Nordiska Föreningen för Processrätt och det tolfte nordiska processrättsmötet

 

 

Av docent ERIC BYLANDER

…att sammanföra nordiska jurister till informations- och meningsutbyte rörande frågor om rättsskipningen i de nordiska länderna, samt om forskning och undervisning i processrätt. Ur NFfP:s stadgar

 

Sedan sin tillkomst år 1981 anordnar Nordiska Föreningen för Processrätt (NFfP) regelbundet nordiska processrättsmöten. Det tolfte i ordningen ägde rum på Rånäs Slott utanför Uppsala i augusti 2012. Fyra av de femton anföranden som hölls på mötet publiceras i bearbetad form i detta nummer av Svensk Juristtidning. Inledningsvis beskrivs här föreningen och dess verksamhet. Därefter presenteras kortfattat de publicerade anförandena.

 


1. Inledning
Detta nummer av Svensk Juristtidning ägnas huvudsakligen publiceringen av fyra av de anföranden som hölls på det tolfte nordiska processrättsmötet, vilket anordnades av Nordiska Föreningen för Processrätt på Rånäs Slott utanför Uppsala den 17 till 18 augusti 2012. I egenskap av föreningens ordförande lämnar jag här inledningsvis en kort beskrivning av föreningen och dess verksamhet. Därefter presenterar jag kortfattat de publicerade mötesanförandena.

 

2. Nordiska Föreningen för Processrätt
Vid ett möte på Köpenhamns Universitet den 14 mars 1981 grundades Nordiska Föreningen för Processrätt (NFfP).1 Föreningens syfte framgår av ovanstående utdrag ur stadgarnas § 1. Initiativet till föreningens tillkomst skall ha tagits av dess första ordförande, professor emeritus Per Olof Ekelöf (Sverige) och dennes efterträdare som ordförande, professor, senare Folketingets ombudsmand for forvaltningen, Hans Gammeltoft-Hansen (Danmark).

 

1 Se professor emeritus Per Olof Ekelöfs notis om detta i SvJT 1981, s. 495 f., under rubriken Nordisk förening för rättskipning (ett föreningsnamn som samnordiskt betraktat lär ha ansetts mindre välvalt) och jfr den förste finländske styrelseledamoten, professor Per Ole Träskmans motsvarande notis i JFT 1981, s. 312, under den mer rättvisande rubriken Nordisk förening för processrätt.

338 Eric Bylander SvJT 2013 Föreningens viktigaste aktivitet är, alltsedan sin tillkomst, att (vanligtvis året efter det under vilket det hållits Nordiskt Juristmöte, alltså vart tredje år) arrangera ett nordiskt processrättsmöte (ibland, som nu senast, kallat processrättskonferens, tidigare bland annat
-seminarium eller -symposium). Uppgiften att anordna ett sådant möte cirkulerar mellan de nordiska länderna. Det första hölls i Danmark i anslutning till föreningens grundande; det sjätte och det elfte hölls också där år 1994 respektive 2009. I Sverige hölls, som sagt, det tolfte mötet förra året och där hölls dessförinnan det andra och det sjunde år 1983 respektive 1997. Finland, som år 2015 följdriktigt kommer att stå värd för nästkommande möte, det trettonde i ordningen, var värdland för det tredje och åttonde år 1985 respektive 2000. Det fjärde och det nionde mötet hölls i Norge år 1988 respektive 2003. Island stod värd för det femte mötet år 1991 och det tionde år 2006.
     Ursprungligen inbjöds fast anställda universitetslärare i processrätt automatiskt som medlemmar av NFfP medan ”andra jurister, som visat särskilt intresse för rättsskipningens problem” kunde väljas in som medlemmar. Sedan flera år tillbaka tillämpas inte längre något invalsförfarande, utan alla nordiska jurister — såväl akademiskt som mer praktiskt verksamma — med intresse för processrätt är välkomna till föreningens sammankomster och betraktas genom sitt deltagande som medlemmar i föreningen.2 Mellan de nordiska processrättsmötena omhändertas föreningens angelägenheter av en styrelse, i vilken varje nordiskt land har varsin ledamot. Den 18 augusti 2012 valde de närvarande vid det tolfte nordiska processrättsmötet den nuvarande styrelsen, i vilken, utöver jag själv (som representerar Sverige), ingår professorerna Johanna Niemi (Finland), Kim Sommer Jensen (Danmark) och Sigurður Tómas Magnússon (Island) samt førsteamanuensis Jon Petter Rui (Norge). Vidare valdes jag till ordförande efter høyesterettsdommer Magnus Matningsdal (Norge), som förtjänstfullt varit föreningens ordförande sedan år 2000.3 Som varm anhängare av nordiskt samarbete är det med glädje jag har åtagit mig detta hedrande uppdrag.
    Enligt min mening är de nordiska länderna tillräckligt lika för att man någorlunda enkelt skall kunna göra meningsfulla jämförelser mellan dem, samtidigt som bland annat deras processrättsliga system är tillräckligt olika för att ge inspiration till värdefullt nytänkande. Att denna uppfattning har fog för sig visades inte minst av det givande informations- och meningsutbytet vid det senast processrättsmötet, vid vilket ett sextiotal deltagare från alla de nordiska länderna kunde ta

