Barn och ungdomar minns och berättar detaljerat efter att ha bevittnat dödligt våld

Av doktorand AZADE AZAD och professor SVEN Å CHRISTIANSON1

De flesta barn som kommer i kontakt med rättsväsendet har utsatts för stressfyllda eller traumatiska händelser. Följaktligen är effekten av starka negativa känslor på minnet och berättandet, av både juridiska och kliniska skäl, av stor vikt att undersöka. I ett pågående forskningsprojekt har vi kartlagt de mönster som präglar barns minnen och berättande när de bevittnat dödligt våld, samt olika bakgrundsfaktorer som kan tänkas påverka barnens vittnesmål. Totalt har vi analyserat polisförhör med över 100 barn och ungdomar i åldrarna 3–17 år. Huvudresultaten visar att barn berättar detaljerat om dessa upplevelser i polisförhör, oavsett ålder och relation till gärningsmannen och/eller offret. Därtill visar resultaten att upprepade förhör leder till ett än mer detaljerat berättande. Det finns således skäl till att reflektera över etablerade uppfattningar angående i vilken utsträckning barn är lojala mot sina föräldrar och av den anledningen tiger om det våld de upplevt i hemmet. Barnets vittnesmål är av stor vikt för att få ett bättre underlag i en brottsutredning och för att försäkra barnets rätt till brottsskadeersättning samt för att domstolarna vid straffvärdesbedömningen ska kunna beakta att ett barn bevittnat brottet.

Inledning
I förhållande till den periodvis mycket aktiva forskningen och debatten om barn som utsatts för sexuella övergrepp, har barn som vittnen till våld rönt mycket liten uppmärksamhet, och varit relativt osynliga i både forskning och politik. Det är först på senare år som barn som bevittnat familjevåld blivit allt mer uppmärksammade som grupp, såväl inom forskningsvärlden, på den politiska agendan som i den allmänna debatten. Exempelvis har Brottsoffermyndigheten fått i uppdrag av regeringen att under 2012 och 2013 genomföra utbildningsinsatser för att barn som bevittnat våld i högre grad ska synliggöras i förundersökningar, och därmed förbättra dessa barns möjligheter till brottsskadeersättning samt annat stöd och skydd.2 Även om forskning om barn som bevittnat dödligt våld med vissa undantag, är relativt begränsad såväl nationellt som internationellt, så har ett flertal projekt initierats som berör denna problematik. Främst

1 Ansvarig författare: Sven Å Christianson ([e-mail]). Artikeln bygger på forskning med ekonomiskt stöd från Brottsoffermyndighetens Brottsofferfond till Sven Å Christianson. 2 Regeringen (2011). Regeringsbeslut 1:31. Hämtad 1 mars 2012: http://www.regeringen.se/content/1/c6/18/34/06/cacfb46e.pdf

har forskningen var inriktad på att utreda effekter av upplevelser av våld på barns välmående och speciellt för att belysa samband mellan bevittnande av våld och olika externa och interna efterverkningar. För att fullt ut kunna bistå barn och tillvarata barnets rättigheter är det angeläget att närmare förstå barnets upplevelser i samband med våld, även i bemärkelsen vad de minns från brottshändelserna i sig. Som ett led i att skapa underlag för detta har vi i vår forskning undersökt vad barn som bevittnat våld minns och berättar med avseende på typ och mängd information samt med avseende på vilken relation de haft till förövaren respektive offret. I vår tidigare forskning har vi studerat barns minnen och berättelser av sexuella övergrepp, på motsvarande sätt studerar vi nu barn som bevittnat dödligt våld. Inledningsvis ger vi en bakgrund till forskning rörande barns vittnesmål i samband med stressframkallande händelser.

Barns minnen av stressfyllda händelser
Eftersom många barn som kommer i kontakt med rättsväsendet har blivit utsatta för eller bevittnat stressfyllda eller traumatiska händelser är det angeläget att rättsväsendet har adekvata kunskaper om hur barn vittnar om dessa händelser. Bland annat för att kunna erhålla och utvärdera barns utsagor på ett optimalt sätt, samt för att skapa underlag för brottskadeersättning och rättslig upprättelse. Vidare är kunskap om minnen och berättande i samband med stressfyllda upplevelser centralt, då förmågan att återge och rekonstruera sådana händelser är grundläggande för utredning, diagnostik, bearbetning och rehabilitering.
    Det finns idag en omfattande vetenskaplig dokumentation beträffande hur barn minns och berättar om stressfyllda och traumatiska upplevelser.3 Denna forskning visar att negativ stress tenderar att stärka minnet av händelsen. De flesta forskare är överens om att stressfyllda upplevelser är bättre ihågkomna än neutrala, vardagliga händelser, särskilt med avseende på central detaljinformation från händelsen (se Christianson, 19924, för en översikt). I flera vetenskapliga studier där man studerat barns minnen från händelser som framkallat fysisk smärta och/eller starka negativa känslor (t.ex. barn som kidnappats, genomgått smärtsamma medicinska undersökningar eller bevittnat mordet på en förälder) har man funnit att dessa barn uppvisar detaljerade och korrekta minnesbilder, både kort tid efteråt och vid uppföljningsintervjuer lång tid senare.5 Barn ända ned i treårsåldern har visat sig kunna ge korrekta vittnesmål.

