Associationsrättsligt samtycke och skadestånd

Särskilt om förhållandet mellan samtyckesprincipen och associationsintresset

 

 

Av docent NIKLAS ARVIDSSON1

Sedan länge gäller att associationsmedlemmar har rätt att samtycka till beslut som är oförenliga med medlemsskyddsnormer. Däremot har osäkerhet förelegat om samtliga medlemmars samtycke till ett för associationen skadebringande beslut sätter associationens rätt till skadestånd ur spel. I och med NJA 2013 s. 117 står klart att så är fallet. Utöver att kommentera rättsfallet analyserar artikeln hur samtyckesprincipen förhåller sig till associationsintresset och det interna skadeståndsansvaret.

 

1. Inledning
Det kan diskuteras i vilken utsträckning den svenska rätten innehåller en allmän associationsrätt. Ett nödvändigt villkor för att så ska vara fallet är att det finns associationsrättsliga normer som är tillämpliga på alla eller i vart fall ett flertal associationsformer. I svensk rätt saknas lagregler med så generell räckvidd. Spörsmålet handlar därför om det finns oskrivna rättsnormer av allmän associationsrättslig karaktär, exempelvis utvecklade genom generaliseringar av lagregler för speciella associationsformer som aktiebolag och ekonomiska föreningar.
    Utan tvivel är att svensk rätt erkänner vissa allmänna associationsrättsliga normer.2 Exempel på detta är likhetsprincipen samt förbudet mot uppenbart syftes- eller verksamhetsfrämmande beslut. En annan är samtyckesprincipen.3Den innebär att associationsmedlemmar — aktieägare i aktiebolaget, bolagsmän i personbolaget eller föreningsmedlemmar — har rätt att samtycka till associationsbeslut4 som är oförenliga med medlemsskyddsnormer.5 Inom aktiebolagsrätten kallas samtyckesprincipen ibland ”SAS-principen”. Som nedan utvecklas ger emellertid redan det enskilda samtycket upphov till åtskilliga rätts-

 

1 Niklas Arvidsson, jur. dr, docent i civilrätt vid juridiska fakulteten, Lunds universitet. Jag vill tacka Johan Adestam, Per Samuelsson och Erik Sjöman för värdefulla synpunkter. 2 Se t.ex. S. Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 10 uppl., 2011, s. 22. 3 Föreningslagsutredningen har föreslagit att principen lagregleras ifråga om ekonomiska föreningar. Se SOU 2010:90, del I, s. 22 och s. 341 samt del II, s. 696. 4 Med associationsbeslut åsyftas beslut för associationens räkning av ett subjekt som är utrustad med förvaltningskompetens; dvs. en rätt att fatta beslut för associationens räkning. Subjektet ifråga kan vara ett organ eller en fysisk person. 5 Med medlemsskyddsnormer åsyftas normer som uteslutande syftar till att tillgodose intressen hos dem som vid varje given tidpunkt utgör medlemmar i associationen.

verkningar inom ramen för förhållandet mellan å ena sidan den samtyckande medlemmen och å andra sidan associationen samt övriga aktörer6 såsom styrelseledamöter och andra medlemmar. I en situation när flera medlemmar samtycker utgör samtyckesprincipens rättsverkningar ett aggregat av individuella rättsverkningar inom ramen för de samtyckandes rättsförhållanden till associationen och övriga aktörer.
    Fram tills helt nyligen var det emellertid oklart hur samtyckesprincipen förhåller sig till associationens rätt till skadestånd för skador som orsakats av beslut som samtliga medlemmar samtyckt till. NJA 2013 s. 117 har i detta hänseende klarlagt bilden. Närmare bestämt följer av rättsfallet att associationens rätt till skadestånd av aktörer är nödvändigt villkorad av att inte samtliga associationsmedlemmar samtyckt till det skadebringande beslutet B. Har samtliga medlemmar samtyckt till B uppstår således ingen skadeståndsfordran för associationen. Av det skälet finns inte heller någon fordran som skulle kunna göras gällande i händelse av att associationen senare går i konkurs eller genomgår medlemsväxlingar, t.ex. genom förvärv av aktier i ett aktiebolag. Högsta domstolens ställningstagande har stor principiell betydelse för associationsrätten dels som ett klargörande av att samtliga medlemmars samtycke även sätter det s.k. interna skadeståndsansvaret ur spel, dels som en uttrycklig bekräftelse av det traditionella synsättet att associationsintresset uttömmande består av intressen hos dem som vid varje given tidpunkt är medlemmar i associationen.