 

2 Den som är intresserad av att delta i föreningens nästa möte och eventuella andra aktiviteter uppmanas att besöka dess hemsida på adress http://nffp.info/ för mer information. 3 Efter de två första, ovan nämnda, ordförandena och före Matningsdal har høyesterettsdommer Hans M. Michelsen (Norge) och professor Stefán Már Stefánsson (Island) varit ordförande.

SvJT 2013 Nordiska Föreningen för Processrätt 339 del av femton olika anföranden uppdelade på nio sessioner. Av anförandena publiceras fyra i bearbetad form i detta nummer av Svensk Juristtidning och jag övergår nu till att kortfattat presentera dessa.4 Innan jag gör det vill jag dock ta tillfället i akt att å NFfP:s vägnar tacka Föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning, Birger Ekebergs Fond och Gösta Huselius’ donationsfond för deras viktiga ekonomiska bidrag till genomförandet av det tolfte nordiska processrättsmötet.

 

3. Presentation av de publicerade anförandena
Mötets inledningssession, med rubriken De nordiska domstolarna och
EKMR, behandlade temat nationella domstolars hantering av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Likt Runebergs fänrik Stål skulle de båda inledningstalarna härom med rätta kunna säga ”Jo, därom kan jag ge besked, - - - ty jag var med.” Høyesterettsdommer Jens Edvin Skoghøy är domare i Norges högsta domstol sedan 1998. Före detta justitierådet Dag Victor var domare i svenska Högsta domstolen 1997–2011 och är nu ledamot av Lagrådet. Deras anföranden publiceras (i omvänd ordningsföljd) i det följande.
    Jens Edvin Skoghøys anförande har inledningssessionens rubrik men behandlar främst konventionens inverkan på norsk rätt och Høyesteretts hantering av konventionen, en hantering som han själv många gånger har deltagit i. Åtminstone för en svensk läsare är igenkänningsgraden hög, när det gäller snart sagt allt, utom möjligen det som har med juryavgöranden i brottmål att göra. Samspelet mellan konventionen, den nationella lagstiftaren, Europadomstolen och de nationella domstolarna är — förvisso föga förvånande — stundtals svårbemästrat även på andra sidan Kölen. Att utmaningarna är likartade betyder nu inte att de valda förhållningssätten ser likadana ut och det är tydligt att svenska jurister har god anledning att blicka över Sveriges västgräns för att hämta inspiration.5 Inte minst när det gäller den pågående svenska diskussionen och aktuella prövningen av skattetilläggens förhållande till åtal för skattebrott är Skoghøys anförande av intresse.6 Enligt vad han bland annat

 

4 Bland ämnena för övriga anföranden kan nämnas nationella domstolars hantering av EU-rättens inverkan, den rättsliga behandlingen av Islands finansiella kris, Danmarks särskilda hyresrättsliga domstol Boligretten, den stora reformen av de finländska förundersöknings- och tvångsmedelslagarna samt DNA-bevisning. 5 Betydligt oftare faller de norska blickarna på Sverige. Se t.ex. hänvisningen till svenska propositionsöverväganden rörande kraven på motivering av hovrätts beslut att inte meddela prövningstillstånd (pt) i ett tvistemål i Høyesteretts avgörande i Rt. 2009 s. 1118, avsnitt 33, ett avgörande Skoghøy (som deltog och var skiljaktig i fråga om motiveringen) behandlar och som jag för egen del ser god anledning att beakta i mitt pågående forskningsprojekt om pt i mellaninstans; jfr motsvarigheten angående brottmål Rt. 2008 s. 1764, som behandlas av Magnus Matningsdal i hans artikel, se not 9 nedan. 6 Se främst EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C-617/10 och Högsta domstolens beslut den 19 mars 2013 i mål nr B 4946-12 att meddela pt och att avgöra målet i plenum samt NJA 2010 s. 168 I–II, allt med anslutande praxis och diskussion. Se vidare Dag Victors anförande.

