Opartiska domare och effektiv resursanvändning

En replik till Maria Abrahamsson

 

 

Av ämnesrådet MIKAEL FORSGREN

Maria Abrahamssons kritiserar i en artikel i SvJT 2013 s. 1039 Straffprocessutredningen för att — i besparingssyfte och för att behaga statsmakten — lämna förslag som bl.a. försvagar domarrollen. I denna replik argumenterar jag, i egenskap av expert i utredningen, för att denna kritik är felaktig och träffar snett. Utredningens förslag syftar tvärtom till att förstärka domarrollen, att betona domarens ansvar för rättssäkerhet och att få till stånd en tydlig rollfördelning i straffprocessen. Tesen är att den nuvarande otydliga rollfördelningen leder till försämrad rättssäkerhet. Det klargörs även att utredningen inte har haft något besparingsuppdrag och inte heller lämnar förslag som innebär besparingar. Däremot syftar förslagen till att omfördela resurser från de okomplicerade ärendena, som i dag får för mycket av resurserna, till de komplicerade ärendena, som inte får tillräckligt utrymme. I det sammanhanget berörs även förslaget om ett generellt krav på prövningstillstånd även i brottmål.

 

Inledning
Domstolars och domares roll i samhället har varit ett ständigt återkommande tema i den rättspolitiska diskussionen. De svenska domstolarnas roll har varit nedtonad vid en internationell jämförelse. Den allmänna uppfattningen är dock att domstolarnas och domarnas ställning successivt håller på att förstärkas.1 Som exempel kan pekas på de förändringar i regeringsformen som trädde i kraft år 2011 och som innebar att domstolarnas ställning och befogenheter markerades i grundlagen. Ett annat exempel är Högsta domstolens mer aktivistiska hållning i olika frågor.2 Den debatten ska inte föras vidare här. Men den tecknar en intressant bakgrund till Straffprocessutredningens förslag (SOU 2013:17) och till Maria Abrahamssons tämligen skarpa kritik av vissa av dessa förslag i SvJT 2013 s. 1039. En grundläggande fråga som aktualiseras är nämligen vilket syfte straffprocessen ska fylla. Är straffprocessen huvudsakligen ett redskap för att förverkliga lagstiftarens straffbud så effektivt som möjligt eller fyller den snarare främst en annan mer rättsstatlig funktion? Svaret på den frågan får konse-

 

1 Denna utveckling behandlas från en rad olika infallsvinklar i jubileumsskriften Svea hovrätt 400 år, Norstedts Juridik 2014. Boken och vissa av bidragen kommenteras av Olle Abrahamsson i SvJT 2014 s. 109. 2 Se Fredrik Wersäll, En offensiv Högsta domstol. Några reflektioner kring HD:s rättsbildning, SvJT 2014 s. 1.

kvenser för hur man bör se på de olika aktörernas roller, bl.a. domarrollen.
    Maria Abrahamsson påstår bl.a. att utredningen vill försvaga domarrollen och stärka åklagarens roll i straffprocessen. En sådan utveckling ter sig onekligen överraskande givet den rättspolitiska utvecklingen i övrigt. Kritiken genomsyras av idén att utredningens egentliga syfte är att spara pengar och att leverera förslag som behagar statsmakten. Jag kan dock lugna med att dessa påståenden och antaganden är helt felaktiga. Men kommunikation sker som bekant på avsändarens risk. Det finns därför skäl att försöka sätta in utredningens förslag i ett något bredare sammanhang. I denna replik bemöter jag främst den del av kritiken som gäller rollfördelningen mellan rättegångens aktörer.3

