Högsta domstolen om tolkning av standardvillkor i entreprenadavtal

 

 

Av advokaterna MARTIN WALLIN och MAGNUS PÄRSSINEN1

Högsta domstolen har i NJA 2013 s. 271 prövat innebörden av kap. 5 § 4 i
AB 92 (kap. 5 § 1 AB 04). I avgörandet fastställer Högsta domstolen en metod för tolkning av AB 92. Tolkningsmetoden är av betydelse för övriga standardvillkor i entreprenadbranschen och bör även kunna tillämpas för motsvarande standardvillkor i andra branscher.

 


1. Inledning
Högsta domstolen har i NJA 2013 s. 271 prövat frågor som avser tolkning av standardvillkor som tillämpas i entreprenadavtal. Den bestämmelse som var föremål för prövning var kap. 5 § 4 i AB 92. Bestämmelsen har sin motsvarighet i kap. 5 § 1 AB 04 och har följande lydelse.

 

”Entreprenören ansvarar under entreprenadtiden för skada på ej avlämnad del av entreprenaden. Entreprenören ansvarar dock inte för skada på entreprenaden som beror på beställaren. Entreprenören ansvarar — hjälpmedel undantagna — inte heller för skada på entreprenaden som beror på krig, uppror, naturkatastrof eller därmed jämförlig omständighet.”

 

Målet avsåg en tvist mellan försäkringsbolaget Zurich och byggbolaget Peab. Bakgrunden till tvisten var att Läckeby Water Aktiebolag hade träffat ett entreprenadavtal med Uppsala kommun avseende uppförande av två vattenverk. För entreprenaden gällde AB 92. Peab, som var generalentreprenör för byggnadsarbetena, övertog kommunens rättigheter och skyldigheter enligt entreprenadavtalet med Läckeby och blev därmed att anse som beställare i förhållande till Läckeby.
    När Peab inför idrifttagandet av vattenverket skulle utföra vissa funktionskontroller, drabbades verket av översvämning varpå skador uppkom på Läckebys arbeten. Zurich, som var Läckebys försäkringsbolag, ersatte Läckeby för skadorna och väckte därefter talan mot Peab. Till stöd för sin talan åberopade Zurich i första hand, med hänvisning till 5 kap. § 4 andra stycket i AB 92, att skadorna berodde på Peab och att Peab var ersättningsskyldigt oberoende av vållande, i andra hand att Peab ansvarade för skadorna på grund av vårdslöshet

 

1 Martin Wallin är advokat och delägare på Hannes Snellmans Advokatbyrå i Stockholm. Magnus Pärssinen är advokat och delägare på Advokatbyrån 1901 i Stockholm.

816 Martin Wallin och Magnus Pärssinen SvJT 2013 och i vart fall att Zurich hade rätt till ersättning för de extraarbeten som Läckeby tvingades utföra till följd av översvämningen.
    Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd avseende den första grunden, dvs. frågan om kap. 5 § 4 andra stycket i AB 92 innebar att Peab var skadeståndsskyldigt oberoende av vållande.

 

2. Högsta domstolens slutsats
Högsta domstolen fastställer i domen att kap. 5 § 4 andra stycket i AB 92 inte innebär att beställaren är skadeståndsskyldig oberoende av vållande.

 

3. Högsta domstolens prövning
3.1 Inledning
Målet i Högsta domstolen handlar om tolkning av standardvillkor som beställare och entreprenörer i stor utsträckning använder sig av vid utförandeentreprenader. Villkoren är framförhandlade av intresseorganisationer inom entreprenadbranschen och i förhandlingarna har deltagit representanter från såväl beställare som entreprenörer. Det standardvillkor som var aktuellt i målet, AB 92, bygger på tidigare standardvillkor. AB 92 ersattes 2004 av AB 04.
    Eftersom det saknas lagreglering avseende kommersiella entreprenadavtal får Högsta domstolens avgöranden stor betydelse för rättsutvecklingen inom entreprenadområdet. Det aktuella målet innefattar flera intressanta frågor avseende tolkning av standardvillkor.

 

3.1 Principer för avtalstolkning
Målet är av principiellt intresse eftersom det ger vägledning om principerna för tolkning av standardvillkor. Högsta domstolen tar sin utgångspunkt i att standardvillkoren i AB 92 förhandlats fram mot bakgrund av allmänna obligationsrättsliga principer och köplagens regler. Högsta domstolen väljer därför att tolka villkoren i ljuset av den dispositiva rätt som annars skulle ha tillämpats, dvs. obligationsrättsliga principer för avtal av det aktuella slaget.
    Högsta domstolen redovisar steg för steg hur tolkningen ska ske. Det första steget är att utreda vad partsavsikten kan ha varit och om det finns några omständigheter som kan ge vägledning om hur parterna uppfattat den omtvistade bestämmelsen. I det aktuella fallet saknades utredning om partsavsikten, vilket torde vara det vanliga när parterna hänvisat till standardvillkor. Det är i normalfallet endast när parterna valt att ändra eller avtala bort vissa bestämmelser i ett standardavtal som man kan få vägledning om partsavsikten.
    Om partsavsikten inte kan utredas ska tolkningen, enligt Högsta domstolen, inriktas på ordalydelsen. Vid tolkningen av villkorets innebörd kan ledning hämtas från avtalets systematik och övriga villkor. Högsta domstolen lyfter fram vikten av att beakta avtalssystematiken, dvs. att avtalet utgör ett sammanhängande system, vid tolkningen av

SvJT 2013 Högsta domstolen om tolkning av standardvillkor… 817 AB 92. Därutöver framhåller Högsta domstolen att det vid avtalstolkning kan finnas anledning att beakta ett avtals speciella drag och konstaterar därvid att entreprenader skiljer sig på flera punkter från t.ex. köp, bl.a. genom att de i regel innefattar omfattande, långsiktigt och komplicerat arbete med flera inblandade parter.