3 Goodman, G. S., & Bottoms, B. L. (1993) (Red.). Child victims, Child witnesses:
Understanding and improving testimony. New York: Guilford Press. Leander, L. (2007). What sexually abused children remember and report: Minding the gap. (Doktorsavhandling). Psykologiska institutionen, Göteborgs Universitet. 4 Christianson, S.Å. (1992). Emotional stress and eyewitness memory: A critical review. Psychological Bulletin, 112, 238–246. 5 Goodman, G.A., Quas, J.A., Batterman-Faunce, J. M., Riddlesberger, M. M., & Kuhn, J. (1997). Childrens’ reactions to and memory for a stressful event: Influ-

Även barn som utsatts för sexuella övergrepp minns händelserna på ett motsvarande sätt, det vill säga att starka negativa känslor predicerar tydligare minnen över tid. Detta samband — ju starkare stress, ju bättre hågkomst över tid — har kunnat iakttas hos barn som valt att avslöja och varit motiverade till att berätta om övergreppen.6 Dessvärre är det få barn som spontant avslöjar de sexuella övergrepp de har varit med om. När övergrepp avslöjats genom beslag av filmade övergrepp, tenderar barnen att utesluta detaljer om de sexuella handlingarna samt förminska övergreppen, trots att övergreppen finns dokumenterade.7 I vetenskapliga fallstudier där barn utsatts för sexuella övergrepp och hörts i polisutredningar och där vi har kunnat stämma av barnens berättelser med dokumentation av övergreppen (t.ex. gärningsmännens fotografier och anteckningar), har det visat sig att majoriteten av barnens berättelser är fragmenterade och odetaljerade beträffande övergreppshandlingarna.8 Detta har visat sig bero på en ovilja att berätta om övergreppen snarare än en oförmåga att minnas dem. Oviljan att berätta torde bero på känslor av skam och förlägenhet vilket påverkar barnets vilja och motivation att berätta om vad de har varit utsatta för. Negativa konsekvenser av ett berättande och att inte bli trodd är andra känslor som försvårar utsatta barns berättande och leder till att många av dem inte avslöjar övergreppen eller har svårt att berätta om dem i förhör. Det bör dock noteras att även om berättelserna har varit begränsade med avseende på fullständighet, har de visat sig ha en hög grad av korrekthet.

Barns minne av våld
Tidigare forskning beträffande barns minnen av våldsexponering har visat att barn har tydliga minnen från dessa händelser, både kort tid efter händelsen och vid uppföljningsintervjuer, även om några barn kan uppvisa minnesluckor gällande vissa delar av de våldsamma episoderna.9 Exempelvis visade en studie från 200510 att barn som hade

ence of age, anatomical dolls, knowledge and parental attachment. Applied Developmental Science, 1, 54–75. Pynoos, R. S., & Eth, S. (1984). The child as witness to homicide. Journal of Social Issues, 40, 87–108. Terr, L. (1988). What happens to early memories of trauma? A study of twenty children under age five at the time of documented traumatic events. Journal of the American Academy of Child & Adolescent
Psychiatry, 27, 96–04. 6 Goodman, G. S. (2006). Children’s eyewitness memory: A modern history and contemporary commentary. Journal of Social Issues, 62, 811–832. 7 Svedin, C. G., & Back, M. (2003). Varför berättar de inte: Om att utnyttjas i barnpornografi. Falun: Rädda Barnen. 8 Leander, L. (2010). Police interviews with child sexual abuse victims: Patterns of reporting, avoidance and denial. Child Abuse & Neglect, 34, 192–205. Leander, L., Christianson S.Å., & Granhag, P.A. (2007). A sexual abuse case study children's memories and reports. Psychiatry, Psychology and Law, 14, 120–129. Leander, L., Granhag, P.A., & Christianson, S.Å. (2005). Children exposed to obscene phone calls: What they remember and tell. Child Abuse & Neglect, 29, 871–888. 9 Weinehall, K. (1997). Att växa upp i våldets närhet. Umeå universitet: Pedagogiska Institutionen. Överlien, C., & Hydén, M. (2007). Att tvingas lyssna. Hur barn bevittnar pappas våld mot mamma. Barn, 1, 9–25.

