Förändringar i narkotikapraxis

Av hovrättsrådet, tillika vice ordföranden BOB NILSSON HJORTH

Högsta domstolen har sedan den 16 juni 2011 i skrivande stund kommit med tolv domar i narkotikamål, dvs. mål om narkotikabrott eller narkotikasmuggling. Avgörandena innehåller flera betydelsefulla uttalanden för påföljdsbestämningen i narkotikamål. Vilka ändringar av denna praxis som avgörandena innebär diskuteras i det följande.

1. Inledning
Narkotikamål har sedan länge utmärkt sig på det sättet att domstolarna vid straffmätningen, på ett helt annat sätt än vad som är fallet beträffande de flesta andra brott, så att säga använt hela den tillämpliga straffskalan. För grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling har det inneburit att exempelvis det maximala straffet, fängelse tio år, inte sällan kommit till användning. Det har inte minst gällt i mål om narkotikasmuggling där den person som fört narkotikan över gränsen — kuriren — har varit föremål för åtal.
    Dessa kurirmål är ett exempel på måltyper där straffmätningen i regel gjorts med hjälp av tabeller grundade på narkotikans sort och mängd, t.ex. de tabeller som grundas på praxisdiskussioner vid bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge och publicerats i Borgeke-Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 uppl., s. 641 ff. I olika sammanhang har denna praxis fått kritik som bl.a. handlat om att domstolarna har varit för onyanserade genom en överdriven bundenhet till tabellerna eller att Sverige har utmärkt sig genom en alltför hård påföljdspraxis i förhållande till andra, jämförbara länder.
    I sammanhanget förtjänar det påpekas att skälet till att tabellerna en gång i tiden togs fram var att verka för en mer enhetlig praxis. Denna grundläggande tanke är i sig invändningsfri. Sedan länge har lagstiftaren ansett att det är viktigt att principerna om proportionalitet, ekvivalens och rättslig likabehandling iakttas vid påföljdsbestämningen (se t.ex. prop. 1987/88:120 s. 35 ff.).
    Som nämndes inledningsvis finns det vid det här laget flera nya avgöranden från Högsta domstolen, närmare bestämt tolv stycken. Dessa avgöranden är

• NJA 2011 s. 357 — Straffvärdebedömning i narkotikamål (mefedron) • NJA 2011 s. 675 I och II — Brottsrubricering och straffvärdebedömning i mål om narkotikabrott och narkotikasmuggling avseende syntetiska katinoner • NJA 2011 s. 799 — Straffvärdebedömning avseende organiserad narkotikahandel via internet (mefedron och MDPV)

• NJA 2012 s. 70 — Brottsrubricering och straffvärdebedömning i narkotikamål (amfetamin) • NJA 2012 s. 115 — Brottsrubricering och straffvärdebedömning i narkotikamål (ecstasy) • NJA 2012 s. 144 — Straffvärdebedömning av transport, förvaring och innehav av 97 kg cannabisharts • HD:s dom den 11 juli 2012, B 965-12 — Ecstasy • HD:s dom den 13 juli 2012, B 1158-12 — Kokain • HD:s dom den 17 juli 2012, B 1018-12 — Cannabis • HD:s dom den 20 juli 2012, B 2100-11 — MDPV1 • HD:s dom den 29 augusti 2012, B 5765-10 — Mefedron1 • HD:s dom den 20 september 2012, B 1607-11 — Mefedron1 Avgörandena innebär att HD:s tidigare avgöranden beträffande farlighetsbedömningar i stor utsträckning är överspelade, med undantag för avgöranden som tar sikten på gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden. Avsikten är att här lyfta fram de viktigare uttalanden som Högsta domstolen har gjort i de olika avgörandena och diskutera vilken betydelse de bör ha för domstolarnas fortsatta påföljdspraxis i narkotikamål.
    En viktig utgångspunkt har därvid varit de erfarenheter jag fått genom att tillsammans med hovrättslagmannen Lars Göran Abelson och chefsrådmannen Stefan Reimer medverka i en arbetsgrupp som, bl.a. genom att konstruera tabeller, tagit fram underlag för och anordnat praxisdiskussioner i det hovrättsområde där vi verkar. De två står bakom slutsatserna i denna artikel.
    Diskussionen förs under sex huvudrubriker, nämligen

• Betydelsen av andra faktorer än sort och mängd • Kan tabeller användas och hur ska de i så fall utformas? • Preparatens farlighet • De övre gränserna utifrån sort och mängd • Narkotikabrott eller narkotikasmuggling? • Särskilt om häktning

Avslutningsvis ges en kort sammanfattning. Som en bilaga finns de tabeller som genom praxisdiskussioner och arbetsgruppens arbete växt fram.

2. Betydelsen av andra faktorer än sort och mängd
2.1 Andra faktorer ska tillmätas större betydelse
Inledningsvis nämndes att kritik från tid till annan förts fram om att domstolarna vid sin påföljdsbestämning i narkotikamål varit alltför onyanserade och bundna till tabeller vid påföljdsbestämningen. Redan i den första domen, NJA 2011 s. 357, framhöll HD riskerna med en mekanisk tillämpning av tabeller (p. 27) men riktade då främst in sig på mål om större mängder narkotika.

1 Dessa avgöranden är inte publicerade på HD:s hemsida som vägledande avgöranden

HD:s budskap om vikten av att andra omständigheter än narkotikans sort och mängd beaktas blev emellertid än tydligare i NJA 2011 s. 675 I och II. HD angav i p. 24:

Som Högsta domstolen framhöll i [NJA 2011 s. 357] är det angeläget att omständigheter vid sidan av art och mängd tillmäts större betydelse vid bestämningen av straffvärdet än vad som ofta har skett. Det gäller inte bara vid grova brott — som var aktuella i det målet — utan även vid brott av normalgraden.

