HD och EU-forin — vart är vi på väg?
Av f.d. generaldirektören ROLF STRÖMBERG
Mot bakgrund av HD:s uppmärksammade dom i målet angående en planerad kalktäkt i Bunge på Gotland (NJA 2013 s. 613) diskuteras EU-rättens inverkan i vissa fall på den svenska prövningsordningen i miljömål. Författaren ifrågasätter också om EU- rätten kan tas till intäkt för att frånkänna en tidigare lagakraftvunnen dom rättskraft, trots att sådana nya omständigheter som är ägnade att bryta rättskraften inte förelegat.
Bakgrund
I Fredrik Wersälls reflektioner i ett tidigare nummer av SvJT (SvJT 2014 s. 1) kring HD:s rättsbildning, särskilt inom straffrätten, tar han bl.a. upp frågan om EU-rättens inverkan på denna. EU-rätten har också en stor inverkan på det miljörättsliga området, där jag huvudsakligen varit verksam i mitt tidigare yrkesliv. Jag vill, med utgångspunkt i HD:s dom i det i NJA 2013 s. 613 refererade målet angående ett planerat kalkbrott i Bunge på Gotland, belysa de bekymmer som jag, som en av fyra författare av en kommentar till miljöbalken (Norstedts Blå Bibliotek), hyst när jag inför nästa utgåva av kommentaren, som beräknas utkomma vid halvårsskiftet, har försökt att analysera HD:s tankegångar rörande EU-rättens inflytande och domens prejudikatvärde. Fallet leder också till vidare funderingar om dess eventuella inverkan på det miljörättsliga prövningssystemet, som i allt väsentligt bygger på det vattenrättsliga som jag var med om att utarbeta under 1970- och 80-talen. Och i ett avseende, nämligen i frågan om rättskraften hos en tidigare lagakraftvunnen dom, synes HD inta en närmast defensiv hållning, alltså motsatt den offensiva som Wersäll noterat inom det straffrättsliga området.
Det förhåller sig nämligen så att HD:s dom i målet för många har framstått som överraskande, både genom dess resonemang och dess slutsatser. Målet har också på grund av de många turerna och inte minst konflikten mellan naturvårdsintresset och exploateringsintresset, inbegripet den fasta öbefolkningens behov av sysselsättningstillfällen, tilldragit sig ett stort publikt intresse. Domen förtjänar därför att närmare diskuteras. Vi kommentarförfattare har funnit, att vår miljöbalkskommentar inte är platsen för en sådan diskussion, eftersom en kommentar av angiven art med nödvändighet måste vara kortfattad. Därför har vi valt att i denna helt kortfattat och lidelsefritt referera till huvudbudskapet i HD:s dom, sådant det också presenteras i rubriken till referatet, som innebär att i fall då prövningen enligt miljöbalken avser en verksamhets inverkan på ett s.k. Natura 2000-
område och är uppdelad mellan olika domstolar/myndigheter i en tillåtlighetsprövning och en efterföljande tillståndsprövning, så måste tillåtlighetsbeslutet/-domen uppfylla unionsrätten krav på ”fullständighet, exakthet och slutlighet” för att vara bindande vid den efterföljande tillståndsprövningen. Om det av tillåtlighetsbeslutet/-domen inte klart framgår, att en sådan samlad bedömning har gjorts, skall den bedömningen i stället ske vid den efterföljande tillståndsprövningen utan hinder av tillåtlighetsbeslutet/domen. Vi avstår alltså från att i kommentaren spekulera i domens prejudikatvärde i övrigt och dess eventuella inverkan på det miljörättsliga prövningssystemet.1 Jag har i stället ansett det lämpligt att något utveckla mina tankegångar rörande dessa frågor i något annat forum och funnit att det skulle vara passande att knyta an till Fredrik Wersälls reflektioner i denna tidning om unionsrättens inflytande på rättsbildningen på det straffrättsliga området.
EU och miljörätten
Först bör anmärkas att miljörätten är ett av de rättsområden där en betydande del av lagstiftningsarbetet har flyttats ut från Sveriges riksdag och regering till EU:s olika organ. Det är också ett rättsområde där EU, som Fredrik Wersäll påpekar, sveper in oss i ett allt mer finmaskigt nät av regler. Det finns numera detaljregleringar på miljöområdet, som ligger på ”skruv- och mutternivå”, t.ex. på kemikalie- och avfallsområdet.
