EU-stadgans betydelse för misstänktas och tilltalades rätt till insyn i förundersökningen

 

 

Av universitetslektor MAGNUS SCHMAUCH

Genom ett antal författningsändringar sommaren 2014 (SFS 2014:257–
264) genomfördes direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden i svensk rätt. I vissa delar bedömde regeringen att befintliga rättsgrundsatser och gällande rätt redan uppfyllde kraven i direktivet. I de delarna gjordes därför inga ändringar i svensk rätt. Artikeln visar hur valet av genomförandemetod medfört att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna blir tillämplig bl.a. på icke lagfästa rättsgrundsatser i den svenska straffprocessen. Frågan om direktivets tillämpning på administrativa förfaranden av straffrättslig karaktär kan inte anses vara slutgiltigt besvarad.

 


1. Inledning
Syftet med direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden1 är att fastställa bestämmelser om misstänktas eller tilltalades rätt att få information om sina rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem.2 Direktivet utgör en del i arbetet inom Europeiska Unionen med att harmonisera vissa aspekter av straffprocessen.3 I direktivet hänvisas, förutom till Europakonventionen, särskilt till artikel 47 i EU-stadgan avseende rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar i artikel 48.2.4 Där hänvisas också till artikel 6 i EU-stadgan som garanterar rätten till frihet och personlig säkerhet.5 Enligt direktivet ska de bestämmelser som införs i den nationella lagstiftningen omfatta förfarandet från den tidpunkt då en person underrättas om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott och fram till dess att förfarandet avslutats. Nationella genomförandebestämmelser ska gälla fram till det slutgiltiga avgörandet i frågan om den misstänkte eller den tilltalade har begått brot-

 

1 EUT L 142, s. 1. Nedan även kallat ”direktivet”. 2 Se skäl 7 i direktivet: ”Även om alla medlemsstater är parter i Europakonventionen har erfarenheten visat att detta i sig inte alltid skapar ett tillräckligt förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system”. 3 Det s.k. Tammerforsprogrammet. Se skäl 2 i direktivet, med vidare hänvisningar. Den ömsesidiga misstron mellan medlemsstaterna när det gäller straffrätten beskrivs väl av Nilsson, ”Ömsesidigt erkännande”, SvJT 2005 s. 887. 4 Motsvarande artikel 6 i Europakonventionen. Jfr 2 kap. 11 § regeringsformen. 5 Motsvarande artikel 5 i Europakonventionen. Jfr 2 kap. 5 och 8 §§ regeringsformen.

796 Magnus Schmauch SvJT 2014 tet samt i förekommande fall även under rättegång och i väntan på beslut om eventuellt överklagande.
    Direktivet omfattar olika kategorier av upplysningsskyldighet och rätt till insyn för misstänkta och tilltalade. Enligt artikel 3 i direktivet ska misstänkta och tilltalade ha rätt till viss allmän information utan dröjsmål. Artiklarna 4 och 5 i direktivet avser rättighetsinformation i samband med ett frihetsberövande respektive information i samband med en europeisk arresteringsorder. Artikel 6 i direktivet innehåller bestämmelser om rätten att bli informerad om anklagelsen. Artikel 7 i direktivet behandlar rätten att få tillgång till material som rör målet. Artiklarna 8 till 10 i direktivet behandlar rättsmedel, utbildning och upprätthållande av skyddsnivån. De olika rättigheternas materiella innehåll kommer att presenteras i den löpande presenta-tionen.
    Direktivet presenterades i promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18). I promemorian lämnades förslag på hur direktivet skulle genomföras i svensk rätt i bl.a. rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen, tillsammans med en diskussion om hur direktivet påverkade de förslag som tidigare lämnats av Insynsutredningen i dess slutbetänkande Partsinsyn enligt rättegångsbalken (SOU 2010:14). I promemorian konstaterades bl.a. att direktivet överlappade vissa förslag som lämnats av Insynsutredningen.
    Till skillnad från den efterföljande propositionen Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden (prop. 2013/14:157) innehåller promemorian en utförlig genomgång av hur rättsläget uppfattats. Promemorian behandlar bl.a. vissa aspekter av genomförandet som berör partsinsyn under rättegång, som inte behandlas i propositionen. I de delar som promemorians förslag tagits upp i propositionen, är förslagen däremot överensstämmande.
    Regeringens slutsats i propositionen var att det krävdes ett fåtal lagändringar och ett antal förordningsändringar för att genomföra direktivet i svensk rätt. I övriga delar uppfyllde svensk rätt åtagandena i direktivet.6 Genomförandet av direktiv 2012/13/EU skedde därefter genom ändringar i olika författningar (SFS 2014:257–264). Men direktivet har därigenom bara delvis genomförts genom uttrycklig lagstiftning. I de delar som direktivet ansetts motsvara gällande rätt och rättsgrundsatser har svensk lagstiftning lämnats oförändrad. Förarbeten och utredningar hänvisar i de delarna bl.a. till de rättsgrundsatser, som ska anses genomföra direktivet.
    Den här artikeln syftar till att belysa direktivets genomförande, både genom uttrycklig lagändring och enkel hänvisning till icke lagfästa rättsgrundsatser, och konsekvenserna för rättstillämpningen. Först behandlas allmänna frågor som rör genomförandet av direktiv i korthet. Därefter följer en presentation av EU-stadgan och begreppet

6 Prop. 2013/14:157, s. 16.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 797 ”tillämpa” unionsrätt i dess artikel 51. Den delen avslutas med en beskrivning av genomförandemetoderna i det aktuella fallet. Valet av genomförandemetod får konsekvenser för det materiella rättighetsskyddet under förundersökningen och rättegången och tillämpningen av straffprocessuella rättsgrundsatser. Avslutningsvis kommer en diskussion kring förfaranden som inte uttryckligen anses ”straffrättsliga”.

