”Över ån för att hämta vatten?” — en analys av ett HD-avgörande om ändring av talan

 

 

Av hovrättsassessorn MIKAEL PAULI och professor HENRIK EDELSTAM

Bestämmelsen om ändring av talan i RB 13:3 är av stor praktisk betydelse.
Den innehåller flera för civilprocessen helt grundläggande begrepp såsom ”yrkande”, ”omständighet”, ”grund” och ”saken”. Inte sällan är det dock förenat med svårigheter att tillämpa bestämmelsen. Sådana svårigheter uppenbarade sig i NJA 2011 s. 718, där Högsta domstolen vid tillämpningen av RB 13:3 avvek — utan att närmare förklara varför — från den metod och systematik som följer av dess egen praxis och av anvisningar i doktrinen.

 

1. Allmänt om förändringar av en parts talan
En part i ett dispositivt tvistemål kan under processens gång ha anledning att på något vis förändra sin talan i förhållande till hur den ursprungligen har angetts i käromålet eller i svaromålet. Det handlar huvudsakligen om modifieringar avseende yrkanden,1 åberopade rättsfakta (dvs. grunden för talan) eller den åberopade bevisningen. Förändringarna kan förstås vara både i ”utökande” och i ”inskränkande” riktning. Skälen till att parten vill förändra sin talan kan vara av många olika slag. Ibland kan det vara så enkelt att parten av misstag har glömt att t.ex. åberopa ett visst rättsfaktum. I andra fall kan det vara så att parten anser sig behöva modifiera sin talan p.g.a. hur motparten har utformat sin talan. Om motparten exempelvis under processens gång erkänner (vitsordar) vissa sakomständigheter kanske det inte längre finns behov av att åberopa viss bevisning. Det finns sålunda praktiska, principiella och processekonomiska skäl bakom att tillåta en part att i viss utsträckning modifiera sin talan.2 Att förändra sin talan på så vis att den blir mindre omfattande (exempelvis genom att frånfalla viss åberopad bevisning eller frånfalla ett alternativt yrkande) erbjuder aldrig eller sällan några bekymmer för motparten eller domstolen. Tvärtom blir ju processen då mer behän-

 

1 Även svaranden brukar ibland anses framställa ett ”yrkande” genom att bestrida käromålet. Yrkandet innebär då att domstolen ska ogilla käromålet, se Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, 8:e uppl., s. 39. Svaranden kan — även om det är mindre vanligt — under processens gång förändra sin inställning från att bestrida käromålet till att (delvis) medge detsamma. 2 Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 135 hänvisar beträffande RB 13:3 till ”praktiska skäl”. De principiella skälen (som kanske kan kallas för billighetsskäl, se Fitger, Rättegångsbalken, s. 13:35) har främst att göra med att en part kan göra en rättsförlust om den inte tillåts att modifiera sin talan i vissa situationer.

dig och processekonomiska vinster uppnås. Mer problematiskt är det med förändringar som innebär att något ”nytt” tillförs processen. Om en part i obegränsad omfattning och när som helst skulle få göra sådana tillägg skulle det motverka bl.a. principen om koncentration och därmed vara dåligt ur ett processekonomiskt perspektiv.3 En parts möjlighet att åberopa ett nytt rättsfaktum (”en ny omständighet”) eller ett nytt bevis under processens gång begränsas av vissa s.k. preklusionsregler.4 Dessa återfinns i rättegångsbalken (RB) 42:15 och 42:15 a (avseende förberedelsen), 43:10 (avseende huvudförhandlingen), 50:25 st. 3 (avseende processen i hovrätten) och 55:13 (avseende processen i Högsta domstolen).
    De ovannämnda preklusionsreglerna är tillämpliga både på kärandens och svarandens respektive talan. I det följande kommer dessa regler inte närmare att behandlas. I stället ska uppmärksamheten riktas mot bestämmelsen om ändring av talan i RB 13:3, som reglerar i vilken utsträckning käranden under pågående process får förändra sin talan.

 

2. Ändring av talan — vissa allmänna anmärkningar
Begreppet ”talan” i rättegångsbalken används inte på något enhetligt och konsekvent sätt i RB eller i doktrinen.5 Numera är den gängse uppfattningen hursomhelst att det i RB 13:3 med detta begrepp avses kärandens yrkande(n) och åberopade grund. Ett yrkande ska motsvara det domslut som parten vill att domstolen meddelar. Med grunden menas de faktiska omständigheter — (konkreta) rättsfakta6 — som parten åberopar till stöd för sitt yrkande.7 Dessa rättsfakta ska motsvara rekvisiten i den rättsregel som är tillämplig i målet.8 Regeln i RB 13:3 är uppbyggd kring ett generellt förbud mot att käranden ändrar sin talan såvitt avser yrkande och omständigheter. Detta förbud begränsas dock på två sätt. Dels av vissa i paragrafen medgivna fall av taleändring, dels av en legaldefinition som anger att vissa förändringar av talan inom ramen för ”samma sak” inte ska anses utgöra ändring av talan.
    Beträffande begreppet ”saken” i RB 13:3 är innebörden av detta densamma som i RB 17:11 (rättskraft) och i princip densamma som

 

3 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 172, som även nämner principerna om muntlighet och omedelbarhet. Såvitt avser överrättsprocessen förtjänar också instansordningens princip att nämnas i detta sammanhang. 4 Preklusion betyder ”avskära”. Även bestämmelserna i RB 13:3 (ändring av talan) och 17:11 (rättskraft) är i någon mening regler om preklusion, se Lindell, Processuell preklusion, s. 15. 5 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, 8:e uppl., s. 45 f. Se även Nordh, Praktisk Process I, 2:a uppl., s. 21 och Södergren, Vem dömer i gråzonen?, s. 384 f. 6 Ang. terminologin, se Ekelöf & Edelstam a.a. s. 48. Jfr Lindblom, ”Processens arkitektur”, i Sena uppsatser, s. 167 ff., som kallar rekvisit för abstrakta rättsfakta. Se vidare densamme a.a. (t.ex. s. 183 f.) ang. frågan var man ska lägga ”golvet” för vad som är ett rättsfaktum. 7 Nordh a.a. s. 33. 8 Ekelöf & Edelstam a.a. s. 48 f. och Lindblom a.st.

