Straffmätning i narkotikamål — fyra domar från Högsta domstolen

Av riksåklagaren ANDERS PERKLEV1

Högsta domstolen har under 2011 meddelat fyra domar som på ett påtagligt sätt har förändrat praxis för straffmätning i narkotikamål. Ytterligare vägledande domar är att vänta under 2012. I artikeln beskrivs den pågående utvecklingen, som kan sägas innebära att bedömningen av straffvärdet för narkotikabrott ska göras på ett sätt som mer liknar det som tillämpas vid andra typer av brott. Art och mängd narkotika kommer därigenom få minskad betydelse för straffmätningen, särskilt vid de allvarligaste narkotikabrotten.

Inledning
Högsta domstolen har under 2011 påbörjat en omläggning av sin praxis för rubricering och straffmätning avseende narkotikabrott2. Startpunkten för denna omläggning var NJA 2011 s. 357, den så kallade junidomen. Den har sedan följts av tre ytterligare domar.3 Den viktigaste principiella frågan i dessa domar är vilken betydelse arten och mängden narkotika ska tillmätas vid bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet. Sammanfattningsvis kan förändringen av praxis sägas innebära att en mer nyanserad syn på straffvärdet för narkotikabrott har införts, särskilt i sådana fall som tidigare bedömts som grova brott med ett straffvärde i den övre delen av straffskalan. Således ska enligt Högsta domstolen vid bedömningen av straffvärdet ökad vikt läggas vid andra faktorer än enbart art och mängd narkotika, vilket innebär att straffmätningen ska bli mindre mekanisk och mer likna den som sker vid andra typer av brott.
    Denna artikel syftar till att beskriva utvecklingen i praxis under 2011 och vilka slutsatser som kan dras av de hittills meddelade domarna samt att reflektera något över denna utveckling.

Utvecklingen i praxis under 2011
NJA 2011 s. 3574 — straffvärdebedömning i narkotikamål (mefedron)
Målet gällde främst två personer som bl.a. förvärvat och till landet smugglat in två kilo mefedron som de därefter innehaft i överlåtelse-

1 Tack till byråchefen Hedvig Trost för rättsfallsreferat och värdefulla synpunkter. 2 Begreppet narkotikabrott används i artikeln för att beteckna såväl brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) som brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. 3 NJA 2011 s. 675 I och II samt Högsta domstolens dom den 6 december 2011 i mål B 2521-11. 4 Rättsfallet behandlas utförligt av Petter Asp i SvJT 2011 s. 659–668 ”Högsta domstolen revolutionerar narkotikabrotten”.

syfte och överlåtit till andra personer. En fråga var hur mefedron skulle bedömas i farlighetshänseende — som amfetamin eller som ecstasy.
    Högsta domstolen fann till en början att mefedrons generella farlighet — på den i målet förebringade utredningen — inte på något för straffvärdebedömningen i målet avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet.
    Högsta domstolen fann att den aktuella brottsligheten visserligen får antas ha haft samband med de tilltalades eget missbruk, men att redan mängden, två kilo mefedron, ger vid handen att befattningen syftat till handel med narkotika, varför brotten var att bedöma som grova. Högsta domstolen fann vidare att brottsligheten med hänsyn till att den innefattat en förhållandevis omfattande handel med narkotika hade ett betydande straffvärde, men att den i straffvärdehänseende låg långt ifrån delaktighet i den organiserade och ofta internationella narkotikahandel för vilken de övre delarna av straffskalan främst är avsedd. Brottsligheten hade inte ingått som ett led i en vidare verksamhet och den hade inte varit mer omfattande än att den i sin helhet hade skötts av de bägge tilltalade. Den hade inte sträckt sig över någon längre tid och annat hade inte framkommit än att försäljningen var begränsad till vänner och bekanta. Högsta domstolen bestämde det samlade straffvärdet till fängelse i fyra år och de tilltalade dömdes till fyra års fängelse vardera. Hovrätten, som utgått från att mefedron i farlighetshänseende var att jämställa med ecstasy, hade dömt de bägge tilltalade till 14 års fängelse.

