Litteratur

 

 

 

KARIN ÅHMAN, Normprövning, Norstedts Juridik AB, 2011. 247 s.

 

Inledning
Karin Åhman, professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet kom 2011 med en bok om ett av de mest omdiskuterade fenomenen inom den konstitutionella rätten, ja, kanske inom juridiken som helhet: normprövning. Med detta begrepp avses vanligen den prövning av rättsreglers giltighet som går ut på att kontrollera att de står i överensstämmelse med regler av högre dignitet, ytterst med grundlagarna i ett land. Från en strikt juridisk synpunkt är detta fenomen inte särskilt dramatiskt eller konstigt; rättsreglerna i ett rättssystem står vanligen i ett hierarkiskt förhållande till varandra och för att det ska vara ”ordning och reda” kan inte regler på lägre nivå tillåtas stå i strid med regler på högre nivå. I den svenska grundlagen ges ett verktyg för att hantera just sådana potentiella konflikter mellan regler på olika nivåer i reglerna i 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 § regeringsformen (RF). Där anges att en rättsregel (föreskrift) som står i strid med en högre rättsregel inte får tillämpas. I ett internationellt perspektiv kan sägas att denna form av normkontroll är tämligen återhållsam, den ”felaktiga” regeln upphävs inte, förklaras inte ogiltig eller något sådant. Den bara inte tillämpas i det enskilda fall där normkonflikten blivit tydlig.
    Orsaken till att denna så till synes logiska och välmotiverade säkerhetsventil i rättssystemet kommit att bli så omdiskuterad står att finna i det förhållandet att domstolar (och i Sverige även förvaltningsmyndigheter) därigenom får en möjlighet att inte tillämpa lagar och andra regler, något som i sin tur kan uppfattas som att de tar makt från de normgivande institutionerna i samhället — riksdag och regering. Detta kan ses som ett allvarligt problem om man betänker att de senare har en demokratisk legitimitet som domstolar och förvaltningsmyndigheter saknar. Normprövningen kan innebära att lagar, antagna av riksdagen, inte tillämpas för att de står i strid med grundlag. Utan att här gå in på detaljerna i denna, i såväl Sverige som internationellt, omfattande diskussion kan konstateras att Åhmans studie fogar ytterligare en pusselbit till det vi vet om hur normprövning fungerar i praktiken, vilket leder oss till det konkreta innehållet i studien.

 

Översikt av studiens innehåll
För det första bör framhållas att studien inriktas på rättspraxis i svenska domstolar under åren 2000–2010. Det är således en undersökning av svenska förhållanden under en begränsad, men helt nylig tidsperiod. Den kompletterar tidigare studier, som antingen gällt äldre förhållanden och/eller haft inriktning på hur internationella domstolar som Europadomstolen för mänskliga rättigheter och EUdomstolen hanterat frågor om normkonflikter. Studien är indelad i tre delar. Den första (s. 15–67) behandlar

studiens syfte, begreppet normprövning och det tecknas en historisk och rättsvetenskaplig bakgrund till det rättsinstitut som vi har idag i RF. Syftet anges vara tredelat (s. 17): att visa hur rättsutvecklingen i denna typ av mål ser ut, att belysa vilka typer av kontroll som förekommer och hur europarätten påverkat dessa samt att diskutera vad det från den 1 januari 2011 avskaffade s.k. uppenbarhetsrekvisitet vad gäller svensk normprövning kan få för konsekvenser. Vad gäller begreppet utvidgar Åhman detta till att avse inte bara normkonflikter inom det svenska rättssystemet — vilket är vad reglerna i RF tar sikte på — utan även konflikter med Europakonventionen och EU-rätten. Studien är egentligen mer omfattande än så, för även fall där potentiella konflikter, som genom tolkning inte realiseras, tas upp.
    Den andra delen (s. 71–190) innehåller en detaljerad genomgång av ett stort antal mål som innefattar frågor om normprövning. Avsnittet är indelat efter den domstolstyp som studeras: allmänna domstolar med fall från hovrätt och Högsta domstolen och allmänna förvaltningsdomstolar med fall från kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. Varje sådan del är dessutom indelad i fall som gäller RF och fall som gäller förhållandet till europarätten. I den avslutande tredje delen (s. 193– 217) utvärderas den studerade rättspraxisen och författaren för, mot den bakgrunden, ett resonemang om domstolarnas konstitutionella roll i framtiden. Till slutsatserna hör att svenska domstolar visat sig vara ovilliga att använda sig av den i RF givna kompetensen att normpröva, det handlar om en handfull mål i varje undersökt målgrupp. Man