Straffprocessen — vad är poängen?
Det har inte minst inom den akademiska världen förts en omfattande diskussion om vilken samhällsfunktion straffprocessen ska fylla. Det finns inte möjlighet att i denna replik göra diskussionen rättvisa. Jag kan dock konstatera att läroböcker i straffprocessrätt inte sällan inleds med trumpetstöten att processens huvudsakliga syfte är att förverkliga den materiella straffrätten. Detta konstaterande är inte särskilt upplysande. Det säger sig självt att utan en straffprocess skulle straffbuden vara meningslösa i all sin tandlöshet. Om man gräver lite djupare, går det dock att finna en tydlig skiljelinje mellan de som betonar straffprocessens brottsbekämpande funktion (ett statsperspektiv) och de som snarare menar att processreglerna bör utformas för att tillgodose den tilltalades skyddsbehov mot staten (ett individperspektiv). När den brottsbekämpande funktionen (crime prevention) betonas, blir det materiella utfallet i termer av fällande domar av stor betydelse, medan rättssäkerhetsperspektivet snarare sätter processen som sådan i fokus (due process).
    Denna grundläggande rättspolitiska skiljelinje tar sig uttryck i olika sätt att organisera straffprocessen. Man brukar skilja mellan inkvisitoriska och ackusatoriska processordningar. Med en grov förenkling kan sägas att det inkvisitoriska förfarandet har dominerat kontinental och östeuropeisk straffprocess, medan den ackusatoriska modellen har varit norm i de anglo-amerikanska länderna.4 I det inkvisitoriska systemet ligger betoningen på att domaren ska — och kan — ta tillvara alla de intressen medborgarna har. Det är domaren som har ansvaret för att statens straffanspråk tillgodoses och för att rätt skipas mellan enskilda. Domaren har därför det yttersta

 

3 Jag deltog som expert i Straffprocessutredningen. De åsikter som kommer till uttryck i denna artikel är dock mina egna och delas inte nödvändigtvis av övriga deltagare i utredningen. 4 Per Henrik Lindblom, Straffprocessens samhällsfunktioner, i Festskrift till Hans Gammeltoft-Hansen, Jurist- og Økonomiforbundet (Köpenhamn), 2004, s. 411 ff. (även publicerad i Sena uppsatser, Norstedts Juridik, 2006, s. 319 ff.).

ansvaret för att brott utreds och lagförs (brottsbekämpning). Men domaren ska i ett (modernt) sådant system även säkerställa att det som talar till förmån för den tilltalade kommer fram. Försvararen och åklagaren får perifera roller i ett inkvisitoriskt system och fungerar vid rättegången mer som stödfunktioner till domstolen. Detta grundläggande synsätt avspeglar sig i rättegångsbalkens förarbeten. Processlagsberedningen uttryckte t.ex. att hänsynen till det allmänna intresset av utredningens fullständighet medförde att rätten fick införskaffa all bevisning som den fann erforderlig.5 För en tillskyndare av den ackusatoriska processen står ofta rättssäkerhetsaspekter i fokus vid en diskussion om processens huvudfunktion. Det handlar om att ordna en process som skyddar medborgarna från rättsövergrepp från statens sida. Den ackusatoriska processen förutsätter ofta en väl utbyggd rättslig infrastruktur. En opartisk och oavhängig domstol, rätt till en försvarare, offentliga rättegångar osv. I mångt och mycket handlar det om de grundläggande krav som kommer till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen. I den renodlat ackusatoriska processen har domaren inte något ansvar för statens brottsbekämpning. Det ansvaret ligger på åklagaren, som för statens talan. På andra sidan finns en tilltalad med en försvarare vid sin sida. Grundidén är att det ska råda balans mellan de båda sidorna (equality of arms). Om förarbetena till rättegångsbalken hade haft sådana utgångspunkter, skulle det inte ha uttalats att det finns ett allmänt intresse av att bristfällig utredning kompletteras genom rättens försorg. Sådana brister borde i stället leda till att åtalet ogillas. Nu ska inte den praktiska betydelsen av skillnaderna mellan dessa modeller överdrivas. Rättssäkerhet och brottsbekämpning kan fungera och fallera oavsett system. Men det är för mig uppenbart att självbilden hos rättegångens aktörer i någon mån påverkas av om de uppfattar att de verkar inom ett inkvisitoriskt eller ett ackusatoriskt system. Min tes är att denna självbild i sin tur — säkert på ett högst omedvetet plan — påverkar agerandet i enskilda mål. Brottsbekämpningen kan t.ex. försämras genom att åklagaren, som leder brottsutredningen, utgår ifrån att domstolen har det yttersta ansvaret för utredningens fullständighet. Det bör bjuda något större motstånd att ogilla ett åtal för en domare som har till (huvud)uppgift att säkerställa att statens brottsbekämpning är effektiv jämfört med den som är tillsatt främst för att garantera medborgarnas rättssäkerhet i förhållande till staten.

