Vad händer med rättvisan i Frankrike?

 

 

Av f.d. hovrättslagmannen THORSTEN CARS

Resningsreglerna under diskussion, missnöje med rättsväsendet och korruption på toppnivå.

 

I en tidigare artikel (SvJT 2012 s. 470) har berättats om svårigheterna att få resning i Frankrike. En borgmästare i en kommun på Rivieran hade 2009 respektive 2011 dömts i två instanser till nio års fängelse för sexuella övergrepp mot sin sonson när denne var barn. Den huvudsakliga bevisningen i målet utgjordes av den numera vuxne sonsonens uppgifter. Borgmästaren, som tidvis varit frihetsberövad under förundersökningen och rättegångarna, började avtjäna straffet.
    I maj 2011 återtog sonen sina beskyllningar mot farfadern och denne sökte då resning — révision — genom att vända sig till den myndighet (la Commission de révision des décisions pénales) som utreder resningsansökningar men inte är någon domstol. Samtidigt sökte borgmästaren anstånd med att avtjäna straffet i avvaktan på beslut i resningsärendet.
    Åklagarmyndigheten motsatte sig såväl villkorlig frigivning som bifall till resningsansökan och resningskommissionen avslog i januari 2012 anståndsbegäran. Först i april samma år beslutade domstol att frige borgmästaren villkorligt med reseförbud och nära två år senare den 18 februari 2014 — några dagar före sin 79-årsdag — beviljades han resning av Högsta domstolen (la Cour de cassation) i särskild sammansättning. Samtidigt upphävdes den fällande domen och målet återförvisades till lägre rätt för en ny rättegång som troligen inte äger rum förrän 2015 (åklagarmyndigheten bestrider fortfarande ändring).
    Det kan tilläggas att det här var nionde gången sedan 1945 som en resningsansökan i ett allvarligt brottmål beviljats, alltså mindre än ett fall per decennium i ett land med sju gånger Sveriges befolkning! Varje år söker 150 dömda resning.
    Även fransmännen själva anser tydligen att det är väl svårt att rätta till felaktiga domar. Sålunda godkände nationalförsamlingen nyligen enhälligt ett regeringsförslag att underlätta resning i brottmål till förmån för den tilltalade. För närvarande krävs för resning att ett nytt faktum eller ett faktum, som inte var känt för domstolen under rättegången, åberopas och att detta faktum är av beskaffenhet att väcka tvekan om den dömdes skuld. Den föreslagna lagändringen, som först måste godkännas av senaten, består i att det ska räcka med att det nya

faktumet kan väcka minsta tvekan om den dömdes skuld. Det återstår att se vilken betydelse för resningsfrekvensen en sådan ändring kan få.
    I anslutning till regeringsförslaget föreslog den borgerliga oppositionen att det skulle bli möjligt att bevilja resning även beträffande frikännande brottmålsdomar, alltså till men för den tilltalade (vilket inte är möjligt enligt gällande lag). Det förslaget förkastades emellertid av nationalförsamlingens majoritet, bl.a. av det skälet att en sådan lagändring skulle innebära ett avskaffande av preskriptionsinstitutet.
    De svenska resningsbestämmelserna och deras tillämpning ter sig nog tämligen frivola för en fransk jurist som är van vid att betona betydelsen för rättssamhället av lagakraftvunna domars orubblighet. Var ligger den rätta balanspunkten? Enligt en nyligen företagen opinionsundersökning anser 77 procent av den franska befolkningen att rättsväsendet — la justice — fungerar dåligt (långsamt, obegripligt, omänskligt, elitistiskt, eftergivet och ojämlikt) medan 59 procent har en negativ uppfattning om justitieministern Christiane Taubira (släpphänt, alltför tolerant).
    Det läggs också justitieministern till last att hon tagit ställning i en anhängig polisutredning genom att offentligt uttrycka sympati för att antikorruptionsorganisationen Anticor, som hon själv är eller varit medlem av, polisanmält en av förre presidenten Sarkozys medarbetare för förskingring av allmänna medel. Justitieministern har vidare kritiserats för att av politiska skäl ha försökt förflytta en högt uppsatt åklagare.
     Orsakerna till missnöjet med rättsväsendet är många. Bland de viktigaste anses vara de enorma domstolsbalanserna, vilka gör att det kan ta upp emot tio år att få en lagakraftägande dom i ett någorlunda ordinärt tvistemål. Ännu mer besvärande är de långa handläggningstiderna i allvarliga brottmål där den tilltalade kan få tillbringa flera år som häktad i avvaktan på (fällande eller frikännande) dom.
    Av fyra och en halv miljoner brottmålsärenden under 2012 avskrevs tre miljoner ärenden av polis- eller åklagarmyndighet såsom inte uppklarade. Samtidigt väntade 100 000 ådömda frihetsstraff på verkställighet — beroende på otillräckliga fångvårdsplatser — och en fjärdedel av dessa straff beräknas aldrig bli verkställda innan de preskriberas. Det förekommer också i stor utsträckning att frihetsstraff på verkställighetsstadiet förvandlas till villkorlig påföljd, fotboja eller samhällstjänst, förutsatt att den dömde inte är häktad.
    Enligt opinionsundersökningarna anser en överväldigande majoritet av fransmännen — såväl till höger som till vänster — att de rättsvårdande myndigheterna bekymrar sig mer om brottslingarna än om brottsoffren.
    Det klagas också på en rättvisa med två hastigheter (justice à deux vitesses), dvs. att alla inte behandlas lika. Som exempel anförs att många som protesterade mot det av den socialistiska majoriteten i