 

2. Samtyckesprincipen
Samtyckesprincipen innebär att associationsmedlemmar har rätt att samtycka till beslut som är oförenliga med medlemsskyddsnormer, vare sig normerna följer av skriven eller oskriven gällande rätt eller av den enskilda associationens författning, såsom bolagsordningen i aktiebolaget eller stadgarna i föreningen. Exakt vad som krävs för att ett samtycke ska medföra de rättsverkningar som följer av samtyckesprincipen är inte i alla delar klarlagt, men enighet råder om att verkningsfulla samtycken — av hänsyn till den samtyckande medlemmen — måste vara partikulära (i motsats till generella) i den meningen att de ska referera till individuellt bestämda beslut.7 Att samtycket är verkningsfullt förutsätts i det följande.
    Vad gäller rättsverkningarna av ett samtycke står klart att det sätter den samtyckandes associationsrättsliga rättigheter med avseende på det aktuella beslutet ur spel. Det är detta som åsyftas med att medlemmarna har ”rätt” att samtycka. Eftersom rättigheterna per definition följer av de för den aktuella associationen tillämpliga medlemsskyddsnormerna innebär detta i sin tur att samtyckets rättsverkningar är be-

 

6 Med aktörer åsyftas de fysiska eller juridiska personer som har rättigheter i associationen, däribland medlemmarna och eventuella icke-medlemmar som är styrelseledamöter eller VD. 7 Se t.ex. N. Arvidsson, Aktieägaravtal. Särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, 2010, s. 268 ff. (med referenser).

gränsat till att avse medlemsskyddet. I kraft av samtyckesprincipen har följaktligen enskilda medlemmar en rättslig kompetens att genom samtycke till ett beslut eliminera sina associationsrättsliga rättigheter med avseende på tillkomsten av eller innehållet i det aktuella beslutet.8 Denna kompetens kallas ibland samtyckesbehörigheten.9 Till följd av detta räknas beslutet som tillåtet ur den samtyckande medlemmens perspektiv. Detta medför bl.a. att den samtyckande medlemmen materiellt saknar rätt till skadestånd för eventuella skador som beslutet orsakat honom eller henne. En aktieägare har exempelvis inte rätt till s.k. externt skadestånd av aktörer — t.ex. styrelseledamöter eller andra aktieägare — som har medverkat till tillkomsten eller verkställandet av beslut som aktieägaren samtyckt till.10 Samtycken påverkar däremot givetvis inte eventuella icke samtyckande medlemmars rättigheter. För dessa medlemmars vidkommande är beslutet alltjämt rättsstridigt.
    Föreligger samtycke av samtliga medlemmar vars rättigheter berörs följer att samtyckena eliminerar alla rättsverkningar av att medlemsskyddsnormer överträds. Det aktuella beslutet är alltjämt oförenligt med medlemsskyddsnormerna (detta kan samtycken inte påverka), men är på grund av samtyckesprincipen tillåtet i medlemsskyddshänseende. Förutsatt att ett sådant beslut inte är oförenligt med någon annan associationsrättslig norm än medlemsskyddsnormer är det därför fullt giltigt och verksamt.

 

3. Associationens rätt till skadestånd
3.1 Allmänt
Samtyckesprincipen tar som ovan framgått hänsyn till aggregerade effekter och förmår på så sätt även förklara det slags ”kollektiva” verkningar som troligen inspirerat namnet SAS-principen. Däremot är det svårare att uttala sig om samtyckesprincipen legitimerar några slutsatser med avseende på frågan om samtycken påverkar (eller inte påverkar) associationens rätt till skadestånd.