begreppet ”fråga” i bestämmelsen i RB 13:6 (litispendens). Hur saken ska definieras har varit föremål för en omfattande diskussion i doktrinen. I motiven till RB sägs att saken i princip bestäms av de grunder som åberopas till stöd för talan. Där uttalas sålunda att det vid ”obligatoriska förpliktelser” i allmänhet gäller att åberopandet av en ”ny grund” förändrar anspråket och därmed saken.9 HD har dock i ett rättsfall från 1999 bestämt att rättskraften — och därmed omfattningen av vad som utgör en ”sak” — ska begränsas till ”yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig”.10 Vad som utgör olika rättsföljder i rättskraftshänseende går emellertid inte alltid att avgöra utan att snegla på den åberopade grunden.11 Ett exempel på två olika rättsföljder som är alternativa och ekonomiskt likvärdiga är prisavdrag och ersättning för avhjälpandekostnader i anledning av ett visst fel i köpt egendom.
    Regeln RB 13:3 är praktiskt mycket betydelsefull och aktualiseras inte sällan i dispositiva tvistemål. Tillämpningen av paragrafen är dock ibland förenad med en del svårigheter. Dessa hänger delvis samman med att de ålderstigna motiven är relativt knapphändiga i vissa delar12 samt att begreppen ”talan” och ”saken” användes och uppfattades på ett annat sätt vid tillkomsten av RB än vad som är fallet idag.13 En ytterligare förklaring till tillämpningsproblemen är att det ibland är svårt att hitta en entydig och klar terminologi för att beskriva den förändring av sin talan som käranden vidtagit. Dels beror detta på att paragrafen innehåller en legaldefinition av vad som inte ska anses utgöra en taleändring. Detta medför i sin tur att det ibland finns ett behov av att undvika ordet ”ändring” och i stället använda diverse synonymer till detta såsom ”förändring”, ”modifiering”, ”justering” och ”korrektion”. Dels beror det på att käranden, när det handlar om förpliktelse för svaranden att betala pengar, alltid bara framställer ett enda ”sammanhållet” yrkande, vilket på motsvarande sätt återspeglas i domslutet.14 När ett yrkande förändras på så vis att det

 

9 NJA II 1943 s. 218 (jfr s. 166 där det sägs att en ”helt annan grund” förändrar saken). 10 NJA 1999 s. 520. För analyser av rättsfallet, se Nordh i SvJT 2001 s. 655 ff. och Pauli i JT 2001–02 s. 394 ff. 11 Jfr Lindblom, Miljöprocess II, s. 538. 12 Fitger a.a. s. 13:45. 13 Södergren, Vem dömer i gråzonen?, s. 384 f. med fotnot 128. I RB 13:3 st. 3 in fine talas om att käranden åberopar ny omständighet ”till stöd för sin talan”. Som Ekelöf påpekat är det dock svårt att se hur detta går ihop språkligt om åberopandet ingår som ett moment (det andra är yrkandet) i talan (se Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, s. 80 f. med fotnot 13). Med andra ord borde det väl med den numera rådande synen på vad som utgör en talan stå ”till stöd för sitt yrkande” i RB 13:3 st. 3? 14 Med andra ord kommer domstolen i sitt domslut, om käranden har full framgång, att ange ett totalbelopp som svaranden ska förpliktas att betala till käranden. Fitger, a.a. s. 14:5, beskriver det hela som att det ”ytligt” sett bara förekommer ett yrkande, trots att flera mål kan föreligga. Se Södergren a.a. s. 401 fotnot 186 ang. den skiftande innebörden av ordet ”yrkande”. Se vidare fotnot 21 nedan.

yrkade beloppet höjs kan det sålunda vara oklart vad som menas med uttryck som ”det förhöjda yrkandet” eller ”det nya yrkandet”.15

3. Närmare om ändring av talan enligt RB 13:3
RB 13:3 börjar rakt på sak med att slå fast att en väckt talan inte får ändras. Därefter räknas det i paragrafens första stycke upp tre punkter med undantag enligt vilka käranden får ändra sin talan. Dessa punkter tar i första hand16 sikte på ändring av kärandens yrkande, men de tillåter även vissa därmed sammanhängande förändringar av grunden för talan.17 Enligt den första punkten är det tillåtet för käranden att p.g.a. omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom kräva annan fullgörelse än om den vilken talan väckts. Ett klassiskt exempel på detta är att käranden yrkat att svaranden ska utge en viss sak till honom och att detta föremål senare går förlorat t.ex. i en brand. Då kan talan med stöd av denna bestämmelse ändras till en skadeståndstalan avseende föremålets värde.18 Enligt bestämmelsens andra punkt får käranden yrka fastställelse enligt RB 13:2. Detta kan vara av värde för käranden om den ursprungliga talan omfattar ett prejudiciellt rättsförhållande som i och för sig inte träffas av den framtida domens rättskraft. Ett exempel på detta är att en kärande som genom en fullgörelsetalan yrkar ersättning för vissa månadshyror av en hyresgäst kan väcka en fastställelsetalan angående hyresavtalets giltighet med stöd av den aktuella bestämmelsen.19 Med andra ord kumuleras då en fastställelsetalan med kärandens ursprungliga talan.20 Avslutningsvis får en kärande enligt den tredje punkten i RB 13:3 st. 1 kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse som följer av huvudförpliktelsen och även i övrigt framställa nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund. När det gäller det andra ledet i denna punkt, dvs. nya yrkanden21 som stöder sig på väsentligen samma grund, kan följande två exempel hämtade från motiven tjäna som illustration. Det