Budskapet att omständigheter vid sidan av sorten och mängden ska tillmätas större betydelse har sedan upprepats i bl.a. NJA 2012 s. 70 (p. 5), NJA 2012 s. 115 (p. 10) och NJA 2012 s. 144 (p. 13).
    I sammanhanget bör påpekas att HD inte menat att sort och mängd ska sakna betydelse. I den sistnämnda domen, NJA 2012 s. 144 p. 13, gjorde domstolen en sammanfattning av de tidigare avgörandena. Inledningsvis konstaterade HD därvid att sorten och mängden narkotika i och för sig är en viktig faktor vid straffvärdebedömningen. Men en viktig uppgift för underinstanserna blir alltså framöver att ge andra omständigheter än sorten och mängden en större betydelse än tidigare. Det kan konstateras att HD:s avgöranden i detta avseende redan har fått ett genomslag, då underinstanserna numera i domskälen, såvitt vi i arbetsgruppen kunnat överblicka, regelmässigt och på ett annat sätt än tidigare uppmärksammar andra omständigheter än sort och mängd.
    Ett starkt skäl till att HD tonat ned betydelsen av sort och mängd narkotika är att det vid grövre narkotikabrottslighet ska finnas kvar ett utrymme där man kan beakta sådana faktorer som omfattningen av brottsligheten, den eventuella yrkesmässighet som har präglat brottsligheten, dess farlighet samt graden av hänsynslöshet (se t.ex. NJA 2012 s. 144 p. 17). HD har tydligt kommenterat saken i cannabisdomen den 20 juli 2012 där det anges att andra faktorer, vid sidan av sort och mängd, måste ges ett väsentligt utrymme för att straffmätningen ska kunna anpassas till vad som gäller vid andra brott (p. 26).

2.2 Vilka är de andra omständigheterna och vilken betydelse ska de ges?
2.2.1 Inledning Nästa fråga är då vilken ledning HD:s avgöranden ger i fråga om vilka omständigheter som bör vägas in och hur de bör vägas in. Att återge detta är inte helt enkelt. Till en del beror det på att HD i sina olika avgöranden inte konsekvent talat om t.ex. försvårande eller förmildrande omständigheter. Sådana har nämnts. Men HD har också uttryckt sig i termer av omständigheter som talar för eller emot att bedöma brottet som grovt eller omständigheter som har betydelse för bedömningen av om ett brott är grovt.

I det följande görs först en sammanställning av de olika omständigheter som HD, på dessa olika sätt, har lyft fram. Därefter förs en diskussion kring dessa omständigheter.

2.2.2 De omständigheter HD lyft fram Grovt brott eller inte? Rubriceringen grovt brott är avsedd främst för

• Allvarliga gärningar som ingår i en organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende (NJA 2011 s. 357 p. 15)

Omständigheter som talar mot att ett brott är grovt är (NJA 2011 s. 357 p. 15 och NJA 2011 s. 675 I och II p. 27)

• Brottet står i direkt samband med eget missbruk • Samköp, dvs. flera personer köper in narkotikan tillsammans • Vinsyfte saknas • Överlåtelse i begränsad utsträckning • Starka tidsmässiga samband • Inte organiserad

Omständigheter av betydelse vid bedömningen av om ett brott är grovt eller inte är (NJA 2011 s. 799 p. 10, NJA 2012 s. 115 och ecstasydomen den 11 juli 2012) • Hur omfattande och välorganiserad brottsligheten har varit • Hur narkotikan har marknadsförts • Hur länge verksamheten har pågått • Uttryck för hänsynslöshet, t.ex. att narkotikan gjorts lättåtkomlig för unga missbrukare • Den tilltalades delaktighet i hanteringen, dennes insikter om organisationen och det egna syftet med hanteringen • Fördelningen av brottslighetens ekonomiska utbyte

Försvårande omständigheter (NJA 2011 s. 357 p. 34 och 35 och 2012 s. 70)

• Hanteringen har avsett en förhållandevis omfattande handel med narkotika • Verksamheten har varit ägnad att ge en inte obetydlig ekonomisk vinst • De tilltalade har inte varit främmande för en fortsatt och utvidgad handel • Befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk

Förmildrande omständigheter (NJA 2011 s. 357 p. 36–38) • Brottsligheten har haft samband med den tilltalades eget missbruk • Verksamheten har legat förhållandevis långt från delaktighet i organiserad och internationell narkotikahandel • Försäljning under kort tid som varit begränsad till vänner och bekanta

2.2.3 Ett försök till summering Om man gör ett försök att greppa över de nu återgivna kriterierna bör de kunna delas in i följande huvudgrupper.

Sambandet med det egna missbruket När det gäller samband med eget missbruk kan konstateras att det så att säga i sig inte hjälper att den tilltalade själv är missbrukare. Den centrala frågan är om den narkotika som är aktuell i målet varit avsedd för den tilltalades eget missbruk eller inte. Därvid är det försvårande om narkotikan inte varit avsedd för eget missbruk och förmildrande om så varit fallet.
    En faktor som i det sammanhanget kan ge ledning är mängden. I NJA 2011 s. 357 konstaterade HD att redan mängden narkotika som det var fråga om gav vid handen att befattningen syftat till handel med narkotika (p. 34).
    Det var mängden i kombination med att den tilltalade vid något tidigare tillfälle hade överlåtit narkotika som i NJA 2011 s. 675 II (p. 19) ledde HD till slutsatsen att den tilltalade, i vart fall till viss del, hade haft för avsikt att sälja narkotikan. I NJA 2012 s. 70 drog HD slutsatsen att narkotikan hade varit avsedd för annan med ledning av den tilltalades egna uppgifter (p. 9 och 12).
    S.k. samköp torde höra hemma i nu aktuellt sammanhang. Betydelsen måste ju rimligen vara att det vid en större mängd än annars är rimligt att utgå från att narkotikan är avsedd för eget bruk, eftersom det är flera personer som ska dela på den.

Vinst med verksamheten Frågan om vinst har ett samband med huruvida narkotikan varit avsedd för den tilltalades eget missbruk eller inte. Vinnings- eller vinstsyfte saknas givetvis, om narkotikan är avsedd för eget missbruk. HD har ansett förvärv som till övervägande del skett för att tillgodose eget missbruk sakna vinstintresse (NJA 2011 s. 675 II p. 27).
    Samtidigt framstår det som rätt givet att det — såvida det inte rör sig om en tvångssituation eller liknande — finns ett vinstsyfte i den motsatta situationen, dvs. att narkotikan inte är avsedd eller huvudsakligen inte är avsedd för eget missbruk. Givetvis har storleken på vinsterna betydelse. Väl så stort intresse har dock den tilltalades roll i organisationen. Det har därvid ansetts som mer straffvärt att befinna sig så högt upp i en organisation att man har del av vinsten/omsättningen än att utföra en tjänst till en fast, mer blygsam ersättning (jfr t.ex. p. 22 i NJA 2012 s. 144 med p. 35 i NJA 2011 s. 357 och p. 18 i NJA 2012 s. 115).