upplevt familjevåld mindes händelserna väl, men tenderade att utesluta detaljer om det grövsta våldet. Det huvudsakliga mönstret är dock att barnen inte visar glömska till följd av trauma, utan att de är väl medvetna om sina upplevelser och kan dessutom skilja verkliga erfarenheter från fantasier. Därtill har barn som intervjuats efter att ha bevittnat en våldsam händelse inte uppvisat tendenser till att misstro vad de har sett och de har varit väl medvetna om att händelsen verkligen hade ägt rum.11 Barnens minnen av traumatiserande händelser kan förekomma i olika former, till exempel att ett barn som bevittnat mordet på sin mamma, återgestaltat händelsen i form av lekar.12 Sammanfattningsvis tycks barn, i likhet med vuxna som exponerats för olika former av våldshandlingar, ha förmågan att minnas dessa erfarenheter och på olika sätt uttrycka sina minnen, både verbalt och i sitt beteende.
    Det finns ett flertal tänkbara förklaringar till att barn som bevittnat våld lättare kan rapportera om dessa erfarenheter jämfört med barn som varit utsatta för sexuella övergrepp, där de senare har en tendens att utelämna information om övergreppen. Vittnen till grovt våld kan tänkas ha bättre uppsikt över händelsen i stort och de involverade personerna (gärningsmannen, offret och andra berörda) samt deras egen aktivitet i förhållande till brottsoffer som är mer direkt involverade. Detta kan påverka deras fokus och uppmärksamhet under händelsen och därmed innehållet i deras minnen. Hur barnet minns händelsen är bland annat en konsekvens av inre och yttre fokus under händelsen, det vill säga om barnets uppmärksamhet var externt fokuserad (t.ex. på handlingar, platsen och uttalanden) eller internt fokuserad (t.ex. på egna känslor och tankar). En extern fokusering under övergreppet leder till bättre inkodning av det yttre skeendet i händelsen och utsagan kan därmed vara relativt rik på detaljer om vad som inträffat, givet att barnet är motiverat att berätta om det som hänt.
    Våldsbrott är inte ett lika stort socialt tabu som sexuella handlingar. Det talas om våld på ett betydligt öppnare sätt i samhället, vilket inte associeras på samma sätt med skuld och skam så som sexuella övergrepp kan göra. Detta gör att det kan vara lättare för barn att rapportera om våld jämfört med sexuellt relaterade övergreppshandlingar. Exempelvis visade en studie att ett barn som bevittnat en våldtäkt på sin mamma berättade detaljerat om den fysiska misshandeln men ute-

10 Follmer Greenhoot, A., McCloskey, L., & Glisky, E. (2005). A longitudinal study of adolescents’ recollections of family violence. Applied Cognitive Psychology, 19,
719–743. 11 Pynoos, R. S., & Eth, S. (1985). Children traumatized by witnessing acts of personal violence: homicide, rape or suicide behavior. I S. Eth, & R. S. Pynoos (Red.), Post-traumatic stress disorder in children (s. 17–44). Washington, DC: American Psychiatric Press. 12 Strati, K. (2010). “Peek-a-boo. How can you be there? Analytic work with a severely traumatized two-and-a-half-year-old girl. Journal of Child Psychotherapy, 36, 16– 32.

lämnade detaljer om det sexuella våldet.13 Vissa forskare menar dock att det finns ett kulturellt tabu även mot att tala om våld i hemmet.14 ”Förbudet” skulle innebära att barns kumulativa trauman, genom att uppleva upprepat våld i hemmet, blir gömda och osynliga och att barnen får begränsade möjligheter att förstå, tolka och bearbeta händelserna de varit med om.

Att bevittna dödligt våld
I ett pågående forskningsprojekt har vi närmare försökt kartlägga de mönster som präglar barns minnen och berättande när de bevittnat dödligt våld. Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ)15 visar att det i Sverige dödas i genomsnitt drygt 100 personer varje år genom mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Dessutom inträffar årligen dubbelt så många fall av mord- och dråpförsök. Därutöver begås ett stort antal fall av grov misshandel. BRÅ:s statistik från 200716 och 200817 visar att majoriteten av dessa våldsbrott är relations- och familjerelaterade, det vill säga, cirka 70 procent av det dödliga våldet begås mellan personer som är bekanta med varandra. Av dessa dödas omkring 20 kvinnor av en man som de har eller har haft en nära relation till, oftast en nuvarande eller tidigare make, sambo, fästman eller pojkvän.18 Inte sällan har dessa handlingar bevittnats av barn eftersom majoriteten av brotten begås i någon av de inblandades bostad eller i det gemensamma hemmet.
    I vår forskning har vi granskat utredningar och förundersökningsprotokoll rörande mord, dråp och försök till mord och dråp från olika polisdistrikt över hela Sverige. Totalt har vi analyserat polisförhör med över 100 barn i åldrarna 3–17 år som bevittnat dödligt eller försök till dödligt våld. Syftet har varit att utröna om det finns en systematik i hur barnen väljer att berätta, exempelvis vilken mängd och typ av detaljer som framkommer i barnens utsagor. Vi har även tittat på fullständigheten i barnens utsagor och om de utelämnar eller förnekar brottsrelaterad information som finns dokumenterad. Dessutom har vi studerat olika bakgrundsfaktorer som kan tänkas påverka deras vittnesmål, däribland barnens ålder och kön samt deras relation till offer respektive gärningsman.

13 Pynoos, R. S., & Eth, S. (1985). Children traumatized by witnessing acts of personal violence: homicide, rape or suicide behavior. I S. Eth, & R. S. Pynoos (Red.), Post-traumatic stress disorder in children (s. 17–44). Washington, DC: American Psychiatric Press. 14 Leira, H. (1990). Fra tabuisert trauma til anerkjennelse och erkjennelse. Tidskrift för norsk psykologförening, 27, 16–22. 15 Brottförebyggande rådet (BRÅ). (2008). Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007. Rapport 2008:23. Stockholm: Fritzes. 16 Brottförebyggande rådet (BRÅ). (2007). Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Rapport 2007:6. Stockholm: Fritzes. 17Brottförebyggande rådet (BRÅ). (2008). Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007. Rapport 2008:23. Stockholm: Fritzes. 18Brottförebyggande rådet (BRÅ). (2007). Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Rapport 2007:6. Stockholm: Fritzes.

