Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap

 

 

Av justitierådet DAGMATTSSON

År 2014 fyller Svea hovrätt 400 år. I samband med hovrättens jubileum hölls den 12 juni 2014 tre rättspolitiska seminarier i Wrangelska palatset.
Vid vart och ett av seminarierna medverkade en senior skribent med uppdrag att skriva en kommenterande och reflekterande sammanfattning av seminariet. Svensk Juristtidning publicerar i detta häfte skribenternas texter från seminarierna. Med utgångspunkt från diskussionerna vid seminariet Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap1 behandlas i artikeln bland annat frågor om domarrollen och domarmaktens legitimitet.

 


Något om seminariet
Under de senaste decennierna har det blivit tydligt att det rättsliga landskapet i Sverige har förändrats. Man brukar främst peka på europeiseringen och en s.k. judikalisering av samhällsfrågorna. EUsamarbetet har förändrat rättsordningen. Lagstiftningens innehåll och funktion har påverkats, men också synen på domstolarnas roll har skiftat. Det talas om en övergång till en mera rättighetsbaserad juridik utifrån Europakonventionen som svensk lag. Rollerna ska ha förskjutits och domarna fått ökad makt. Detta har skett mot en bakgrund av sociala, kulturella, ekonomiska och tekniska förändringar.
    I seminariet ställde Johan Hirschfeldt frågan om domaren har lagt sig till med en ny, kanske mer självmedveten syn på sin uppgift? Nog har domarna också tagit sig mera makt? Bör domaren numera söka sina grundideal i begrepp som konstitutionalism, trohet mot författningen, medborgarens rätt till sin domare i en rättvis rättegång och i god domaretik? Under seminariet diskuterades om utvecklingen verkligen har varit så dramatisk. Det rör sig i varje fall inte om någon plötslig omvälvning utan om en långsam gradvis samhällsutveckling dag för dag. Men man föreföll överens om att det ändå har skett grundläggande förändringar i hur man allmänt ser på frågor som t.ex. den enskildes rättigheter, barnets rättigheter och skyddet av miljön. Domstolarna har, med sin nära kontakt med samhället, lätt att uppmärksamma och beakta sådana förändringar i grundsynen. Till det kommer unionsrätten och

 

1Panelen bestod av professor Inge Lorange Backer, justitierådet Thomas Bull, vice talmannen Susanne Eberstein, expeditionschefen Stefan Johansson, justitierådet Stefan Lindskog, hovrättslagmannen Krister Thelin och professor Karin Åhman. Moderator var f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

588 Dag Mattsson SvJT 2014 Europakonventionen som har inneburit en mera framskjuten plats för domstolarna.
    Det konstaterades att de högsta domstolarna numera har en roll som uppfattas som rättsskapande. Enligt ett par av deltagarna har det genom praxis skett en tydlig konstitutionell maktförskjutning. Det är inte alltid som detta syns i domstolarnas avgöranden, och det ansågs inte givet att den nya rollen framgick tillräckligt tydligt av regeringsformen. Inom Högsta domstolens område nämndes som exempel Mangadomen (NJA 2012 s. 400), resningsbeslutet om skattetillägg (NJA 2013 s. 746) och de två domarna från april 2014 om regeringsformen (Torne älv-målet och Medborgarskapsmålet).
    I diskussionen menade man att utvecklingen mot en starkare domarmakt nog får anses oundviklig. Någon deltagare bejakade om domstolarna fick mer makt och ansåg domarnas frihet borde ökas ytterligare, t.ex. när det gällde Justitiekanslerns tillsyn och Domstolsverket. Andra var mera tveksamma. Den grundläggande frågan ställdes om rätten ska komma från domstolspraxis eller lag. Det finns alltid behov av praxis som kompletterar lagstiftningen, men då finns det möjlighet för politiken att ingripa och ändra lagen. Om praxis emellertid utvecklas utifrån internationella normer, saknas den möjligheten. Ett domarstyre kan undergräva de folkvaldas beslut, kanske många gånger till fördel för resursstarka och bekostnad av de sämre ställda.
    Utvecklingen ställer nya krav på domarna. Vid seminariet framhölls att samhället har blivit så komplext att en specialisering hos domarna framstår som nödvändig; det är närmast en rättssäkerhetsfråga. Men därför är det också viktigt att domarna även har övergripande och sammanhållande kunskaper om hela rättsordningen. De måste förstå sin konstitutionella roll, ha insikt i unionsrätten och europarätten och vad som kan beskrivas som systemkunskaper och gott juridiskt omdöme, en intuitiv metodförmåga.
    På seminariet underströks att domstolarna kan stärka domarrollen genom en ökad öppenhet. När domarna i större utsträckning deltar i det offentliga livet, kan allmänheten få bättre förtroende för domarrollen; makten behöver ett ansikte. Domstolarnas auktoritet är inte heller något problem i det vardagliga dömandet, konstaterades det. Problemet uppstår när det finns många lösningar på en fråga; auktoriteten kan då bara uppnås genom en övertygande argumentering, genom ärlighet och uppriktighet.
    Slutsatsen av seminariet blev att det ytterst handlar om förtroende och domarmaktens legitimitet i det förändrade samhället.
    Seminariet väcker sålunda frågan om samhällsförändringarna kan riskera att försvaga legitimiteten i domarmakten.