Man kan å andra sidan konstatera att EU:s rättsakter i många fall tvärtom är luddigt utformade, kanske medvetet, och därför ger utrymme för olika tolkningar, bl.a. på grund av, som Fredrik Wersäll påpekar, avsaknaden av förarbeten. Detta medför också problem, när EU-rätten skall transformeras till nationell lagstiftning. Så har t.ex. en av oss kommentarförfattare, Ulf Bjällås, medverkat i en rapport till Miljömålsberedningen, som bl.a. analyserat frågan om målen i direktiven som rör vatten genomförts på ett juridiskt korrekt sätt och då sammanfattningsvis konstaterat följande:
”En brist vid genomförandet av ramdirektivet är emellertid att oklarheter i ramdirektivet har förts in i nationell lagstiftning, vilket innebär att myndigheter, domstolar och allmänhet får svårt att tolka bestämmelserna. Lagstiftaren har inte i tillräcklig omfattning försökt förenkla och fylla ut regelverket så att det blir tillämpbart. Till viss del synes den svenska lagstiftaren ha närmast abdikerat, då komplexa bedömningsfrågor som borde ha reglerats i lag i stället har överlämnats till tillämpande myndigheter. Det finns också ett flertal exempel på att det svenska genomförandet, framför allt i de myndighetsföreskrifter som har meddelats, i sig har ökat komplexiteten i stället för att räta ut de frågetecken som finns i ramdirektivet.”
1 De synpunkter som i fortsättningen framförs i artikeln är artikelförfattarens egna.
Tolkningen av oklarheterna i EU:s lagstiftning och direktiv har därför i många fall fått ankomma på EU-domstolen och de nationella domstolarna. EU-domstolens domar ingår i unionsrätten och domstolen har ansetts ha tolkningsföreträde framför de nationella domstolarna.
Domstolsprövningen av Bungetäkten
Det är mot denna bakgrund som jag övergår till att närmare redogöra för HD-fallet och redovisa min syn på detta och dess eventuella rättsföljder.
Bakgrunden var följande. Dåvarande miljödomstolen vid Nacka tingsrätt hade avslagit en tillståndsansökan om täkt av kalksten och sammanhängande verksamhet. Målet överklagades till Miljööverdomstolen (MÖD) som, efter att gått igenom målet och bl.a. hållit sammanträde, fann att verksamheten var tillåtlig och att tillstånd kunde meddelas. Med hänsyn till instansordningen fann emellertid MÖD att det borde ankomma på miljödomstolen att meddela tillstånd och föreskriva de villkor och bestämmelser i övrigt som skulle gälla. Målet återförvisades därför till miljödomstolen för fortsatt handläggning. MÖD:s dom, som meddelades år 2009, vann laga kraft sedan HD år 2010, efter skriftväxling, inte meddelat prövningstillstånd.
Numera mark- och miljödomstolen återupptog målet och kom i en dom år 2011 fram till att det inte var möjligt att meddela ett tillstånd enligt miljöbalken till den ansökta verksamheten och avslog bolagets ansökan. Bolaget överklagade domen till MÖD (numera Mark- och miljööverdomstolen). I en dom år 2012 biföll MÖD bolagets ansökan om tillstånd till den ansökta verksamheten enligt (9 och 11 kap.) miljöbalken samt tillstånd enligt Natura 2000-bestämmelserna i 7 kap. 28 a § och dispens från artskyddsförordningen. MÖD fastställde också de villkor som skulle gälla för verksamheten. Denna dom, som inte innebar en uppdelning i en tillåtlighetsdom och en tillståndsdom, överklagades till HD.
HD fann att den uppdelning av prövningen som skett i MÖD:s dom år 2009 i en tillåtlighets- och en tillståndsdel inte kunde anses förenlig med kravet på en samlad prövning som följer av 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken samt artikel 6.3 i art- och habitatdirektivet, som behandlar s.k. Natura 2000-frågor enligt EU-rätten. MÖD hade i 2012 års dom funnit att tillåtlighetsfrågan redan var rättskraftigt avgjord genom den domen. HD framhöll däremot att det av tillåtlighetsdomen, för att den skall vara bindande vid den efterföljande tillståndsprövningen, måste klart framgå att den uppfyllde EU-rättens krav på ”fullständighet, exakthet och slutlighet”, vilket enligt HD inte var fallet. Den tillståndsdom som MÖD meddelat år 2012 upphävdes med förklaringen att den rättskraftiga tillåtlighetsdom som MÖD meddelade år 2009 inte hindrade en ny prövning av tillåtlighetsfrågan av underinstansen, som uppfyller unionsrättens krav enligt art- och habitatdirektivet.