Typ av information som rapporterades av barnen i polisförhören
Ett huvudfynd i våra studier är att barn som bevittnat dödligt våld är motiverade till att berätta om sina erfarenheter i polisförhör, det vill säga, att de ger detaljerade utsagor angående central information om våldet. Den typ av information som barnen främst rapporterar rör detaljer om vad som hände före och efter våldet, detaljer om den grova misshandeln, detaljer om sina egna handlingar samt detaljer om offrets reaktioner. Mer fragmentarisk rapportering kan ses beträffande offrets känslor, gärningsmannens känslor och offrets verbaliseringar. Få barn förnekar eller undanhåller information och nästan ingen har hävdat minnesförlust. Studierna visar tydligt att barn som bevittnat våld har ett annat berättarmönster jämfört med barn som varit utsatta för sexuella övergrepp, genom att de inte uppvisar samma motvillighet och undanhållande i sitt berättande.
    Medan den absoluta majoriteten av barn berättar spontant och detaljerat om sina erfarenheter, finns det även barn som rapporterar få eller inga detaljer alls. För att bättre förstå dessa individuella skillnader i barns berättande kan anknytningsteori användas som tolkningsram. Exempelvis kan teorin om hur ökad stress tenderar att förstärka minnet för centrala detaljer, medan kapaciteten att minnas perifera minskar19, gälla för de flesta personer (dvs. för tryggt anknutna individer). Däremot kan mönstret vara det motsatta för personer med osäker anknytning, speciellt de med undvikande anknytningsmönster.20 Svårigheten för vissa barn att beskriva våldet kan också förstås som en konsekvens av att barn, enligt anknytningsforskningen, generellt sett har svårt att integrera erfarenheter av föräldrar som är skrämmande, vilket kan leda till en sämre inkodning av händelserna.

Relationen till gärningsmannen och offret
I våra studier har vi jämfört barn som haft en nära relation till gärningsmannen (t.ex. att förövaren är en förälder, styvförälder eller ett syskon), med barn som inte haft en nära familjerelation till gärningsmannen (t.ex. att förövaren är en släkting, bekant eller okänd person). Denna jämförelse har gjorts mot bakgrund av antaganden som polis, åklagare och vårdpersonal har om att barn som bevittnat våld eller utsatts för övergrepp där gärningsmannen varit en nära anhörig har svårare att berätta om vad som hänt (p.g.a. faktorer som lojalitet, rädsla för negativa konsekvenser för livssituationen osv.) i jämförelse med barn som är obekant med gärningsmannen. Tidigare forskning, främst på sexuella övergrepp mot barn, har också visat att

19 Christianson, S.Å. (1992). Emotional stress and eyewitness memory: A critical review. Psychological Bulletin, 112, 238–246. 20 Chae, Y., Ogle, C. M., & Goodman, G. S. (2009). Remembering negative childhood experiences: An attachment theory perspective. I J. A. Quas and R. Fivush (Red.), Emotion and Memory in Development. Biological, Cognitive and Social considerations (s. 3–27). New York: Oxford University Press.

barn som har varit utsatta för extrafamiljära övergrepp kan vara mer benägna att avslöja övergreppen än barn som utsatts för intrafamiljära övergrepp.21 Som förklaring till detta hänvisas till faktorer som lojalitetskonflikter, rädsla för familjens reaktion och negativa konsekvenser för förövaren.22 Våra resultat visar dock att relationen till gärningsmannen var av mindre betydelse för barnens rapportering när det gäller bevittnandet av dödligt våld. Barnen var lika benägna att rapportera forensiskt relevanta detaljer om våldet oavsett om de hade en nära relation till gärningsmannen eller inte. Ett par skillnader fanns dock när det gäller vilken typ av detaljer som rapporterades och relationen med gärningsmannen. Exempelvis rapporterade barn som var nära anhörig med gärningsmannen ett större antal detaljer om offrets verbaliseringar. Att just verbaliseringar rapporteras i större utsträckning ligger i linje med tidigare forskning som visat att barn som bevittnat våld i hemmet uttrycker mer obehag angående auditiva intryck än de visuella.23Vi fann också att barn med en nära relation till gärningsmannen berättade mer om känslomässiga kringdetaljer jämfört med barn utan en nära relation till förövaren. Ett omvänt mönster erhölls för neutrala kringdetaljer.
    Även om barn med en nära relation till gärningsmannen var lika detaljerade i sitt berättande, var de mer benägna att undanhålla information, i jämförelse med barn utan en nära relation till gärningsmannen. Detta innebär att barn som upplevt interpersonellt våld har ännu mer information att berätta och det är därför extra viktigt att skapa en intervjusituation som underlättar dessa barns berättande. Exempelvis kan det vara värdefullt att höra barnen upprepade gånger, då tidigare studier, och även resultat från vår forskning, har visat att upprepade förhör leder till mer detaljerade utsagor samt minskar barns benägenhet att undanhålla och/eller förneka information om de övergrepp de varit med om.24 När vi undersökte huruvida förhållandet till offret inverkade på barnens rapportering fann vi att barn som bevittnat dödligt våld mot sina familjemedlemmar rapporterade signifikant fler känslomässiga kringdetaljer samt mer information om sina egna handlingar jämfört med barn som inte hade en nära relation till offret.