 

SvJT 2014 Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap 589 Förändringarna
Det är lätt att hålla med om att Sverige är inne i genomgripande och snabba samhällsförändringar. Det gäller miljö, infrastruktur, näringsliv, arbetsmarknad, finanssektor, medicin, informationsteknologins snabba och gränslösa utveckling. Det offentliga åtagandet förändras; skola, vård och omsorg privatiseras. Sverige präglas allt mer av skilda livsstilar och kulturmönster.
    Förändringarna ger onekligen domstolarna nya uppgifter och därmed ökad betydelse i samhället.
    Men det har också skett en förskjutning åt det andra hållet. Utvecklingen har på olika sätt samtidigt medfört en mera begränsad domarmakt. Det nya samhället kräver sina centraliserade och byråkratiserade lösningar, och med det följer en omfattande och detaljerad reglering. Politiken måste ständigt gripa in på fler områden. Nya förvaltningsmyndigheter inrättas, medan domstolarna dras samman. Frågor som domarna förr fick lösa relativt fritt och ensamma övertas nu av politiken. Även traditionella rättsområden som familjerätt, ersättningsrätt och straffrätt blir föremål för partipolitiskt meningsutbyte på ett sätt som var otänkbart för bara några decennier sedan. Domarna måste arbeta i en allt mer finmaskig rättsordning. Till det kommer regleringen av arbetsförhållandena i domstolarna och de krav på effektivitet som ställs, där en ovanifrån styrd arbetssituation har blivit nödvändig.
    Den större betydelse som domstolarna ändå har fått beror säkert i de flesta avseenden just på att samhället har blivit så komplext och svåröverskådligt. Med den snabba och skiftande utvecklingen har sannolikheten ökat för missbedömningar, oväntade konsekvenser och oreglerade förhållanden. Behovet av mekanismer som kompletterar eller korrigerar det politiska beslutsfattandet har växt. Det har fallit på domstolarna att ta hand om den uppgiften; en domstol måste ju alltid lösa de frågor som den ställs inför. En lucka i lagstiftningen kan fyllas ut, en regel kan tillämpas efter ändamålet och inte ordalydelsen.
    Sådana avgöranden är mest en ganska odramatisk anpassning av lagstiftningen till samhällsutvecklingen, det är närmast bara ett besked till det politiska systemet att det inte har kunnat klara sin uppgift fullt ut. Domstolarna kan naturligtvis då någon gång komma under kritik. Det kan ibland väcka frågor om förtroendet för domstolarna — men däremot knappast om legitimiteten, om själva den sociala acceptansen av domarmakten.
    Social, kulturell och ekonomisk utveckling medför sällan att legitimiteten i den offentliga maktutövningen börjar ifrågasättas; det krävs i så fall verkligen djupgående omvälvningar. I stället är det förändringar i de grundläggande rättsliga strukturerna för maktutövningen som kan riskera att påverka legitimiteten.
    Inträdet i EU har utan tvekan inneburit en sådan radikal omgestaltning av den svenska rättsordningen, med omfattande överlåtelse

