Förslaget om generellt prövningstillstånd i brottmål — en replik

 

 

Av generalsekreteraren ANNE RAMBERG

I artikeln behandlas några argument mot hovrättspresidenten Fredrik Wersälls och hovrättsfiskalen Manne Heimers förslag om införande av prövningstillstånd för samtliga brottmål, SvJT 2012 s. 835. Författaren hävdar att generellt prövningstillstånd i brottmål inte är förenligt med de rättssäkerhetskrav som kan uppställas på den svenska processordningen. Rätten att få sin sak prövad i två instanser gör sig särskilt gällande i brottmål och andra mål som ytterst handlar om statens maktutövning mot den enskilde.
Jämförelsen med utvecklingen på tvistemålssidan haltar i flera hänseenden.

 

Frågan om generellt prövningstillstånd vid överklagande av tingsrätternas domar i brottmål återkommer med jämna mellanrum. De olika förslag härom som presenterats har, på goda grunder, inte lett till lagstiftning. Skälen härför torde inte minst vara den massiva kritik som riktats mot införandet av generellt prövningstillstånd i allmänhet och när det gäller brottmål och förvaltningsmål i synnerhet. Det förefaller enbart vara domstolarna och landets överrättspresidenter, om än med något undantag, som helhjärtat har välkomnat idén. Detta synsätt kommer också till uttryck i hovrättspresidenten Fredrik Wersälls och hovrättsfiskalen Manne Heimers artikel Prövningstillstånd i hovrätten,
SvJT 2012 s. 835.
    Enligt en nyligen genomförd undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål, har såväl andelen beviljade prövningstillstånd som andelen ändrade avgöranden stigit under 2012 jämfört med 2009. Samtidigt har ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål sjunkit från 70 till ca 60 procent. Ändringsfrekvensen ligger enligt författarna nu på samma nivå som före reformen En Modernare Rättegång, EMR, men med en väsentligt kortare omloppstid. Detta skulle sammantaget tala för att tiden nu är mogen för införande av ett generellt prövningstillstånd i brottmål, i syfte att skapa en mer ändamålsenlig och rättssäker process. Jag delar inte den slutsatsen.
    Vid införandet 2008 av prövningstillstånd i samtliga tvistemål föreskrevs det uttryckligen i förarbetena att tillämpningen skulle vara generös. Som författarna påpekar blev det tvärtom. Högsta domstolen har till följd härav under perioden 2009–2011 underkänt hovrätternas dispensprövning i 98 fall och beviljat prövningstillstånd, utifrån de kriterier som gäller i Högsta domstolen. Någon utredning om hur många mål som därutöver rätteligen borde fått prövningstillstånd i