21 Sas, L. (1993). Three years after the verdict. London, Ont., Canada: London Family Court Clinic Inc. Sauzier, M. (1989). Disclosure of child sexual abuse: For better or for worse. Psychiatric Clinics of North America, 12, 455–469. 22 Sauzier, M. (1989). Disclosure of child sexual abuse: For better or for worse. Psychiatric Clinics of North America, 12, 455–469. 23 Solberg, A. (2007). Hur förhåller sig barn till våld i hemmet? I M. Eriksson (Red.), Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik (s. 25–37). Mölnlycke: Gothia. Överlien, C., & Hydén, M. (2007). Att tvingas lyssna. Hur barn bevittnar pappas våld mot mamma. Barn, 1, 9–25. 24 Leander, L. (2010). Police interviews with child sexual abuse victims: Patterns of reporting, avoidance and denial. Child Abuse & Neglect, 34, 192–205.

Sammantagna visar resultaten att barn, tvärtemot tidigare antaganden, berättar något utförligare om vissa aspekter av händelsen om gärningsmannen eller offret varit en anhörig till barnet. Det tycks således vara så att barnen har ett berättarbehov som dominerar över en eventuell lojalitet till förövaren och familjesituationen.

Ungdomar som vittnen
När barns berättande i polisförhör har studerats har ofta mycket unga barn varit i fokus. Vi känner inte till några studier som specifikt studerat vad ungdomar minns och berättar om dödligt våld. Detta ämne är angeläget att belysa eftersom det under senare år funnits en uppfattning — inte minst i media — att ungdomar är rädda för att lämna vittnesmål. Flera polismyndigheter i landet har även startat kampanjen ”Våga vittna” för att upplysa unga människor om vittnesstöd och för att få fler ungdomar att berätta om våldsbrott som de bevittnat. Att unga vittnen i vissa fall kan känna rädsla över att berätta i polisförhör om vad de sett kan i många fall stämma, men det är av stor betydelse att även lyfta fram att ungdomar, såväl som yngre barn och vuxna, har ett berättarbehov och som våra resultat visar, är villiga att berätta om sina erfarenheter av bevittnandet av dödligt våld i polisförhör.
    I ett uppsatsarbete kopplat till pågående forskningsprojekt analyserades polisförhör med 30 ungdomar i åldrarna 13–17 år som bevittnat dödligt våld, där brottsplatserna i två tredjedelar av fallen inträffat på allmän plats (utomhus eller inomhus) och i en tredjedel i hemmiljö (i egen, gärningsmannens, brottsoffrets eller annan persons bostad). Oavsett om våldet begåtts på allmän plats eller i en bostad visade resultaten att majoriteten av ungdomarna berättade detaljerat om vad som hänt före och efter händelsen samt detaljer om det grova våldet i sig. Däremot lämnade de få detaljer om gärningsmannen, brottsoffret och om egna reaktioner. I likhet med tidigare nämnd forskning angående främst yngre barn, fann vi att ungdomarnas berättande inte var beroende av relationen till gärningsmannen, det vill säga, ungdomar som kände gärningsmannen berättade lika detaljerat om den grova misshandeln som de som var obekanta med gärningsmannen.

Ålders- och könsskillnader
I våra studier har vi inte funnit några statistiskt signifikanta skillnader mellan pojkar och flickor gällande mängden eller typen av information som rapporterades efter att ha bevittnat våld. Däremot har barnets ålder betydelse för berättandet gällande vissa aspekter av händelsen. Exempelvis rapporterar äldre barn fler detaljer om vad de själva sagt under den våldsamma händelsen (t.ex. ”jag skrek åt honom att sluta”, om egna tankar och känslor (t.ex. ”jag var rädd”) samt offrets reaktioner (t.ex. ”hon försökte skydda sig”) än vad yngre barn gör. Därtill berättar äldre barn mer om gärningsmannens emotioner (t.ex.

”han var arg”) och verbaliseringar (t.ex. ”jag ska döda dig”). Detta har förmodligen att göra med det utvecklingsmässiga försprång som äldre barn har, vilket är relaterat till kognitiva och kommunikativa förmågor. Barns förmåga att identifiera och känna igen känslor och ansiktsuttryck förbättras med åldern,25 vilket således kan förklara varför äldre barn rapporter fler detaljer om gärningsmannens känslor. Det bör dock noteras att även de allra yngsta barnen rapporterade detaljerat om det grova våldet och i nivå med de äldre barnen, vilket visar att yngre barn i vissa avseenden kan vara lika kompetenta vittnen som äldre barn. Detta kan exemplifieras med en 3-årig flicka som bevittnat knivmordet på sin mamma och när hon senare intervjuades av polisen berättade hon detaljerat om såväl det grova våldet som mordvapnet.