Organisationen Hur stor vinsten kan tänkas bli har visst samband med frågan hur hanteringen av narkotikan har varit organiserad. Detta är den tredje huvudgruppen av omständigheter som HD har tagit upp.
    En första fråga är därvid hur omfattande och välorganiserad brottsligheten har varit. Under begreppet organisation av narkotikahanteringen bör man vidare kunna sorterna in faktorerna hur länge verksamheten har pågått, hur narkotikan har marknadsförts och om det funnits inslag av hänsynslöshet.
    Tanken är därvid att en handel som har varit tänkt att vara långvarig är mer straffvärd än en tillfällig verksamhet. Likaså är det mer straffvärt med marknadsföring till en bredare allmänhet, t.ex. via Internet, än om försäljningen varit begränsad till vänner och bekanta. HD:s exempel på vad som är särskild hänsynslöshet begränsar sig hittills till att verksamheten varit inriktad mot yngre personer.

Övrigt Tanken med att dela in omständigheterna utöver sort och mängd i huvudgrupper är att detta kan underlätta tankeverksamheten och ge en översikt över de kända omständigheter som finns. Avsikten är givetvis varken med HD:s avgöranden eller med denna översikt att begränsa de omständigheter som kan beaktas. Tvärtom måste tanken vara att fler omständigheter värda att beakta ska växa fram i underrättspraxis. En omständighet vars betydelse från tid till annan har diskuterats är om det är mer straffvärt när en kurir kör en längre sträcka genom flera länder innan han eller hon anländer till Sverige än om det rör sig om en transport som har påbörjats strax före gränsen. Hovrättsavgöranden finns som speglar det synsättet. I arbetsgruppen har vi ställt oss tveksamma till detta, då införandet till Sverige är det betydelsefulla vid narkotikasmuggling.
    Däremot förefaller ett narkotikabrott som består av en transport inom riket vara mindre straffvärt än en insmuggling av motsvarande mängd narkotika till Sverige. I NJA 2012 s. 144 angav HD nämligen bland förmildrande omständigheter att den tilltalades insats var begränsad till en transport inom Sverige (p. 24).

3. Kan tabeller användas och hur ska de i så fall utformas?
3.1 Tabeller kan användas
En fråga som måste ställas är om HD:s avgöranden innebär att domstolarna helt bör lägga allt vad tabeller baserade på sort och mängd åt sidan, när påföljder i fortsättningen ska bestämmas i narkotikamål.
    Den första domen, NJA 2011 s. 357, innehöll visserligen inledningsvis ett positivt uttalande beträffande tabeller:

22. Att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är en faktor som är viktig vid straffvärdebedömning i narkotikamål är

självklart. Det innebär att tabeller som har upprättats med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel. Särskilt gäller detta i fråga om brottslighet som inte är grov.

Sedan problematiserade emellertid HD och konstaterade bl.a. att tabellerna inte är konsekventa när man jämför preparatens inbördes farlighet och hur många missbruksdoser som krävs för grovt brott, vilket mynnade ut i:

26. Av det föregående följer att tabellerna måste användas med försiktighet och med insikt om att det kan finnas behov av att ompröva de utgångspunkter på vilka de vilar.

Beträffande större mängder sade HD bl.a:

28. När det gäller de övre delarna av straffskalan för grovt brott får mot bakgrund av det anförda tabeller utifrån art och mängd anses fylla en begränsad funktion.

Dessa skrivningar ledde inledningsvis till vissa diskussioner i frågan om det över huvud taget är lämpligt att använda tabeller angående sort och mängd eller liknande hjälpmedel vid påföljdsbestämningen. Själva ansatsen i NJA 2011 s. 357 är emellertid att sådana hjälpmedel, i vart fall när brottet inte tillhör de allvarligaste, ofta kan vara värdefulla.
    Stöd för en nyanserad användning av sådana hjälpmedel får man också i senare domar från HD. Exempelvis utgår HD:s resonemang i de därpå två följande avgörandena, NJA 2011 s. 675 I och II (p. 25 i båda), från att tabeller ska kunna användas. HD konstaterade nämligen där att straffvärdena i amfetamintabellen måste anses vara för höga och att en sänkning av dessa värden följde som en konsekvens av den tidigare domen (NJA 2011 s. 357) för att man ska kunna få en mer differentierad straffvärdebedömning.
    Inte minst NJA 2012 s. 144 innebär, som vi har sett på saken i arbetsgruppen, ett starkt stöd för att tanken inte är att hjälpmedel som tabeller helt ska läggas åt sidan. HD tar nämligen där utgångspunkt i sort och mängd när straffmätningen görs (p. 25). Vidare angav HD i mefedrondomen den 29 augusti 2012 att ”mängdfaktorns relativa betydelse kan vara ganska stor vid mindre allvarlig brottslighet” (p. 4).
    Slutligen förtjänar det att upprepas att HD konsekvent angett att andra omständigheter än sort och mängd bör tillmätas större betydelse vid sidan av sort och mängd. Ska man kunna upprätthålla någon form av enhetlig praxis förefaller därmed någon form av hjälpmedel, enligt vår uppfattning, vara en förutsättning.
    Slutsatsen är således att någon form av tabeller som avser sort och mängd även i fortsättningen har en funktion att fylla. Däremot är det givetvis viktigt att de används med omdöme på det sättet att HD:s tanke fullföljs att sort och mängd endast är en utgångspunkt och att

andra omständigheter ska få ett större genomslag. Det sagda ger inledningsvis anledning att fundera över hur ett sådant hjälpmedel bör se ut.