 

15 Sådana uttryckssätt är dubbeltydiga, eftersom de rent språkligt kan avse antingen det nya totalbeloppet eller endast ökningen. 16 Uttrycket ”i första hand” är hämtat från Fitger a.a. s. 13:33. 17 I de flesta fall torde grunden i vart fall till någon liten del förändras så fort yrkandet förändras. (Jfr dock Ekelöfs exempel ang. höjning av ett belopp avseende hyran för ett kvartal, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139). Jfr NJA II 1943 s. 164 där det apropå 13:3 st. 1 punkten 1 sägs att ”[g]runden för yrkandet får med stöd av detta medgivande av ändring icke rubbas”. Se vidare nedan i fotnot 18. 18 NJA II 1943 s. 164. Se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139. — I denna situation torde dock grunden förändras, varför motivens påstående (se fotnot 17 ovan) är alltför kategoriskt. Angående denna fråga, se Lindell, Civilprocessen, 2:a uppl., s. 216. Enligt Fitger, a.a. s. 13:37, torde en tillämpning av RB 13:3 st. 1 p. 1 förutsätta att det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. 19 Se Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 167. 20 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 167 och 180 f. 21 Termen ”yrkande” används här på ett annat sätt än i exempelvis RB 42:2 och 43:7 st. 1, se ovan vid och i fotnot 14 och 15.

första handlar om en skadeståndstalan som grundar sig på en viss skadegörande handling. Med stöd av den aktuella bestämmelsen får käranden utöver t.ex. en talan avseende ersättning för sveda och värk lägga till ett yrkande om ersättning för framtida men. Det andra exemplet avser periodiskt förfallande belopp, som exempelvis månadshyror. Även här kan käranden lägga till en senare förfallen hyra till ett tidigare yrkat belopp.22 I båda exemplen är grunden fortfarande väsentligen densamma23 — nämligen den skadegörande handlingen respektive hyresförhållandet. Lika gärna som att lägga till det nya anspråket till den ursprungliga talan hade käranden utan hinder av rättskraften kunnat väcka en ny talan vid senare tillfälle angående detta. Det rör sig med andra ord om olika saker i rättskraftshänseende.24 Eftersom rättskraften är avgörande för vad som utgör ett eller flera mål/käromål25 handlar det i de båda exemplen ovan om en kumulation av två mål/käromål.26 Men en utvidgning av yrkandet enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 andra ledet kan även ske inom ramen för samma sak.
För det första är det möjligt för käranden att t.ex. vid sidan av ett tidigare framställt yrkande om hävning av ett köp i andra hand framställa ett yrkande om prisavdrag i anledning av samma köp.27 För det andra är det möjligt för käranden att göra en rent kvantitativ förändring av det yrkade beloppet.28 Som ett exempel på den sistnämnda situationen kan nämnas det fall att käranden yrkar ersättning med visst belopp avseende hyra för ett visst kvartal och att han under processens gång kommer på att han felbedömt beloppets storlek och därför vill höja detta.29 I RB 13:3 st. 2 anges därefter vissa begränsningar angående när käranden har rätt att ändra sin talan enligt första stycket. Bland annat gäller att yrkanden enligt den andra respektive tredje punkten inte är tillåtna i högre rätt och inte heller, om det är förenat med olägenhet, efter det att huvudförhandling påbörjats. Slutligen anges så i RB 13:3 st. 3 att vissa förändringar av kärandens talan inte ska anses vara ändringar av talan i paragrafens mening. — För det första handlar det om inskränkning av talan avseende samma sak. En sådan inskränkning kan avse kärandens yrkande

 

22 NJA II 1943 s. 165. 23 Ang. vad som utgör väsentligen samma grund, se Fitger a.a. s. 13:38 b–13:39 och s. 14:7 f. (angående RB 14:1). 24 Fitger a.a. s. 13:38 a. 25 Orden ”käromål” och ”mål” används inte på ett konsekvent sätt i RB och annan lagstiftning. Se Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång V, 8:e uppl., s. 23 fotnot 12 och Fitger a.a. s. 14:6. Ovan används ordet ”käromål” i den mer inskränkta betydelsen enligt 14 kap. RB. 26 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 138 ff. och 164 ff. samt Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 207. Se även Fitger a.a. s. 13:38 a. 27 Se NJA 1999 s. 520 samt Ekelöf, Bylund & Edelstam, Rättegång III, 7:e uppl., s. 209 ff. 28 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 181. 29 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139 med fotnot 179. Detta följer även av rättsfallet NJA 1964 s. 38, som både Fitger, a.a. s. 13:38 a, och Ekelöf, a.st., hänvisar till.

och/eller åberopade omständigheter (rättsfakta).30 Om käranden sätter ned ett yrkat belopp till en lägre summa p.g.a. att han räknat fel eller om han frånfaller en alternativ omständighet som åberopats till stöd för käromålet (t.ex. uppsåt som åberopats jämte vårdslöshet) rör det sig alltså om inskränkning av talan. Om käranden frånfaller sin talan31 rörande en annan sak (dvs. ett annat käromål) är det dock fråga om en återkallelse av talan32 som är att bedöma enligt RB 13:5.33 — För det andra är det inte att anse som en ändring av talan om käranden utan att saken ändras åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan. Begreppet ”saken” har här, som redan påpekats ovan, samma innebörd som i rättskraftsbestämmelsen i RB 17:11.34 Innehållet i RB 13:3 ska beaktas självmant av domstolen och parterna disponerar inte över dess tillämpning. Om en ändring av talan inte är tillåten rör det sig om ett rättegångshinder (i den delen).35 Som uppmärksammats ovan är tillämpningen av RB 13:3 ibland i praktiken förenad med vissa svårigheter. Sådana visade sig i rättsfallet NJA 2011 s. 718, där samtliga instanser angrep ett eventuellt taleändringsfall på olika vis med delvis olika resultat. För att lösa frågan om det rörde sig om en tillåten förändring av talan valde HD dessutom att tillämpa en metod som verkar avvika från den hittills gängse.

