Brottmålsprocessen

 

 

Av lagmannen STEFAN STRÖMBERG, rådmannen CECILIA HENNIG och hovrättsassessorn JONAS SILFVERBERG

Sedan rättegångsbalken trädde i kraft för 65 år sedan har bara mindre förändringar skett av de straffprocessuella reglerna, trots att brottmålsprocessen och samhället har förändrats. Straffprocessutredningen har i sitt betänkande Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) övervägt hur brottmålsförfarandet kan göras mer ändamålsenligt. I denna artikel presenteras huvuddragen av de förslag som utredningen har lagt fram.

 


En straffprocess i förändring
Rättegångsbalkens regler och de grundläggande principer som tilllämpas i brottmål utgår från en tid då brottmålsprocessen och samhället såg annorlunda ut. När rättegångsbalken infördes 1948 genomdrevs de grundläggande principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration med stor kraft för att bryta med det tidigare förfarandet. För att den fria bevisprövningen skulle få genomslag tonades betydelsen av den enskildes uppfattning ned. Den ställning domstolen fick i förfarandet präglades av förhållandena vid tillkomsten av rättegångsbalken. De flesta åklagare saknade då fortfarande en fullständig juristutbildning och det fanns ingen sammanhållen åklagarorganisation. Sakförare saknade ofta juridisk skolning. Detta har förändrats i betydande utsträckning.
    Domstolens utredningsskyldighet har i praktiken successivt minskat och parternas ställning har gradvis stärkts. Det har delvis att göra med att det funnits behov av att anpassa och effektivisera processen, med hänsyn till förändringar i den anmälda brottsligheten. Förändringarna beror emellertid också på att det har utvecklats ett kompetent och välorganiserat åklagarväsende och att det förekommer försvarare i fler mål, som hämtas från en likaledes kompetent advokatkår. Dessutom har medborgarnas syn på staten och makthavare generellt sett förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Såväl den enskilde som allmänheten, genom media, ställer nu mer än tidigare krav på samhällets institutioner och på att den offentliga verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Verksamheten granskas och ifrågasätts mer kritiskt. Det finns också en större förväntan hos enskilda att kunna påverka vid beslutsfattande som rör dem själva.
    Den tekniska utvecklingen har fört med sig det positiva att man kunnat genomföra förändringar som innebär att utredningen i brottmålen kan tas upp och läggas fram på andra sätt än vad som var möjligt vid balkens tillkomst. Med samhällsutvecklingen, interna-

522 Stefan Strömberg, Cecilia Hennig och Jonas Silfverberg SvJT 2013 tionaliseringen och den nya tekniken har emellertid även brottsligheten förändrats och nya arenor för brottslig verksamhet har vuxit fram. Även benägenheten att anmäla brott och Polisens resurser och förmåga för att utreda brott har förbättrats, vilket påverkar inflödet av mål till domstolarna. Även benägenheten att anmäla brott har ökat. Det förfarande som utformades vid införandet av rättegångsbalken anpassades för att hantera en annan mängd och typ av brott än den som i huvudsak tas upp i domstolarna i dag.

 

Uppdraget
Stefan Strömberg fick i uppdrag av regeringen att som särskild utredare överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i både tingsrätt och hovrätt. Arbetet har bedrivits kollegialt med en grupp av experter som knutits till utredningen. Experterna har ställt sig bakom övervägandena och förslagen. De särskilda ståndpunkter som enskilda experter kan ha haft i olika frågor har omnämnts i betänkandet som möjliga alternativa förslag eller bedömningar.
    Utredningens direktiv var tämligen vida och gav förhållandevis fria händer när det gäller kärnan av brottmålsprocessen.
    För att få en bättre bild av vad som behövde förändras i tingsrättsprocessen, höll vi under våren 2011 diskussionsmöten på landets hovrättsorter med domare, åklagare och brottmålsadvokater. Sammantaget deltog ca 130 yrkesverksamma jurister. En motsvarande sammankomst hölls året därpå avseende behovet av en förändrad straffprocess i hovrätt. Utredningens slutsatser kom sedan under hösten 2012 att diskuteras på liknande möten.
    Men vi ville också ta reda på hur mål handläggs i praktiken. Vi genomförde därför under hösten 2011 i samarbete med Domstolsverket en undersökning av tingsrätternas handläggning av brottmål. Undersökningen omfattade ett statistiskt urval om ca 1 500 mål.
    Utredningen har mot den bakgrunden tagit fram förslag på reformer som syftar till en brottmålsprocess som bättre än nu svarar mot de enskildas och samhällets behov.
    Vi kommer här kort redogöra för huvuddragen av utredningens överväganden och förslag.