har hellre nyttjat europarättsliga resonemang när frågor om normkonflikter aktualiserats (s. 193). Särskilt tydligt är att det i kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen blivit allt vanligare att finna svenska rättsregler stå i strid med EU-rätten. Här handlar det om dussintals avgöranden, istället för enstaka domar. RF verkar istället, menar författaren, ha haft större betydelse i mål där det varit fråga om en grundlagskonform tolkning av lägre rättsregler. Åhman konstaterar också att domstolarna verkar vara mer lojala visavi EUdomstolen än visavi Europadomstolen när det gäller att följa och förutse rättspraxis från dessa instanser. Avslutningsvis pekar hon på att domstolarnas roll kan förändras till att övervaka att europarättens utveckling håller sig inom konstitutionellt acceptabla ramar, att utrymmet för en nationell hållning visavi europarätten bör diskuteras ytterligare samt att inflytande från EUrättens skydd av fundamentala rättigheter i framtiden kan betyda att rättskällor inom internationell rätt som hittills spelat en undanskymd roll i domstolarnas normprövningspraxis kan komma att få större betydelse. Som framgått innehåller Åhmans studie en hel del och det finns inte vare sig utrymme eller anledning att inom ramen för en recension diskutera allt intressant som hon drar fram i ljuset. Det kan noteras att den form av studie som det är fråga nästan oundvikligen blir tämligen beskrivande i centrala delar. En noggrann genomgång av rättspraxis blir lätt en (rätt omfattande) lista med redogörelser för innehållet i olika avgöranden, ibland med en kortare kommentar. Som läsning betrak-

tat är det kanske inte direkt njutbart, även om det är mycket informativt. Del två av studien kan därför med fördel betraktas som ett uppslagsverk för den som vill ta del av framgångsrik och misslyckad rättslig argumentation inför svenska domstolar i fall av normkonflikter. Här finns nog mycket att lära för de praktiskt verksamma juristerna i vårt land.
    Låt oss nu se närmare på några särskilda delar av studien som i det här sammanhanget kan vara värda en lite mer utförlig diskussion.

 

Arbetssättet — modernt, men oproblematiskt?
En första iakttagelse är att Åhmans studie kan vara en av de första rättsvetenskapliga studierna i vårt land som aktivt och öppet använder sig av studenters insatser. Åhman har tagit hjälp av tre studenter som, inom ramen för antingen forskarassistentuppgifter eller examensarbetesförfattande, tagit fram och presenterat material som sedan, såvitt kan förstås, kommit till användning också i Åhmans studie (s. 32). Frågan om och hur man kan och bör involvera studenter i den forskningsverksamhet som bedrivs vid universiteten är högaktuell, inte minst genom att krav på forskningsanknytning i undervisningen nu lyfts fram som ett centralt tema vid utvärderingen av juristutbildningar. Även om Åhmans studie inte utförts av studenter så är det klart att deras arbete utgjort ett väsentligt underlag för hennes bok. Resonemangen i Normprövning är Åhmans, inte studenternas, men tydligt är att forskningen kring studiens tematik inte bedrivits på det sätt som rättsvetare mera traditionellt gör och redan det ger möjlighet till