Rättsliga tillrättalägganden
Nu till mina bekymmer. Det förhåller sig så beträffande den ordinarie miljöprövningen av domstol enligt miljöbalken, där också lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar, i fråga om vattenmål 7 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt supplementärt rättegångsbalken är tillämpliga, att en uppdelning i en tillåtlighetsdel och tillståndsdel kan förekomma i två skilda situationer. Den ena utgår från bestämmelsen i 22 kap. 26 § miljöbalken, som tillkommit av processekonomiska skäl och som möjliggör ett delavgörande av tillåtlighetsfrågan, som kan överklagas särskilt. Den andra bygger på en tillämpning av rättegångsbalkens princip om instansordningen, vilken, i en situation som denna, innebär att om en mark- och miljödomstol avslår en tillståndsansökan med motiveringen att verksamheten är otillåtlig och MÖD vid överklagande finner att den är tillåtlig så har MÖD brukat förklara den tillåtlig men med hänvisning till instansordningens princip uppdra åt mark- och miljödomstolen att bevilja tillstånd och föreskriva villkor för tillståndet. I båda fallen har förutsatts att tillåtlighetsdomen är bindande för underinstansen.
HD har i sin bedömning hänvisat till bestämmelsen i 22 kap. 26 § miljöbalken, vilket kan leda tankarna fel, eftersom den uppdelning som skedde i 2009 års dom i en tillåtlighetsdel och en tillståndsdel gjordes på grund av instansordningsprincipen och inte på grund av den nyss nämnda bestämmelsen i miljöbalken. Den bestämmelsen förutsätter ett särskilt yrkande av sökanden, vilket inte var fallet i det aktuella målet. Skillnaden har en principiell betydelse.
Prövningsförfarandet skiljer sig nämligen åt i de båda fallen. Ett bifall till ett yrkande enligt 22 kap. 26 § miljöbalken förutsätter för att verksamheten skall få påbörjas en särskild ansökan om tillstånd med angivande av de särskilda villkor som behövs. Det är alltså en prövning som sker i två steg. I steg två ligger tyngdpunkten på villkoren och det närmare innehållet i dem, eftersom det redan är avgjort att verksamheten skall få komma till stånd. Det som talar för detta förfaringssätt är processekonomin; någon diskussion och överväganden om den exakta utformningen av de närmare villkor som behövs för tillståndet behövs inte för bedömningen i det första steget.
Situationen i det andra fallet, där det är fråga om en tillämpning av principen om instansordningen och som inte är processekonomiskt motiverad utan snarare motsatsen, är helt annorlunda. Den prövning som då skall göras bygger på ett fullständigt prövningsunderlag enligt miljöbalkens bestämmelser och innefattar inte bara frågan om verksamhetens tillåtlighet utan också de villkor som behövs. Det underlaget skall naturligtvis möjliggöra en erforderlig tillåtlighetsbedömning i samlad form, och då även i andra fall än då unionsrätten kräver det. Kommer MÖD i en sådan situation fram till att den ansökta verksam-
heten är tillåtlig, bör tillåtlighetsdomen enligt min mening ha rättsverkan och vara bindande för underinstansen när målet med hänvisning till instansordningen visas åter till underrätten med uppgift att lämna tillstånd och föreskriva villkor.
Prejudikatvärdet, processuella komplikationer
Mitt intryck när jag läser HD:s domskäl är, som tidigare anmärkts, att HD i den aktuella domen utgått från den uppdelning av prövningen som sker vid tillämpning av 22 kap. 26 § miljöbalken. Men eftersom det i detta fall inte har varit en fråga om en tillämpning av reglerna om en särskild tillåtlighetsdom i 22 kap. 26 §, uppkommer frågan vilken prejudikatverkan domen har, när det i stället är en fråga om tilllämpning av principen om instansordningen Även i fortsättningen borde det, som jag anfört, i en situation som denna vara möjligt att av instansordningsskäl skicka tillbaka målet till underrätten för fortsatt granskning och framgår det av tillåtlighetsdomen att prövningen bl.a. skett mot bakgrund av EU-rättens krav borde domen ha rättsverkan och vara bindande för underinstansen vid den efterföljande tillståndsprövningen.
