Juristen i elfenbenstornet

 

 

Av professor MÅRTEN SCHULTZ

Det finns något närmast världsfrånvänt i den totala frånvaron av kontakt mellan den juridiska litteraturen och det omgivande samhällets rättspolitiska samtal. Är det inte hög tid för den juridiska debatten att kliva ut ur elfenbenstornet?

 

2014 lanserar Svensk Juristtidning en webbplats där tidningens artiklar görs gratis tillgängliga för alla och envar. En del av tidningens arkiv öppnas samtidigt upp på webben. Den juridiska litteratur som publicerats i landets sedan snart 100 år ledande publikation blir därmed, förutom att fungera som ett forum för jurister och andra som ägnar sig åt juridik, även en del av den allmänna samhällsdebatten. Det här är något väldigt positivt.1 Juridiken präglar nämligen mycket av samhällsdebatten. Vi kan kasta ett öga över axeln. Sexualbrotten (som diskuterats i samband med friande domar i våldtäktsmål, frågan om samtyckesreglering och misstankarna mot Julian Assange), integritetsskyddet (FRA, NSA och smygfotograferingar), påföljderna för narkotikabrott (HD:s nya påföljdspraxis), yttrandefriheten (ansvaret för utgivare etc.). Samtliga dessa ämnen har dominerat löpsedlar och tidningarnas jakt på ”klick” på Internet under senare tid. Samtliga dessa ämnen är juridiska. Samtliga dessa ämnen har varit föremål för en debatt ofta präglad av missförstånd och bristande sakkunskap — vilket i sin tur inneburit att möjligheterna att föra en konstruktiv och fruktbar diskussion om hur regelverket och det juridiska systemet skulle kunna förbättras gått om intet.
    Det finns ett uppenbart behov av tillgänglig och initierad juridisk kunskap och juridiska perspektiv i den allmänna debatten. När den

 

1 Det är kanske också nödvändigt. Erfarenheterna från USA — som, med sin starka law review-tradition, är särskilt intressant som jämförelseobjekt i dessa frågor — visar att de juridiska tidskrifterna kämpar med kraftigt vikande prenumerationssiffror. Harvard Law Review har gått från en upplaga kring 11000 exemplar (1963/64) till 1896 (2010/11). (Se Walter Olson, Abolish the Law Reviews!, The Atlanic, 5/7 2012, tillgänglig på: http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/07/abolish-the-law-reviews/259389/) Wall Street Journal rapporterade för två år sedan att prenumerationssiffrorna för de stora tidskrifterna överlag gått ned till försvinnande nivåer. Stanford Law Review rapporterades distribueras till 974 personer och ha en tryckt upplaga på 1206. Joe Palazzolo, Law Review Circulation: A New Low, The Wall Street Journal Law Blog, 29/2 2012. (Inlägget finns tillgängligt på http://blogs.wsj.com/law/2012/02/29/law-reviewcirculation-a-new-low/). De etablerade tidskrifterna har mött denna utveckling med att sträva efter genomslag på Internet. Vissa tidskrifter har därvid startat särskilda internetupplagor, som Stanford Law Review. Se www.stanfordlawreview.org/online

