Nämndemannauppdraget

 

 

Av lagmannen INGER SÖDERHOLM samt hovrättsassessorerna EMMA REGNÉR och RÉKA GÖDRI-MÁRTIS

Nämndemannasystemet har en åttahundraårig tradition i Sverige. Det har genom seklerna genomgått åtskilliga revideringar för att kunna uppfylla de krav som har ställts av den vid varje tidpunkt rådande synen på rättskipningens uppgifter och metoder. Oförändrat genom tiderna har dock lekmannainflytandet i dömandet setts som en viktig demokratisk funktion.
Även i dagens samhälle råder i stort enighet om att nämndemannasystemet är värdefullt och ska behållas. Med denna självklara utgångspunkt har
Nämndemannautredningen genomfört uppdraget att modernisera nämndemannasystemet för att detta även i framtiden ska kunna fylla sin betydelsefulla funktion och kunna möta dagens krav på ett modernt och effektivt rättsväsende.

 

Bakgrund
Regeringen tillsatte i juni 2012 en utredning med det övergripande uppdraget att genomföra en översyn av nämndemannasystemet och överväga åtgärder för att skapa ett modernt nämndemannasystem som även i framtiden kan bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna. Inom ramen för denna översyn har utredningen mer specifikt haft i uppdrag att

 

• göra nämndemännens medverkan i domstolarna mer ändamålsenlig,
• reformera rekryteringen av nämndemän,
• överväga behovet av att ändra reglerna om entledigande och avstängning av nämndemän,
• skapa moderna tjänstgörings- och ersättningsvillkor för nämndemannauppdraget och
• förbättra informationen till och grundutbildningen av nämndemän samt den löpande informationen och övriga kontakter mellan domstolarna och nämndemännen.

 

Översynen har resulterat i betänkandet Nämndemannauppdraget — breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49), som överlämnades till justitieminister Beatrice Ask den 25 juni 2013. Vi ska här kort redovisa utredningens tankar och förslag.
    Utredningens utgångspunkt har varit att det är värdefullt att behålla nämndemännen i våra domstolar. Däremot har vi under utredningstidens gång identifierat ett antal åtgärder som bör vidtas för att stärka allmänhetens förtroende för nämndemannasystemet. Vi har också kommit fram till att nämndemännens medverkan kan göras mer ändamålsenlig.

Varför nämndemän?
Oberoende och självständiga domstolar och domare är grundläggande för utvecklade demokratier som lever upp till rättsstatens principer om att all offentlig makt utövas under lagarna. Nämndemännen har här en viktig funktion att fylla i våra domstolar. Genom att utöva insyn i denna för samhället viktiga verksamhet och ha inflytande över avgörandena bidrar nämndemännen till att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet och skapa legitimitet för domstolarnas avgöranden. Därtill har nämndemännen även en demokratisk funktion genom att de som allmänhetens representanter kan bevaka att domstolarna är oberoende och självständiga från otillbörlig påverkan från enskilda, myndigheter och organisationer.
    Domstolarna, och för övrigt även andra delar av rättsväsendet, behöver ha allmänhetens förtroende för att verksamheten ska kunna bedrivas på ett effektivt sätt. Förtroendet har också betydelse utöver domstolarnas egen verksamhet genom att benägenheten att följa lagar och beslut ökar om man vet att det finns fungerande tvistlösningsorgan och system för att beivra brott.
    Förtroende är något som förtjänas och som fordrar någon form av relation. Domstolarnas kommunikation med omvärlden sker i stor utsträckning via media och styrs i mycket liten utsträckning av domstolarna själva. Mer direkt kommunikation sker när någon i ett mål eller på annat sätt har personlig kontakt med domstolen. Domstolarnas medarbetare och nämndemän bidrar också, när de agerar i olika sammanhang, till bilden av domstolarna.
    För att det ska finnas förtroende för domstolarna måste domstolarnas verksamhet ske i så stor öppenhet som möjligt. En viktig del i detta är medverkan av företrädare för allmänheten i domstolarna. Det främsta argumentet för denna medverkan är att dessa representanter, genom att utöva insyn i verksamheten, bidrar till att allmänhetens förtroende för domstolarna upprätthålls. När det gäller insyn finns genom offentlighetsprincipen goda möjligheter för den som är intresserad att ta del av nästan allt som domstolarna gör. De allra flesta rättegångar är öppna för allmänheten, som också har rätt att få ta del av merparten av de handlingar som kommer in till eller upprättas av domstolarna. Även massmedia följer och bevakar rättsprocesser i domstolarna. Genom offentlighetsprincipen och den mediala bevakningen tillgodoses en stor del av insynsbehovet.
    Rätten håller däremot nästan utan undantag överläggning inom stängda dörrar. Vad som sägs under överläggningen är belagt med sekretess och ingen som deltar i den får yppa vad som sagts. Behovet av insyn i denna del ska dock inte överdrivas eftersom domstolarna är skyldiga att tydligt motivera varför man kommer fram till ett visst avgörande, och genom möjligheten att anmäla en skiljaktig mening redovisar rätten eventuella avvikande uppfattningar på ett tydligt och