NJA 2011 s. 675 I och II — Brottsrubricering och straffvärdebedömning i mål om narkotikabrott och narkotikasmuggling avseende syntetiska katinoner
I) En person hade, bl.a., i överlåtelsesyfte, förvärvat, smugglat in och innehaft sammanlagt närmare 350 gram MDPV.
    Högsta domstolen slog fast att MDPV — liksom övriga syntetiska katinoner — i farlighets- och mängdhänseende är jämförbart med amfetamin. Högsta domstolen uttalade också att de straffvärden som framgår av den ofta använda amfetamintabellen är för höga och att en sänkning av dessa värden möjliggör en mer differentierad straffvärdebedömning utan att brottet blir att bedöma som grovt.
    Högsta domstolen fann att den tilltalade, som själv är narkotikamissbrukare, gått samman med missbrukande bekanta och gjort inköp av MDPV via internet, att hon inte haft något vinstsyfte och att hennes handlande inte präglats av någon hänsynslöshet. Enligt Högsta domstolen var inte något av de aktuella brotten av sådan karaktär och hade inte heller avsett sådana mängder att de skulle bedömas som grova. Vid straffvärdebedömningen beaktade Högsta domstolen att det varit fråga om utpräglat missbruksrelaterad brottslighet och att gärningarna inte utförts i vinstsyfte. Straffvärdet för beställning på internet av 100 gram MDPV motsvarade fängelse i sex

månader. Det samlade straffvärdet för brottsligheten i dess helhet motsvarade fängelse i ett år och fängelsestraffets längd bestämdes i enlighet därmed.

II) En person hade vid ett antal tillfällen tagit befattning med sammanlagt 400 gram MDPV och metylon. Vid ett tillfälle hade han smugglat in 247 gram MDPV.
    Högsta domstolen fann att de beställningar den tilltalade gjort till stor del avsett narkotika för eget bruk, att denne till viss del hade för avsikt att sälja narkotikan men att han inte hade något vinstsyfte därmed och att det varit fråga om utpräglat missbruksrelaterad brottslighet. Enligt Högsta domstolen var inte något av de aktuella brotten av sådan karaktär och hade inte heller avsett sådana mängder att de skulle bedömas som grova. Att föra in 247 gram MDPV till landet bedömdes som ett brott av normalgraden och straffvärdet bestämdes till fängelse i ett år och tre månader. Vid straffvärdebedömningen beaktade Högsta domstolen bl.a. att brottsligheten haft en tydlig koppling till den tilltalades eget missbruk, att han inte haft något vinstintresse och att brottsligheten inte varit organiserad. Straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarade fängelse i ett år och sex månader och fängelsestraffets längd bestämdes i enlighet därmed.

Högsta domstolens dom den 6 december 2011 i mål nr B 2521-11 — straffvärdebedömning avseende organiserad narkotikahandel via internet (mefedron och MDPV).
Fråga var om en i företagsliknande former och i vinningssyfte bedriven narkotikahandel, där mefedron och MDPV köptes från utlandet och bjöds ut till försäljning via internet. Narkotikahandeln hade pågått under cirka tre månader.
    Högsta domstolen fann till en början att narkotikan genom att bjudas ut och försäljas via internet gjorts tillgänglig för och kunnat spridas till en stor krets av okända köpare, varför brottsligheten varit ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika, framför allt till ungdomar. Högsta domstolen fann vidare att verksamheten bedrivits endast av ett fåtal personer och under en förhållandevis kort tid. Fastän det varit fråga om mycket allvarlig brottslighet utgjorde den inte en organiserad narkotikahandel av det grövsta slaget.
    A hade tagit befattning med cirka tre kg mefedron och MDPV. Han hade varit huvudman för narkotikahandeln och organiserat verksamheten. Hans enda avsikt hade varit att tjäna pengar. Han hade överlåtit åt andra att praktiskt hantera narkotikan, bestämt vinstfördelningen och själv tagit största vinsten. A dömdes för bl.a. grovt narkotikabrott och påföljden bestämdes i enlighet med brottslighetens samlade straffvärde till fängelse i sju år.
    Vid sidan av A var två av de tilltalade aktiva vid försäljningen på internet — B och C. B hade bjudit ut narkotika till försäljning via en