 

Allmänna överväganden
Utredningen har kommit till slutsatsen att det är grundläggande att öka parternas inflytande och medverkan i processen för att anklagelser om brott ska kunna prövas inom rimlig tid och med hög kvalitet. Deras ståndpunkter ska komma till uttryck tydligare och ges större betydelse för hur målen handläggs. Utredningen vill ge den ackusatoriska principen ett ökat genomslag i processen. Det är en grundtanke som genomsyrar förslagen.

SvJT 2013 Brottmålsprocessen 523 Den person som är berörd av en brottmålsprocess ska kunna förvänta sig att målet avgörs snabbt och rättssäkert. Den som är anklagad eller har varit utsatt för brott ska inte behöva vänta längre än nödvändigt på att saken prövas. Det är därför nödvändigt att processreglerna utformas så att målen handläggs och avgörs på det sätt som är mest ändamålsenligt. För att åstadkomma en sådan prövning i alla mål är en grundläggande förutsättning att processen avgränsas så att den inte görs mer omfattande än vad som behövs och parterna vill. Då kan den anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Under de gångna 65 åren har det skett stora förändringar på olika områden när det gäller rättsväsendet och den verklighet rättsväsendet verkar i. När de ärenden som ska hanteras ökar i antal och många blir mer komplexa, är det inte möjligt att behandla alla mål på samma sätt.
    Utredningen menar att målen i tingsrätten ska handläggas och avgöras på olika sätt beroende på parternas ståndpunkter och hur allvarligt brott åtalet rör. En sådan ordning förutsätter att parternas inställning klarläggs redan i processens inledningsskede. Rollfördelningen mellan parterna och aktörerna i processen måste dessutom vara tydlig. De enskilda parterna behöver få information om vad som förväntas av dem och om det sker kan det också ställas högre krav på deras medverkan i processen. Frågan om den som åtalats ska fällas till ansvar för brott ska avgöras genom att saken prövas och inte genom att han eller hon inte inställer sig till rättegången eller håller sig undan delgivning.
    Oavsett hur bra förslagen är blir de emellertid inte bättre än hur de genomförs. Ett målmedvetet genomförande som leder till att förslagen genomsyrar det dagliga arbetet i berörda domstolar och myndigheter är en förutsättning för att reformen ska bli framgångsrik.
    Det övergripande målet har varit att föreslå förändringar som innebär att processen blir bättre för de enskilda som berörs av den. Mot denna bakgrund har utredningen haft följande utgångspunkter.

 

• Tydligare roller i processen • En behovsanpassad handläggning • En förutsebar process med tidiga åtgärder • Ett ökat ansvar för parterna • En helhetssyn i rättskedjan • Ett genomtänkt och konsekvent genomförande

 

Tydligare roller i processen
Det finns enligt nuvarande ordning ett utrymme för rätten att på eget initiativ t.ex. komplettera förundersökningen eller utredningen i skuldfrågan. Rätten kan vidare bestämma en påföljd som är mer ingripande än den som åklagaren har yrkat. Så borde det av principiella skäl inte vara och det är svårt att förena en sådan rättstillämpning

