Ny lagstiftning om försäkringspreskription

 

 

Av f.d. justitierådet, professor BERTIL BENGTSSON

Artikeln kommenterar den lagstiftning om preskription av försäkringsersättning som träder i kraft 1 januari 2015.

 

1. Det är nu snart 10 år sedan vi fick en ny försäkringsavtalslag (2005:104; FAL). Sedan dess har lagen i stort sett lämnats i fred, frånsett en lagändring som inskränkte försäkringsbolagens rätt att ta del av uppgifter om enskilda personers hälsotillstånd.1 Vid årsskiftet 2014–15 träder emellertid en något mera omfattande förändring i kraft, framför allt rörande preskription av krav på försäkringsersättning. Det kan vara anledning att i korthet presentera denna lagstiftning, som gäller ganska praktiska frågor; särskilt de nuvarande preskriptionsreglerna i 7 kap. 4 § och 16 kap. 5 § kommer ganska ofta upp i domstolar och försäkringsnämnder, liksom också deras motsvarighet i 31 § trafikskadelagen (1975:1410; TSL). Väsentligen samma regler som nu gällde enligt tidigare lagstiftning — 1927 års FAL och 1980 års konsumentförsäkringslag. Där gjorde FAL inga ändringar i sak.
    Reglerna om försäkringspreskription aktualiserar en typisk motsättning mellan försäkringsbolagens och försäkringstagarens, särskilt konsumenternas, intressen. Det stämmer ju väl med den allmänna inställningen bakom åtskillig lagstiftning på senare år att fästa vikt vid en skadelidandes ersättningsbehov, även om han varit långsam att framställa sina krav. Det gäller inte bara konsumenter; också andra försäkrade är i hög grad beroende av sitt försäkringsskydd (något som lagstiftaren accepterat genom att ge tvingande regler även vid företagsförsäkring). — Å andra sidan kan försäkringsbolagen här som så ofta annars hänvisa till att försäkringsrörelsen måste bedrivas långsiktigt och efter rationella kalkyler, vilket bl.a. skulle motivera att bolagen hade överblick över väntade ersättningskrav, vare sig de grundas på inträffade skadefall eller ej. Det är ett argument som lagstiftaren traditionellt haft stor förståelse för; bl.a. bygger bestämmelserna om preskription i 1927 års lag på sådana tankegångar. Försäkringsbolagen har gynnats med fördelaktigare preskriptionsregler än andra motsvarande storföretag. — Samtidigt är det oklart hur stor ekonomisk betydelse frågan egentligen har. Sena ersättningskrav är ovanliga, särskilt vid egendomsskador, fast de kan vara krångliga att utreda. Också risken för sådana krav kan naturligtvis kalkyleras. Liksom

 

1 Se 7 kap. 1a §, 11 kap. 1a § och 16 kap. 1a §.

annars är det svårt att göra en avvägning mot försäkringstekniska argument; de grundas på ett material som inte bara enskilda utan också lagstiftaren delvis saknar tillgång till. I alla händelser kan det ses som ett gemensamt intresse för försäkringstagare och försäkringsbolag att reglerna om försäkringsavtalet är klara och lättillämpade. Tvister om lag- och villkorstolkning vill man undvika på båda håll. — Det är synpunkter av detta slag som fått vägas mot varandra i det aktuella lagstiftningsärendet.
    Vad gäller de nuvarande reglerna, innebär de i stort sett följande. Om konsumentförsäkring sägs i 7 kap. 4 §, att den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande; annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är dock fristen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det tagit slutlig ställning till anspråket. Regeln är tvingande mot försäkringsbolaget. I 16 kap. 5 § finns en helt överensstämmande regel om preskription av krav på grund av personförsäkring. Motsvarande regler gäller vid kollektiv försäkring.2 Vad angår företagsförsäkring, hänvisar 8 kap. 20 § till 7 kap. 4 §. Här förekommer dock två tilllägg: Försäkringsbolaget får skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid än som anges där, dock minst sex månader från det att han fått del av föreläggandet. Vidare får i försäkringsavtalet föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, minst sex månader från det att han fått kännedom om sin fordran. Lagen innehåller också vissa regler om information vid skaderegleringen rörande risken för preskription (se närmare 2 kap. 7 § och 10 kap. 8 §).
    En liknande regel om tre- och tioårspreskription förekommer i 31 § TSL, liksom också i 23 § patientskadelagen (1996:799).
    Dessa regler har inte diskuterats så mycket i litteraturen3 och i stort sett framstått som okontroversiella fram till omkring år 2000, då en ändrad inställning framträdde hos försäkringsbolagen. Till en del lär det ha berott på att bolagen började åberopa preskription oftare än tidigare, men en viktig orsak kan också ha varit den tolkning bestämmelserna fick i ett par uppmärksammade HD-avgöranden vid denna tid. I NJA 2000 s. 285, rörande ersättningskrav mot trafikförsäkringen på grund en whiplashskada, ansågs preskription endast inträda med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar

 

2 Se om gruppskadeförsäkring 17 kap. 22 §, om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring 18 kap. 14 §, om gruppersonförsäkring 19 kap. 26 § och om kollektivavtalsgrundad personförsäkring 20 kap. 15 §. 3 Se dock Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 194 ff, Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011 avsnitt 4.3. och Herbert Jacobsson, Preskriptionens funktioner, 2005, särskilt s. 627 ff. FAL:s regler kommenteras i korthet i Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (2 uppl. 2010) s. 326 ff, 377 f, 505 f.

att lägga till grund för en talan sedan minst tre år, varvid bevisbördan om tiden för kännedom lades på försäkringsbolaget. I NJA 2001 s. 93 bedömdes treårspreskriptionen enligt TSL på liknande sätt. NJA 2001 s. 695 I och II gällde den tioåriga preskriptionstiden enligt samma lag; den ansågs i båda fallen böra räknas inte från olyckstillfället utan från tidpunkten då skadan gav sig till känna. Inte minst bevisbördans placering lär medföra praktiska problem för bolagen — det är ju en ganska anmärkningsvärd ordning att en part skall bevisa när motparten känt av en skada som denne drabbats av. När förslaget till FAL behandlades av Lagrådet och i riksdagen framfördes uppfattningen att också preskriptionsreglerna borde reformeras, men det saknades underlag för en sådan förändring i detta sammanhang. De tidigare reglerna behölls som sagt i sak.4 Så småningom lät emellertid regeringen utarbeta en departementspromemoria med ett sådant förslag (Ds 2011:10). Det finns ingen anledning att här gå närmare in på förslaget, som i väsentliga delar stämde med de senare lagändringarna. Remissinstanserna var i allmänhet positiva, och promemorian lades till grund för propositionen (2012/13:168), fast med ändring beträffande flera detaljer.
    I propositionen utvecklas att lagstiftningen avser att tillgodose delvis motstridiga intressen: å ena sidan de skadelidandes behov av skydd efter inträffat försäkringsfall, å andra sidan att det skall finnas goda förutsättningar att bedriva försäkringsverksamhet så att inte utbudet av försäkringar minskar och premierna behöver höjas. Bristerna hos de gällande preskriptionsreglerna framhålls. Värdet för bolagen med en kort preskriptionstid anses begränsad — överblicken av framtida ersättningsanspråk blir inte så mycket bättre. Reformen borde inriktas mot att åstadkomma ett enklare och tydligare regelverk med förstärkt skydd för den försäkrade och andra skadelidande; treårspreskriptionen borde avskaffas och preskriptionsfristen börja löpa vid en tidpunkt som kan fastställas efter objektiva grunder.

 

2. Enligt den nya regeln i 7 kap. 4 §, som enligt 8 kap. 20 § skall gälla som huvudregel också vid företagsförsäkring, måste den som vill ha försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd väcka talan inom tio år från ”tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd inträdde”. Liksom tidigare skall fristen alltid vara minst sex månader från det att bolaget förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket. Vid regress mellan försäkringsbolag skall fristen att väcka talan vara minst ett år från den betalning som grundar återkravet.5 Reglerna är tvingande till den försäkrades fördel; försäkringsbolag emellan kan dock avtalas om andra preskriptionsregler. — Motsvarande bestämmelse gäller beträffande person-

 

4 Se prop. 2003/04:150 s. 191 f. 5 Detsamma gäller återkrav från ett försäkringsbolag mot en vårdgivare enligt 21 § patientskadelagen. Se även 26 § samma lag, där vad som sägs om försäkringsgivare i vissa fall anges gälla Patientförsäkringsföreningen.