3.2 Kurirer utgör utgångspunkten
Tabeller kan användas som en utgångspunkt för straffmätningen i fall där det är lämpligt att ta utgångspunkt i sort och mängd och där försvårande och förmildrande omständigheter sedan ska vägas in. De tidigare tabellerna har i stor utsträckning haft narkotikakuriren som utgångspunkt.
    Redan denna historik talar för att kuriren bör vara utgångspunkt även i fortsättningen. I annat fall förefaller risken stor att man får en ändring av straffvärdebedömningen utöver vad HD avsett genom att använda en annan aktör som utgångspunkt. Ett annat skäl som gör kuriren lämplig är att antalet kända försvårande eller förmildrande omständigheter många gånger beträffande just kurirer är färre än beträffande många andra aktörer. Vid användningen av tabellerna är det då viktigt att komma ihåg att det är just denna aktör som tjänat som utgångspunkt.

3.3 Övergripande om den närmare utformningen
En diskussion som har förts är om straffvärdet för sort och mängd på något sätt bör redovisas mer översiktligt, t.ex. genom att endast värdena för brott av normalgraden och grovt brott anges. Mer detaljerade redovisningar innebär givetvis en risk för att fokus på nytt hamnar för mycket på sort och mängd.
    Vår arbetsgrupp har å andra sidan deltagit i ett antal praxisdiskussioner både inom vår hovrätt och tillsammans med tingsrätter i hovrättsområdet. Slutsatsen är att man i den dagliga verksamheten känner ett behov av mer detaljerade uppställningar än vad som nu antytts. Det framstår för övrigt som rätt självklart att någon förr eller senare som stöd kommer att fylla ut de luckor som helt översiktliga sammanställningar ger. Dessutom har HD i ett par domar diskuterat övre gränser utifrån sort och mängd och att den gränsen inte bör vara densamma för alla preparat (se avsnitt 5), något som alltså talar för att ringa in även denna gräns. Slutligen förefaller, som tidigare nämnts, budskapet nått fram till överrätterna — ge andra omständigheter ett större genomslag.
    Därmed återstår två övergripande frågeställningar som HD:s avgöranden gett upphov till och som härnäst kommer att avhandlas. Den första gäller de olika preparatens farlighet, den andra frågan om var den övre gränsen utifrån sort och mängd bör dras.

4. Preparatens farlighet
I det här avsnittet diskuteras vilka ändringar av straffvärdena utifrån sort och mängd som HD:s nya avgöranden bör föranleda. Vår all-

männa utgångspunkt har varit att ändra de mängder som tidigare fått acceptans endast när det finns stöd i HD:s praxis. Redan här kan nämnas att HD:s avgöranden slutligt lett fram till att mängden ändrats i olika omfattning för de olika preparaten, men att mängden jämfört med tidigare inte är oförändrad för något preparat.

4.1 Den allmänna straffvärdenivån
I vart fall när de första avgörandena kom, fanns det en diskussion om de innebar att gränsen för grovt brott, utifrån sort och mängd, generellt skulle höjas eller om höjningen endast skulle gälla de preparat som respektive avgörande avsåg (se t.ex. Perklev, Anders, SvJT 2012 s. 131). Redan NJA 2011 s. 675 I och II visar dock, enligt vår uppfattning, att HD:s avsikt, beträffande sort och mängd, varit att generellt höja gränsen för grovt brott till den dubbla mängden jämfört med tidigare.
    I båda domarna uttalade HD:

Vidare måste de straffvärden som framgår av den av domstolarna ofta använda amfetamintabellen, som utgår från mängd, anses vara för höga. En sänkning av dessa värden följer som en naturlig konsekvens av [mefedrondomen] och möjliggör…

De tabeller för andra preparat än amfetamin som tidigare använts har haft amfetamintabellen som utgångspunkt. När tabeller en gång i tiden gjordes för andra preparat än amfetamin användes därför ett omräkningstal utifrån farlighetsbedömningen, i flera fall grundade på uttalanden i avgöranden från HD om den inbördes farligheten.
    Principen har alltså varit att amfetamin fått omräkningstalet 1,0. Sedan skulle farligare preparat fått ett omräkningstal större än 1 och mindre farliga preparat fått ett omräkningstal mindre än 1. Men eftersom mängderna ibland anges i gram och i andra fall i kilogram, liter eller tabletter samt storleken på en missbruksdos varierat har omräkningstalet kanske blivit mindre än 1,0 trots att preparatet är farligare än amfetamin. Det är därför i diskussioner något komplicerat att använda omräkningstal och enklare att tala om antalet missbruksdoser som krävs t.ex. för grovt brott. Därvid ska fler missbruksdoser krävas för preparat som är mindre farliga än amfetamin och färre missbruksdoser för preparat som är farligare.
    För enkelhetens skull talas här om antalet missbruksdoser som ska krävas för grovt brott. Det är alltså en form av spegelbild av omräkningstalen. HD har gjort flera uttalanden om preparatens inbördes farlighet som har gett anledning att se över omräkningstalen/antalet missbruksdoser för grovt brott. Jag återkommer till det.
    Men utgångspunkten är fortfarande amfetamin. De två avgörandena i NJA 2011 s. 675 indikerade en fördubbling av mängden amfetamin som krävs för grovt brott. Det innebär 500 g eller 5 000 missbruksdoser. HD har senare i ecstasydomen den 11 juli 2012 (p. 17 och