en kort diskussion av detta arbetssätts potentiella för- och nackdelar. Till att börja med kan noteras att blanda in studenter i forskningsarbetet är vanligare i naturvetenskapliga ämnen än i de som rör humaniora och samhällsvetenskap (såsom juridiken). Två distinkta utgångspunkter för hur man kan och bör se på detta fenomen kan skönjas. Ett som betonar att forskning endast kan bedrivas av forskare, dvs. personer som genomgått forskarutbildning. Det är då inte ens möjligt, än mindre lämpligt, att involvera studenter inom grundutbildningen i sådan verksamhet. Dessutom kan man anse att involverande av studenter i forskning riskerar att utnyttja dessa såsom arbetskraft när de fortfarande genomgår en utbildning. Omsorg om sådant som individuell verkshöjd, självständighet och metodologisk kompetens talar, med ett sådant synsätt, starkt emot att knyta studenters insatser till forskningsverksamhet. Ett annat synsätt betonar mer den nytta som forskningen kan ha av att tidigt knyta forskningsintresserade studenter till den praktiska verksamhet som forskningen trots allt innebär. Det är ett sätt att rekrytera framtida forskare, något som kan vara väl så svårt inom ämnen där många karriärvägar står öppna för unga och ambitiösa studenter. Det är också ett mycket konkret sätt att göra undervisningen forskningsanknuten och ge studenter som kanske inte själva vill forska en inblick i vad forskning kan innebära. Detta medför också att dessa personer såsom yrkesverksamma blir bättre rustade att hantera det som framförs såsom forskningsresultat. Vidare ska man inte underskatta det som unga och fräscha ögon kan bidra

med när det gäller analysen av vetenskapliga problem, förmågan att forska behöver inte anses bara komma från en formell titel. Till sist ska inte stickas under stol med att ett utnyttjande (i positiv bemärkelse) av studenter kan göra det möjligt rent praktiskt att genomföra undersökningar som annars inte skulle bli gjorda, helt enkelt för att seniora forskare saknar tid till det omfattande materialinsamlande som moderna rättsvetenskaplig forskning vanligen förutsätter. Med ett sådant synsätt finns starka skäl för att mer aktivt söka inbegripa studenterna i den forskningsverksamhet som bedrivs vid universiteten.
    För egen del var jag länge tveksam till om det var riktigt att blanda in studenter i forskningsverksamhet. Inte minst en känsla för att det skulle vara svårt att helt lita på att underlag såsom framletade rättsfall och litteratur verkligen var allt som fanns gjorde att jag kände mig olustig inför ett sådant arbetssätt. Kanske skulle en sådan arbetsmetod vare sig vara arbetsbesparande för mig eller riktigt renhårigt mot studenterna? Jag börjar dock ompröva denna hållning, inte minst för att jag sedan 2010 till idag haft möjlighet att mera närgånget följa frågan om inom ramen för ett pedagogiskt utvecklingsprojekt vid Uppsala universitet.1 Genom samtal med studenter från flera olika utbildningsmiljöer vid universitetet har jag kommit att se de fördelar som dessa upplever med att bli mer direkt involverade i de akademiska lärarnas forskargärning. Är man, som Åhman, bara tydlig med hur studenterna insats an-

 

1 KrUUt-projektet, som bl.a. syftar till att bättre sprida pedagogiska grepp och idéer mellan olika utbildningsmiljöer inom Uppsala universitet.

vänds, vad studenten ”får” för sin insats och vad som är forskarens insats i slutprodukten, så kan arbetssätt inom forskningen som inbegriper studenter på avancerad nivå ha mycket att tillföra såväl studenterna som forskningen. Jag är idag försiktigt positiv till arbetssättet och Åhmans studie har inte gett mig anledning att omvärdera det ställningstagandet.

 

Normprövning visavi grundlag och europarätt — olika hållning?
Åter till mer juridiska frågeställningar. Åhman drar slutsatsen att de svenska domstolarna verkar ha olika hållning vid normprövning som sker visavi RF och sådan normprövning som sker visavi europarätt. I de förra fallen spårar hon ett större mått av återhållsamhet och försiktighet, något som delvis säkert kan förklaras av det uppenbarhetsrekvisit som gällde enligt RF under undersökningsperioden.2 Samtidigt som den iakttagelse som Åhman gör är riktig och intressant i sig själv är det inte det resultat som slår mig som det mest intressanta. För som jag läser hennes resultat är det slående snarare hur pass lika svenska domstolar behandlar normprövningsfrågor av olika slag. Låt oss se närmare på de siffror som Åhman presenterar.3 När det gäller prövningar mot RF framkommer att HD två gånger åsidosatt svensk lag med direkt hänvisning till grundlag. Motsvarande siffra gällande fall från HD som behandlar EU-rätt

 

2 Åhman s. 193 och 195. 3 Som en brasklapp ska nämnas att tolkningen av de redovisade fallen kan diskuteras och att jag i vissa fall tagit mig friheten att göra en något annan tolkning än författaren, vilket kan bidra till att jag också ser andra nyanser i den samlade bild som redovisas.

är tre fall under den undersökta perioden. På hovrättsnivå hittades tre fall av åsidosättanden med stöd av RF och samma antal fall av åsidosättanden med stöd av EU-rätt.4 När det gäller åsidosättande med stöd av EKMR har HD gjort ett sådant — lite beroende på tolkningen av det domstolen gör — i ett antal fall som nog är strax under tio under den undersökta perioden.5 I hovrätterna är motsvarande siffra ca sex fall under perioden ifråga.6 I Högsta förvaltningsdomstolens praxis från den undersökta perioden redogörs för fyra mål som kan sägas röra normprövning i enlighet med bestämmelserna i RF och där domstolen kom till slutsatsen att en bestämmelse var oförenlig med grundlag.7 I kammarrätterna synes det som att två mål förekom där RF utgjorde stöd för ett åsidosättande. För Högsta förvaltningsdomstolens del redogörs för nio fall där konventionsfrågor var aktuella. För egen del skulle jag hellre sätta denna siffra till sex fall.8 I kammarrätterna är motsvarande siffra såvitt

 

4 Åhman s. 109 f. 5 Åhman s. 87–96. 6 Åhman s. 118–120. 7 Åhman s. 127–130. 8 Åhman s. 151 ff. RÅ 2001 ref 72 gällde frågan om rättsprövning av ett dispensärende om strandskydd där sökanden inte var ägare till marken ifråga. Som jag läser fallet var inte konventionen av större betydelse för frågan om ansökan kunde prövas eller för hur proportionalitetsprövningen sedan utfördes. RÅ 2004 ref 17 kan enligt min läsning inte ges innebörden att konventionen använts för att åsidosätta någon svensk bestämmelse. I RÅ 2004 ref 99 konstateras att kammarrätten förfarit felaktigt då den med direkt stöd av EKMR inte medgivit rättsprövning enligt rättsprövningslagen, dvs. att konventionen använts felaktigt, inte att svensk lag gjort det.

jag kan bedöma, ca fem fall.9 EUrätten sticker ut för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del. På detta område kom Högsta förvaltningsdomstolen att ge EUrätten företräde framför svensk reglering i ca tjugo mål under den undersökta perioden.10 De flesta av dessa rörde antingen skatterätt eller frågor om fri rörlighet. I kammarrätterna var det fråga om än fler mål, fler än 80 enligt Åhman, och de flesta gällde skattefrågor.11 Vi kan alltså se att EU-rättens ställning i de allmänna förvaltningsdomstolarna i allmänhet och EU-rättens hantering i kammarrätterna i synnerhet är något som bryter av mot hur normprövningsfrågor vanligen hanteras i svenska domstolar. Normprövning enligt RF och EKMR håller sig på en frekvens som är rätt lika mellan de olika domstolsslagen och de olika domstolsnivåerna i undersökningen, men det gör inte fall enligt EU-rätten när dessa når förvaltningsdomstol. Och det är särskilt kammarrätterna som på det här området tydligen tar för sig på ett sätt som inte man ser på andra rättsområden. Men det kan vara värt att se till de absoluta talen. Då föreligger inte några anmärkningsvärda skillnader mellan de olika domstolarnas villighet att utnyttja någon form av normprövning. I några domstolar sker det en gång vartannat år, i andra en gång per år och i vissa fall kanske två gånger per år. Och i vissa fall betydligt mer sällan än så. Inte ens kammarrätterna är i ett sådant perspektiv så ”sjövilda” som siff-

 

9 Åhman s. 183–185. 10 Åhman s. 130–139. I ett antal mål var frågan mer att beteckna som att svensk rätt saknade bestämmelser och EU-rätt tillämpades därför direkt. 11 Åhman s. 169 och s. 195.

rorna annars kan antyda. Utslaget på alla kammarrätter och tio år handlar det om två till tre fall per år och kammarrätt där EUrätt leder till en normprövning. Det är för svenska förhållanden kanske ofta, men inte uppseendeväckande så. Mitt intryck av Åhmans resultat är därför att det föreligger en ganska stor samsyn i förhållningssättet till normprövning, även om det för kammarrätter och HFD blivit, om inte vanligt, så i alla fall ett helt normaliserat inslag i rättstilllämpningen på EU-rättens område. Någon explosion är det inte fråga om och där det förekommer gäller normprövningen ofta tekniskt komplicerad lagstiftning såsom skatterätt.

 

Tekniker eller humanister med splittrade lojaliteter?
Åhmans konstateranden om normprövningens utbredning och faktiska innehåll ger anledning till flera reflektioner. Inte sällan hävdas att svenska domare är mer av lojala tjänstemän i staten än kritiska kontrollanter av densamma. Att domstolarna faktiskt sysslar med normprövning i den utsträckning som Åhman visar antyder att domare och domstolar kanske inte är fullt så försiktiga som vi i den akademiska världen ibland ger uttryck för. I sammandrag rör det sig ändå om hundratals rättsfall där man antingen gått emot regler för att de stått i strid med högre rätt eller där detta i alla fall seriöst övervägts. Normprövning är 2012 inte något helt främmande och skrämmande inslag i den svenska rättskulturen, utan en del av denna, om än fortfarande under utveckling.
    Inte desto mindre visar Åhmans undersökning också på ett intressant förhållande när det gäller normprövningen visavi

europarätten och då särskilt när det gäller förhållningssättet till de två inflytelserika domstolar som verkar som ”motorer” i sina respektive system, Europadomstolen och EU-domstolen. Svenska domstolar verkar ha lättare att följa EU-domstolens praxis lojalt än Europadomstolens.12 Kan detta kanske tolkas som att man föredrar de ganska tekniska resonemang som EU-rätten inbjuder till framför EKMR:s mer öppet värderingsmässiga analyser. Är de svenska domarna ändå mer tekniker än humanister? Jag tror kanske att svaret inte är så dramatiskt, även om det manar till eftertanke att avgöranden om momsavdrag leder till striktare efterrättelse än sådana som gäller dubbelbestraffning. Istället står nog förklaringen till denna större lojalitet att finna i hur de olika domstolarnas avgöranden är utformade. Då avses inte den diskussion som inom EU-rätten ibland förs om ett särskilt ömsesidigt förhållande mellan nationella domstolar och EUdomstolen som förfarandet med förhandsavgöranden skulle ha gett upphov till. Det tror jag inte mycket på. Däremot utgörs en stor del av EU-domstolens rättspraxis svar på tolkningsfrågor angående en viss, preciserad bestämmelse. Ett sådant svar — t.ex. om en person kan anses göra ”reklam” för ett läkemedel utan att ha en formell relation till det företag som säljer läkemedlet13 — är relativt lätt att ”översätta” till nationella förhållanden. Europadomstolens domar gäller istället om huruvida ett visst land brutit mot sina åtaganden enligt EKMR och är redan därför svårare att översätta till andra länders förhållanden.

 

12 Åhman s. 197. 13 Se Mål C-421/07 Damgaard [2009] ECR I-2629.

Till detta kommer att den indelning i domskälen som Europadomstolen vanligen gör i ”generella principer” och ”tillämpning av dessa principer i det aktuella fallet” lämnar mycket av den juridiska argumentationen till den nationella domaren. Ofta ges inget svar ges på hur en bestämmelse i konventionen ska tolkas eller förstås rent konkret, något som däremot EUdomstolen tillhandahåller i högre grad. Dessa skillnader i hur ”användarvänliga” de olika domstolarnas avgöranden är för nationella domare kan även ha förklaringsvärde när det gäller den ovan diskuterade frekvensen av normprövning på olika rättsområden. Har man klara och detaljerade besked är det betydligt lättare att lösa normkonflikter än annars. Nu är det, enligt min uppfattning, så att det gärna överdrivs hur svårtillgänglig Europadomstolens rättspraxis är när detta diskuteras på nationell nivå. Just detta med att domstolen anger allmänna principer utifrån konventionsbestämmelser och tidigare avgöranden och sedan tilllämpar dessa i det konkreta fallet är faktiskt ett ganska pedagogiskt grepp som uppmuntrar nationella domare att med samma metodik som Europadomstolen lösa nationellt uppkomna problem på egen hand. Jämför man samma domstols domar från 1990-talet och tidigare kan dessa knappast sägas ge bättre vägledning än det som produceras idag. Den av Åhman identifierade skillnaden i lojalitet — som jag tror det ligger en del i — kan därför nog tänkas minska med tiden.14

 

14 Se Andenæs M./Bjørge E, Norske domstoler og utviklingen av menneskerettene, Jussens venner 2011 s. 251–286 för en intressant diskus-

 

Några randanmärkningar
Under denna rubrik tänkte jag ta upp några små punkter där det kan finnas anledning att diskutera framställningen i något avseende. Det är, som framgår, inte fråga om några allvarliga invändningar, utan just randanmärkningar. Åhman anger i den avslutande diskussionen att det är just europarättens starka inflytande som är utmärkande för den rättspraxis hon undersökt. RF:s inflytande har, menar hon, minskat (s. 212). Förstår man detta uttalande som att det vid sidan av RF numera finns två (eller en och en halv) andra ”överordnade” rättsordningar att förhålla sig till vid normkonflikter är detta så klart riktigt. Från att ha varit den enda standarden att använda vid konstitutionella prövningar (bortsett från TF) så delas nu denna ställning med i hög grad dynamiska rättsordningar med internationella rötter. Men menar man att RF:s betydelse rent faktiskt skulle ha minskat sedan 1990-talet tror jag inte att detta är riktigt. Mitt intryck är att svenska domstolar och myndigheter (t.ex. JO och JK) under 2000-talet har använt sig mer aktivt av RF än tidigare och att RF snarare fått en ”skjuts” av europarättens intåg på den svenska juridikens arena än motsatsen.15 Den stora reform av RF som genomfördes 2010 kan, såvitt jag kan se, komma att ytterligare

 

sion av hur de norska domstolarna nog i något högre grad än de svenska anammat Europadomstolens sätt att lösa konventionsfrågor, bl.a. genom att avvisa ett krav på ”klart stöd” för avgöranden mot gällande norska regler. 15 Se sådana fall som RÅ 2006 ref 73, NJA 2007 s 805, NJA 2008 s. 567 och NJA 2012 s. 400 (det s.k. mangamålet).