nationalförsamlingen beslutade samkönade äktenskapet (le mariage pour tous) frihetsberövades och dömdes till ovillkorliga frihetsstraff medan deltagare i upplopp som gjort sig skyldiga till omfattande förstörelse inte frihetsberövades och därför kunde få sina frihetsstraff förvandlade till lindrigare påföljd.
    Frankrike är de fackliga organisationernas förlovade land med ett stort antal konkurrerande föreningar — med varierande politisk kulör — inom varje bransch samtidigt som den totala fackliga anslutningen är en av de lägsta i Europa. Enbart inom domar- och åklagarsfären (domare och åklagare tillhör samma yrkeskår och kallas med en gemensam term magistrats) finns minst fyra olika fackliga organisationer, av vilka två betonar sin partipolitiska neutralitet medan de bägge andra inte gör någon hemlighet av sina vänstersympatier.
    Våren 2013 publicerades på internet en video som tagits i smyg i kansliet hos en av dessa organisationer, le Syndicat de la Magistrature (som uppger sig representera 30 procent av samtliga magistrats). Där kunde man se en stor tavla med etiketten "Mur des cons" (ungefär "idioternas vägg") på vilken fanns bilder av ett tiotal politiker — så gott som alla tillhörande det borgerliga lägret — samt en del intellektuella och journalister. Justitieministern Christiane Taubira — tillhörande socialistpartiet — anmälde saken till Conseil supérieure de la magistrature, CSM (ett statligt organ som lyder direkt under republikens president, huvudsakligen bestående av högre domare och åklagare och med uppgift att utse domare och åklagare samt öva disciplinär tillsyn över dem) för att få dess bedömning av om det förelåg ett brott mot yrkesetiken. CSM avstod emellertid från att uttala sig "av hänsyn till risken för att kränka sina medlemmars opartiskhet". Ingen administrativ utredning gjordes alltså och ingen påföljd ålades men organisationens ordförande har av några målsägande polisanmälts för förolämpning och en förundersökning har inletts. En företrädare för le Syndicat de la Magistrature har också uttalat sig för tillkomsten av "röda domare" och uppmanat sina kollegor att vara "partiska till förmån för tjuven gentemot polisen".
    I Frankrike är det — i motsats till Sverige — inte ovanligt att framstående politiker blir misstänkta och även åtalade och dömda för korruptiva förfaranden av olika slag. Sålunda dömdes förrförre presidenten Jacques Chirac efter sin avgång för sådan brottslighet till villkorlig dom och dryga böter.
    Nu är det dags för hans efterträdare Nicolas Sarkozy att — efter sin avgång — försvara sig mot sådana misstankar. Flera separata polisutredningar är på gång. Den äldsta avser den s.k. Karachi-affären som går tillbaka ända till 1990 då Sarkozy var budgetminister hos premiärminister Balladur. Frankrike hade sålt ubåtar till Pakistan och det påstås att parterna kommit överens om att en del av de mutor som lämnats från fransk sida till pakistanska företrädare skulle gå tillbaka till franska mottagare (kickbacks) och att dessa kickbacks — genom