590 Dag Mattsson SvJT 2014 av beslutanderätten till en annan lagstiftningsmakt och domarmakt. Man kan bara peka på lagstiftningsförfarandet, majoritetsbesluten, unionsrättens direkta effekt och företrädesrätt och EU-domstolens aktiva roll för integration. Unionsrätten är — som EU-domstolen har förklarat den — ett särskilt rättssystem som är införlivat i medlemsstaternas rättsordningar och bindande för deras domstolar, under detta rättssystem lyder inte enbart medlemsstaterna utan även deras medborgare.
    Införlivandet av Europakonventionen är en ytterligare strukturell förändring av rättsordningen. Även om svensk rätt tidigare i så stor utsträckning som möjligt tolkades i överensstämmelse med konventionen, har Europadomstolens avgöranden fått en annan betydelse. Konventionen kan nu åberopas direkt vid svenska domstolar, och det ankommer på domstolarna att göra egna bedömningar av den innebörd som den ska ha som svensk lag med beaktande av Europadomstolens praxis. Artiklarna kan tolkas och preciseras så att de som svensk lag ger en enskild längre gående rättigheter. Liksom unionsrätten har konventionen blivit en del av den svenska rättsordningen.
    Dessa förändringar har medfört en klar förstärkning av domstolarnas ställning och delvis gett domarna en annan uppgift. Sveriges medlemskap i EU har påverkat domarnas roll, eftersom domstolarna har till uppgift att värna det unionsrättsliga systemet. Integrationen sker till stor del med rättsliga medel och verkställs inte bara av EUdomstolen utan även av de nationella domstolarna. Den ökade betydelse som Europakonventionen har fått visar att domstolarnas roll har förändrats som en följd av europarättens inflytande i rättsordningen. Genom unionsrätten och Europakonventionen har domstolarna blivit skyldiga att avgöra normkonflikter av ett nytt slag, att pröva hur dessa normer förhåller sig till nationell lag och vilken norm som ska ges företräde. Denna nya normprövning är dessutom — i varje fall i fråga om unionsrätten — principiellt annorlunda och sträcker sig längre än vad som annars brukar gälla konstitutionellt. Här måste domarmakten anses ha utökats på den politiska maktens bekostnad. Med utvecklingen har det också följt en uppfriskande stämning bland domarna, där vikten av den enskildes frihet uppmärksammas vid rättstilllämpningen mer än förr.

 

Legitimiteten
Men som framgick av seminariet väcker de strukturella förändringarna i rättsordningen frågor av betydelse för legitimiteten i domarmakten. Som också framhölls där finns det en paradox. Ju mer fria domstolarna uppfattas vara, desto svagare kan legitimiteten riskera att bli.
    Legitimitet är inte en fråga bara om förtroende. Det är en grundförutsättning för all maktutövning. För att ett politiskt system ska överleva i fred krävs att medborgarna anser att den offentliga makten går att rättfärdiga. Det behövs någon form av grundläggande socialt sam-

SvJT 2014 Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap 591 tycke till maktutövningen, någon sorts samhällskontrakt om man så vill. Även om man ogillar enskilda beslut, måste det vara så att man som medborgare ändå godtar dem eftersom man accepterar systemet som sådant.
    Den offentliga makten måste alltså accepteras av det omgivande samhället. Hur denna nödvändiga sociala legitimitet uppnås kan diskuteras, och det finns naturligtvis inget bestämt svar på frågan vad som ger legitimiteten och hur riskerna kan ringas in. Men det står klart att domstolarnas legitimitet inte kan baseras bara på traditionen, dvs. att domarmakten ska respekteras eftersom det alltid har varit så. I stället får legitimiteten byggas på rationella skäl, på en tro på lagligheten. Frågan är vilka förutsättningar som är avgörande för att en sådan gemensam övertygelse ska finnas i samhället.
    Legitimiteten lär förutsätta — för att utgå från Max Weber — att det finns en allmän föreställning hos medborgarna om att domstolarna har rätt att bestämma på grund av en överenskommen formell ordning i samhället. Den som rättar sig efter domstolarnas auktoritet uppfattar det så att han gör detta bara i sin egenskap av medborgare i denna gemensamma stat. Det som han lyder är endast lagen, inte domaren som individ utan endast den opersonliga ordning där domaren har tilldelats en viss uppgift. Och auktoriteten kan då finnas bara inom de bestämda kompetensområden som har tilldelats domaren, med en klar begränsning av hur makten får användas. I detta får också sägas ligga att legitimitet kan uppnås endast om maktutövningen vilar på en grund som inte bara är domarnas egen. Detta gäller även — och kanske särskilt — för en rättsordning med inslag av maktdelning, där domstolarna har getts en i viss utsträckning balanserande och egen normbildande uppgift. Det är inte bara så att domstolarna inte får ta en annan kompetens än den som har tilldelats dem och ge intryck av att man både skapar och tillämpar rätten. För att åstadkomma legitimiteten bör det framgå att makten även på det egna området är en del av en gemensam ordning och ytterst beroende av de andra. Skulle domstolarna framstå som en egen stat i staten, försvinner deras legitimitet.
    I en demokrati måste legitimiteten i maktutövningen komma underifrån, den kan bara utgå från folket. Riksdagens legitimitet beror på att den är vald av medborgarna på föreskrivet sätt, regeringens på att den har tillräckligt stöd i riksdagen. Domstolarnas legitimitet förutsätter att maktutövningen är självständig men inte fri utan bestämd och begränsad av riksdagen.
    Det sagda är bara några allmänna reflektioner om legitimiteten i domarmakten, men om man lägger dem till grund för resonemanget framstår förändringarna i den rättsliga strukturen som inte helt riskfria i legitimitetshänseende.