524 Stefan Strömberg, Cecilia Hennig och Jonas Silfverberg SvJT 2013 med det allmänna rättsmedvetandet och kravet på en opartisk domstol.
    De allra flesta domare tar inte självmant in ny utredning och dömer inte heller till ett strängare straff än vad åklagaren har yrkat. Att dessa möjligheter finns leder ändå till osäkerhet vid rättstillämpningen. Det delade ansvaret för statens straffrättsliga anspråk gör att processen inte är förutsebar och samtidigt att det finns en risk att likheten inför lagen inte upprätthålls. Utgångspunkten bör i stället vara att domaren ska skipa rätt utifrån den utredning som parterna presenterar. Med dagens professionella åklagarväsende kan åklagaren självständigt ta tillvara intresset av att skyldiga straffas för brott. Åklagarens och domarens respektive roller i rättegången behöver alltså göras tydligare. Domaren ska leda processen och ansvara för att målet avgörs på ett rättssäkert sätt. Domaren ska aktivt verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter avhjälps i den utredning som läggs fram. Ett led i det är att domarens roll under förberedelsen görs tydligare.
    Domaren ska däremot inte agera självmant för att utredningen i skuldfrågan blir fullständig. Det ska krävas yrkande från part för att rätten ska få meddela åklagaren föreläggande om att komplettera förundersökningen. Rätten ska heller inte självmant kunna inhämta bevisning i skuldfrågan. Däremot ska rätten ha kvar det slutliga ansvaret för att det finns tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan. Åklagaren ska genom åtalet inleda rättegången i tingsrätt och framställa preciserade yrkanden om skuld och påföljd i alla mål. Domstolen ska inte kunna döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Det ska inte heller vara möjligt för rätten att gå utöver vad som yrkats i en fråga om särskild rättsverkan, t.ex. utvisning, under en längre tid än vad åklagaren angett. Ett sådant förfarande blir mer förutsebart och därigenom rättssäkert för den tilltalade.
    Den misstänkte eller den tilltalade ska också få en tydligare roll som part i brottmålsprocessen. Informationen till honom eller henne om processen bör förbättras. Den misstänkte eller tilltalade bör av Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och domstolen få kontinuerlig information om vad som kommer att hända under processen och vad som förväntas av honom eller henne. Det bör då även kunna ställas större krav på dennes medverkan i förfarandet.
    Den tilltalades möjligheter att bedöma sin situation och förbereda sitt försvar ska förbättras. När åtalet väcks ska information lämnas om de följder som brottsanklagelsen kan komma att leda till om han eller hon döms för brottet. Möjligheterna till juridiskt stöd i anslutning till att åtalet väcks bör dessutom göras bättre. Den som åtalas för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter ska enligt förslaget ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två

SvJT 2013 Brottmålsprocessen 525 timmar. Det påverkar inte bestämmelserna om offentlig försvarare. Om en försvarare är förordnad är det naturligt att denne lämnar rådgivning inom ramen för sitt försvararuppdrag.
    Även målsägandens roll bör göras tydligare. Det huvudsakliga syftet med dagens brottmålsprocess är att tillgodose statens intresse av att beivra brott. Det är primärt åklagarens uppgift att ta tillvara det intresset. Målsäganden ska kunna föra talan om ansvar för brott om åklagaren inte väcker åtal, lägger ned ett åtal eller väljer att inte överklaga när ett åtal ogillats. När åklagaren för talan om straffrättsligt ansvar ska däremot åklagaren ensam ansvara för den talan. Utredningen föreslår alltså att bestämmelsen som ger målsäganden rätt att biträda åtalet upphävs. Däremot bör målsäganden ha goda möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet. Utredningen föreslår i det avseendet bl.a. att det klargörs att ett målsägandebiträde alltid ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk om ett sådant har framställts. Därtill föreslås bestämmelser som förtydligar att en målsägande som för talan om enskilt anspråk får ställa alla de frågor som har betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt. Målsäganden föreslås även ges möjlighet att ta del av sådant material i förundersökningen som har betydelse för talan om enskilt anspråk. Dessutom stärks målsägandens rätt att närvara vid en huvudförhandling.
    Det är viktigt att de målsägande som är i behov av det också kan få ett sådant stöd som stödpersoner och målsägandebiträden kan ge. När ett mål överklagas ska det dock ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten. En stödperson som följer med en målsägande till en rättegång föreslås i vissa fall kunna få ersättning av allmänna medel.