 

3.2 Kamelianfallet
3.2.1 Allmänt Hur samtyckesprincipen förhåller sig till associationens rätt till skadestånd diskuteras uttryckligen i NJA 2013 s. 117. Omständigheterna i målet var som följer. A, B och C ägde ett aktiebolag (härefter: aktiebo-

 

8 Beträffande kompetensbegreppet, se W.N. Hohfeld, Some Fundamental Legal Conceptions as Applied in Judicial Reasoning, Yale Law Journal 23(1):16–59 och densamme, Fundamental Legal Conceptions as Applied in Judicial Reasoning, Yale Law Journal 26(8): 710–770. Se t.ex. även N.E. Simmonds, Juridiska principfrågor. Rättvisa, gällande rätt och rättigheter, 1988, s. 135 ff. 9 Se t.ex. E. Nerep och P. Samuelsson, Aktiebolagslagen — en lagkommentar, del I, 2009, s. 7. 10 Se N. Arvidsson, Aktieägaravtal. Särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, 2010, s. 271. Beträffande samtycke och skadestånd i allmänhet, se J. Hellner och M. Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl., 2006, s. 63 och s. 123 ff.

laget) och bildade även en bostadsrättsförening (vid namn av Kamelian 1; härefter: föreningen) som A, B och C ensamma blev medlemmar och styrelseledamöter i. Aktiebolaget sålde en fastighet till föreningen och mellan parterna ingicks även ett entreprenadavtal avseende uppförandet av byggnader på den aktuella fastigheten. Enligt en överenskommelse vid en viss tidpunkt T mellan aktiebolaget och föreningen ändrades utförandet i för entreprenören/aktiebolaget kostnadssänkande riktning utan att någon prisjustering företogs. Efter det att andra medlemmar inträtt i föreningen väckte föreningen en skadeståndstalan mot A, B och C under påstående av att de genom sitt agerande vid T uppsåtligen eller vårdslöst skadat föreningen i egenskap av dess styrelseledamöter. A, B och C invände bl.a. att något skadeståndskrav inte kunde göras gällande, eftersom samtliga medlemmar i föreningen (dvs. A, B och C själva) samtyckt till föreningsbeslutet (styrelsebeslutet) att inte företa någon prisjustering. Med stöd av 56 kap. 13 § RB beslutade tingsrätten att hänskjuta följande fråga till Högsta domstolen: Kan föreningens anspråk på skadestånd av A, B och C göras gällande trots att samtliga medlemmar i föreningen samtyckt till det påstått skadebringande beslutet? I domskälen börjar Högsta domstolen med att inventera vilka normer som beslutet att inte företa någon prisjustering kan tänkas överträda.11 Närmast till hands ligger enligt domstolen jävsregeln i 6 kap. 10 § samt generalklausulen i 6 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (tillämpliga på den aktuella föreningen genom hänvisning i 9 kap. 12 § bostadsrättslagen [1991:614]). Därefter framhålls att bägge reglerna kan sättas åt sidan om alla berörda medlemmar samtycker till beslutet.12 Denna slutsats är en direkt följd av att associationsrätten erkänner en samtyckesprincip samt av att jävsregeln och generalklausulen utgör medlemsskyddsnormer.
    Enligt Högsta domstolen är det brukligt att beteckna normer som omfattas av samtyckesprincipen som fakultativa.13 I aktiebolagsrättsliga sammanhang används emellertid termen fakultativ för att beteckna normer som kan sättas åt sidan genom bolagsordningen.14 Generaliseras detta språkbruk innebär det att normer som kan åsidosättas genom associationens författning (i fråga om föreningar stadgarna) är fakultativa. Om en viss norm är fakultativ omfattas den också av samtyckesprincipen och kan följaktligen även åsidosättas genom samtycke i det enskilda fallet. Men många associationsrättsliga normer är sådana att de inte kan sättas åt sidan genom associationens författning samtidigt som de kan åsidosättas genom samtycke i det enskilda fallet. Hit hör bl.a. jävsregeln och generalklausulen. Detta innebär att sist-

 

11 Se p. 10 till p. 14. 12 Se p. 14. 13 Se p. 14 och p. 18. 14 Se t.ex. E. Nerep och P. Samuelsson, Aktiebolagslagen — en lagkommentar, del I, 2009, s. 7 och N. Arvidsson, Aktieägaravtal. Särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, 2010, s. 240.

