kunna avgöra om en medlemsstat eller ett av unionens organ har åsidosatt unionsrätten — en snabbare variant av fördragsbrottsförfarandet om man tar hänsyn till förhandlingsfasen mellan kommissionen och medlemsstaterna inom fördragsbrottsförfarandet.46 Den största tidsvinsten ligger i den förenklade handläggningen.47 Avskaffandet av skriftväxlingen och betoning på den muntliga förhandlingen sågs med viss skepsis. Medan medlemsstaterna välkomnade möjligheten att inom ramen för det skyndsamma förfarandet behålla möjligheten att föra fram sina synpunkter om hur unionsrätten ska tolkas och tillämpas, framfördes farhågor att ett renodlat muntligt förfarande kunde medföra att EU-domstolens domar skulle baseras på ett svagare material än vid en ordinär begäran om förhandsavgörande.48 Dessa farhågor visade sig vara utan grund. Inte hel-

44 Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 650. 45 Oliver Dörr, "Das beschleunigte Vorabentscheidungsverfahren im Raum der Freiheit, der Sicherheit und des Rechts", Europäische Grundrechte Zeitschrift (EuGRZ), 2008, s. 353, Moritz Lumma, "Verfahrensbeschleunigung und Kohärenz beim EuGH — Die Perspektive des Bevollmächtigten der Bundesregierung beim EuGH, Europäische Grundrechte Zeitschrift (EuGRZ), 2008, s. 383. 46 Moritz Lumma, "Verfahrensbeschleunigung und Kohärenz beim EuGH — Die Perspektive des Bevollmächtigten der Bundesregierung beim EuGH, Europäische
Grundrechte Zeitschrift (EuGRZ), 2008, s. 382. Av annan uppfattning är Henrik Paulander, "Kommissionens överträdelseförfaranden — den snabba vägen till EUdomstolen?", Svensk Skattetidning, 2011, s. 412. 47 Caroline Naomé, "La procédure accélérée et la procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de justice des Communautés européennes", Journal de droit européen, Octobre 2009, s. 244. 48 Moritz Lumma, "Verfahrensbeschleunigung und Kohärenz beim EuGH — Die Perspektive des Bevollmächtigten der Bundesregierung beim EuGH, Europäische
Grundrechte Zeitschrift (EuGRZ), 2008, s. 384.

ler fruktan för oöverstigligt långa förhandlingar besannades.49 Det har istället uttryckts att den koncentrerade handläggningen tillåtit EUdomstolens domare att bättre förbereda sig jämfört med den sedvanliga handläggningen där det finns längre intervall mellan de olika momenten i handläggningen.50 Andra har betonat PPU-förfarandets betydelse för att säkerställa enskildas intressen och domstolens legitimitet. Inför införandet av PPU-förfarandet noterades att en begäran om förhandsavgörande utgör en del i det nationella förfarandet som medför att det senare tar längre tid. I de enskilda parternas intresse ligger att EU-domstolens medverkan i den nationella processen inte medför att processen pågår oskäligt lång tid. Den nationella domstolen måste också kunna förutsäga ungefär hur lång tid det tar innan den kan räkna med ett svar från EU-domstolen. Om en begäran om förhandsavgörande tar för lång tid att besvara, finns det en risk att nationella domstolar visar sig mindre benägna att hänskjuta unionsrättsliga spörsmål till EUdomstolen.51 Förfarandets längd får inte vara en ursäkt för att nationella domstolar avhåller sig från att begära förhandsavgöranden.52 Inför framtiden har två utmaningar särskilt betonats. För det första finns det en risk för att antalet framställningar om förhandsavgöranden inom avdelning V i tredje delen FEUF kommer att öka efter Lissabonfördragets ikraftträdande.53 För det andra finns det en risk för att PPU-förfarandet därmed blir ett offer för sin egen framgång eftersom en omfattande ökning av "PPU-mål" skulle leda till att handläggningstiden ökar.54 Det finns dock idag inga statistiska belägg för att detta skulle vara fallet.