 

2. Olika former för genomförandet av EU-direktiv
Genomförandet av EU-direktiv i medlemsstaterna regleras i artikel 288 andra stycket, FEUF. Enligt den bestämmelsen är direktiv med avseende på det resultat som ska uppnås bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men det överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. I sin genomgång av rättspraxis från EU-domstolen finner Sacha Prechal att det inte går att generellt dra några slutsatser om hur ett direktiv ska genomföras i nationell rätt. Hon konstaterar att bestämmelsen har två ytterligheter. Man kan tänka sig en skala mellan att ordagrant införliva direktivet i den nationella lagstiftningen å ena sidan och att välja att tolka in direktivet i befintliga bestämmelser utan vidare lagstiftningsåtgärd å andra sidan.7 Gemensamt är dock att det i samtliga fall måste kunna räknas som ett genomförande av direktivet.
    Bestämmelsen i artikel 288 FEUF innebär visserligen att medlemsstaterna har friheten att anpassa ett direktiv som ska genomföras till nationella särdrag, t.ex. genom att välja begrepp som är bättre anpassade till nationella omständigheter.8 Men det åligger dem även en skyldighet att säkerställa att direktivet genomförs och tillämpas på ett effektivt sätt.9 Det sistnämnda har i EU-domstolens praxis uttryckts som att medlemsstaterna är ”skyldiga att införa ett regelverk … som är så precist, klart och förutsägbart att enskilda ges en klar bild av sina rättigheter och skyldigheter”.10 Prechal konstaterar att det finns en yttre gräns för hur ett direktiv kan ”tolkas in” i befintlig nationell rätt utan vidare lagstiftningsåtgärder. Avgörande är enligt henne direktivets innehåll. Det är möjligt så länge som det inte finns någon praktisk eller teoretisk risk för att direktivet ska tillämpas på fel sätt eller inte tillämpas alls.11 Beroende på om innehållet skapar rättigheter för enskilda, kan det krävas att dessa regleras uttryckligen i lagtext för att säkerställa att de tillämpas (och tillämpas på rätt sätt). Här finns det en spänning mellan principiella krav på tydlighet, t.ex. legalitetsprincipen, och utgångspunkten att tilllämplig rätt är känd och kan åberopas effektivt vid domstol.12 Genom-

 

7 Prechal, Directives in EC law, andra upplagan, 2005, s. 76. 8 Prechal, a.a., s. 76. 9 Prechal, a.a., s. 52. 10 Mål C-456/08, Kommissionen mot Irland, EU:C:2010:46. 11 Prechal, a.a., s. 78. 12 Prechal, a.a., s. 82 ff.

798 Magnus Schmauch SvJT 2014 förandet får med andra ord inte ske i så lösa former att det inte går att se var i nationell rätt direktivet har genomförts. När det gäller bristande genomförande av direktiv, finns det enligt Prechal tre situationer. Det kan röra sig om en situation där medlemsstaten inte har genomfört direktivet, trots att medlemsstaten erkänner att det vore nödvändigt. Medlemsstaten kan även ha valt att inte vidta några lagstiftningsåtgärder för att direktivet anses motsvara gällande rätt, men senare visar sig det vara ett felaktigt antagande. Den sista situationen är när medlemsstaten visserligen har infört bestämmelser, men dessa inte uppfyller kraven i EU-domstolens rättspraxis.13 Om det skulle visa sig att den nationella lagstiftningen inte uppfylller kraven i ett direktiv, finns det olika metoder för att lösa konflikten. Det gäller i första hand att tillämpa principerna om direkt effekt, EUkonform tolkning, statens skadeståndsansvar och unionsrättens företräde i allmänhet. Som Koen Lenaerts och Tim Corthaut har beskrivit det, ska dessa principer alltid tas i beaktande och det är rimligt att förvänta sig att en nationell domstol väljer den minst ingripande lösningen i varje enskilt fall för att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten med största möjliga respekt för den nationella rättsordningen.14 I det sammanhanget är det intressant att notera att Lenaerts och Corthaut anser att tillämpningen av bl.a. principen om direkt effekt måste respektera legalitetsprincipen i artikel 49 i EU-stadgan.15

3. EU-stadgans tillämpning
3.1. EU-stadgans och Europakonventionens skyddsnivå
Huvuddragen när det gäller de grundläggande rättigheternas tilllämpning inom unionsrätten finns i artikel 6 FEU. Enligt artikel 6.1 FEU ska EU-stadgan ha samma ställning som fördragen. Den utgör med andra ord en del av primärrätten och är rättsligt bindande för medlemsstaterna. Enligt artikel 6.2 FEU ska EU ansluta sig till Europakonventionen. Den processen pågår och för närvarande håller EUdomstolen på att överlägga kring ett yttrande om utkastet till anslutningsfördrag är förenligt med unionsrätten.16 Enligt artikel 6.3 FEU ska rättigheterna i Europakonventionen ingå i unionsrätten som allmänna principer.
    Bestämmelserna i EU-fördraget kompletteras av några bestämmelser i EU-stadgan. I det här sammanhanget finns det särskilt skäl att titta närmare på artikel 52 och 53 i EU-stadgan. Här kan särskilt nämnas artikel 52.1 enligt vilken varje begränsning i utövandet av en rät-

 

13 Prechal, a.a., s. 192. 14 Lenaerts och Corthaut, “Of birds and hedges: the role of primacy in invoking norms of EU law”, ELRev [2006] 287, s. 314. 15 Lenaerts och Corthaut, a.a., s. 303 f. Eftersom artikeln skrevs 2006, hänvisar författarna till artikel 7 EKMR. Se, t.ex. de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02 Berlusconi m.fl., EU:C:2005:270. 16 Yttrande 2/13. Frågan finns publicerad i EUT 2013 C 260, s.19.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 799 tighet måste vara föreskriven i lag. Enligt artikel 52.3 ska de rättigheter som motsvarar en rättighet som finns i Europakonventionen ha samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättigheter i Europakonventionen. Däremot får unionsrätten tillförsäkra ett mer långtgående skydd.17 Enligt artikel 53 i EU-stadgan får ingen bestämmelse i EU-stadgan tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de rättigheter som föreskrivs bl.a. i Europakonventionen.18 Bestämmelsen hänvisar även till rättighetsskyddet i medlemsstaternas författningar. Enligt EUdomstolens uttalanden i domen Melloni, innebär artikel 53 i stadgan att när en unionsrättsakt kräver nationella genomförandeåtgärder förblir nationella myndigheter och domstolar behöriga att tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter förutsatt att tillämpningen av dessa normer inte undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan, såsom den tolkats av domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan.19 Artikel 53 i EU-stadgan sätter således en ram för hur långt det nationella rättighetsskyddet kan tilllämpas när unionsrätten och EU-stadgan är tillämpliga.