hemsida och tagit befattning med drygt 500 gram MDPV. B hade full insikt i A:s verksamhet, hans delaktighet var väsentlig och förhållandevis självständig även om han var underordnad A. Brottsligheten skedde med vinningssyfte och med del i vinsten. Det förhållandet att B själv missbrukade narkotika hade inte något sådant samband med hans brottslighet att det skulle påverka straffvärdet. B dömdes för grovt narkotikabrott och påföljden bestämdes i enlighet med brottslighetens samlade straffvärde till fängelse i fyra år.
    C hade bjudit ut narkotika till försäljning via hemsidan, förmedlat kontakt om förvaring av 448 gram mefedron och överlåtit cirka 65 gram mefedron. C hade varit engagerad i verksamheten, haft en central roll vid nätförsäljningen, haft kunskap om A:s narkotikaverksamhet och hennes delaktighet i denna syftade till egen inte obetydlig vinning. C:s roll i den organiserade brottsligheten hade varit betydande och straffvärdet för hennes brottslighet motsvarar fängelse i fyra år, trots att hennes fysiska befattning med narkotikan omfattade avsevärt mindre mängder än vad som gällde för B. C dömdes för bl.a. grovt narkotikabrott och påföljden bestämdes i enlighet med brottslighetens samlade straffvärde till fängelse i fyra år.
    D hade mot ekonomisk ersättning förvarat 996 gram mefedron och 808 gram MDPV. D hade haft en underordnad roll och hon hade fått begränsad ersättning. Hon hade känt till att de stora mängder narkotika som hon skulle förvara var avsedda för A:s narkotikahandel, men mängden narkotika sett från hennes synpunkt hade berott på tillfälligheter. Det förhållandet att hon höll ett narkotikalager avsett för internethandel tillmättes i straffvärdehänseende större betydelse än att det rörde sig om stora mängder narkotika. D dömdes för grovt narkotikabrott och påföljden bestämdes i enlighet med brottets straffvärde till fängelse i tre år.
    E och F hade förvarat omkring 448 gram mefedron. E:s förvaring hade skett i vinningssyfte och han visste att förvaringen utgjorde led i en internetbaserad handel med narkotika. Med hänsyn härtill och till arten och mängden narkotika rubricerades brottet som grovt narkotikabrott. Vid straffvärdebedömningen beaktades E:s underordnade roll samt att det endast rörde sig om ett tillfälle. Större betydelse tillmättes det förhållandet att narkotikan var avsedd för handel över internet än den faktiskt förvarade mängden. Påföljden bestämdes i enlighet med brottets straffvärde till fängelse i två år.
    F hade alltså också förvarat omkring 448 gram mefedron. Han hade emellertid inte fått någon ersättning för förvaringen och inte känt till A och dennes narkotikahandel, varför brottet rubricerades som brott av normalgraden. Påföljden bestämdes i enlighet med brottets straffvärde till fängelse i ett år.
    G hade förmedlat kontakt om förvaring av 450 gram mefedron. G hade genom sin förmedling medverkat till A:s narkotikahandel och han var väl medveten om att det ingick i affärsidén att använda olika

förvaringsplatser som inte kunde kopplas till A, varför det saknade betydelse för rubriceringen att hans delaktighet i verksamheten var begränsad. På grund härav rubricerades brottet som medhjälp till grovt narkotikabrott. Eftersom han fick anses ha medverkat till brottet i mindre mån sattes straffvärdet under lägsta straffet för grovt narkotikabrott. Påföljden bestämdes i enlighet med brottets straffvärde till fängelse i ett år.

Vilka slutsatser kan dras om rättsläget efter de av Högsta domstolen hittills meddelade domarna?5
Allmänt
En allmän slutsats av de hittillsvarande domarna är att straffvärdebedömningen i narkotikamål ska vara mer differentierad och nyanserad än tidigare. Visserligen ska arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med fortfarande vara viktiga faktorer vid rubricering och straffmätning, men bedömningen ska ske med hänsyn till samtliga i målet relevanta omständigheter. Detta gäller såväl vid grova brott som vid brott av normalgraden.
    Det sägs inte uttryckligen i domskälen att förändringen av praxis ska leda till en generell minskning av straffvärdet för narkotikabrott. Tvärt om framgår att en samlad bedömning av alla relevanta faktorer kan leda till att straffvärdet blir såväl högre som lägre än vad det blir om enbart art och mängd narkotika beaktas. Vad som däremot är tydligt är att tidigare utarbetade tabeller baserade på art och mängd narkotika endast kan ge begränsad vägledning vid bedömning av straffvärdet, särskilt inom ramen för straffskalan för det grova brottet.
    Högsta domstolen är alltså mycket tydlig med att bedömningen av straffvärdet för narkotikabrott inte ska ske enbart utifrån art och mängd hanterad narkotika.
    Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken ska vid bedömningen av brottets straffvärde beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. När det gäller narkotikabrott kan art och mängd narkotika anses representera den skada eller fara för skada som gärningen medför. Tidigare praxis har således haft ett starkt fokus enbart på gärningens farlighet. De övriga omständigheter som Högsta domstolen nu har lyft fram som relevanta vid bedömningen av straffvärdet torde i stor utsträckning vara hänförliga till gärningsmannens insikt, avsikt och motiv, eller med andra ord gärningsmannens skuld.
    Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att Högsta domstolen genom sin omläggning av praxis har förskjutit den tidigare fokuseringen på gärningens farlighet till att i större utsträckning omfatta graden av

5 Artikeln utgör i denna del en utveckling av ett meddelande som den 14 december 2011 har lagts ut på Åklagarmyndighetens intranät och i vilket riksåklagaren redogör för sin syn på frågor om straffmätning för narkotikabrott mot bakgrund av den aktuella utvecklingen av praxis.

skuld hos gärningsmannen. Därmed uppnås större likhet med hur straffvärdebedömningen sker för andra brottstyper. Samtidigt blir bedömningen av straffvärdet mer komplex när fler olika omständigheter ska vägas emot varandra.

Omständigheter av betydelse vid sidan av art och mängd narkotika
Utifrån de fyra tidigare redovisade domarna kan i huvudsak följande omständigheter identifieras som relevanta för att beaktas i skärpande riktning vid bedömning av straffvärdet.

- Att det varit fråga om organiserad narkotikahandel.
- Att narkotikahandeln varit omfattande och välorganiserad.
- Att gärningsmannen haft en framträdande roll i organisationen.
- Att gärningsmannen haft insikt i organisationens storlek och inriktning.
- Att gärningsmannen bestämt vinstfördelningen och själv tagit största vinsten.
- Att narkotikan har gjorts tillgänglig, t.ex. via internet, för okända eller unga personer.
- Att narkotikan har distribuerats till en stor krets av okända eller unga personer, t.ex. via internet.
- Att gärningsmannen haft vinning av sin brottslighet, oavsett om denna varit organiserad eller inte.

Följande omständigheter kan enligt domarna anses tala för en mildrande bedömning.

- Att befattningen till övervägande del skett för att tillgodose eget behov av narkotika.
- Att vinstintresse inte funnits.
- Att gärningsmannen endast haft en perifer roll i en organiserad verksamhet.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att flertalet av de omständigheter som således anses relevanta vid bedömningen av straffvärdet kan hänföras till graden av hänsynslöshet hos gärningen. Befattning med narkotika inom ramen för en välorganiserad verksamhet med hög vinstmarginal, där gärningsmannen haft en framträdande roll och även fått stor andel av vinsten, ska alltså bedömas väsentligt strängare än motsvarade befattning inom ramen för en mer tillfällig verksamhet där gärningsmannens främsta avsikt har varit att tillgodose sitt eget behov av narkotika.
    I detta sammanhang bör dock framhållas att det enligt Högsta domstolen inte kan åberopas som skäl för strafflindring att gärningsmannen själv är missbrukare när det är fråga om brottslighet av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket.

Den inbördes ordning för olika preparats farlighet
Samtliga fyra domar har avsett syntetiska katinoner. Till dessa räknas mefedron, metedron, metylon, MDPV m.fl. preparat. Av domarna framgår att de syntetiska katinonerna i såväl farlighets- som mängdhänseende ska jämställas med amfetamin. Om man listar olika narkotiska preparats farlighet i fallande ordning får följande anses gälla.

1. Heroin 2. Kokain 3. Ecstasy, LSD, Rohypnol, GHB 4. Amfetamin, syntetiska katinoner 5. Cannabis 6. Kat

Denna ordning har alltså gällt sedan tidigare. Skillnaden är att de syntetiska katinonerna har flyttats ned ett steg på skalan.
    Högsta domstolen har i sina domar framhållit den osäkerhet som bedömningar av farlighet och missbruksdoser avseende olika typer av narkotika är förenad med. Det kan mot denna bakgrund förutses att när nya preparat narkotikaklassas, farlighetsbedömningen görs på ett mer övergripande sätt och att preparatet sedan hänförs till någon av de nu uppräknade grupperna.

Straffvärdet sett i förhållande till mängden narkotika
Av Högsta domstolens uttalanden framgår att art och mängd narkotika även fortsättningsvis kommer att vara viktiga utgångspunkter för både rubricering och bedömningen av straffvärdet för narkotikabrott. De tidigare tillämpade tabellerna för beräkning av straffvärdet utifrån art och mängd narkotika kan dock åtminstone delvis anses överspelade, i synnerhet när det gäller att bedöma straffvärdet för grova narkotikabrott.
    Högsta domstolen har uttalat att de straffvärden som framgår av den av domstolarna ofta använda s.k. amfetamintabellen, som utgår från mängden amfetamin räknat i gram, får anses vara för höga. Det är ännu osäkert om och i så fall i vilken utsträckning detta uttalande bör tillmätas betydelse när det gäller övriga preparat. Vidare har Högsta domstolen slagit fast att det inte finns underlag för att tillmäta skillnaden mellan amfetamin och ecstasy så stor betydelse som tabellerna utvisar.
    I tidigare praxis har beträffande amfetamin gränsen mellan brott av normalgraden och grovt brott ansetts gå vid 250 gram substans i sådana fall där inga andra omständigheter än art och mängd finns att utgå ifrån. Ett rimligt antagande utifrån Högsta domstolens nya domar är att gränsen numera bör gå vid 400–500 gram. När det gäller ecstasy är situationen mer svårbedömd. Alldeles klart är att den tidigare praxis som innebar att redan befattning med 200 tabletter kunde anses som grovt brott inte längre gäller. I NJA 2004 s. 354 bedömdes

befattning med 788 tabletter ecstasy som grovt brott med hänsyn till arten och mängden narkotika. Tills vidare anser jag att gränsen mellan normalbrott och grovt brott i vart fall inte bör bestämmas till under 800 tabletter. På motsvarande sätt måste justeringar göras beträffande LSD, Rohypnol och GHB, som i farlighetshänseende är att jämställa med ecstasy.

Bedömning av rubricering och straffvärde för allvarliga narkotikabrott
Om en gärning avser en stor mängd narkotika utgör detta en indikation på att brottet ingår som ett led i en brottslighet som är organiserad eller av större omfattning. Brottet bör då bedömas som grovt. Exakt var denna gräns går, är naturligtvis svårt att säga. I enlighet med vad som uttalats beträffande amfetamin är det rimligt att anse att gränsen beträffande detta preparat ligger kring den dubbla mängd narkotika som tidigare har krävts för att rubricera brottet som grovt.
    Om det emellertid framgår av utredningen att det inte är fråga om en organiserad verksamhet och det saknas vinstsyfte, bör brottet kunna hänföras till normalgraden, även om gärningen avser en ganska betydande mängd narkotika.
    Vid grovt narkotikabrott har mängden narkotika en underordnad roll för straffmätningen. Istället bedöms straffvärdet i ett första led utifrån hur väl organiserad verksamheten är, vilken omfattning den har haft, vilka vinstmarginaler den har haft och till vilken krets narkotikan har spridits. I ett andra led sker bedömningen utifrån hur central roll gärningsmannen haft och i vilken utsträckning han eller hon har fått dela vinsten från verksamheten.
    För att den översta delen av straffskalan, från omkring sju eller åtta till tio års fängelse, ska kunna utnyttjas bör brottet, förutom att avse en större mängd narkotika också utgöra en del av en sådan mycket välorganiserad och omfattande verksamhet, ofta med internationella förgreningar, som har bedrivits yrkesmässigt och där gärningsmannen haft en central roll. Det bör alltså främst handla om sådana internationella ”syndikat” som avses i propositionen 1980/81:76.

Narkotikabrott av normalgraden
Om arten och mängden narkotika inte i sig talar för att brotten ska bedömas som grovt och det inte heller har framkommit sådana försvårande omständigheter som talar för detta bör brottet hänföras till normalgraden. Det straffvärde som kan beräknas utifrån enbart art och mängd narkotika måste då alltid justeras med hänsyn till sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som kan föreligga i det enskilda fallet, t.ex. om spridning av narkotikan skett till en större obestämd krets eller om den enbart varit avsedd för eget missbruk. Beroende på styrkan i dessa omständigheter bör straffvärdet kunna bli avsevärt högre eller lägre än vad som följer av enbart art och mängd narkotika. Om däremot de närmare omständigheterna

kring brottet inte är möjliga att utreda, t.ex. då den misstänkte vägrar att uttala sig om dessa, får straffvärdet bedömas utifrån enbart arten och mängden narkotika. Hela straffskalan för normalbrottet upp till två års fängelse, som är minimistraffet för grovt brott, bör kunna utnyttjas. Den överlappande delen av straffskalan upp till tre års fängelse torde komma till användning endast i undantagssituationer.

Ringa narkotikabrott
När fråga är om ringa narkotikabrott kommer straffvärdet även fortsättningsvis kunna fastställas med utgångspunkt från i princip enbart art och mängd narkotika. Högsta domstolen har hittills inte gjort några uttalanden beträffande gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden som kan läggas till grund för en annan praxis än den nuvarande. Tidigare praxis med avseende på art och mängd narkotika bör alltså i huvudsak kunna tillämpas. — För ecstasy bör emellertid gränsen mellan ringa brott och normalbrott förskjutas något uppåt, mot bakgrund av vad Högsta domstolen har uttalat om detta preparats farlighet. Gränsen bör gå vid omkring sex tabletter, mot nuvarande cirka tre tabletter. Motsvarande justeringar får göras beträffande LSD, Rohypnol och GHB.
    Detta innebär också att strafförelägganden kan utfärdas vid ringa brott i samma utsträckning som tidigare, med undantag för ecstasygruppen där strafförelägganden kan utfärdas i något större utsträckning.

Närmare om rubricering och bedömning av straffvärde under förundersökningsstadiet
Rubricering och bedömning av straffvärdet hos narkotikabrott har betydelse inte bara för den slutliga påföljdsbestämningen. Främst rubriceringen, men också straffvärdet, har en avgörande betydelse för vilka tvångsmedel som kan användas under förundersökningen av ett misstänkt brott. Användningen av tvångsmedel, såsom anhållande, häktning, hemlig teleavlyssning, m.m. är av stor betydelse för att kunna utreda omständigheterna kring narkotikabrott, t.ex. om brottet utgjort ett led i en organiserad narkotikahandel. Hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning kan främst användas vid förundersökning avseende grovt narkotikabrott. Hemlig teleövervakning kan användas vid förundersökning angående alla narkotikabrott som inte är att bedöma som ringa. En mycket stor andel av alla meddelade tillstånd om hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning avser grova narkotikabrott. Hemlig teleavlyssning används ofta för att kartlägga den misstänktes förehavanden och kontaktvägar och är ett mycket viktigt verktyg för att kunna utreda grova narkotikabrott med flera inblandade personer.
    För att hemlig rumsavlyssning ska få användas vid grova narkotikabrott krävs att straffvärdet överstiger fängelse i fyra år. Hemlig

rumsavlyssning är av betydelse vid utredningar om mycket grova narkotikabrott.
    Även anhållande och häktning är betydelsefulla tvångsmedel vid utredning om misstänkta narkotikabrott, bl.a. för att förhindra att den misstänkte saboterar eller försvårar utredningsarbetet. Vid grova narkotikabrott är häktning i princip obligatoriskt enligt den s.k. tvåårsregeln. Vid narkotikabrott av normalgraden får häktning ske under vissa förutsättningar.
    Tidigt i en förundersökning finns ofta inte några andra kända omständigheter än mängden av en viss narkotika att utgå ifrån. Mängden narkotika blir då en naturlig indikator på hur gärningen ska rubriceras och vilket straffvärde den kan antas ha. Innan en närmare utredning föreligger är det därför rimligt att presumera att befattning med en större mängd narkotika, som i sig talar för att brottet bedöms som grovt, utgör ett led i en organiserad narkotikaverksamhet. Under den fortsatta utredningen är det självfallet angeläget och nödvändigt att utreda alla omständigheter som kan ha betydelse för rubriceringen och straffvärdebedömningen.
    För att åstadkomma enhetlighet och förutsebarhet vid tillämpningen av straffprocessuella tvångsmedel är det viktigt att såväl åklagare som domstolar kan grunda sina beslut på en stabil praxis kring straffvärdet av befattning med viss art och mängd narkotika. Detsamma gäller, om än i något mindre grad vid den slutliga påföljdsbestämningen i de fall där inga andra omständigheter än art och mängd narkotika framkommit under rättegången. Detta talar för att det även fortsättningsvis kommer att finnas behov av tabeller som en utgångspunkt för rubricering och straffvärdebedömning avseende narkotikabrott.

Ytterligare vägledning behövs
Även om Högsta domstolen i de fyra hittillsvarande domarna har uttalat sig ganska utförligt om hur man ser på påföljdsbestämningen för narkotikabrott återstår fortfarande ett förhållandevis stort antal frågor att besvara. Trots de riktlinjer och hållpunkter som finns i dessa domar är det för en enhetlig och förutsebar rättstillämpning nödvändigt och angeläget att Högsta domstolen prövar fler mål gällande rubricering och straffvärdebedömning i narkotikamål. Detta gäller bl.a. fall där en person tagit befattning med en större mängd narkotika av visst slag, men där omständigheterna i övrigt inte ger något underlag för bedömningen av om innehavet har sin grund i en organiserad brottslig verksamhet eller i andra förhållanden, t.ex. för att den tilltalade tiger eller för att dennes berättelse är sådan att den kan lämnas utan avseende.
    I detta sammanhang bör erinras om att polis, åklagare och domstolar hanterar ett mycket stort antal ärenden avseende narkotikabrott

varje år6. Inte minst rättviseskäl talar för att söka åstadkomma en ordning som innebär att dessa hanteras på ett enhetligt och förutsebart sätt. Men också effektivitetsskäl talar i denna riktning. De mindre allvarliga narkotikabrotten tillhör de så kallade mängdbrotten, vilka rättsväsendet har i uppdrag att handlägga särskilt kostnadseffektivt.
    Vissa domstolar har börjat tillämpa nya tabeller för bedömning av straffvärde vid narkotikabrott, vilka är resultatet av domstolarnas egna praxisdiskussioner. Enligt min mening kan sådana tabeller anses vägledande endast i den mån de direkt speglar Högsta domstolens praxis, och kan alltså aldrig vara normerande i sig.
    Ytterligare vägledning från Högsta domstolen är emellertid att vänta inom en relativt snar framtid. Således har Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd i ytterligare sex mål som gäller rubricering och straffmätning av narkotikabrottslighet. Tre av dessa gäller syntetiska katinoner (mefedron och MDPV). I dessa fall är hovrättens domar meddelade före Högsta domstolens dom den 16 juni 2011 (NJA 2011 s. 357).
    Av de återstående tre målen gäller det första bl.a. hur innehav i överlåtelsesyfte av 488 gram amfetamin ska rubriceras. Hovrätten dömde den tilltalade för bl.a. grovt narkotikabrott till fängelse i tre år. Den tilltalade har överklagat och yrkat att rubriceringen ska ändras till narkotikabrott av normalgraden och att fängelsestraffets längd i vart fall ska sättas ned.
    Det andra målet gäller straffvärdebedömning av transport och förvaring av 97 kg cannabisharts. Tingsrätten dömde den tilltalade för grovt narkotikabrott till fängelse i nio år. Hovrätten satte ned fängelsestraffets längd till fängelse i fyra år. Riksåklagaren har överklagat och yrkat straffskärpning.
    Det tredje målet gäller straffvärdebedömning av förvar, överlåtelse och försäljning av 350 gram ecstasy. Hovrätten dömde den tilltalade för bl.a. grovt narkotikabrott till fängelse i sju år. Hovrätten satte ned fängelsestraffets längd till fängelse i tre år. Riksåklagaren har överklagat och yrkat straffskärpning.
    Ytterligare vägledning för rubricering och bedömning av straffvärde vid narkotikabrott kan komma att föreligga redan under mars månad 20127. Det kan inte uteslutas att Högsta domstolen beslutar att bevilja prövningstillstånd i ytterligare mål som rör narkotikabrott. Därför kan också finnas anledning att ganska snart återkomma angående den fortsatta utvecklingen av praxis på området.

6 Till Åklagarmyndigheten inkom år 2011 strax under 85 000 brottsmisstankar avseende narkotikabrott, varav knappt 75 000 avsåg ringa brott. Narkotikabrotten representerade därmed omkring 13 procent av samtliga inkomna brottsmisstankar. Både andelen och antalet brottsmisstankar avseende narkotikabrott har ökat under de tre senaste åren. 7 Huvudförhandling i Högsta domstolen i de tre uppräknade målen är planerade att äga rum i slutet av januari respektive mitten av februari 2012.

Avslutande reflektioner
Högsta domstolens omläggning av praxis för bedömning av straffvärdet i narkotikamål är välgrundad. Det saknas bärande skäl för att principerna för straffmätning i sådana mål i ett längre perspektiv ska avvika från vad som gäller för andra mål.8 Tidigare praxis har också lett fram till en situation där straffmätningen i fall som avser stora mängder narkotika snabbt ”slår i taket” och det därför inte blir möjligt att beakta de skillnader i straffvärde som ändå måste kunna anses föreligga mellan olika mycket grova narkotikabrott. I dessa fall blir det inte heller möjligt att vid straffmätningen ta hänsyn till sådana faktorer som enligt 29 kap. 5 § brottsbalken ska beaktas vid sidan av brottets straffvärde, t.ex. men på grund av utvisning.
    Samtidigt kan inte bortses ifrån att tidigare praxis också haft sina fördelar. Det har alltså varit lätt att redan på ett tidigt stadium i en förundersökning förutse straffvärdet hos det misstänkta brottet, vilket har underlättat ställningstaganden om användning av olika tvångsmedel. Vidare kan antas att de tabeller som har använts av såväl åklagare som domstolar för att beräkna straffvärdet har bidragit till en enhetlig och förutsebar rättstillämpning. De förhållandevis mycket höga straffen har också markerat med vilket allvar samhället ser på narkotikabrotten.
    En mer nyanserad straffmätning för narkotikabrott med ökat fokus på graden av skuld hos gärningsmannen kommer med all sannolikhet påverka sättet att bedriva förundersökning. Det kommer således vara nödvändigt att i större utsträckning kartlägga andra omständigheter än art och mängd narkotika, för att få ett fullständigt underlag för straffmätningen. Detta innebär att förundersökningen tar längre tid och att det blir nödvändigt att i ökad omfattning använda hemliga tvångsmedel, såsom telefonavlyssning. Samtidigt kan detta naturligtvis medverka till att straffmätningen blir mer rättvis. Det är svårt att bedöma vilken betydelse som en sådan nyansering av straffmätningen som nu har beskrivits kan tänkas få för möjligheterna att hindra spridning av narkotika i samhället. Självklart kan det resas farhågor om att fler ska vara benägna att i vinstsyfte befatta sig med större mängder om den övre delen av straffskalan kommer att användas i mer begränsad utsträckning. Samtidigt visar erfarenheterna att enbart fängelsestraffets längd har ganska liten betydelse ur ett brottsförebyggande perspektiv.
    Utvecklingen bör därför ses i belysning av den ökade uppmärksamhet som möjligheten att förverka och återföra brottsvinster har fått under de senaste åren. Sedan polis och åklagare i allt högre grad har börjat fokusera på den misstänktes tillgångar och utreda möjlig-

8 Detta utesluter dock inte att det kan finnas behov av att i motsatt riktning förändra straffmätningen avseende andra brott, t.ex. grova våldsbrott, för att där i större utsträckning än vad som sker för närvarande göra bruk av hela den tillgängliga straffskalan.

heterna till värdeförverkande eller s.k. utvidgat förverkande har antalet sådana yrkanden ökat kraftigt9. Mycket talar för att risken för att få lämna ifrån sig ekonomiska tillgångar framstår som väl så ingripande som utsikten att dömas till ett längre fängelsestraff för personer som står åtalade för narkotikabrott. Om vinster från brottslig verksamhet generellt i större utsträckning kan komma att förverkas minskar också risken att sådana brottsvinster återinvesteras i verksamhet som innefattar narkotikabrottslighet.
    Sammanfattningsvis anser jag, trots de fördelar som den tidigare ordningen har haft, att det från ett mer övergripande perspektiv finns goda skäl att fortsätta på den nu inslagna vägen, både vad gäller en mer nyanserad straffmätning för narkotikabrott och ökat fokus på återtagande av brottsvinster.

9 Ökningen har dock skett från en initialt låg nivå. Fortfarande finns ett stort utrymme för att utveckla arbetet med att utreda förutsättningarna för att förverka egendom som utgör eller kan antas utgöra vinning av brott.