mer interna juridiska diskussion som förs i Svensk Juristtidning tillgängliggörs kan det därför, förhoppningsvis, göra nytta även utanför kretsen av redan initierade.
    Nu är det naturligtvis så att många av de artiklar och inlägg som publicerats i Svensk Juristtidning har en begränsad skara läsare. Det finns jurister som gnuggar händerna av förtjusning varje gång condictio indebiti, negotiorum gestio eller 18 kap. handelsbalken aktualiseras i spalterna. Jag vet, för jag är en av dem. Men det är dessvärre få utanför juristkretsar som intresserar sig för dessa spörsmål.
    Icke desto mindre finns det många bidrag till Svensk Juristtidning och andra juridiska tidskrifter (t.ex. Juridisk Tidskrift och Juridisk Publikation) som berör ämnen som engagerar även allmänheten. Dessutom skiljer sig rättsvetenskapen och den juridiska litteraturen från andra kunskapsfält i framställningsformen. Bildade, vuxna personer som saknar juridiska bakgrundskunskaper kan inte sällan ta till sig juridisk litteratur, åtminstone i delar. Det är således inte bara teoretiskt utan också praktiskt möjligt för personer som eftersöker initierade perspektiv i rättsliga frågor att ta till sig delar av de juridiska tidskrifternas innehåll.
    Ett vanligt förekommande klagomål bland jurister är att behandlingen av rättsliga frågor i den allmänna debatten, särskilt i medierna, är slarvig, svepande och onyanserad.2 Det är mot denna klassiska konfliktyta önskvärt att den juridiska sakkunskapen och allmändebatten närmar sig varandra. Från juridikens håll tenderar kritiken av hur rättsliga spörsmål behandlas i medier och andra fora för samhällsdebatt att fokusera på journalisternas eller debattörernas bristande förståelse för ämnet men förhållandet mellan samhällsdebatt och juridisk debatt är en väg med mötande trafik. Hur förhåller sig den juridiska debatten till den allmänna debatten? Denna senare fråga är viktigare än man kan tro. I dess botten ligger nämligen frågan om den juridiska verksamhetens förhållande till det omgivande samhället. Studiet av rätten i vid bemärkelse är, för att uttrycka det pretentiöst, studiet av de normer som skapats för att människor skall kunna leva tillsammans i samhällen. Land skall med lag byggas och landets uppbyggnad kan ofta bara förstås genom lagen.
    I samhällsdebatten får rättsväsendets aktörer — särskilt domare — inte sällan kritik för att sakna kontakt med det omgivande samhället, med värderingar hos ”vanligt folk”.3 Bilden av juristen i elfenbenstor-

 

2 Här kan oräkneliga exempel ges. Se t.ex. Olle Ekstedt, Journalismen och rätten, JT 1997–98, s. 984 ff. 3 Akademiska jurister är nog mer vana vid omdömet. I den amerikanska universitetstraditionen med juristutbildningar präglade av olika teoribildningar görs ofta en skarpare uppdelning mellan praktiska jurister — domare, advokater, etc. — och de akademiska juristerna i elfenbenstorn, fjärmade från verklighetens juridik. Se t.ex. inledningen i Laura G. Holland, Invading the Ivory Tower: The History of Clinical Education at Yale Law School, 49 Journal of Legal Education, s. 504 ff. (1999).

net dras frekvent fram i kölvattnet av kontroversiella domar.4 Detta är dessutom ett av de argument som ibland framförs till stöd för nämndemän i domstolarna. Nämndemännen skall bidra med sunt förnuft.5 Argumentet bottnar i det implicita antagandet att juristdomarna inte själva kan bidra med tillräckligt sunt förnuft utan att det behöver tillföras av andra.6 Stämmer denna bild? Lever juristen i ett elfenbenstorn, frånkopplad det omgivande samhällets värderingar och uppfattningar? Hur ligger det till exempel till med den juridiska debatten och förhållandet till den omgivande samhällsdebatten? Om jag går tillbaka det senaste året i Svensk Juristtidnings publikationslista så finner jag en mängd artiklar som berör ämnen som har hört till de senaste årens mest omdiskuterade i vanliga medier (pressen, nyhetssammanhang i radio och etermedier, etc.) och i sociala medier. Frågor som har behandlats inkluderar nämndemannasystemet, bevisvärdering i rättegångar, integritetsskyddsarbetet i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, ersättning till de s.k. vanvårdade barnen, kriminaliseringens gränser och skattetilläggens förenlighet med ne bis in idem. Heta frågor — omdiskuterade på längden och tvären i såväl traditionella som sociala medier. Men i ingen av dessa införanden finner jag någon referens till denna diskussion utanför juridikens värld. Om man läser Svensk Juristtidning (eller JT, eller JP) så ser man sällan några spår alls av att juridiska händelser sker i ett samhälleligt sammanhang.
    Som en jämförelse kan diskussionen i anglo-amerikansk rättsvetenskap tas upp. I de stora amerikanska tidskrifterna, knutna till lärosäten som Harvard, Stanford eller Yale, förekommer referenser till samhällsdebatten i princip varje gång någon skriver om juridiska frågor som har varit föremål för bredare diskussion. Hänvisningar görs framför allt till stora, ”tunga” medier — Wall Street Journal, Washington Post, CNN — men understundom även till sociala medier.7 Mitt