försäkring (16 kap. 5 §), och liksom nu blir samma regler tillämpliga vid kollektiv försäkring (se 17 kap. 22 §, 18 kap. 14 §, 19 kap. 26 § och 20 kap. 15 §).
    Avsikten med den nya regeln är alltså att skapa klarhet om utgångspunkten för tioårsfristen. De citerade orden innebär att den är i stort sett liktydig med försäkringsfallet. Att använda sig av denna term i lagtexten, som promemorian föreslagit, ansågs dock ha vissa nackdelar: begreppet saknade en vedertagen innebörd, det var svårt att definiera i lagtext och dess innebörd kunde därför variera i olika försäkringsbolag. Man borde inte heller överlämna till bolagen att bestämma vad som utgör försäkringsfall, vilket kunde missbrukas. I stället valdes det citerade uttrycket. Också detta beror på försäkringsvillkoren, men det avgörande blir inte någon särskild definition utan tidpunkten när förutsättningarna för försäkringsskydd är uppfyllda — något som ju har grundläggande betydelse för försäkringsavtalet.
    Det ligger naturligtvis även bortsett från preskriptionsreglerna i bolagens eget intresse att förutsättningarna för försäkringsskydd preciseras noga. Motiven betonar som sagt att fristens början skall kunna objektivt bestämmas. Att man kräver viss aktivitet av den försäkrade innan ersättning skall utbetalas, t.ex. att denne skall medverka till utredningen eller styrka kostnader, anses inte hindra att preskriptionstiden börjar löpa.6 Mera tveksamt är om utgångspunkten för fristen kan förskjutas genom att försäkringsbolaget för ersättning kräver att egendom först återanskaffas eller att en myndighet meddelar ett visst beslut. I båda fallen har försäkringsbolaget rätt att vänta med utbetalningen tills förutsättningen uppfylls (jfr 7 kap. 1 § 2 st. FAL), och i varje fall vid krav på myndighetsbeslut kan betalningen fördröjas utan att det beror på den försäkrade. Det kunde därför verka motiverat att i detta fall räkna fristen från myndighetsbeslutet. Frågan lär ha begränsad praktisk betydelse. Vid ansvarsförsäkring, som över huvud taget ställer till vissa problem i sammanhanget, blir därför utgångspunkten inte när en skada som faller inom försäkringen inträffar utan tidpunkten då den skadelidande framställt ett skadeståndskrav (även om försäkringsbolaget redan tidigare fått kännedom om skadan). En särskild fråga är om detsamma gäller för den skadelidande när denne enligt 9 kap. 7 § har rätt att framställa direktkrav mot försäkringsbolaget. Grundas kravet på 9 kap. 7 § första stycket 1, torde tioårsfristen räknas från den tidpunkt då hans rätt till direktkrav inträder, vilket vid obligatorisk ansvarsförsäkring i regel är tidpunkten då han drabbas av skada som försäkringen täcker (oavsett om den skadelidande känner till ansvarsförsäkringen).7 Är det fråga om direktkrav enligt första stycket 2 (på grund av konkurs eller offentligt ackord beträf-

 

6 Se prop. 2012/13:168 s. 58 f. 7 Se prop. 2012/13:168 s. 59. Det kan tyckas mindre rimligt att preskriptionstiden börjar löpa fast han inte vet om försäkringen; eftersom obligatorisk ansvarsförsäkring förekommer bara i vissa lagstadgade fall, har han möjlighet att snabbt konstatera att han är skyddad av försäkringen.

fande den försäkrade), skulle enligt motiven tiden räknas från den skadelidandes ursprungliga krav mot den försäkrade; han skulle anses ha övertagit den försäkrades rätt.8 När tiden börjar löpa för direktkrav enligt första stycket 3 (den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst) har inte diskuterats; har den skadelidande hunnit framställa krav mot den juridiska personen, bör kravet också här vara utgångspunkten för preskriptionsfristen, medan annars det kan vara anledning att räkna fristen från tidpunkten från upplösningen.
     I trafikskadelagen och patientskadelagen är utgångspunkten bestämd annorlunda. Enligt 31 § TSL skall tioårstiden räknas från skadehändelsen, och enligt 23 § patientskadelagen — liksom nu — från den tidpunkt då skadan orsakades. Också i dessa fall går fristens början att fastställa på objektiva grunder.9 Dessa bestämmelser torde inte bli svåra att tillämpa.
    Alltjämt skall preskriptionsavbrott ske genom att talan väcks. Mot detta har invänts att det borde räcka med ett skriftligt ersättningskrav i stället för att den skadelidande skulle behöva vända sig till domstol med sitt anspråk. Med hänsyn till att preskriptionstiden förlängs ansågs dock inte regeln som någon nämnvärd nackdel för den skadelidande; det finns ju gott om tid att förbereda en rättegång, om detta visar sig nödvändigt. Till detta kom att med ett annat sätt att avbryta preskriptionen den försäkrade skulle kunna hålla ersättningsfrågan öppen hur länge som helst genom återkommande preskriptionsavbrott — bolagen skulle aldrig kunna känna sig säkra på att ett skaderegleringsärende var avklarat. På denna punkt har man alltså tagit hänsyn till försäkringsbolagens intresse att få slut på ärendet.