Vikten av att barnet ges möjlighet att berätta
Det finns en utbredd uppfattning om att barn som bevittnat våld, främst familjevåld, inte är villiga att prata om sina erfarenheter.26 Resultat från en intervjustudie med sju poliser och sju åklagare som samtliga arbetar inom särskilda enheter för relations- och familjevåldsteam, visar att åklagare ibland kan avstå från att höra barn som bevittnat familjevåld just för att undvika att sätta barnen i en lojalitetskonflikt.27 I intervjuerna uttryckte en av åklagarna att barn ofta är lojala och solidariska mot sina närstående, även när de begått grova brott. Frågan är om detta är ett antagande eller en uppfattning som vilar på en empirisk grund. Ovisshet om faktiska förhållanden kan innebära att förutfattade meningar utan en empirisk grund påverkar om och hur förhör hålls. Finns det exempelvis en förutfattad mening hos poliser och åklagare om att vittnen som känner gärningsmannen inte vill rapportera om vad som hänt så kommer detta troligtvis att påverka hur utredaren lägger upp förhöret, vilka frågor som ställs eller om förhör över huvud taget genomförs. Våra resultat visar att barn som har bevittnat de allvarligaste formerna av våld har starka minnen av dessa händelser och är motiverade att dela med sig av dem till andra. Det finns alltså skäl att reflektera över etablerade uppfattningar angående i vilken utsträckning barn är lojala mot sina föräldrar och av den anledningen tiger om det våld de upplevt i hemmet. Den allmänna uppfattningen om barns lojalitet mot sina föräldrar tycks bidra till en försiktighet, kanske rent av återhållsamhet, när det gäller att tala med barn och ungdomar om

25 Gross, A. L., & Ballif, B. (1991). Children’s understanding of emotion from facial expressions and situations: A review. Development Review, 11, 368–398. 26 Eskonen, I. (2007). Barn som aktörer i situationer med våld. I M. Eriksson (Red.), Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik (s. 51–66). Mölnlycke: Gothia. Rädda Barnen. (2003). Anmälningarna som försvann. En kartläggning av hur polis och socialtjänst uppmärksammar barn som lever med våld i familjen. Stockholm: Rädda Barnen. 27 Kindingstad, K. (2012). Barn som bevittnat grovt och dödligt våld — En intervjustudie om åklagares arbete med att utreda våld i nära relationer. Opublicerat Psykologexamensarbete.

det våld de bevittnat. Därmed utestängs vi från den kunskap som kan vara avgörande för att kunna erbjuda adekvat hjälp och stöd och barnen mister en möjlighet att berätta om sina erfarenheter och på så sätt bearbeta dem.
    Det är av stor vikt att höra barn som vittnen av flera skäl. I ett flertal våldsamma situationer med dödlig utgång, exempelvis våld mot kvinnor, är barnet och gärningsmannen de enda vittnena. Vid brist på stödbevisning kan barnets vittnesmål spela en viktig och avgörande roll i brottsutredningen och vara avgörande för att få vetskap om vad som har inträffat. Barnets vittnesmål kan även påverka straffvärdet och nivån på en eventuell brottsskadeersättning. Så var det exempelvis i ett fall där en man erkände mordet på sin fru, men hävdade att deras två barn befunnit sig i ett annat rum under händelsen. Åklagaren tog dock beslutet att höra det äldsta barnet och i och med detta vittnesmål kunde man få vetskap om att båda barnen varit närvarande, i samma rum, när mordet begicks. Vittnesmålet resulterade i ett högre straffvärde för mannen.28 Att intervjua barn som bevittnat våld är även betydelsefullt för barnens välbefinnande eftersom de får en möjlighet att tala om sina erfarenheter. I linje med tidigare forskning29, tror vi att både barnet och lagen är betjänta av att ge barnet utrymme för och en möjlighet till att bearbeta den traumatiserande effekt som en sådan händelse kan medföra på den psykiska hälsan. Effekten av hot och våld på barns välmående och livsvillkor har ägnats omfattande forskning.30Studier har visat på ett samband mellan bevittnandet av våld och olika typer

28 Kindingstad, K. (2012). Barn som bevittnat grovt och dödligt våld — En intervjustudie om åklagares arbete med att utreda våld i nära relationer. Opublicerat Psykologexamensarbete. 29 Pynoos, R. S., & Eth, S. (1984). The child as witness to homicide. Journal of Social
Issues, 40, 87–108. Arnell, A., & Ekbom, I. (2010). ”och han sparkade mamma...” Mötet med barn som bevittnat våld i sina familjer. Malmö: Rädda Barnen. 30 Burman, S., & Allen-Meares, P. (1994). Neglected victims of murder: children’s witness to parental homicide. Social Work, 39, 28–34. Pynoos, R. S., & Eth, S. (1985). Children traumatized by witnessing acts of personal violence: homicide, rape or suicide behavior. I S. Eth, & R. S. Pynoos. (Red.), Post-traumatic stress disorder in children (s. 17–44). Washington, DC: American Psychiatric Press. Edleson, J. L. (1999). Children’s witnessing of adult domestic violence. Journal of Interpersonal
Violence, 14, 838–870. Fowler, P. J., Tompsett, C. J., Braciszewski, J. M., JacquesTiura, A. J., & Baltes, B. B. (2009). Community violence: A meta-analysis on the effect of exposure and mental outcomes of children and adolescent. Development and
Psychopathology, 21, 227–259. Hardesty, J. L., Campbell, J. C., McFarlane, J. M., Lewandowski, L. A. (2008). How children and their caregivers adjust after intimate partner femicide. Journal of Family Issues, 29, 100–124. Herrenkohl, T. I., Sousa, C., Tajima, E. A., Herrenkohl, R. C., & Moylan, C. A. (2008). Intersection of child abuse and children’s exposure to domestic violence. Trauma, Violence & Abuse, 9,
83–99. Kaplan, T., Black, D., Hyman, P., & Knox, J. (2001). Outcome of children seen after one parent killed the other. Clinical Child Psychology and Psychiatry, 6,
1359–1045. Mrug, S., & Windle, M. (2010). Prospective effects of violence exposure across multiple contexts on early adolescents’ internalizing and externalizing problems. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 51, 953–961. Steeves, R., Laughon, K., Parker, B., & Weierbach, F. (2007). Talking about talk: the experiences of boys who survived intraparental homicide. Mental Health Nursing, 28, 899– 912.