 

En behovsanpassad handläggning
Huvuddelen av alla brottmål i domstol handläggs på samma sätt och avgörs i tingsrätt efter huvudförhandling. Många mål som avgörs på det sättet är av mer rutinmässig karaktär och handläggningen av dem kräver oproportionerligt stora arbetsinsatser och resurser. Det är inte välbetänkt att större delen av målen hanteras på ett så förhållandevis kostsamt och arbetskrävande sätt som det normalt sett innebär att avgöra mål efter huvudförhandling. Samtidigt behöver beredningen av mer omfattande och komplicerade mål förbättras. Vid brott som den tilltalade erkänt och som inte kan leda till mer än ett kortare fängelsestraff eller motsvarande påföljd, är det rimligt att målet kan avgöras på ett förenklat sätt. Då kan mer resurser läggas på att avgöra mål som kräver en mer omfattande sakprövning. Utredningens förslag är att mål i vilket åklagaren yrkar en påföljd som motsvarar högst sex månaders fängelse ska kunna avgöras i ett särskilt förfarande utan huvudförhandling om den tilltalade erkänner de gärningar som åtalet rör, godtar samtliga yrkanden som framställs i sam-

526 Stefan Strömberg, Cecilia Hennig och Jonas Silfverberg SvJT 2013 band med åtalet och samtycker till att målet avgörs på det sättet. Det särskilda förfarandet ska bara tillämpas om den tilltalade fyllt 18 år och åklagaren eller den tilltalade inte har begärt huvudförhandling. Rätten ska pröva att förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda och att huvudförhandling inte behövs av särskilda skäl. Exempel på sådana situationer kan vara att den tilltalades erkännande inte är entydigt eller att rätten bedömer att det krävs ytterligare utredning om den tilltalades personliga situation eller hälsotillstånd. Andra exempel är att rätten anser att påföljdsyrkandet med hänsyn till praxis är uppenbart för strängt eller att brottsrubriceringen är felaktig.
    Mål i vilket åklagaren yrkar att påföljden ska bestämmas till böter ska som huvudregel ha föregåtts av ett utfärdat strafföreläggande. Åklagaren ska utfärda strafföreläggande oavsett den misstänktes inställning till brottsanklagelsen. Beredningen ska i dessa mål kunna förenklas genom att åtalet dels väcks genom att ett inte godkänt strafföreläggande ges in till rätten, dels föregås av att åklagaren i samband med föreläggandet även förelägger den misstänkte att svara på åtalet.
    Mål i vilket åklagaren yrkar fängelse i mer än sex månader eller vissa andra påföljder, samt mål där den tilltalade är under 18 år ska alltid avgöras efter huvudförhandling. Även övriga mål ska avgöras efter en sådan förhandling om den tilltalade inte samtycker till att ett mål avgörs i det särskilda förfarandet eller om huvudförhandling begärs. Bestämmelserna om handläggningen av huvudförhandlingsmålen ska göra det möjligt att anpassa handläggningen efter målens olika förutsättningar. Även om det ofta är bra att flera åtal mot en person eller åtal mot flera personer för samma brott handläggs i samma mål, bör det alltid övervägas om det är lämpligt. Mål får inte i onödan bli alltför omfattande. Rätten får ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Om det uppstår behov av det under målets handläggning bör åtal som handläggs gemensamt kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen hanteras i olika mål eller genom att deldom meddelas. Den nuvarande bestämmelsen om när deldom kan meddelas vid flera åtal mot en tilltalad ändras så att deldom ska meddelas om det är till fördel för handläggningen eller om det annars finns särskilda skäl för det.
    I mer omfattande mål behövs det också ofta en tydligare processledning och förberedelse under ledning av rätten. Rättens ansvar att verka för att bedriva materiell processledning under förberedelsen regleras därför uttryckligt i lag. Även möjligheterna till förberedande sammanträden behöver utvecklas och utnyttjas bättre. Utredningen föreslår att det införs en regel om att förberedande sammanträde ska hållas i mål som är eller förväntas bli omfattande men även att domstolen ska kunna hålla förberedande sammanträde i tiden mellan att slutdelgivning av förundersökningen har ägt rum och att åtalet väcks.