 

3. Ett särskilt problem har utgjort sena skadeföljder, särskilt vid personskada. Det förekommer ju att vissa besvär visar sig först en betydande tid efter en olyckshändelse — ett ofta anfört exempel utgör whiplashskadorna. Utan särregler finns det risk för att preskription redan har inträtt när den försäkrade får känning av besvären. Problemet uppkommer inte med de tidigare preskriptionsreglerna, eftersom både treårs- och tioårsfristen ju inte räknas från en tidigare tidpunkt än när skadan ger sig till känna. Med en ändrad utgångspunkt för fristen kan preskriptionen leda till stötande resultat. Å andra sidan har det ansetts mindre lämpligt att uppmuntra till sena ersättningskrav; de lär sällan ha framgång, eftersom möjligheten att styrka skada och orsakssammanhang blir allt sämre ju längre tiden går.

 

8 Se prop. 2012/13:168 s. 59. Man skulle kunna göra gällande att i stället tiden borde räknas från det senare tillfälle då han fick möjlighet att framställa direktkravet, dvs. vid konkursen (eller ackordet). Skillnaden torde dock inte ha någon större praktisk betydelse. — Krav på patient- och trafikförsäkringspremie samt patient- och trafikförsäkringsavgift skall däremot preskriberas enligt preskriptionslagen (31 § 5 st. TSL; 23 § 4 st. patientförsäkringslagen). 9 En särskild preskriptionsregel gäller vid krav på självrisk enligt trafikskadelagen; en preskriptionsfrist av tre år skall räknas från den betalning som grundar kravet.

Problem av denna typ uppkommer mindre ofta vid personförsäkring som regleras av FAL, t.ex. olycksfallsförsäkring; här skall ju tioårstiden räknas från inträdet av det förhållande som berättigar till försäkringsskydd. Om försäkringsavtalet ger rätt till ersättning vid viss typ av besvär som inträffar senare än själva olycksfallet, räknas alltså tiden från denna senare skadehändelse.10 Avgörande blir alltså försäkringsvillkoren, men det är inte så mycket att göra åt; här har ju försäkringsbolagen frihet att utforma försäkringsskyddet på sätt som de finner lämpligt. Detta gäller däremot inte vid trafik- och patientförsäkring, där lagstiftningen reglerar vilka risker som försäkringen täcker.
    Vid trafikförsäkring, där 9 § TSL hänvisar till reglerna i skadeståndslagen (SkL) om personskada, finns möjlighet att vid sena skadeföljder ompröva ersättningsfrågan på grund av väsentligt ändrade förhållanden (se 5 kap. 5 § SkL). Detsamma gäller enligt patientskadelagen (se 8 §). Fristen att föra talan om omprövning har i båda lagarna angetts till tre år från tidpunkten när det förhållande som ligger till grund för omprövningsyrkandet inträdde (31 § 1 st. TSL; 23 § 1 st. patientskadelagen). Problemet blir här framför allt att bestämma en utgångspunkt för fristen: när inträffar en sådan väsentlig förändring som berättigar till omprövning? Problemet vilka förändringar som är väsentliga är inte nya — samma fråga uppkommer ju vid tilllämpning av omprövningsregeln i SkL i andra sammanhang11 — men vid preskription krävs på ett annat sätt att en viss bestämd tidpunkt för förändringen fastslås. Det kan här gälla både medicinska och ekonomiska förhållanden. Vid medicinsk förändring fordras enligt motiven att förändringen skall vara bestående och konstaterad t.ex. av läkare, medan för en väsentlig förändring i den skadelidandes ekonomiska situation det skulle krävas att den var bestående.12 Under alla förhållanden kan det i praktiken vara besvärligt att konstatera en utgångspunkt för treårsfristen. När kan t.ex. förändringen anses bestående? Det är tänkbart att trots dessa tämligen generösa regler en skadelidande ändå skulle gå miste om ersättning, när skadeföljderna framträder så sent att preskription inträtt enligt tioårsregeln och förutsättningarna saknas för omprövning. Vid remissbehandlingen av promemorian framhölls att sådana sena skadefall inte är opraktiska, t.ex. när barn skadas i trafiken och när någon drabbas av hepatit C efter blodtransfusioner eller strålningsskador efter cancerbehandling. Med tanke på särskilt ömmande fall av detta slag har i nya paragrafer — 31a § TSL, 24 § patientskadelagen — tillagts, att en talan får väckas