20), kokaindomen den 13 juli 2012 (p. 9) och cannabisdomen den 17 juli 2012 (p. 22) bekräftat att gränsen för grovt brott utifrån sort och mängd beträffande amfetamin går just där.
    Utifrån det nu sagda har vi i arbetsgruppen beträffande samtliga preparat som omfattats av tabeller alltså bedömt att en fördubbling av mängden bör göras när gränsen ska dras för grovt brott. Vår tanke är således att HD i och för sig i avgörandet endast tog upp amfetamintabellen, men att detta bör få återverkningar även på de andra preparaten på grund av amfetaminets ”styrande funktion”. Vid det här laget har HD dessutom, som framgår i det följande, tagit ställning för en ändrad gränsdragning beträffande flera andra narkotiska preparat som motsvarar just en fördubbling av mängden, i vissa fall sedan hänsyn tagits till en ändrad relativ farlighetsbedömning från HD:s sida (se t.ex. kokaindomen den 13 juli 2012, cannabisdomen den 17 juli 2012 och mefedrondomen den 29 augusti 2012).
    Fördubblingen bör gälla ned till motsvarande ett års fängelse. Därunder bör en successiv avtrappning göras så att gränsen mellan brott av normalgraden och ringa brott inte ändras på grund av den mängdmässiga fördubblingen för grovt brott. Det beror i sin tur på att det finns ett antal tidigare, vägledande avgöranden från HD beträffande gränsen mellan brott av normalgraden och ringa brott som inte kan anses ha satts ur spel av nu aktuella avgöranden. Ett tungt skäl för att inte ändra denna gräns utan stöd av HD-avgöranden är vidare att den är betydelsefull när åklagarna ska utfärda strafförelägganden.
    Så länge det inte har kommit något nytt vägledande avgörande i frågan kan vidare HD:s MDPV-dom den 20 juli 2012 sägas innebära ett visst stöd för att inte ändra den aktuella gränsen, även om avgörandet, som nämndes inledningsvis, inte är publicerat på domstolens egen hemsida som vägledande. HD ansåg där att mängden 14,04 g mefedron motsvarade straffvärdet två månader. Det stämmer överens med amfetamintabellen som i sin tur, som nyss nämnts, innehåller en successiv avtrappning från ett år och ned till gränsen mot ringa brott. Denna mängd är således för liten om man tänker sig att man i stället t.ex. skulle ha fördubblat mängden ända ned till gränsen mot ringa brott. En motsvarande överensstämmelse med amfetamintabellen finns för övrigt även i mefedrondomen den 29 augusti 2012 där 25 g ansågs motsvara fängelse i tre månader.
    För vissa enskilda preparat finns det i de nya HD-avgörandena stöd för att ändra gränsen mellan brott av normalgraden och ringa brott. Det rör sig då om preparat där HD har gjort en annan relativ farlighetsbedömning än tidigare. Här kan endast nämnas att de aktuella preparaten är ecstasy, GHB och rohypnol. I övrigt återkommer vi till de preparaten i nästa avsnitt.

4.2 Förhållandet mellan de olika preparaten
HD har i de olika avgörandena tagit ställning till vissa preparats farlighet eller markerat gränsen för grovt brott på ett sätt som innebär förändringar jämfört med tidigare. Närmast ges en genomgång av dessa ändringar och hur vi i arbetsgruppen ansett att de bör tolkas.

4.2.1 Mefedron samt MDP och andra syntetiska katinoner I NJA 2011 s. 357 angav HD om mefedron att

33. ….mefedrons generella farlighet inte på något för straffvärdebedömningen i målet avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet.

Vidare angav HD i NJA 2011 s. 675 I om MDPV:s farlighet att

12. …MDPV skiljer sig sålunda inte från amfetamin på något för straffvärdebedömningen i målet avgörande sätt i fråga om generell farlighet.

När det gäller hur doserna förhåller sig till varandra angav HD:

23. …finns det inte tillräckligt stöd för att i mängdhänseende bedöma MDPV annorlunda än amfetamin.

I det andra avgörandet samma dag angav HD att detsamma ska gälla för metylon (p. 12) och i båda avgörandena uttalades att det ska gälla också för andra syntetiska katinoner.
    Sammanfattningsvis innebär således dessa uttalanden att mefedron, MDPV, metylon och andra syntetiska katinoner vid resonemang utifrån sort och mängd i fortsättningen bör jämställas med amfetamin.
    Att det förhåller sig på detta sätt får dessutom sägas ha blivit på ett klart sätt bekräftat dels genom den senare MDPV-domen den 20 juli 2012. HD angav där att 14,04 g MDPV motsvarade i vart fall 140 missbruksdoser (p. 6). Straffvärdet angavs vara fängelse två månader (p. 7). Detta innebär en straffmätning helt i enlighet med vad som hade blivit resultatet om preparatet hade varit amfetamin (jämför bilagd tabell). På samma sätt är det med mefedrondomen den 29 augusti 2012. HD framhöll inga betydande försvårande eller förmildrande omständigheter och ansåg straffvärdet för drygt 23 g mefedron motsvara fängelse i tre månader. Enligt tabellen motsvarar högst 25 g amfetamin fängelse i tre månader.

4.2.2 Ecstasy, GHB samt rohypnol och andra tabletter Redan i NJA 2011 s. 675 indikerade HD att de tidigare tabellerna innebar att för stor skillnad hade gjorts mellan amfetamin och ecstasy. HD uttalade

31. …knappast finns underlag för att tillmäta skillnaden mellan de senare preparaten så stor betydelse som underrätternas domar i detta mål, och de tabeller som underrätterna ofta använder, ger intryck av.

Uttalandet var allmänt hållet och gav inte någon närmare ledning. Genom NJA 2012 s. 115 klarnade saken något genom uttalandet:

9. Högsta domstolen har alltså funnit att det finns en skillnad i farlighetshänseende mellan ecstasy och amfetamin. Det saknas dock hållfast stöd för att anse denna skillnad vara mer än begränsad.