nämnda regler inte är fakultativa. Samtidigt skiljer de sig från regler som vare sig kan sättas åt sidan genom associationens författning eller genom samtycke i det enskilda fallet, t.ex. borgenärsskyddsregler inom aktiebolagsrätten. Regler som inte kan sättas åt sidan genom associationens författning samtidigt som de kan åsidosättas genom samtycke i det enskilda fallet kan betecknas som enkelt obligatoriska, medan regler som inte kan åsidosättas på något av dessa sätt kan betecknas som absolut obligatoriska.15 En ändamålsenlig begreppsbildning klarar sig alltså inte med en distinktion mellan fakultativt och obligatoriskt, utan kräver att de obligatoriska normerna delas in i två undergrupper, beroende på om de omfattas av samtyckesprincipen eller inte.
    Efter att ha konstaterat att de regler som det aktuella beslutet närmast kan tänkas ha varit oförenligt med omfattas av samtyckesprincipen ställer sig Högsta domstolen frågan om det finns skäl för avsteg från principen ifråga just om bostadsrättsföreningar.16 Frågan besvaras nekande,17 varför slutsatsen ”blir att ett beslut som inom en bostadsrättsförening har fattats med samtycke från alla som var medlemmar i föreningen när beslutet fattades inte kan föranleda skadeståndsskyldighet för styrelseledamöterna, även om det skulle vara ett för föreningen ogynnsamt beslut som fattades.18

3.2.2 Gränsen mellan tillåtna och otillåtna associationsbeslut Samtliga associationsmedlemmars samtycke till ett beslut utesluter i linje med detta att associationen har rätt till skadestånd, oavsett vad för slags normer det aktuella beslutet överträder. Frågan blir då om samtyckesprincipen verkligen legitimerar denna slutsats. Som ovan utvecklats begränsar sig samtyckesprincipen till att avse medlemsskyddsnormer. Vidare har framhållits att principen förser varje enskild associationsmedlem med en kompetens — en samtyckesbehörighet — att genom samtycke till ett godtyckligt beslut eliminera sina associationsrättsliga rättigheter med avseende på det aktuella beslutet. Samtycker alla medlemmar vars rättigheter berörs av det aktuella beslutet ska beslutet räknas som tillåtet i medlemsskyddshänseende.
    Men att ett beslut är tillåtet i medlemsskyddshänseende innebär inte med nödvändighet att beslutet är associationsrättsligt tillåtet. Följaktligen innebär det inte heller nödvändigtvis att beslutet ska eller ens får verkställas. Att ett beslut får verkställas innebär att ett verkställande inte kan aktualisera några sanktioner för den som medverkar i verkställigheten. Att ett beslut ska verkställas innebär att ett underlåtet verkställande kan resultera i sanktioner för den som medverkar i verkställigheten. ”Ska” implicerar givetvis ”får”; dvs. verkställandet av ett

 

15 Se N. Arvidsson, Aktieägaravtal. Särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, 2010, s. 240 f. 16 Se p. 18. 17 Se p. 19 och p. 20. 18 Se p. 22.