49 Marie-Therese Richter, "Schnell und effektiv: Zwei Jahre Eilvorlageverfahren vor dem Europäischen Gerichtshof", Zeitschrift für Rechtsvergleichung, Internationales Privatrecht und Europarecht (ZfRV), 2010/22, s. 154. 50 Allan Rosas, "Justice in Haste, Justice Denied? The European Court of Justice and the Area of Freedom, Security and Justice", i Cambridge Yearbook of Legal Studies
Vol. 11 (2008–2009), Cambridge 2010, s. 12. 51 Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 642. 52 Vassilios Skouris, "L'urgence dans la procédure applicable aux renvois préjudiciels", i Liber Amoricum en l'honneur de/in honour of Bo Vesterdorf, Emile Bruylant 2007, s. 60. 53 Marie-Therese Richter, "Schnell und effektiv: Zwei Jahre Eilvorlageverfahren vor dem Europäischen Gerichtshof", Zeitschrift für Rechtsvergleichung, Internationales Privatrecht und Europarecht (ZfRV), 2010/22, s. 154, Vassilios Skouris, "L'urgence dans la procédure applicable aux renvois préjudiciels", i Liber Amoricum en l'honneur de/in honour of Bo Vesterdorf, Emile Bruylant 2007, s. 70, Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 650. Av annan uppfattning: Allan Rosas, "Justice in Haste, Justice Denied? The European Court of Justice and the Area of Freedom, Security and Justice", i Cambridge Yearbook of Legal Studies Vol. 11 (2008–2009), Cambridge 2010, s. 8. 54 Vassilios Skouris, "L'urgence dans la procédure applicable aux renvois préjudiciels", i Liber Amoricum en l'honneur de/in honour of Bo Vesterdorf, Emile Bruylant 2007, s. 78, Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft var det i många medlemsstater endast de högsta instanserna som kunde begära förhandsavgöranden när det uppkom rättsfrågor som idag omfattas av avdelning V i tredje delen FEUF. Detta innebar, tillsammans med avsaknaden av ett skyndsamt förfarande i dessa mål, att enskilda hade en lång och mödosam väg framför sig innan de kunde räkna med att eventuella oklarheter i unionsrätten skulle prövas av EU-domstolen. Det har anmärkts att det är märkligt att frågor gällande asylsökande och internationella behörighetsfrågor i familjemål skulle vara föremål för en mindre förmånlig reglering jämfört med de ekonomiska friheterna.55 Det är mot bakgrund av denna brist i det dåvarande systemet avseende rättsligt skydd som det nuvarande systemet måste betraktas.56 I det nuvarande systemet kan även underrätter aktivt bidra till att se till att unionsrättsliga spörsmål blir besvarade av EU-domstolen så snabbt som omständigheterna i målet kräver. Detta är särskilt viktigt eftersom det gäller rättsområden i vilka det ofta handlar om individer i en särskilt utsatt situation.57 I målet Rinau, för att nämna ett exempel, hade målet hanterats på den nationella nivån i över 20 månader innan EU-domstolen överhuvudtaget blev behörig.58 I det sammanhanget går det inte att bortse från barnets ålder. Det är en stor skillnad om vårdnadsfrågan avgörs när barnet är tre år gammalt eller efter ett traditionellt hänskjutande till EU-domstolen när barnet hunnit fylla fem år.59 Därutöver föreskrevs i förordningen som var aktuell i målet att ett avgörande skulle meddelas inom sex veckor av den nationella domstolen.
    Det har även framförts att skyndsamhetsrekvisitet i målen Kozlowski, Santesteban Goicoechea och Leymann och Pustovarov möjligen tillämpats för att skydda medlemsstaternas intresse eftersom de nationella domstolarna i de målen angett att de skulle vara tvungna att försätta de frihetsberövade personerna på fri fot om inte EU-domstolen medde-