 

3.2 När blir EU-stadgan tillämplig?
Huvudregeln när det gäller EU-stadgans tillämpningsområde är att den ska tillämpas när unionsrätten genomförs, eller tillämpas, både av medlemsstaterna och av EU:s egna institutioner. I målet Åkerberg
Fransson aktualiserades två frågor som är direkt relevanta när det gäller genomförandet av direktiv 2012/13/EU. Den första frågan gäller frågan när stadgan blir tillämplig. Den andra frågan gäller förhållandet mellan Europakonventionen och EU-stadgan innan EU:s anslutning till Europakonventionen har trätt i kraft.
    När det gäller frågan om när EU-stadgan blir tillämplig, hänvisade EU-domstolen till fast praxis, enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte annars. EU-domstolen är inte behörig att pröva en nationell lagstiftning mot EU-stadgan när den lagstiftningen inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. EU-domstolen ska säkerställa att de grundläggande rättigheterna iakttas. Enligt domen Åkerberg Fransson måste de grundläggande rättigheterna i unionsrätten iakttas när en nationell lagstiftning omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Att en sådan situation skulle omfattas av unionsrätten utan att de grundläggande rättigheterna vore tillämpliga, är inte möjligt.20 När det gäller den andra frågan, framgår det av domen Åkerberg
Fransson att EU-domstolen i första hand anser sig bunden av EUstadgan. Domstolen betonade att Europakonventionen inte utgör nå-

17 Detta är fallet i direktiv 2012/13/EU. Se nedan. 18 En liknande lösning återfinns i 2 kap. 19 § regeringsformen. 19 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107, punkten 60. 20 Åkerberg Fransson, punkterna 20 och 22.

800 Magnus Schmauch SvJT 2014 got rättsligt instrument som formellt införlivats med unionsrätten så länge som inte unionen anslutit sig till konventionen, även om de grundläggande rättigheterna i Europakonventionen ingår i unionsrätten som allmänna principer och de rättigheter i EU-stadgan som motsvarar sådana rättigheter som garanteras av Europakonventionen ska ges samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Unionsrätten reglerar följaktligen inte förhållandet mellan Europakonventionen och medlemsstaternas rättsordningar, och den fastställer inte heller vilka slutsatser en nationell domstol ska dra i ett fall där en nationell bestämmelse är oförenlig med de rättigheter som garanteras i denna konvention. Om unionsrätten är tillämplig, är därför de grundläggande rättigheter som garanteras i EU-stadgan tillämpliga.
    När det gäller genomförandet av direktiv 2012/13/EU innebär EUdomstolens rättspraxis att alla de rättigheter som följer av det direktivet ska tolkas i ljuset av EU-stadgan, för att säkerställa att det svenska rättighetsskyddet lever upp till stadgans krav.21 Det innebär bland annat att tolkningen av direktivet i ljuset av EU-stadgan kan hänskjutas till EU-domstolen för en tolkning enligt artikel 267 FEUF i samband tillämpningen av den svenska lagstiftningen som genomfört direktivet.22 Den behörigheten för EU-domstolen gäller oberoende av hur direktivet har genomförts i svensk rätt.
    Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att förarbetena till genomförandet knappt tar ställning till hur EU-stadgan påverkar tilllämpningen av de nya bestämmelserna. En möjlig anledning är att man upplevt att det saknas konkret rättspraxis på området, även om EU-domstolen i flera mål haft möjlighet att utveckla tillämpningen av stadgan även inom ramen för straffprocessen. Ett annat möjligt svar är att lagstiftaren upplevt svårigheter när rättsgrundsatser som inte direkt uttryckts i lagstiftningen omfattas av direktivets tillämpningsområde.

 

4. Valet av genomförandemetod och dess konsekvenser
4.1. Genomförande genom uttrycklig lagreglering
Genomförande av direktiv genom anpassningar av svensk rätt motsvarar kanske bäst bilden av hur direktiv ska införlivas med svensk rätt.23 Som nämnts i inledningen av artikeln har direktivet bl.a. genomförts genom SFS 2014:257–264. Eftersom inte samtliga ändringar skett i lag, utan även i förordningar utfärdade av regeringen, är förarbetena inte tillräckligt tydliga för att det klart ska framgå vilka bestämmelser som motsvarar vilka artiklar i direktivet. En genomläsning av promemorian och propositionen ger emellertid följande bild. Genomförandet kan då i korthet sammanfattas som följer.24

 

21 Melloni, punkt 60. 22 Åkerberg Fransson, punkterna 30 och 31. 23 Bergström och Hettne, Introduktion till Unionsrätten, 2014, s. 34, samt Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder, femte upplagan, 2014, s. 56. 24 Se prop. 2013/14:157, s. 16 ff.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 801 Den nya 17 § ordningsbotskungörelsen och den nya 13 § strafföreläggandekungörelsen avser att tillgodose informationen till klagande när det gäller påföljder för mindre förseelser enligt artikel 2.2 i direktivet.25 Artikel 3 i direktivet, som reglerar den allmänna rätten att bli informerad om rättigheter, har genomförts genom den ändrade 12 § förundersökningskungörelsen.26 Artikel 4.2 b genomfördes genom ändring i 1 § lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten.27 Den nya 12 a § i förundersökningskungörelsen grundas på övriga delar av artikel 4 i direktivet.28 Ändringarna i 1 § förundersökningskungörelsen verkar vara av mer allmän natur.29 Artikel 6 i direktivet föranledde inga ändringar i svensk rätt. Artikel 5 genomfördes genom ändringen i 4 § första stycket i förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och 3 § förordningen (2012:565) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.30 Ändringarna i 23 kap. 18 § rättegångsbalken och den nya 24 kap. 9 a § rättegångsbalken har sin grund i artikel 7.1 i direktivet.31 Detsamma gäller omformuleringen av rätten till partsinsyn i 10 kap. 3 § andra stycket i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).32 Direktivets bestämmelse gäller rätten för frihetsberövade personer att ta del av handlingar som rör det specifika målet, som är i de behöriga myndigheternas besittning och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt angripa lagligheten i frihetsberövandet, genom att de görs tillgängliga för frihetsberövade personer eller för deras försvarare.
    Det är med andra ord klart att EU-domstolens tolkning av direktivet har betydelse för tillämpningen av de ovannämnda svenska bestämmelserna, i den mån deras tillämpning innebär ett genomförande av direktivet. De ändrade författningarna omfattas då även av EU-stadgan eftersom de genomför EU-rätt.33 Är unionsrätten tillämplig, innebär detta att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan är tillämpliga.34 Detta gäller emellertid även de delar av nationell lagstiftning som innebär ett genomförande av unionsrätten utan att de ändrats, oavsett om det gäller befintlig lagstiftning eller allmänna rättsgrundsatser inom processrätten. För att avgöra EUstadgans betydelse för misstänktas och tilltalades rätt till insyn i för-

