Traditionsprincipen eller avtalsprincipen?

 

 

Av justitierådet DAG MATTSSON

I svensk rätt gäller sedan länge den s.k. traditionsprincipen som huvudregel i fråga om köparens skydd mot säljarens borgenärer vid köp av lösöre. Regeringen tillsatte i mars 2013 en kommitté som ska utreda om det finns långsiktiga och påtagliga samhällsekonomiska fördelar att i stället övergå till avtalsprincipen. Redaktionen för SvJT har med anledning av detta bett fyra författare att skriva var sin artikel, vilka samtliga publiceras i detta häfte.
Författaren, som är ordförande i kommittén, har ombetts att presentera frågeställningen och utredningens uppdrag.

 

Något om bakgrunden till utredningen
Enligt inarbetad rättspraxis gäller som bekant i svensk rätt sedan länge traditionsprincipen som huvudregel i fråga om förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer vid köp av lösöre. Principen, som anses indirekt följa av lösöreköpslagen, utgår från att en överlåtelse blir gällande mot överlåtarens borgenärer först när egendomen har kommit i förvärvarens besittning. Om lösöret lämnas kvar hos överlåtaren, kan det då trots att det är betalt tas i anspråk för betalning av dennes skulder. Frågan om en övergång — eller i själva verket snarare en återgång — till en avtalsprincip har varit aktuell en tid. Avtalsprincipen anses normalt innebära att förvärvaren får sakrättsligt skydd redan i och med köpeavtalet. I många andra rättssystem gäller någon form av avtalsprincip.
    Under en rad år väcktes regelbundet motioner i riksdagen som gick ut på att man borde utreda en övergång till avtalsprincipen. I motionerna hänvisades bl.a. till att den svenska sakrätten var dåligt anpassad till läget i andra länder och till nya finansieringsformer. Motionerna avslogs huvudsakligen med uttalanden om att traditionsprincipen var fast förankrad och att ett frångående av kravet på besittningsövergång kunde få vittgående och svåröverblickbara konsekvenser (se särskilt bet. LU 1987/88:1, där lagutskottet hade remitterat motionen och redovisar sin bedömning utförligt).
    Mot bakgrund av diskussionen i riksdagen och synpunkter från Konsumentombudsmannen behandlade regeringen frågan om en övergång till avtalsprincipen just för konsumentköpens del vid beredningen av en ny konsumentköplag (prop. 1989/90:89 s. 26 f.). Föredragande statsrådet var inte berett att förorda att traditionsprincipen övergavs på bara konsumentområdet; den mera grundläggande frågeställningen om det var befogat att generellt införa en avtalsprincip