d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 650. 55 Allan Rosas, "Justice in Haste, Justice Denied? The European Court of Justice and the Area of Freedom, Security and Justice", i Cambridge Yearbook of Legal Studies
Vol. 11 (2008–2009), Cambridge 2010, s. 8. 56 Vassilios Skouris, "L'urgence dans la procédure applicable aux renvois préjudiciels", i Liber Amoricum en l'honneur de/in honour of Bo Vesterdorf, Emile Bruylant 2007, s. 72. 57 Vassilios Skouris, "L'urgence dans la procédure applicable aux renvois préjudiciels", i Liber Amoricum en l'honneur de/in honour of Bo Vesterdorf, Emile Bruylant 2007, s. 72, Antonio Tizzano och Bruno Gencarelli, "La procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de Justice de l'Union Europénne", i Chemins d'Europe — mélanges en l'honneur de Jean Paul Jacqué, Dalloz 2011, s. 642. 58 Catherine Barnard, "The PPU: is it worth the candle? An early assessment", European Law Review, E.L.Rev. 2009, 34(2), 281–297, s. 296. 59 Marie-Therese Richter, "Schnell und effektiv: Zwei Jahre Eilvorlageverfahren vor dem Europäischen Gerichtshof", Zeitschrift für Rechtsvergleichung, Internationales Privatrecht und Europarecht (ZfRV), 2010/22, s. 153.

lade ett snabbt avgörande.60 Som framgår ovan är detta knappast fallet i målen Santesteban Goicoechea och Leymann och Pustovarov, där den nationella domstolen snarare bemödade sig säkerställa att frihetsberövandet inte varade längre än nödvändigt med tanke på omständigheterna. Det är endast i målet Kozlowski som den nationella domstolen behövde ett svar innan personen i fråga frigavs villkorligt.

5. Slutsats
De rättsområden som omfattas av PPU-förfarandet representerar EU:s utveckling från ett ekonomiskt integrationsprojekt till ett "politische[s]
Gemeinwesen"61 väl. Vid EU-domstolen gick mål som gäller området för frihet, säkerhet och rättvisa år 2008 om antalet mål som gäller den fria rörligheten för varor och kapital.62 I och med unionsrättens utveckling under senare år kommer den enskilda medborgaren — och därmed även den nationella domaren — i allt större utsträckning i unionsrättens centrum. Detta medför naturligtvis också att det blir vanligare att komma i kontakt med unionsrätten även i vardagsjuridiken, vars huvudsakliga arena inte är de högsta prejudikatinstanserna utan underinstanserna.63 Därmed får behovet av en fungerande och effektiv dialog mellan de senare och EU-domstolen förnyad aktualitet.
    Det pågår för närvarande ett arbete att reformera EU-domstolens rättegångsregler. I samband med denna reform kommer vissa praktiska aspekter av PPU-förfarandet att förtydligas, framförallt vad gäller den interna arbetsordningen vid EU-domstolen, men i stora drag kommer det att förbli oförändrat.

60 Caroline Naomé, "La procédure accélérée et la procédure préjudicielle d'urgence devant la Cour de justice des Communautés européennes", Journal de droit européen, Octobre 2009, s. 244. 61 Oliver Dörr, "Das beschleunigte Vorabentscheidungsverfahren im Raum der Freiheit, der Sicherheit und des Rechts", Europäische Grundrechte Zeitschrift (EuGRZ), 2008, s. 354. 62 Allan Rosas, "Justice in Haste, Justice Denied? The European Court of Justice and the Area of Freedom, Security and Justice", i Cambridge Yearbook of Legal Studies
Vol. 11 (2008–2009), Cambridge 2010, s. 5. 63 Detta följer inte minst av renodlingen av domstolarnas roll i instansordningen efter 2008 års reform.