 

25 SFS 2014:261 respektive SFS 2014:262. 26 SFS 2014:260. 27 SFS 2014:258. 28 SFS 2014:260. 29 SFS 2014:260. 30 SFS 2014:263 respektive SFS 2014:264. 31 SFS 2014:257. 32 SFS 2014:259. 33 Mål C-411/10, N.S., EU:C:2011:865, punkt 69. 34 Mål C-617/10, Åkerberg Fransson, EU:C:2013:105, punkt 21.

802 Magnus Schmauch SvJT 2014 undersökningen, blir det därför aktuellt att mer i detalj se hur genomförandet av direktivet gått till även i de delarna.

 

4.2. Genomförande utan ändring i befintlig lagstiftning
Enligt propositionen uppfyller svensk rätt redan kraven i artikel 6, 7.2 och 7.3 i direktivet och därmed krävs ingen lagstiftning för att uppfylla direktivets krav.35 I propositionen utvecklas inte frågan om på vilket sätt svensk lagstiftning uppfyller kraven i bestämmelserna. Vägledning får istället hämtas i departementspromemorian.
    Enligt departementspromemorian ska följande bestämmelser anses säkerställa direktivets genomförande i svensk rätt. Enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken ska den som är skäligen misstänkt för brott underrättas om misstanken då han eller hon hörs. När åtal har väckts, har den misstänkte rätt enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket rättegångsbalken att få en kopia av förundersökningsprotokollet. Detaljerad information garanteras vidare av domstolarnas skyldighet att utfärda stämning enligt 45 kap. 9 § rättegångsbalken.36 Dessa bestämmelser genomför således artikel 6.1 och 6.3 i direktivet.
    Artikel 6.2 i direktivet om underrättelse om skälen till anhållande eller häktning, anses redan genomförd genom 24 kap. 9 § rättegångsbalken. Sådan information ”ska lämnas när frihetsberövandet sker” (prop. 1980/81:201, s. 43). Det följer enligt promemorian dessutom redan av artikel 5.2 Europakonventionen.37 Redogörelsen för genomförandebestämmelser kompletteras med 24 kap. 14 § rättegångsbalken och 24 kap. 16 § rättegångsbalken. Enligt dessa bestämmelser har åklagaren en skyldighet att ange de omständigheter som ett häktningsyrkande grundas på och domstolen en skyldighet att omedelbart efter att häktningsförhandlingen har avslutats meddela beslut i häktningsfrågan. Därigenom uppfyller enligt promemorian gällande rätt de krav som direktivet ställer på information om skälen till ett beslut om anhållande eller häktning.38 När det gäller artikel 6.4 i direktivet som gäller information om ändrad misstanke, skiljer departementspromemorian mellan ändrade misstankar och ändring i åtalet. När det gäller ändrade misstankar före åtal, hänvisas till ett uttalande av justitieombudsmannen (JO 1981/82 s. 65), enligt vilket kravet på att underrätta den enskilde om misstankarna även omfattar en skyldighet att underrätta denne om eventuella nya eller ändrade misstankar. När det gäller situationen efter att åtal har väckts, säkerställs rätten till information genom bestämmelserna i 30 kap. 3 § rättegångsbalken. Rätten får inte ta upp en fråga som inte ryms inom gärningsbeskrivningen och en ny eller änd-

 

35 Prop. 2013/14:157, s. 17. 36 Ds 2013:18, s. 69 f. 37 I egenskap av svensk lag, får man förmoda, eftersom den får motivera att svensk rätt lever upp till detta krav. 38 Ds 2013:18, s. 70.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 803 rad gärning kan endast prövas av rätten om åklagaren ansöker om ny stämning eller ändrar talan enligt 45 kap. 5 § rättegångsbalken.
    För den vidare rättstillämpningen är det nödvändigt att ta ställning till i vilken utsträckning de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken, Europakonventionen och besluten från justitieombudsmannen ska anses tillräckliga för att genomföra direktiv 2012/13/EU, eller inte. Det råder emellertid ingen större tvekan om att de krav som ställs på informationen enligt direktivet när det gäller åtalsjustering och stämningsansökan t.ex. enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken och 45 kap. 5 § rättegångsbalken, numera ska tolkas och tillämpas i ljuset av EU-stadgans bestämmelser.