 

10 Enligt hittills gällande rätt anses försäkringsfallet vid olycksfallsförsäkring inte vara olycksfallet utan när en skada ger sig till känna; jfr NJA II 1927 s. 537 f och uttalande av HD:s majoritet i NJA 2001 s. 695 I och II. 11 Se härom Strömbäck i Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, avsnitt 5:5.9. 12 Se prop. 2012/13:168 s. 29 f, 50. Som ekonomisk förändring räknas här också att det inträffar en väsentlig förbättring av löneförhållandet i yrket som den skadelidande inte får glädje av.

senare än vad huvudregeln anger (alltså senare än tioårsfristen eller treårsfristen vid omprövning) om det finns synnerliga skäl; härvid skulle särskilt beaktas om den skadelidande har varit förhindrad att framställa anspråket i tid.
    Det är alltså fråga om en begränsad möjlighet att kräva ersättning vid dessa sena skador. Det räcker inte att åberopa att den skadelidande varit okunnig om ersättningsmöjligheten eller att det av någon anledning varit besvärligt för den skadelidande att framställa kravet i tid; som exempel på fall där regeln kan tillämpas nämns däremot att en skada visat sig först efter preskriptionstidens utgång eller att ett barn på grund av föräldrarnas försummelse inte haft möjlighet att tillvarata sina rättigheter inom preskriptionstiden. Man skall vid bedömningen också fästa vikt vid skadans svårighetsgrad, vid ersättningens betydelse för den skadelidandes försörjning och om den skadelidande framställt ersättningskrav mot bolaget så snart det varit möjligt. Den skadelidande skall av naturliga skäl ha bevisbördan för de omständigheter han åberopar.13 Här har alltså de försäkrades intresse vägt tyngre än försäkringsbolagens önskan om klara och entydiga regler. Det lär dock bli sällsynt att bolagen behöver betala sent anmälda skador av detta slag. Bl.a. har det framhållits att vid den tidpunkt då kraven framställs det är svårt att bevisa att förutsättningar alls funnits för försäkringsskydd. Men det är klart att utredningen om dessa ersättningskrav kan bli både krånglig och tidsödande. Vidare kan naturligtvis kravet på synnerliga skäl för ersättning efter preskriptionstidens utgång leda till tolkningsproblem. Från den skadelidandes synpunkt, liksom för massmedia, lär skälen för utbetalning i regel vara synnerliga. Oavsett att motiven understryker att det gäller en undantagsregel kan bolagen väntas få vissa svårigheter att vägra ersättning när omständigheterna på något sätt kan anses ömmande. Men det skulle gälla hur än regeln var formulerad. Juridiken spelar ju en begränsad roll vid dessa diskussioner.
    Att märka är att det finns en lucka i den skadelidandes skydd mot sena skador. När det gäller vanliga skadeståndskrav som framställs mot en ansvarig, vare sig denne haft ansvarsförsäkring eller ej, finns ingen möjlighet att åberopa synnerliga skäl om preskriptionstiden gått ut. Det kan bli aktuellt när det gått mer än tio år sedan krav framställdes mot en ansvarsförsäkring, men viktigare är att själva skadeståndskravet kan ha preskriberats enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130). Utgångspunkten för fristen enligt den paragrafen är ju när skadeståndsfordran tillkom, inte när skadan visade sig. Enligt preskriptionslagens motiv och härskande mening i litteraturen innebär detta att fristen räknas från den skadegörande handlingen, även om skadan inte inträffar förrän vid en senare tidpunkt eller om skadeeffekten framträder först efter lång tid. Om anspråket grundar sig på

 

13 Se prop. 2012/13:168 s. 51.

underlåtenhet att handla, räknas tiden från den dag en åtgärd senast borde ha företagits.14 På detta vis finns det också här en risk att sena skador är preskriberade när den skadelidande får kännedom om dem. Att gå in i preskriptionslagens regler låg emellertid utanför lagstiftningsärendet och diskuteras inte närmare i motiven.15 En naturlig fortsättning på lagstiftningen om försäkringspreskription skulle emellertid vara att se över reglerna om preskription av sena skadeståndskrav, särskilt med tanke på att de så ofta betalas av en försäkring. Ännu har dock inget initiativ förekommit i den vägen.