HD:s generella uttalanden i domskälen gör emellertid bedömningen osäker. Kan en sökande som vinner framgång i MÖD verkligen lita på att underinstansen beviljar tillstånd eller måste frågorna, särskilt de EU-rättsliga, bli föremål för nya överväganden och bedömningar? Det synes i praktiken vara omöjligt att uppfylla kraven av EUdomstolen på ”fullständighet, exakthet och slutlighet”. HD uttalar också i sina domskäl (punkt 20), som är mycket kortfattade i denna del, att det mera sällan torde vara fallet att en tillåtlighetsdom uppfylller kraven. Den som bestrider tillåtligheten kan i underinstansen efter återförvisningen alltid hävda nya argument in absurdum för att kraven inte är uppfyllda, vilket kan leda till ett utdraget processande med nya överklaganden i all oändlighet.
Även om man som framgått kan ifrågasätta utgångspunkten i HD:s ställningstaganden, måste man förmodligen, som vi redovisat i miljöbalkskommentaren, ändå dra den slutsatsen av HD-domen att Natura 2000-frågorna gör det svårt med en uppdelning av prövningen i först en tillåtlighetsdom och därefter en tillståndsdom, där också villkoren skall läggas fast; åtminstone framstår en sådan ordning som ett processekonomiskt slöseri, eftersom underinstansen ändå är skyldig att göra den samlade prövningen av Natura 2000-frågorna slutligt. Detta får anses gälla antingen om uppdelningen skett enligt 22 kap. 26 § miljöbalken eller skett med hänvisning till instansordningen.
EU-rätten och rättskraften
Det är däremot tveksamt om EU-rättens företräde framför nationell rätt kan tas till intäkt för att upphäva rättskraften också hos en lagakraftvunnen dom, i detta fall 2009 års dom av MÖD om återförvis-
ning, vilket HD ansett. I målet diskuterar miljödomstolen samt MÖD kortfattat frågan med utgångspunkt i den nationella rätten och kommer till olika resultat. Föredragande justitiesekreteraren i HD redovisar i sitt betänkande utförligt rättskraftsfrågan från såväl nationell som unionsrättslig utgångspunkt och drar slutsatsen, om jag förstått henne rätt, att säkerställandet av EU-rätten kan medföra avsteg från rättskraftsprincipen, när nationella regler gör detta möjligt. Så väntar man spänt på HD:s uppfattning i denna viktiga fråga, men blir besviken. HD konstaterar helt frankt att rättskraften hos 2009 års dom inte hindrar en ny tillåtlighetsprövning och som enda motivering hänvisar domstolen till flera avgöranden av EU-domstolen och även ett rättsvetenskapligt verk av Hettne-Otken Eriksson. Man tvingas konstatera att HD:s dom rörande denna viktiga fråga klart brister i ”fullständighet och exakthet”.
Jag kan inte finna att hänvisningarna i HD:s dom till EU-rätten ger ett entydigt stöd för HD:s ståndpunkt. Sistnämnda verk gör det i vart fall inte. Att 2009 års dom vann laga kraft, berodde ju på att HD inte meddelade prövningstillstånd för överklagandet av den. HD måste alltså ha senare slagits av tanken att man inte i tillräcklig mån prövat eller i vart fall redovisat de unionsrättsliga frågornas inverkan på tillåtlighetsbedömningen. Är dessa omständigheter verkligen sådana ”facta supervenientia”, som medför att man kan vräka gamla, lagakraftvunna domar? Jag har för min del hyst samma uppfattning som föredragande justitiesekreterarens, nämligen att ett bortseende från rättskraftsprincipen på grund av EU-rätten borde kunna ske bara när den nationella rätten gör det möjligt.
Så långt kommen i mina funderingar erinrade jag mig en artikel av miljörättsprofessorn Jan Darpö i Nordisk Miljörättslig Tidskrift om just Bungefallet, skriven efter MÖD:s andra dom men före HD:s dom.2 Där påpekade Darpö, som efter vad jag senare erfarit varit mycket aktiv på motståndarsidan till täktverksamheten, att EUkommissionen blivit intresserad av målet. Detta påpekande ledde till att jag undersökte frågan närmare. Och, mycket riktigt, EUkommissionen hade inlett ett överträdelseförfarande mot Sverige och i flera skrivelser till regeringen och bl.a. domstolarna framfört sin uppfattning om EU-rättens tillämpning på fallet och också uttalat sig om bedömningsfrågor i sak. Kunde det ”ligga en gravad hund” under HD:s lapidariska motivering? EU-kommissionens inhopp gjordes alltså i pågående mål utan någon begäran om förhandsbesked från EU-domstolen av svensk domstol. Hade det varit fråga om ett motsvarande inhopp av en svensk myndighet, så skulle ett sådant ha varit underkastat förbudet i 11 kap. 3 § regeringsformen mot otillbörlig påverkan av domstols beslutsfattande. Men EU-kommissionen synes ha ansett sig ha rätt till ett sådant