förutsatte ytterligare överväganden och analyser som fick göras i annat sammanhang. Riksdagen hade ingen annan uppfattning (bet. 1989/90:LU35). När riksdagen något år senare igen behandlade motioner om en generell övergång till avtalsprincipen, underströks att det måste krävas tungt vägande skäl för att en ändrad ordning skulle kunna övervägas och att det inte fanns några sådana skäl (bet. LU1992/93:LU2).
    Men diskussionen gick vidare. Sedan Konsumentverket och konsumentvägledare hade framhållit att traditionsprincipen orsakade återkommande problem inom vissa branscher, tog regeringen upp frågan om man borde göra avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp i direktiven till den utredning om vissa andra konsumentfrågor som tillsattes 1993 (SOU 1995:11, med justitierådet Torkel Gregow som särskild utredare). I utredningen var man från näringslivshåll tveksam till bara en partiell förändring. Utredningen diskuterade ingående följderna av en övergång till avtalsprincipen för alla sorters köp och konstaterade att en generell övergång skulle medföra endast ett fåtal följdändringar. Eftersom frågan inte ingick i utredningens uppdrag, lämnades emellertid inte något sådant förslag. Utredningen föreslog att avtalsprincipen infördes för konsumentköpens del. Förslaget fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen; flera remissinstanser ville hellre se en större reform.
    I samband med genomförandet av EU:s konsumentköpsdirektiv valde regeringen att ändå förslå att avtalsprincipen skulle gälla för konsumentköpen, utifrån det beredningsunderlag som hade lämnats av utredningen om konsumenträttsliga frågor. Vid sin granskning av förslaget framhöll Lagrådet att det fanns underlag för att överväga en generell övergång; trots vissa betänkligheter hade Lagrådet dock inget att invända mot att man genomförde den mera begränsade reform som föreslogs. Regeringen gjorde emellertid bedömningen att det inte fanns tillräckligt stöd för att utreda en mer omfattande övergång till avtalsprincipen (prop. 2001/02:134). En avtalsprincip kunde för konsumentköpens del motiveras av sociala skäl och rättvisehänsyn, men enligt regeringen var traditionsprincipen grundläggande i svensk rätt och besittningskravet hade betydelse på åtskilliga områden. För att det ska finnas anledning att överväga en annan generell ordning måste det enligt vad regeringen uttalade krävas att det föreligger tungt vägande skäl och att påtagliga samhällsekonomiska fördelar skulle stå att vinna med en sådan reform. Riksdagen anslöt sig till regeringens uppfattning (bet. LU 2001/02:33). Lagstiftningsarbetet ledde alltså till att det i konsumentköplagen togs in en ny 49 § som föreskriver en avtalsprincip vid konsumentköp.
    Samtidigt lämnade regeringens och riksdagens ställningstagande öppet för att det kunde finnas anledning att ta upp frågan om en större reform på nytt. De aktuella uttalandena i propositionen och utskottsbetänkandet kunde på ett sätt också förstås som uttryck för en

mer positiv hållning än tidigare: om påtagliga fördelar skulle kunna vinnas genom en övergång, fanns det skäl att utreda frågan.
    Främst verkstadsindustrin fortsatte därför att verka för en utredning om en generell övergång till avtalsprincipen. På uppdrag av näringslivet utarbetade f.d. justitierådet Anders Knutsson en promemoria med skäl för och emot en övergång och med redovisning av de lagstiftningsfrågor som aktualiserades, en promemoria som gavs in till Justitiedepartementet 2004 för att underlätta övervägandena där. I departementet var man väl inte negativ till en utredning, men det var svårt att få någon större entusiasm för saken; det gällde särskilt mot bakgrund av den politiskt synnerligen svåra beredningen av en ny förmånsrättsordning som pågick under de åren. Först när det även från Högsta domstolen hade påtalats behov av överväganden om en generell övergång, inleddes ett arbete med att bereda direktiv till en utredning (se Torgny Håstads tillägg i NJA 2008 s. 684). Nu fanns det också i regeringen ett politiskt intresse av att se i vilken utsträckning grundläggande förmögenhetsrättslig lagstiftning av olika slag kunde användas för att uppnå mera allmänna näringspolitiska mål.
    Det är i korthet bakgrunden till regeringens beslut i mars 2013 att tillsätta en kommitté som ska utreda om en generell övergång till avtalsprincipen nu bör göras (Dir. 2013:28).

 

Allmänt om uppdraget
Enligt direktiven ska kommittén ta ställning till om det finns långsiktiga och påtagliga samhällsekonomiska fördelar med en övergång till avtalsprincipen vid köp av lösöre. Om kommittén gör bedömningen att en övergång bör ske, ska den lämna de förslag som behövs för att genomföra reformen.
    Kommittén har tagit namnet Lösöreköpskommittén. Den består av tre ledamöter: jag deltar tillsammans med justitieråden Agneta Bäcklund och Lars Edlund. Sekreterare är kanslirådet Henrik Matz från Justitiedepartementet. Till kommittén har knutits f.d. justitierådet Torgny Håstad som sakkunnig och sakkunniga från Justitiedepartementet, Finansdepartementet och Näringsdepartementet samt experter från närmast berörda myndigheter och organisationer. Kommittén har även tillgång till en sakkunnig för de samhällsekonomiska bedömningar som kan behöva göras. I enlighet med tidigare uttalanden från riksdagen betonas i direktiven att det — enligt regeringens uppfattning — måste finnas påtagliga samhällsekonomiska fördelar för att en övergång till avtalsprincipen ska genomföras. Kommitténs uppgift är därför att bedöma vilka samhällsekonomiska effekter som skulle uppnås. Det ligger i sakens natur att en sådan bedömning är svår att göra; komplexiteten gör att man knappast kan beräkna samhällsnyttan i siffror. Det är tillräckligt att kommittén prövar om den ena ordningen är effektivare än den andra i de olika relevanta situationerna, med beaktande av nytta och