Hanteringen gällde 350 g ecstasy. HD utgick från att en missbruksdos är 100 mg och att det alltså rörde sig om 3 500 missbruksdoser. Påföljden blev fängelse i tre år. HD såg flera försvårande omständigheter (p. 18–19) som omfattande spridning, syfte att tjäna pengar och delaktighet genom hälften av vinsten. (Renhetsgraden var 92–98 procent, något som inte vidare kommenterades.) HD:s uttalande om en begränsad skillnad leder tanken till att någon skillnad i farlighetshänseende skulle göras mellan ecstasy och amfetamin. Genom ecstasydomen den 11 juli 2012 har HD emellertid tveklöst i stället slagit fast att någon sådan skillnad inte ska göras (p. 21). Gränsen för grovt brott ska, utifrån sort och mängd, liksom för amfetamin dras vid 5 000 missbruksdoser. Denna gräns för grovt brott har sedermera dessutom bekräftats i kokaindomen den 13 juli 2012 (p. 9).
    I NJA 2012 s. 115 utgick HD ifrån att en missbruksdos motsvarar 0,1 g. Gränsen för grovt brott utifrån sort och mängd går då vid 500 g. I den senare ecstasydomen från den 11 juli 2012 uttalade HD vidare att gränsen, vad gäller tabletter, går vid 5 000 tabletter (tidigare nämnda p. 21). Detta synes bygga på tanken att tabletter i allmänhet är på 0,1 g. Den komplikationen bör därvid nämnas att det i BorgekeSterzel, a.a., s. 655, förs resonemang som antyder att en tablett i regel är på 0,4 g. Den bilagda tabellen bygger därför på vikt och inte som tidigare på antal tabletter.
    Enligt HD bör vidare GHB och rohypnol jämställas med ecstasy. Beträffande de preparaten bör därför gränsen för grovt brott justeras på motsvarande sätt så att den går vid 5 000 missbruksdoser.
    Rohypnol har tidigare, vid ett givet antal tabletter, bedömts ha ett straffvärde som var högre än straffvärdet för det som benämnts ”andra tabletter” (se t.ex. Borgeke-Sterzel, a.a., s. 659 f.). Det berodde i sin tur på HD:s avgörande NJA 2003 s. 339 där domstolen skärpte synen på rohypnol. ”Andra tabletter” har utifrån ett ännu äldre avgörande, NJA 1998 s. 24, bedömts lindrigare.
    En möjlighet hade varit att fördubbla mängden för grovt brott. Amfetaminet har dock inte haft samma styrande funktion för ”andra tabletter” som för tidigare behandlade preparat, då det inte funnits ett omräkningstal för dessa tabletter. Det rimliga förefaller därför vara

att, liksom man tidigare gjorde, jämställa rohypnol och ”andra tabletter”. Gränsen för grovt brott bör därmed även beträffande ”andra tabletter” dras vid 5 000 missbruksdoser, där en missbruksdos anses motsvara 5 tabletter, dvs. 25 000 tabletter.

4.2.3 Cannabis HD angav i NJA 2012 s. 144 om cannabisharts:

21. …bedömas som en mindre farlig narkotikasort än exempelvis amfetamin och som en avsevärt mindre farlig drog än exempelvis kokain och heroin. Den hanterade narkotikans farlighet föranleder därmed inte ett avsteg från den nyss angivna principen (se p. 18) om att den övre delen av straffskalan ska reserveras för fall där det finns andra försvårande omständigheter än den, att det har rört sig om en särskilt stor mängd narkotika.

Cannabisharts ska alltså anses som mindre farligt än amfetamin. Det torde dock även tidigare praxis ha gett uttryck för. Den allmänna fördubbling som skett (se avsnitt 4.1) leder till att gränsen för grovt brott ska dras vid 5 kg. HD har också i ett senare avgörande dragit gränsen just där. I cannabisdomen den 17 juli 2012 har HD angett riktpunkten för grovt brott till 5 kg (p. 23). HD har vidare angett att detta motsvarar i storleksordningen 12 000 doser. Domstolen förefaller därvid ha utgått från medelvärdet av en missbruksdos, 0,3–0,5 g, såsom den anges i Borgeke-Sterzel.
    Däremot har vi i arbetsgruppen ansett att man av NJA 2012 s. 144 inte kan utläsa att någon ytterligare ändring av nivåerna beträffande cannabis bör göras. HD dömde till 4 års fängelse för en inrikes transport av 97 kg cannabisharts. Eftersom man mängdmässigt slår i ”taket” (se nästa avsnitt) kan domen, enligt vår uppfattning, inte tas till intäkt för att mängden vid de längre fängelsestraffen ytterligare bör ökas. Man kan så att säga ha slagit i taket redan vid t.ex. 40 kg. På motsvarande sätt ger inte heller cannabisdomen den 17 juli 2012 någon vidare ledning, eftersom mängden där var knappt 68 kg cannabisharts.

4.2.4 Kokain HD talade i kokaindomen den 13 juli 2012 klarspråk om kokains farlighet (p. 10). Enligt domstolen är kokain farligare än amfetamin och ecstasy, varför preparatet inte kan hänföras till samma kategori som dessa preparat.
    Som gräns utifrån sort och mängd för grovt brott angav HD 100 g. Enligt domstolen motsvarar det strax över 1 000 missbruksdoser. Med andra ord anses en missbruksdos vara cirka 0,1 g, dvs. detsamma som för amfetamin och ecstasy. Detta innebär just en fördubbling jämfört med tidigare. Gränsen för grovt brott utifrån sort och mängd drogs tidigare vid 50 g.

4.2.5 Heroin och övriga preparat Beträffande heroin finns det ännu inget avgörande. En fördubbling bör därmed, utifrån amfetaminets styrande funktion, göras beträffande gränsen för grovt brott. En missbruksdos anses därmed motsvara 0,1 g (jfr Borgeke-Sterzel, a.a., s. 646).
    Något underlag för att — utöver den ”allmänna fördubblingen” — ändra gränserna för opium, subutex, kat och svampar har vi i arbetsgruppen, av olika skäl, inte ansett oss ha, även om de nuvarande gränserna inte är givna. Det finns emellertid flera osäkerhetsfaktorer och det är därför svårt att göra ändringar utan vägledande avgöranden.

4.2.6 Sammanfattningsvis om gränsen för grovt brott beträffande olika preparat Sammanfattningsvis innebär HD:s avgöranden att gränserna för grovt brott utifrån sort och mängd bör anges enligt följande.