 

592 Dag Mattsson SvJT 2014 Riskerna
Det grundläggande förhållande som då skulle kunna riskera att försvaga legitimiteten i domarmakten är just den rättsliga pluralism som har introducerats i rättsordningen genom unionsrätten och Europakonventionen.
    Legitimitet torde alltså bygga på att den som rättar sig efter auktoriteten ser det så att han gör detta som medlem i något gemensamt, utifrån en överenskommen ordning som anses gälla i samhället. Men olika delar av rättsordningen kan nu se ut att inte hänga ihop utan tvärtom ibland stå i konflikt med varandra. Normstrukturen kan upplevas som otydlig och instabil och som beroende av domarens val. Det är svårt för medborgarna att uppfatta den formella ordning där domaren verkar och som ska utgöra stödet för maktutövningen.
    Till oklarheten bidrar att de överstatliga domstolarna — EUdomstolen och Europadomstolen — ju ska ingå i rättsordningen men samtidigt även vara delar i ett maskineri för övervakning. Det rör sig inte om domstolar i vanlig mening utan också om institutioner som har inrättats för bestämda syften, som förutsätts föra utvecklingen åt visst håll och som verkar på två nivåer. De ska kontrollera att staterna följer sina internationella förpliktelser, men samtidigt ska besluten få genomslag bland medborgarna. I EU-fördraget har man visserligen åstadkommit ett sätt att koppla ihop detta till en gemensam ordning, som bygger på ett samarbete med nationella domstolar. Något liknande håller på att utvecklas när det gäller Europadomstolen. Men dessa domstolars ställningstaganden görs ändå i bestämda internationella och politiska sammanhang, och det går inte att direkt ta in avgörandena som en del av den egna rättsordningen.
    Den överenskomna formella ordning som är stödet för makten har alltså blivit svårare att uppfatta för medborgarna, och otydligheten i vad som gäller riskerar auktoriteten i domarmakten. Genom inslagen av överstatlighet har rättsordningen blivit oklar; det framgår inte tydligt varifrån domarmakten kommer och vad som begränsar den och gör den laglig. Det spelar då mindre roll att normkonflikter sällan uppkommer i praktiken. Splittringen av rättsordningen riskerar att försvaga legitimiteten.
    Till det kommer att de nya förhållandena kan ge intryck av att de öppnar upp för ett fritt och personligt beslutsfattande. Domstolarnas legitimitet förutsätter som sagt att man som medborgare ser det så att man bara lyder lagen, inte vissa personer i maktställning. Men vid tilllämpningen av unionsrätten och Europakonventionen — och den normprövning som då kan aktualiseras — kan domstolarna behöva besluta om samhälleliga värdekonflikter som brukar avgöras av demokratiskt ansvariga beslutsfattare, där nu domaren ställs inför svårbedömda frågor som ska lösas utifrån principer och allmänt hållna normer. Det går inte att komma ifrån att domarmakten då kan upp-