 

4. Som nämnt förekommer i 8 kap. 20 § vissa kortare frister vid företagsförsäkring; om inte talan väcks inom fristen går den försäkrade miste om försäkringsskydd. Reglerna har vållat vissa bekymmer vid lagstiftningsarbetet, särskilt med tanke på deras tillämpning vid ansvarsförsäkring; här kan en förkortad frist att göra gällande försäkringsskydd gå ut över den skadelidande.
    Vad angår försäkringsbolagets möjlighet att förelägga den försäkrade att inom en kortare frist väcka talan har tiden förlängts till minst ett år från det att den försäkrade fått del av föreläggandet. På samma sätt har möjligheten att i avtalet föreskriva en skyldighet att anmäla krav på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd ändrats, så att minimitiden inte får vara kortare än ett år. Också denna frist räknas från tidpunkten då det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsskydd inträdde — inte som nu från den försäkrades kännedom om sin fordran. Ett ganska viktigt undantag från reglerna har vidare införts: de påverkar inte den skadelidandes rätt att framställa direktkrav enligt 9 kap. 7 § 1 p. FAL, alltså vid obligatorisk ansvarsförsäkring. Sådan försäkring föreskrivs ju i regel för att ge den skadelidande ett särskilt skydd, och det skulle strida mot detta syfte om han skulle mista skyddet på grund av den försäkrades försummelse att väcka talan inom ettårsfristen eller att anmäla krav på försäkringsskydd. Den skadelidande skall alltså kunna kräva ersättning även sedan ettårsfristen utgår. I stället tillämpas den allmänna regeln om tioårspreskription också i detta fall.
    I departementspromemorian hade föreslagits att motsvarande skulle gälla också vid annan ansvarsförsäkring; även när direktkrav inte är möjligt kan ju den ansvariges försäkring vara en förutsättning för att en skadelidande alls skall få ut någon ersättning. Ett så långtgående skydd ansågs dock inte möjligt att genomföra i lagstiftningsärendet. En skadelidande får alltså räkna med möjligheten att den ansvarige fått ett föreläggande att väcka talan eller att villkoren innehåller en anmälningsplikt för företaget, och han får försöka påverka

 

14 Se Jan Forsström, Preskription av fordringar (1982) s. 27 och Stefan Lindskog, Preskription, avsnitt 2.3.1. med hänvisningar. 15 Jfr Ds 2010:10 s. 68 f.

detta att utnyttja sitt försäkringsskydd. Man kan också tänka sig möjligheten att den skadelidande anmäler skadan på den ansvariges vägnar, något som ju i regel bör vara också till dennes fördel; verkan av en sådan anmälan torde få bedömas enligt regler om negotiorum gestio. Sannolikt får en sådan anmälan rättsverkan, i vart fall om den ansvarige godkänner den i efterhand.16 Det är däremot mera tveksamt om en skadelidande kan föra talan på den ansvarsförsäkrades vägnar för att avbryta preskription.17 Dessa frågor diskuteras inte i motiven.

 