 

4 Ett fint exempel är debattartikeln ”Allmänhetens förnuft behövs idag” av Ulf Karlström, i NT 27/10 2012: ”När man ser hur dåligt omdöme en del höga jurister har framstår systemet med lekmän, nämndemän, som ett klokt system. Huvuddelen av nämndemännen sitter inte som hovrättsjuristerna i elfenbenstorn, utan har en social förankring och representerar ett slags allmänhetens förnuft.” Artikeln finns tillgänglig på: http://www.nt.se/arkiv/2012/10/27/Tidningsdebatt/8024382/Allm%E4nhetens-f%F6rnuft-beh%F6vs-i-dag.aspx5 Se för intressanta reflektioner kring detta Gunnar Magnusson, Populistiskt trams om nämndemännen, SvD 29/12 2011. Magnusson är själv nämndeman (eller var det i alla fall när artikeln skrevs.) Artikeln finns tillgänglig på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/populistiskt-trams-omnamndemannen_6738709.svd 6 Andra argument för nämndemännen utgår på samma sätt från att juristdomaren saknar egenskaper som människor som inte är, för att förenkla det något, jurister. Det görs således ofta påståenden om att nämndemännen företräder allmänheten på olika sätt — för att ge insyn eller för att ge demokratisk legitimitet, t.ex. Även dessa argument utgår från att juristdomaren inte kan företräda allmänheten. Ett sätt att läsa detta på är att juristdomaren till följd av sitt yrke skall betraktas som distanserad från det omgivande samhället. 7 De sociala mediernas inflytande i amerikansk juridisk debatt tenderar att underskattas. Det har t.ex. hävdats att de uppmärksammade domarna från U.S.

 

intryck är att det betraktas som närmast en självklarhet inom många rättsliga discipliner att förankra rättsvetenskapliga eller andra juridiska texter i samhällsdebatten, som en signal om att juridiken inte är något från det omgivande samhället avskilt. För egen del betraktar jag det senare som en egentligen självklar inställning till den rättsliga debattörens roll.
    Det är besynnerligt att vi — jag själv ofta inkluderad — kan skriva juridiska texter om normativa frågor av samhällelig relevans, frågor som kanske dessutom har väckts i samhällsdebatten innan de rullade vidare och satte igång juridikens maskineri, utan att på något vis uppmärksamma den större kontexten.
    Dagens Nyheter, TV 3 eller Sveriges Radio, eller för den delen: podcasten Mattsson och Helin, Juridikbloggen eller Anne Rambergs twitter-konto, är inte några rättskällor men det är sammanhang där rättsliga frågor diskuteras som inte sällan leder till effekter för rättstillämpning eller lagstiftning. Det finns något närmast världsfrånvänt i den totala frånvaron av kontakt mellan den juridiska litteraturen och det omgivande samhällets rättspolitiska samtal. Är det dags att göra något åt det? Är det inte rimligt att sådan samhällsdebatt också återspeglas i den juridiska debatten? Är det inte hög tid för den juridiska debatten att kliva ut ur elfenbenstornet?

 

 

Supreme Court rörande Obama Care tagit sin intellektuella inspiration från en av de ledande amerikanska juridikbloggarna, Volokh Conspiracy, se Walter Olson, Abolish the Law Reviews!, The Atlanic, 5/7 2012. Olson argumenterar för att sociala medier helt kommer att ersätta traditionella juridiktidskrifter. Artikeln finns tillgänglig på http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/07/abolish-thelaw-reviews/259389/. Olsons artikel mötte motstånd — i sociala medier. Se sammanställningen i Overlawyered: http://overlawyered.com/2012/07/reactionsabolish-law-reviews/. Just Volokh Conspiracy — som har samlat bloggande juridikprofessorer och vissa andra sedan 2002, har 2014 flyttats till Washington Posts hemsida: http://www.washingtonpost.com/news/volokh-conspiracy/. Samarbeten som dessa är framtidens juridikjournalistik enligt min gissning.