SvJT 2014 Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap 593 fattas som uttryck för personliga åsikter hos de enskilda domarna, inte som tillämpning av lagen.
    Och riskerna för legitimiteten blir uppenbara när också den bakomliggande demokratiska grunden upplevs som diffus. Även om demokratin bakom unionsrätten och Europakonventionen kan förklaras med juridiska argument, är det — som det visar sig — en annan sak att få social acceptans för det. Det gäller naturligtvis särskilt om domstolarnas rättstillämpning sker utifrån allmänt hållna internationella regler, där medborgarna kan uppleva det som svårt att sedan genom politiken styra utvecklingen i den riktning man önskar — att rösta fram en annan reglering.
    För legitimiteten är det avgörande inte hur makten i realiteten är utan hur den allmänt uppfattas i samhället. Om det finns några risker i legitimitetshänseende för domarmakten, så tror jag att det är här som de finns, kring det nya rättsliga landskap som unionsrätten och Europakonventionen har skapat: otydligheten i den överenskomna ordning i samhället som ska uppfattas som stödet för domarmakten, intrycket av att personliga åsikter kan ha betydelse, upplevelsen av brist på demokratisk grund. Problemen går naturligtvis in i varandra, de följer ju huvudsakligen av överstatligheten och sammankopplingen av nykonstruerade system med historiskt framvuxna rättsordningar.

 

Domarrollen
Legitimitet får inte tas för given, då förloras den. De svenska domstolarna har sedan länge en synnerligen hög legitimitet i samhället, och de här skissade riskerna skulle under alla förhållanden visa sig först med tiden.
    Som domare kan man ändå inte bortse från de legitimitetsproblem som kan finnas, oavsett hur man nu väljer att definiera dem. Det går inte att hänvisa till att det rör sig om sådana frågor som man inte kan göra så mycket åt som en enskild domare; man har ett grundläggande ansvar för rättsordningen som sådan. Nödvändigheten av att upprätthålla legitimiteten i den offentliga maktutövningen kommer till uttryck genom flera bestämmelser i regeringsformen, bestämmelser som inte bara har en rättslig innebörd utan även en djupare samhällelig betydelse. Det räcker att nämna 1 kap. 1 §, all offentlig makt i Sverige utgår från folket och ska utövas under lagarna.
    En viktig uppgift i domarrollen är därför att värna legitimiteten i domarmakten, att klargöra att domstolarna förtjänar medborgarnas erkännande och respekt under de nya förhållandena. Domstolarna är också den institution som har bäst förutsättningar att trygga legitimiteten i den offentliga maktutövningen. Självständigheten, utformningen av förfarandet och möjligheten att utförligt redovisa skälen för avgörandena kan bidra till den rationella samhällsdialog som krävs. Domarmakten kan utövas på ett sätt som ger legitimitet i det förändrade samhället.

594 Dag Mattsson SvJT 2014 Det är nödvändigt att få allmänhetens förtroende — det handlar om öppenhet, gott bemötande, väl underbyggda avgöranden och effektivitet. Men förtroende är inte tillräckligt. Man måste även på något sätt möta det som skulle kunna riskera att försvaga legitimiteten i domarmakten.
    Som jag ser det bör en väsentlig del i uppgiften vara att begränsa uppsplittringen av rättsordningen, att motverka att domarmakten uppfattas som grundad på skiftande regler från olika håll som beror på domarens fria egna val. Det gäller att försöka hålla samman rättsordningen, bevara den som en enhetlig och stabil — en integrerad — ordning, med de begränsningar som därmed också följer i domarmakten.
    EU-regler är som bekant teknisk men samtidigt utpräglat politisk normgivning, med viljan att genomföra bestämda samhällsförändringar i medlemsstaterna. Vid tillkomsten finns det sällan utrymme att ta större hänsyn till de olika rättskulturerna eller beakta sådant som grundläggande värderingar, rättsliga principer, följdriktighet och systematik, det får anses ha överlämnats till EU-domstolen och de nationella domstolarna. Man talar numera om nödvändigheten av samspel och decentralisering av unionsrätten och europarätten. De nationella domstolarna ska själva ta ett större ansvar. Inte heller unionsrätten ska alltid behöva se exakt likadan ut i alla medlemsstater, det viktiga är att den tillämpas lojalt och får tillräckligt genomslag.
    Enligt min mening vinner legitimiteten på att domstolarna själva tar tag i unionsrätten och Europakonventionen och — i samförstånd med EU-domstolen och Europadomstolen — tillämpar reglerna utifrån den svenska rättsordningens förutsättningar. Både unionsrätten och europarätten utgår från tanken att dessa system ska samverka med de nationella rättsordningarna och bli just integrerade delar av dessa, det är detta man i grunden vill uppnå. Även om unionsrätten ska tolkas EU-konformt och har ett företräde, måste också den så långt som möjligt få anpassas till rättsordningen och formas här. Det är bara när unionsrätten kan verka som en naturlig del i den inhemska rättskulturen som den verkligen blir effektiv. Europakonventionen ska tillämpas som svensk lag, och redan däri ligger att även andra skyddsvärda intressen ska beaktas och hänsyn tas till rättsordningen i övrigt. Liksom annars handlar det ofta om att inte stanna vid ordalydelser utan kunna förstå grundläggande syften och finna de bakomliggande outtalade principerna. Ett sådant mera aktivt och principiellt synsätt förutsätter dock kunskaper om EU:s primärrätt, en komparativ metod gärna med kännedom om romersk rätt och insikter i rättens funktion.
    Men man måste också på något vis möta det legitimitetsproblem som upplevelsen av brist på demokrati kan innebära. Det kräver att man reflekterar över domarens ställning i en konstitutionell demo-