 

4. NJA 2011 s. 718 — omständigheterna i fallet
Lars P. kontaktade under hösten 2002 en bank för att placera de pengar som han fått i anledning av att han sålt en gård. Kontakten ledde till ett antal transaktioner avseende bl.a. aktier och optioner. Resultatet av placeringarna blev emellertid inte det Lars P. önskat sig.

 

30 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 134 f., Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186 samt Elwing i Karnov (särtryck av kommentaren till rättegångsbalken 2009) s. 33 fotnot 352. De i denna del mycket kortfattade motiven förefaller dock bara beröra inskränkningar på ”yrkandesidan”, se NJA II 1943 s. 165 f. Inte heller Fitger, a.a. s. 13:43 f., synes behandla inskränkningar som bara rör åberopade omständigheter. 31 I doktrinen sägs ibland att om ett ”yrkande” rörande en annan sak frånfalls, så rör det sig om en återkallelse av talan. (Se t.ex. Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186.) Det är dock svårt att tänka sig att ett yrkande angående en annan sak frånfalls utan att samtidigt någon eller flera omständigheter (rättsfakta) frånfalls. 32 Eftersom käranden i dessa fall frånfaller ett av två eller flera käromål talar man ibland om partiell återkallelse av talan. 33 I praxis gör man alltså skillnad på begreppen ”inskränkning” respektive ”återkallelse” av talan (se t.ex. NJA 1994 s. 23). Lagtexten och motiven synes dock utgå från att även en återkallelse av talan utgör en inskränkning (vilket förstås stämmer överens med hur ordet används allmänspråkligt). Notera således hur det i RB 13:3 st. 3 talas om inskränkning ”beträffande samma sak” och att det i motiven sägs att en återkallelse inte är en ”sådan inskränkning” (vår kursivering) som avses i RB 13:3 st. 3 (NJA II 1943 s. 166). Se även Gärde m.fl., a.a. s. 137, som uttalar att ”[e]n inskränkning, som består i att käranden avstår från talan rörande [någon annan sak], är en återkallelse av talan och skall behandlas enligt 5 §.” 34 Se t.ex. NJA 1984 s. 733 (om än något försiktigt uttryckt av HD): ”[m]ed ’saken’ torde här förstås detsamma som avses med detta uttryck i 17 kap 11 § RB.” (vår kursivering). Se även Nordh, Praktisk process I, 2:a uppl., s. 66. 35 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 13.

Han ansökte därför om stämning mot banken och yrkade ersättning i form av skadestånd med drygt 3 miljoner kr. Det yrkade beloppet avsåg främst den skada som uppkommit till följd av utförda optionsaffärer m.m. Det rörde sig med andra ord om den beloppsmässiga skillnaden mellan det kapital som Lars P. skulle ha haft om inga åtgärder alls hade vidtagits med pengarna och det belopp som fanns kvar efter bankens förvaltning. Därutöver avsåg en mindre del av det yrkade beloppet utebliven vinst till följd av två ej utförda aktieaffärer under hösten 2004.
    Till stöd för sitt yrkande åberopade Lars P. att banken i strid med parternas avtal genom försummelse i vissa närmare angivna avseenden underlåtit att utföra ett antal åtgärder, att banken brustit i ett antal skadegörande hänseenden vid fullgörelsen av avtalet samt att detta medfört att Lars P. lidit ekonomisk skada. Grunderna preciserades på så vis att Lars P. hävdade bl.a. att banken inte informerat honom om risker förenade med placeringarna, att den inte gjort en lämplighetsprövning med hänsyn till hans ekonomiska förutsättningar m.m. och att banken inte gett honom rådgivning anpassad till hans kunskapsnivå.
    Under processen — och som han slutligen bestämde sin talan — höjde Lars P. sitt yrkande till att avse drygt 4 miljoner kr. Han åberopade därvid dels att banken i strid med lagen om värdepappersrörelse avrått honom från att i oktober 2002 göra en långsiktig investering i aktier i fem olika bolag, dels att banken i strid med lagen om värdepappersrörelse och gällande normer förvaltat värdepapper åt honom, dels att bankens rådgivning och förvaltning medfört en ersättningsgill skada. Lars P. frånföll samtidigt de tidigare åberopade uteblivna köpen av aktier under hösten 2004.
    Det tillkommande belopp (drygt 1 miljon kr) som Lars P. utvidgade sitt ursprungliga yrkande med,36 avsåg alltså den beloppsmässiga skillnaden mellan å ena sidan det kapital han skulle ha haft om medlen placerats i enlighet med hans önskemål och denna placering behållits under hela perioden samt å andra sidan det kapital som återstod efter bankens förvaltande.
    Fråga uppkom i målet om Lars P.:s förändring av sin talan var tillåten enligt RB 13:3.

 

5. Underrätternas och HD:s beslut
Tingsrätten konstaterade att Lars P. i sin stämningsansökan inte hade åberopat de uteblivna köpen av aktier i de fem bolagen under hösten 2002 som grund för talan. Därefter konstaterade tingsrätten att dessa

 

36 HD använder i sitt beslut orden ”det förhöjda yrkandet” (se t.ex. p. 5 och 11 i HD:s skäl). Formuleringen är emellertid något missvisande eftersom det — sett isolerat — skulle kunna avse den nya sammanlagda summa som yrkades. Å andra sidan är det svårt att hitta ett otvetydigt uttryckssätt här. Även formuleringen ”det nya yrkandet” kan av samma skäl vara missvisande. Se ovan vid och i fotnot 14, 15 och 21.

uteblivna köp inte utgjorde väsentligen samma grund som de ursprungligen åberopade grunderna, varför ändringen av talan inte var tillåten enligt RB 13:3 st. 1 p. 3. Hovrätten kom till samma slut som tingsrätten, men resonerade på ett något annorlunda sätt. Hovrätten fann att de grunder som Lars P. gjort gällande i stämningsansökan var hänförliga till avtal som ingåtts med banken i november 2002. Eftersom den skada som Lars P. ville utvidga sin talan med avsåg uteblivna aktieköp i oktober 2002, stödde sig anspråken inte på tidigare nämnda avtal. Därför fann hovrätten att det nya yrkandet inte kunde anses stödja sig på väsentligen samma grund37 som det ursprungliga, varför Lars P.:s överklagande avslogs. Högsta domstolen kom till skillnad från underrätterna fram till att Lars P.:s förändring av sin talan var tillåten. HD:s skäl i relevanta delar återges i det följande.