hovrätten, men där frågan inte kunnat prövas i Högsta domstolen finns av naturliga skäl inte tillgänglig.
    Det stora antalet avgöranden där HD frångått hovrätternas dispensbedömning visar att reglerna om dispens måste anses svårtolkade och att rättsläget alltjämt är oklart. Några entydiga resultat som talar för motsatsen har inte presenterats. De mycket olika bedömningarna av prövningstillståndsfrågan, såväl mellan hovrätterna, som mellan avdelningarna inom Svea hovrätt inger betänkligheter. Även om åtgärder har vidtagits för att åstadkomma en mer enhetlig rättstillämpning är dessa inte tillräckliga och resultatet därav alltför osäkra för att införa generellt prövningstillstånd i brottmål. En bättre utvärdering av rättstillämpningen över tid erfordras. Det är också anmärkningsvärt att hovrätten enligt uppgift i närmare hälften av brottmålen och i 60 procent av de sakprövade tvistemålen, utifrån samma material, gör en annan bedömning än vad tingsrätterna gjort. Redan detta borde från ett rättssäkerhetsperspektiv inge betänkligheter för dem som nu förordar ett generellt prövningstillstånd även i brottmål.
    Om man därtill utgår från att det även i framtiden kommer finnas anledning för hovrätterna att ändra tingsrätternas domar i samma utsträckning som nu måste, som författarna också påpekat, beviljas prövningstillstånd i ett ökat antal mål. Denna prövning kommer, om den ska göras seriöst, innebära en extra arbetsbörda för hovrätternas beredningsorganisation. Det kan trots vad som anförs i artikeln därför ifrågasättas vad som ur effektivitetssynpunkt egentligen skulle uppnås med ett krav på generellt prövningstillstånd, bortsett från att en del av brottmålen skalas bort. På rättsäkerhetens bekostnad.
    Ett system med prövningstillstånd innebär att tyngdpunkten i den dömande verksamheten läggs i första instans. Där ska den av flera skäl också ligga alldeles oberoende krav på prövningstillstånd eller inte. Den omständigheten att tyngdpunkten i processen ska ligga i underinstanserna leder dock inte automatiskt till att generellt prövningstillstånd ska införas. En annan sak är att för att krav på generellt prövningstillstånd överhuvudtaget ska kunna övervägas stränga krav måste ställas på underrätternas resurser och kompetens. Dessa måste ges förmåga att axla denna mantel. Enligt min mening är så för närvarande inte fallet. För att detta skall vara möjligt måste underrätterna förmå att rekrytera högt kvalificerade och skickliga domare, vilka måste ges möjlighet till utbildning och specialisering.
    De allmänna domstolarna står idag inför stora rekryteringsproblem. Frågan om hur tingsrätterna överlag ska kunna attrahera de bästa juristerna och leva upp till de krav och förväntningar som kan ställas på en underinstans i ett system med generellt prövningstillstånd saknar idag tillfredsställande svar. Staten har istället aviserat omfattande neddragningar i budgeten för domstolsväsendet. Detta får dock inte bli argument för att sänka domstolsväsendets kostnader ge-

nom att minska arbetsbördan för domarna i överrätterna. Budgetproblem får aldrig innebära att man ger avkall på grundläggande rättssäkerhetskrav. Rättsstatens krav på god rättsskipning får inte göras till en budgetfråga. Systemförändringar måste därtill ske i rätt ordning och på ett underlag som gör förändringarna möjliga att ens överväga. Ingen av dessa frågor är tillfredsställande lösta. Av detta följer att förutsättningarna för införande av generellt prövningstillstånd redan av dessa skäl saknas. Att som enskild inte vara garanterad att få sin sak överprövad av ytterligare en domstol när domen eller beslutet har så långtgående och i många fall livsavgörande rättsverkningar som straffrättsliga påföljder innebär, måste anses oförenligt med de rättssäkerhetsprinciper som krävs i en utvecklad rättsstat, så även den svenska. En sådan principiell inskränkning av den enskildes överprövningsmöjlighet skulle innebära ett paradigmskifte för svenskt vidkommande. Införandet av ett generellt prövningstillstånd i brottmål, innebär en principiell inskränkning i möjligheten att få den prövning i flera instanser som krävs enligt Europakonventionen (artikel 2, sjunde tilläggsprotokollet) för att upprätthålla rättssäkerheten för den enskilde. Att andra länder må ha gjort en annan bedömning härvidlag befriar inte Sverige från plikten att korrekt och självständigt tolka konventionen och Europadomstolens avgöranden. Även om ett generellt krav på prövningstillstånd vid en prövning skulle anses förenligt med konventionen kan det vara värt att komma ihåg att Europakonventionen är en minimilagstiftning. Svensk processrätt borde sikta högre.
    I tillägg till det anförda kan jag inte underlåta att påminna om Påföljdsutredningen, som är väl bekant för i vart fall en av författarna. Denna lämnade i maj 2012 sitt betänkande. Det innebär förslag om införande av ett helt nytt påföljdssystem, som beräknas kunna träda i kraft 1 januari 2016. Om utredningens förslag leder till lagstiftning, kommer behovet av prövning i såväl hovrätterna som Högsta domstolen sannolikt vara mycket stort innan en fast praxis utvecklats. Att i det läget dessutom ha infört ett generellt prövningstillstånd skulle sannolikt inverka menligt på den enskildes rättssäkerhet.
    Rättssäkerhet handlar om individens skydd mot statens maktutövning. Detta gör sig särskilt gällande när det gäller straffprocessrätten och administrativa frihetsberövanden. Rättssäkerhetens syftar till att tillfredsställa den enskilde medborgarens naturliga krav på trygghet inom samhället. Det handlar om att grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot statsmaktens ingripanden. Det sker genom regler som har karaktären av lag och som garanterar förutsebarhet för medborgarna. För att detta ska uppfyllas, måste lagarna ha ett visst innehåll och en viss utformning och måste tolkas och tillämpas enligt vissa allmänt accepterade principer. En sådan är rätten till en rättvis rättegång. Men det handlar också om hur den enskilde, brottsmisstänkt eller offer för tvångsingripande, uppfattar situationen. Det handlar yt-