SvJT 2014 Domarnas makt — domarrollen i ett nytt rättsligt landskap 595 krati och — som huvudfrågan på seminariet — var man ska välja sina grundideal.
    Om politiken är demokratin, är domstolarna friheten. Domstolarna ska säkra folksuveräniteten och samtidigt värna rättsstaten och den enskilde medborgarens rätt, så att vi kan leva i frihet efter de regler vi bestämmer tillsammans. Ett starkt och självständigt domstolsväsende är ett av fundamenten i vårt demokratiska samhälle. Enligt regeringsformen har domstolarna en rättsutvecklande och därmed också en egen rättsskapande roll. Unionsrätten och Europakonventionen har nu än mer tydliggjort domstolarnas roll i samhället och deras betydelse som garanter för medborgarnas rättigheter. Värdet av domstolarnas självständiga ställning har ytterligare markerats genom 2010 års grundlagsreform. Det är naturligt att domstolarna, påtagligt styrda av lagbundenheten som de är, blir en återhållande kraft i samhället.
    Mottot för Svea hovrätts jubileum är fyra sekler i svenska folkets tjänst. Också domarmakten utgår från folket; hos oss är domaruppgiften till menige mans bästa. Om den demokratiska grunden för domarmakten uppmärksammas och klargörs vid rättstillämpningen, kan det göra skillnad och stärka legitimiteten i domarmakten. Ett allmänt förhållningssätt av detta slag — där man ser sin uppgift underifrån och i ett medborgarperspektiv — kan få betydelse i olika sammanhang och på många områden, och inte bara när det gäller unionsrätten och Europakonventionen. Folksuveräniteten och lagbundenheten blir naturligtvis centrala; det går till kärnan i den politiska medborgarrätten och demokratin. Men även de rättsprinciper och medborgerliga rättigheter som ska underlätta demokratin och se till att folkstyret får genomslag kommer att framstå som än mer angelägna. Och även på det privaträttsliga området kan en sådan hållning bidra till legitimiteten. Det kan göras begripligt att domarmakten är demokratiskt bestämd och gynnar det allmänna intresset.
    Rättsordningen europeiseras. Men det finns inte någon gemensam europeisk domarkultur att ta över eller få intryck av. Däremot kan vi lära av historien — och i vår egen finns mycket att bygga vidare på. Det som vi kan göra är att fortsätta utveckla ett demokratiskt och rättsstatligt arv, med en folklig förankring, en traditionell närhet mellan domare och medborgare och en framvuxen syn på förhållandet mellan demokrati och frihet med rötter långt tillbaka. Vad som kan uppfattas som överhet, utanförskap och teknokratisering av domaruppgiften ska undvikas. För legitimiteten behövs det en ökad medvetenhet om grundläggande rättsprinciper — och genom dem en insikt om gemensamma värderingar — och en historisk förståelse, där även unionsrätten och Europakonventionen kan ses i ett längre sammanhang.
    Domarens yttersta ansvar är att upprätthålla rättsordningen. Rättsordningen är en historisk och samhällelig produkt, den växer fram organiskt och successivt. I den fortsatta utvecklingen blir den enskilde

596 Dag Mattsson SvJT 2014 domarens egenskaper och val — var domaren väljer sina ideal — avgörande. Liksom förr kommer det att krävas oavhängighet, opartiskhet och integritet — kunskaper, ansvar och allvar. ”Det konung med skäl vill, det ska räknas för lag, och det som menige man samtycka” är domarregeln om legitimiteten i makten.