 

”7. Enligt 13 kap. 3 § första stycket RB får väckt talan inte ändras. En första fråga är emellertid om L.P:s påstående att Laholms Sparbank i strid med lagen om värdepappersrörelse avrått honom från att göra en långsiktig investering i de aktier, som hans advokat i oktober 2002 rått honom att köpa, alls innebär en taleändring. I det hänseendet märks paragrafens tredje stycke. Där föreskrivs att det inte innebär någon taleändring att käranden åberopar ny omständighet till stöd för sin talan utan att saken ändras. Det föranleder spörsmålet huruvida ett beaktande av påståendet skulle ändra identiteten av den talan som L.P. väckt (jfr Per Olof Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, 1956, s. 80 f.). 8. Det finns i detta sammanhang anledning att notera att det föreligger ett systematiskt samband mellan 13 kap. 3 § tredje stycket och bestämmelsen i 17 kap. 11 § första stycket, vari föreskrivs att en dom äger rättskraft beträffande den avgjorda saken (jfr bl.a. NJA 1984 s. 733 och NJA 1999 s. 520). Sambandet innebär att om en omständighet efter det att dom rörande saken meddelats (jfr 17 kap. 1 §) till följd av domens rättskraft inte kommer att kunna läggas till grund för ny talan, så ska åberopandet i princip inte anses utgöra en taleändring. Vad som utgör saken bestäms således på samma sätt enligt de båda bestämmelserna. 9. Det förhöjda yrkandet baseras på en skadeståndsberäkning där det verkliga händelseförloppet är oförändrat men det hypotetiska händelseförloppet ändrats till att avse de affärer som L.P. ursprungligen önskade få utförda men som till följd av bankens rådgivning inte utfördes. Fråga är emellertid om samma uppdragsförhållande, som inbegripit såväl rådgivning som placeringar, och det rör sig om förvaltning av samma kapital, vilken förvaltning oförändrat påstås ha varit oaktsam i olika hänseenden och därmed skadeståndsgrundande. 10. De nya påståendena rörande det hypotetiska händelseförloppet kan i betraktande av det anförda inte, om de beaktas, anses förändra identiteten av den talan som L.P. väckt. Eftersom saken således är oförändrad finns inget hinder mot att dessa påståenden läggs till grund för L.P:s ursprungliga yrkande. Det bör i sammanhanget noteras, att det inte kan antas att L.P. vare sig under eller efter denna rättegång skulle, om tingsrättens avvisningsbeslut stod sig, kunna väcka talan om skadestånd grundat på de icke

 

37 Av orden ”väsentligen samma grund” kan slutsatsen dras att även hovrätten tilllämpade RB 13:3 st. 1 p. 3.

genomförda affärer som han nu har åberopat till stöd för den ändrade beräkningen av skadeståndet. 11. Frågan är då om det förhöjda yrkandet kan anses innebära en otillåten taleändring. I 13 kap. 3 § tredje stycket föreskrivs att om käranden beträffande samma sak inskränker sin talan, t.ex. yrkar ett lägre belopp, utgör detta inte en ändring av talan. En höjning av det yrkade beloppet har däremot ansetts utgöra en sådan ändring (se Peter Fitger, Rättegångsbalken, version den 15 maj 2011, Zeteo, kommentaren till 13 kap. 3 §). 12. Huruvida ett förhöjt beloppsyrkande i sig innebär en taleändring eller inte torde emellertid i ett fall av förevarande slag sakna praktisk betydelse. I 13 kap. 3 § första stycket 3 föreskrivs nämligen att käranden får framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Det gäller då så mycket mer om grunden inte alls ändras, dvs. att fråga är om samma grund. Ett exempel är att käranden avseende ett visst krav, exempelvis hyra för visst kvartal, vill utvidga sitt yrkande till ett högre belopp sedan han anser sig ha felbedömt storleken på det kravet (jfr Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång II, 8 uppl. 1996, s. 139). 13. I det aktuella fallet har konstaterats att vad L.P. nu har åberopat till stöd för skadeståndsberäkningen inte utgör någon taleändring. En konsekvens av det är att det förhöjda yrkandet stöder sig på vad som enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 är att anse som samma grund som den väckta talan vilar på. Yrkandet är därför tillåtet.”

 

6. Analys av HD:s skäl
HD:s resonemang när den finner att Lars P.:s förändring av sin talan är tillåten kan sammanfattas enligt följande. De nya omständigheter som Lars P. åberopat rör samma sak som hans ursprungliga talan. Det rör sig därmed i den delen inte om en ändring av talan över huvud taget — i enlighet med legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3 — och de nya omständigheterna får läggas till grund för det ursprungliga yrkandet. En konsekvens härav är att det förhöjda yrkandet stöder sig på vad som är att anse som samma grund som den väckta talan vilar på. Eftersom ett nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund är tillåtet måste detsamma — oavsett om RB 13:3 st. 1 p. 3 är tillämplig eller inte — a fortiori gälla om det är fråga om samma grund.
    HD:s sätt att tillämpa RB 13:3 och dess resonemang därvidlag väcker en del frågor som behandlas nedan.38

”Klyvningen” av förändringen och prövningen i två led
För det första inställer sig frågan varför HD delar upp förändringen av talan i en ”grunddel”, som prövas mot RB 13:3 st. 3, och en ”yrkandedel”, som prövas mot RB 13:3 st. 1 p. 3.39 Detta har oss veterligen inte skett tidigare i praxis40 och är inte heller en metod som förespråkats i

 

38 Någon analys av HD:s slutsats att det rör sig om samma sak i rättskraftshänseende kommer däremot inte att företas här. Det ska endast noteras att HD vid bedömningen av om det handlade om samma sak hänvisar bl.a. till att det var fråga om ”samma uppdragsförhållande” och ”förvaltning av samma kapital”. 39 Notera även ingressen till referatet av fallet i Nytt Juridiskt Arkiv: ”Fråga om käranden har ändrat sin talan enligt 13 kap. 3 § tredje stycket RB och i så fall i strid med bestämmelsens första stycke 3.” (Våra kursiveringar.) 40 Se t.ex. NJA 1995 s. 644 och 1996 s. 553.

doktrinen.41 I stället har den gängse uppfattningen varit att tillåtligheten av en förändring av kärandens talan såvitt avser yrkande och/eller grund (vid tingsrätten före huvudförhandlingen) ska bedömas antingen mot bestämmelsens första stycke eller mot dess tredje stycke (och inte mot bådadera). För det fall det rör sig om en förändring av yrkandet i utvidgande riktning innebär det oftast att även grunden förändras, och för att ändringen ska vara tillåten enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 förutsätts att yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund. Det är alltså svårt att se logiken i (och det praktiska behovet av) att först pröva ”grunddelen” mot sista stycket (se p. 7–10 i HD:s skäl) för att därefter pröva ”yrkandedelen” mot första styckets tredje punkt (se p. 11–13 i HD:s skäl).

 

Samma grund?
För det andra är frågan hur HD kan komma fram till att grunden förblir oförändrad även efter åberopandet av nya omständigheter. Med ”grund” avses de faktiska omständigheter, rättsfakta, som käranden (eller svaranden) åberopar till stöd för sitt yrkande.42 När Lars P. utvidgade sin talan åberopade han vissa nya omständigheter. Redan detta förhållande borde enligt vår mening medföra att det inte längre är fråga om samma grund.43 HD verkar dock utgå från att grundens identitet är avhängig sakens identitet.44 Detta överensstämmer med motivens syn på hur ”saken” definieras (se ovan vid fotnot 9). Av denna uppfattning följer att om ytterligare en eller flera omständigheter åberopas till stöd för yrkandet utan att saken ändras enligt RB 13:3 st. 3, så rör det sig inte heller om en (helt) ny grund. Den numera rådande uppfattning om hur saken enligt RB 17:11 och

 

41 Jfr Elwing, i Karnov (särtryck av kommentaren till rättegångsbalken 2009) s. 32 not 348, som dock synes mena att den förändring av grunden som är tillåten vid ändring av yrkanden enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 per definition även är tillåten enligt RB 13:3 st. 3: ”I tredje punktens senare led är tal om nytt yrkande men tillika om sådan ringare förändring beträffande uppgivet rättsfaktum vilken blott innebär att väsentligen samma grund som ursprungsgrunden likväl får anses åberopad. Grunden för käromålet ändras med andra ord icke, oaktat uppgiften om rättsfaktum inte längre kvarstår oförändrad utan korrigerats i viss mån. Följaktligen blir det ej heller tal om någon sådan förbjuden taleändring som består just i ändring av grunden.” — Elwings uttalande är inte helt lättbegripligt, men ska nog ses mot bakgrund av motivens uppfattning att grundens identitet styr sakens identitet (se ovan vid fotnot 9 och jfr med det som sägs nedan i fotnot 43). 42 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, 8:e uppl., s. 41 samt Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång V, 8:e uppl., s. 27. 43 En fördel med att anta ett strikt synsätt på vad som är ”samma grund” är att man slipper laborera med en liknande fiktion som den som följer av legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3 angående vad som utgör en ”ändring”. Med andra ord kommer en tillåten förändring av grunden inom ramen för RB 13:3 st. 3 medföra att det inte längre är samma grund (men oftast ”väsentligen samma grund”). Jfr dock Lindbloms resonemang om ”grundgrunden” (den miljöfarliga verksamheten) i Miljöprocess II s. 522. 44 Se p. 13 i HD:s skäl: ”En konsekvens av det [dvs. att det som åberopats inte förändrar saken enligt RB 13:3 st. 3] är att det förhöjda yrkandet stöder sig på vad som enligt [RB 13:3 st. 1 p. 3] är att anse som samma grund som den väckta talan vilar på.” (Våra kursiveringar.)

RB 13:3 st. 3 ska definieras utgår ju dock i princip från rättsföljden: dvs. man gör en bedömning av om den nya omständigheten är kopplad till samma rättsföljd eller en alternativ och ekonomiskt likvärdig rättsföljd som tidigare åberopade omständigheter är knutna till.45 Om det fortfarande handlar om samma rättsföljd eller en alternativ och ekonomiskt likvärdig sådan är det alltså samma sak. Med andra ord är det tänkbart att grunden i och för sig förändras, men att det ändå är fråga om samma sak och att det därmed inte rör sig om en taleändring enligt RB 13:3 st. 3. Ett par exempel kan illustrera detta.
    Anta att käranden yrkar att ett testamente ska ogiltigförklaras på den grunden att testator var psykiskt sjuk. Då kan käranden med stöd av RB 13:3 st. 3 i stället göra gällande att testatorn har återkallat testamentet genom att riva sönder det.46 Grunden är då inte densamma, men saken är densamma eftersom det fortfarande handlar om samma rättsföljd (testamentets ogiltighet). Anta vidare att en kärande yrkar skadestånd enligt skadeståndslagen i anledning av en viss skadegörande handling av svaranden. Inledningsvis gör käranden gällande att svaranden orsakat skadan med uppsåt för att under processens gång frånfalla det påståendet och i stället göra gällande oaktsamhet.47 Även här har grunden förändrats, men saken är alltjämt densamma (dvs. samma rättsföljd: ersättning för en viss preciserad skada).
    Förklaringen till HD:s slutsats att det rör sig om vad som får anses vara samma grund är kanske att HD kommit fram till att det inte varit fråga om en ändring av talan enligt legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3. Men att därifrån dra slutsatsen att det därför i den mening som avses i RB 13:3 st. 1 p. 3 rör sig om samma grund och inte väsentligen samma grund är enligt vår mening felaktigt och får konsekvenser för HD:s resonemang vid dess senare ”tillämpning”48 av RB 13:3 st. 1 p. 3.49 Alternativt har HD utgått från den nog i och för sig riktiga tanken, att om det rör sig om olika saker så har grunden förändrats,50 men har felaktigt motsatsvis antagit (i enlighet med motivens numera överspelade uppfattning) att om saken är oförändrad så måste även grunden vara det.