kostnader för dem som berörs, och därefter gör en sammantagen egen uppskattning.
    Direktiven är tydliga om att det viktiga är att det måste kunna uppnås tillräckliga samhällsekonomiska fördelar. Det avgörande är alltså inte vilken princip som är mest ändamålsenlig på ett mera teoretiskt eller systematiskt plan; båda går att försvara med sådana argument. Traditionsprincipen har gällt länge och rättsordningen och det praktiska rättslivet har inrättats efter den. Som har framhållits är det i sig ett självklart och starkt skäl för att man behåller den (jfr t.ex. Östen Undén i Svensk sakrätt I Lös egendom, s. 47 f.). Det bör krävas en hel del för att ändra en invand rättslig ordning som vilar på principiell grund, om än den kan kritiseras. Direktivens utgångspunkt är att en övergång blir aktuell för regeringen bara om man därigenom kan antas uppnå en samlad tydlig positiv påverkan på samhällsekonomin.
    Den direkta effekten av en övergång till avtalsprincipen blir typiskt sett att köparen, när lösöret finns kvar hos säljaren, vid utmätning eller konkurs får ut det i stället för att en borgenär får tillgodogöra sig värdet av det. Denna omfördelning kan antas få både positiva och negativa samhällsekonomiska effekter. I direktiven beskrivs översiktligt vissa fördelar som skulle kunna uppnås med avtalsprincipen — det kan bli enklare för köpare och säljare att träffa avtal när en vara av någon anledning ska lämnas kvar hos säljaren, man behöver inte tänka på andra krångliga och omotiverade affärsupplägg, bankgarantier blir inte nödvändiga vid vissa tillverkningsavtal, registrering enligt lösöreköpslagen behöver inte ske. Av betydelse är hur förutsättningarna för utrikeshandel påverkas; i många andra länder gäller som sagt någon form av avtalsprincip vilket nu komplicerar förhållandena. Som eventuella nackdelar med en övergång till avtalsprincipen nämner direktiven bl.a. påverkan på företagshypotekets värde och risken för skenavtal, liksom risken att det blir svårare att utreda gäldenärens egendom vid konkurs. I uppdraget ligger att kommittén ska väga de olika principerna mot varandra när det gäller förutsättningarna för omsättning, kreditgivning och verkställighet och andra samhällsintressen. Fastän direktiven alltså i hög grad betonar de ekonomiska aspekterna, ska kommittén även ta hänsyn till principiella och mera allmänna rättsliga lämplighetsskäl. Också värdet av en ordning som uppfattas som rättvis och rimlig ska beaktas; bakom sådana uppfattningar ligger inte sällan ekonomiska argument. Kommittén ska göra en långsiktig och samlad bedömning av de olika samhällsintressen som gör sig gällande och ta ställning till om fördelarna med avtalsprincipen väger över i sådan grad att det finns anledning att avskaffa traditionskravet. Liksom när traditionskravet en gång i tiden infördes kommer dock sannolikt de mera jordnära argumenten att spela en väsentlig roll vid det slutliga politiska ställningstagandet till om kravet ska finnas kvar eller upphävas.

Utformningen av en eventuell lagstiftning
Om kommittén gör bedömningen att en övergång till avtalsprincipen bör ske, ska den lägga fram förslag om det. Frågan blir då hur en övergång till en avtalsprincip egentligen kan genomföras. Lagtekniskt är det en ovanlig uppgift; övergripande principer av detta slag brukar inte hos oss uttryckas i enskilda rättsregler. Det är inte heller lätt att i lagstiftning ställa sig fri från en princip som har gällt sedan länge. Också en lag som slår fast avtalsprincipen vid köp av lösöre tvingas ju på något sätt utgå från att traditionsprincipen annars gäller. Även om traditionsprincipen anses indirekt följa av lösöreköpslagen, räcker det knappast med att bara upphäva den lagen så fast förankrad och utvecklad som principen nu har blivit. Av flera skäl skulle en lagstiftning säkert vara önskvärd. Det framstår som ganska otillfredsställande att en så central fråga som förutsättningarna för sakrättsligt skydd i dessa situationer inte är tydligt angivna och bestämda i lag. Men de närmare utformningen av lagen kan se olika ut. Man får i så fall sträva efter en lagtext som tar bort traditionskravet och lägger fast avtalsprincipen men som samtidigt inte binder upp utvecklingen utan ger rättstillämpningen frihet att fylla ut det sakrättsliga systemet på ett tidsenligt sätt. Lagberedningen ställdes inför liknande lagstiftningsmässiga överväganden när den skulle föreslå en lag om traditionsprincipen (se SOU 1974:55). I sammanhanget kan nämnas att kommittén enligt direktiven kan komma fram till att en förändring av rättsläget inte bör ske med lagstiftning utan genom utveckling av rättspraxis. Men som sagt lär det krävas lagregler — om det nu finns tillräckliga skäl för en övergång. Hur ett genomförande av avtalsprincipen skulle kunna lösas lagtekniskt kommer alltså att bli föremål för en hel del överväganden i kommittén. Bestämmelserna är av sådant slag att de kanske skulle passa bra i 1 kap. handelsbalken.
    Vid utformningen av en eventuell lagstiftning måste vissa principiella ställningstaganden göras. Helt grundläggande är naturligtvis vilket krav som lagen bör ställa när det gäller individualiseringen av lösöret. Bör lagen gälla även för obestämd egendom i olika situationer? Kan man i så fall ha samma förhållandevis mjuka krav på individualisering som i dag gäller för konsumentköpen, där säljaren ensam i efterhand torde kunna åstadkomma sakrättsligt skydd för köparen? Kravet på individualisering har större betydelse vid köp mellan näringsidkare än vid konsumentköp. En annan grundläggande fråga som ställs på sin spets, om det skulle bli så att traditionskravet vid köp av lösöre tas bort, är gränsdragningen mot panträtt. Kommitténs uppdrag gäller ”verkliga” köp, vilket i direktiven beskrivs som köp som sker på grund av att köparen har ett intresse av lösöret i sin verksamhet och inte som säkerhet för en fordran. Om avsikten är att lösöret ska utgöra säkerhet för en fordran, är utgångspunkten även i fortsättningen att det — enligt principerna för panträtt i lösöre — ska överlämnas för att sakrättsligt skydd ska uppnås. Ett slopande av kravet på

tradition vid köp skulle göra det angeläget att kunna skilja ut de ”köp” som egentligen inte är att anse som köp utan bara avtal om säkerhet (säkerhetsöverlåtelserna), där alltså ett krav på tradition under alla förhållanden ska gälla. Svårigheten att avgöra om vissa avtal är köp eller pantförskrivning har ansetts tala för att tradition måste krävas även vid köp. Samma gränsdragningsproblem uppstår i praktiken inte vid konsumentköpen.
    Behovet av ändringar i den utsökningsrättsliga lagstiftningen måste naturligtvis också övervägas. Traditionsprincipen försvårar undandraganden från borgenärerna vid exekution, eftersom oriktiga påståenden om att lösöre som finns hos gäldenären är sålt enkelt kan avfärdas. Frågan är hur man bör göra med vissa avtalsupplägg som inte kan anses utgöra tydliga skenavtal. I finsk utsökningsrätt, där avtalsprincipen anses gälla, kompletteras de allmänna presumtionsreglerna av en möjlighet att se igenom vissa konstgjorda arrangemang och på så sätt utmäta såld egendom. Även reglerna om återvinning kan behöva anpassas till en avtalsprincip. Bör återvinningsfristen även vid en avtalsprincip räknas från besittningsövergången för att inte försämra borgenärernas möjlighet att påkalla återvinning? Beroende på hur kravet på individualisering av egendomen utformas kan det finnas skäl att överväga om vissa rättshandlingar bör vara återvinningsbara på samma sätt som betalning. Det är viktigt att konkurshanteringen kan fungera effektivt.

 

Ett pantregister?
Lösöreköpslagen ger en förvärvare möjlighet att registrera vissa säkerhetsöverlåtelser och därigenom få skydd mot säljarens borgenärer. Lagen är enligt vad som sägs i direktiven ålderdomlig; förfarandet verkar inte heller utnyttjas i någon större omfattning. Det framstår också som lite underligt att lagen ska utgå från att den verkliga innebörden av ett avtal ska döljas som ett köp. Samtidigt kan det enligt direktiven antas att det finns behov av att kunna lämna säkerhet i lösöre på annat sätt än genom tradition. Kommittén ska därför överväga om det är lämpligt att förbättra möjligheten till säkerhetsupplåtelse av lösöre genom registrering och i så fall föreslå ett nytt system för detta.
    Direktiven är alltså inne på att lösöreköpslagen ska upphävas och eventuellt ersättas med någon form av pantregister. Det måste dock utredas hur en ny möjlighet till pantsättning genom inskrivning skulle förhålla sig till företagshypoteket och om det över huvud taget är ändamålsenligt med ett i viss mån parallellt registersystem för upplåtelse av säkerhet i näringsidkares lösöre. Upprättandet av ett nytt omfattande registreringssystem måste även vägas mot vilket praktiskt behov det finns.

 

Andra sakrättsliga regleringar
Uppdraget är begränsat till förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer vid köp av lösöre. Ett avskaffande av kravet på tradition i detta fall ger dock enligt direktiven anledning att överväga vissa andra sakrättsliga regleringar som bygger på traditionsprincipen eller som har utformats mot bakgrund av den. I det sammanhanget måste uppmärksammas att vissa regler kommit att tillämpas utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Som ett exempel nämns i direktiven att det vid en avtalsprincip kan bli överflödigt med ett krav på underrättelse till tredje man, när lösöret finns hos denne, för att köparen ska få sakrättsligt skydd.
    Däremot behöver kommittén inte överväga förändringar i lagstiftning där kravet på tradition har en annan grundläggande funktion än det nu aktuella, t.ex. vid godtrosförvärv.
    En eventuell övergång till en avtalsprincip väcker frågan hur man då bör se på giltigheten av äganderättsförbehåll, låt vara att frågorna inte har ett direkt samband. Direktiven omfattar dock inte att utreda nya regler om detta.

 

Arbetsplanen
Enligt planen ska kommitténs arbete under 2013 koncentreras på bedömningen av frågan om det finns tillräckliga skäl för en övergång till avtalsprincipen. Det går dock inte att ta ställning till den frågan innan man vet hur en avtalsprincip skulle slå i olika situationer. Under hösten 2013 och våren 2014 ska arbetet därför inriktas på lagförslag och författningskommentar; ett sådant ganska precist underlag behövs för bedömningen. Ett ställningstagande ska sedan göras sent på hösten 2014. Även om kommittén då skulle komma fram till att det inte finns tillräckliga skäl för en övergång till avtalsprincipen, avser den lägga fram de lagförslag som krävs för en övergång, så att regeringen under alla förhållanden har ett beredningsunderlag om den skulle göra en annan bedömning.
    Uppdraget ska redovisas senast den 2 mars 2015.