 

Den svenska straffprocessen — inkvisitorisk i ackusatorisk skrud
Svensk processrätt innehåller en blandning av inkvisitoriska och ackusatoriska moment. Civilprocessen präglas i stor utsträckning av den ackusatoriska principen (i det sammanhanget normalt benämnd förhandlingsprincipen). Parterna styr genom yrkanden och inställningar

 

5 NJA II 1943 s. 450.

ramen för rättens prövning och har att självmant åberopa bevisning till stöd för sina påståenden. Den svenska straffprocessen brukar ofta beskrivas som ackusatorisk med inkvisitoriska inslag. Vi har självständiga åklagare och rätten är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning. Om rätten kommer fram till att den tilltalade förvisso gjort sig skyldig till brott, men att detta brott inte omfattas av åklagarens gärningspåstående, ska en frikännande dom meddelas. Bland de inkvisitoriska inslagen märks bl.a. att rätten har möjlighet att kräva förundersökningsåtgärder, att på eget initiativ kalla in vittnen och att utan yrkande besluta om utvisning. I princip hela påföljdsbestämningen är också av inkvisitorisk natur. Rätten har ansvar för att både införskaffa utredning om och bestämma påföljden för brott. Rätten är inte bunden av åklagarens yrkande i påföljdsfrågan, om något sådant alls framställs, utan kan döma till ett strängare straff än vad åklagaren önskat. I själva verket är det nog snarare, som Anne Robberstad beskriver den norska straffprocessen, fråga om en inkvisitorisk process som har klätts i ackusatorisk skrud.6 Man kan ju också ställa sig frågan varför svensk straffprocess ser ut som den gör. Jag tror att det ligger mycket i Natanael Gärdes konstaterande att svensk processrätt är en historisk produkt av olika tidsskedens politiska, sociala och kulturella strömningar.7 Av intresse i detta sammanhang är t.ex. att det i Sverige finns en politisk tradition av att betona stat snarare än individ. Rättssäkerhet och mänskliga rättigheter har inte alltid tagits på fullt allvar när regelverk har utformats (jfr beskrivningen av Europadomstolen som ”Petréns lekstuga”). Domstolarnas särart bland andra myndigheter har inte varit särskilt uttalad. Detta tankegods styr mot en inkvisitorisk grundsyn. Men jag tror också att det finns en annan mer praktisk förklaring till varför straffprocessen ser ut som den gör. Det går nämligen inte att ha ett mer avancerat system än vad ett land klarar av. I ett inkvisitoriskt system räcker det i princip med en skolad jurist i rättssalen. Ett ackusatoriskt system förutsätter däremot kvalificerade jurister på tre stolar: domarens, åklagarens och försvararens. Den svenska straffprocessrätten av i dag fick sina grundläggande drag genom processutredningarna under 1900-talet första hälft. Då fanns det inte något åklagarväsende av modernt snitt. Försvarare fanns i betydligt färre mål. I själva verket var juristdomaren i många fall den enda personen i rättssalen med fullständig juridisk skolning. Det är rätt uppenbart att en helt ackusatorisk ordning inte gick att införa i sådan verklighet. I dag ser dock förutsättningarna helt annorlunda ut med välutbildade åklagare och en professionell advokatkår. I praktiken har utvecklingen också gått mot en mer ackusatorisk process. Svenska domare begär inte på eget ini-

 

6 Se Anne Robberstad, Mellom tvekamp og inkvisisjon, Universtitetsforlaget (Oslo), 1999. 7 Natanael Gärde, Rättegångsbalken i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del I, Svensk Juristtidning 1934, s. 369.