 

3.2 Tolkningen av den specifika bestämmelsen
Efter att ha redogjort för tolkningsmetoden tillämpar Högsta domstolen denna tolkningsmetod på kap. 5 § 4 första stycket i AB 92. Högsta domstolen framhåller inledningsvis att som en grundläggande rättsprincip gäller att den som ska utföra arbete står risken för detta till dess det är slutfört och hänvisar därvid till 12 och 13 §§ köplagen. Därefter konstaterar Högsta domstolen att det är en kontraktsrättslig utgångspunkt att rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott förutsätter vårdslöshet eller annan grund för ansvar (t.ex. kontrollansvar enligt 40 § köplagen). Påföljden vid fel i utfört arbete är i första hand rätt till fullgörelse av avtalet.
    Vid en tillämpning av den redovisade tolkningsmetoden och tolkad mot de allmänna obligationsrättsliga principerna kommer Högsta domstolen till slutsatsen att den omtvistade bestämmelsen endast är avsedd att reglera risken för att entreprenadarbetena skadas. Det innebär att bestämmelsen enbart reglerar vilken av parterna som står risken för att entreprenadarbetena skadas och därför inte kan avlämnas i avtalat skick. Bestämmelsen har således betydelse för frågan om ett fel (eller dröjsmål) ska anses föreligga men ger inte i sig rätt till någon påföljd. Vilken eller vilka påföljder som kan komma ifråga är istället avhängigt av andra bestämmelser i avtalet och allmänna obligationsrättsliga principer.

 

3.3 Särskilda yttranden
Justitieråden Göran Lambertz och Johnny Herre har båda avgivit särskilda yttranden till domen.
    Göran Lambertz förtydligar i sitt, kortfattade tillägg, att avgörandet endast gäller Peabs skadeståndsskyldighet och att det är en annan fråga om Läckeby, enligt kontraktet, har rätt till betalning för de skadade arbetena.
    I Johnny Herres särskilda yttrande avhandlas tre frågor kopplade till riskövergången, nämligen i) när i normalfallet risken går över på köparen/beställaren, ii) vad som gäller beträffande riskövergången när prestationen försenas och om det i dessa fall har någon betydelse vem som förorsakat förseningen och iii) i vilka fall entreprenören/säljaren inte ska ansvara för att risken har realiserats före riskövergången. Tillägget rekommenderas för den som vill ta del av en utvecklad och systematisk redogörelse för frågor rörande riskövergången.

 

818 Martin Wallin och Magnus Pärssinen SvJT 2013 4. Kommentar
Högsta domstolens domskäl är korta och klargörande. Genom domen fastställs innebörden av kap. 5 § 4 i AB 92 och därigenom även kap. 5 § 1 i AB 04, vilket är av betydelse vid tillämpning av standardvillkoren. I domen har HD vidare dragit upp riktlinjerna för tolkningen av standardvillkoren i entreprenadbranschen genom att tydligt hänvisa till den dispositiva rätten. Denna utgångspunkt för tolkningen bör kunna tillämpas även på andra standardvillkor, i vart fall om det är fråga om villkor, som likt AB-villkoren, har förhandlats fram av branschorganisationer.
    Den tolkningsmetod som Högsta domstolen tillämpar tar sin utgångspunkt i partsavsikten och går — om inte partsavsikten kan utredas — vidare till avtalsbestämmelsens ordalydelse. Vid tolkningen av ordalydelsen söks ledning i avtalets systematik och övriga bestämmelser. Slutligen tolkas bestämmelsen i ljuset av den dispositiva rätten. Beträffande det sista ledet är det intressant att notera att Högsta domstolen på ett så tydligt sätt hämtar vägledning i köplagen och kopplar ihop köplagens bestämmelser med allmänna obligationsrättsliga principer.
    Avgörandet ligger i linje med NJA 2012 s. 597 där samma metod tillämpades vid tolkning av ett entreprenadavtal. Även i det avgörandet hänvisades till bestämmelser i köplagen, men även till CISG och Draft Common Frame of Reference (DCFR). Genom avgörandena kan skönjas en tendens mot att Högsta domstolen tillmäter den dispositiva rätten, och särskilt köplagen, en större betydelse vid tolkningen av kontraktsbestämmelser. Det är en välkommen utveckling. Genom att tolka bestämmelserna i ljuset av den dispositiva rätten ges de allmänna obligationsrättsliga principerna en fastare form, vilket leder till ökad förutsägbarhet i det praktiska rättslivet.
    En intressant fråga som varken berörs i målet eller i NJA 2012 s. 597 är om samma tolkningsmetod, dvs. att tolka kontraktsvillkor i ljuset av den dispositiva rätten, ska tillämpas vid tolkning av ett avtal som uttryckligen anger att köplagen inte ska vara tillämplig.