av externa och interna problem31, vilket tyder på att många barn som bevittnat våld är i behov av professionell hjälp. Ett samband har även konstaterats mellan upplevelser av våld och förekomst av sociala besvär, utagerande beteende, emotionella svårigheter och traumasymptom, så som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Dessutom visar forskningen att barn som bevittnat våld ofta uppvisar samma symptom som barn som själva har blivit utsatta för fysisk misshandel.32 Ett trauma är en negativ effekt och inte händelsen i sig. Vad som är traumatiserande varierar hos olika barn och kan bero på en mängd olika faktorer, såsom familjehistoria och tidigare erfarenheter av separation och övergrepp, tillgång till psykologiskt och socialt stöd, förmåga att bearbeta och integrera stressframkallande händelser osv. Vi vet dock att interpersonella trauman, det vill säga avsiktligt orsakat trauma (t.ex. våld, sexuella övergrepp, terrordåd) leder till allvarligare psykologiska konsekvenser och ökar risken för att utveckla PTSD än oavsiktliga trauman (t.ex. trafikolyckor eller naturkatastrofer). Behandling är oftast beroende av barnets vittnesmål och avslöjande, och genom att prata med dessa barn om vad de har upplevt kommer de kunna få tillgång till den hjälp de behöver för att bearbeta sina erfarenheter, och skydda dem från ytterligare övergrepp.
    I en amerikansk studie beskrivs konsekvenser och uppfattningar hos unga pojkar och vuxna män som i sin barndom bevittnat hur den ena föräldern dödats av den andra föräldern.33 Samtliga deltagare uttryckte en önskan om att, både i barndomen och på senare tid, få berätta om vad de hade bevittnat, och trots svårigheter att prata om mordet med andra, trodde ingen av dem att undvika ämnet hade varit till hjälp. Några av de tillfrågade hävdade till och med att inte få berätta om sina upplevelser hade varit direkt skadligt för dem själva och andra runt omkring dem. En svensk studie betonar vikten av att som barn få en möjlighet att uttrycka känslor och tankar efter traumatiserande händelser, och att detta kan öka chanserna till återhämtning och att leva ett bättre liv.34 Detta framkommer även i en intervjustudie med svenska åklagare och poliser som arbetar på enheter specialiserade på relations- och familjevåld, där flera åklagare och barnutre-

31 Fowler, P. J., Tompsett, C. J., Braciszewski, J. M., Jacques-Tiura, A. J., & Baltes, B. B. (2009). Community violence: A meta-analysis on the effect of exposure and mental outcomes of children and adolescent. Development and Psychopathology, 21, 227–259. Evans, S. E., Davies, C., & DiLillo, D. (2008). Exposure to domestic violence: A meta-analysis of child and adolescent outcomes. Aggression and Violent
Behavior, 13, 131–140. 32 Fowler, P. J., Tompsett, C. J., Braciszewski, J. M., Jacques-Tiura, A. J., & Baltes, B. B. (2009). Community violence: A meta-analysis on the effect of exposure and mental outcomes of children and adolescent. Development and Psychopathology, 21, 227–259. 33 Steeves, R., Laughon, K., Parker, B., & Weierbach, F. (2007). Talking about talk: the experiences of boys who survived intraparental homicide. Mental Health
Nursing, 28, 899–912. 34 Solberg, A. (2007). Hur förhåller sig barn till våld i hemmet? I M. Eriksson (Red.), Barn som upplever våld. Nordisk forskning och praktik (s. 25–37). Mölnlycke: Gothia.

dare uttrycker att många barn uttryckt en känsla av befrielse och lättnad över att få berätta vad de varit med om. Exempelvis nämnde en åklagare en 3-årig flicka som bevittnat mordet på sin mamma, som hade visat på en otrolig lättnadskänsla efter att fått berätta om vad hon hade bevittnat.35 Trauma i den tidiga barndomen stör den normala utvecklings- och mognadsprocessen så att det hos en del barn kan skapas ett uppehåll eller ett stopp i den affektiva utvecklingen. Traumatiseringen kan resultera i en förlamning av förmågan att känna känslor, oförmåga att koppla obehagskänslor till de händelser som orsakat traumat eller oförmåga att hantera känslor överhuvudtaget. Utöver att ha bevittnat en extremt stressframkallande händelse, förlusten av en förälder och det komplicerade i att den andra/e föräldern kan vara förövare, så får händelsen även andra konsekvenser för barnet som kan innebära stor omvälvningar. Det kan exempelvis innebära flytt till nytt hem (i vissa fall fosterhem), ny skola, nya kompisar, lång process med kontakt med myndigheter, påverkan av medial uppmärksamhet och social stigmatisering. Man kan säga att ju yngre barnet är, desto större risk för djupgående intrapsykiska och interpersonella störningar som en följd av denna typ av avbrott och uppbrott i tillvaron.36 Det finns idag modeller för individuella krissamtal för barn, som syftar till att bearbeta trauman samt modeller för att arbete med barn tillsammans med deras familjer.37 Utgångspunkten i dessa arbetsmodeller är att barn som upplevt våld behöver dela sina erfarenheter med andra, få dem bekräftade och få sin börda av skräck, ilska, skuld och skam lättad (eller komma i kontakt med avstängda känslor i de fall där barn uppvisar dissociation av känslor). Barnen behöver också få veta att det finns andra barn som upplevt liknande saker som de själva.