tiativ in utredning i skuldfrågan och dömer sällan till strängare straff än vad åklagaren har yrkat.
    Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns någon form av skala, som sträcker sig från ett helt inkvisitoriskt system med brottsbekämpning, staten och den materiella sanningen i fokus till ett rent ackusatoriskt system där parterna själva disponerar över processen och där rättsäkerhets- och processfrågor hamnar i förgrunden. Straffprocessutredningens ställningstagande i denna rättspolitiska fråga är att processen bör bli mer ackusatorisk. Betoningen ligger alltså på domarens ansvar för rättssäkerhet snarare än för en effektiv brottsbekämpning och på individ snarare än stat. Även brottsbekämpningen främjas genom att åklagarens roll tydliggörs, vilket bör leda till att bl.a. påföljdsfrågor får en mindre styvmoderlig behandling. För mig är det lite förvånande att Maria Abrahamsson inte kan ställa sig bakom denna allmänna viljeinriktning.

 

Utredningens förslag förbättrar rättssäkerheten och stärker domarrollen
Utredningen konstaterar att domarens främsta uppgift är att skipa rätt och att ta ställning till frågor om ansvar för brott. Lika fall ska så långt som möjligt behandlas lika. Ansvaret för att utreda brott bör vila (enbart) på polis och åklagare. Domaren ska inte ta ansvar för att statens straffanspråk blir tillgodosedda. Detta ansvar bör ligga på åklagaren. Det är från dessa utgångspunkter principiellt svårt att acceptera att domaren ska ha möjlighet att inhämta bevisning, döma till hårdare straff än vad åklagaren yrkat osv. Om utredningen i målet brister eller innehåller frågetecken som inte rätas ut, ska bevisning inte inhämtas genom domstolens försorg utan en frikännande dom meddelas. Om påföljdsyrkandet är för milt, ska domaren inte hjälpa staten genom att döma till en strängare påföljd. Kritik ska i stället riktas mot åklagaren för missbedömningen och den olikbehandling som blir följden. För att uppnå en ökad jämvikt mellan sidorna föreslår utredningen en kraftigt förstärkt rätt för tilltalade att få kostnadsfri rådgivning av en advokat. Inget av Straffprocessutredningens förslag innebär en försvagning av domarrollen. Det enda som försvagas är den ”åklagarroll” som finns inbakad i den nuvarande domarrollen (eller i varje fall i lagstiftningen). Det är förstås även fortsättningsvis domaren som — utan inblandning av parterna — dömer i målet.
    I artikeln ställer Maria Abrahamsson frågan om domaren i alltför hög utsträckning har reducerats till en åhörare i rättssalen. Hon anser det och jag delar hennes uppfattning. Den relevanta frågan måste dock bli vad detta beror på och vad som kan göras åt det. Här blir Maria Abrahamsson oss svaret skyldig. Jag tror för egen del att detta till stor del kan förklaras med den otydliga rollfördelningen. I ett renodlat inkvisitoriskt system är det naturligt med en aktiv utredande domare. Domaren bör vara aktiv även i ett ackusatoriskt system, men

det sker från andra utgångspunkter. Ett närliggande exempel är att peka på att en svensk domare spelar en betydligt mer aktiv roll i de dispositiva tvistemålen än i brottmålen. I sådana mål är det parterna som ansvarar för ramen för processen och för vilken utredning som läggs fram. Domaren har förstås inget ansvar för att en viss part har framgång med sin talan utan har att säkerställa en rättssäker process. Eftersom detta är så tydligt för alla inblandade, kan domaren vara tämligen i aktiv i sin processledande roll. Men när vi kommer till straffprocessen måste den svenska domaren utföra det intellektuella akrobatnumret att vara helt opartisk (rättssäkerhetsperspektivet), men samtidigt säkerställa både att inte ”snälla” åklagare gör att brottslingar får för lindriga straff (brottsbekämpningsperspektivet) och att omständigheter som talar till den tilltalades fördel kommer fram. Försöken att inordna rättssäkerhetsfokus i ett i grunden inkvisitoriskt system har enligt min uppfattning nåtts vägs ände. Utredningens förslag bör bedömas mot denna bakgrund.
    Genom att tydliggöra domarens roll bör det finnas förutsättningar för mer aktiva domare. Utredningen lämnar även flera konkreta förslag som syftar till att aktivera domaren, bl.a. när det gäller ökad användning av förberedelsesammanträden. Det är allvarligt om den tilltalade får intrycket att det, som det i dag kan synas, är åklagaren som sitter på förarplats i processen. Utredningen vill placera domaren vid ratten.
    Det finns avslutningsvis anledning att uppmärksamma att mycket av Maria Abrahamssons kritik i dessa delar tar avstamp i det som hon kallar Quicksaken och Quickdomarna. Jag avser inte att ge mig in i den infekterade diskussionen. Det räcker i detta sammanhang med att konstatera att dessa domar är ett resultat av den nuvarande ordningen, inte den föreslagna. Min tes är alltså att dagens lagstiftning placerar domaren för nära åklagarens sak. Att det i Quickfallet har meddelats ett flertal domar som sedan har fått upphävas på extraordinär grund talar alltså — om något alls — för utredningens förslag, inte emot!