beslut som det föreligger en skyldighet att verkställa kan inte föranleda några sanktioner.
    Ett beslut av ett aktiebolag om att företa en värdeöverföring i strid mot täckningsprincipen i 17 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen (2005:551) är exempelvis förbjudet och får inte verkställas, oavsett om alla aktieägare samtyckt. Men detta ska inte läsas som en invändning gentemot Högsta domstolens slutsats att samtliga medlemmars samtycke kategoriskt utesluter associationens rätt till skadestånd för skador som orsakats av det aktuella beslutet. Verkställs beslut som strider mot täckningsprincipen uppkommer under vissa tilläggsvillkor återbäringsansvar och eventuellt bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 6–7 §§ aktiebolagslagen. Ingen av dessa sanktioner utgör skadeståndsansvar, även om bristtäckningsansvaret uppvisar många likheter med skadeståndsansvaret. Vidare står även klart att borgenärer som skadats av ett sådant beslut — till skillnad från samtyckande aktieägare — kan få en skadeståndsfordran mot den eller de som medverkat till tillkomsten eller verkställandet av beslutet. Men även detta är fullt förenligt med Högsta domstolens slutsats, vilken ju endast förnekar att associationen — i vårt exempel aktiebolaget — kan få en skadeståndsfordran.
    Högsta domstolens slutsats är således fullt konsistent med det faktum att samtliga medlemmars samtycke till ett beslut inte nödvändigtvis medför att beslutet är tillåtet. Följaktligen är slutsatsen också konsistent med det faktum att beslutet — trots att alla medlemmar samtyckt — kan aktualisera olika typer av sanktioner, däribland sådana som i likhet med återbärings- och bristtäckningsansvar består av uppkomsten av rättigheter för associationen och motsvarande skyldigheter för andra. Ett nödvändigt villkor för att ett beslut som alla medlemmar samtyckt till ska vara otillåtet är att beslutet är oförenligt med någon annan associationsrättslig norm än en medlemsskyddsnorm. Annorlunda uttryckt: om ett beslut B endast överträder medlemsskyddsnormer och samtliga medlemmar samtyckt till B följer att B utgör ett i alla (associationsrättsliga) hänseenden rättsenligt beslut. B får i så fall verkställas och ska också verkställas om det föreligger en lydnadsplikt med avseende på verkställandet av B.

 

3.2.3 Associationsintressets beskaffenhet Men det förhållandet att allt detta är konsistent med Högsta domstolens slutsats innebär inte att samtyckesprincipen legitimerar slutsatsen att samtliga medlemmars samtycke sätter associationens rätt till skadestånd ur spel. Samtyckesprincipen handlar om medlemmarnas rätt att eliminera sina rättigheter och av det faktum att en sådan rätt existerar följer inte att medlemmarna genom samtycke även kan förfoga över associationens rätt till skadestånd. Denna fråga är oberoende av samtyckesprincipen och kräver i stället ett ställningstagande till hur det s.k. associationsintresset är konstruerat enligt gällande rätt.

För att samtligas samtycke ska sätta associationens rätt till skadestånd ur spel krävs att associationsintresset endast omfattar intressen hos dem som vid varje given tidpunkt är medlemmar i associationen. Givet en sådan bestämning av associationsintresset följer att samtliga medlemmars samtycke implicerar att beslutet ligger i associationens intresse, alldeles oavsett vilka konsekvenser det än får för associationen. Någon skadeståndsfordran kan därför med detta synsätt inte uppkomma för associationen i en situation när alla medlemmar verkningsfullt samtyckt. Utgår man i stället från uppfattningen att associationsintresset även omfattar andra intressen, t.ex. intressen hos borgenärer eller framtida medlemmar, implicerar det faktum att samtliga medlemmar samtyckt till ett beslut däremot inte att beslutet ligger i associationens intresse. I så fall skulle också en skadeståndsfordran kunna uppkomma för associationen, trots att samtliga medlemmar samtyckt.
    En närmare analys utvisar alltså att rättsfallet snarare handlar om associationsintresset än om samtyckesprincipen. Att så är fallet antyds också av Högsta domstolen, om än närmast som ett obiter dictum. Sålunda tillägger domstolen att en annan slutsats än den valda ”… skulle kunna sägas innebära att föreningen hade ett ’eget’ intresse som kunde vara skilt från medlemmarnas”.19 Som argument mot att expandera associationsintresset till att omfatta andra intressentkategorier framhålls dels svårigheterna att definiera och knyta ett skadeståndsansvar till ett utvidgat associationsintresse, dels de olägenheter (närmast i form av bristande förutsebarhet ifråga om skyldigheter) som en sådan nyordning skulle innebära för enskilda styrelseledamöter.20

4. Avslutande ord
Samtyckesprincipen är en grundläggande associationsrättslig norm som möjliggör för enskilda medlemmar att sätta sina rättigheter ur spel med avseende på individuellt bestämda associationsbeslut. Föreligger samtycke från alla vars rättigheter berörs av ett beslut följer att beslutet är tillåtet i medlemsskyddshänseende. Givet att det inte heller strider mot någon annan associationsrättslig norm är beslutet i absolut mening associationsrättsligt tillåtet och medför i så fall de rättsverkningar som är kopplade till rättsenliga associationsbeslut av det aktuella slaget.
    En omedelbar följd av samtyckesprincipen är t.ex. att det inte uppstår någon skadeståndsfordran hos samtyckande medlemmar gentemot någon som medverkat till tillkomsten eller verkställandet av ett beslut som orsakat medlemmarna skada. Samtycket utesluter med andra ord uppkomsten av externa skadeståndsfordringar. Däremot har principen inga konsekvenser för det interna skadeståndsansvaret, dvs.