öppet sätt. Trots detta har det viss betydelse att allmänhetens representanter har insyn i och deltar i dessa överläggningar.
    Genom medverkan i domstolarna får nämndemännen som allmänhetens representanter på ett generellt plan kunskap om rättsväsendet och hur det fungerar. Nämndemännen kan återge vad som händer i våra domstolar och förhoppningsvis förmedla en positiv syn vad gäller domstolarnas rutiner, noggrannhet och högt ställda krav på rättssäkerhet. På samma sätt har dessa representanter möjlighet att berätta om eventuella förhållanden i domstolarna som riskerar rättssäkerheten. Detta tror vi bidrar till att öka förtroendet för domstolarna.
    Man kan fråga sig om det med insynsfunktionen behöver följa ett meddomarskap eller om det är möjligt att nämndemännen ersätts med medborgarvittnen. Ett medborgarvittne skiljer sig från lekmannadomaren genom att vittnet endast lyssnar och iakttar.
    För att insynsfunktionen ska uppfyllas på bästa sätt måste uppgiften kombineras med ett ansvar för avgörandet. Det är stor skillnad på att vara åhörare och på att ansvara för ett avgörande. Genom meddomarskapet uppstår en dialog mellan de professionella domarna och lekmannadomarna som på ett tydligt sätt ökar kvaliteten i nämndemännens insyn.
    Det är således väsentligt att nämndemännen har inflytande över avgörandena. På detta sätt blir medborgarna genom sina representanter delaktiga i rättsskipningen på ett mer generellt plan, vilket i sin tur ger legitimitet åt domstolarna och deras avgöranden.
    En med förtroende sammankopplad aspekt är att lekmän i våra domstolar medför en demokratisk kontroll. Det visas inte minst av att en åtgärd i utvecklingen mot oberoende domstolar i stater som tidigare varit diktaturer är att införa lekmannamedverkan i domstolarna. Att folkvalda domare medverkar även i de svenska domstolarna utgör en yttersta kontroll och garanti för att den dömande makten även i framtiden är oberoende och fri från påtryckningar. En sådan medverkan bidrar dessutom till att eliminera eventuella misstankar om att så inte skulle vara fallet.
    Nämndemännen sägs också bidra till att domstolarnas avgöranden blir mer pedagogiska, dvs. tydligare och lättare att förstå för enskilda. Genom att den lagfarne domaren för nämndemännen måste klargöra de rättsliga förutsättningarna på ett icke-juridiskt sätt har han eller hon ett bra underlag att använda i en senare skriftlig formulering av domskälen. Detta argument har begränsat värde för att motivera medverkan av nämndemän. Syftet, att domstolarna ska skriva begripliga avgöranden, har mötts och bör mötas på annat sätt än genom nämndemannamedverkan. Inom Sveriges domstolar bedrivs i detta syfte ett omfattande arbete med domskrivning vilket bl.a. sker i dialog med parter och språkvetare.

Det finns många argument för nämndemannamedverkan. Det främsta, och det enda som i sig motiverar nämndemannamedverkan, är att nämndemän genom den insyn och den påverkan som de har på avgörandena bidrar till att upprätthålla förtroendet för domstolarna. Därutöver har nämndemannamedverkan andra positiva effekter men dessa är i sig inte sådana att de kan motivera att vi har nämndemän.