 

4.3. Genomförande med hänvisning till allmänna rättsgrundsatser i svensk rätt
När det gäller artikel 7.2 och 7.3 i direktivet föreligger en särskild situation. Bestämmelsen föreskriver medlemsstaterna att säkerställa att den som är misstänkt eller tilltalad inom rimlig tid, och senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till domstol för avgörande, ges tillgång till all bevisning som finns i den behöriga myndighetens besittning. Med bevisning avses enligt direktivet handlingar och, i förekommande fall, fotografier samt ljud- och videoinspelningar som är väsentliga.39 När det gäller rätten till insyn görs följande — inte helt oviktiga — avgränsningar i departementspromemorian. Där konstateras för det första att direktivet inte ställer några krav på tillgång till material innan åtal har väckts. För det andra konstateras att en ”rimlig utgångspunkt” bör vara att begreppet ”all bevisning” avser allt material som åklagaren har vägt in i bedömningen vid sitt beslut att väcka åtal, eller med andra ord allt material som har betydelse för åtalsfrågan.40 Med hänvisning till insynsutredningen betonas att det finns en ovillkorlig insynsrätt när det gäller det material som ligger till grund för åtal eller häktningsyrkande.41 Departementspromemorian skiljer även här mellan förundersökning och rättegången efter att åtal väckts. När det gäller förundersökningen hänvisar promemorian till 23 kap. 18 § rättegångsbalken och 23 kap. 21 § rättegångsbalken, i likhet med diskussionen kring artikel 6 i direktivet. Även i detta sammanhang hänvisas till ett kompletterande beslut från justitieombudsmannen (JO 2007/08 s. 87).
    När det gäller perioden efter att åtal har väckts, konstateras det i promemorian att den misstänkte har en ovillkorlig rätt att ta del av allt material som har ”betydelse för åtalsfrågan”.42 Därmed avses förmodligen allt utom den s.k. ”slasken”. Detta medför en klar begräns-

 

39 Skäl 30 i direktivet. 40 Ds 2013:18, s. 74 f. 41 Ds 2013:18, s. 85. 42 Ds 2013:18, s. 75.

804 Magnus Schmauch SvJT 2014 ning i förhållande till direktivets ordalydelse som nämner ”all” bevisning.
    Promemorian konstaterar att eftersom det finns en ovillkorlig rätt att ta del av informationen, saknas anledning att analysera om det behövs någon ytterligare möjlighet till rättslig prövning i den frågan. Den slutsatsen grundas på utgångspunkten att rätten att ta del av det material som ligger till grund för en domstols avgörande även utan uttryckligt stöd är en grundläggande rättighet.43 Denna slutsats är tveksam mot bakgrund av den begränsade definitionen av den bevisning som omfattas av bestämmelsen.
    Vidare framgår av departementspromemorian följande:

 

”Inte heller när åtal har väckts finns det några uttryckliga bestämmelser i rättegångsbalken vare sig om en tilltalads rätt till insyn i brottmålsprocessen eller om rätten att få del av processmaterial eller annat aktmaterial i ett mål eller ärende vid domstol. Däremot anses det följa av grunderna för rättegångsbalken att en tilltalad har en sådan rätt till insyn. Det följer således bl.a. av principerna om muntlighet och omedelbarhet. Därutöver finns det ett flertal bestämmelser som mer indirekt ger en rätt till partsinsyn. Exempelvis ska den som är tilltalad alltid kallas till en förhandling (45 kap. 13 och 15 §§ RB) och om en huvudförhandling har hållits får domen bara grundas på vad som förekommit vid förhandlingen … Denna rätt till insyn kan härledas både från rättegångsbalken och från Europakonventionen. Avsaknaden av uttryckliga regler gör dock att det inte i alla situationer är klart hur långt rätten till insyn sträcker sig.”44

Det föreligger enligt departementspromemorian en rätt till insyn enligt rättegångsbalken eller annars enligt allmänna rättsgrundsatser att ta del av utredningsmaterial.45 Den här diskussionen om förutsättningarna i svensk rätt behandlas däremot inte i propositionen.
    I ljuset av diskussionen ovan om olika former för genomförande av direktiv i allmänhet (se avsnitt 2) är det inte svårt att se att metodvalet för genomförandet av de aktuella direktivbestämmelserna kan leda till utmaningar för den praktiska rättstillämpningen. För det första är insyn i utredningsmaterial inte ovillkorlig. Det finns f.n. i svensk rätt flera begränsningar som även nämns i departementspromemorian som främst gäller sekretess för vissa uppgifter, t.ex. personuppgifter eller affärshemligheter.46 Det är vidare tydligt att inga större ansatser gjorts under lagstiftningsarbetet att jämka villkoren för sekretess i offentlighets- och sekretesslagen med de krav som ställs i direktivet. Den hittillsvarande begränsningen för partsinsyn i 10 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen (”hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt”) måste numera tolkas i ljuset av artikel 7.4 i direktivet (”tillgång till visst material [kan] vägras om sådan tillgång kan in-

 

43 Ds 2013:18, s. 31, med hänvisning till Bring och Diesen, Förundersökning, 2009, s. 586 och insynsutredningens slutbetänkande, s. 300. 44 Ds 2013:18, s. 31f. 45 Jämför HFD i RÅ 2001 ref. 27. 46 Ds 2013:18, s. 32.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 805 nebära ett allvarligt hot [mot en person eller ett viktigt allmänintresse]”). Istället konstateras i departementspromemorian endast att Europadomstolen medgett att partsinsyn begränsas på grund av ”andra intressen”.47 Av uttalandena i departementspromemorian att döma ligger det nära till hands att dra den felaktiga slutsatsen att de rättigheter som nämns i artikel 7.2 och 7.3 i direktivet ska tillämpas helt i enlighet med gällande svensk rätt. Samma gäller integritetsskyddet i artikel 7.4 som i promemorian anses motsvara 3 kap. 10 § offentlighets- och sekretesslagen. Artikel 7.4 i direktivet innehåller t.ex. ett viktigt rekvisit som inte motsvaras helt av svensk rätt. Partsinsyn får nämligen begränsas om det skulle innebära ett hot mot annans ”liv eller grundläggande rättigheter”. Vid en sekretessprövning i samband med partsinsyn vid domstol i brottmål ska således stadgans skyddsnivå tillämpas vid avvägningen av samtliga intressen, i den utsträckning som direktivet avser att harmonisera skyddsnivån inom EU.48 Det innebär t.ex. att stadgans bestämmelser om rätt till en rättvis rättegång och rätten till försvar kan bli tillämpliga parallellt med stadgans bestämmelser om skydd för bl.a. privatlivet.49 Att det saknas uttryckligt lagstöd i svensk rätt ändrar inte den bedömningen. Avgörande för den frågan är istället om det gäller en fråga som omfattas av direktivets tillämpningsområde. En situation som inte gäller misstänkta eller tilltalade personers ”rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem” kan knappast falla under EUdomstolens behörighet, eftersom det då inte handlar om ett genomförande eller en tillämpning av direktivet.
    Frågan blir därför hur de grundläggande rättsgrundsatser som nämns i samband med genomförandet av de aktuella direktivbestämmelserna — t.ex. partsinsyn, muntlighet och omedelbarhet — ska tillämpas när de anses genomföra direktiv 2012/13/EU och då måste leva upp till kraven i EU-stadgan, förutom de krav som redan följer av regeringsformen och Europakonventionen.