förstärka den ställning som det nationella rättighetsskyddet har.
    Nu till en helt annan sak: Åhman använder genomgående termen ”åsidosättande” för det som sker vid en normprövning enligt den ganska vida betydelse hon ger detta begrepp. Jag tycker det är ett mycket bra ordval. Ibland förekommer termer som att en domstol ”underkänner” en lag eller annan föreskrift, eller — än värre — att den befinns vara ”ogiltigt”.16 De senare ordvalen är inte bara i sak felaktiga, utan har också en dramatisk klang som lätt leder till att det blir svårt att föra en bra diskussion om vad ett visst avgörande egentligen innebär. ”Åsidosättande” är här ett bra alternativ som ländar till efterrättelse.
    I slutet av studien diskuterar Åhman domstolarnas roll i framtiden och då även i förhållande till EU-rättens inverkan (s. 214). Där framförs att domstolarna enligt 10 kap. RF inte har möjlighet att pröva om en överlåtelse av normgivningsmakt till EU håller sig inom det grundlagen anger. Inget stöd anges för det påståendet och jag har en annan syn på detta. Rent allmänt står det klart att bestämmelserna i 10 kap. kan användas vid prövningen om normgivningsmakt överlåtits på ett korrekt sätt.17 Varför skulle det vara annorlunda är det gäller just EU? I förarbetena till reformen av RF togs denna fråga upp och den parlamentariskt sammansatta grundlagsutredningen fann att ett synsätt som innebar att bestämmelsen inte kunde användas vid en prövning i svensk domstol inte var övertygade.18 Uttalanden i tidigare propositioner till änd-

 

16 Jag har nog själv gjort mig skyldig till sådana ordval. 17 NJA 1996 s. 370. 18 SOU 2008:125 s. 500.

ringar i 10 kap. kunde enligt utredningen inte, i strid med grundlagstexten, medföra att bestämmelsen tolkades så snävt.19 Frågan berördes inte alls i den proposition som förelades riksdagen för antagande av reformen och i konstitutionsutskottets betänkande nämns frågan inte heller.20 Detta kan så klart tolkas på olika sätt.21 Min tolkning är den att när en enig parlamentarisk utredning, biträdd av hög kvalificerade jurister, ger uttryck för en bestämd uppfattning i en så specifik sakfråga som sedan inte motsägs eller annars kommenteras av andra aktörer bör detta uttalande tillmätas stor vikt. Särskilt om det är den mest naturliga läsningen av en grundlagsbestämmelse och denna dessutom har tillämpas av domstolar i andra, liknande fall.

 

Avslutning
Sammanfattningsvis har Åhman presenterat ett värdefullt tillskott till svensk rättsvetenskaplig litteratur som kan vara av såväl akademiskt som praktiskt intresse för en bred krets av jurister. Nytänkandet i upplägget av studien, den omfattande och detaljerade genomgången av för många ganska okänd praxis och det framåtblickande anslaget hör till framställningens starkaste sidor. Den konstitutionella rättens inverkan på snart sagt varje rättsområde i en modern rätts-

 

19 Se prop. 2001/02:72 s. 32 ff. 20 Se prop. 2009/10:80 s. 193–201 och 2009/10KU:19 s. 49 f. 21 I båda de nyligen utkomna grundlagskommentarerna redogörs relativt oförbindande för innehållet i rättskällorna utan att någon bestämd uppfattning i sakfrågan anges, se Holmberg m.fl., Grundlagarna (2012) s. 492 och Eka m.fl. Regeringsformen med kommentarer (2012) s. 406.

stat kommer också fram på ett tydligt sätt, något som så klart värmer dem som ägnat sig åt just konstitutionella frågor under lång tid. På Åhmans axlar kan andra nu föra forskningen om domstolarnas roll och gränserna för deras normprövning än längre. Thomas Bull