5. En annan nyhet som också syftar till att förbättra ställningen för försäkringstagarsidan är en föreskrift om skyldighet för försäkringsbolagen att kontrollera om dödsfall inträffat som utgör försäkringsfall, något som blir aktuellt vid livförsäkring och även vid olycksfallsförsäkring. Bl.a. Lagutskottet hade framhållit vikten av att förebygga att dödsbon genom preskription gick miste om de rättigheter som följde av den avlidnes försäkringar.18 En sådan kontroll förekommer redan i praxis, genom att bolagen — om inte någon anmälan kommit om dödsfallet — kan få en automatisk rapportering från Statens personaladressregister (SPAR), som bolagen brukar vara uppkopplade till. För att detta skall fungera krävs emellertid kunskap om de försäkrades personnummer, något som bolagen inte alltid har vid gruppförsäkring. Vidare får bolagen inte automatiska meddelanden om dödsfall när en försäkringstagare är bosatt utomlands. I sådana fall brukar dock bolagen kräva in levnadsintyg, och kommer det inget sådant förs ersättningsbeloppet till ersättningsreserven, Om bolaget känner till ett dödsfall men inte eventuella förmånstagare kontrollerar bolagen bouppteckningen.
    Enligt försäkringsbranschen fungerar detta system väl. Regeringen ansåg emellertid en uttrycklig lagregel böra gälla om kontrollen. I den nya bestämmelsen i 10 kap. 7 § sägs att bolagen på ett ändamålsenligt sätt skall kontrollera om det inträffar dödsfall som utgör försäkringsfall och vid kännedom om detta genast underrätta dödsboet och kända förmånstagare; om bolaget försummat detta och därför inte ersättningsanspråk framställs inom den annars gällande tioårsfristen, förlängs preskriptionstiden till trettio år efter dödsfallet. Som försummelse bör enligt motiven anses att bolaget inte har, eller inte tillämpar, ändamålsenliga rutiner för att kontrollera om någon av de försäkrade avlidit. För förlängning av preskriptionsfristen krävs orsakssamband mellan försummelsen och underlåtenhet att framställa krav. Också när det gäller trettioårsregeln avbryts preskriptionen bara ge-

 

16 Jfr 18 kan 10 § HB och Håstad, Tjänster utan uppdrag (1973) s. 270 ff med hänvisningar. 17 Jfr Håstad, a.a. s. 276 ff. Man kan tycka att i vart fall den skadelidande borde kunna inge stämningsansökan på den försäkrades vägnar; om denne i efterhand inger fullmakt för den skadelidande efter anmodan enligt 12 kap. 9 § RB skulle då preskriptionsavbrott anses ha skett. 18 Se 2004/05:LU4 s. 27; jfr prop. 2003/04:150 s. 239.

nom att talan väcks. — Bevisbördan beträffande försäkringsbolagets försummelse ligger på den som vill åberopa den förlängda preskriptionstiden. Enligt motiven är det dock naturligt att försäkringsbolaget i en sådan tvist får visa hur kontrollen och informationen allmänt sett har skötts, något som skulle vara utgångspunkt för aktsamhetsbedömningen i det enskilda fallet.19 Inom försäkringsbranschen ansågs en kostsam skärpt kontroll vara onödig; men i detta fall vägde de försäkrades intresse tyngst.

 

6. Lagstiftningen skall som sagt träda i kraft den 1 januari 2015. Preskriptionsbestämmelserna skall tillämpas också på äldre försäkringsavtal, om det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd inträder efter ikraftträdandet. Tiden för försäkringsfallet kan alltså sägas bli avgörande. Vad angår reglerna om kontroll av eventuella dödsfall skall också dessa tillämpas på äldre försäkringsavtal. I fråga om trafikskador och patientskador skall äldre bestämmelser tillämpas om skadehändelsen respektive skadeorsakandet skedde före ikraftträdandet.20 De nya reglerna kommer på detta sätt ganska snabbt att gälla. Så länge det nu varar — det finns ett förslag till gemensamma europeiska försäkringsavtalsregler som innehåller preskriptionsregler med en annan konstruktion.21 Syftet var visserligen från början att bara ge ett alternativ till nationell lag som parterna kan besluta att tillämpa, men det är svårt att veta hur EU slutligen tänker sig en harmonisering på området. En ändring av preskriptionsreglerna hör dock inte till de mera väsentliga komplikationerna med en sådan harmonisering.

 

19 Se prop. 2012/13:168 s. 40 f. 20 Samtidigt med dessa lagändringar beslöts vissa smärre ändringar i FAL som närmast utgjorde rättelser av redaktionella fel i lagtexten. Se närmare prop. 2012/13:168 s.52 ff. 21 Se härom Bengtsson i Juridisk tidskrift 2012–13 s. 3 ff, särskilt s. 11. Talan skall enligt förslaget preskriberas tre år från den tidpunkt då försäkringsbolaget fattat eller skall anses ha fattat ett slutligt beslut om kravet; i varje fall inträder preskription tio år eller vid livförsäkring trettio år från försäkringsfallet. På den punkten liknar alltså förslaget de nya svenska reglerna.