 

5. Förfaranden som inte uttryckligen anses ”straffrättsliga”
Enligt artikel 1 i direktiv 2012/13/EU, ska dess bestämmelser tillämpas i ”straffrättsliga förfaranden”. Därmed uppkommer gränsdragningsfrågor när det gäller t.ex. administrativa förfaranden som har straffrättslig karaktär, antingen i EU-rättslig mening eller i Europakonventionens mening.50 Avgörande är om en formellt administrativ sanktion ska anses utgöra ett ”straff” i Europakonventionens eller

 

47 Ds 2013:18, s. 32. 48 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107. 49 Att EU-stadgans skydd för privatlivet kan upplevas som problematisk i förhållande till svensk rätt är känt. Se Abrahamsson och Jermsten, ”Om behovet av en ny tryck- och yttrandefrihetsrättslig regleringsmodell”, SvJT 2014 s. 201 ff. och Lambertz, “Grundbultarna kan behållas”, SvJT 2014 s. 440 ff. 50 Prop. 2013/14:157, s. 17.

806 Magnus Schmauch SvJT 2014 stadgans mening.51 Frågan kan aktualiseras t.ex. i samband med konkurrensskadeavgift, som i svensk rätt omfattas av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 EKMR, medan den EU-rättsliga delen av förfarandet vid Konkurrensverket omfattas av artikel 47 i EU-stadgan.52 Dessutom omfattas dessa förfaranden av andra processuella regler än rättegångsbalken, t.ex. förvaltningsprocesslagen eller annan speciallagstiftning. Om definitionen av ”straffrättslig” ska definieras i vidare bemärkelse kommer direktivets rättighetskatalog att få ett enormt genomslag.
    I propositionen undviks en konkret diskussion om hur den gränsen ska dras. Istället hänvisas till uttalandena i samband med genomförandet av direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden.53 Där görs i propositionen bedömningen att direktivets krav omfattar, men också är begränsade till, de förfaranden som kan mynna ut i en brottspåföljd, dvs. straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård (jfr 1 kap. 3 § brottsbalken). Vidare anförs där att det inte finns något i utformningen av direktiv 2010/64/EU som tyder på att avsikten har varit att direktivets tillämpningsområde i samtliga avseenden ska överensstämma med tillämpningsområdet för Europakonventionens bestämmelser i relevanta delar. Mot den bakgrunden var det regeringens bedömning att administrativa förfaranden faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2010/64/EU.54 Den slutsatsen bottnar i resonemanget att begreppet ”straffrättsligt förfarande” inte ges någon definition i direktiv 2010/64/EU. Regeringen drar slutsatsen att begreppet är ett autonomt begrepp, som inte har harmoniserats enligt annan EU-lagstiftning. Vad begreppet är avsett att reglera får avgöras för varje rättsakt för sig där det förekommer. När det gällde direktiv 2010/64/EU ansåg regeringen, i likhet med utredningen, att begreppet bör tolkas utifrån vedertagna definitioner inom straffrätten och i överensstämmelse med hur svensk rätt på området är uppbyggd.55 När det gäller genomförandet av direktiv 2012/13/EU drar regeringen slutsatsen att det inte finns anledning att göra en annan bedömning. Anledningen var att Högsta domstolen i avgörandena NJA 2004 s. 510 I och II samt NJA 2010 s. 168 I och II redan konstaterat att skattetillägg ansågs ha straffrättslig karaktär.56 Det framgår inte uttryckligen, men förmodligen avses slutsatsen i prop. 2012/13:132 att

 

51 Målen C-45/08 Spector Photo Group och Van Raemdonck, EU:C:2009:806, punkten 42, C-489/10 Bonda, EU:C:2012:319, punkten 37, och Åkerberg Fransson, punkten 35. 52 Särskilt Europadomstolens dom av den 27 september 2011 i mål Menarini Diagnostics mot Italien, 43509/08. 53 EUT 2010 L 280, s. 1. 54 Prop. 2012/13:132, s. 15 f. 55 Prop. 2012/13:132 s. 14 f. 56 Prop. 2013/14:157, s. 17.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 807 Europakonventionen inte ska vara tillämplig på direktiv 2010/64/EU och då innebär dessa avgöranden ändå ingen skillnad i sak.
    Det finns inte utrymme i det här sammanhanget att presentera någon utförlig redogörelse för förhållandet mellan svensk rätt, Europakonventionen och unionsrätten.57 Författaren får inledningsvis nöja sig med att anmärka att ett direktiv som harmoniserar misstänktas och tilltalades rätt till information i straffrättsliga förfaranden kan förmodas harmonisera även kriterierna för vilka förfaranden som omfattas av direktivet. Då är det EU-domstolen som är prejudikatinstans när det gäller omfattningen av direktivets räckvidd och tillämpningsområde.
    Dessutom saknas stöd för regeringens slutsats att direktiven inte hänvisar till Europakonventionen. I skäl 5 i direktiv 2010/64/EU och skäl 5 och 6 i direktiv 2012/13/EU hänvisas uttryckligen till både EUstadgan och Europakonventionen. I direktiv 2010/64/EU står dessutom uttryckligen att direktivet ”respekterar dessa rättigheter [i EUstadgan och Europakonventionen] och bör genomföras i enlighet därmed”. Direktiv 2012/13/EU å sin sida konkretiserar i några delar innehållet i Europakonventionen och Europadomstolens praxis. I andra delar går direktivet emellertid längre och tillhandahåller misstänkta nya rättigheter.58 Till sist kan man fråga sig om det idag finns ett utrymme att ”friskriva” sig från Europakonventionens tillämpningsområde på det sättet som regeringen har gjort utan uttryckligt lagstöd. Både svensk rätt och unionsrätten innehåller bestämmelser som uttryckligen förbjuder detta (se 2 kap. 19 § regeringsformen samt artikel 6 FEU och artikel 52.3 i EU-stadgan).59 I sitt yttrande till genomförandet av direktiv 2012/13/EU kritiserade lagrådet remissen för en bristande utredning av dessa frågor.60 Lagrådet hänvisade särskilt till rättsfallen NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71 och anförde att frågan om förhållandet mellan straffprocessen och administrativa förfaranden inte analyserats i remissen och att det inte fanns tillräckligt underlag för att bedöma om regeringens förslag fullt ut genomförde direktiv 2012/13/EU.
    Slutsatsen i det här sammanhanget är att regeringens slutsats att direktivet inte skulle omfattas av EU-stadgans eller Europakonventionens tillämpningsområde är oförenlig med direktivet. Därmed kan frågan om direktivets tillämpning på administrativa förfaranden av straffrättslig karaktär inte anses vara slutgiltigt besvarad.