Preparat (använd mängd på en missbruksdos) Antalet missbruksdoser för grovt brott
Heroin (0,1 g) 500 Kokain (0,1 g) 1 000 Ecstasy (0,1 g), GHB (1 cl), Rohypnol (5 tabl) 5 000 Amfetamin (0,1 g) 5 000 Cannabis (lite drygt 0,4 g) 12 000

5. De övre gränserna utifrån sort och mängd
Som angetts i avsnitt 2.1 och 3.1 har HD velat tona ned betydelsen av sort och mängd så att det ska finnas kvar ett utrymme för andra omständigheter när man befinner sig längre upp i straffskalan. Domstolen har dessutom uttryckt att tabellerna utifrån sort och mängd får anses fylla en begränsad funktion i de övre delarna av straffskalan för grovt brott (som alltså slutar vid tio år). Någonstans före straffvärdet tio år bör med andra ord narkotikans sort och mängd normalt sett inte leda till ett ännu längre fängelsestraff.
    I NJA 2011 s. 357 gjorde justitierådet Martin Borgeke ett tillägg. När några särskilt försvårande omständigheter inte föreligger och det rör sig om endast ett brott menade han att straffvärdet ”… normalt aldrig bör anses motsvara mer än högst fängelse fem år.” Tanken förefaller således ha varit att sort och mängd aldrig ska kunna leda till mer än fängelse i fem år.
    Men detta var alltså inget som stod i själva domen, utan i ett tillägg från en av de fem domarna i målet. I NJA 2012 s. 144 ställde HD i stället upp en något annorlunda och mer diffus övre gräns, nämligen (p.18):

Men enbart mängden bör i allmänhet inte föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över minimistraffet för grovt brott. Det bör dock framhållas att den bety-

delse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet.

Två frågor inställer sig. För det första är frågan är vad ”några år” innebär. Är det de fem åren som angavs i det särskilda tillägget eller något annat? En viss ledning får man dock av HD:s straffmätning i det aktuella målet. I p. 24 angav HD att straffvärdet var något lägre än vad en bedömning grundad endast på sort och mängd skulle leda till. Straffet bestämdes sedan till fängelse i fyra år. Detta indikerar en övre gräns för cannabis någonstans i trakten av fem år.
    Men sedan tillade HD alltså dessutom att gränsen ska kunna variera ”något” med preparatets farlighet. Med andra ord ska den övre gränsen för de olika preparaten variera beroende på hur farligt preparatet är. Men hur många intervall bör det finnas och var bör de övre gränserna ligga för respektive preparat? En möjlighet är att laborera med fem eller sex halvårsvisa gränser någonstans mellan 4,5–7 år. Flera skäl finns emellertid emot en sådan ordning. En sådan lösning står i en motsatsställning till den kritik som HD har riktat mot en alltför slavisk användning av tabeller. Indelningen speglar inte heller det inbördes förhållandet mellan preparaten. Exempelvis anses heroin som tio gånger farligare än amfetamin men kokain endast fem gånger farligare. Att då placera dessa preparat med halvårsintervall speglar inte synen på preparaten.
    Vi i arbetsgruppen har därför ansett att man bör använda sig av färre intervall. Vår idé var ursprungligen tre gränser — 5, 6 och 7 år. Vi ansåg att det fanns en poäng med att undvika övre gränser vid halvår, t.ex. 5,5 år, dels för att straffmätning på dessa nivåer ofta görs med hela år, dels för att så noggranna tidsintervall som på halvåret när ger intryck av en exakthet som ökar risken för slavisk tabellanvändning. Svagheten med den ordning vi tänkte oss är samtidigt att sju år med rätta kan hävdas vara mer än HD:s ”några år” över minimistraffet för grovt brott. Intervallet 5–7 år kan också hävdas vara mer än ”något år”.
    Avgörande för vår syn vad gäller övre gränser har emellertid i stället blivit den senare cannabisdomen från den 17 juli 2012. Det framgår relativt klart att HD där tänkt sig en övre gräns utifrån sort och mängd som för cannabis ska dras vid 4,5 år (se p. 28 jämförd med det utmätta straffet). Det bildar således den övre gränsen för de preparat som genom HD:s avgöranden eller enligt tidigare praxis ansetts som mindre farliga än amfetamin. Cannabis är alltså ett sådant preparat. Dit bör även kat föras. Detta öppnar för att dra gränsen för de farligaste preparaten — den gränsen som ska vara ”något år” högre — vid 5,5 år. De farligaste preparaten är då heroin, kokain, opium och subutex. Mellangruppen — där den övre gränsen dras vid 5 år — består därmed av återstående preparat, dvs. amfetamin, ecstasy, GHB, rohypnol och svamp. Detta är således den lösning som vi valde.

Eftersom tabellerna tar slut tidigare än de gamla tabellerna och det är rimligt att mängden narkotika, i enlighet med HD:s uttalade grundtanke i de senare avgörandena, efter hand får mindre betydelse har vi i de övre delarna ökat mängderna genom att snegla på de tidigare övre värdena (som då alltså resulterade i längre fängelsestraff).

6. Narkotikabrott eller narkotikasmuggling?
En med jämna mellanrum återkommande fråga är om en kurir ska dömas för narkotikabrott eller narkotikasmuggling eller både och. Frågan är fristående från de andra som behandlas i denna artikel. Eftersom HD har tagit upp den i ett av sina avgöranden, cannabisdomen den 17 juli 2012, finns det dock skäl att säga något om detta.
    HD uppmärksammade i sin dom ett förarbetsuttalande i prop. 1999/2000:124 (s. 112). Där anges att en olaga införsel av narkotika inte bör föranleda ansvar enligt narkotikastrafflagen utan enbart enligt smugglingsbestämmelsen. HD har godtagit detta resonemang och konstaterat att narkotikasmuggling alltså konsumerar narkotikabrott (p. 7 och 9).
    Konkurrenssituationen har såvitt vi kan överblicka också regelmässigt hanterats på detta sätt, åtminstone i Hovrätten över Skåne och Blekinge där kurirmål är förhållandevis vanliga. Det sagda gäller under förutsättning att den som för in narkotikan grips i anslutning till införandet. Om narkotikan hinner föras in i landet och den som fört in narkotikan därefter utför någon mer kvalificerad hantering med narkotikan, kan det bli aktuellt att döma även för narkotikabrott.
    I HD:s mål hade de tilltalade inte hunnit komma fram till tullfiltret och hovrätten dömde därför dem för försök till grov narkotikasmuggling. HD dömde i stället dem för grovt narkotikabrott. De tilltalade ansågs ha innehaft narkotikan i Sverige. Eftersom straffskalan för grov narkotikasmuggling är strängare än för försök till grov narkotikasmuggling (vilket alltså inte gäller vid fullbordat brott; då är straffskalorna desamma) och brotten har samma kriminalpolitiska bakgrund menade HD att de tilltalade skulle dömas för brott enligt narkotikastrafflagen (p. 11). Saken förtjänar att påpekas eftersom en motsatt tillämpning har förekommit i vart fall vid vissa hovrätter.