 

Hur kan nämndemannasystemet förbättras?
Domstolarnas resurser är inte obegränsade och man ska hushålla väl med de resurser som finns. All användning av rättsväsendets resurser bör ske på ett genomtänkt och ändamålsenligt vis. Domstolarna har också ett krav på sig att avgöra mål skyndsamt och ha så korta handläggningstider som möjligt. Genom att använda den resurs som nämndemännen utgör på ett effektivt sätt kan resurser frigöras samtidigt som genomströmningen av målen kan öka och handläggningstiderna bli kortare.
    En förutsättning för att nämndemannamedverkan ska verka förtroendeskapande är att de som väljs till nämndemän är lämpliga och själva inger förtroende. Det är emellertid inte självklart att nämndemän har allmänhetens förtroende. Nämndemannasystemet har under åren varit föremål för ett flertal utredningar och debatter. Inte minst under det år som utredningen har arbetat har olika frågor rörande nämndemän och nämndemannamedverkan diskuterats flitigt i media. Argument för och emot systemet med nämndemän har lyfts fram. Diskussionen har varit angelägen och visat på en del svårigheter med systemet.
    Det är vår uppfattning att förtroendet för nämndemannasystemet och de nämndemän som medverkar i våra domstolar måste höjas. Det är inte enbart en fråga om förtroendet för domstolarna utan också om möjligheterna att locka fler och yngre till uppdraget.
    Mot bakgrund av hur rekryteringen och valet av nämndemän sker i dag riskerar nämndemannauppdraget att uppfattas som ett politiskt uppdrag. Den omständigheten att nämndemännens oberoende ställning i förhållande till den politiska makten inte framgår på ett för allmänheten otvetydigt sätt kan skada förtroendet för den dömande verksamheten.
    En annan ur förtroendesynpunkt viktig aspekt är att nämndemannakåren i sin sammansättning så långt som möjligt ska återspegla förhållandena i samhället vad gäller ålder, kön och etnisk bakgrund. Det största problemet vad gäller representativitet är att dagens nämndemän är betydligt äldre än ett genomsnitt av befolkningen. Ur förtroendesynpunkt är vidare viktigt att endast lämpliga personer väljs till nämndemän och att de personer som verkar som nämndemän är väl insatta i frågor som rör domstolarnas roll i samhället och i de krav som ställs på dem såsom allmänhetens representanter i den dömande verksamheten. Det har under senare år, inte minst i den allmänna

debatten, riktats kritik mot nämndemannasystemet när det gäller lämplighetskontrollen och utbildningen av nämndemän.

 

Utredningens överväganden och förslag i korthet
Nämndemännens medverkan
Nämndemännens funktion är att utöva insyn i domstolarna. Behovet av insyn skulle i och för sig sägas kunna göra sig gällande i alla mål i samtliga instanser. Så omfattande medverkan av nämndemän finns inte i dag och det är varken ändamålsenligt eller realistiskt. Det är inte heller nödvändigt för att tillgodose behovet av insyn.
    Behovet av insyn rör på ett övergripande plan hur verksamheten i domstolarna fungerar. Det gäller hur lagar tillämpas, hur och vilka resonemang som förs, hur objektivitetskravet fungerar i praktiken, hur bevisvärdering sker och domstolens förhållningssätt gentemot parterna. Detta behov kan tillgodoses även om nämndemännen inte deltar i vart och ett av domstolarnas mål. Vår uppfattning är att nämndemännen bör medverka i de mål där de, förutom insynsfunktionen, även gör mest nytta ur andra aspekter. Därmed används domstolarnas resurser på det mest effektiva sättet.
    Nämndemännens medverkan bör koncentreras till mål som typiskt sett är av lite större omfattning och allvarligare karaktär och där nämndemännen då kan bidra till väl övervägda avgöranden. Nämndemän bör medverka där de vid sidan av insynen kan göra störst nytta genom att tillföra ytterligare erfarenhet och perspektiv i rätten. Nämndemannamedverkan bör därmed förbehållas mål som typiskt sett innefattar mer omfattande skälighets- och bevisbedömningar. Det innebär att nämndemän inte ska medverka vid avgörandet av enkla mål och inte heller i mål som typiskt sett innehåller huvudsakligen komplexa juridiska frågor eller när det är fråga om överprövning. Med en ändamålsenlig nämndemannamedverkan blir handläggningen av mål och ärenden effektivare och handläggningstiderna kan kortas. Med dessa utgångspunkter har utredningen lagt följande förslag beträffande nämndemännens medverkan:

 

• Nämndemännens individuella rösträtt ska behållas eftersom den är viktig för att markera uppdragets betydelse och för att nämndemännen ska känna och ta ansvar för avgörandena. • I de mål och ärenden där nämndemännen medverkar ska de vara två till antalet i stället för tre. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats är rätten domför med en lagfaren domare och en nämndeman. Med en sådan minskning av antalet nämndemän ökar förutsättningarna för en bra dialog i rätten samtidigt som ett ojämnt antal ledamöter i rätten är en fördel vid omröstning. Insynsintresset tillgodoses lika bra med två nämndemän som med tre. • Kravet på att nämndemän alltid ska delta i avgörandet när en notarie eller tingsmeriterad beredningsjurist handlägger mål i tingsrätten el-

ler förvaltningsrätten tas bort eftersom de målen definitionsmässigt ska vara enkla. • Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål vara domför med en lagfaren domare om det inte för något av de brott som prövas i målet är föreskrivet svårare straff än fängelse i två år. Detsamma ska gälla när tingsrätten avgör en fråga som avses i 38 kap. 6 § brottsbalken (undanröjande av påföljd m.m.) och för mål om förvandling av bötesstraff. På så sätt kommer nämndemän inte att medverka i de brottmål som typiskt sett är av enkel beskaffenhet medan det även framöver kommer att krävas nämndemän i sådana mål som innefattar mer omfattande utredning och som aktualiserar mer komplicerade bevis- och skälighetsbedömningar. • Nämndemännens medverkan i familjemål ska vara oförändrad. I dessa mål kan nämndemännen genom sina skilda erfarenheter och allmänna klokskap bidra till att frågorna blir väl belysta. • Kravet på att nämndemän alltid ska delta när tingsrätten i ärenden avgör frågor om verkställighet enligt föräldrabalken, kontaktförbud, tillträdesförbud och näringsförbud tas bort. I stället ska samma domförhetsregler som för övriga ärenden gälla, nämligen att nämndemän ska kunna medverka om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till ärendets beskaffenhet. • Förvaltningsrätten ska som huvudregel bestå av en lagfaren domare. Nämndemän ska delta i rätten när en förvaltningsrätt avgör ett mål slutligt i sak, om någon av parterna är en fysisk person och målet innefattar omfattande skälighets- eller bevisbedömningar som inte avser uttag av skatter, avgifter eller tull eller om målet rör frihetsberövande eller omhändertagande för vård. Nämndemän får också delta i andra mål om det finns skäl för det med hänsyn till målets beskaffenhet. Bortsett från att nämndemän framöver inte kommer att medverka i skattemål innebär den föreslagna domförhetsregeln i praktiken inte några större förändringar beträffande nämndemännens medverkan i förvaltningsrätten. • Det ska bli lättare att förstärka förvaltningsrätten med ytterligare ledamöter genom att kravet på särskilda skäl tas bort. Det ska framöver räcka med att det finns skäl för det med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Det ska vara möjligt för förvaltningsrätten att förstärka sammansättningen även i sådana mål där nämndemän inte medverkar, vilket innebär att förvaltningsrätten framöver kan ha en sammansättning bestående av två lagfarna domare utan nämndemän. Möjligheten med en utökad sammansättning i mål med nämndemannamedverkan ska finnas kvar. • Nämndemän ska inte delta i hovrätt och kammarrätt. Tyngdpunkten i rättsprocessen ligger i första instans. Hovrättens och kammarrättens uppgift är att överpröva underrätternas avgöranden, och de grundar vanligtvis sina avgöranden på samma underlag som underrätterna. Att nämndemän då deltar även när hovrätten och kammarrätten avgör mål har ett begränsat mervärde; behovet av insyn har redan tillgodosetts väl genom nämndemännens medverkan i underrätt. Överprövning är inte heller en uppgift som typiskt sett är lämplig för en lekman. För hovrättens del tillkommer att möjligheterna att använda hänvisning underlättas om nämndemän inte deltar.

 

Val och rekrytering av nämndemän
Utredningen har övervägt ett antal olika metoder för att utse nämndemän. Gemensamt för dessa alternativa system är att de innebär en centralisering eller regionalisering av rekryteringsförfarandet. Vi har dock kommit fram till att nämndemännen även framöver ska utses genom val av kommun- och landstingsfullmäktige. De lokala folkvalda församlingarna har en tydlig demokratisk förankring och fungerar på samma sätt i hela landet. Medborgarna och andra fast bosatta har inflytande över valförsamlingarnas sammansättning och det kan på så sätt säkerställas att nämndemännen är allmänhetens representanter i domstolarna.
    Med dagens system sker den huvudsakliga rekryteringen av nämndemän från den partipolitiska kretsen. Knappt fyra procent av den svenska väljarkåren är medlemmar i ett politiskt parti. För att åstadkomma en föryngring av kåren måste rekryteringen breddas till andra kretsar än de politiska. En sådan ordning tydliggör även nämndemannauppdragets opolitiska karaktär. Utredningen har föreslagit ett nytt rekryteringsförfarande som innebär att var och en som är intresserad av uppdrag som nämndeman ska kunna ansöka till uppdraget till den kommun respektive landsting där han eller hon är folkbokförd. Det ska även vara möjligt för var och en att nominera annan till uppdraget.
    Vi har gjort bedömningen att det inte är tillräckligt med enbart ett öppnare ansökningsförfarande för att bredda rekryteringskretsen och föryngra nämndemannakåren. Utredningen har därför även föreslagit att det införs ett lagfäst krav på att fullmäktige ska välja minst hälften av nämndemännen från den grupp av kandidater som inte är nominerade av ett politiskt parti som är representerat i fullmäktige (en s.k. fri kvot).

 

Lämplighetskraven för nämndemän
Kommuner och landsting får med vårt förslag i uppgift att ta emot ansökningar till samtliga nämndemannaplatser som kommunen respektive landstinget ska välja. Förutom att kontrollera kandidatens behörighet ska de göra en bedömning av kandidatens lämplighet. Vi har lagt förslag till lagändring som syftar till att förtydliga kravet på kommuner och landsting att göra en noggrann prövning av varje enskild kandidats lämplighet. Rent konkret är vår tanke att lämplighetsprövningen ska ske på ungefär samma sätt som när någon ska anställas, dvs. en skriftlig ansökan, referenstagning och intervju. Dessutom har vi föreslagit att domstolarna efter valet ska kontrollera om de valda nämndemännen förekommer i belastningsregistret och på förekommen anledning entlediga de nämndemän som visar sig olämpliga på grund av tidigare brottslighet.
    När nu rekryteringen breddas och var och en har rätt att ansöka som nämndeman har framförts farhågor för att personer som inte är

lämpliga att vara nämndemän ändå kan komma att väljas till uppdraget. Hur stor denna risk är och vilka som framöver kommer att ansöka till nämndemannauppdrag är svårt att förutse. Det har framförts att det kan finnas personer som vill komma in i domstolen för att de anser sig vara felaktigt behandlade av rättsväsendet och vill påverka rättsskipningen inifrån. Det har också sagts att det kan vara fråga om individer som är delaktiga i olika intresseorganisationer i samhället och som vill bli nämndemän för att kunna driva särskilda frågor i domstolen. Att helt utesluta att personer, som vill driva särskilda frågor, kan komma att väljas är förstås inte möjligt oavsett vilka kontroller som görs. Farhågor av liknande slag har framförts tidigare, bl.a. vid införandet av migrationsdomstolarna. Dessa farhågor visade sig klart överdrivna. Det väcker för övrigt betänkligheter att i förväg utesluta en person från uppdraget enbart på grund av att han eller hon hyser vissa åsikter eller är engagerad i en viss fråga.
    Utredningen har föreslagit att kravet på att en nämndeman ska vara uppenbart olämplig för att domstolen ska kunna entlediga honom eller henne luckras upp. Det ska framöver räcka med att personen visar sig vara olämplig. Genom det reformerade rekryteringsförfarandet i kombination med den utökade möjligheten för domstolarna att entlediga olämpliga personer, får systemet tillräckliga garantier för att endast lämpliga personer tjänstgör i våra domstolar.

 

Nämndemännens villkor
Arvodet uppfattas som, och är, en viktig markör för nämndemannauppdragets betydelse och ställning i samhället. Samtidigt ska ersättningsnivån återspegla det förhållandet att nämndemannauppdraget är ett lekmannauppdrag. Utredningen har med dessa utgångspunkter föreslagit en dubblering av arvodet, och rätt till extra ersättning för tjänstgöring efter ordinarie kontorstid.
    För att uppnå en allsidig sammansättning av nämndemannakåren är det viktigt att tjänstgöringsfrekvensen för nämndemännen är jämn och förutsebar. Vi har föreslagit att det införs en målsättningsregel som innebär att varje nämndeman under ett år ska tjänstgöra åtta dagar och inte mer än tjugofem dagar. Med detta betonas även att uppdraget är ett lekmannauppdrag.

 

Information och utbildning
En omfattande utbildning av nämndemän är inte förenlig med nämndemännens roll som lekmän. Det är däremot viktigt att nämndemännen är väl införstådda med sin roll i domstolen och har kunskap om frågor som har betydelse för tjänstgöringen. Även om det på det stora flertalet domstolar anordnas introduktion för nya nämndemän är det långt ifrån alla nyvalda nämndemän som deltar i utbildningen. Utredningen har föreslagit att genomgången introduktionsutbildning ska vara en förutsättning för att en ny nämndeman ska

kunna påbörja sin tjänstgöring i domstolen. De frågor och ämnen som ska behandlas vid introduktionen kan behöva belysas på nytt efter en tid. Vi har därför föreslagit att även omvalda nämndemän, som tidigare har deltagit i introduktion, ska genomgå av domstolen anordnad repetitionsutbildning.

 

Avslutande reflektioner
Översynen av nämndemannasystemet har skett med det övergripande syftet att skapa ett modernt system som även i framtiden har allmänhetens förtroende. De olika frågorna som rör nämndemän är tätt sammankopplade. Förslag i en del påverkar andra delar. Den översyn vi har gjort har därmed skett ur ett helhetsperspektiv.
    Våra förslag om nämndemannamedverkan innebär en minskning av nämndemännens medverkan med cirka 40 procent samtidigt som storleken på nämndemannakåren kommer att minskas från cirka 8 300 personer till 5 200. Det kan framstå som en ingripande förändring. Vi är emellertid övertygade om att förslagen kommer att gynna både nämndemannasystemet och domstolarnas verksamhet. Genom att nämndemän inte deltar i överrätt och inte heller vid avgörande av enkla mål i underrätterna åstadkommer vi en bättre användning av den resurs som nämndemännen är. Genom att nämndemannamedverkan koncentreras till mål och instanser där nämndemän kan göra störst nytta frigörs resurser som kan användas för att på olika sätt stärka förtroendet för nämndemannasystemet och för våra domstolar. När det gäller attraktiviteten i uppdraget ökar denna om medverkan koncentreras till mål av lite större omfattning där uppdragets betydelse och nämndemännens ansvar blir tydligare. Det är också så att det på många håll i landet är svårt att rekrytera nya nämndemän och särskilt gäller det yngre och yrkesverksamma. En ändamålsenlig medverkan leder till en minskning av antalet nämndemän och under förutsättning att den huvudsakligen sker i gruppen äldre nämndeman kan en önskad föryngring ske av kåren och sammansättningen bli mer representativ. Med färre nämndemän som får ett mer kvalificerat uppdrag och bättre tjänstgöringsvillkor i kombination med en breddad rekrytering ökar förutsättningarna för att kunna attrahera yngre och yrkesverksamma medborgare att engagera sig som nämndemän. En mer ändamålsenlig medverkan kan ske utan att den förtroendeskapande insynen påverkas. Det finns ingen anledning att ha mer medverkan än som är motiverad av det övergripande insynsbehovet.
    Även vårt förslag om en breddad rekrytering och införandet av en fri kvot är en relativt ingripande förändring av ett rekryteringssystem som har fungerat på samma sätt sedan lång tid tillbaka. Förslaget kommer att väcka reaktioner, men förändringen är enligt vår uppfattning nödvändig för att nämndemannasystemet även i fortsättningen ska ha allmänhetens förtroende. Misstanken om att nämndemän och därmed domstolarna tar politiska hänsyn är förtroendeskadlig

och vår uppfattning är att rekryteringen på sikt måste bli helt fri. Det är en märklig ordning att som i dag ha krav på medlemskap i ett politiskt parti för att kunna bli utsedd till ett uppdrag som är opolitiskt. Särskilt märkligt blir det när man betänker att 96 procent av väljarkåren därmed utesluts från möjligheten att bli nämndeman.
    Våra förslag syftar till att skapa ett modernt och ändamålsenligt nämndemannasystem. Ett viktigt led i detta arbete är att öka statusen för och attraktiviteten i nämndemannauppdraget eftersom denna aspekt påverkar rekryteringen och därmed även allsidigheten och representativiteten inom nämndemannakåren. Ett erkännande av nämndemannauppdraget som ett viktigt och ansvarsfullt samhällsuppdrag bidrar till större acceptans för plikten att tjänstgöra, exempelvis på arbetsplatser. Domstolarna har här en viktig roll att spela, och det är enligt vår mening viktigt att domstolarna väl tar hand om nämndemännen och visar hur betydelsefullt uppdraget är.
    Nämndemannasystem i Sverige har gamla anor och fyller en mycket viktig funktion i det svenska rättsväsendet. Nya tider ställer emellertid nya krav, och det är vår uppfattning att tiden nu är inne för att modernisera nämndemannasystemet.