 

 

57 Se bl.a. Bernitz, ”Rättighetsskyddets genomslag i svensk rätt — konventionsrättsligt och unionsrättsligt”, JT 2010–11 s. 821 ff. och Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 58 Prop. 2013/14:157 s. 22 med hänvisning till Cras och de Matteis, “The Directive on the Right to Information”, artikel i EU CRIM The European criminal law association’s forum 2013/1. 59 Att det krävs lagstöd framgår bland annat av artikel 52.1 i EU-stadgan. 60 Lagrådets yttrande av den 24 januari 2014.

808 Magnus Schmauch SvJT 2014 6. Slutsats och diskussion
EU-domstolens tolkning av artikel 51 i EU-stadgan är tydlig: De grundläggande rättigheterna måste iakttas när en nationell lagstiftning omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Att en sådan situation skulle omfattas av unionsrätten utan att de grundläggande rättigheterna vore tillämpliga, är inte möjligt.61 Sammantaget kännetecknas ärendets beredning i allmänhet av en viss handfallenhet inför rättighetsskyddets genomslag i svensk rätt. Detta gäller hela lagstiftningskedjan, inklusive de myndigheter som ska tillämpa bestämmelserna i praktiken. Åklagarmyndighetens RättsPM 2014:1 Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövande m.m. — ändrade bestämmelser från den 1 juni 2014 tar t.ex. inte ställning till hur åklagarna ska förhålla sig till grundläggande rättigheter i samband med tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Att de aktuella bestämmelserna aktualiserar EU-stadgan nämns inte. Inte heller Europakonventionen nämns i det här dokumentet som är vägledande för den praktiska tillämpningen av de nya bestämmelserna.
    I samband med genomförandet av direktiv 2012/13/EU har lagstiftaren valt att låta genomförandet ske på tre nivåer: Genom ny lagstiftning, genom existerande lagstiftning och genom en hänvisning till allmänna rättsgrundsatser. Genomförandet innebär att samtliga bestämmelser ska tillämpas i ljuset av EU-stadgan, oavsett val av metod för genomförandet. En viktig förutsättning är dock att unionsrätten är tillämplig, det vill säga att en situation omfattas av det aktuella direktivet (eller en annan rättsakt som genomförts genom den aktuella bestämmelsen). Här finns också en viktig skillnad mellan situationen i Åkerberg Fransson och det aktuella direktivet. I Åkerberg Fransson handlade det särskilt om sanktioner som införts på grund av allmänt formulerade krav i EU:s momslagstiftning. Visserligen är de uttalanden som EU-domstolen gjorde i det sammanhanget viktiga, men direktiv 2012/13/EU är redan från början tillämpligt på alla straffrättsliga förfaranden, oavsett vilken straffbestämmelse som en misstanke eller ett åtal gäller. Därmed bör direktivet — om det tillämpas som det är tänkt — få ett helt annat genomslag i straffprocessen. Ansvaret ligger här på rättstillämpningen, även (kanske särskilt) i de delar där man kan ifrågasätta att genomförandet medfört ett regelverk som är ”så precist, klart och förutsägbart att enskilda ges en klar bild av sina rättigheter och skyldigheter”.
    Det kan finnas flera förklaringar till varför en viss genomförandemetod har valts. Ola Wiklund har i andra sammanhang beskrivit situationen som att regeringen ”drunknar i europeiskt harmoniserings- och genomförandearbete” och att de goda förarbetenas tid är förbi.62 Vid en första syn kan det också verka som om genomförandet av di-

 

61 Åkerberg Fransson, punkten 21. 62 Wiklund, ”Om Högsta domstolens rättsskapande verksamhet — löper domstolen amok?”, SvJT 2014 s. 341.

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 809 rektiv 2012/13/EU skulle vara ett uttryck för en sådan tendens. Men det är tydligt att försök har gjorts att tolka direktivet så att det ska passa in i den existerande lagstiftningen och undvika konflikt med existerande straffrättsliga rättsgrundsatser. Det är därför istället möjligt att man velat undvika vad Iain Cameron kallar ”följdspänningar på djupnivån och rättskulturnivån” i den svenska lagstiftningen.63 Men eftersom grundläggande rättsgrundsatser som inte ens lagstadgats numera i förekommande fall måste behandlas som genomförandebestämmelser, skapas en mer oförutsägbar spänning, vars utfall är svårare att förutse. Det kan också vara så att lagstiftaren har räknat med att rättstillämpningen skulle acceptera uttalandena i förarbetena på grund av att svenska domare är vana vid att regeringen vid utarbetandet av förarbetena har utfört huvuddelen av det nödvändiga lagtolkningsarbetet.64 Bland annat får valet av genomförandemetod praktiska konsekvenser för vilken domstol som ska vara prejudikatinstans. Rätten till insyn är inte längre en fråga uteslutande för den svenska lagstiftaren eller Europadomstolen i Strasbourg. EU-domstolen är behörig prejudikatinstans för tolkningen av unionsrätten vid tillämpningen av de aktuella bestämmelserna eller rättsgrundsatserna.65 Sådana frågor omfattar bl.a. definitionen av ”straffrättsligt förfarande” i direktivets artikel 1 och frågan om administrativa förfaranden som inte är uttryckligen straffrättsliga, men även frågan hur de grundläggande rättigheterna ska tillämpas inom ramen för den svenska lagstiftningen och de rättsgrundsatser som genomför direktivets andra bestämmelser. Det gäller även när olika grundläggande rättigheter ska vägas mot varandra vid tillämpningen av svenska sekretessbestämmelser som omfattas av artikel 7.4 i direktivet.
    När det gäller den framtida tillämpningen av de aktuella bestämmelserna i rättegångsbalken och offentlighets- och sekretesslagen inom tillämpningsområdet för direktiv 2012/13/EU, men även de allmänna rättsgrundsatserna (muntlighetsprincipen och omedelbarhetsprincipen nämns i promemorian), blir det domstolarnas uppgift att säkerställa rättigheternas genomslag.66 Därmed väcks frågan hur