7. Särskilt om häktning
Den mer nyanserade bedömning som numera ska göras har i det praktiska rättslivet väckt frågor när det gäller hur stor vikt man kan fästa vid sort och mängd på häktningsstadiet. I ecstasydomen den 11 juli 2012 gjorde HD vissa uttalanden som får anses vara av stort intresse i detta hänseende.
    HD angav nämligen där (p. 15) att det finns situationer i vilka bedömningsunderlaget begränsar sig till sort och mängd. Så torde, enligt HD, inte sällan vara fallet när brottsutredningen pågår men beslut likväl måste fattas som innebär ett preliminärt ställningstagande till

brottets svårhetsgrad. Då är det ganska ofta känt eller någorlunda säkert vilken sort och ungefär vilken mängd narkotika som har hanterats medan större osäkerhet gäller beträffande omständigheterna i övrigt.
    HD tänkte sig vidare (p. 17) att man, när den slutliga bedömningen senare görs och andra omständigheter än sort och mängd kan vägas in, många gånger kan ha anledning att omvärdera det preliminära ställningstagandet så att ett brott som rubricerats som grovt rubriceras ner eller tvärtom.
    Med andra ord kan sort och mängd på häktningsstadiet många gånger tjäna som en tung eller rent av avgörande utgångspunkt. Så bör givetvis inte vara fallet om det redan så tidigt står klart att den misstänkte har haft en klart underordnad roll och t.ex. endast stått vakt i samband med en överlåtelse.

8. Sammanfattning
Sammanfattningsvis innebär således HD:s avgöranden att andra omständigheter vid sidan av narkotikans sort och mängd ska ges ett större utrymme vid straffmätningen. HD har angett ett antal sådana omständigheter, och för åklagare och underinstanserna blir det en viktig uppgift framöver att lyfta fram fler sådana omständigheter.
    HD:s avgöranden förefaller dock inte innebära något hinder mot att straffmätningen i många fall tar sin utgångspunkt i tabeller avseende sort och mängd. Som en bilaga presenteras sådana tabeller, vilka alltså är ett resultat av arbetsgruppens arbete och de praxisdiskussioner där materialet presenterats. Liksom tidigare är tanken att tabellerna speglar straffvärdet för en kurir då försvårande eller förmildrande omständigheter saknas eller tar ut varandra. Som redan nämnts ska sedan övriga omständigheter vägas in.
    Gränsen för grovt brott, utifrån sort och mängd, är vid det här laget fastlagd av HD för flertalet av de vanligare narkotiska preparaten, nämligen för amfetamin, cannabis, ecstasy, GHB, kokain, rohypnol och syntetiska katinoner. I de fall Högsta domstolen inte har gjort en ändrad farlighetsbedömning av preparatet har gränsen för grovt brott utifrån sort och mängd dragits så att mängden är fördubblad jämfört med tidigare. Ett antal preparat, bl.a. ecstasy, som tidigare ansågs farligare än amfetamin har HD dessutom jämställts med amfetamin. I de fallen dras gränsen för grovt brott därmed, jämfört med tidigare, vid en mängd som är mer än fördubblad.
    Högsta domstolen har också för cannabis slagit fast en övre gräns utifrån sort och mängd som i de allra flesta fall ska gälla samt dessutom uttryckt att denna gräns är något högre för preparat som är farligare än cannabis. På häktningsstadiet saknas ofta annan information om gärningen än just vilken sorts preparat som är aktuellt och den ungefärliga

mängden. I sådana fall kan sort och mängd på detta stadium ofta få avgörande betydelse och alltså ett större genomslag än annars.

Bilaga

St ra ff vä rd e (m ån)

Am fe ta m in (g)1

Ca nn ab is (g)

Ec stas y (g )2

GH B (cl )

He ro in (g)

Ka t ( kg )

Ko ka in (g)

Op iu m (g )

Ro hy pn ol (ta bl )3

Subut

ex (tabl )

Sv am p (g )

0,5 3 30 0,05 0,6 0,16 160 4 6 1 5 50 5 50 0,1 4 1 0,3 250 10 10 2 15 150 15 150 0,5 12 3 1,5 750 20 30 3 25 250 25 250 1 20 5 3 1 250 40 50 4 40 400 40 400 4 32 8 12 2 000 60 80 5 60 600 60 600 6 48 12 18 3 000 80 120 6 80 800 80 800 8 64 16 24 4 000 100 160 7 100 1 000 100 1 000 10 80 20 30 5 000 120 200 8 120 1 200 120 1 200 12 96 24 36 6 000 140 240 9 140 1 400 140 1 400 14 112 28 42 7 000 165 280 10 160 1 600 160 1 600 16 128 32 48 8 000 190 320 11 180 1 800 180 1 800 18 144 36 54 9 000 215 360

St ra ff vä rd e (å r)

Am fe ta m in (g)

Ca nn ab is (kg )

Ec stas y (g )

GH B (l)

He ro in (g)

Ka t ( kg )

Ko ka in (g)

Op iu m (g )

Ro hy pn ol (ta bl )

Subut

ex (tabl )

Sv am p (kg )

1 200 2 200 20 20 160 40 60 10 000 240 0,4 2 500 5 500 50 50 400 100 150 25 000 600 1 3 1 000 10 1 000 100 100 800 200 300 50 000 1 200 2 4 2 000 20 2 000 200 200 1 600 400 600 100 000 2 400 4 4,5 40 3 200 5 5 000 5 000 500 400 800 1 200 250 000 4 800 10 5,5 700 1 400 2 100 8 400

1Gäller även syntetiska katinoner, mefedron och MDPV.2Observera att mängderna anges i gram och inte som tidigare i tabletter. Detta beror på att NJA 2012 s. 115 gällde pulver. Vissa oklarheter kan hävdas i förhållandet mellan tabletter och missbruksdoser (jfr t.ex. Borgeke-Sterzel, 4 uppl., s. 655). I domen den 11 juli 2012, B 965-12, ansåg HD dock en tablett motsvara en missbruksdos. 3Gäller även "andra tabletter".