 

19 Se p. 21. 20 Ibid.

ansvaret gentemot associationen. Sådana frågor kräver ett ställningstagande till det grundläggande spörsmålet om hur associationsintresset ska uppfattas. För att samtliga medlemmars samtycke ska sätta associationens rätt till skadestånd ur spel krävs att associationsintresset exklusivt består av intressen hos de som vid varje given tidpunkt utgör medlemmar i associationen. Så är fallet enligt Högsta domstolen.
    I likhet med de omständigheter som var uppe till bedömning i NJA 2013 s. 117 har analysen hitintills fokuserat på situationer där samtycke till ett beslut föreligger vid beslutstidpunkten. Men slutsatserna blir i sak identiska i situationer där samtycke ges efter beslutstidpunkten. Samtyckesprincipen medför inte bara att medlemmar kan eliminera sina rättigheter med avseende på förestående associationsbeslut, utan även ifråga om tidigare fattade och eventuellt redan verkställda beslut. I det senare fallet medför samtycket att den eventuella externa skadeståndsfordran som uppkommit för den samtyckande medlemmen upphör att gälla. På motsvarande sätt upphör associationens eventuella skadeståndsfordran att gälla om samtliga medlemmar i efterhand samtycker till det skadebringande beslutet.
    Bilden kompliceras men förändras inte i sak av om medlemsväxlingar skett i en association, inom vilken ett för associationen skadebringande beslut fattats. Låt oss kalla det skadebringande beslutet B och tidpunkten för dess fattande och verkställande T. Associationens rätt till skadestånd har i så fall satts ur spel genom medlemssamtycke om och endast om det före eller efter T finns någon tidpunkt T1, sådan att samtliga personer som då är medlemmar, verkningsfullt har samtyckt till B. Om T1 inträffar innan T har ingen skadeståndsfordran uppstått för associationen och om T1 inträffar efter T upphör en eventuell skadeståndsfordran att gälla. I situationer när T1 inträffar efter T kan det även finnas tidigare medlemmar som utträtt i tidsintervallet mellan T och T1 och som aldrig samtyckt till B. Eftersom dessa var medlemmar vid T och aldrig har samtyckt till B kan de alltjämt ha skadeståndsfordringar på grund av indirekta skador som B orsakat dem, trots att associationens skadeståndsfordran satts ur spel genom samtliga medlemmars samtycke. B kan däremot inte ha orsakat medlemmar som utträtt innan T någon indirekt skada eftersom dessa inte var medlemmar när associationens skada uppkom. Av samma skäl kan B inte heller ha orsakat medlemmar som inträtt efter T indirekt skada.
    Sammantaget bekräftar NJA 2013 s. 117 den traditionella bilden av associationsrätten som ett privaträttsligt område med sina rötter i värden som privat äganderätt och individuell rättslig autonomi. Detta synsätt motsätter sig inte att rättsordningen slår vakt om andra värden och intressen som knyter an till associationsrättslig samverkan. Däremot medför det att sådant rättsskydd bör utformas genom inskränkningar — till skillnad från omdefinieringar — av associationsintresset. Sådana inskränkningar tillhandahåller sidorestriktioner för beslutsfattandet och kan placeras såväl inom som utanför den associationsrätts-

liga lagstiftningen. I den mån lagstiftaren t.ex. skulle vilja utöka skyddet för framtida medlemmar inom en viss associationsform bör alltså med detta synsätt ett sådant skydd tillhandahållas genom specifika lagregler snarare än genom att inkludera framtida medlemmar i den intressentkategori som definierar associationsintresset.