340 Eric Bylander SvJT 2013 anför har Høyesterett, efter Europadomstolens storkammaravgörande i Zolotukhin-målet år 2009, ”måttet endre sin praksis og anvende synspunktene” i den domen. Man kan härvid notera att klarhetsdoktrinen, vilken kan betraktas som en norsk motsvarighet till den svenska klart stöd-doktrinen (som Dag Victor behandlar), övergavs genom ett plenumsavgörande redan år 2000. Skoghøy gör på ett intresseväckande sätt god reda för de metodologiska och andra överväganden, som bland annat låg till grund för det avgörandet.
    Även om Skoghøy — förvisso som ofta inblandad — menar att Høyesteretts anpassningar av norsk rätt till Europakonventionen har medfört ”en bedre rettstilstand” förhåller han sig inte okritisk till Europadomstolens dömande. Enligt hans mening har denna domstol, förvisso endast någon enda gång avseende just Norge, ibland blivit den överinstans till de nationella överinstanserna, som den inte är avsedd att vara, genom att gå för långt i sin överprövning av de nationella lagstiftarnas proportionalitetsbedömning och de nationella domstolarnas konkreta prövning.
    Svenska domstolars hantering av Europakonventionen har, när det gäller den viktiga delaspekten Högsta domstolens hantering, många gånger innefattat Dag Victors hantering av densamma. I en brett upplagd genomgång behandlar han i sin artikel hur konventionen har beaktats i främst sådana mål som han själv deltagit i. De målen är talrika och Victor synes i ännu högre grad än Skoghøy kunna tala med fänrik Stål. Hans synsätt på konventionen är dock långtifrån krigiskt. Han förfäktar här uppfattningen att det konfliktperspektiv som tidigare präglade synen på konventionen och dess betydelse har visat sig vara alltför snävt. I stället framhåller han konventionens betydelse för konstruktiva insatser, genom att utgöra tolkningsstöd för den rent interna svenska regleringen och genom att som materiellt komplement bidra till normutfyllande och regelkonstruerande rättsbildning genom praxis. Konventionen bör enligt hans mening (och med hans kursivering) ses ”som ett stöd för en rättstillämpning som präglas av omsorg om sådana värden som konventionen skyddar men som har giltighet och bör beaktas även helt oberoende av denna.”
Om än långtifrån krigisk i förhållande till konventionen, förhåller sig Victor, i likhet med Skoghøy, inte okritisk till Europadomstolens dömande och dess konsekvenser. Han pekar på problem kopplade till domstolens höga och ökande målbalans. Vidare pekar han på problem kopplade till den ”dynamiska” tolkningsmetod som han menar att det ovan berörda Zolotukhin-avgörandet är ett exempel på. Victor var referent och den som formulerade Högsta domstolens omstridda Zolotukhin-behandlande domar i NJA 2010 s. 168 I–II (med upprätthållande av klart stöd-doktrinen). Det gör det särskilt intressant att ta del av det som han i ett fylligt, särskilt avsnitt av sin artikel anför om