Slutsatser
Vittnen har en mycket viktig roll i rättsprocessen. I många fall är kompletta och korrekta vittnesmål den enskilt mest avgörande determinanten om ett brott blir löst eller ej. I samband med familjevåld kan barns vittnesmål vara betydelsefullt och avgörande av flera skäl. Ett avgörande skäl är att vi får rättssäkrare underlag för alla parter. Huvudresultaten i vår forskning visar att barn som bevittnat dödligt våld berättar detaljerat om dessa upplevelser i senare polisförhör. Barnen rapporterade utförligt om flera aspekter av händelsen, inte minst om det fysiska våldet. Detta resultat bör beaktas av rättsväsen-

35 Kindingstad, K. (2012). Barn som bevittnat grovt och dödligt våld — En intervjustudie om åklagares arbete med att utreda våld i nära relationer. Opublicerat Psykologexamensarbete. 36 Dyregrov, A. (2010). Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur. Eth, S., & Pynoos, R.S. (1994). Children who witness the homicide of a parent. Psychiatry: Interpersonal and Biological Processes, 57, 287–306. 37 Arnell, A., & Ekbom, I. (2010). ”och han sparkade mamma...” Mötet med barn som bevittnat våld i sina familjer. Malmö: Rädda Barnen.

dets parter, där det är långt ifrån självklart att barn som bevittnat våld kommer att höras (t.ex. i polisförhör eller i domstolsförhandlingar). Det är särskilt viktigt att notera att detta rapporteringsmönster återfanns bland barn i alla åldrar. De yngre barnen rapporterade lika mycket information om det fysiska våldet som de äldre barnen gjorde, vilket tyder på att även de yngre barnen är kompetenta vittnen. Resultaten visade även att de barn som upplevt interpersonellt våld, där gärningsmannen var en familjemedlem eller nära släkt, rapporterade lika detaljerat om våldet som de barn som var obekant med gärningsmannen, vilket indikerar att barns vilja och behov av att prata är större än faktorer som lojalitetskonflikter, något som ofta nämns av poliser och åklagare som förklaring till att inte höra barn som vittnen.
    Barnets vittnesmål är även av stor vikt för att garantera barnet sina rättigheter. För att barn som har bevittnat våld ska kunna få brottsskadeersättning, samt annat stöd och skydd som de är i behov av, krävs det att polis och åklagare, i högre grad synliggör barns närvaro vid brottstillfället, exempelvis genom att förhöra barnen om deras upplevelser. Detta är viktigt för att domstolarna vid straffvärdesbedömningen ska kunna beakta att ett barn bevittnat gärningen. Att förhöra barnet kan också leda till en bättre brottsutredning och även skydda barnet från ytterligare våld. Vidare kan utförliga vittnesmål från barn även påskynda brottsutredningen genom exempelvis reducerat antal förhör med misstänkta gärningsmän, eftersom många är mer benägna att erkänna brott om det presenteras utförlig vittnesbevisning.38 Samtidigt, ju mer och tydligare bevisning som advokater har att hantera, desto bättre kan de försvara sina klienter. Men framför allt så får domstolen ett bättre underlag för att fatta korrekta beslut. Således tjänar alla parter på omfattande vittnesmål, även från barn.
    Ett problem är dock att det krävs vårdnadshavarnas samtycke för att polis och åklagare ska kunna höra ett barn som vittne. I de fall där den misstänkte också är vårdnadshavare är det inte alltid den misstänkte samtycker till att barnet hörs. Barn som bevittnar våld tar stor skada och vi anser att barn som bevittnat våld borde ha samma rättigheter som andra brottsoffer och betraktas som målsägande. När barnet är målsägande blir det enklare för barnet att komma till tals i rättsprocessen eftersom det då kan höras i förundersökningen även om den misstänkte är vårdnadshavare och inte samtycker. I de fallen förordnas en särskild företrädare som istället för vårdnadshavaren tillvaratar barnets intressen i förundersökningen och rättegången, alternativt förordnas den andre (icke misstänkte) vårdnadshavaren rätten att ensam företräda barnen. Tidigare lagändringar har möjliggjort att barn som bevittnat våld ska ha rätt till brottsskadeersättning av staten. En ändring av lagen, där barnet får målsägandestatus, skulle innebära att barnet har rätt till skadestånd från förövaren.

38 Gudjonsson, G. (1992). The psychology of interrogations, confessions and testimony.
New York: Wiley.

Att låta barn komma till tals, så att deras upplevelser, liksom deras känslor och tankar kring dessa, lyfts fram, är ett sätt att tydliggöra barnets egenvärde. För att kunna sätta barnets bästa i främsta rummet, måste barnet ges möjlighet att uttrycka sina åsikter och bli hörd. Att låta barn prata om sina erfarenheter kan minska och förebygga symptom. Därför rekommenderar vi, i linje med FN:s konvention om barns rättigheter, att varje barn har rätt att få sin röst hörd, att denne bör ges möjlighet att rapportera vad han/hon har bevittnat och att bli behandlad med respekt.