 

Leder utredningens förslag till rekryteringsproblem?
Jag vill i detta sammanhang även bemöta Maria Abrahamssons påstående att utredningen har ”ignorerat” frågan om rekryteringen till domaryrket. Frågan om domaryrkets attraktivitet är enligt min uppfattning en mycket viktig rättspolitisk fråga.8 Jag tror dock att Maria Abrahamsson i denna del har fel på två sätt samtidigt.
    För det första bör processregler utformas så att de bäst främjar det rättssäkra och effektiva avgörandet av mål. Att en viss arbetsuppgift kan vara rolig att utföra är inget argument som kan tillmätas vikt vid

 

8 Jag har utvecklat min syn på domaryrkets attraktivitet i jubileumsskriften Svea hovrätt 400 år, Domare — ett attraktivt yrke?, Norstedts Juridik, 2014, s. 277 ff. Artikeln finns tillgänglig på www.svea400.se.

bedömningen. Lite tillspetsat kan min syn sammanfattas med att ett roligare domaryrke inte i sig kan motivera en sämre fungerande straffprocess. Jag håller alltså inte med om att utredningen borde ha vägt in attraktivitetsfrågor i detta sammanhang. En annan sak är att det är få saker som stökar till en domares vardag så mycket som otidsenliga processregler. Att modernisera straffprocessen är en viktig åtgärd för en förbättrad domartillvaro, vilket i och för sig bör vara positivt för attraktiviteten. Men detta är en positiv konsekvens, inte ett motiv för en viss reforminriktning.
    För det andra finns det ingenting som tyder på att en tydligare och mer opartisk domarroll skulle vara negativt för attraktiviteten. Inte sällan upplevs domarrollen i tvistemål som nog så rolig. Jag tror att den domarroll utredningen ser framför sig skulle svara bättre mot de krav som de skickligaste juristerna ställer. Men om jag skulle ha fel på den punkten, finns det andra åtgärder som kan vidtas snarare än att hålla fast vid en straffprocess som inte producerar ett tillräckligt gott resultat.

 

Utredningen föreslår inga besparingar
Mycket av Maria Abrahamssons kritik handlar om att utredningen i själva verket främst är ute efter att spara pengar. Som framgått har utredningen haft betydligt mer principiella utgångspunkter än så för sitt arbete. Det bör ändå slås fast att utredningen inte har haft i uppdrag att föreslå besparingar på rättsväsendets område. De förslag som lämnas innebär inte heller några besparingar. Utredningen föreslår satsningar som bl.a. ger tilltalad ökad rätt till juridiskt stöd av advokat. Påståendet om besparingsiver träffar alltså snett. En annan sak är att utredningen fäster stor vikt vid att framtidens straffprocess ska utformas så att rättsväsendets resurser läggs på rätt saker. En erkänd stöld eller misshandel kan rimligen inte behandlas på samma sätt som ett förnekat mord eller en omfattande bedrägerihärva. Resurserna måste omfördelas från de okomplicerade ärendena, som i dag får för mycket resurser, till de komplicerade ärendena, som inte får tillräckligt utrymme.
    Förslaget om ett generellt krav på prövningstillstånd ska också ses i ljuset av detta. Vad är de bärande skälen till att lägga stora resurser på att avgöra mål vid en huvudförhandling, i de fall när det redan på förhand står klart att någon ändring inte är möjlig? Samtidigt som det finns stora och komplicerade rättegångar som måste ställas in på grund av resursbrist. Maria Abrahamsson har dock helt rätt i att hovrätterna inte levde upp till de krav som man borde ha kunnat ställa i samband med att det infördes ett krav på prövningstillstånd i samtliga tvistemål. Andelen beviljade prövningstillstånd var alldeles för lågt. Det som däremot inte framgår av Maria Abrahamssons artikel är att det har bedrivits ett medvetet arbete kring dessa frågor och att andelen beviljade prövningstillstånd har stigit kraftigt. Ändringsfrekvensen