 

63 Cameron, ”Den svenske domaren och internationella normer — några reflektioner”, i Svea hovrätt 400 år, s. 503 ff., s. 505. 64 Cameron, a.a., s. 508. 65 Åkerberg Fransson, punkt 44. Frågan om hur en allmän rättsgrundsats ska tilllämpas generellt när en del av dess tillämpning omfattas av unionsrätten är ett spännande område som förtjänas att diskuteras vidare på annan plats. En viss fingervisning kanske kan hämtas i HD:s avgörande NJA 2013 s. 502, där rättighetsskyddet enligt Europakonventionen numera motsvarar skyddet enligt EU-stadgan när det gäller ne bis in idem i skattebrott i momsfrågor, samt i HD:s domar våren 2014 om skadestånd enligt regeringsformen. Skadestånd utgick i de senare avgörandena bl.a. med hänvisning till att åsidosättande av både Europakonventionen och unionsrätten kan vara skadeståndsgrundande. Se Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 66 NJA 2013 s. 1162.

810 Magnus Schmauch SvJT 2014 direktivets rättighetsskydd under förundersökning och rättegång ska säkerställas på ett effektivt sätt. Om man får tro förarbetena till genomförandelagstiftningen finns det inga problem med insyn för misstänkta eller tilltalade personer. Samtidigt bygger den slutsatsen på tveksamma begränsningar av skyddets tillämpningsområde. Ett sådant exempel är departementspromemorians begränsade definition av rätten efter åtal till ”tillgång till all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning” (författarens kursivering) enligt artikel 7.2 i direktivet, som återfinns även i propositionen. Att begränsa den rätten till ”allt material som har betydelse för åtalsfrågan” blir alltför snävt. En sådan, begränsad, användning av begreppet förekommer visserligen i förarbetena till tingsrättsreformen, men måste ses som överspelad.67 Den skulle nämligen kunna tolkas som om den s.k. ”slasken” skulle falla utanför direktivets tillämpningsområde, trots att direktivet betonar att misstänkta och tilltalade har rätt till insyn gällande all bevisning, det vill säga handlingar och, i förekommande fall, fotografier samt ljud- och videoinspelningar.68 Det är en annan omfattning än den som gäller före åtal. Då kan rätten till insyn enligt direktivet begränsas till väsentlig bevisning, men den ska istället göras tillgänglig i god tid före t.ex. häktningsförhandlingen.69 I övrigt är begränsningarna snäva.70 Avgörande i samtliga fall är att rättighetsskyddet ska vara effektivt.71 Man kan då fråga sig om tillsyn ex post genom justitieombudsmannen är ett effektivt rättighetsskydd i de fall rättighetsskyddet åsidosatts på grund av felaktiga uttalanden i förarbetena eller oklarheter i lagstiftningen.72 Kanske blir det dags att fundera över en avvisningsregel knuten till rätten till försvar, om det inte kan repareras genom att den misstänkte eller åtalade får skäligt rådrum att förbereda sig innan domstolen tar upp målet till beslut eller avgörande i sak. Man kan även tänka sig att ett åsidosättande av rättigheterna i direktivet och EU-stadgan utgör rättegångshinder.73 En annan möjlig konsekvens vore att en felaktigt begränsad insyn ska kunna leda till att ett åtal ogillas helt.74 Det finns därmed skäl att börja diskutera synen på för-

 

67 Prop. 1986/87:89 s. 145, där det bl.a. anförs att materialet bör sovras så att handlingar som visat sig sakna betydelse inte i onödan följer med till rätten. 68 Skäl 31 i direktivet. ”Detta material kan finnas i en ärendeakt eller vara i en behörig myndighets besittning på annat lämpligt sätt, i enlighet med nationell rätt”. 69 Skäl 30 i direktivet, som innebär att den misstänkte eller tilltalade ska ha rätt att ta del av väsentlig bevisning innan ”en behörig myndighet uppmanas besluta” om anhållande eller häktning och i så god tid att rätten till försvar kan utövas effektivt, när artikel 7.1 är tillämplig. 70 Se diskussionen kring artikel 7.4 i direktivet ovan. Jfr skäl 32 i direktivet. 71 Se särskilt artikel 7.1 (jämte skäl 30) och artikel 7.3 i direktivet. 72 Se Lindström, ”JO:s tillsyn över domstolarna under åren med rättegångsbalken”, i Svea hovrätt 400 år, s. 175 ff. 73 Tidigt exempel, se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, akademisk avhandling, 1949, s. 116. 74 Avvisningsregeln tillämpas redan i samband med preskription vid senkommen justering av gärningsbeskrivningen. Se NJA 2011 s. 611, där HD gör en milt sagt

 

SvJT 2014 EU-stadgans betydelse för misstänktas… 811 undersökningens roll i straffprocessen ur ett rättssäkerhetsperspektiv och konsekvenserna av att misstänktas och tilltalades rättigheter enligt direktivet och EU-stadgan har åsidosatts under förundersökningen.

 

vid tolkning av Europadomstolens beslut den 5 september 2006 i målet Bäckström och Andersson mot Sverige, no 67930/01.