Sarkozys förmedling — användes i Balladurs presidentvalskampanj (vilken trots detta misslyckades medan partibrodern Chirac valdes till president). En ännu mer tragisk konsekvens av Karachi-affären var att elva franska tekniker, som arbetade med iordningställandet av ubåtarna i Pakistan, dödades 2002 i ett attentat som anses ha berott på missnöje från pakistansk sida med att alltför liten del av mutbeloppen blivit kvar i Pakistan.
    Mest omtalad är nog Bettencourt-affären där en av Sarkozys ministrar var misstänkt för att ha förmått arvtagerskan till kosmetikfirman l'Oréal och Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt, att lämna stora bidrag till Sarkozys första presidentvalskampanj 2007 (se SvJT 2012 s. 469 f). I den affären är ministern m.fl. fortfarande föremål för utredning men inte Sarkozy själv. Däremot har det nyligen framkommit uppgifter om att en högt uppsatt åklagare i hemlighet ska ha informerat Sarkozy och hans advokat om hur utredningen förlöpte när den var som mest akut. Den motprestation som åklagaren räknade med sägs ha utgjorts av att Sarkozy skulle lägga ett gott ord för honom i Monaco där han sökt en domartjänst i furstendömets högsta domstol. Visar det sig finnas tillräckligt belägg för de här uppgifterna riskerar Sarkozy att bli föremål för en ny korruptionsutredning.
    Uppgifterna om att en åklagare "tipsat" Sarkozy och dennes advokat om Bettencourt-utredningen kom fram under den avlyssning av Sarkozys och hans advokats telefoner som undersökningsdomare beslutade om våren 2013 i en helt annan utredning, nämligen Kadhafiaffären. Ett år tidigare hade en web-site publicerat uppgifter om att även den libyska regimen hade deltagit i finansieringen av Sarkozys presidentvalskampanj 2007 (med 50 miljoner euro). Det sågs på sina håll som en förklaring till att Frankrike som ett av mycket få länder bjöd in den omstridde och senare störtade "översten" på statsbesök.
    Att utsätta en advokat och hans klient — därtill tidigare statschef — för telefonavlyssning har väckt stor uppmärksamhet i franska medier och bestörtning i advokatkretsar som brännmärkt förfarandet. Presidenten, premiärministern, justitieministern och inrikesministern förklarade samstämmigt att de inte känt till telefonavlyssningen i förväg. Det hela blir inte bättre av att Sarkozys advokat — när han och hans klient kom underfund med att deras telefoner var avlyssnade — köpte två nya mobiltelefoner i falskt namn plus två anonyma sim-kort varefter han och hans klient kunde kommunicera utan "storebrors" kännedom. Utredningsmännen å sin sida förstod så småningom vad som skett och gjorde husrannsakan såväl i advokatens olika bostäder som på hans kontor för att få tag på dessa "hemliga" telefoner, vilket också lyckades. I en kommentar kallade Sarkozys advokat de undersökningsdomare som beslutat om telefonavlyssningen för ”ces bâtards” (ungefär ”dom här byrackorna”).

Strax därefter offentliggjorde en web-site privata samtal mellan Sarkozy och hans hustru som utan parets vetskap spelats in i Élyséepalatset (presidentens tjänstebostad) av en av presidentens närmaste vänner och medarbetare! Under utredningen av Bettencourt-affären hade den privata kalender som Sarkozy fört under sin presidenttid tagits i beslag som bevismaterial. När Sarkozy avfördes från den utredningen begärde han att återfå kalendern men hans begäran avslogs i högsta instans därför att kalendern kunde ha betydelse som bevis i de andra utredningarna.
    En av dessa är Tapie-affären. Bernard Tapie är politiker, skådespelare och affärsman. När han 1992 blev minister under den socialistiske presidenten Mitterand uppdrog han åt den statsägda banken Crédit Lyonnais, där han hade stora lån, att sälja hans företag Adidas. Något år senare bröt emellertid banken avtalet med Tapie vilket resulterade i att denne blev ruinerad och därmed inte valbar till politiska ämbeten. Småningom ansåg han sig kunna konstatera att han blivit lurad av banken, som skulle ha tillgodogjort sig nära 400 miljoner euro på hans bekostnad. Han lyckades få till stånd ett skiljeförfarande med tre framstående jurister som skiljemän vilka i skiljedom 2008 ålade franska staten att betala honom 403 miljoner euro. Skiljedomen klandrades inte, vilket senare lades Sarkozys dåvarande finansminister Christine Lagarde (numera chef för Internationella Valutafonden) till last. Även Sarkozy själv blev efter sin avgång föremål för utredning med anledning av sin befattning med skiljeförfarandet vilken kunde betraktas som en gentjänst för Tapies understöd åt Sarkozy i presidentvalskampanjen 2007 (sådana övergångar från det ena politiska blocket till det andra är inte ovanliga i fransk politik). Som krona på verket pågår polisutredning också mot en av skiljemännen på grund av dennes förbindelser med Tapies advokat.
    De svenska juridiska och politiska miljöerna kan måhända förefalla något tama och färglösa vid en jämförelse med de franska, lyckligtvis? För övrigt finns det tecken som tyder på att Sarkozy förbereder sin come back vid nästa presidentval 2017.