2 EU-rätten och den processuella autonomin på miljöområdet, Jan Darpö, Nordisk Miljörättslig Tidskrift 2012:2 s. 4 ff.
inhopp i ett indispositivt tvistemål, kanske med hänsyn till principen om amicus curiae. Kommissionen kanske inte ens funderat på frågan, eftersom Sverige lär vara det enda EU-land som fortfarande har kvar tillåtlighets- och tillståndsprövningen i första instans av domstol. Men det gör egentligen ingen skillnad, eftersom vi i 12 kap. 2 § regeringsformen har ett motsvarande förbud i fråga om förvaltningsmyndigheternas beslutsfattande. Jag har i vart fall inte sett någon sur reaktion på förfarandet från svensk sida.
Kan det mot denna bakgrund förhålla sig så att HD kommit till insikt om att man inte i tillräcklig mån bedömt eller i vart fall redovisat de unionsrättsliga frågornas inverkan vid den första tillåtlighetsprövningen? Men dessa frågor måste ju ha varit lika aktuella då. En senare vunnen insikt om frågornas betydelse, kan väl knappast vara ett sådant factum superveniens, som rättfärdigar ett upphävande av rättskraften hos den tidigare domen. Detta hade ju HD ändå efter överklagande att ta ställning till, då frågan om prövningstillstånd övervägdes. Man får närmast intrycket att HD i detta fall, i motsats till vad Wersäll konstaterat för straffrättens del, intagit en defensiv hållning, dvs. försökt förebygga ett nederlag för Sverige i det pågående överträdelseförfarandet inom EU.
Då återstår frågan om unionsrätten ändå ger en möjlighet att upphäva rättskraften hos en tillåtlighetsdom, vilket jag för min del är tveksam till. Men jag lämnar frågan öppen för diskussion.
Rättsfallets inverkan på regeringens tillåtlighetsprövning
Medan vi är inne på det miljörättsliga prövningssystemet, vill jag påpeka att det nu aktuella rättsfallet avser förfarandet vid den ordinarie tillåtlighets- och tillståndsprövningen av domstol enligt miljöbalken. Men i det miljörättsliga prövningssystemet ingår också i vissa andra fall en uppdelning av prövningen, nämligen där tillåtligheten skall prövas av regeringen men tillståndsfrågan skall prövas av den ordinarie tillståndsmyndigheten/domstolen. Hur inverkar HD-domen på detta prövningsförfarande? Det gäller den särskilda tillåtlighetsprövningen av vissa verksamheter enligt 17 kap. miljöbalken, liksom underställningsförfarandet till regeringen enligt balkens 2 kap. 9 och 10 §§ samt 7 kap. 29 § (jfr 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 § miljöbalken).
HD har något berört den uppdelning av prövningen som sker, när tillåtlighetsprövningen av vissa mer ingripande verksamheter skall, eller kan, prövas av regeringen enligt 17 kap. miljöbalken, medan själva tillståndet samt de närmare villkoren för detta meddelas av den ordinarie prövningsmyndigheten/domstolen. Jag ser mig föranlåten att även i detta fall, i likhet med vad jag ovan påpekat i fråga om HD:s missuppfattning i fråga om 22 kap. 26 § miljöbalken, påpeka att prövningen enligt detta kapitel inte, som HD verkar ha uppfattat saken, har tillkommit av processekonomiska skäl. Ett studium av föredragande juristsekreterarens betänkande (punkt 8) borde ha föranlett
viss eftertanke hos domstolen, eftersom hon framhåller att skälen för regeringsprövningen är andra än processekonomiska.