 

 

45 NJA 1999 s. 520. Se även Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186 f. samt Ekelöf, Edelstam & Bylund, Rättegång III, 7:e uppl., s. 207. 46 NJA 1959 s. 658. Se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 137 samt Nordh & Lindblom a.a. s. 187. 47 Nordh & Lindblom a.st. 48 Det förefaller ju dock oklart om HD över huvud taget tillämpat RB 13:3 st. 1 p. 3, se vidare nedan. 49 I det exempel hämtat från Ekelöf (avseende en kvartalshyra) som HD hänvisar till är det emellertid verkligen fråga om samma grund, eftersom det handlar om en ren felbedömning av kravets storlek. 50 Det är svårt att föreställa sig ett fall där det rör sig om två olika saker i rättskraftshänseende (två olika — ej alternativa eller ekonomiskt likvärdiga — rättsföljder) som stöder sig på samma grund. Detta hindrar inte att en viss t.ex. skadegörande handling kan ge upphov till flera olika anspråk som är att bedöma som olika saker. Se vidare Ekelöf, Edelstam & Bylund, Rättegång III, 7:e uppl., s. 214.

Tillämpligheten av RB 13:3 st. 1 p. 3 vid samma grund
I RB 13:3 st. 1 p. 3 andra ledet sägs att ett nytt yrkande är tillåtet om det stöder sig på väsentligen samma grund. Vad gäller då om grunden inte alls förändras utan är densamma? Ett exempel härpå, som HD hänvisar till i det aktuella fallet, är om en hyresvärd har felbedömt ett yrkande om hyra för ett visst kvartal och vill höja beloppet. Enligt Ekelöf verkar lagstiftaren inte ha tänkt på dylika situationer där grunden är densamma.51 Men enligt honom är det uppenbart att stadgandet även i dessa fall är tillämpligt a fortiori.52 Bestämmelsen har även tilllämpats så i praxis.53 Att sådana kvantitativa förändringar inom ramen för samma sak faller under bestämmelsen anges även i övrig doktrin.54 Mot denna bakgrund är det förvånande att HD sår tvivel om att 13:3 st. 1 p. 3 skulle vara tillämplig när grunden är densamma (vilket visserligen, som påpekats ovan, i och för sig kan ifrågasättas var fallet här). HD gör så på två sätt. Dels genom att säga att det har ansetts att en höjning av det yrkade beloppet (när grunden är densamma) utgör en taleändring och därvid hänvisa till doktrinen i stället för sin egen praxis55 (p. 11 in fine i HD:s skäl). Dels genom att säga att det saknar ”praktisk betydelse” om det i sig är en taleändring eller inte att höja ett belopp under det att grundens och sakens identitet inte förändras (p. 12 första meningen i HD:s skäl).
    Emellertid finns det nog en förklaring till HD:s resonemang i denna del. Denna förklaring står att söka i hur lagrummet är uppbyggt och att RB 13:3 st. 3 inte definierar det som en taleändring om käranden yrkar ett lägre belopp inom ramen för samma sak (se p. 11 i HD:s skäl). Det kan således argumenteras för att det av ”symmetriska” skäl då inte heller borde vara en taleändring att yrka ett högre belopp inom ramen för samma sak.56 Men lagrummets uppbyggnad talar också emot HD:s resonemang. Det är nämligen svårt att förstå hur det skulle sakna praktiskt betydelse om förändringen är en taleändring eller inte. HD antyder att en beloppsmässig höjning av yrkandet under de i målet aktuella förhållandena skulle falla utanför paragrafens tillämpningsområde helt och hållet. Men en förändring av kärandens talan avseende yrkande

 

51 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139. De exempel som ges i motiven avser ju alla kumulation av mål (dvs. när det rör sig om olika saker och grunden således förändras.) 52 A.st. Ekelöf tycks vara inne på att det rör sig om en analog tillämpning (se a.a. s. 139). 53 Se t.ex. NJA 1964 s. 38 och 1990 s. 366 där RB 13:3 st. 1 p. 3 tillämpades när det, enligt HD:s bedömning, var fråga om samma grund. Se även NJA 1995 s. 644. 54 Nordh & Lindblom a.a. s. 181 och Fitger a.a. s. 13:38 a. 55 Se t.ex. NJA 1964 s. 38 och 1990 s. 366. 56 Fitger, a.a. s. 13:29, anför att det från ”rent doktrinära utgångspunkter” kan hävdas att första stycket av RB 13:3 bara borde tillämpas på ändringar som inte drabbas av rättskraften, men att denna utgångspunkt har övergivits i praxis. Bylund, Repetitionskompendium i processrätt, 8:e uppl., s. 129 hävdar att den nu diskuterade situationen (kvantitativ ökning av yrkandet inom ramen för samma sak) visserligen betraktas som ett nytt yrkande, men att det i ”konsekvensens namn” inte borde betraktas som en taleändring.