terst om att upprätthålla respekten för och tilltron till domstolarna och rättssystemet. Ett införande av generellt prövningstillstånd i brottmål skulle riskera att få motsatt verkan.
    När författarna argumenterar för att tiden nu är mogen för införande av ett generellt prövningstillstånd i brottmål utgår de från statistik från landets hovrätter när det gäller prövningstillstånd och ändringsfrekvens i tvistemål. Denna statistik omfattar en mycket kort tidsperiod. Denna ger enligt min mening därför inte ett tillförlitligt underlag som kan ligga till grund för slutsatsen att rättstillämpningen nu uppfyller kraven på enhetlighet och robusthet. Man kan enligt min mening inte av det material som presenteras i Svea hovrätts i och för sig mycket intressanta undersökning dra så långtgående slutsatser som görs i artikeln.
    Ett skäl härtill är de mycket stora skillnader som finns mellan tvistemål och brottmål. Argumentationen i prövningstillståndsfrågan är delvis olika i brottmål och i tvistemål. Tvistemålen bereds på ett helt annat sätt och den skriftliga förberedelsen är ett viktigt och omfattande inslag i tvistemålsprocessen. Brottmålen präglas istället av avsaknad av skriftlig förberedelse och innehåller ett betydligt större inslag av muntlighet under förundersökning och under huvudförhandling. Detta får konsekvenser för argumentationen i en ansökan om prövningstillstånd. En sådan är därför normalt svårare att göra i ett brottmål. Därför är generellt prövningstillstånd olämpligt i brottmål.
    En annan viktig skillnad gäller rättens sammansättning. I tvistemål består domstolen av tre lagfarna domare. I brottmål består domstolen av en ensam lagfaren domare och ett antal nämndemän. Förutsättningarna för en materiellt riktig dom är följaktligen olika.
    Det är lätt att hålla med om mycket av det som Fredrik Wersäll och Manne Heimer säger. Men jag tror, vilket torde framgått ovan, till skillnad från dem att tiden inte är mogen att införa ett generellt krav på prövningstillstånd i brottmål. Underlaget är inte tillräckligt. Mycket återstår av analys av hur en relevant ändringsfrekvens skall kunna upprätthållas och hur en enhetlig rättstillämpning skall kunna uppnås, samt vilka effektivitetsvinster som realistiskt kan förväntas. Det kan svårligen finnas något egenvärde i ett krav på generellt prövningstillstånd i brottmål. Tvärtom måste det kunna visas många goda skäl för en sådan reform. Då räcker inte statistik. Då krävs en noggrann analys av vilka de rättspolitiska effekterna av ett införande av prövningstillstånd skulle bli. Finanspolitiska överväganden kan ensamma inte få bli vägledande. Som vanligt måste rättsstatens övergripande intressen hävdas med stor styrka. På dessa får under inga förhållanden tummas.