SvJT 2013 Nordiska Föreningen för Processrätt 341 just förbudet mot dubbla straffrättsliga förfaranden.7 Överlag utgör hans artikel — vilken endast bitvis hann komma till uttryck i hans anförande och som därför gör publiceringen särskilt välkommen — fängslande förstahandsuppgifter om vad som rimligen kommer att komma att betraktas som ett viktigt stycke svensk rättshistoria, vars omedelbara fortsättning utspelar sig i detta nu.
    Rättshistoria med starka inslag av det nära förflutna fick sig mötesdeltagarna till livs även genom den första mötesdagens tredje session, som hade rubriken 1614–1814–2014 — Inför två domstolsjubiléer. Därunder talade hovrättspresidenten Fredrik Wersäll (Sverige) om Svea hovrätt 400 år och høyesterettsdommer Magnus Matningsdal (Norge) om Norges Høyesterett 200 år. Det första jubiléet, som ju på sitt sätt också avser en högsta domstol (om den än som sådan kom att bli kortlivad), lär bli vederbörligen uppmärksammat på många sätt nästa år. Det andra skulle nog kunna riskera att skymmas av den norska Grunnlovens övergripande 200-årsjubileum samma år, om det inte vore för att den 30 juni 1815, enligt vad Matningsdal inledningsvis anför, räknas som Høyesteretts födelsedag, eftersom det var dagen för förhandlingen i dess första mål.
    Matningsdal rör sig snabbt fram genom historien och så när som på ett avsnitt om domstolens dramatiska öden under andra världskriget, handlar återstoden av hans artikel mestadels om Høyesterett i närtid. Särskilt framhåller han domstolens centrala betydelse på straffrättens område. I det sammanhanget berör han bland annat betydelsen av politikers synpunkter på straffnivåerna, delvis utanför lagstiftarrollen.8 När det gäller domstolens väl så viktiga och ofta anslutande behandling av mänskliga rättigheter fattar sig Matningsdal kort med hänvisning till domarkollegan Skoghøys anförande.9 Avslutningsvis reflekterar Matningsdal över Høyesteretts framtid, som han inte tror kommer att innebära radikala förändringar. Skillnader jämfört med bland annat Sverige — som att Norge endast har en enda högsta instans, att processföring där är förbehållen särskilt kvalificerade advokater och att dess avgöranden genom offentlig votering med få undantag grundar sig på muntligt framförd argumentation (trots att man sällan har muntlig bevisupptagning) — lär i så fall bestå.

 

 

7 Det kan härvid noteras att det kommande förhandsavgörande från EUdomstolen han hänför sig till (i sin not 21) nu har hunnit komma, se not 6 strax ovan. 8 Som svensk läsare erinrar man sig härvid justitieminister Beatrice Asks debattartikel nyligen, ”Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning” i Dagens Nyheter den 4 mars 2013, som redan nästa dag bemöttes av justitierådet Stefan Lindskog under rubriken ”Grundlöst och orättfärdigt om domares lojalitet” och har följts av debatt även i andra massmedia. 9 Bland det han ändå berör finns Rt. 2008 s. 1764, som hade sin bakgrund i att FN:s människorättskommitté hade funnit att frånvaro av motivering av den norska motsvarigheten till nekat pt i brottmål i hovrätt stred mot FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 14.5. Jfr not 5 ovan.

342 Eric Bylander SvJT 2013 Den andra mötesdagens första session ägnades åt processuella fisketurer under rubriken Nordiskt fiskafänge. Genom sitt diskussionsinbjudande inlägg, som också publiceras här, fiskade professor Peter Westberg (Sverige) efter de nordiska kollegerna uppfattningar om sådana ansträngningar att få fatt i information och bevisning som metaforiskt brukar betecknas fishing expeditions. Professor Lasse Højlund Christensen (Danmark) talade om samma fenomen från dansk synpunkt.
    På mindre än sex sidor har Westberg här,10 genom en, även i övrigt, metaforrik text, fångat essensen i den nordiska diskussionen om processuella fisketurer — en diskussion som han bidrar till att klargöra. Under dess yta finner han att avvägningen mellan integritetsskydd och informationsbehov har förändrats. Som han konstaterar har Norge sedan några år tillbaka, ännu som enda nordiska land, ”ett system för informationsanskaffning i tvistemål som bär tydliga drag av det amerikanska tänkesättet”. Även på annat håll, som i Sverige, finner han dock tydliga tecken på ett minskande motstånd. Westberg ger god anledning för den som instinktivt ryggar inför fenomenet att nyansera sin uppfattning. Avslutningsvis framställer han skissartat men klargörande den indirekt uttryckta regel som kan stoppa oönskade processuella fisketurer.
    Som just fisketur betraktad gav det tolfte nordiska processrättsmötet överlag en rik fångst under angenäma former. De fyra fina fiskar från sommarens tur som nu serveras på juristtidningens bord har inte endast ett högt processuellt näringsinnehåll. De är väl tillagade av skickliga kockar med välutvecklat sinne för den nordiska rätten. Därmed är det med stolthet jag kan hälsa läsekretsen välkommen till bords och tillönska smaklig spis!

 

10 Hans bok Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål från 2010, som omfattar hela 781 sidor, utgör en god del av artikelns gedigna underlag.