SvJT 2013 Brottmålsprocessen 527 Ett annat förslag innebär att tidsfristen för när huvudförhandling senast ska påbörjas i ett mål där den tilltalade är häktad eller under 18 år ska kunna förlängas, i de fall det finns behov av att hålla ett förberedande sammanträde.
    När väl huvudförhandling hålls ska erkända åtalspunkter kunna hanteras förenklat. Förhandlingen ska inte tyngas av att parterna behöver utveckla talan och lägga fram bevisning om en sådan punkt i åtalet, om det med hänsyn till vad gärningen rör och övriga omständigheter är uppenbart obehövligt. En utgångspunkt bör vara att det handlar om en erkänd gärning som hade kunnat avgöras i det särskilda förfarandet om åtalet enbart hade omfattat den gärningen.
    När det gäller hovrätten lämnas en rad förslag som syftar till att stärka att hovrättsprövningen är fråga om en överprövning. Utredningen föreslår att kravet på prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla brottmål. På det sättet kan de klara och entydiga målen sållas bort, dvs. mål i vilka man vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrätten handlagt målet på korrekt sätt och att avgörandet är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning som tydligare inriktas på vad parterna vill ha prövat. Ett överklagande ska, förutom vad som gäller i dag, även innehålla uppgift om vilka delar av tingsrättens avgörande som inte sätts i fråga samt uppgifter om klagandens syn på målets handläggning. Formerna för överprövningen ska vidare anpassas efter förhållandena i det enskilda målet. Exempelvis ska fler mål kunna avgöras utan huvudförhandling och hovrätten ska alltid ta ställning till om muntlig bevisning kan läggas fram genom hänvisning.
    Även rättens sammansättning i brottmål bör anpassas efter vad målet kräver. Utredningen föreslår att tingsrätten ska kunna avgöra fler mål efter huvudförhandling av en lagfaren domare utan nämndemän. Gränsen för vilka mål som ska kunna avgöras av en domare överensstämmer med när ett mål, enligt utredningens förslag, kan avgöras i den tilltalades utevaro. Det innebär bl.a. att rätten ska kunna bestå av en lagfaren domare om det vid en fällande dom inte är aktuellt att döma den tilltalade till mer än sex månaders fängelse eller motsvarande påföljd. Det föreslås också att vissa särskilda typer av mål eller ärenden, som t.ex. ärenden om kontaktförbud, ska kunna avgöras av en lagfaren domare.
    Om det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet, t.ex. för att målet innehåller svåra juridiska frågor eller är mycket omfattande, ska tingsrätten kunna avgöra målet med tre lagfarna domare. I sådana fall ska nämndemän inte delta.
    I hovrätten ska brottmålen som huvudregel avgöras av tre lagfarna domare. Nämndemannasystemet ska alltså inte användas vid handläggning av brottmål i hovrätten.

 