Tanken med regeringsprövningen är i stället att underkasta större, mer ingripande verksamheter en prövning av ett politiskt ansvarigt organ, som har att göra en sammanvägning av miljömässiga bedömningar med andra viktiga samhällsintressen, såsom regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik och energipolitik. Detta är numera en prövning som, till skillnad från föregångarna i 136a § byggnadslagen och 4 kap. naturresurslagen, i de flesta fall skall ske inom ramen för den ordinarie tillståndsprövningen enligt miljöbalken med tillämpning av de vanliga tillåtlighetsreglerna i 2 och 11 kap., men där regeringen dessutom kan göra politiska avvägningar med stöd av 2 kap. 9 och 10 §§ samt, såvitt avser Natura 2000-frågor, 7 kap. 29 §. Sistnämnda tre paragrafer om regeringsprövning gäller också vid tilllåtlighetsprövning av andra verksamheter än då det är fråga om en prövning enligt 17 kap. Viktiga utgångspunkter är också det grundläggande stadgandet i 1 kap. 1 § miljöbalken, liksom balkens 1 kap. 6 § om EU-rättens tillämpning.
Hur inverkar då HD-domen på nyss nämnda regeringsprövningar? Den ger anledning till följande funderingar.
Regeringens beslut är i allmänhet knapphändigt motiverade. Även om förvaltningslagens krav i 20 § om beslutsmotivering inte är direkt tillämpligt i regeringsärenden, har den lagens principer ansetts böra följas även i dessa. För att det skall gå att kontrollera att inga ovidkommande hänsyn har tagits vid beslutsfattandet, måste skälen för regeringsbesluten motiveras. Så har t.ex. Högsta förvaltningsdomstolen upphävt ett regeringsbeslut efter rättsprövning på den grunden att skälen för avgörandet inte redovisats, se HFD 2011 ref. 11.
En tillämpning av principerna i HD-domen skulle dock medföra det ytterligare kravet, att ett regeringsbeslut i fråga om tillåtligheten enligt 17 kap. miljöbalken, men också i andra fall vid tillämningen av 2 kap. 9 och 10 §§ samt 7 kap. 29 § miljöbalken, av en verksamhet som kan inverka på ett Natura 2000-område, för att vara bindande för den tillståndsgivande domstolen/myndigheten måste redovisa en samlad bedömning, som uppfyller EU-rättens krav på ”fullständighet, exakthet och slutlighet”. Detta synes, som jag tidigare framhållit när det gäller en uppdelad domstolsprövning, i praktiken vara en omöjlighet också när det gäller regeringsbeslut.
Detta skulle alltså leda till att en regeringsprövning, som tillkommit för att möjliggöra politiska avvägningar vid miljöprövningen och som inte bör göras av domstol, ändå skulle kunna göras till föremål för överprövning av domstol, och då i andra fall än då prövning av regeringsbeslut sker genom rättsprövning. Som tidigare påpekats i anslutning till uppdelningen av tillåtlighets- och tillståndsprövningen vid domstol, kan det ju räcka med ett påstående från en motståndare till ett projekt att tillåtlighetsprövningen inte är fullständig, exakt eller
slutlig för att frågan på nytt måste bli föremål för en samlad prövning av tillståndsdomstolen/-myndigheten.
Men vi kan nog inte vara utan en regeringsprövning i det miljörättsliga systemet. De verksamheter som skall obligatoriskt tillåtlighetsprövas av regeringen enligt 17 kap. miljöbalken har visserligen efter hand bantats väsentligt, men det obligatoriska systemet liksom förbehållsrätten bör finnas kvar. Man lär inte heller kunna vara utan ventilerna i 2 kap. 9 och 10 §§ miljöbalken, liksom balkens 7 kap. 29 §, som ju avser just Natura 2000-frågor och som möjliggör att verksamheter eller åtgärder som kan påverka ett Natura 2000-område under vissa förutsättningar tillåts, om de måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse. Man får alltså finna sig i att ett regeringsbeslut i ett Natura 2000-fall kan komma att överprövas av domstol.
Avslutande synpunkter
Ja, detta är tankar som jag velat ventilera i ett annat forum än den miljöbalkskommentar, som jag medverkar i och som väl inte är den rätta platsen för utförligare analyser. Det är kanske förmätet att, i jämförelse med Fredrik Wersälls breda genomgång av ett tiotal avgöranden på straffrättens område och deras förhållande till normgivningen, ta upp ett enda rättsfall till diskussion. Jag vill då påpeka att HDdomar i miljömål är mycket sällsynta, varför man bör passa på att suga på en sådan karamell, när det bjuds. Jag anser att fallets konsekvenser för det miljörättsliga prövningssystemet kan vara värda en diskussion, även om infallsvinkeln egentligen är en annan än huvudbudskapet i Wersälls artikel. Och en obesvarad fråga är, hur man skall ställa sig till andra fall, där unionsrätten kan medföra avvikelser från vår prövningsordning… Men det är, som Kipling uttryckte det, en annan historia.