för tvistemålsdomar är nu tillbaka på samma nivå som gällde före reformen En modernare rättegång, men med väsentligt kortare handläggningstider.9 Ett prövningstillståndskrav som innebär att endast de uppenbart rätt dömda målen vägras prövningstillstånd, uppfyller enligt min uppfattning väl de rättssäkerhetskrav som kan ställas. Detta leder i förlängningen till ökad rättssäkerhet i de mål som nu får för lite omsorg. Måhända bör dock detta sätt att se på tillståndskravet lagfästas, dvs. att prövningstillstånd ska meddelas, om det inte står klart att tingsrättens dom är riktig.
    Straffprocessutredningen har som framgått tydligt intagit medborgarens perspektiv. Processen måste utformas så att enskilda parter förstår vad som händer och ges förutsättningar att agera. Det är alltså inte korrekt att, som Maria Abrahamsson antyder, utredningen ansträngt sig för att gå statsmaktens ärenden. Det är snarare Maria Abrahamsson som argumenterar för att behålla ett system som i mångt och mycket utgår ifrån ett statsperspektiv.

 

Avslutning
Maria Abrahamssons kritik bottnar uppenbarligen i en vällovlig omsorg för rättssäkerheten och i en oro för att kvaliteten i dömandet kommer att försämras med Straffprocessutredningens förslag. Jag tror dock att hon överskattar den enskilde domarens möjligheter att garantera rättssäkerheten. Domaren i ett inkvisitoriskt system kommer, trots goda ambitioner, ibland att förbise bevisning, färgas av fördomar och missa viktiga aspekter av målet. Den utredning som begärs in för att den förväntas tala till den tilltalades förmån, kan visa sig slå in åklagarens spik ännu hårdare. Och själva rätten att begära in ytterligare utredning, lägger någon form av ansvar på domaren och kan i förlängningen påverka domarens beslutfattande till men för rättssäkerheten. Straffprocessutredningen föreslår en tydlig rollfördelning och ett tydligt rättssäkerhetsuppdrag för domaren. I den ackusatoriska processen aktualiseras i vart fall tre perspektiv på alla delar av målet. Argument och bevis bryts i öppen debatt inför den opartiska domaren. Om åtalet till följd av åklagarens sätt att föra talan ogillas eller påföljden blir för mild, är det inte domarens huvudbry. Domaren har då uppfyllt sin roll att trygga medborgarnas rättssäkerhet.
    Vad som slutligen händer med Straffprocessutredningens förslag är i skrivande stund oklart. Regeringen har i mars 2014 beslutat en proposition (prop. 2013/14:170, Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar) där vissa av förslagen behandlas. De mer grundläggande frågor som diskuteras här har dock skjutits på framtiden. Justitiedepartementet har beslutat att göra en fördjupad konsekvensanalys av utredningens förslag. Det uppdraget ska redovisas i januari 2015. Oavsett hur det går, hoppas jag att Straffprocessutred-

 

9 Se vidare Fredrik Wersäll och Manne Heimer, Prövningstillstånd i hovrätten, SvJT 2012 s. 835.

ningen kan inspirera till en fortsatt diskussion om domare, domstolar och rollfördelningen mellan brottmålsrättegångens aktörer. Den diskussionen är värd ett betydligt bättre öde än att bli ett slagträ i Quickdebatten.