528 Stefan Strömberg, Cecilia Hennig och Jonas Silfverberg SvJT 2013 En förutsebar process med tidiga åtgärder
I dag är brottmålsprocessen klart inriktad på huvudförhandlingen. Med ett sådant fokus blir flera åtgärder i många fall inte vidtagna förrän i ett sent skede av processen. Det är utredningens uppfattning att fler åtgärder bör vidtas mycket tidigare.
    Det ska vara tydligt vad brottmålet handlar om. Det är viktigt både för parterna och ur ett samhälleligt perspektiv. Åklagarens talan ska därför omfatta yrkanden avseende både skuld och påföljd och åklagaren ska ange ett preciserat påföljdsyrkande i alla mål. Med en tydlig frågeställning redan när åtalet väcks blir det klarare för den tilltalade vad han eller hon riskerar vid en fällande dom. Det är ett anständighetskrav att den tilltalade inte ska behöva sväva i ovisshet om detta fram till en eventuell huvudförhandling. Det är också rimligt att den tilltalade samtidigt får veta vilka övriga yrkanden som framställs i målet samt om målsäganden för talan om enskilt anspråk i samband med åtalet.
    En förutsättning för att åklagaren ska kunna ange ett påföljdsyrkande i åtalet är att utredningen om den tilltalades personliga förhållanden görs tidigare. Det är också till fördel för den tilltalade. En personutredning i närmare anslutning till brottet ger bättre möjligheter till snabbare vårdinsatser för en tilltalad med behov av vård och det ökar förutsättningarna för att en tillfredsställande utredning i påföljdsfrågan finns tillgänglig när målet ska avgöras. Utredningen föreslår att åklagaren ska inhämta personutredning innan åtalet väcks i de fall åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt påföljdsyrkande. Personutredningarna ska i högre grad anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Kriminalvården ska inom kortare tid än vad som gäller i dag lämna ett yttrande till åklagaren efter en mindre omfattande utredning.
    Enligt förslagen ska åtalet skickas till den tilltalade samtidigt med att det ges in till domstolen. Systemet med stämning ska inte tillämpas vid allmänna åtal. Den tilltalade ska i alla mål föreläggas av åklagaren att svara på åtalet till rätten. Föreläggandet bör utformas så att den tilltalade får strukturerade frågor som ska besvaras. Det underlättar för den tilltalade att ta ställning till åtalet samtidigt som den tilltalades eventuella svar blir tydligare än med det nuvarande systemet. I dag är det inte heller när åtalet väcks klart vilka frågor som rätten vill att den tilltalade tar ställning till.
    Förslaget om en möjlighet till rådgivning av advokat i samband med att åtalet väcks innebär enligt utredningens mening en klar kvalitetsförbättring. Den tilltalade får därigenom ett tidigt juridiskt stöd och får hjälp att ta ställning till åtalet. I dag är det i praktiken vanligt att den tilltalade först kort före eller i samband med huvudförhandlingen får hjälp att förbereda sitt försvar.
    Det finns brister i det stöd målsäganden får i frågor som rör enskilda anspråk i dag och sättet som anspråken hanteras i processen.

SvJT 2013 Brottmålsprocessen 529 Alla målsägande får inte det stöd som polis och åklagare ska lämna enligt gällande bestämmelser. Talan väcks inte sällan i ett sent skede och är inte alla gånger tillräckligt förberedd. Det pågår redan inom Åklagarmyndigheten och Polisen ett arbete med att förbättra hanteringen av enskilda anspråk. Flera förslag som syftar till förbättringar på detta område lämnas i betänkandet. Ett sådant är att polismyndigheternas ansvar att biträda åklagaren med att förbereda enskilda anspråk tydliggörs. Ett annat förslag rör regler som innebär att en talan om enskilt anspråk kan väckas samtidigt med åtalet även om åklagaren inte för talan. Ytterligare ett förslag avser talan om enskilt anspråk som väcks efter åtalet. En sådan talan ska bara handläggas gemensamt med åtalet om det står klart att det kan ske utan olägenheter eller det annars finns särskilda skäl för det.

 

Ett ökat ansvar för parterna
Den som är föremål för en brottsutredning och har delgetts misstanke om brott ska vara så underrättad om hanteringen av ärendet att det går att ställa krav på att den misstänkte också medverkar i rättegången.
    Ett ökat krav på den tilltalade att delta i rättegången innebär inte att den som har blivit föremål för en brottsutredning behöver bidra till sakens utredning. Han eller hon ska dock kunna förutsättas medverka i processen och ta ansvar för det i rättegången så att ett mål kan avgöras inom rimlig tid.
    Om en delgiven tilltalad inte kommer till huvudförhandlingen kan ett mål under vissa förutsättningar avgöras i dennes utevaro. Förslagen innebär att detta kommer att vara möjligt i fler fall än i dag. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det. Den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevarohandläggning höjs från tre till sex månader.
    Det lämnas även förslag om tydligare bestämmelser rörande sanktioner och tvångsmedel, som rätten ska använda för att se till att huvudförhandlingar blir av inom rimlig tid i de fall det inte är möjligt att avgöra målet i den tilltalades utevaro.
    En annan fråga som hänger samma med detta är att handläggningen av målen inte bör dra ut på tiden. Om vissa, men inte andra, åtalspunkter mot en tilltalad eller åtal mot en av flera åtalade kan avgöras, bör man avgöra dem separat. Att avgöra delar av ett mål i stället för att ställa in det besparar i förekommande fall målsäganden och vittnen obehaget av att komma till domstolen ytterligare en gång, samtidigt som verkställigheten av påföljden kan påbörjas tidigare.
    När det gäller processen i hovrätt bör det, som nämnts, kunna ställas högre krav på parterna att tydliggöra vad det finns anledning för hovrätten att pröva och i vilka delar tingsrättens avgörande godtas.