och/eller grund, som inte är en återkallelse av talan (se RB 13:5), är antingen en ändring av talan eller inte ändring av talan i enlighet med legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3. Det finns inget tredje alternativ.
Och om det är en taleändring är en sådan antingen förbjuden enligt paragrafens huvudregel (RB 13:3 st. 1 första meningen) eller tillåten enligt något av undantagen i RB 13:3 st. 1 p. 1–3. HD:s resonemang blir ännu svårare att förstå när domstolen senare ändå uttalar att förändringar av yrkandet när grunden inte alls ändras, ”så mycket mer” bör vara tillåtet (jämfört med när det är fråga om bara väsentligen samma grund). HD:s slutsats borde alltså, i enlighet med Ekelöf och övrig doktrin samt inte minst sin egen praxis, ha blivit att RB 13:3 st. 1 p. 3 andra ledet är tillämpligt (i vart fall analogt) också när grunden är oförändrad, dvs. när det är fråga om samma grund.

 

7. Sammanfattning och avslutande reflektioner
I RB 13:3 st. 1 regleras förändringar av kärandens yrkande(n) och vissa därmed sammanhängande förändringar av grunden. I RB 13:3 st. 3 regleras — förutom inskränkningar av kärandens yrkande — förändringar av de omständigheter som käranden åberopar till stöd för sin talan.
    I NJA 2011 s. 718 lanserar HD en ny metod vid tillämpningen av RB 13:3. I det aktuella fallet tillämpades denna metod när en kärande utökade ett tidigare yrkat belopp och i samband därmed åberopade vissa nya omständigheter. I stället för att i enlighet med tidigare praxis och anvisningar i doktrinen bedöma en sådan förändring mot RB 13:3 st. 1 p. 3 andra ledet — som stadgar att ett nytt yrkande kan vara tillåtet om det stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare — valde HD att dela upp förändringen i en ”grunddel” och en ”yrkandedel”. HD kom därvid avseende grunden fram till att de nya omständigheterna inte förändrade saken, varför det inte var fråga om en taleändring i enlighet med legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3. HD drog därefter den, enligt artikelförfattarnas mening, felaktiga slutsatsen att det av det faktum att saken inte förändrades följde att även grunden var att anse som oförändrad (dvs. samma grund). Denna slutsats fick sedan konsekvenser i nästföljande led av HD:s prövning, dvs. avseende ”yrkandedelen”. Där antyder HD nämligen att RB 13:3 st. 1 p. 3 — som talar om ”väsentligen samma grund” — inte skulle vara tillämplig om grunden är densamma. HD uttalar emellertid samtidigt att förändringen av talan såvitt avser yrkandet ändå måste vara tillåten — och att det föreligger ännu starkare skäl härför när grunden är densamma (och inte ”bara” väsentligen samma). Frågan inställer sig då enligt vilken bestämmelse en sådan förändring skulle kunna vara tillåten? En tillåten förändring av talan såvitt avser kärandens yrkanden och grunder kan nämligen bara följa av RB 13:3 st. 1 p. 1–3 (tillåten taleändring) eller av legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3 (ej att anse som ändring av talan över huvud taget). En annan fråga är att

det av systematiska skäl de lege ferenda möjligtvis kan diskuteras om det borde finnas en legaldefinition i RB 13:3 — utformad med bestämmelsens tredje stycke som förebild — avseende vissa ”utökande” förändringar av yrkandet inom ramen för samma sak. Enligt denna definition skulle då en kvantitativ ökning av yrkandet inom ramen för samma sak inte vara att anse som en ändring av talan över huvud taget och därför vara tillåten.
    Efter att ha studerat HD:s avgörande kan man fråga sig varför domstolen lanserar ett nytt angreppssätt avseende tillämpningen av RB 13:3. Och vad hade hänt om HD vid prövningen av ”grunddelen” enligt RB 13:3 st. 3 kommit fram till att det inte rörde sig om samma sak och att det därmed i den delen var en otillåten taleändring enligt huvudregeln i RB 13:3 st. 1 första meningen? Hade HD då ändå gått vidare och prövat tillåtligheten av yrkandet mot RB 13:3 st. 1 p. 3 och därvid prövat om det rörde sig om väsentligen samma grund? Ingressen till referatet av rättsfallet i Nytt Juridiskt Arkiv talar möjligen för detta. Där sägs det nämligen att frågan i målet var om käranden hade ”ändrat” sin talan enligt RB 13:3 st. 3 (vilket ju visserligen enligt HD inte var fallet) och om det ”i så fall” var i strid med RB 13:3 st. 1 p. 3. Poängen med att ta ”omvägen” runt paragrafens sista stycke förefaller hursomhelst onödig, när HD i stället omedelbart hade kunnat använda sig av RB 13:3 st. 1 p. 3 och troligen,57 om domstolen så velat, kunna komma till samma slutsats. Avslutningsvis inställer sig frågan om hur domstolarna i framtiden ska gå tillväga när en liknande fråga om tillåtligheten av en förändring av talan dyker upp. Om HD hade velat ändra nuvarande praxis borde domstolen ha varit tydligare härmed och närmare redovisat skälen för detta. Vidare ter sig HD:s avgörande svårt att tillämpa i praktiken. Att HD utan att redovisa skälen härför avviker från vedertagen processrättslig systematik, begreppsbildning och metod är bekymmersamt. Sammanfattningsvis måste prejudikatvärdet av det aktuella avgörandet bedömas som begränsat.

 

57 HD hänvisar ju vid bedömningen av om det rör sig om samma sak till att det var fråga om ”samma uppdragsförhållande” och ”förvaltning av samma kapital”, vilket troligen talar för att domstolen skulle ha funnit att det rörde sig om väsentligen samma grund om RB 13:3 st. 1 p. 3 hade tillämpats omedelbart.