530 Stefan Strömberg, Cecilia Hennig och Jonas Silfverberg SvJT 2013 En helhetssyn i rättskedjan
Handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet blir prövad av domstol bör ses som en sammanhållen process. Utredningen menar följaktligen att myndigheterna inom rättsväsendet och domstolarna bör samverka för att se till att sådana förberedelser vidtas som krävs för att brottmålet ska kunna avgöras inom rimlig tid.
    En viktig praktisk aspekt av detta är att det finns rutiner för att hålla den enskilde informerad om handläggningen från brottsanmälan till dom och att delge honom eller henne handlingar som rör målet. Den som är misstänkt för brott bör fortlöpande hållas informerad och påmind om ärendet när han eller hon är i kontakt med polis, åklagare eller Kriminalvården. Om det sker kan förenklad delgivning användas i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag.
    Förenklad delgivning ska kunna användas av åklagare eller domstol om den tilltalade vid ett personligt sammanträffande har informerats om att delgivningssättet kan komma att användas av åklagaren eller tingsrätten och det inte heller är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Det ska inte sättas upp någon tidsfrist i lag som anger hur lång tid som förflutit sedan den tilltalade informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas.

 

Ett genomtänkt och konsekvent genomförande
Förslagen till förändringar av reglerna om brottmålsprocessen får inte avsedd effekt om de inte också förverkligas i tillämpningen.
    Det finns regler i rättegångsbalken som inte tillämpas i den utsträckning eller på det sätt som lagstiftaren avsett. Å andra sidan visar erfarenheten också att det går att genomföra omfattande processuella förändringar om dessa förbereds väl. EMR-reformen är ett bra exempel på detta.
    Flera förslag påverkar arbetsformerna inom rättsväsendet och ställer krav på att organisationerna anpassas till nya eller förändrade arbetsuppgifter. Det krävs ledning och styrning av genomförandearbetet och engagemang hos cheferna vid rättsväsendets myndigheter och domstolarna. Av denna anledning föreslår utredningen att regeringen tillsätter en genomförandeutredning där en utredare får i uppdrag att utarbeta en plan för hur den föreslagna reformen bäst kan genomföras. Myndigheterna inom rättsväsendet bör få i uppdrag att medverka i det förberedande arbetet.
    Viktiga inslag i det förberedande arbetet är bl.a. att utveckla myndigheternas verksamhetsstöd och att genomföra informations- och utbildningsinsatser för personal inom polis- och åklagarväsendena, Sveriges Domstolar och Kriminalvården. En annan viktig praktisk fråga är hur det bäst kan säkerställas att den som åtalas enkelt kan

SvJT 2013 Brottmålsprocessen 531 komma i kontakt med en advokat för rådgivning. Advokatsamfundet bör involveras i det arbetet.
    De förslag som lämnas syftar alltså till att brottmålsprocessen ska bli bättre för de enskilda som berörs av den. Att förverkliga förslagen kommer att kräva förändrade arbetsformer inom såväl polis- och åklagarväsendet som Sveriges Domstolar och det kan även medföra ett behov av organisationsförändringar. En viss omfördelning av resurser mellan myndigheterna och domstolarna kommer sannolikt att behövas för att målen ska få en ändamålsenlig hantering. Några besparingar är det däremot inte fråga om. I stället ska processen utformas så att varje mål får den behandling som det kräver.
    Genomförandet av reformen kommer som sagt att kräva omfattande förberedelser. Så även om ett beslut om reformerna bör komma snabbt så bör ikraftträdandet dröja till dess förberedelserna är genomförda. Lagändringarna bör därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer.